” Långt bortom rymder vida”

northern-light-984001_1280

Långt bortom rymder vida,
längre än solar går,
högre än stjärnor tindrar
den bedjandes suckar når.
Anden från stoftets världar
lyfter sitt vingepar,
klappar på himlaporten
och söker sitt hem, sin Far.

Trång är all världen vida,
hjälplös var jordisk vän.
Själen får ro och fäste
allena i himmelen.
Mörkaste natt skall ljusna,
bittraste kval få ro,
lär du dig blott att vandra
på bönernas himlabro.

Ringaste barn som beder
lever oändligt tryggt,
mäktar långt mer än hjälten
som starkaste fästen byggt.
Måtte vi aldrig glömma,
var vi i världen går,
att till Guds eget hjärta
den bedjandes suckar når.

”Långt bortom rymder vida” sjunger vi i Svenska Kyrkans Psalmbok, men även i frikyrkornas ”Psalmer och Sånger” i psalm 212.

Text: Augusta Charlotta Lönborg 1895. Texten bygger på Matteusevangeliet 7:7-8. och skildrar bönens makt och räckvidd.
Musik:  Julius

”Be, så ska ni få. Sök så ska ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas.” (Matt 7:7-8)

Långt bortom rymder vida handlar om att se och känna med hjärtat. Att lyfta fram den ordlösa kommunikationen mellan människor och mellan min Gud och mig. Som troende så ber jag till Gud, men ibland hittar jag inte orden, ibland finns inga ord. Som när unga människor rycks bort i en för mig som människa obegriplig sjukdom eller olycka. Eller när vänner drabbas hårt. Då kommer denna psalm mig till tröst. ”Den bedjandes suckar når” är den sista strofen. En god vän till mig, som är präst, berättade för mig att just hjärtats tysta bön är det ursprungliga sättet att be. Min äldsta dotter, som också är troende, sa till mig att förbön var det finaste hon kunde få. Jag ville, men kunde inte hjälpa henne att lösa ett problem på annat sätt än att be för en lösning.

”Bed så ska ni få, sök så ska ni finna” står det i Matteusevangeliet. För mig är bönen central i min tro. Jag upplever bönesvar. Och precis som det är när människor möts så kanske jag inte alltid får det jag vill och önskar, men jag får det jag behöver. Ett bönesvar kommer ofta till mig i form av andra människors handlande. Det jag behöver mer än det jag vill. Ett bönesvar kan göra ont, svida ordentligt. Det handlar ofta om att se sanningen om sig själv och det är inte den vackraste bilden alltid. Men den Gud jag tror på är Kärlekens Gud och att se sig själv i ett nytt, annorlunda perspektiv är kärlek, även om det ibland gör ont. Jag söker – och finner mig själv, det som är ”jag”. Givetvis kan bönesvar se mycket olika ut och i min övertygelse finns också att jag långt från alltid vet om alla bönesvar. Jag finner tröst i vetskapen att Gud verkar på många olika sätt i mitt och mina medmänniskors liv.

cross-666948_1280

Ibland kan jag känna mig omhuldad av förbön. Det är en varm och skön känsla som bär. Subtilt, går inte att förklara förnuftsmässigt, men en känsla som inte är av denna värld. ”Bulta, så skall dörren öppnas”. Dörren till gemenskap med andra, dörren till givande samtal, dörren till läkande. Jag har löftet att en dag ska jag vara hel igen, men jag har inte något löfte om att helande ska ske medan jag lever på jorden. Jag tror fullt och fast på att det kan ske medan jag lever på jorden, men det kan likväl ske i den stund jag kliver av från den jordiska tillvaron och in i Guds existens och Hans himmel. Där böjer jag mig inför honom och gör det bästa av den situation som är mig given. Är det nu så att jag blir helad först när jag kommer hem till Gud så har Han en plan med att jag ska leva såsom jag gör här på jorden.

Kanske är det så att jag har något att uträtta som jag inte skulle kunna uträtta om jag var frisk. Det finns en mening, även om jag inte ser den idag. Skulle t ex denna blogg kommit till om jag hade varit frisk och fullt arbetsför? Skulle jag ha kunnat skriva dessa inlägg under sådana omständigheter? Jag tror inte det, men jag kan inte veta. Men jag vet att han öppnar dörren till sitt rike för mig den dagen det är dags för mig att gå vidare. Som ni förstår skrämmer inte döden mig. Det som är skrämmande är om jag skulle bli liggande, lidande och ångestfull inför döden. Men om jag hamnar där får jag hantera den situationen då. Jag kan inte gå och tänka på det jämt och ständigt. Då, om inte förr, skulle jag verkligen bli sjuk!

När dörren öppnas så är det för mig en ömsesidighet. Jag knackar och blir insläppt i en gemenskap. I Bibeln står det ”dörren”, en ingång. Men det är som en huvudentré, mer än som en enkel ingång. En entré till ett helt universum. Jag utforskar ett rum i taget och jag kommer aldrig att kunna utforska det till fullo. Men jag litar på att jag har guidning i mitt forskande. En guide som leder mig till de rum som är relevanta för mig. Därtill har jag mänskliga guider som också, med Herrens hjälp, hjälper mig att utforska denna värld, detta universum. För varje steg jag tar lär jag mig något nytt samtidigt som jag inser hur otroligt lite jag vet. Jag kan bara tro.

holding-hands-752878_1280

Med bönen bultar jag på porten och Herren öppnar för mig, lyssnar på mig, hjälper mig. Jag ber ofta ensam. Men när jag har möjlighet tycker jag om att be tillsammans med andra, både i kyrkan och hemma. Lite så här går mina tankar kring tro i allmänhet och bön i synnerhet. För det är bönen som skapar både ömsesidighet och samhörighet både med Gud och med människor av alla slag. Och minns, du behöver inte vara troende för att jag ska kunna diskutera frågor kring tro och bön med dig.

BÖNEBRON

Så kommer natten till mig
för i sömnen ge mig ro
Jag knäpper mina händer
och leds ut på Bönens bro

Jag ber om vila och sömn, min Gud
om nattro, välbehag
att från all stress få slippa igen
ända till morgonrodnadsdagningen

Hjälp oss varje dag som går
när sorg och oro tär
Hjälp oss när det rinner en tår
Lär oss att Din styrka bär

Jag ber Dig Herre: Hjälp mig
när dagen kännes svår
i hjärtat bärs min bön till Dig
minnes att bedja: Fader vår

love-699480_1280

Avslutningsvis vill jag säga några ord om tro och att sprida den kristna tron. Jag själv tänker som så att jag kan bara berätta vad jag tror på, aldrig tvinga eller trycka upp min tro i ansiktet på någon. Om jag själv vill bli respekterad för min tro kräver det samma av mig. Jag respekterar din tro. Detta oavsett vilken tro du bekänner dig till eller om du inte tror alls. Självklart blir jag glad för varje person som finner och tar emot den kristna tron i sitt hjärta och med munnen bekänner den. Det är vad Jesus säger. Men han säger också som exempel att vi ska gå undan i avskildhet och be. Detta som motvikt till att visa upp en fasad av tro, där alla skulle se hur heliga vissa var. Jag tolkar det som att Han skydde skenheligheten och den skyr även jag.

”Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka… Sannerligen, vad ni gjort för någon av dessa mina minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig…” Matt 25:34-46

Detta citat är en av grundstenarna i min tro. Och inte frågade Jesus efter tro innan han hjälpte. Däremot sa han många gånger: ”Din tro har hjälpt dig”

Herrens Frid till er alla som vill ta emot den. Till er andra: Ha en fortsatt bra kväll. Och till er alla: Sov Gott!

good-night-393495_1280

 

Vardagsliv

 

coffee-722270_1920
En vanlig dag. Jag fick en uppmaning bland kommentarerna att skriva om min vardag och tar dig, bbnewsab, på orden. Och kom att tänka på att jag åker två gånger i veckan till Universitetssjukhuset på bassängträning. Bassängträning är den enda träningsform jag kan klara av i det tillstånd jag befinner mig i. Och som tur är så älskar jag vara i vattnet. (Det är  vattnet jag vill slippa vara)

Jag har simmat och gått på vattengympa under många år. De senaste ca tio åren regelbundet, med något enstaka undantag. Men det är inte bara att sätta sig i färdtjänstbussen, åka, och sedan rakt in i duschen och vidare ner i bassängen. Ibland önskar jag att det vore så enkelt! Men nej, återigen denna EDS med tillhörande svår smärta och problem med att röra sig och jag klarar mig inte ensam. Jag är helt beroende av ledsagare som hjälper mig.

floating-tire-72963_1280

Det börjar med förberedelser redan dagen innan. Badväskan ska packas. Lite toalettsaker, en handduk och så baddräkten kanske ni tror. Jo, det ska med – också! Jag har en kabinväska som badväska. Detta av två skäl. Dels rymmer den mycket, dels går den på hjul vilket underlättar för min ledsagare att transportera. De slipper bära. För i väskan ska även min ”Robo-coputrustning” avsedd för bassängträning få plats. Den innefattar följande: Badskor, fotledsortoser, knäortoser, bäcken/rygg-gördel som ska stabilisera hela bäckenet och länd- samt bröstrygg. Armbågs- och handledsortoser. Till det kommer också pappersdrag för att skydda Permobilen mot väta. Ja, sedan är det påsar att lägga allt det blöta i och en del annat smått och gott som behövs. Att stänga väskan går, men kräver visst milt våld.
cinnamon-buns-756498_1920
Då jag blir borta stor del av dagen behövs även både mat och medicin packas. Visst, det finns mat/kaffe att köpa men det är endast undantagsvis jag köper. Kaffe och bulle kostar ca 50 kr och det tycker jag är i dyraste laget. Så i ryggsäcken som hängs på krokar på baksidan av ryggstödet på Permobilen finns kaffe, smörgås och alla de mediciner jag behöver för dagen. Därtill ett fack fyllt med akutmedicin om jag blir akut sjuk, vilket händer. Jag har ibland svimmat av under träning, ibland fått en bäckenlåsning eller på annat sätt blivit så pass dålig att jag behöver akut hjälp. Fördelen är att jag redan befinner mig på sjukhus. Nackdelen inte sällan att jag blir transporterad direkt från bassängen till akuten utan att få på torra kläder…

Ibland räcker det med att jag får hjälp ur bassängen och tar akutmedicin. Den gula blomman får här symbolisera tabletterna jag alltid måste ta.

dandelion-321297_1280

Ett träningspass om 30 minuter kräver aktivitet av mig under timmar. På morgonen eller kanske ska jag säga tidig förmiddag, kommer hemtjänstens personal och hjälper mig på med mitt första lager av kläder och ortoser för att stabilisera min kropp inför resan. En resa som tar nästan en timma då det är ungefär sex mil till Universitetssjukhuset och den sköna varma bassängen. Utanpå lagret av korsetter mm kommer kläderna. Med korsett på kan jag omöjligt få på kläderna själv. Men vad gör väl det när personalen hjälper mig! De ser dessutom till att jag inte kombinerar alltför illa 😉

Så när jag väl är klädd och väskorna packade och upphängda/framtagna så de inte glöms är det dags för mig att äta en tidig lunch. Efter lunchen brukar den ledsagare komma som följer mig till bassängen. Då är det dags att sätta på nästa lager med ortoser och ytterkläder för årstiden. Då först är jag klar för att åka ut genom ytterdörren och invänta taxibussen. Ibland är den tid, ibland får jag vänta. Är bussen mer än 15 minuter sen brukar jag ringa beställningscentralen för att kolla vad som hänt. De vanligaste svaren är: ”Chauffören har blivit försenad, men kommer strax” eller ”Jag ska ringa chauffören och höra vad som hänt”.

Resan i sig är inte något jag ser fram emot då jag är mycket känslig för stötar, vibrationer, krängningar och liknande. Allt sådant känns som om någon står och slår på och i mig. Därför måste jag alltid ta en dos smärtstillande i tid innan resan för att inte vara helt utslagen redan innan träningen. Men bra chaufför och sommarväglag så brukar resan gå bra. Om inte finns risken att jag är nästintill medvetslös av smärta vid framkomst. Det är också en viktig orsak till varför bl a arbetsterapeuterna i kommunen i praktiken förbjudit mig att resa ensam. Jag ska alltid ha ledsagare med för att hen ska kunna se om jag är på väg att bli dålig och då kunna ge medicin. (Och säga till chauffören om hen kör som en biltjuv!)

swim-619074_1920 (1)

Äntligen framme. Då behöver jag en stund att landa, ta en kopp kaffe, fylla på med mer mediciner, eventuellt gå in på Apoteket för att fylla på förråden av både receptfritt och receptbelagt. Sedan är det dags för dusch och ombyte. För mig och min ledsagare tar ombytet ungefär 45 minuter före och lika länge efter. Ta av allt, ta på de ortoser som är nästintill omöjliga att få på om jag är blöt, in i duschen och därefter badkläder och den Robo-coputrustning som är anpassad specifikt för min bassängträning. Jag rullar ut till bassängkanten och så ska jag i bassängen. Trappen är bara att glömma. Istället används en lyft för att jag ska komma i. I mitt fall fungerar lyften som är en plaststol med säkerhetsbälte, för att jag inte ska ramla av på väg i.

ladder-1006288_1920

Nu kan jag börja träna i det varma och sköna vattnet som håller ca 35 grader. Mina 30 minuter motsvarar på ett ungefär 90 minuters träning för en fullt frisk person. Det gör att när jag lyfts ur bassängen så är jag ordentligt trött, även om jag tar det mycket lugnt och försiktigt. Tillbaka in i duschen och den omvända proceduren med att ta av det blöta och sätta på den torra utrustningen. Efter ombyte åker vi ut och väntar på taxin hem.

Jag har även efter träningen en stund för att landa, dricka lite kaffe och ta medicin för att klara resan hem. Väl hemma så åker utrustningen av snabbt! Sedan är det bara sängen kvar resten av kvällen.
coffee-1004252_1920
Ja – det blev ett långt inlägg denna gång. Men jag hoppas att ni trots detta orkat läsa. För dagen är än längre för mig. Men absolut nödvändig om jag ska kunna behålla den lilla rörelseförmåga jag trots allt har kvar. Detta upprepar jag alltså två gånger/vecka.

Likt dessa älskar jag dock att vara i vattnet och trots att allt runtomkring är jobbigt vill jag absolut inte vara utan min bassängtid.

ducklings-635110_1280