Vardagsliv

 

coffee-722270_1920
En vanlig dag. Jag fick en uppmaning bland kommentarerna att skriva om min vardag och tar dig, bbnewsab, på orden. Och kom att tänka på att jag åker två gånger i veckan till Universitetssjukhuset på bassängträning. Bassängträning är den enda träningsform jag kan klara av i det tillstånd jag befinner mig i. Och som tur är så älskar jag vara i vattnet. (Det är  vattnet jag vill slippa vara)

Jag har simmat och gått på vattengympa under många år. De senaste ca tio åren regelbundet, med något enstaka undantag. Men det är inte bara att sätta sig i färdtjänstbussen, åka, och sedan rakt in i duschen och vidare ner i bassängen. Ibland önskar jag att det vore så enkelt! Men nej, återigen denna EDS med tillhörande svår smärta och problem med att röra sig och jag klarar mig inte ensam. Jag är helt beroende av ledsagare som hjälper mig.

floating-tire-72963_1280

Det börjar med förberedelser redan dagen innan. Badväskan ska packas. Lite toalettsaker, en handduk och så baddräkten kanske ni tror. Jo, det ska med – också! Jag har en kabinväska som badväska. Detta av två skäl. Dels rymmer den mycket, dels går den på hjul vilket underlättar för min ledsagare att transportera. De slipper bära. För i väskan ska även min ”Robo-coputrustning” avsedd för bassängträning få plats. Den innefattar följande: Badskor, fotledsortoser, knäortoser, bäcken/rygg-gördel som ska stabilisera hela bäckenet och länd- samt bröstrygg. Armbågs- och handledsortoser. Till det kommer också pappersdrag för att skydda Permobilen mot väta. Ja, sedan är det påsar att lägga allt det blöta i och en del annat smått och gott som behövs. Att stänga väskan går, men kräver visst milt våld.
cinnamon-buns-756498_1920
Då jag blir borta stor del av dagen behövs även både mat och medicin packas. Visst, det finns mat/kaffe att köpa men det är endast undantagsvis jag köper. Kaffe och bulle kostar ca 50 kr och det tycker jag är i dyraste laget. Så i ryggsäcken som hängs på krokar på baksidan av ryggstödet på Permobilen finns kaffe, smörgås och alla de mediciner jag behöver för dagen. Därtill ett fack fyllt med akutmedicin om jag blir akut sjuk, vilket händer. Jag har ibland svimmat av under träning, ibland fått en bäckenlåsning eller på annat sätt blivit så pass dålig att jag behöver akut hjälp. Fördelen är att jag redan befinner mig på sjukhus. Nackdelen inte sällan att jag blir transporterad direkt från bassängen till akuten utan att få på torra kläder…

Ibland räcker det med att jag får hjälp ur bassängen och tar akutmedicin. Den gula blomman får här symbolisera tabletterna jag alltid måste ta.

dandelion-321297_1280

Ett träningspass om 30 minuter kräver aktivitet av mig under timmar. På morgonen eller kanske ska jag säga tidig förmiddag, kommer hemtjänstens personal och hjälper mig på med mitt första lager av kläder och ortoser för att stabilisera min kropp inför resan. En resa som tar nästan en timma då det är ungefär sex mil till Universitetssjukhuset och den sköna varma bassängen. Utanpå lagret av korsetter mm kommer kläderna. Med korsett på kan jag omöjligt få på kläderna själv. Men vad gör väl det när personalen hjälper mig! De ser dessutom till att jag inte kombinerar alltför illa 😉

Så när jag väl är klädd och väskorna packade och upphängda/framtagna så de inte glöms är det dags för mig att äta en tidig lunch. Efter lunchen brukar den ledsagare komma som följer mig till bassängen. Då är det dags att sätta på nästa lager med ortoser och ytterkläder för årstiden. Då först är jag klar för att åka ut genom ytterdörren och invänta taxibussen. Ibland är den tid, ibland får jag vänta. Är bussen mer än 15 minuter sen brukar jag ringa beställningscentralen för att kolla vad som hänt. De vanligaste svaren är: ”Chauffören har blivit försenad, men kommer strax” eller ”Jag ska ringa chauffören och höra vad som hänt”.

Resan i sig är inte något jag ser fram emot då jag är mycket känslig för stötar, vibrationer, krängningar och liknande. Allt sådant känns som om någon står och slår på och i mig. Därför måste jag alltid ta en dos smärtstillande i tid innan resan för att inte vara helt utslagen redan innan träningen. Men bra chaufför och sommarväglag så brukar resan gå bra. Om inte finns risken att jag är nästintill medvetslös av smärta vid framkomst. Det är också en viktig orsak till varför bl a arbetsterapeuterna i kommunen i praktiken förbjudit mig att resa ensam. Jag ska alltid ha ledsagare med för att hen ska kunna se om jag är på väg att bli dålig och då kunna ge medicin. (Och säga till chauffören om hen kör som en biltjuv!)

swim-619074_1920 (1)

Äntligen framme. Då behöver jag en stund att landa, ta en kopp kaffe, fylla på med mer mediciner, eventuellt gå in på Apoteket för att fylla på förråden av både receptfritt och receptbelagt. Sedan är det dags för dusch och ombyte. För mig och min ledsagare tar ombytet ungefär 45 minuter före och lika länge efter. Ta av allt, ta på de ortoser som är nästintill omöjliga att få på om jag är blöt, in i duschen och därefter badkläder och den Robo-coputrustning som är anpassad specifikt för min bassängträning. Jag rullar ut till bassängkanten och så ska jag i bassängen. Trappen är bara att glömma. Istället används en lyft för att jag ska komma i. I mitt fall fungerar lyften som är en plaststol med säkerhetsbälte, för att jag inte ska ramla av på väg i.

ladder-1006288_1920

Nu kan jag börja träna i det varma och sköna vattnet som håller ca 35 grader. Mina 30 minuter motsvarar på ett ungefär 90 minuters träning för en fullt frisk person. Det gör att när jag lyfts ur bassängen så är jag ordentligt trött, även om jag tar det mycket lugnt och försiktigt. Tillbaka in i duschen och den omvända proceduren med att ta av det blöta och sätta på den torra utrustningen. Efter ombyte åker vi ut och väntar på taxin hem.

Jag har även efter träningen en stund för att landa, dricka lite kaffe och ta medicin för att klara resan hem. Väl hemma så åker utrustningen av snabbt! Sedan är det bara sängen kvar resten av kvällen.
coffee-1004252_1920
Ja – det blev ett långt inlägg denna gång. Men jag hoppas att ni trots detta orkat läsa. För dagen är än längre för mig. Men absolut nödvändig om jag ska kunna behålla den lilla rörelseförmåga jag trots allt har kvar. Detta upprepar jag alltså två gånger/vecka.

Likt dessa älskar jag dock att vara i vattnet och trots att allt runtomkring är jobbigt vill jag absolut inte vara utan min bassängtid.

ducklings-635110_1280

 

Annonser

15 thoughts on “Vardagsliv

  1. bbnewsab 2016-01-20 / 13:53

    Det här är rörande att få ta del av, Pipi! Det ståmmer en till eftertanke. Att det som många av oss ser som självklarheter inte alltid är det för andra.

    Det finns ett indianordspråk som säger: Döm ingen människa förrän du har gått en mil i hennes mockasiner.

    Nej, just det.

    Vem kan döma dig om du någon gång skulle bli lite gnällig?

    Fast det är bara det, att maken till gnällfri medmänniska har jag då inte sett/mött på år och dag.

    Du, som alltså har alla anledningar i världen att gnälla och hemfalla åt självömkan. Men hos just dig saknas såväl gnäll som självömkan.

    I stället registrerar du det som händer. Sakligt som en reporter/journalist. Beskriver det i målande ord. Som engagerar.

    De allra flesta av oss har mycket att lära oss av dig, Pipi. Oavsett om vi också är sjuka/sjukliga – eller har förmånen att få vara relativt friska.

    Säg mig, Pipi: Vad har räddat dig från att sjunka ned i självömkans dyiga kvicksand? Handlar det enbart om självbevarelsedrift? Eller handlar det också om tro på ett gudomligt väsen som kanske kan trösta dig, när deppigheten försöker att spänna sina klor i dig? Eller något annat väsen?

    Beundtransvärd är du, Pipi. På mer än ett sätt!

    Du har mycket att lära mig om livet, märker jag.

    PS Skriv gärna om alla de fördelar din religiösa tro för med sig och ger dig. Varför inte ta upp ämnet i en ny bloggartikel? DS

    Liked by 1 person

    • Piia-Liisa Pisal 2016-01-20 / 14:31

      När jag var barn så tittade jag på barnprogrammen där Pentti Varg fanns med. Glömskans moln har just nu lagt sig över min minnesbank och jag minns inte programmets namn. Men Pentti Varg gick ut i Läskiga Skogen och tyckte synd om sig själv. Det gör jag också. Ibland. Men likt honom så tycker jag att det efter en stund blir både ensamt och långtråkigt. Då går jag tillbaka, tar av mig vad Mia Törnblom i sina böcker kallar för ”offerkoftan” och gör något.

      T ex skriver. Blogginlägg just nu. Det är nytt och det är roligt. Dikter om jag är låg. Jag skriver ofta de bästa dikterna i ett melankoliskt stämningsläge enligt min egen kritikerröst ska tilläggas. Kanske tittar jag på något jag hittar på datorn eller har på en skiva.

      Jag äger ingen TV då majoriteten av det som visas är omöjligt för mig att se på. Jag har svårt för framförallt ljuseffekter. Jag är intresserad av att se medicinska program och ”blåljusprogram” men just dessa blåljusprogram blir svåra då det inledningsvis visas upp flimrande ljus under utryckning i mörker. Effektfullt är det, men jag får ofta lov att ”spola förbi” för att kunna se resten av programmen. Jag har en prenumeration genom min högst ordinära stationära dator som ger mig tillgång till vissa intressanta TV-program och filmer. Det är fullt tillräckligt för mig.

      Som kuriosa kan jag nämna att jag troligtvis chockade Radiotjänst så sent som igår kväll. De ringde mig och tog för givet att jag ”glömt” anmäla TV-innehav eftersom jag inte fanns med i deras register. Eller var det möjligen så att jag levde tillsammans med någon som betalade TV-licens? Kvinnan från nämnda företag blev märkbart tyst när jag talade om att jag för det första inte hade någon TV, utan bara en stationär dator, och för det andra att när hyresvärden, det kommunala bostadsbolaget, nyligen installerade ”fiber” i sina fastigheter, inte ens drog detta fram till mitt antennuttag. Jag kan alltså inte ens koppla in en TV i lägenheten utan att det måste ut tekniker som drar kabel.

      Se där hur tankarnas irrfärder går. Här börjar det med att gå ut i Läskiga skogen med den där offerkoftan som är så varm och skön när man fryser, vilket jag gör ytterst sällan, men som kliar och sticks så fort jag blir det minsta varm. Och slutar med ett icke existerande TV-innehav. Så det kan gå!

      Men nog har jag burit offerkofta. Både länge och väl til dess jag kom på att det var mycket bekvämare utan den. Nu bär jag den under promenaden ut till läskiga skogen och tar av den när jag går hem. Det blir roligare så. För alla!

      Gilla

  2. bbnewsab 2016-01-20 / 14:08

    Ser att du redan hunnit hitta kategori- respektive etiketts-molnen.

    Vem kan tro att du är nybörjare inom ”bloggeriet”.

    Fortsätter du så här, blir det nog snart dags att överväga om du inte bör nomineras till att tävla i klassen ”Årets bloggare”. Eller åtminstone ”Årets rookie”. .

    Men tills vidare får du nöja dig med mina guldstjärnor som är tänkta att pryda din blogg, även om de råkar ha en färg som gör att de här guldstjärnorna inte syns för allmänheten. Men jag hoppas i alla fall, att de kan kännas – och kanske rent av ses – med hjälp av ditt hjärta, Pipi.

    Jag hoppas det, ty du har ådagalagt en ovanlig förmåga att se just med hjälp av hjärtat. Och det finns enligt ”Lille Prinsen” (har du läst den boken, Pipi?) vissa saker som inte går att se med ögonen; de måste ses med hjärtat i stället.

    Här är det citatet i engelsk version: Here is my secret. It is very simple. It is only with the heart that one can see rightly; What is essential is invisible to the eye.

    Läs gärna fler Lille Prinsen-citat här: https://en.wikiquote.org/wiki/The_Little_Prince .

    PS Har du INTE läst den (barn)boken, rekommenderar jag dig att göra det, Pipi. Den är makalös! DS

    Liked by 1 person

  3. Piia-Liisa Pisal 2016-01-20 / 15:05

    Tack! Jag känner igen titeln, men har mig veterligen inte läst boken.
    Intressant att du tar upp att se med hjärtat. Som du, och andra läsare säkerligen förstår, är bön en del av min vardag. Men orden finns inte alltid. Jag lägger då mina böneämnen i mitt hjärta och låter dem finnas där. Mitt hjärtas tysta ordlösa bön. Jag tror att jag kanske även kan ”se” med hjärtat mer än bara med ögonen. Se bakom fasaden. Något jag intuitivt arbetat med länge, men mer medvetet utvecklade då jag var yrkesverksam som beteendevetare. Förmågan att tyst se med hjärtat skrämde vissa, men hjälpte förhoppningsvis fler. Jag försökte på så sätt skapa en ordlös läkande gemenskap och förståelse.

    Jag ska ringa biblioteket, som jag nästintill har vägg i vägg med där jag bor, och be dem plocka fram och skicka in några böcker om Lilla Prinsen.

    Och som vanligt; Tack för fin konstruktiv, värmande kritik. Guldstjärnor och andra yttre attribut är i sig trevligt, men de väcker tyvärr mer negativa minnen än positiva då de påminner om den grymhet barn visar mot barn som inte passar in i mönstret. Att då av fröken dessutom få en guldstjärna var ytterligare en anledning till påhopp. Nu vet jag att du menar det som en positiv och uppmuntrande feed-back, och jag tar det också som en komplimang. Därför kan jag uppskatta guldstjärnan från dig. Men det sticker trots vetskapen om dina intentioner, till i mitt <3.

    Fortsätt gärna ge mig konstruktiv kritik. Jag lär och utvecklas av den ❤

    Gilla

  4. bbnewsab 2016-01-20 / 18:05

    Det låter allvarligt, att till och med en guldstjärna, avsedd enkom för dig, och utdelad till dig, PADSO-Pipi, kan väcka sådana dystra minnen till liv.

    Det låter ju som om du varit utsatt för rena mobbningen.

    Jag har själv viss erfarenhet av vad mobbning, vill säga. Blev alltid vald sist av alla när det skulle spelas fotboll. Inget kul alls att känna, att ingen ville ha en men att man likom fick vara med och spela som på nåder.

    Så även jag vet, på sätt och vis, hur det kan kännas att bli jämförd med något mindre lämpligt som katten släpat hem till matte för att stolt visa upp, varvid matte skriker usch och fy och sjasar ut kattstackarn ur huset.

    Och än värre; jag hade en ingift moster som var ett hår av hin. Jag har alltid varit grätten av mig, kräsen och kinkig, om man så vill. En sommarsemester var Alma, så hette mosterskrället, med på resan. Hon hade föresatt sig att sätta pli på mig, eftersom min föräldrar uppenbarligen var för mjuka att göra det.

    Så när jag serverades konserverade köttbullar – jo det smakar ungefär lika illa som ordet låter – så reagerade jag med ett stort Blää. Men då grep Alma in. Hon sade: ”Det är ju jag som gjort de här köttbullarna, och jag vet hur man lagar mat.”

    Givetvis en lögn från hennes sida.Men jag var så liten, så jag gick på den lögnen. När hon frågade mig om köttbullarna inte smakade gott, nickade jag instämmande (fastän jag helst hade velat skrika att de smakar fan).

    Det hela slutade med att hon tvingade mig att nästan ensam äta upp de allra flesta av dessa illasmakande konserverade köttbullar.

    Jag vågade inte säga, att jag ansåg hennes matlagningskonst vara uslare än usel. Utifall att det nu verkligen var hon som tillagat dessa hemska köttbullar.

    Men allra värst var nog när hon efteråt vände sig till min mamma och triumferande utbrast: ”Så botar man kinkighet hos bortskämda barn.”

    Då var det nära att jag struntat i min väluppfostrade (?) artighet och i stället ropat med hög röst: ”Du tvingade mig att äta dessa förbannade köttbullar, och egentligen tyckte jag att de smakade kattmög.”

    Men det stannade vid en tanke.

    Dock så minns jag episoden än i dag.

    Precis som jag minns hur det var att jämt vara den i skolklassen som ingen ville ha i sitt fotbollslag.

    Så det är iofs begripligt att inte heller du, Pipi, alltid kan släppa dina ”traumatiska” livserfarenheter.Men vi måste försöka gå vidare i livet ändå och inte låta sådana här erfarenheter förpesta vår tillvaro.

    Vad sägs om att jag nästa gång inte placerar guldstjärnan ute i bloggmarginalen utan på din panna. Då slipper du se den. Allt under det att alla andra kan se den.När allt kommer omkring vill jag ge dig mina guldstjärnor OCKSÅ på det att andra läsare av din fina blogg ska kunna se hur mycket jag uppskattar dina skriverier.

    Liked by 1 person

  5. bbnewsab 2016-01-20 / 18:17

    Pentti Varg – visst minns jag honom. Och alla de andra djuren i Fablernas Värld.

    Jag satt som klsitrad framför tv:n när Jakob Uggla slog upp sin bok för att läsa om alla skogens djur och deras öden och äventyr.

    Pentti Varg var absolut en av mina favoriter också. Och Moss Hare.

    Här kan du läsa om de olika djuren, Pipi:

    Från Wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/Fablernas_v%C3%A4rld

    Avsnitten innehåller vanligen en sedelärande historia. Episoderna inleds av att rollfiguren Ugglan läser nyheter ur tidningen Fablernas värld och med några kloka råd samt orden ”Simma lugnt” avslutar Ugglan också programmet.

    Rollfigurer

    Jakob Uggla – Högst troligt den visaste, klokaste och helt igenom intelligentaste invånaren i skogen med alla djuren. Han både inleder och avslutar varje saga, och har däremellan rollen som berättare. Jakob Uggla är välkänd för sin favoritfras som han alltid avslutar med: ”Simma lugnt”.

    Pentti Varg – Den elaka vargen, som egentligen inte är så elak. När han hittar på någon dumhet eller hyss så faller han oftast på eget grepp, och en form av sensmoral speglas oftast i hans nederlag. Efter att ha blivit väl omhändertagen på Charles Murmeldjurs födelsedagsfest bättrade han sig markant, men har fortfarande lätt att förlora humöret. Han är en hejare på att spela munspel och har tagit sig artistnamnet ”Pentti Varg, spelemannen från skogarna”.

    Tango Räv – När ett problem uppstår i skogen med alla djuren så kan man alltid räkna med att den ständigt svultne, smilande räven Tango ställer upp för att försöka lösa problemet – det vill säga om han får ”nåt smaskens” i utbyte, som han uttrycker det. Ofta följer att Tango gör någon felberäkning – eftersom tänkandet sker på fastande mage! – och ett nytt problem eller en olycka tar fart i det gamla problemets spår.

    Charles Murmeldjur – Charles är det vänligaste, trevligaste, och mest förstående av alla djur i skogen. Bland Charles prestationer går att nämna att han tämjde och blev vän med Pentti Varg, och senare lärde denne att spela munspel.

    Ambjörn Björn – Stor och stark med ett stort hjärta som bankar i hans stora bröstkorg. Trots detta så är han ingen nallebjörn: han har förlorat humöret mer än en gång, men är tämligen lätt att lugna ner igen.

    Janne Korp – Skogens olyckskorp. Han har ofta förutfattade meningar samtidigt som han tar saker bokstavligt. Dessutom sprider han gärna rykten eller idéer innan han tagit reda på hur det egentligen ligger till. Dessa brister brukar han dock få äta upp i slutet av varje saga där han figurerar. Han kryddar sitt språk med ironi, sarkasm och allmänt dåligt valda ord.

    Fröken Stork – Fröken Stork är både egocentrisk, högfärdig och fåfäng, hon saknar helt självkritik och ser ofta ner på sina meddjur. Trots detta är hon respekterad av de andra djuren. Ofta ser de upp till henne, eftersom hon – trots sin mycket egocentriska natur – är en rationell fågel med utmärkta ledaregenskaper.

    Drulle Sköldpadda – En gammal, saktmodig, pessimistisk sköldpadda med kroniska smärtor i ryggskölden. Han har ett ångfordon som bröderna Bäver byggt åt honom, och anländer därför numera i tid till alla händelser. Detta dels för att han fortfarande startar tidigt, och dels för att ångfordonet är det snabbaste objektet i hela skogen – något som Moss Hare retar sig på.

    Moss Hare – En mycket pigg och positiv krabat, innehavare till dom snabbaste fötterna i skogen. Haren Moss är mycket stolt över sin snabbhet, och tog inte lite illa vid sig när bröderna Bäver byggde ett ångfordon till Drulle Sköldpadda, vilken Moss brukade reta för hans sölighet. Moss bättrade sig avsevärt efter några incidenter då han försökte pilla sönder ångfordonet, och som straff – men han misstog det för en present – ålades att bygga upp nöjesparken.

    Bröderna Sten och Sture Bäver har tillsammans byggt många saker i skogen med alla djuren, bland annat Drulles ångfordon, en brandspruta, och fröken Storks nya hus. Sten är den gladlynte, avslappnade brodern, medan Sture är den buttre, som snarast är en arbetsnarkoman.

    Landskrona 4 – En före detta kapplöpningshäst som numera, med glatt humör och huvudet högt, vandrar i skogarna.

    Myran – Den överlägset flitigaste, prydligaste och renligaste invånaren i skogen. Hon är mycket hjälpsam, god vän med Fröken Stork, och hon älskar att piska mattor. Detta faktum bör dock inte överdrivas, vilket Janne Korp gjorde.

    Brevbärare Duva – Skogens pålitlige postutdelare av diverse meddelanden, brev och paket.

    Örten Mullvad – Skogens trädgårdsmästare Örten är mycket tystlåten av sig. Dessutom har han, som många andra mullvadar, en ganska dålig syn.

    Gustav Lejon

    Lovisa Hamster

    Ulrika Hamster

    Greta Öring

    Grundström i dammen. Lakeliknande fisk som uppskattar mat som han kallar glöp-fräs.

    Nu när jag läser ”rollistan” kommer jag ihåg, att jag brukade se min hemska ingifta moster framför mig, när Fröken Stork var i farten.

    Alltså samma Fröken Stork, om vilken du här ovan kan läsa bland andra dessa omfömen: Fröken Stork är både egocentrisk, högfärdig och fåfäng, hon saknar helt självkritik och ser ofta ner på sina meddjur.

    Så någon guldstjärna kommer ICKE att utdelas till henne. Varken för placering i marginalen eller på hennes panna. (Och för övrigt är hon död och begraven sedan länge. Så nu håller hon nog på att terrorisera folk i Himmelriket, om hon mot förmodan råkade hamna där i stället för i det där andra riket, du vet, som anses vara beläget någonstans i underjorden.)

    Liked by 1 person

  6. Piia-Liisa Pisal 2016-01-20 / 19:18

    När du nu skriver om Fablernas värld, som ju programmet hette, så minns jag dem allihop. Kanske är det så att vi inte är så långt från varandra i ålder? För Fablernas värld hörde till de barnprogram jag verkligen gillade. Mycket klokt blev sagt. Måste ha sänts under det pedagogiska 70-talet.

    Men aldrig kunde jag tro att min blogg skulle få just någon uppmärksamhet, men jag är tacksam och ödmjuk inför den uppmärksamhet den trots allt röner.

    Liked by 1 person

  7. bbnewsab 2016-01-21 / 13:50

    Jo, rätt många år skiljer oss åt. Jag är ålderspensionär.

    Men vi verkar trots det ha en hel del som förenar oss. TROTS det faktum att du är fromt gudstroende och jag en hätsk gudsförnekare.

    Ska bli intressant att se hur länge en sådan ”mesallians” kommer att hålla. Det känns onekligen lite som att balansera på slak lina och samtidigt lida av stark yrsel. 🙂

    Liked by 1 person

    • Piia-Liisa Pisal 2016-01-22 / 00:08

      Jag är övertygad om att denna mesallians, som du skriver, kommer att hålla. Därtill uppskattar jag dina kommentarer och dina mycket träffsäkra analyser alltför mycket för att vilja bryta den. Det är i så fall om den bryts från min din sida…

      Liked by 1 person

  8. bbnewsab 2016-01-22 / 11:57

    Ett svar som Karl-Ivar Klantarsel uppskattade!

    Oj, nu råkade jag avslöja mitt rätta namn. Shit!!! Hoppas att ingen sprider det vidare. Föredrar ju, som alla internettroll, att vara anonym. 🙂

    Liked by 1 person

    • Piia-Liisa Pisal 2016-01-22 / 16:32

      OK Karl-Ivar! Lovar att jag inte för ditt namn vidare. Iallafall inte förnamnet. Efternamnet kan det dock uppstå vissa svårigheter med, då det understundom händer att även jag bär det. Som när burken med lingonsylt, öppnad givetvis, hamnar på golvet istället för på bordet eller kaffemuggen stjälper i min säng då jag bara ”råkar” slumra till för en kort stund! Detta kaffe som har en tendes att vilja sprida sig både på mig, i sängen och på golvet!

      Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s