Trolltiven

tiveden-seogora-junkerjagaressten
Junker Jägares sten, en underbar lekplats för äventyrslystna barn.                                            (Foto: Länsstyrelsen Örebro län)

Minnen från Tivedens Nationalpark

För många, många år sedan blev jag som barn invigd i Urskogens alla hemligheter. Jag hörde berättelser om troll och väna jungfur som färgade Näckrosen röd. Om allsköns varelser som bebodde den uråldriga skogen. Om Trollkyrkan och om Vargaklämman. Idag kallas området för Tivedens Nationalpark och ligger mellan Närke, Östergötland och Västergötland. Tiveden är en av de urgamla bergskedjor som omfamnar Närkeslätten tillsammans med Kilsbergen i Väster och Käglan i Öster. I norr möter Kilsbergen det som kallas för Bergslagen och gränsen mot Västmanland. I väster utgör de gräns mot Värmland. Tiveden gränsar främst mot Västergötland och delar av Östergötland och Käglan har sin gräns mot Västmanland. Tillsammans bildar de tre bergskedjorna som ett U kring slätten med en öppning norrut.

11109501
Här kröp jag, in bland Vargaklämmans irrgångar. Ut kom jag alltid någonstans. Fram till midsommar låg isen kvar. Blöt, lerig och överlycklig.(Foto: Länsstyrelsen)

Jag tillhör släktet ”Trösslingstorpare” i rakt nedstigande led sedan minst 250 år tillbaka. Trösslingstorp är ett litet, litet torp beläget bredvid Y-kullen mitt inne i djupaste urskogen.

tiveden4
Ofta kom jag ut högt upp. Inte långt från Vargaklämman ligger Fagertärn där näckrosorna färgats röda av Jungfruns blod. (Foto: Länsstyrelsen)

Till Y-kullen kom Valloner, smeder, från Belgien  vandrande någon gång under tidigt 1600-tal. De röjde och bröt mark för att kunna tjäna sitt levebröd genom att verka som smeder. Det kom även invandrare från Finland under 1500-talet vars historia fortfarande i allra högsta grad hålls levande i trakten av ättlingar från skogsfinnarna. Trösslingstorparna levde av vad skogen kunde ge och av vad torpet förmådde.

Tiveden_nackros
Fagertärn                                                                                                 (Foto:  Regionorebrolan.se)

Idag drivs Trösslingstorp av en förening vars medlemmar till största delen är ättlingar till de som bebott det lilla torpet. Där kan föreningens medlemmar och gäster till dem samlas till släktträffar, andra aktiviteter likväl som de kan övernatta i stugan efter en enkel bokning. Trösslingstorp drivs också enligt gamla traditioner med t ex slåtter med lie. På så sätt bevaras, med hjälp av EU bland annat, en liten del av ett sätt att leva som idag känns avlägset, men viktigt att bevara. Även kolning bedrivs i Tiveden och det går att köpa träkol framställd helt enligt gamla tiders sätt att kola. Lokala föreningar och sammanslutningar kolar varje år och att följa processen från att milan ställs upp till dess den har förvandlat träd till kol går att göra på flera platser.

Att leva av skogen var hårt och inte sällan också farligt. Kolarnas vardag har skildrats av poeter som Nils Parling och Dan Andersson. De befinner sig visserligen i Bergslagens finnmarker, men arbetet var detsamma. En mila som slog kunde vara skillnaden mellan liv och död för både kolarna på plats och för att det som skulle försörja familjen förtärdes av elden och svälten då stod för dörren. När tillfälle gavs så slog sig kolaren lös och det berättas att här gällde inte annat än att spela och dansa. Kanske fann den vanligtvis hårt arbetande kolaren som ännu inte bildat familj sig en flicka. Men töserna var få och kolarna många och vem skulle hon välja?  Stickan Andersson beskriver hur det gick till de lördagar då hambon kom till trakten.

2775477113_338534ef09
Torp någonstans i Tiveden (Foto:Länsstyrelsen)

Vill du gå längre tillbaka går vi till den mörka medeltiden. Kanske är det genom Korsriddaren Arn du känner Tiveden och alla dess faror? Så långt tillbaka vet jag inte om jag har mina rötter. Men nog är de trots allt djupt förankrade bland  dem som levde och verkade där. Dem som poeterna skrev om i början av förra seklet. Med invandringen kom också många nyheter. Det som vi idag kallar för genuint svensk kan vi hitta grunden till bland andra invandrande tyska köpmän, bland valloner, fransmän och från våra grannar i öster.

Munkastigen heter en känd vandringsled som började vid klostren runt Vättern och gick genom Tiveden för att sluta först i Trondheim, Nidaros. Munkastigen var en farlig väg att vandra. Många var de som bragtes om livet av rövare och lösskefolk, förtäljer alla de sägner som finns. Munkarna gick från kloster till kloster från Alvastra till Nidaros. Idag utgör Munkastigen ungefär 4 mil av den knappa 30 mil långa Bergslagsleden. I sin helhet är dock Munkastigen idag 96 km lång och en av de vandringsleder som får räknas med bland Birgittalederna. Pilgrimscentrum i Vadstena, Svenska Kyrkan, ansvarar för och anordnar aktiviteter kring dessa Pilgrimsleder. Munkastigen går fortfarande från kloster till kloster och passerar både Ramundeboda Klosterruin och Riseberga Kloster. (Bilder ovan från Alvastra klosterruin i Omberg, Östergötland. Foto från Pixabay.com)

trondheim-830910_1920
Detalj från katedralen i Trondheim, Nidarosdomen

Så har du nu en förklaring till varför min blogg pryds av de röda näckrosorna.

Vill du berätta för mig om dina minnen? Kanske känner du de väsen som bara finns djupt inne i urskogen? Tivedens Nationalpark låter inte alls så spännande som det ”Trolltiven” jag lärde känna en gång för många år sedan.

Sägnen om de Röda Näckrosorna

 

Foton från Tiveden är hämtade från Länsstyrelsen, Tivedens Nationalpark

Övriga foton från Pixabay.com.water-lilies-481984_1920

 

Annonser

FM Kola

Till minne av FM Kola

rainbow-142701_1920
FM Kola vandrade över Regnbågsbron den 25 februari 2016 och gick till den eviga vilan, sittande i matte Camilla Andersson knä. Må Friden lysa över ditt minne.

Älskade FM Kola. ❤

FM Kola jorgubbdkola
FM Kola sitter i jordgubben. Mattes älskade ”JordgubbsKola”

FM Kola finns inte längre med oss här på jorden. Men vi är många som aldrig kommer att glömma henne då hon klev rakt in i våra hjärtan. En hund som under den korta tid hon fick vara bland oss lämnade många tassavtryck. På så sätt lever FM Kola vidare. Jag har fått matte Camillas godkännande att skriva om Kola och berätta vad som hänt.

Matte Camilla med familj berättar att de ganska tidigt lade märke till saker som inte kändes normala. Från början när Kola kom till familjen var allt normalt. Kola var en pigg och energisk valp, men efter en liten tid kom förändringar. Något stämde inte. Det  var saker som att Kola inte riktigt hade den energin som en valp borde ha. Först var det bakdelen som inte riktigt ville följa med. Sedan, allt eftersom veckorna gick blev hennes ork allt sämre och värst var det då Kola hade vilat. Hon orkade inte leka – men ville så gärna. Exakt vad Kola led av är inte klarlagt, mer än att det påverkade hennes muskler och nervsystem främst i bakkroppen.

FM Kola bild 7
Matte skriver:  Tänk er en valp på 5 månader som inte kommer och möter en vid dörren men man hör pipet och längtan från sovrummet. Hon orkade inte. Tänk er en valp på 5 månader som inte kan leka med sin bästis som är lika gammal (men ändå mindre) – för hon orkar inte ”leka tillbaka.” Men sen däremellan så kunde hon förefalla vara normal när man ”bara” gick runt kvarteret och hon kunde absolut få glädjefnatt å springa runt, vilja kampa och jaga Men tillfällena blev färre och varade kortare. Hon slutade dock aldrig använda nosen och glädjen över att vara nära.”

FM Kola vårdar lillhusse
Kola tar hand om lillhusse som är sjuk. Han är ledsen och tycker synd om Kola för att hon bara ramlar omkull, berättar matte. Kola hade inte ont, men hon led av sina begränsningar. Allt eftersom hon blev sämre blev hon familjen  allt mer tillgiven och mer gosig. Hon lekte och härjade fritt precis så mycket hon ville och orkade den sista tiden. Åt gott och var ute på fina naturpromenader helt på sina egna villkor.
FM Kola 20 feb
Kola sover sött i sängen

Om jag hade varit  hund hade jag önskat att ha Camilla som matte. FM Kola må ha fått en alldeles för kort tid med oss och framförallt med familjen. Men hon har haft en underbar tid. Alla de bilder som jag fått ta del av visar samma sak, oavsett miljö, aktivitet eller vila. De visar en lycklig och glad hund. Hon har hela tiden fått arbeta och leka utifrån det hon tyckte var roligt och vad hon orkade med.

 

FM Kola har fönsterplats på bussen
”Alltid fönsterplats på bussen”

Tänk att ha ett liv där jag känner att jag verkligen är älskad. Kärleken var besvarad och matte följde Kola ända till slutet och att mattes hjärta brast är nog något vi alla kan förstå, även om vi aldrig kan förstå hur det känns just för matte med familj. Vi är säkerligen många som någon gång har fått fatta det svåra beslutet att låta vår kära fyrbenta familjemedlem vandra över regnbågsbron. Sorgen och smärtan, men kanske också friden. Vetskapen om att det är oåterkalleligt och att vi fattar beslutet av kärlek och av omtanke.

FM Kola bild 8.jpg 25 feb
”Jag älskar dig matte”

”Självklart fanns jag vid hennes sida hela vägen. Lekte med den rosa bollen vi fick av veterinären, käkade lite godis, drack vatten från mina handflator då det inte fanns nån skål därinne och hon var varken rädd eller ”kände på sig något” trots att mattes hjärta brast igen.
Hon somnade gott i mitt knä ❤ ”  (C.A. 160225)

wood-anemone-333381_1280
FM Kola leker, nosar, springer utan begränsningar, fylld med all den kärlek som hon fick av sin familj och alla andra som tog henne till sitt hjärta ❤

Mattes ord får avsluta tillsammans med sången Over the Rainbow med Judy Garland:
Lilla söta snygga tappra tuffa knasiga nyfikna underfundiga urmysiga Kola..det var inte det här vi ville.
Älskade FM Kola ❤

 

FM Kola
”Här ligger jag och halvsover och bara har det bra”
FM Kola tittar ut genom fönstret feb -16
”Det bästa mor har sätter hon på bordet.” Kola tyckte mycket om att hålla koll på vad som hände utanför och bästa stället var på bordet. ❤
FM Kola i morgontrafiken
Promenad i ruskväder
FM Kola på promenad 1
De ÄR läskiga när de kommer flygande, landar och bråkar! (Men lite spännande iallafall)
FM Kola Vad tar ni för valpen där i fönstret
”Vad tar ni för valpen där i fönstret”

Regnbågsbron

Det finns en bro, Regnbågsbron, som förbinder Himlen och Jorden.

När ett husdjur dör, kommer det till en plats bortom Regnbågsbron. Där finns kullar och dalar med mjukt gräs, där våra älskade vänner leker tillsammans hela dagarna. Där finns vattendrag med friskt vatten, massor av mat och solsken som håller dem varma. De gamla och sjuka djuren blir unga och friska igen, precis som vi minns dem i våra drömmar.Djuren är glada och lyckliga, men de saknar någon som betydde mycket för dem, någon som blivit lämnad kvar.

Varje dag springer de och leker, tills den dagen kommer, då en av dem stannar upp, och tittar bort i fjärran. Blicken skärps, öronen spetsas och plötsligt flyger han iväg över det gröna gräset. Hans ben bär honom fortare och fortare tills han återförenas med den han älskar. Ni möts i en omfamning som varar för evigt. Ditt ansikte blir kysst om och om igen, dina händer smeker hans huvud som så många gånger förut och du tittar än en gång in i ögonen på ditt trogna husdjur som så länge saknats i ditt liv, men aldrig i ditt hjärta.

Sedan korsar ni Regnbågsbron tillsammans för att aldrig mer skiljas…

Källa: Latinos tassar

Jag vill rikta ett varmt och innerligt Tack till dig, Camilla Andersson, FM Kolas matte, för att du så generöst delat med dig av dina upplevelser med FM Kola. Jag blev kär första gången jag såg FM Kola på bild och jag fick din tillåtelse att dela med mig av den kärleken i denna blogg. FM Kola och du, Camilla, har lärt mig mycket under den tid jag haft förmånen att följa er.

TACK!

(Juli 2016: Rekonstruktion av artikeln då bilderna fallit bort. Därav kan hända att det inte är exakt samma bilder som i originalartikeln. Samtliga bilder är hämtade från FB-gruppen Försvarsmaktens hundar. Foto och underlag till bildtext: Camilla Andersson)

Ditt lata stycke… Del 1

Första delen i trilogin Latstryker och dumhuvud.

 

business-19156_1920
Den lata flickan…

Det var en gång en flicka som då hon började skolan inte riktigt passade in. Flickan levde med tron att hon var lat, bekväm och bara inbillade sig att hon hade ont. Flickan blev kallad för lat för att hon inte kunde göra vissa saker.

Under flickans skolgång lärde hon sig sin läxa mycket effektivt. En orsak var att det inte fanns något som kunde förklara varför hon som exempel snubblade när hon skulle springa eller hade ont. Visst var hon både kobent och plattfot. Men det kopplades inte samman med hennes svårigheter att klar av skolgymnastiken som ett exempel. Smärtan fanns bara i hennes huvud.

Inte hade hon så ont iallafall och så fortsatte tösen att arbeta och studera – samtidigt under några år. Hon hade lärt sig att hon var lat. Redan tidigt var detta sanning för henne. Om någon sa annat så var det inte sant. Hon var lat – alltså kunde hon alltid arbeta lite till. Ofta till dess hon rasade och hamnade på lasarettet. Smärtan kunde i de flesta fall inte bekräftas med objektiva undersökningar och så bekräftades det återigen. Flickan tolkade detta på sitt eget sätt. Flickan som nu hade blivit en yngre kvinna,  hade visserligen ont, men var frisk, hon trodde hon inbillade sig. Nu var inte detta någon medveten tanke. Idag skulle det kallas för en form av automatisk (omedveten) tanke och en föreställning om hur hon såg sig själv som person…

girl-1034449_1920
Studier var den unga kvinnans hobby

Så förstärktes bilden av henne ”som den late” gång på gång. Inte talade hon om detta med någon.  Periodvis var hon deltidssjukskriven och det hann bli många deltidssjukskrivningar under 30 år innan allt fick en förklaring, en diagnos som kom att förklara latheten. En förklaring hon fått när hon var 18 år var att smärtan var helt ofarlig. Det var en smärta att bara kunde ignorera så långt det gick och söka dämpa både med läkemedel och på andra sätt. Och så fortsätta arbeta så långt orken räckte till. Undrar du vilken diagnos? Fibromyalgi – en helt ofarlig sjukdom som inte kunde göra någon handikappad.

cleaning-lady-258520_1280
Och arbete det som bidrog till försörjningen.

Vad stod då i läkarintygen? Vulnerabel (sårbar) var ett ord, en omskrivning för psykiskt skör. Det såg bättre ut att skriva så än att skriva att hon inte orkade med livet som det såg ut just då. Smärta uns (utan närmre specifikation) förekom ofta tillsammans med andra ord som alla gick ut på samma sak. Kvinnan orkade inte helt enkelt! Därför var en sjukskrivning på deltid ett sätt att klara av situationen.

doctor-563428_1920

Den unga kvinnan studerade länge. Mycket därför att hon inte fick något fast arbete. Ja, sedan tyckte hon det var roligt att studera också. För då kunde hon för en stund tro att hon var nog inte dum iallafall.  Studier och arbete följde henne fram till dess hon var i början av de 30. Då hade hon en högskoleexamen och var beredd att skaffa barn tillsammans med sin make. Det blev två barn. Under graviditeterna hade hon svår foglossning. Men ändå mådde hon ganska bra. Förklaringen var enkel. Foglossningen var inte inbillning. Det förstod hon först många år senare.

children-209779_1280
En pojke och en flicka blev hon mamma till. Men de hade en lat mamma som inte kunde dammsuga.

Först när kvinnan hade hunnit bli medelålders och närmade sig 50 år fick hon den ovanliga diagnosen som kom att förklara i princip hela hennes liv när det gällde sjukdom och smärta. Hon fick diagnosen Ehler-Danlos syndrom, hypermobilitetstypen (EDS -ht). En genetisk bindvävssjukdom. Den kom också att förklara hennes dotters problematik med smärta och många resor till sjukhus för att hon ramlat. Dottern hade också EDS.

person-888314_1280
Flickan lekte, hoppade, klättrade och snubblade. Hon gick i mammas fotspår när det gällde skador och smärta.

Detta är sagan om hur en genetisk defekt kan påverka ett helt liv. Hur till synes oförargliga epitet kan skapa en självbild som inte har det minsta att göra med hur verkligheten ser ut. Det kan också förklara vikten av en tidig, korrekt diagnos. Två generationer, men med olika förutsättningar. Dottern fick sin diagnos EDS -ht då hon var 16 år. Mamman var närmre 50 år. Hon kämpar fortfarande av och till med orden lat, dum, klumpig och liknande. Känslan av att inte ha räckt till som mamma. Sagor ska ha ett lyckligt slut, men det här är en saga utan slut.

horses-482594_1280
Hästar och ridning kom att bli ett gemensamt intresse för mor och dotter, men om man inte klarar skolgymnastiken är man dålig iallafall…

Vad hade hänt om den 18-åriga flickan fått diagnosen EDS istället för fibromyalgi till exempel? Nu är det en hypotetisk fråga, men nog tål den att fundera över.

”Ditt lata stycke…” hade mamman fått höra som flicka, ung kvinna och vuxen. Vad vill du säga till den 10-åriga flickan som tog orden till sig och bar dem med sig? Vad vill du säga till dem som uttalade dessa ord? Berätta!

Du som läser kanske kan skriva ett slut på sagan?

personal-799521_1280
Personerna på bilderna har inte något samband med texten. Samtliga bilder från Pixabay.com

Frihet

Är inte detta frihet, säg?

moor-112634_1920
Med lite fantasi blir detta Rockebro källa 1975. 12 år gammal kunde jag springa där på spångarna. Med Zoom skulle jag kunna komma tillbaka…

Första gången jag såg detta fordon, Zoom, var på bloggen Just another day  –  Carpe Diem (Lundabergs) och jag blev sittande framför bilden en lång stund och bara tittade. Sedan började jag läsa – och tänka. Jag landade till slut i ett ord:

FRIHET

OBS! Hela inlägget nedan är en Reblogg från Zoom

Zoomability – Zoomare Mikael Larsson

Re-blogged

Resan mot Zoom som hjälpmedel

2016-02-15

Denna vecka är det Micke, Zoomare i Skåne, som berättar om hur han bidrar till Zoomens resa till hjälpmedel.

Jag heter Mikael och bor strax utanför Kristianstad i Skåne. Jag blev Zoomare hösten 2010 då jag fick chansen att provköra en tidig modell av Zoomen. Jag beställde en på stående fot eller snarare sittande rumpa eftersom jag är förlamad från midjan, efter en tragisk flygolycka, och inte kan stå. Jag fick min Zoom alldeles i början av 2011 och började kunna ta mig fram till platser som tidigare varit omöjliga att nå. Jag märkte dock att man blev väldigt skitig av att köra, åtminstone där jag ville köra. Så jag tillverkade mig stänkskärmar av glasfiber och epoxi. Jag är maskiningenjör i grunden och har även arbetat på Segelflygförbundet där jag utbildat folk i att reparera och serva glas/kol/kevlar-fiberflygplan med och utan motor. Så det föll sig naturligt att göra skärmar i glasfiber. Nu sitter det stänkskärmar som standard på alla nya Zoomar men de tillverkas numera i vakuumformad plast.

Jag har under hela min tid som Zoomare fått en bra inblick i hur Zoomen fungerar och vad som kan bli bättre. Den tidiga modellen som jag köpte, och det är den jag fortfarande använder i stort sett dagligen, var en förseriemodell som tillverkades i ett litet antal. Vi, ”Pionjärer”, som köpte denna var medvetna om att det var just en förserie och att vi skulle testa, gärna så hårt som möjligt och se vad den gick för, och komma med förslag på ändringar. Och det har blivit lite ändringar. Vi har efterhand fått uppgraderingsdelar till våra Zoomar och då har jag blivit servicegubbe här nere i södra delen av landet.
Så det känns ganska roligt att de Zoomar som nu produceras är riktigt bra tack vare mig och andra Pionjärer.

micke

Nu när Zoomen ska försöka bli klassad som hjälpmedel så har jag blivit tillfrågad om att delta i detta arbete och se vad som krävs för att Zoomen ska uppfylla alla de direktiv och normer som gäller för denna typ av hjälpmedel.

Så nu är jag en del i den processen.

Det jag gjort så här långt är att jämföra de fysiska kraven mot Zoomen. Jag har mätt gripvidd för bromshandtag och programmerat om motorer för att testa om man kan få Zoomen att stanna inom föreskriven sträcka när man släpper gashandtaget och mycket annat. Allt för att få ett hum om hur det ligger till. Vissa saker ligger redan väl inom kriterierna medan andra inte gör det. Vissa saker har vi redan lösningar på hur vi kan nå målen men det kvarstår några punkter som inte är helt enkla att lösa. Zoomen ska vara ett enkelt fordon som i första hand ska fungera och ge frihet ute i terrängen men även i stadsmiljö. Vi vill därför hålla Zoomen så ”ren” som möjligt men att den ändå självklart uppfyller hjälpmedelskraven. Det kommer troligen att bli två varianter av Zoomen, en som är hjälpmedelsklassad och en cykelklassad.

Denna vecka ska jag testa en ny generation av motorer och dessa ska vi kunna få mjukvarumässigt utrustade så vi enkelt kan programmera dem så att åtminstone vissa av våra kvarstående punkter faller inom ramarna.

Micke Larsson

Läs mer om Micke Larsson Zoomare.

Att leva som andra

Tänk dig ett liv där du kan göra det du vill, när du vill. Tänk dig ett liv med friheten att välja själv vad du vill göra, var du vill vara och med vem eller vilka du vill umgås med. Tänk dig ett liv där du utan att fråga, kan tacka ja till en inbjudan på en fika. Tänk dig ett liv utan smärta. Tänk dig ett liv helt enkelt!
coffee-608968_1280 - kopia

Vad är nu detta, kanske du undrar? Det är väl inte några konstigheter. Det är verkligheten. Men arbetet då? Om man har ett arbete att gå till. Oavsett arbete eller arbetslös ställs krav på aktivitet. Inkomst från  exempelvis arbete är en förutsättning för frihet. En inkomst ger mig möjlighet försörja mig och att, om jag vill, vara aktiv på min fritid utifrån mina intressen som alla andra. Men gäller detta verkligen alla?

working-1056596_1280

Nej, det finns något som sätter käppar i hjulet för en del av oss. Vi kan väl kalla det för funktionshinder eller funktionsnedsättning. Ni vet de där orden som dyker upp ibland i någon debattartikel, eller som någon talar om på TV i något program. Ofta bara några minuter för att sedan gå vidare till något annat, mer intressant ämne.

Lagstiftningen talar om funktionshindrades rätt att leva som andra. I två lagar, Socialtjänstlagen (SoL) 5 kap. 7§ står under rubriken Människor med funktionshinder: (…)Socialnämnden skall verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra”. I Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) står under Inledande bestämmelser 1 kap. 5§: Verksamhet enligt denna lag skall främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet (…) Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra. Min definition av funktionshinder är i denna text något som hindrar mig från att vara som alla andra och som gör att jag därför har svårigheter eller måste avstå från sådant som en icke funktionshindrad person tar för självklart. (Länk till Wikipedia. Definition och beskrivning av begreppet funktionsnedsättning)

motorized-wheelchair-952190_1920

Att vara funktionshindrad innebär att jag inom vissa områden inte kan fungera som ”alla andra”. Ändå säger lagen att jag som funktionshindrad har den rätten. En rätt som jag hindras från att utnyttja. Ett väl anpassat samhälle skulle minska mitt funktionshinder, och underlätta för mig att delta i samhällslivet just som lagen det står i lagen. Det vill säga, som alla andra. Vilka nu alla andra är! Jag har, som synes, valt att definiera gruppen ”alla andra” som de som på egen hand kan nyttja den service som finns i ett samhälle utan större problem.

hand-65688_1280
Ovälkommen, eller?

Jag är rullstolsburen och har därutöver ständig svår smärta. Det skulle inte behöva vara något problem i sig, men är det ändå många gånger. Problem som gör att jag inte kan fungera i samhället som ”alla andra”. Mitt funktionshinder uppstår egentligen först i de situationer när jag på grund av något slags hinder inte kan vara/göra/delta som alla andra (Läs: Icke funktioshindrad). Jag kan, som exempel, på grund av smärtan inte köra bil, utan är hänvisad till färdtjänst. Färdtjänst är enligt lagen en form av kollektivtrafik för oss som av olika anledningar inte kan resa med den vanliga kollektivtrafiken.

Men för att nyttja färdtjänsten krävs bokning i förväg. Om det gäller en planerad aktivitet ska resan bokas senast dagen innan. Vid bokningar samma dag får väntetiden på, i mitt fall taxibuss, vara upp till två timmar. Jag tar mig inte ombord på buss/tåg och jag klarar inte av de stötar, krängningar och vibrationer som det innebär att resa kollektivt. På så sätt skapas funktionshinder i samhället minst i lika hög utsträckning som att jag är funktionshindrad. För oss landsortsbor är detta vardag även för många friska som reser med kollektivtrafik, ska väl tilläggas. Skillnaden blir dock mycket tydlig då ja kommer in till en stad och behöver förflytta mig längre än vad jag kan med min Permobil.

bus-17158_1920
Var är hållplatsen? Hur tar jag mig dit? Kommer jag ombord?

Ett annat exempel är om jag vill handla i den lilla stad där jag bor. De allra flesta butiker är belägna i äldre fastigheter och har några trappsteg in. För att komma in till dessa finns i vissa fastigheter bakdörrar som går att åka in genom. Men då är det istället trångt så att det blir svårt av den anledningen. Apoteket, Systembolaget, ICA och några få butiker till tar jag mig in på. Likaså kommunhus, bibliotek, vårdcentral och turistbyrå. Men det är många ställen jag inte kommer in på. Ibland saknas dörröppnare som försvårar, ofta är det alldeles för trångt.

store-945705_1920
Kommer jag in med Permobilen?

Jag vill på detta sätt försöka att visa på hur det som vi så ofta tar för självklart inte är det för alla. Som rullstolsburen och med svår smärta till följd av sjukdom är stora delar av samhället stängt för mig. Jag är dessutom beroende av andra för att kunna göra det som för dig som frisk är så självklart att du inte ens tänker på det! Jag måste också ha ledsagare med mig utanför min bostad vad än jag ska göra. Idag har jag ledsagning genom hemtjänsten. Rent praktiskt innebär det att jag aldrig kan göra något spontant. Allt måste planeras i flera dagar i förväg, även det som är ett kort ärende för den friske.

man-791049_1920

Hur var det det stod i lagen nu? ”Att leva som andra…”?

Vad är ”att leva som andra för dig”?  Berätta gärna! Du får gärna dela med dig av din erfarenhet av funktionshinder oavsett om du själv är funktionshindrad/har en funktionsnedsättning eller erfarenhet/kunskap du tillägnat dig på annat sätt.
Allas tankar och erfarenheter är lika välkomna!

 

Längtan

liverwort-649483_1280

Solstänkta Blåsippor i en lövskogsdunge. Vitsipporna är på gång. Knopparna ska snart till att spricka ut på träden. En del har börjat spricka och solen färgsätter dungen i lila med gröna skiftningar. En värmande vårsol som äter av de snöfläckar som blandas med det spirande nya friska. Samtidigt en doft av gammalt. Multnande rester från året som gått. Gammalt fjolårsgräs gömmer den kommande grönskan. Som att det skyddar mot ännu kalla nätter.

Tussilagon är på plats och lyser upp dikesrenen. Vattnet porlar i diket och snön ligger kvar, fläckvis som glittrande iskristaller under ett smutsigt täcke. Vägen smutsar ner snön. En bit in i dungen finns den rena snön i skuggiga partier. Ställen dit bara någon enstaka strimma av sol når.
forest-400880_1920 (1)
Jag tänker på det lilla kapellet som jag besökte så ofta som ung, att här bildar träden i dungen sitt eget kapell. Jag minns altartavlan bestående av ett stort glasfönster som täckte nästan en hel kortvägg i koret på den lilla kyrkan. Utanför stod björkarna vackert skimrande i olika nyanser beroende på tid på året. Allt från vinterns frostglittrande eller snötyngda grenar till höstens gulnande blad. Under årets ljusare tid ramade  de in altartavlan med sin vackraste färg från skiraste grönt till den mörka mustiga grönskan som kom under högsommaren och stannade till dess frosten nöp i bladen.
leaf-10787_1920

wood-anemone-266376_1280
Jag längtar till våren…

Blåsippan ute i backarna står… (Tommy Körberg sjunger den kända barnvisan)

Jakten på tid 100 sek

Re-blogged

Ett helt underbart inlägg av FärgaregårdsAnna. Titta, läs och njut…

Jakten på tid 100 sek

Jag har samlat mina målade bilder kring våra tidsrelaterade begrepp i ett tryckt litet häfte (143×143) och beger mig med dem ut på en textresa genom tiden. Ett smakprov ur häftet kan ni se nedan.

Häftet innehåller 28 bilder, som alla avhandlar tolkningar av våra mest vanliga tidsuttryck, på ett möjligen annorlunda sätt.

En trevlig present att ge bort eller behålla själv, som en liten livsfilosofisk handbok.

Mejla mig på anna@fargaregarden.se om ni vill köpa häftet eller vill titta närmare på det innan ni bestämmer er.
Ni kan också hälsa på hos Trosa Bokhandel där ni också kan titta på och köpa häftet eller titta in här i den digitala konstbutikenhttp://fargaregardsanna.tictail.com/product/jakten-p%C3%A5-tid

Pengarna går till tryckfaktura och kommande konstgörande ändamål!

Här nedan kan ni se ett litet prov på några sidor.

Vill ni ser fler tidbilder kan ni gå in på kategorin Jakten på tid.

Anna

20130322-161021.jpg

20130322-161040.jpg

 

20130322-161059.jpg

 

Spanska Ridskolan i Wien


(Foto: Lipizzan – Wikipedia, the free encyclopedia)

När jag var omkring 10 år fick jag en bok med bilder från Spanska Ridskolan. Sedan dess var min dröm att någon gång få komma dit och se deras föreställning på plats. Jag drömde om att få se de vackra Lipizzanerna med beridare utföra världens mest avancerade dressyrprogram! (del 1) Del 2-4 nedan. Som barn hade jag två drömmar. Den ena var att åka till Irland, ”Den gröna ön” och semestra med häst och vagn. Irland var, är och förblir en dröm…Den andra var att få se Spanska Ridskolan i Wien.

vienna-106412_1280
Interiör Spanska Ridskolan i Wien

Till Spanska Ridskolan kom jag till Påskveckan 2001. Det är redan 15 år sedan. Men en 30 år gammal dröm som blivit till verklighet försvinner inte på 15 år. Möjligen att vissa minnen är lite lätt ”softade” men fortfarande minns jag ljuden, lukten, känslan, de fantastiska hästarna med beridare. Jag minns hur det var att stå i kö och vänta på insläpp. Känslan att stå i det helt fantastiska ridhuset och den paradox som läktarna utgjorde med bockar och brädor att sitta på. Enstaka, väl slitna stolar, men flest ståplatser. När läktarna var fulla fick ingen mer komma in. Även om man hade biljett.  Vet inte hur många som fick vända eller om de fick komma något annat tillfälle. Vi var iallafall där mellan tre och fyra timmar innan föreställningen skulle börja – på rekommendation från hotellet!

vienna-335377_1920
Kvarter som liknar platsen där hotellet låg.

Spanska Ridskolan har alltså varit min dröm. 2001 gick den drömmen i uppfyllelse. Jag fick möjlighet att resa till Wien och se en föreställning med Spanska Ridskolan. Jag reste med min dåvarande make i samband med hans 50-årsdag. En vecka i Wien med hästar, operett och andra sevärdheter. Resan var hans födelsedagspresent, men också något jag längtat efter i  nästan 30 år (och kunde jag skulle jag åka dig igen ❤ ).

vienna-1148430_1920
Operahuset i Wien

När vi kom till hotellet talade receptionisten om för oss att för att bli insläppt på Spanska Ridskolan var vi tvungna att ha deras originalbiljetter. De biljetter som resebyråerna skrev ut godtogs inte (och när vi väl kom dit såg vi också flera bli avvisade just för att de saknade originalbiljett). Hotellet ordnade allt vi behövde och biljetterna var såsom gamla tiders tågbiljetter i hård kartong. Det enda vi hade bokat i förväg var Spanska Ridskolan och operetten ”Tiggarstudenten”. I övrigt avsåg vi att upptäcka Wien utifrån vad vi kände för. I och med att vi reste Påskhelgen så stod också Gudstjänstbesök på programmet. Påskdagsgudstjänst i St.Stephanskatedralen. Påskdagen är kanske kyrkoårets viktigaste dag. Och hela katedralen var också fylld med människor. Jag har varken förr eller senare deltagit i en så stor Mässa. Gissningsvis så var det mellan 1000 och 1500 besökare och det fanns inte en ledig plats i hela katedralen.

st-stephens-cathedral-426681_1280
St Stephanskatedralen Wien

Utöver Wien hade vi fått rådet att åka till Mozarts födelsestad, Salzburg, vilket vi också gjorde en dag. Vi tillbringade en fantastisk dag där och dit kom vi sedan tillbaka när vi på sensommaren samma år bilade ner genom Danmark och Tyskland tillsammans med våra barn. Men den resan sparar jag till ett annat tillfälle. Kommer du till Saltzburg kan jag varmt rekommendera glassen ”Mozartkuglen” till en kopp espresso.

mirabell-gardens-535453_1280
Mirabelle, Salzburg

Ett guidat besök på slottet Schönbrunn hann vi också med. Idag minns jag inte särskilt mycket, men det fanns flera olika program att välja mellan som omfattade både slottets interiör och de fantastiska parkerna. Vi valde ett av programmen där vi gick inomhus. Till Schönbrunn åkte vi häst och vagn där kusken guidade oss från centrum i Wien och ända ut till slottet. Det var en fin upplevelse och det gick alldeles lagom fort.

schonbrunn-434588_1280
Shönbrunn med hästdroska

Åter till Spanska Ridskolan. Redan tidigt på förmiddagen hade vi fått rådet att vara där eftersom ridhuset har förhållandevis få sittplatser. De flesta besökarna får stå och det handlar om att stå i flera timmar. Om jag minns rätt var vi på plats dryga tre timmar innan själva föreställningen började. När den väl började var alla platser, såväl sitt- som ståplatser fulla sedan länge. Vi åkte från hotellet direkt efter frukost. Dubbelkollade så att vi hade biljetter, och trots att vi själva tyckte vi var mycket tidiga så var kön till entrén redan lång. Som jag sa var det flera som blev avvisade för att de saknade originalbiljetter. Om de fick återkomma vet jag inte! Så småningom kom vi in i själva ridhuset. Och blev mycket förvånade! Sittplatserna var bockar med träbänkar på. Det fanns några finare sittplatser, men de var upptagna sedan länge. För oss gällde träbänk. Men vi fick plats på en kortsida där vi både såg och hörde bra.
horse-543685_1920
När vi väl kommit in så behövde vi inte vänta länge innan vi fick se de vackra hästarna och deras beridare. Under cirka två timmar bestod nöjet i att få se både uppvärmning av de ekipage som skulle delta i uppvisningen och träning av unghästar som ännu inte var klara för deltagande. Att få se beridarna träna hästarna var helt fantastiskt. Detta var mer än ett vackert dressyrprogram. Vi fick se allt från busiga unghästar, remonter, som reds och utbildades till hästar som tränades både i ”fridressyr” och med töm för att lära det som kallas de högre skolorna. Att få se dessa hästar som under uppvisning rör sig så exakt bete sig som en ”vanlig” häst var i sig en upplevelse. Det var ibland uppenbart att hästen förstod vad beridaren ville, men valde att inte lyssna!

horse-96207_1920
Fridressyr visades upp

Efter dryga två timmars väntan, med mycket god och givande underhållning så kom då själva höjdpunkten. En lång uppvisning av världens vackraste dressyr. Hästar som gick perfekt. Även här var det ett vackert väl sammansatt program med en underbar variation av allt från den vackraste kadrilj till de allra bästa  uppvisningarna av enskilda ekipage. Detta var ridkonst. En ridkonst som en gång utvecklades för strid.

horse-552601_1280

Efter att ha tillbringat dagen omväxlande sittande och stående i Spanska Ridskolans Ridhus i Wien var det inte svårt att förstå varför dessa otroligt vackra hästarna behöver tillbringa några månader på sommarbete i Alperna. De behöver den vilan för att klara av träning och uppvisning. De turnerar även och 2015 besökte de Skandinavium i Göteborg.

horse-1073178_1280

Länkarna nedan visar mycket av den uppvisning vi hade förmånen att se. Även valda delar ur programmet från Skandinavium finns med. Titta och njut av Spanska Ridskolan.

Video del 2
Video del 3
Video del 4

johann-strauss-image-944821_1280
Staty av Johann Strauss


Dressyrprogram ca 28 min
Spanska Ridskolan på besök i Sverige(del 1)
Spanska Ridskolan på besök i Sverige (del 2)

Svenska Lipizzanerföreningen

 

st-stephens-cathedral-south-tower-944820_1280
Inflygning över Wien med St Stephanskatedralen i centrum

 

 

När smärtan blir vardag… en tillbakablick

swan-186551_1280
Danny Kaye ”The Ugly Duckling”

(Länkarna som finns i detta inlägg leder till faktabeskrivningar av de olika tillstånden).
Jag har i ett tidigare inlägg skrivit en del om att leva med svår smärta. Jag är aldrig helt smärtfri. Jag kan inte säga ens att jag riktigt vet vad det innebär att var ”fri från smärta”. Smärta är en del av min vardag, en del av det som är jag, Piia-Liisa. Jag minns inte hur det var när jag var barn. Säkert hade jag då åtminstone perioder av smärtfrihet. Men jag minns också de många besöken på sjukhusets akutmottagning för att jag hade ont i magen. Jag minns frustrationen (även om jag då inte hade orden för den) hos framförallt min far när läkarna talade om att jag var fullt frisk, att det inte fanns något som kunde förklara min onda mage. Jag minns också min fars uttryck när jag på läkarens fråga var jag hade ont svarade: ”Det brukar göra ont här!” Då pekade jag ofta någonstans mitt på min mage.

medic-563425_1920

Sedan tidiga barnaår har jag snubblat över mina egna fötter. Jag var klumpig och är så fortfarande, dryga 50 år senare. Mina fötter pekar inte framåt utan vänder sig inåt. Idag har jag ett namn på det – överrörlighet. Mina klasskamrater under grundskoletiden hade andra namn. Jag var och är kobent och fick då bland mycket annat heta ”ko-Piia”(dvs ren mobbning).

cow-801046_1920

Jag har Ehler-Danlos syndrom – ht. Det vill säga den vanligaste varianten av EDS. Men jag skulle hinna bli 48 år innan jag fick den diagnosen. EDS och överrörlighet leder till smärta och ofta följdsjukdomar. 18 år gammal konstaterade dr J. Goobar (se sid 16 i länk) på Reumatologen att jag hade den sjukdom som senare kom att bli känd som fibromyalgi. Några år senare fick jag förklaringen till blödningar och svåra problem med buksmärtor: Endometrios. Utöver detta har jag astma och ett alldeles för högt blodtryck. Sjukdomar och livet som sådant har farit vårdslöst fram med mig vilket bidragit till att jag utvecklat en mer eller mindre kronisk depression. Som lök på laxen Addisons sjukdom. I mina journaler står numer: ”multisjuk kvinna med svår obesitas”. Det betyder kort och gott att jag är alldeles för tung, trots en viktminskningsoperation 2003.

EDSen och dess följder gör att jag är helt beroende av mina rullstolar. En Permobil c400 dagtid och en Etac Cross manuell stol vid tillfällen då jag inte kan använde Permobilen, t ex på natten. Utöver rullstol har jag en förhållandevis tung medicinering med opiater för att dämpa dem värsta smärtan. Min lägenhet är idag anpassad efter att jag är funktionshindrad och i behov av Permobilen. Jag har hjälp med så gott som allt hushållsarbete och även med personlig hygien. Jag har hjälp från kommunen hemtjänst både dagtid och nattetid. (Ansökan om personlig assistans pågår).cleaning-lady-258520_1280

Varför då fick jag då vad många kom att kalla ”klippkort på akuten”? Frågan har ett enkelt svar. Jag har under många, många år haft mycket dålig balans på grund av min instabilitet i lederna och då framförallt mitt bäcken. Mina fotleder är mjuka och jag är ordentligt plattfot. Jag är dessutom instabil i mina knän – och jag vänder fötterna inåt och snubblar över dem! Med andra ord så har jag ramlat mycket och ofta. Jag faller handlöst, men har klarat mig med bara ett fåtal benbrott genom åren. Fram till för bara några år sedan var mitt skelett intakt. Först efter 45 år och en bäckenfraktur, (en sk ramusfraktur) fick jag veta att det fanns en tendens till benskörhet. 15 år tidigare deltog jag i en forskningsstudie där det gjordes, bland mycket annat, en bentäthetsmätning och jag hade då mycket bra värden.skeleton-645535_1920

Men smärtan då? Ja, den har varit ett stort problem för mig från tidiga år. Mina starkaste minnen börjar när jag kom upp i tidiga tonår med svår smärta. Och jag har också sedan dess, mer eller mindre regelbundet, medicinerat mot smärta. Samtidigt har jag hela tiden vården fått veta att de inte kan hitta någon orsak till min smärta. Många är de gånger jag gråtande, av smärta och frustration, åkt hem från akuten med orden ringande i mina öron: ”Det är nog bara något psykiskt. Hur har du det hemma?”

doctor-469590_1920

Min smärta, som så många andras, har inte tagits på allvar. Jag har också av min omgivning blivit kallad dum och lat. Så frekvent att jag själv betraktat mig som både dum (i bemärkelsen ointelligent) och lat. Lat, mycket därför att hushållsarbete alltid varit svårt för mig. Bland det allra svåraste var att dammsuga.cleaning-381090_1920

Jag kunde inte städa, då var jag lat och bekväm av mig. Och som sagt – jag trodde på dem som sa så till mig. Jag lärde mig också att jag var tjock och ful. Jag ber er att tänka på att jag tog till mig detta för att jag fann ingen anledning att tvivla på att det var sanning. Läkarna sa indirekt detsamma då de sa att jag var fullt frisk och för mig fanns då denna förklaring som ett faktum: Tjock, ful, dum, lat och bekväm. Nu arbetar jag aktivt med att ändra den bilden av mig själv för jag vet att det inte är så. Men det tar tid att ändra något jag trott på i mer än 40 år!

swan-271442_1920
”Den fula ankungen”

Det jag idag upplever vara svårast är att jag blivit sämre, mycket sämre, i mina axlar, armar och händer. På grund av den försämringen ökar också mitt hjälpbehov. Då min hobby och ett av mina stora intressen är att skriva är det givetvis något som oroar mig. Men det, och annat jag nu nämnt mer i förbigående, återkommer jag till i kommande inlägg.

Detta är en tillbakablick av vad som lett fram till att jag idag är den jag är. Det finns givetvis mycket mycket mer att säga, men detta får räcka.

admire-1139155_1920

FM-hundar: Nya bekantskaper!

Utöver FM Fatzy, FM Jönso och FM Kola kommer här  FM Krus, FM Jönni, FM Kyra och FM Izzko samt FM Joy. Foto där ej annat anges: respektive matte/fodervärd. Kursiv bildtext är respektive mattes text och fetstilsmarkerad bildtext är min tolkning utifrån vad hunden skulle kunna tänkas säga 😉

Jag kan bara inte låta bli att presentera en av FM Fatzyz valpar:

Fm Fatzy valp mars
När jag blir stor ska jag åka helikopter och arbeta med att hitta skadade människor på svåra platser”           Foto: BB Hilton

Jag har glädjen att meddela att ytterligare några FM-hundar har nosat sig fram till bloggen och vill vara med. Samtliga presentationer sker med respektive fodervärds uttryckliga medgivande. Nedan följer en mycket kort presentation av dem:

Matte: Susanne Andersson om FM Krus: Vissa deppar för att de inte har någon dejt på Alla Hjärtans Dag. FM Krus deppar för att matte sa åt honom att vänta innan han fick smaska i sig en liten hjärtformad godisbit. Oschysst. Men duktig är han, i alla fall! 😜
”Undrar om jag kan hitta på något bus nu?” FM Jönni Matte: Ullrika Kagevik
”Alltid får jag vänta…” /FM Kyra (Foto I Östling)
FM Izzko (son till FM Fatzy) med matte Ida Östling . Izzko vandrar i Regnbågsbrons land efter en svår olycka.    Vila i Frid, FM Izzko ❤             
flower-947637_1920 - kopia
Arkivbild: Pixabay.com

FM Joy
Ibland blir inte livet med FM-hund som tänkt. FM Joys matte, Stephanie Asplund,  har önskat att jag ska skriva om denna fina hund, som tyvärr inte längre finns med oss längre. Hon somnade in bara något dygn innan denna artikel publicerades. Men är i ljust minne bevarad. Joy (eng. glädje) lever vidare genom alla minnen hon gav sin matte med familj under den, alldeles för korta, tid hon fick vandra med oss. Det blir ytterligare en artikel om FM Joy då matte Stephanie Asplund skrivit ner och fotograferat mycket. Genom att ge FM Joy med familj utrymme vill jag visa min aktning för det oerhörda arbete och den glädje som FM Joy med matte skänkt både sin familj och även oss andra som haft förmånen att följa henne genom FB-gruppen. Ett varmt Tack Stephanie, för att du delar både glädje och sorg med oss. Joy får på så sätt sprida glädje även efter att hon nu har frid.

 FM Joy f. 141014 vandrar i Regnbågsbrons land sedan februari 2016.
❤ Vila i Frid FM Joy ❤

”Det är fredag och vi påbörjar vår sista helg till sammans med FM Joy IV. Joy har redan försökt spöa brorsan (som strax ska få åka hem till min mamma och spendera de sista dagarna där). Hon har även skällt ut skolbarn (men skötte sig därefter bra då vi tog och tränade lite passivitet.) Joy fick även tag i min tumme som tappade känseln resten av passet men vad gör väl det!”
(Text och foto: S. Asplund)

rainbow-142701_1920
Arkivbild Pixabay.com