Sjukresan – en sjuk resa

snow-245285_1920
Snömodd. Ibland med isfläckar under, ibland liggande i tjocka moddsträngar mellan körbanorna oavsett om det är en bred motorväg eller en mindre väg utan ordentliga vägrenar. Riksväg 50, Bergslagsdiagonalen kallad, har t ex sådana partier som helt saknar vägren. Detta trots att R 50 är hårt trafikerad.

Mardrömsresan

För någon vecka sedan var väglaget just så som beskrivs under bilden ovan. Modd och moddsträngar med isfläckar under. Jag skulle tillsammans med min ledsagare, åka hem från sjukgymnastiken (bassängträning). Chauffören var ovan vid att köra i detta väglag, vilket fick konsekvensen att taxibussen flertalet gånger släppte från underlaget med följd av att bussen kanade lite eller sladdade. Vid ett tillfälle gick chauffören ut i en tjock moddsträng och fick ordentlig sladd. (Jag fick senare reda på att just den passagen kallas för ”dödens kurva”). Det var den tiden på eftermiddagen då det är mycket trafik och resan gick från sjukhuset där jag har min bassängträning två gånger i veckan och till hemmet. E 20 och R 50 är de två vägar som leder hem. Båda hårt trafikerade.

Jag och min ledsagare var rädda. Ingen av oss var säkra på att vi skulle komma hem eftersom chaufförens körstil (och kunskap) lämnade så mycket i övrigt att önska. Endera dikeskörning eller en sammanstötning/krock… Jag hoppades att vi skulle hamna i diket då det ger minst skador. Att vi skulle komma hem helskinnade vågade jag inte tro på. Därtill höll hen inte avståndet till framförvarande bil, som var, vad jag kunde se, en lastbil med släp. Dimmigt och dålig sikt gjorde inte det hela bättre. Utöver att hen körde illa, satt hen och mixtrade med telefonen. Visserligen hade hen handsfree, men inte på sig. Så det gick ett antal böner till vår Herre att hålla sin hand över oss och våra medtrafikanter. ”Gode Gud, låt oss komma helskinnade hem, och om inte det går låt oss hamna i diket och inte krocka med någon av alla de tunga fordon vi möter”Tack och lov – hem kom vi helskinnade. Då kom nästa prövning. Jag kör in min Permobil i bussen och backar ut den. Chauffören hade förankrat stolen i bussens golv vid fyra fästpunkter, och mig med säkerhetsbälte innan påbörjad resa. Tyvärr förekommer det brister även avseende förankring, dock inte vid denna resa. När jag ska backa ut ur bussen är jag beroende av att chauffören håller koll då jag inte har backspeglar. Jag har lärt mig hur jag ska placera min rullstol för att komma mitt på rampen. Chauffören parkerade på trottoaren utanför där jag bor, vilket i sig inte är något ovanligt. Trottoaren är bred nog att rymma bussen. Men i detta fall ställde hen bara ett hjulpar på trottoaren och det andra på gatan. Följden blev att halva rampen kom att hänga fritt ca 20 cm ovan marknivå. Hen säger åt mig att backa ut vilket jag också gör – och när jag slår i gatan, lyfter ett hjulpar från rampen och min rullstol vickar till ordentligt i sidled samtidigt som jag slår i backen.

Det gör att jag får en hård smäll som skär genom hela min kropp. Själv hann jag inte uppfatta att stolen var på väg att välta, men det gjorde min ledsagare. Jag känner bara hur ont det gör. För att ta mig upp med hela Permobilen på trottoaren och därifrån till min ytterdörr måste jag först backa ner på gatan, vända och köra upp igen. Två hårda stötar till på grund av chaufförens okunskap. Utan att ens fråga efter hur det gick skyndar hen sig sedan att fälla in rampen, stänga dörren, sätta sig i bussen och åka.

door-655235_1920
Min ytterdörr är något lättare att öppna än denna, då jag har dörr direkt från gården till min lägenhet.

Väl inomhus ska min ledsagare hjälpa mig av med mina ytterkläder och ortoser. Men det visar sig att jag kan inte röra mina ben alls. Det gör för ont. Jag försöker få i mig smärtstillande och medan vi väntar på att medicinen ska ha effekt ringer ledsagaren beställningscentralen för att anmäla det inträffade. Förut har vi som kunder haft möjlighet att nå ansvarig trafikledare, men det är borttaget. Anmälan om sådana här händelser ska numera ske till personalen på beställningscentralen. De ska sedan föra den vidare till den som är ansvarig (och om jag förstått rätt) också deras chef. Det ledsagaren får reda på är att chauffören inte hade någon körning efter. Det fanns med andra ord ingen anledning till den stress hen uppvisade i sitt körsätt. Att få någon återkoppling av en anmälan är i stort sett omöjligt då det inte går att få kontakt med trafikledaren.

Ytterplaggen får jag med benäget bistånd av min ledsagare av mig förhållandevis omgående. Men skorna går inte alls. Det gör för ont. Det tar cirka en halvtimme från det att jag fått i mig min medicin till dess att den har börjat ha lite effekt. (Full effekt har den först efter någon timme). Då kunde jag försiktigt börja klä av mig. Eller rättare sagt, kläs av. Jag har svårt med att ta på och av kläder i vanliga fall, nu var det en pärs, trots bra hjälp. Att få av alla ortoser var bara det en prövning. (Exempel på ortos) Det är många kardborrband och olika knäppningar som ska lossas. Jag har dryga tiotalet ortoser från fotlederna till axlarna för att mina leder ska hållas stabila då jag befinner mig i rörelse. Utöver att ortoserna stabiliserar bidrar de till en viss smärtlindring.

När jag så fått hjälpa att byta om, badkläderna upphängda och jag placerad i sängen kunde jag äntligen slappna av.

tying-792104_1920
En mycket elegant form av ortos 😉

Jag önskar av hela mitt hjärta att jag skulle kunna säga om denna resa: Detta var en engångsföreteelse. Men så är inte fallet. Det är alldeles för vanligt att chaufförer, kanske främst de som kör samhällsbetalda resor med personbilar, kör illa och tyvärr ofta olagligt. Resor som för oss som är beroende av sjukresa/färdtjänst kan innebära allt från ”vanlig” åksjuka till skaderisker på grund av att exempelvis rullstolar inte förankras. Resenärer har också fått dyrbara rullstolar skadade på grund av att föraren t ex inte förankrat rullstolen. En chaufför kastade som exempel min rullstol i asfalten då hen inte kunde fälla ihop den! (Innan jag fick Permobil). Det har också skett allvarliga olyckor med dessa fordon inblandade. Under alla år jag rest med sjukresa (mer än 20 år) och färdtjänst så har det varit för många incidenter. Flera resor har också fått avbrytas på grund av chaufförens körsätt och vägval. Ambulans har fått tillkallats eftersom jag blivit sjuk av resan i sig!

traffic-lights-49698_1920
Hemresan från träningen på sjukhusets rehabavd blir avbruten på grund av att jag blivit sjuk av resan hem och slutar med ambulans tillbaka till sjukhuset. Det har inträffat några gånger. Varje gång är en för mycket.

Har du själv varit med om någon resa du helst skulle vilja glömma? Är du ledsagare och åker med anhöriga eller brukare?
Vilka är dina erfarenheter av det som kallas samhällsbetalda transporter?

Vilka krav tycker du att en resenär kan ställa på en chaufför som kör sjuka/funktionshindrade personer?
Är det skillnad att åka en vanlig taxiresa och en sjukresa med taxi?
Kanske du som läser själv är yrkeschaufför? Berätta gärna vad du tycker.

Eftersom jag gillar kommentarer får du mycket gärna berätta och reflektera kring detta.

 

Annonser

12 thoughts on “Sjukresan – en sjuk resa

  1. bbnewsab 2016-02-08 / 10:31

    LÅNGA VERSIONEN: Hemskt! Fruktansvärt! Det är också fel att den drabbade inte kan få veta något om hur ärendet handläggs, hur ärendet dokumenteras, alltså diarieförs och liknande saker. Som ärendehandläggningssystemet nu är upplagt, är det ju hur lätt som helst att förringa – tona ned – händelsen (dvs påverka hur den beskrivs i utredningen av ärendet).

    Då blir det lätt som när segraren skriver historien utan att tillåta kritiska röster och invändningar. Missvisande presentation och händelsebeskrivning är blott en av de många riskerna. De enda som sitter inne med facit (läs: som kan bedöma utredningens objektivitet) är chauffören och resenären. Att då inte höra BÅDA dessa parter är bisarrt. Inom juridiken talar man om ”Audiatur et altera pars”, dvs ”Må även den andra parten i en konflikt höras och få komma till tals och lämna sin version”. Samma rättsprincip borde givetvis gälla även här.

    Det är inte utan att man erhåller intrycket, att rutinerna till synes medvetet har förändrats på det att den ena parten här INTE ska tillåtas få komma till tals utöver rätten att kortfattat få göra en anmälan om missnöje med vad som har förevarit och hänt.

    Detta liknar ju en polisutredning, i vilken enbart den misstänkta förövaren (läs: polismannen) får komma till tals och lämna sin version av det som har hänt eller inte hänt. Allt medan offret/anmälaren inte frågas ut.

    ALL anständighet kräver att offret – dvs i detta fall passageraren och hennes ledsagare – frågas ut och får sina ”vittnesmål” dokumenterade på detaljnivå. Detta är värre än när man låter polisen utreda sina egna tillkortakommanden.

    Risken är överhöängande den s k ”utredning” som nu har inletts kommer att mynna ut i att inget fel har begåtts, och OM ett fel har begåtts så kan ingen ställas till ansvar för det. Vilket indirekt leder fram till misstanken, även om detta inte sägs/insinueras rent ut i den s k utredningen, att anmälaren är en gnällspik som kanske rent av njuter av att anmäla folk hit och dit, i ett sökande efter lite spänning i livet eller kanske helt enkelt för att få sina dagar att gå.

    KORTA VERSIONEN: Detta är bara för jävligt. De beskrivna rutinerna behöver – MÅSTE – ändras.

    FÖRSLAG TILL LÖSNING: OM nu handläggningen är så här skev och ”ojämlik”, måste politikerna i fortsättningen i sin upphandling av sådana här tjänster ändra i sin kravspecifikation. Nuvarande system gör det alltför lätt att sopa problem under mattan. Finns det ingen motsvarighet till sjukvårdens Lex Maria-anmälningssystem eller s k haveriutredningar inom flygfarten och sjöfarten?

    Gå vidare med detta, ifall du orkar, Pipili. Varför inte sända en kopia av din starka bloggartikel till ortens morgontidning och lokalradion (tillsammans med ditt telefonnummer, om ytterligare information önskas av reportrarna)? Min kommentar (och efterföljande sådana) kan då lämpligen få följa med som ett slags bakgrund till det ”rättsosäkra” läge den drabbade passageraren befinner sig i.

    Nuvarande ärendehandläggningsprocedur skuille jag vilja stava på följande vis:

    S K A N D A L.

    Liked by 1 person

  2. bbnewsab 2016-02-08 / 13:35

    Länstrafiken lyder väl under Landstinget? Eller samägs den av länets kommuner? Hur som helst: Upphandlingen av tjänsterna sköts väl av av ”det offentliga”? Då borde öppenhet och full insyn råda. Jag tror detta med full öppenhet och full innyn till och med står inskrivet i det landstingskommunala regelverket.

    Jag har hört om ett liknande exempel från det län jag bor i. Landstinget där har nyligen bytt leverantör av kompressionsstrumpor.

    En patient som har rätt till kompressionsstrumpor får träffa en sjuksköterska. Hen mäter upp på både längden och bredden hur patientens båda underben ser ut. Antecknar noggrant skillnaderna.

    Då borde man väl kunna förvänta sig specialgjorda kompressionsstrumpor från leverantören, en märkt med V (eller L) för vänster ben och den andra med H (eller R) för höger ben. Så var det tidigare, har det sagts mig.

    Men den nya leverantören, som förmodligen var billigare i upphandlingen, skickar numera ett par strumpor som är exakt lika stora, dvs den strumpstorleken kan väl närmast ses som en kompromiss mellan sjuksköterskans tagna mått för vardera benet, så att det inte spelar någon roll vilken av strumporna som hamnar på höger eller vänster underben. Man kan glömma det där med strumpor märkta V eller H, L eller R.

    Eller formulerat med andra ord. Vad är poängen med sjuksköterskans noggranna mätningar, när de strumpor som levereras ändå är valda utifrån en sorts kompromisstänkandemall?

    Så kan det tyvärr gå när snålheten bedrar visheten. Billigare för offentliga sektorn. Och sämre för patienterna. Jag erhåller intrycket att det nog är likadant med Länstrafikens upphandling av sina färdtjänster åt handikappade, där du bor, Pipili. Kan nästan höra upphandlarnas resonemang: ”Vi väljer att anlita det billigaste taxibolaget. Att de kanske struntat i chaufförsutbildning och liknande för att kunna vara billigast, vad gör det? Handikappade ska fanimej vara tacksamma, att de kan få utnyttja färdtjänsttaxi över huvud taget. De ska inte gnälla!”

    Alltså: Det är mycket som är sjukt i dagens svenska samhälle! Bra av dig, Pipili, att du än en gång har satt fingret på en riktig varböld. Du ska verkligen inte acceptera att bli betraktad, och behandlad, som en påse skit. Även handikappade har samma människovärde som vilken annan svensk (eller människa) som helst.

    Gilla

  3. bbnewsab 2016-02-08 / 13:38

    @Pipili: Du får ursäkta de långa kommentarerna från mig. Men jag bara känner att jag måste få skriva av mig den ilska och frustration jag känner, sedan jag tagit del av din berättelse.

    Gilla

  4. Piia-Liisa Pisal 2016-02-08 / 18:30

    Det lär ha funnits något som i upphandlingsunderlaget sa, att billigaste skulle erhålla avtal. Ett företag la då ett så lågt pris att det inte skulle täcka ens avtalsenlig lön för chaufförerna, vilket fick seriösa företag att ”gå i taket” Där någonstans gick det senare också fel, med massor av klagomål, osund och snedvriden konkurrens. T ex att mycket stor andel av förarna betalades med olika former av anställningsstöd utan att ha erforderlig kunskap. Tog stödet slut – ingen anställning. Detta är vad jag fått återberättat för mig.
    Om det stämmer så har nu nämnda företag i en förnyad, omgjord upphandling flera år innan ordinarie upphandling skulle ske, återigen vunnit upphandlingen.
    Men som sagt – det är hörsägen, men ligger väl i linje med hur det har fungerat då priset tillmäts den största betydelsen i upphandlingen.

    Liked by 1 person

    • Piia-Liisa Pisal 2016-02-08 / 18:37

      Därtill kommer att företaget/-en(?) också valt att anlita egna underleverantörer (dvs åkare med få fordon, eller enskilda firmor med en enda bil) i stor utsträckning. Hot mot resenärer som klagat har förekommit, så att resenärer inte längre vågar anmäla brister. Tystnadsplikten har uppenbart åsidosatts. Enskilda åkare ska inte ha den kännedomen så att de kan identifiera och hota resenärer. Jag vet inte i hur många led underleverantörer tillåts, mer än att det åtminstone varit vanligt förekommande med en-bilsföretag

      Liked by 2 people

  5. Piia-Liisa Pisal 2016-02-11 / 19:01

    Så var det dags igen – en hemresa från bassängträningen som jag egentligen skulle ha avstått från. Men jag hoppades att chauffören som nu körde idag skulle visa att hen kan köra bil! Men inte.
    Skräcken var omkörning mot möte med lastbil med tungt släp. Ett enda minimalt misstag och frontalkrocken hade varit ett faktum. En halv mil därefter håller jag på att stjälpa i sidled ur Permobilen. Jag hade slumrat till och var därmed inte med och tog emot mig i bussväggen.
    Lägg därtill en mycket ryckig färd med häftiga inbromsningar, många snabba filbyten med mera.

    Konsekvensen: Sängliggande, mycket svår smärta. Jag väntar nu på att den smärtstillande medicinen ska ha effekt.

    Nästa resa i morgon…

    Liked by 1 person

  6. bbnewsab 2016-02-11 / 20:31

    Med livet som insats.

    Så skulle rubriken på din nya kommentar kunna vara, kära Pipili.

    Något är fel, förbannat fel, om/när en ”enkel” färdtjänstresa till och från den vattenträning du ägnar dig åt två gånger i veckan ska göra dig dels vettskrämd och dels full av värk efteråt till följd av krängningar och centrifugalkrafter inne i busen, över vilka din så sköra kropp inte kan råda eller parera.

    En ändring måste till. Frågan är hur.

    Jag återkommer med ett förslag till, kanske, en lösning på dessa hemska upplevelser som du tvingas genomleva och genomlida under dina ”färdtjänstutflykter”. Måste först bara ringa ett par samtal.

    Men redan nu förstår jag att här finns det en medmänniska som är i behov av tröst. Så mottag därför denna virtuella tröstekram från mig, Pipili. Allt medan jag spelar för dig denna tröstevisa (Song of solace): https://www.youtube.com/watch?v=8Rn-r6x9pDY .

    Och om du dessutom orkar lyssna på Helen Sjöholm när hon sjunger visan Koppången, blir jag glad. Tönk dig att Helen sjunger enkom för dig, sedan jag bett henne om att göra så.

    I videon kan du samtidigt se den fina texten rullas fram allteftersom Helen sjunger orden. Klicka här för att både se vistexten och höra den sjungas: https://www.youtube.com/watch?v=1mBynRbV5Bw

    Visst är det en fin visa, Pipili?! Jag tycker att den delvis handlar om dig. Om din gudstro, om hur livet kan vara – när man slipper att vara med om traumatiska och traumatiserande upplevelser av det slag som dina färdtjänstchaufförer verkar ha satt í system att bjuda dig på.

    Hoppas att du uppskattar mina båda ”musikgåvor” till dig.

    Och som sagt – jag återkommer snart med synpunkter på färdtjänstresandet! Under tiden: Var rädd om dig, Pipili!

    Liked by 1 person

    • Piia-Liisa Pisal 2016-02-12 / 03:36

      Tycker mycket om båda visorna. Koppången just med Helen Sjöjolm är speciell eftersom det är en av min bonusdotters absoluta favoritmelodier ❤

      Gilla

  7. bbnewsab 2016-02-11 / 21:48

    Så ja, nu är kvällens samtal avslutade, och jag kan återvända hit till dig, Pipili, och din fina blogg.

    Ämnet föär kvällens ”predikan” är, som sagt/utlovat, förslag till lösningar.

    Jag har tidigare föreslagit att lyfta upp dessa missförhållanden i offentlighetens ljus. Genom att få massmedias representanter att, förhoppningsvis, ta sig an frågan. Detta förslag gäller fortfarande.

    Ett annat förslag: Här skulle en EDS patientförening kunna gripa in, ity att du näppeligen kan vara ensam om den sortens problem som du beskriver och råkar ut för. Man måste inte vara medlem i en sådan patientförening för att den ska ta sig an den här sortens frågeställningar. Den borde driva denna fråga – bättre patientsäkerhet – för EDS-drabbade oavsett om dessa är medlemmar i föreningen eller inte.

    Ett tredje förslag är att kontakta någon landstings- och/eller kommunpolitiker och uppmärksamma hen om vilka risker det faktiskt finns. Risker som ”vanlig” folk inte har ägnat en tanke åt.

    Det finns faktiskt politiker som är lyhörda och som inte rent ut sagt ser sina väljare som något som katten släpat in och lagt ned inför deras fötter. Ofta bloggar lokalpolitiker via kommunens egen hemsida. Såvida de inte har från kommunen helt fristående bloggar.

    Ett fjärde förslag är att kontakta de tjänstemän som ansvarar för upphandlingarna av färdtjänsttjänsterna. De är sannolikt ovetande om att dagenbs säkerhetsnivå är otillräcklig. Alla upphandlar är inte skitstövlar som struntar i om nyttjaren av den upphandlade tjänsten far illa. Däremot kan man antaga att de är tämligen ovetande och okunniga.

    Ett femte förslag är att kontakta någon (distrikts)arbetsterapeut (även kommunen har väl numera en arbetsterapeut, låt vara med äldreboendet som sitt huvudfokus.

    Arbetsterapeuter brukar vara bra på att hitta lösningar på praktiska problem, i detta fall skulle de kanske kunna föreslå och/eller tillhandahålla/konstruera någon form av stagande och stabiliserande skydd både för dig och din permobil för att reducera svajandet, krängandet och tippandet till ett minimum. Kan tänka mig att permobilen skulle må bra av att bli specialförankrad inuti bussen. Och det gäller naturligtvis även den som sitter i permobilen.

    Som det nu är och ser ut misstänker jag, att de lösningar som erbjuds av Länstrafiken och dessa entreprenörer är så kallade standardlösningar. Typ att man erbjuder samma sorts förankringssystem till alla (dvs samma nivå på skyddet). Vilket helt klart inte är tillräckligt för dem som i likhet med dig, Pipili, har dålig kroppsbalans och dessutom saknar förmåga att snabbt (ja, nästan relexmässigt) parera svajningar, krängningar och tippningstendenser.

    Kanske man med hjälp av en arbetsterapeut skulle kunna föreslå – rent av tvinga fram – att passagerarna delas in i två kategorier: 1) de som klarar sig med standardstöd och standardskydd; samt 2) de som absolut är i behov av extra stöd och skydd.

    Handikappade som anlitar färdtjänsten kan ju faktiskt vara allt från vältränade paralympiker till sköra EDS-patienter vars olika kroppsdelar nätt och jämnt hänger samman med varandra till följd av den bindvävsförsämring som EDS påskyndar i den drabbades kropp.

    Det kan väl näppeligen vara en omöjlighet att införa två ”resklasser” i färdtjänstsammanhang. Om viljan finns. Och om vetskapen finns, att inte alla passagerare klarar sig med dagens standardlösningar. Alltså en ordinarie ”klass” och så en extraordinär ”resklass”, som kräver extraordinära åtgärder.

    INGEN SKA BEHÖVA GENOMFÖRA EN FÄRDTJÄNSTRESA MED LIVET SOM INSATS.

    Det är vad jag tycker. Vad tycker ni andra?

    Liked by 1 person

    • Piia-Liisa Pisal 2016-02-11 / 21:56

      Det sker saker och ting i det tysta fick jag reda på så sent som idag. Så förhoppningsvis så kommer detta högsta vederbörande tillhanda, om än på ett sätt som jag själv inte tidigare blivit varse!
      Men jag skickar måhända en länk till detta blogginlägg till lämplig person 😉

      Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s