I arla morgontid

Dimman lättar

Minnen, ljuva minnen…
Nu börjar längtan till skogen komma. Skogen är mitt element. Där trivs jag. Där känner jag mig hemma. Jag har växt upp och levt med skogen inpå knutarna under många år. Jag lekte i den som barn. Klättrade på stenar, hoppade mellan stenblock. Åt harsyra och stensöta. Ljusgröna knoppar från gran och tuggade kåda. Kåda bara ibland. Harsyran och Stensötan var favoriterna. Granknopparnas syrlighet kan jag ännu, många år senare, känna smaken av då jag tänker på dem.

fir-drove-1110793_1920

Med våren och snösmältningen kom längtan till skogen. Orrspel och Tjäderspel. Lite längre fram Gökotta. Att ligga i ett gömsle, eller för den del bil eller en gammal husvagn mitt ute i skogen och lyssna till gryningens morgonsång. Ibland var inte Göken uppskattad. När orrar och tjädrar slutat spela och det var dags att sova några timmar innan hemfärd började Göken ropa. Precis utanför det öppna fönstret och Göken slutade inte. Den kunde hålla på att ropa i timmar, så ibland var det att ge upp tanken på sömn och åka hem.

Tjäderspel i Åsele

dawn-674901_1920

Minns platsen så väl. En skogsväg precis invid en tjärn som omgavs av myrmark. Vid sidan av vägen fanns ett lagom stort utrymme att parkera bil och husvagn på. En kort promenad ledde till en liten jaktstuga eller kanske jag ska säga koja. Från den gick att både se och höra orrspel likväl som tjäderspel. Stigen grenade sig som en klyka från vägen runtom tjärnen. Ibland valde jag att stanna i husvagnen och bara lyssna till gryningens alla ljud. Med fönstren öppna kunde jag se hur råen som låg över den lilla skogstjärnen så sakta skingrades. Det var lätt att förstå hur en trött kolare kunde ta detta vackra för älvornas dans över myr och tjärn. Doften – en vårgryningen upplevs bäst med alla sinnen. Syn, hörsel doft, känsel och smak. Kanske även det sjätte sinnet fanns med i form av en subtil känsla av att det fanns något utöver det vi kunde uppfatta med våra fem sinnen.

tarn-607075_1280

Dansade iallafall inte älvorna till Näckens fiol där han satt, skymd i den lilla, men ändå förnimbart brusande bäck som ledde ut i tjärnen långt där borta dit vi inte såg? Och var Huldran inte där, den sköna kvinnan som lockade trötta arbetare i fördärvet. Hon som hade ett stort hål i ryggen och rävsvans… Detta som upptäcktes först då Hon, Skogsrået, Huldran, Vittran, många var namnen Hon bar, redan lockat med sig sitt byte på samma sätt som Näcken lockade till dans. Dessa väsen som fick milan att slå eld och kolaren att falla däri då han gjorde allt för att hans arbete inte skulle gå förlorat.

Där satt jag och smakade på gryningen…

norway-703631_1920Jag såg råen sakta skingras och solen stiga upp över vattenspegeln. Njöt av skogen och vattnet i harmoni med alla sinnen. Sakta gav sig solens värme till känna, trots tidig vårmorgon. Andedräkten, som tidigare bildat små moln, var nu klar och vårmorgon över myr och tjärn övergick i dagning. Sakta, sakta kom så tröttheten krypande. Men först när vårens morgonsol lyste och all dimma lättat, tjäder och orre slutat spela och dagens fåglakör tagit över gick jag till bädden för att sova några timmar innan hemfärd.

De tysta skyar som Dan Andersson beskriver så vackert fick följa mig in i drömmens land tillsammans med Monica Z.

cat-612527_1280

Vilka är dina minnen av Vårmorgon? Vill du dela dem med mig? Kanske har du ljuva drömmar som gått i uppfyllelse – eller förblev de drömmar? Kanske sprack drömmarna på samma sätt som nyisen kan göra efter en kall vårnatt när så solen kommer fram…

 

Här presenterar jag tre sånger som följt mig genom åren:

Gunnar Vägman G. Johansson

Omkring tiggarn från Luossa G Johansson

 

Annonser

9 thoughts on “I arla morgontid

  1. bbnewsab 2016-02-13 / 09:20

    Så vackert och insiktsfullt skrivet! Engagerande och emotionellt. En litterär prosatext med vissa likheter med naturlyrik.

    Den adjektiviska detaljrikedomen i Pipilis text här ovanför bär nästan något Strindbergskt över sig (tänk på Hemsöborna, i vilken roman huvudpersonen Carlsson gjorde en detaljistiskt skildrad entré med bland annat ett Höganäskrus hängande om halsen; alltså samma sorts stimulerande och associationsrika detaljistiska beskrivning av verkligheten där som här hos Pipili).

    Utifall att du inte redan visste det, Pipili: Du har obestridliga litterära talanger. Både som prosa- och poesiskrivare. Du bjuder dina läsare/följare inte enbart på konventionell husmanskost utan även på högklassig lyxmat, nästan som hämtad från nobelfestmenyn.

    Jag ser fram emot ännu fler litterärt högtstående texter på din fina blogg! Du besitter en ovanligt litterör kvalitet! Skriv om sådant som du brinner för. Ty då förmår du att släppa loss din inre inneboende emotionalitet. Engagera. Berör. Rör. Jfr med Eva Qvicks starka hjärtskärande text häromdagen om hur det är att skiljas från sina pälsklingar.

    Dela med dig av allt från upplevelser till levnadsvisdom, Pipili! Je vous en prie!

    Liked by 1 person

    • Piia-Liisa Pisal 2016-02-13 / 10:06

      Tack ❤ Dina ord värmer liksom ditt, ”Jags” och vännen Ilse-Maries gillande. Det betyder också mycket för mig. Jag kommer att fortsätta att skriva om sådant jag själv tycker är intressant. En del kan vara lite mörkare, en del ljusare, en del kommer att vara mer av faktakaraktär. Ungefär som den blandning jag själv gillar att läsa både i bloggar och böcker!

      Och till er alla som läser, men inte kommenterar: Tack för att ni läser 🙂 OM ni vill, skulle jag bli väldigt glad för ett litet avtryck i kommentarsfältet. Det räcker med något/några få ord som t ex "Hej!". En kort kommentar gör mig lika glad som en lång. Samma gäller en "gilla-markering"
      Och jag ser att ni är många som bara läser – ett Tack till er också. Ni är alla lika viktiga.

      Min önskan är att du som läser också ska känna dig fri att kommentera precis så som du vill, om du vill kommentera.

      Återigen – Tack mina fina vänner och läsare för responsen ❤ ❤ ❤

      Liked by 1 person

  2. bbnewsab 2016-02-13 / 10:58

    BTW: Önskar dig en TREVLIG HELG! Så att du kan återhämta dig från dina färdtjänsttrauman och annat strul. Ibland drabbas man bara av alltför mycket skit & strul på alldeles för kort tid. Slikt tar på krafterna. Krafter som skulle kunna anvöndas till något bättre och trevligare. Som till exempel att orka skriva ännu fler medryckande och engagerande bloggartiklar.

    Förresten, jag måste berömma dig också för din förmåga att hitta passande bilder att illustrera dina texter med, Pipili. En ”vanlig” tidningssideredigerare skulle ha massor att lära av dig vad gäller att finna ett välfungerande samspel mellan text och bilder som håller samma höga klass som det du regelmässigt kan visa upp här på din vackra blogg.

    Och ja, jag hoppas verkligen att jag inte skrämmer bort folk här från kommentarsfälten hos dig. Jag är ju snarast som björnen i barnvisan, om vilken man sjunger: ”Han är inte farlig, bara man är varlig.” 🙂

    Liked by 1 person

  3. Jag 2016-02-13 / 14:00

    Jag håller med bbnewsab i det hen skriver om din text. Jag orkar inte alltid kommentera, blir lätt utmattad av att bara läsa, just nu. Men det skiftar. Sen undrar jag hur det är med bilderna, är de dina eller är de tagna från nätet?

    Jag förstår att minnena är ljuva.

    Liked by 2 people

    • Piia-Liisa Pisal 2016-02-13 / 14:50

      Hej och Tack för din kommentar. Den gör mig glad 🙂 Bilderna är från Pixabay.com om inget annat anges. Att jag hämtar därifrån är av två orsaker. Dels är det kvalitativt bra bilder dels har de mycket tydligt angett att bilderna är helt fria från copyright med något enstaka undantag. Detta då jag är mycket noga med att rätt person ska ha copyright till sina alster.
      Jag skulle önska att jag kom ut i skogen. Tyvärr gör jag inte det. Och när det gäller foto överlåter jag det åt er proffs. Där är jag ytterst medelmåttig!
      Och du ”Jag” är varmt välkommen att bara läsa när du så önskar och kommentera när du känner för det.
      Återigen: Tack ❤

      Liked by 1 person

    • Piia-Liisa Pisal 2016-02-14 / 21:29

      Det är både ljuva och bitterljuva minnen. Kanske berättar jag någon gång… Men jag saknar kluckandet och knäppandet, fåglarnas sång och dimmans sätt att bädda in naturen så att det nästan går att ta på. Känslan av att vara en del i något uråldrigt är outgrundlig.

      Liked by 1 person

  4. M 2016-02-14 / 11:37

    Underskatta inte Pipili’s talanger mina vänner! Du kan, det vet jag. Och du är stark och gör ett underbart jobb med bloggen! Glad alla hjärtans dag!

    Liked by 2 people

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s