Ditt lata stycke… Del 1

Första delen i trilogin Latstryker och dumhuvud.

 

business-19156_1920
Den lata flickan…

Det var en gång en flicka som då hon började skolan inte riktigt passade in. Flickan levde med tron att hon var lat, bekväm och bara inbillade sig att hon hade ont. Flickan blev kallad för lat för att hon inte kunde göra vissa saker.

Under flickans skolgång lärde hon sig sin läxa mycket effektivt. En orsak var att det inte fanns något som kunde förklara varför hon som exempel snubblade när hon skulle springa eller hade ont. Visst var hon både kobent och plattfot. Men det kopplades inte samman med hennes svårigheter att klar av skolgymnastiken som ett exempel. Smärtan fanns bara i hennes huvud.

Inte hade hon så ont iallafall och så fortsatte tösen att arbeta och studera – samtidigt under några år. Hon hade lärt sig att hon var lat. Redan tidigt var detta sanning för henne. Om någon sa annat så var det inte sant. Hon var lat – alltså kunde hon alltid arbeta lite till. Ofta till dess hon rasade och hamnade på lasarettet. Smärtan kunde i de flesta fall inte bekräftas med objektiva undersökningar och så bekräftades det återigen. Flickan tolkade detta på sitt eget sätt. Flickan som nu hade blivit en yngre kvinna,  hade visserligen ont, men var frisk, hon trodde hon inbillade sig. Nu var inte detta någon medveten tanke. Idag skulle det kallas för en form av automatisk (omedveten) tanke och en föreställning om hur hon såg sig själv som person…

girl-1034449_1920
Studier var den unga kvinnans hobby

Så förstärktes bilden av henne ”som den late” gång på gång. Inte talade hon om detta med någon.  Periodvis var hon deltidssjukskriven och det hann bli många deltidssjukskrivningar under 30 år innan allt fick en förklaring, en diagnos som kom att förklara latheten. En förklaring hon fått när hon var 18 år var att smärtan var helt ofarlig. Det var en smärta att bara kunde ignorera så långt det gick och söka dämpa både med läkemedel och på andra sätt. Och så fortsätta arbeta så långt orken räckte till. Undrar du vilken diagnos? Fibromyalgi – en helt ofarlig sjukdom som inte kunde göra någon handikappad.

cleaning-lady-258520_1280
Och arbete det som bidrog till försörjningen.

Vad stod då i läkarintygen? Vulnerabel (sårbar) var ett ord, en omskrivning för psykiskt skör. Det såg bättre ut att skriva så än att skriva att hon inte orkade med livet som det såg ut just då. Smärta uns (utan närmre specifikation) förekom ofta tillsammans med andra ord som alla gick ut på samma sak. Kvinnan orkade inte helt enkelt! Därför var en sjukskrivning på deltid ett sätt att klara av situationen.

doctor-563428_1920

Den unga kvinnan studerade länge. Mycket därför att hon inte fick något fast arbete. Ja, sedan tyckte hon det var roligt att studera också. För då kunde hon för en stund tro att hon var nog inte dum iallafall.  Studier och arbete följde henne fram till dess hon var i början av de 30. Då hade hon en högskoleexamen och var beredd att skaffa barn tillsammans med sin make. Det blev två barn. Under graviditeterna hade hon svår foglossning. Men ändå mådde hon ganska bra. Förklaringen var enkel. Foglossningen var inte inbillning. Det förstod hon först många år senare.

children-209779_1280
En pojke och en flicka blev hon mamma till. Men de hade en lat mamma som inte kunde dammsuga.

Först när kvinnan hade hunnit bli medelålders och närmade sig 50 år fick hon den ovanliga diagnosen som kom att förklara i princip hela hennes liv när det gällde sjukdom och smärta. Hon fick diagnosen Ehler-Danlos syndrom, hypermobilitetstypen (EDS -ht). En genetisk bindvävssjukdom. Den kom också att förklara hennes dotters problematik med smärta och många resor till sjukhus för att hon ramlat. Dottern hade också EDS.

person-888314_1280
Flickan lekte, hoppade, klättrade och snubblade. Hon gick i mammas fotspår när det gällde skador och smärta.

Detta är sagan om hur en genetisk defekt kan påverka ett helt liv. Hur till synes oförargliga epitet kan skapa en självbild som inte har det minsta att göra med hur verkligheten ser ut. Det kan också förklara vikten av en tidig, korrekt diagnos. Två generationer, men med olika förutsättningar. Dottern fick sin diagnos EDS -ht då hon var 16 år. Mamman var närmre 50 år. Hon kämpar fortfarande av och till med orden lat, dum, klumpig och liknande. Känslan av att inte ha räckt till som mamma. Sagor ska ha ett lyckligt slut, men det här är en saga utan slut.

horses-482594_1280
Hästar och ridning kom att bli ett gemensamt intresse för mor och dotter, men om man inte klarar skolgymnastiken är man dålig iallafall…

Vad hade hänt om den 18-åriga flickan fått diagnosen EDS istället för fibromyalgi till exempel? Nu är det en hypotetisk fråga, men nog tål den att fundera över.

”Ditt lata stycke…” hade mamman fått höra som flicka, ung kvinna och vuxen. Vad vill du säga till den 10-åriga flickan som tog orden till sig och bar dem med sig? Vad vill du säga till dem som uttalade dessa ord? Berätta!

Du som läser kanske kan skriva ett slut på sagan?

personal-799521_1280
Personerna på bilderna har inte något samband med texten. Samtliga bilder från Pixabay.com
Annonser

12 thoughts on “Ditt lata stycke… Del 1

  1. bbnewsab 2016-02-26 / 19:43

    Det här är en text som väl inte kan lämna någon oberörd.

    Det verkar som att den flickan (du skriver om) framför allt utsattes för verbala kränkningar av sitt människovärde. Frågan är om inte verbala kränkningar är värre än de rent fysiska.

    I alla fall, och hur som helst, brukar såren bli djupare då och ta längre tid att läka. Om de ens går att läka.

    Verbala kränkningar finns ofta kvar som ett slags ballast livet ut. De påverkar offrets sätt att tänka, känna, resonera, tro, våga, hoppas, älska, rädas, relatera till andra – you name it.

    Som jag ser det har psykisk mobbning en rad likheter med PTSD, ett slags överkänslighetstillstånd som utlöses när – inte om – man hamnar i ett långvarigt – så kallat kroniskt – stresstillstånd. PTSD fungerar i enlighet med kaosteorins principer, dvs en liten stimulus (input) kan generera en oproportionerligt stor respons (output).

    Jag ser gärna att min kära vän Pipili berättar mer därom, om hon nu orkar, vilket inte är helt säkert ity att alla ska veta, om de nu till äventyrs inte redan gör det, att det ÄR jobbigt när nödtorftigt undanstoppade känslor av mindervärdighet, värdelöshet och uselhet kommer upp på bordet igen och pockar på uppmärksamhet (något som de absolut inte förtjänar, men de är som regel förbannat påstridiga och ettriga mellan varven).

    Samtidigt tror jag det faktiskt kan vara bra att försöka lyfta fram den här sortens negativa känslor, som man går omkring och bär på. Om alltför mycket sopas under mattan, blir ju underlaget knöligt att gå och stå på. Och DET är självklart inget eftertraktansvärt (i synnerhet inte om man redan är lite snubbelfotad från början, så att säga. ).

    Trots denna tunga ryggsäck som flickan i berättelsen kånkar på, verkar hon likväl inte vara helt knäckt utan snarare full av liv och livslust, mot alla odds. I sin estetiskt tilltalande blogg förmedlar hon det ena starka blogginlägget efter det andra. Ibland är hennes bloggposter emotionellt tunga, emellanåt huvudsakligen underfundiga och smått filosofiska, ja understundom rent av fulla av humor och positiv utstrålning, då inte minst i form av värme, omtanke och kärlek

    Jag har tidigare beskrivit den här bloggens ägare som trivselskapande och glädjespridande. Det finns ingen anledning att ändra på de omdömena.

    Fast för att kunna sprida trivel och glädje krävs det något slags tyst/informell överenskommelse mellan de inblandade om att sådana känslor måste kunna förmedlas i båda riktningarna. Mina kommentarer här hos Pipili kan, delvis, ses mot de bakgrunden. Gläder hon mig, vill jag glädja henne.

    Bland det värsta som kan hände, både här på webben och IRL, är väl att man hamnar i en ojämlik )par)relation på så vis, att ena parten blir ständig energigivare och den andra ständig energislukare. Det är ingen bra kombination. Den kan enklast beskrivas som hopplös.

    Sådana relationer är såöunda ”dödsdömda” på sikt. När energigivarens överskottsenergi tar slut, upphör relationen att fungera. Det blir lite som att försöka köra en bil, vars bensintank är tom.

    Med tanke på inte bara detta blogginläggs höga emotionalitetsfaktor utan även med hänsyn tagen till en liknande hög emotionalitetsfaktor i en rad andra bloggposter här hos Pipili på hennes fina blogg vill jag dedicera denna sång till min kära vän: https://www.youtube.com/watch?v=l5O0c5KLvT8 .

    Den sången är också full av känslor, låt vara av lite annat slag än de som Pipili normalt brukar fokusera och ta upp här på sin blogg.

    TREVLIG HELG! // önskar Buster Bullskit sin goa rara vän Pipili! *Oj, nu råkade jag avslöja mitt rätta namn, men jag hoppas att Pipili inte sprider det vidare på webben, Snälla Pipili; lova mig att inte göra det.*

    Liked by 1 person

    • Piia-Liisa Pisal 2016-02-26 / 21:16

      Nej då, Buster BS, inte ska jag sprida det vidare. Jag brukar säga till dem jag samtalar med att jag omfattas av en, om inte lagstadgad, så väl etisk som moralisk tystnadsplikt. Pipili tackar för det fina omdömet om sin blogg och suger åt sig och arbetar vidare.
      Förhoppningen är att hitta en balans mellan mörker och ljus, glädje och sorg, humor och allvar. Uppblandat med lite diverse annat. Med andra ord ungefär som livet är – skiftande!

      Liked by 1 person

  2. Piia-Liisa Pisal 2016-02-27 / 20:49

    Det kan tänkas att det kommer något mer avsnitt om flickan som trodde hon var lat. Ett avsnitt som i så fall handlar om hur hon som ung vuxen ständigt blir utsatt för kränkande särbehandling och vilka konsekvenserna blir.
    Många gånger tänkte hon: ”Slå till mig, så det syns! Om jag har sår och blåmärken kanske någon tror mig.” Men ingen slog fysiskt, bara verbalt och på ett sådant sätt så att omgivningen inte såg att den skämtsamma kommentaren som kastades iväg likt en mjuk leksaksboll var fylld med krossat glas som skar sönder när hon tog emot.
    Hur skulle flickan kunna förklara för någon varför det gjorde så ont? Hon såg inte glassplittret, men kände väl dess verkan. Och den som eventuellt var med tog ju bollen från stillastående och då skär inte glaset igenom…

    Liked by 1 person

  3. bbnewsab 2016-02-29 / 11:12

    @Pipili: Du berättar så fullt av inlevelse och empati om den här flickan. Använder så fina och lättbegripliga metaforer. Tänk om du hade kunnat ”turnera” och åka runt till landets skolor och berätta för eleverna om denna flickas upplevelser.

    Jag kommer nu att tänka på att i höstas hade skådespelaren Morgan Alling (själv mobbad) ett konkret antimobbningsprojekt i skolmiljö, vilket han presenterade i någon av SVT:s kanaler i ett antal avsnitt (vilka jag dock mestadels missade att se; men jag läste om dem alla). Han bjöd in just tidigare mobbare och mobbade, vilka sedan inför rullande tv-kameror fick ge sina respektive versioner av vad som egentligen hände och hur deras liv hade påverkats därefter.

    Sommaren 2015 hade David Batra i sitt Sommar-program i P1 en liknande vinkling. Han berättade om en specifik elev som blev mobbad av de andra i skolan och tog sedan kontakt med honom (kanske 25 år eller så efteråt) för att höra hur han såg på sina mobbare och mobbningen i dag.

    Det är min övertygelse att berättelsen om den här flickan, som Pipili har att berätta om här på bloggen, har något minst lika viktigt att berätta som de hade, vilka Morgan Alling och David Batra lät få komma till tals, i sina respektive program, för att berätta om sina mobbningserfarenheter.

    In summa: Strongt jobbat & skrivet, Pipili! Berätta gärna mer om den här flickans upplevelser i kommande blogginlägg eller här i kommentarsfältet.

    Liked by 1 person

  4. Jag 2016-03-02 / 11:21

    Åter en mycket stark text. Jag har läst och känt och funderat men det är svårt att hitta orden, svårt att kommentera. Mobbning sätter djupa spår. Ditt värde som människa ifrågasätts och döms ut och vi hittar olika sätt att tackla detta svåra. När så mobbningen fortsätter genom vårdens ifrågasättande och bortförklarande av smärtor och symptom så grips man av makt- och modlöshet. Kanske finns det inga lyckliga slut.

    Liked by 2 people

    • Piia-Liisa Pisal 2016-03-02 / 11:40

      På sagan om livet finns det, som du säger, kanske inte något (lyckligt) slut. Men det finns en fortsättning skriven med två inlägg till om denna flicka och hennes upplevelser.

      Tack för din kommentar. Den ger mig modet att också publicera de två delarna som återstår i Sagan om den lata flickan. Ett mod som tidigare vacklade. Det fanns en tveksamhet om publicering eller inte. Nu är den borta.

      //Piia-Liisa

      Liked by 2 people

  5. bbnewsab 2016-03-02 / 13:02

    Nej, lyckliga slut finns det nog inte. Men man måste lära sig att leva med dessa ärr som sitter i ”själen” och därför inte syns utanpå.

    Hörde tidigare i dag på radion om flyktingar och deras privata och högst personliga berättelser om hur det kändes att en dag plötsligt och abrupt tvingas bryta upp för att med fara för det egna livet ge sig ut på en resa, om vilken man blott visste att man kanske inte skulle överleva densamma. Och inte hellar kände man då resan påbörjades till det som skulle komma att bli resans slutmål. Det kunde lika gärna bli en grav som en plats i ett främmande land (i detta fall Sverige).

    Just rotlöshet och hemlöshet var två nyckelord eller känslor som ofta återkom i berättelserna. Därvidlag finns faktiskt en viss koppling till detta med mobbning. I båda fallen tvingas man inte sällan att abrupt bryta upp i syfte att försöka undslippa sina förövare/fiender. Och då är det lätt att bli just rotlös och hemlös, åtminstone i bildlig bemärkelse. Trygghet blir en enorm bristvara.

    Liked by 1 person

  6. Piia-Liisa Pisal 2016-03-02 / 23:52

    Min erfarenhet är att personer utsatta för kränkande särbehandling inte sällan är så misshandlade fr a psykiskt, att de tror på varje ord som sägs om och till dem. De tror sig ofta inte vara värda annan behandling och bemötande än det de får utstå. Och när någon ”säger sanningen” varför ska jag då bryta upp? Tragiskt, men verkligheten är inte vackrare än så.
    Till slut kommer den kränkte dock till en brytningspunkt som ofta handlar om ren fysisk överlevnad. Endera bryta eller så är döden att föredra. Dödad eller att jag själv ser till att inte överleva. Först i den stunden kommer insikten att det finns bara ett val – att bryta sig ut ur situationen.

    Och då handlar det om att släppa taget om allt och bara gå. Men fram till den punkten är vägen hård och många tar sig inte dit. Precis som flyktingarna överlever de inte resan. Men otrygghet och rotlöshet är bättre än det den kränkte har.

    Allt är bättre… Trygghet har inte funnits förut, så varför fråga efter det nu? För det som den kränkte trodde var trygghet var makt och inget annat. Det den kränkte trodde var kärlek var makt och inget annat…
    Så tänker jag om det som lagstiftarna kallar för ”Kränkande särbehandling”

    Flickan i sagan berättar om att när hon som ung vuxen levde med en man önskade hon ofta att han skulle slå henne så att det syntes. För först när smärtan blir synlig för andra skulle hon bli trodd. En osynlig smärta syns inte om man inte vet, ofta av egen erfarenhet, vad man ska titta efter. Därtill kommer ett förnekande som är oerhört starkt. Ett förnekande för att överleva. Flickan överlever – så på så sätt har sagan ett lyckligt slut.

    Frågan som vi kan ställa: Vilket var det pris hon tvingades betala för att överleva?

    //P-L alias Pipili

    PS! När de tre kapitlen i sagan om den lata flickan är publicerade, när det kanske också blivit skrivet om hur skolan hanterar utmattade och kränkta elever, kommer ett mer faktabaserat inlägg där gällande lagstiftning kommer att ges plats. Men inte nu. Först får sagan landa. Sedan måste barnen också få sin plats. Därefter kommer lagen.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s