Latstryker och dumhuvud del 3

Tredje och sista delen av ”Ditt lata stycke” eller Sagan om den lata flickan

Den unga kvinnan

tractor-841829_1920
Slåtter. Hässjevirket med tillhörande tråd var redan framtaget.

Höskörden var bara en av många arbetsuppgifter som den unga kvinnan åtog sig. Eller rättare sagt, kände sig mer eller mindre tvingad att göra. Men hon var ung och stark. Det var så hon såg på sig själv. Klippa gräs eller slå med lie där inte slåttermaskin kom åt. Röja sly, dvs släpa undan det som hennes make tagit omkull, hässja, köra in hö. Hugga ved, bära in ved och att fylla vedbodarna inför vintern. Och studera på heltid. Och arbeta för att bidra till försörjningen.

calculator-385506_1920 - kopia
Studier och ekonomi. Nej, inte ekonomistudier utan en helt annan utbildning. Samtidigt som hon studerade på drygt heltid arbetade hon minst halvtid som städerska på flera olika arbetsplatser. Då hölls studielånet på en lägre nivå.

Stugan hon bodde i hade små kaminer som huvudsaklig värmekälla. På vintern var det snöskottning och ved givetvis. Värme är ju en nödvändighet. Utöver detta sedvanligt hushållsarbete men i förhållandevis omodern miljö. Vedspisen användes flitigt under den kalla årstiden till bak- och matlagning. Slakt och tillvaratagande av det som blev efter den. Det unga paret levde inte i modern tid om vi ser till dagens standard. De var kanske till en del 50 år efter sin tid. Vissa bekvämligheter ordnades i stugan, men mycket arbete som förväntades att framförallt kvinnan skulle sköta var sådant som de flesta inte längre gjorde. Men nu var det så illa ställt att den unga kvinnan var utpräglad teoretiker…

wood-358111_1920
Ofta kändes det som att mängden ved som skulle in aldrig tog slut. Och vetskapen om att svärmor också hade en vedbod som behövde fyllas kändes inte som någon lättnad. Den unga kvinnan visste mycket väl vad som förväntades av henne.

Som teoretiker så var inte det praktiska lätt för henne. Men hon försökte och försökte och försökte. Det hon kunde var att laga mat och baka. Men det var värre att få tiden att räcka. Redan då ständigt trött och mycket ofta ont. Övrigt hushållsarbete och annat praktiskt arbete var svårt och det var inte ovanligt att hon försökte göra sådant hon inte orkade kvällar och nätter – gråtande.

Många gånger blev den unga kvinnan sittande i tyst gråt…

Utöver detta så studerade hon också på kvällstid. Föreningsarbetet inte att förglömma. Och så blev hon ofta sjuk och inlagd på sjukhus några dagar. Utskriven med orden att det inte gick att säga vad som var fel. Ofta till storhelgerna. Om hon var frisk arbetade hon, som sagt, kvällar och helger på mentalsjukhuset i staden och på bruket på orten där hon bodde som städerska.

books-1149959_1920 - kopia
Rast = läsa kurslitteratur

Det var den lata flickan som tog med sig kurslitteraturen till sitt arbete för att kunna läsa på rasterna. Men lat det var hon fortfarande, för hon hade ju inte städat hemma, fast hon försökte. Halvhjärtade försök tyckte hon själv. Det blev inte så mycket med städningen för hon kunde ju inte. Hennes make sa att hon hade ”inte blicken för vad som behövde göras”. Varför satt hon då på golvet, grät, och försökte sortera saker som varit slängda överallt? Och varför var det lika stökigt efter som före försöken att städa? Hon måste ju ha kunnat eftersom hon arbetade som städerska, eller?

vacuum-cleaner-268148_1920
Dammsuga var bland det värsta. Dammsugaren var gammal och ineffektiv. Och tung. Sedan att alltid få höra att arbetet bara var halvfärdigt gjorde det inte bättre. Hon kunde helt enkelt inte städa!

Maken tog aldrig till fysiskt våld. Han var en mycket snäll man. Men det finns många andra sätt att plocka ner en person på jorden. Självkänsla och självförtroende tycktes den unga kvinnan ha gott om. Men den krassa verkligheten var att det var inte en kvinna. Det var två i en kropp. Hon var en person på Universitetet och föreläsningarna där. När hon kom hem, innanför ytterdörren dit ingen såg, bytte hon skepnad och blev till samma lilla flicka som redan åtta år gammal lärt sig att hon var ful, tjock, dum, lat och ingenting kunde. Hon hade inget egenvärde och ingen egen vilja. Vad maken ville, ville hon och det var kärleken exemplifierad. För hon följde makens vilja av kärlek till honom. Ändå kunde hon önska, och gjorde det ofta, att han skulle slå henne så att smärtan skulle bli synlig.

jesus-410220_1280
Kvinnan hade en djup tro. En tro som bar henne. 

Allt hon gjorde i hemmet gjorde hon enkom av kärlek till sin make och till Gud. Det var hennes bergfasta tro. Då.

suicide-831491_1920 - kopia
Varför längtade då hon efter något annat?

Nu har du läst tre kapitel om ”det lata stycket till flicka”. En lat och bekväm flicka som växte upp och blev en lat och (o)duglig hustru och mor. Iallafall var det så hon såg på sig själv. Det enda hon dög till var att arbeta. Hon var duktig i sina arbeten fram till dess att sjukdom tog överhand i 40-årsåldern och hon blev oduglig även som yrkesverksam. Hon blev heller aldrig ”en riktig mamma” för hon klarade inte av att ta hand om sina barn. Maken var en duktig och bra pappa som tog sitt stora ansvar för barnen.

Frågar du hennes idag vuxna barn idag säger de att deras mamma alltid brydde sig sig om dem, oavsett om hon har fanns till hands på plats eller på annat sätt.

Så avslutas då sagan om den lata och dumma flickan som växte upp till en ung kvinna och sedermera mamma. Blev hon någonsin äldre och klokare?

Vad tror du som läst om henne?
Hur kan hennes liv se ut när hon närmar sig pensionen?
Lever hon idag?
Dela gärna de funderingar och tankar detta och de övriga två inläggen väckt hos dig. Känner du henne? Eller honom? Kanske var det en ung pojke eller en person född i fel kropp? Kanske var det…? 

girl-644282_1280 - kopia

Personerna på bilderna har inget samband med texten. Samtliga bilder från Pixabay

Annonser

17 thoughts on “Latstryker och dumhuvud del 3

  1. bbnewsab 2016-03-03 / 09:14

    Auktoritetsunderkastelse är vad detta hemska du skriver om kan kallas för.

    Och med sådan underkastelse (undergivenhet) följer lydnad oxh acceptans.

    Allt blir till perfekta medel för att knäcka en människa.

    Då och då läser vi om unga kvinnor som hålls fångna som sexslavar av någon mentalstörd auktoritär snubbe. Här är ett exempel från Sverige: http://www.sydostran.se/tt-inrikes/lakare-ville-ha-flickvan-i-bunker/ .

    Mitt intryck är att ju mer religiöst samhällsklimatet i ett land är, desto vanligare är den här sortens övergrepp, med allehanda auktoritära förtecken, innebärande att relationen mellan två individer bli ojämlik, som den mellan förövare och offer eller den mellan sträng förälder och barn, skrämda/tvingade till lydnad.

    Det riktigt otäcka i allt detta är att det är svårt att omprogrammera såväl maktutövaren som den som berövats sin självständighet och möjlighet att bestämma över sitt eget liv. Båda två blir på sätt ett offer för omständigheterna, låt vara att offerkoftan ser olika ut i de båda fallen.

    Man fostras till att lyda, till att förbli lydig. Konventionell inlärningspsykologi kan förklara mekanismerna. Rätt beteende belönas. Felaktigt/Oönskat beteende bestraffas (eller blir åtminstone inte belönat).

    Hitler lyckades på detta enkla vis få ett helt folk att lyda och underkasta sig hans idéer. Det finns säkert många små-Hitler-personer här och där också i dagens samhällen, vilka vet i vilka trådar det ska ryckas för att få andra människor att känna sig som marionetter och villigt dansa, när det rycks i någon av trådarna.

    En undran: Varför protesterade inte den auktoritära och dominerande parten i den vuxna gifta kvinnans tvåpersonersrelation mot att leva så primitivt som han/de faktiskt gjorde? Var han verkligen nöjd med detta Robinsonliv som var, kanske, ett halvsekel efter sin tid vad gäller introduktion och användning av moderniteter? Det låter ju nästan som om han och den vuxna gifta flickan levt i början av 1900-talet i stället för i slutet av samma århundrade.

    Gilla

  2. bbnewsab 2016-03-03 / 09:25

    En helt annan sak. Detta är ju del 3 i en serie. Jag tycker därför det känns fel att du i denna serie ska kalla del 2 för del 1 och denna del 3 för del 2. Det är väl onödigt att skapa sådan förvirring?

    Eller menar du att den riktiga del 1 i serien ska ses som fristående från dessa två senare avsnitt? Men varför då över huvud taget själv påpeka, att du nu har publicerat en serie i tre delar? Hur har du resonerat?

    Jag rekommenderar dig att överväga att göra det tydligare än vad som nu är fallet, att de tre delarna hör ihop. Kanske enklast genom att skriva till DEL 1, DEL 2 och DEL 3 redan i rubrikerna för respektive avsnitt av din trilogi.

    PS Du har inga funderingar på att erbjuda din berättelse till någon veckotidning eller så? Jag tror att en tidning som Kvällsstunden (som har en något äldre publik = läsare som kan känna igen sig i det samhälle du berättar om) skulle visa stort intresse för möjligheten att kunna få publicera din berättelse. Ty den både rör och berör – samt är på samma gång ett historiskt tidsdokument över en tid som varit men som man tyvärr kan se rester av än i dag.

    Gilla

  3. Piia-Liisa Pisal 2016-03-03 / 10:57

    Jag skrev de två avslutande delarna i ett inlägg först, men såg att det var för mycket och delade därför på dem. Min logik följde inte med. Jag ändrar därför rubrikerna och numrerar dem ett till tre 🙂

    Avseende varför ingen protesterade var att det inte uppfattades som primitivt då maken växt upp i stugan. Den modernisering som gjordes (indragning av vatten och avlopp samt tillbyggnad av ett badrum, el/tele fanns indraget sedan tidigare) uppfattades som fullt tillräcklig. Maken levde i mångt och mycket kvar i den tid då han växt upp tillsammans med sin mor och sina morföräldrar, födda i slutet av 1800-talet.

    Flickan var endast 15 år då hon träffade den dryga tiotalet år äldre mannen som kom att styra henne totalt. I förhållande till den levnadsstandard som för maken var bekant och som han också kände sig hemma med så kom det nya att uppfattas till stor del som onödigheter. Därtill kom att maken, trots att medel fanns, inte gärna gjorde investeringar i stugan som också var hans mors barndomshem.

    Liked by 1 person

  4. bbnewsab 2016-03-03 / 12:15

    Moderniteter – äsch, vad ska man med sådant till? Det som dög åt mina föräldrar och mor/farföräldrar duger åt mig också. Nyheter är blaha blaha. Det man inte känner till saknar man inte. Jfr med Ines Uusmanns syn på detta med internet och surfande på webben. Som något som snart nog skulle gå över när nyhetens behag lagt sig.

    Själv känner jag en person som har fastnat i videobandseran (om nu någon minns den). CD-rom – vad är det? Låter skrämmande: Dator – vad är det? Om man trycker på fel knapp, kanske både datorn och resten av världen exploderar. Bäst att inte trycka på några knappar alls. Farligt farligt. Inte röra.

    Behöver jag påpeka att den personen fram till slutet av förra året höll fast vid sin gamla telefon med nummerskiva? Nu har han visserligen bytt upp sig till en mobiltelefon, men han törs knappt använda den. Dock klarar han av att ringa med den. Men inget därutöver. SMS – vad är det? Mobilsurf – finns det? Lyssna på radio eller musik via mobilen – du skojar, va? Kartläsning med mobilens hjälp? – Nä, dra det där om Vargen och Rödluvan när du nu ändå är i gång med dina fantasier. Spara telefonnummer i mobilen – vad är det för fel med att varje gång man ska ringa slå hela numret inklusive riktnummer? Även ett pekfinger kan behöva motioneras ibland.

    Om den personen jag nu har beskrivit och den här ”lata” flickans make hade dominerat världen, skulle vi nog ha levt kvar på stenåldern den dag som i dag är. Vem vill väl frivilligt avstå från lyxen att vintertid hugga upp en isvak och skölja tvätten i det iskalla men å så rena vattnet? Och finns det något härligare än att vintertid kunna få strosa runt på ett iskallt jordstampat inomhusgolv i sina bara fossingar? Där blev du allt svarslös, va?!

    Det som inte dödar, det härdar. Eller hur? Och bör därför vara det ideal man alltid ska sträva efter. En får inte vara blödig eller ha intellektuella intressen/hobbies. Undvik böcker – ja, du vet väl att man kan bli förläst och hamna på mentalsjukhus, om man läser böcker för ofta?

    Det är som präster i England sa, när de fick höra talas om de första lokomotiven: Om Gud menat att vi skulle färdas på det viset genom Guds natur – och skrämma både folk och fä – då hade Gud förstås sett till att skapa järnvägar och lokomotiv åt oss. Nu gjorde inte Gud det, så detta måste vara Djävulens påfund. Bort det!

    Liked by 1 person

  5. bbnewsab 2016-03-03 / 12:20

    Vill också sända en varm & uppmuntrande gullekram till den där flickan som det bara fanns fel på och som lärde sig att bli allas speciella lilla spottkopp och slaskspann. Vänligen vidarebefordra den kramen till den lata flickan, Pipili!

    Liked by 1 person

    • Piia-Liisa Pisal 2016-03-03 / 12:30

      Pipili vidarebefordrar kramen och tackar å flickans vägnar. En varm uppmuntrande kram kan aldrig bli fel ♥

      Liked by 1 person

  6. Piia-Liisa Pisal 2016-03-03 / 12:28

    Maken läste mycket och var i vissa fall med i tiden, i andra kvar i en tid som passerat för länge sedan, allt efter intresse (och vem som skulle göra jobbet) Maken skötte en del av tvätten – alltså fanns tvättmaskin. Men utomhusarbetet såsom slåtter och snöskottning sköttes enligt gammalt. Likaså hanteringen med veden. Att ställa samma fysiska krav på den unga kvinnan som på sig själv var en självklarhet – för maken. Att däremot ta hänsyn till att hon samtidigt både yrkesarbetade och studerade var inte att tänka på. I allt var han den kunnigare, den bättre och det tog flickan/kvinnan till sig. Det var vad skolan lärt (dvs att andra alltid var bättre) och vad nu maken bara tog vid och fortsatte lära henne. Därvidlag var hon mycket läraktig.

    Liked by 1 person

  7. bbnewsab 2016-03-03 / 16:05

    Den mannen skulle jag gärna vilja bjuda på en kopp varmt kamelpiss. Enligt profeten Muhammed lär kamelpiss, i alla fall från en kamelhona som ännu inte kalvat, hjälpa mot det mesta. Och har profeten Muhammed sagt det, enligt trovärdiga hadither, då måste det väl vara sant.

    Fast om det räcker med en kopp kamelpiss för att kurera den sortens störningar som den där mannen led av ska jag låta vara osagt.

    Skönt i alla fall att läsa att den lata flickan har lyckats ta sig ur den mannens självförtroendenedbrytande samvaro.

    Det är inte utan att jag får Natascha Kampusch i tankarna. Kommer Pipili, eller ni andra som läser dessa rader, ihåg henne? Annars går det bra att friska upp minnet här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Natascha_Kampusch

    Vill också få sagt, till Pipili, att maken – dock en helt annan make här, alltså – till gripande berättelse har jag nog aldrig läst. Vad skönt att det är en saga och inte en berättelse ur verkliga livet…

    Allvarligt talat. Det är i allra högsta grad beundransvärt att du, Pipili, kunnat komma tillbaka in i livsmatchen och bli den du är i dag. Först allt detta, och så din EDS därpå som lök på laxen. Nog har du redan fått en försmak om hur livet i Helvetet kan gestalta sig.

    Men om Gud finns, kommer Han nog att se till, att du inte hamnar i Helvetet en gång till. Annars är Han inte rättvis.

    Och om Gud inte finns, ja då behöver du, ingen av oss, fundera över eller oroa sig för Himmel eller Helvete ity att i så fall finns inte de ”slutstationerna” heller

    I går påpekade jag för dig, Pipili, att det finns, inom dig, ett sällsport gediget författarämne. Din författar-”själ” brinner. Se till att hålla den brasan i liv, Pipili! När en författar-”själ” brinner är det ingen fara på taket. Den sortens eld förtär varken mott eller mal. Därmot kan dylik eld svetsa ihop ord till meningar och förvandla meningar till intresseväckande texter, allt från rörande blogginlägg till läsvärda noveller eller rent av romaner med högst professionellt innehåll.

    Så ge denna författar-”själ” näring, Pipili. och vårda den väl. Vattna vid behov. Men aldrig, aldrig får du tänka som så, att du ska släcka den eld som din författar-”själ” åstadkommer. Den sortens eld är INTE förtärande. Den är i stället värmande och energitillförande. Och därför berikande för både dig själv och dem som läser dina alster.

    Att din fina blogg inte växer fortare än den gör vad gäller antalet prenumeranter är en gåta. Ibland får jag för mig att folket i dag föredrar att sörpla i sig barnvälling även som vuxna i stället för att sätta tänderna i mer hårdtuggad spis av det slag som du bjuder oss på, Pipili. Jag kan blott skaka på huvudet och tycka som så, att tröttnar inte folk på alla barnvällingsbloggar? Det går ju 13 på dussinet av dem i bloggosfären.

    De borde ju stå i kö för att kunna få sig en glimt av din så sällsynt glimrande blogg, vars innehåll regelmässigt tilltalar både förnuft och känsla (känslor).

    Liked by 1 person

  8. Piia-Liisa Pisal 2016-03-03 / 16:58

    Tack för dina ord. Sagor är inte alltid vackra och med lyckliga slut. Men denna saga är inte slut, den har bara bytt inriktning. Idag är den unga kvinnan inte längre ung. Hon har passerat de 50 med god marginal. Och sjukdom till trots har kvinnan det bättre nu än vad hon någonsin haft i hela sitt vuxna liv. Hon lever ensam, men är inte ensam. Har sin älskade kisse och bor fint. Dessutom har hon förmånen att ha sina föräldrar i livet som är kring de 70, pigga och krya med endast skavanker från ett hårt yrkesliv.

    Så den unga flickan fattade mod till slut och slet sig loss. Den nu halvgamla kvinnan kan berätta att brytningen var svår och jobbig, men absolut nödvändig.
    Sensmoralen i sagan får väl bli:

    Det är aldrig försent!

    Minns det mina vänner ♥

    Liked by 1 person

  9. bbnewsab 2016-03-03 / 17:04

    Det där låter hoppingivande.

    Men nu tycker jag att också andra ska få chansen att tycka till om din saga i tre delar, Pipili.

    Så jag ska vara tyst, så att också andra av dina läsare kan få komma till tals och berätta här i kommentarsfältet hur de har uppfattat din rörande och berörande saga.

    Inte ens Bröderna Grymm – nä, nu blev det visst fel: Bröderna Grimm hette de väl? – kunde väl skriva grymmare sagor än den du just har satt på pränt?

    Liked by 1 person

  10. Piia-Liisa Pisal 2016-03-03 / 17:11

    Jag kan berätta att jag har troligtvis ganska många som följer bloggen via Facebook. Många väljer också att kommentera inläggen där. Nackdelen är att inte alla mina läsare då ser alla kommentarer.
    Därför, du som läser och har klickat dig hit från FB: Lämna gärna ett avtryck även här. Du ska veta att det uppskattas! Kommentarer och reaktioner på FB är givetvis även de mycket uppskattade, inte tu tal om saken.

    Och så är det väl som så att välling mättar magen snabbt och rinner genom strupen lätt 😉
    //Pipili

    Liked by 1 person

  11. Piia-Liisa Pisal 2016-03-03 / 18:33

    Tack för att du berättar att texten når till ditt hjärta.
    Det är en tung text. Flickan levde också ett tungt liv. Men hon bröt hon sig lös och lever idag ett gott liv.
    Men vägen dit var varken rak, slät eller lättvandrad.

    Men hon gick! Och kunde hon, kan alla!

    //Piia-Liisa

    Liked by 1 person

  12. Jag 2016-03-05 / 17:13

    En stark text i tre delar där vi nu har fått reda på att det är ett lyckligt slut trots sjukdom. Inte är det lätt att ändra på saker och ting om man har vuxit in i det hela och kanske inte vet hur det annars skulle kunna vara. Tack för att du berättar, Piia-Liisa, du gör det suveränt bra!

    Liked by 2 people

  13. elinryosa 2016-03-07 / 19:53

    Det gör ont att se hur flickans röst tystades och hur hennes erfarenhet inte vägdes in när andra tog sig rätten att beskriva henne och hur hon tog emot den bild av henne som omgivningen hade. Att få sina erfarenheter bekräftade och tagna på allvar är livsnödvändigt för att man ska må bra både mentalt och fysiskt. Jag är så glad att du äntligen hittat din egen röst!

    Jag har liknande erfarenheter av att få mina upplevelser ogiltigförklarade av andra och därmed tvingats att köpa andras bild av vem jag är på bekostnad av min mentala hälsa. Det är genom att vi hittar våra egna röster och berättar som vi kan börja läka det här trasiga samhället. Så tack för att du berättar!

    Liked by 2 people

  14. Piia-Liisa Pisal 2016-03-07 / 20:08

    Tack för din kommentar och för att du vill följa min blogg. Det gör mig glad.
    Jo, flickan hittade sin röst, som du säger, men innan dess han hon bli en medelålders kvinna. Och fortfarande, så många år senare finns minnen kvar och kvinnan tvivlar och tvekar på sin förmåga och också ibland på sina egna upplevelser. Det är så lätt, att när orken inte finns, låta andra definiera t ex vad smärta är och hur den upplevs. Detta är ett ständigt pågående arbete som kvinnan nu får professionell hjälp med att hantera. En hjälp hon kanske behövt redan för 30 år sedan…
    Men bättre sent än aldrig.
    Kvinnan kan nu, äntligen, låta sina drömmar få fäste och sakta men säkert bli till verklighet. Processen måste dock skynda långsamt, men den stannar aldrig av.

    För att utvecklas som skribent behöver jag konstruktiv kritik. Därför avslutas ofta mina blogginlägg med frågor och en önskan om kommentarer, både avseende innehåll och form. Konstruktiv kritik går inte att få för mycket av.

    Återigen; Tack!

    Liked by 2 people

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s