När litet blir stort – om bemötande del 1

girl-1064659_1920

När litet blir stort – om bemötande inom vården. Att hålla avståndet.

Bemötande. Att mötas. Att se – på eller förbi eller inte alls. Att tala till, med eller förbi någon. Bemötande är ett ständigt aktuellt ämne, inte bara inom vård och omsorg. Denna artikelserie begränsas dock till att handla om bemötande just inom vård och omsorg. Ett enkelt möte som blir fel – när litet blir stort!

Var dag går att läsa berättelser om situationer där bemötande står i centrum. Patientnämnderna får varje år in många klagomål och av dem är brister i bemötande vanligt förekommande. Den fråga som då lyser och ställer sig framför många andra är ett enda ord:

Varför?

Vad är det som gör det så svårt att möta personer som behöver vård och omsorg på ett sådant sätt at dessa kan känna sig nöjda? Eller åtminstone sedda? Vad är det vi som människor har tappat bort? Frågor, åter frågor och det går säkert att fylla en hel artikel med bara frågor om bemötande.
hand-65688_1280
Att bli illa bemött gör ont och sårar. Många är de som känner sig kränkta. Ett starkt ord. Men en känsla, en upplevelse är alltid sann. Vi må ha olika åsikter om händelseförlopp, men ingen kan ifrågasätta känslan som uppstår. Ändå görs det – dagligen. Ett konkret exempel kan vara läkaren som säger: ”Så ont gör det inte”. Andra exempel är:”Det är ingenting att bli ledsen för”. Eller varför inte en klassiker: ”Jag säger bara som det är”.

Att söka hjälp, få hjälp, vård och omsorg innebär en ojämlik situation. Den som ger hjälpen har automatiskt ett övertag över den som tar emot. Oavsett om det handlar om akutsjukvård, hemsjukvård, hemtjänst, omsorg om barn och unga… Den som tar emot befinner sig i underläge. Att ta emot hjälp är många gånger svårt. Att därtill ta emot hjälp som innebär att den hjälpsökande måste släppa in en främmande person innanför sin intimitetszon gör det än svårare. Olika kulturer har olika avstånd för hur nära vi släpper varandra. Vilka begrepp som används för att beteckna de olika zonerna varierar. Begreppen nedan är valda utifrån att de är beskrivande. Vanligt i Skandinavien är ungefär följande avstånd:
joy-284528_1280
Intimitetszon
: En knapp armlängds avstånd, det vill säga upp till cirka 50 cm från kroppen. Innanför den gränsen är det familj och nära vänner som är välkomna. Vissa delar av kroppen såsom exempelvis axlar och knä kan undantas. En främmande kan få röra vid vår axel eller om vi sitter, vid vårt knä i vissa, specifika situationer utan att vi upplever beröringen intim.
meeting-593301_1920
Vänskapszon/artighetszon: 
Från  omkring 50 cm till ungefär 125 cm. Då kommer vi till avstånd mellan individer som känner varandra väl, eller situationer där vi vi av artighet tillåter någon att vara. Det är också ett praktiskt avstånd både stående och sittande. Vi kan ta i hand och hälsa, står två eller fler och prata, sitta vid ett bord och så vidare. Vi kan hålla en normal samtalston och de allra flesta känner sig komfortabla med att ha och vara i denna zon tillsammans med andra. Detta avstånd fungerar ofta bra i arbetsgrupper. Det går ofta bra att hjälpas åt med arbetsuppgifter utan att vi behöver kliva in i intimitetszon. Vid mer officiella möten markeras zonen kanske med möbler. Detta blir än tydligare i nästa zon. I trånga utrymmen såsom vissa väntrum är möbleringen central för hur den hjälpsökande ska komma att uppleva vårdkontakten. Vissa samtalsrum möbleras så att det naturligt blir ett avstånd ca 75 och 125 cm mellan dem som befinner sig i rummet, men med möjlighet att både minska och utöka avståndet efter vad som ska avhandlas.
school-670427_1920
Professionell personlig zon:
Denna zon är från 125 cm till ca tre meter. Skrivbord, konferensbord/-möblering, samtalsrum och liknande platser är ofta möblerade så att det går att upprätthålla ett avstånd på minst dryga metern. Ofta finns även här framförallt möjlighet att utöka avståndet.
luggage-1032998_1920
Professionell respektive officiell opersonlig zon: Från tre meter upp till 10 meter. Avstånd över 10 meter är stora konferenser, teater, föreläsningar, presskonferens och liknande. Situationer där avståndet markerar mer än att personerna inte känner varandra. Scen finns som regel. Tydliga gränser, ibland markerade med olika former av avspärrning.
Dessa avstånd är givetvis ungefärliga. Som enskilda personer kan vi ha snävare eller vidare gränser. Men de brukar stämma ganska väl med hur nära vi släpper varandra. meeting-505982_1920
Utifrån detta kan bemötande ses från ett något annorlunda perspektiv. Det blir lite lättare att förstå varför en hjälpsökande känner sig kränkt. För dessa gränser är inte bara fysiska är tanken som väcks. Genom ord kan vi också gå innanför gränserna. När vi som individer av olika anledningar inte kan upprätthålla dessa gränser fysiskt görs det med ord, gester och ögonkontakt i många fall. Och så kliver den som ska hjälpa rakt in i vår intimitetszon med frågor och påståenden. Utan tanke på hur det uppmärksammas.
accident-1128236_1920
Att tänka på är också att dessa gränser inte har med vårt intellekt att göra. Inte med personlighet eller utbildning. Vissa funktionsförändringar förstärker känsligheten, andra kan sätta ner den. Ålder påverkar gränserna dels utvecklingsmässigt, dels att vi som individer kan lära oss att acceptera intrång i intimitetszon enkom av den anledningen att vi vet och förstår att det är nödvändigt. Det tar dock inte bort känslan av obehag.

Vad händer i situationer när vi måste acceptera dessa intrång i våra zoner? Det diskuteras i del 2.

ruck-1146054_1920

Hur ser du på detta med olika zoner/avstånd till andra? Berätta gärna om dina erfarenheter utifrån exempelvis ditt yrke, som vårdsökande, anhörig eller i annan funktion.