När litet blir stort – om bemötande del 2

girl-421651_1920
När litet blir stort – om bemötande inom vård och omsorg.  Att mö
tas.

Bemötande. Att mötas. Att se – på eller förbi eller inte alls. Att tala till, med eller förbi någon. Bemötande är ett ständigt aktuellt ämne, inte bara inom vård och omsorg. Denna artikelserie begränsas dock till att handla om bemötande just inom vård och omsorg. Ett enkelt möte som blir fel – när litet blir stort!

Redan innan vi är födda börjar vi vara berörda av bemötande indirekt genom mammans respons på det bemötande hon får. Och vård och omsorg är något som sedan kommer att följa oss genom livet. Både i form av att vi tar emot, men också att vi ger. Ung eller gammal, frisk eller sjuk. Från det att vi är små barn till dess vi är gamla kommer vi att möta andra personer, både dem som har vården och omsorgen som yrke och personer som ger detta av människokärlek eller av nödvändighet. Vi kommer kanske också att få uppleva möten med djur som för alltid blir kvar hos oss. Positiva och negativa möten.

dog-869022_1920
Ibland kan kärleken mellan människa och djur vara det som får en person att orka…

Det som står i fokus här är dock det professionella mötet. Mötet mellan personal inom vård och omsorg och patienten, brukaren, klienten, den hjälpsökande. Många är beteckningarna på den som söker hjälpen. Och många är de som berättar om hur möten har gått fel och slutat i tårar av kanske både sorg och ilska. Av känslor av utsatthet och av att inte bli trodd. Av att ha blivit sårad och kränkt. Möten som gått helt fel. Inte en gång, utan gång på gång har mötet individen gick till, med förhoppningen att denna gång kommer de att lyssna på mig, återigen slutat i stor besvikelse. Återigen kommer frågan som ofta är så central: ”Varför lyssnar de inte på mig?”

megaphone-50092_640
Men lyssna på mig!

I bemötande finns att lyssna vad som sägs. Efter del 1 i denna serie ställdes frågan i de grupper på Facebook där artikeln presenterades om vad som läsarna upplevde viktigt avseende bemötande. Så gott som samtliga som svarat tar upp två saker. Det är att bli lyssnad på och att bli trodd. Två centrala begrepp. Vad innebär det att bli lyssnad och trodd på? Motsatsen blir ju att inte bli trodd och att bli ohörd, trots att individen försöker förmedla något som för de är viktigt. Hur ska ett möte bli bra om någon av deltagarna upplever att de inte blir trodda och att andra deltagare i mötet inte lyssnar?

Det tycks kanske som en självklarhet att mötesdeltagare tror på det som sägs och att de lyssnar till varandra. Och så är det säkerligen i många fall. Men tyvärr brister det ofta när det gäller kontakterna som rör vård och omsorg. I mötet mellan exempelvis läkare och patient är patienten expert på sin egen kropp, eller? Frågan är allvarligt menad eftersom det gång efter annan berättas om just möten läkare – patient, där patienten fråntas rätten att beskriva vad hen upplever vara fel. Istället definierar läkaren patientens upplevelse av vad som eventuellt är fel. För att kunna göra det krävs utöver undersökningar och prover av olika slag också att läkaren lyssnar till patienten, eller till den som är med, vad som skett innan patienten sökt hjälp. Därtill kommer detta med avstånd. Läkaren måste för att kunna undersöka kliva in i patientens intimitetszon med allt vad det innebär.

hand-357889_1920
Kanske är det inte det synliga som är mest allvarligt?

Det är lätt att ta det som är synligt och åtgärda det. Men när läkaren inte lyssnar på det som sägs är risken stor att viktig information går förlorad. För kanske är såret på handen bara ett symtom på något som är mer allvarligt. För att få veta så måste vårdgivaren lyssna aktivt på vad som sägs, både med ord och ”mellan raderna” Att inte bli lyssnad till och trodd på sårar och kränker. Och tystar… Synliga symtom, sjukdomar som syns på prover, behandlingsbara symtom, sjukdomar och skador som är väl kända får ofta bra behandling. Men alla sjukdomar och skador är inte av den karaktären. Och det är när symtomen inte stämmer överens med ”boken” som problem ofta uppstår. När exempelvis smärtan inte går att förklara.

headache-388876_1920
En smärta som inte går att beskriva…

Smärta hör till det enskilda symtom som kan vara bland de svåraste att beskriva. Andra svårigheter i vårdsituationer är när barn är sjuka, när patienten utöver akut sjukdom har någon form av funktionsförändring/ – begränsning. Att ha en kronisk sjukdom och sedan utöver den drabbas av en akut sjukdom ställer stora krav på vårdgivarna. Och det är i dessa situationer som det många gånger går fel. Det tycks vanligt att besvär som föranleder läkarbesök direkt kopplas till grundsjukdomen eller funktionsbegränsningen oavsett vad som föranleder vårdbesöket. Alla upplevda symtom behöver inte ha med de diagnoser som redan finns att göra, även om det nytillkomna givetvis kan påverkas av tidigare sjukdom. Att konsekvent förklara alla symtom utifrån en diagnos upplevs av många som kränkande. Personen blir inte trodd, eller rättare sagt, upplever att den som lyssnar inte tror på det som sägs och detta i sig upplevs ofta som en kränkning.
button-892162__340
För att återknyta till föregående artikel – en upplevelse är alltid sann. Och hur det känns ska inte ifrågasättas. Försöken att göra sig förstådd, att beskriva vad som inte är som vanligt kan upplevas ibland som att tala som till en vägg. Att inte bli lyssnad på därför att det redan från början finns ett grundantagande hos vårdgivaren vari problemen ligger skapar lätt problem och missförstånd. Detta diskuteras närmre i följande artikel som kommer att handla mer specifikt om möten i vården och långvarig smärta.

Berätta gärna om dina erfarenheter av möten där förutfattade meningar funnits med. Hur har du som patient (motsv) upplevt detta? Som anhörig, ledsagare, vårdnadshavare…
Det kan vara vårdbesök,  andra situationer som exempelvis rör skola och barnomsorg, äldreomsorg och mycket annat.

woman-1006102_1920
Att inte nå fram…

Annonser

3 thoughts on “När litet blir stort – om bemötande del 2

  1. bbnewsab 2016-05-02 / 17:08

    En mitt i prick-analys!

    Och du sammanfattar det så bra med att lista de två grundkrav som krävs för att man ska slippa uppleva sig själv som kränkt: 1) Att känna att man blir lyssnad på; samt 2) att bli trodd.

    Många handläggare på Försäkringskassan torde, om rapporterna stämmer någorlunda, vara i akut behov av att lära sig dessa enkla sanningar.

    Min känsla är att de ofta varken lyssnar på patienten eller, i den mån de faktiskt lyssnar, tror på honom/henne.

    Och DET är som att få såren beströdda med salt.

    Det svider. Gör ont. I både kropp och själ.

    Inte minst ni EDS:are har säkerligen erfarenhet av detta. Dels uppfattas ju rullstolsburenhetberoende som att ni är mindre vetande, rent av förståndshandikappade, och därför inte ens är värda att tilltalas utan information inhämtas i stället via medföljaren, över huvudet på den som sitter i rullstolen, gärna bakom hens rygg också, så att man kan vara säker på att slippa ögonkontakt med den sjuke.

    Dels har ni EDS:are ofta sådana symtom, som inte stämmer med de medicinska läroböckerna. Och då är det som i det ökända fallet med att kartan och terrängen inte stämmer överens. Dvs då är det kartan som gäller. Inte den faktiska terrängen.

    Eller hur?

    Liked by 1 person

    • Piia-Liisa Pisal 2016-05-02 / 17:29

      Om det bara vore vi med EDS… då skulle inte problemet vara så stort. Men detta drabbar de flesta som har värk som inte direkt kan diagnosticeras som exempel. Sådant som inte syns på prover eller röntgen finns inte är en arbetshypotes alltför ofta. Det drabbar dem med neuropsykiatriska funktionsförändringar (NPF) av olika slag, såväl barn som vuxna. Det drabbar många med psykisk ohälsa osv…
      Det är såsom Livets Skiftningar ser på det ett systemfel i samhällsstrukturen.

      För att vara säker på att bli lyssnad och trodd på bör du vara: Man, heterosexuell, vit, omkring de 50 och ha ett högre tjänstemannayrke. Du bör också vara gift och gärna bo i villa eller bostadsrätt i närheten av någon större stad. Ett plus om du har ett namn som inte slutar på -sson. (Ursäkta ironin)
      //Pipili

      Liked by 1 person

  2. bbnewsab 2016-05-02 / 17:44

    Ironi? Jag ser det som ett klart och koncist – och därtill korrekt – konstaterande av hur det förhåller sig.

    Att heta Fasanswärd – eller min egen hemsnickrade namnfavorit Bruno von Brachschijt – ger/innebär som regel betydligt högre statuspoäng än att heta Andersson eller Johansson.

    Även det är ett samhälleligt systemfel (bra term du myntat för detta fenomen, GV Pipili).

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s