”Det hopp som finns inom en person är ett hopp som vill personen väl”
Hur kan hopp fylla en själ? Kan hopp vara välvilja?
För 71 år sedan var Freden ett faktum. Den 7 maj 1945 firades på Stockholms gator och många andra platser. Kopplingen mellan orden om Hopp kom av en tillfällighet, men inte utan mening. För ord är viktiga och hur vi hanterar dem får konsekvenser långt efter att orden uttalats.
Vad kan hopp gör med en person?
Vad är hopp? Ett hopp över eller ett hopp genom något. Hoppas det på något eller hoppar någon på. På vad i så fall? På tåget eller på studsmattan eller av karusellen? Ett hopp omgärdat av skyddsnät. Ett hopp som inte kan skada. Ett hopp där allt det vackra kommer fram.
Så kan orden fås att flyga. Det sägs att orden får vingar. De får en massa olika saker dessa ord. Och det finns ingenting som kan såra och döda så effektivt som ord. I ingressen lektes lite med ordet hopp. Ta bort hoppet från någon, ta ifrån någon hoppet och det kan vara dödsbringande. Säger en del om styrkan som finns i orden. Ändå så handskas det vårdslöst och ovarsamt med dessa ord. Vem skulle komma på tanken att leka med ett laddat, osäkrat vapen? Oavsett hur skicklig hen är på hanteringen av detsamma. Ju skickligare, desto mer varsamt kommer personen att handskas med detta vapen.
Och det finns inga gränser för hur vi hanterar orden i många fall. Ord kastas omkring oss som konfetti från fönstren i Stockholm på bilder från krigsslutet.
Vem orden träffar och hur de tas emot synes för många ovidkommande. Men vilken träffsäkerhet orden har. Ord lena som det mjukaste av mjuka. Ta en lyra och se blodet rinna längs händerna, men det är bara mottagaren, den som tog emot som ser och känner.
Ordet var fyllt av glasskärvor från en annan tid. Osynliga, infektiösa. Garanterat giftiga nog för att förgifta och döda, snabbt eller långsamt och synligt. Jag föredrar det giftiga synliga slaget. Det som är offentligt. DET SYNLIGA. Men inte. De orden är inte för den som redan ligger omkullslagen. Det dolda var inte uppenbart, inte ens för den som oförstående plockar upp den stora mjuka bollen som kastades. Det som skar sönder känns och syns inte förrän bollen kommer kastad och tas emot med kraft. Dina sargade händer syns inte, bara känns.
Ord från en annan tid. Ord som etsats sig fast hos mottagaren. Ord som var gång de sägs skrapar bort det skyddande lagret av hud och återigen blottar det osynliga såret. Men du kan inte veta att ditt ord skadar. Att det öppnar gamla sår hos mottagaren. Din mening är bortom detta. Ändå, varje dag, så handskas människor så vårdslöst med sina ord. Sargade blödande händer. Lyran som lyfte den mjuka bollen kom inte från dig, men du förmedlade, utan tanke, utan kännedom en kommentar till synes skämtsam och oförarglig. Kanske finns sår långt svårare än någon ens kan ana. Ett ord kan döda lika effektivt som ett vapen. Ett ord kan också läka. Låt oss hoppas på läkning idag. Låt oss hoppas att det som hände för 71 år sedan fortfarande har kraften kvar att förmedla läkning. För att sår finns kvar är väl känt. Sår som aldrig kommer att läka helt och som därför inte får glömmas.
Så går då tankarna idag. 71 år är en lång tid. En mansålder skulle kanske någon uttrycka det. En annan tid. Ett annat hopp. Hoppet om en framtid fyllde gatorna. I den stunden, där och då, fanns inte allt som varit. Det var FRED och den känsla som förmedlas i bilder går bara att ana. Men HOPP om en framtid, hopp om en bättre värld lyser starkt. Vi får inte glömma. Vi får inte blunda. Låt nu hoppet leva idag. Låt hoppet som spreds då även påverka dagens situation. Låt oss hoppas. Hoppas på det goda, det som inte dödar.
All smärta var för stunden glömd och borta. Det fanns bara en väg att gå. Framtiden och Hoppets väg. Idag låter Livets Skiften hoppet få visa vägen. Låter orden vara just den styrka och positiva kraft som de är ämnade att vara. Idag får blodet på våra händer förbli osynligt. Idag finns inte glassplitter och taggar i de mjuka bollarna som kastas mellan oss i ordens karusell. Vi låter våra känslor genomsyras av hoppet om en framtid. Idag dödar inte orden. Idag ger orden liv.
”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.” 1 Kor 13:13
LÄNKAR:
1. ”Hoppet som bär mig” Ingemar Olsson
2 Konfetti från fönstren Artikel Aftonbladet maj 2015
3. Freden Kungsgatan 7 maj 1945 Kungliga Biblioteket
4. SVT Freden artikel
Presentationsbild: Nattens Drottning
Livets skiftningar - från ett annat perspektiv 
Så bra skrivet! Vackert, klokt och poetiskt! Ja – ord är viktiga! De kan både ge hopp och ta ifrån oss det. Dina ord skänker definitivt hopp! Tack för alla välskrivna och välformade bloggposter! Önskar dig en fin helg ❤
GillaGillad av 2 personer
Hej Ilse-Marie!
Tack för de rara orden. De värmer verkligen.
Och visst ord är viktiga. Känns gott att höra att mina ord kan skänka hopp.
Återigen; Tack, min vän. Dina ord kom extra väl just nu, då jag har rejält ont i bröstkorgen (både lungor, bronker och muskulatur) pga någon form av virus som bl a orsakar hosta och muskelkramp i bröstkorgen.
Jag önskar också dig och de dina en skön vårhelg! En särskild hälsning till min käraste Nelson. Puss och kram <3. Nelson: Du är alltid Välkommen hit på korv och hårt bröd. Sen kan vi rymma tillsammans och leva lyckliga i alla våra dagar 😉 ❤ Du vet ju att jag älskar dig ❤ mitt.
//Pipili
GillaGillad av 2 personer
Ord kan vara vassare än den vassaste kniv. Ord kan skada mer än en svärm från en hagelbössa.
I värsta fall kan ord döda. Om inte direkt, så i alla fall genom att fräta så djupa och allvarliga sår i en individs kropp, att den drabbade kommer till slutsatsen att enda lösningen är att avsluta livet i förtid, allt i syfte att undkomma den outsägliga ständiga smärtan, ångesten och plågan.
Visst ska ordet vara fritt. Yttrandefrihet är en av de mest grundläggande rättigheterna vi har. Men detta med att använda sig av ord är samtidigt en frihet som kräver ansvar.
Vi bör framför allt vara försiktiga med att utsläcka hopp. Utan hopp, förhoppningar, är livet sällan värt att leva. Man måste kunna få hysa hopp, kunna få drömma. Om en bättre framtid både åt sig själv och för andra.
Det spelar egentligen ingen avgörande roll varifrån hoppet hämtar sin näring. Många inbillar sig att alla hopp måste, på ena viset eller det andra, härröra från en gudstro och dess löften/dogmer om framtida ”himmelriken”. Att resonera så är ett feltänk. Ja, jag tror att det ibland kan göra mer skada än nytta att tänka på det viset, i de banorna.
Hopp kan faktiskt även komma inifrån. Av förtröstan på sig själv. Av tillit till sig själv.
Det bör vi aldrig glömma bort.
Jag finner bloggar med den här sortens budskap poch innehåll inspirerande och välk värda att ta del av. Därför menar jag, att sådana här funderingar bör du publicera fler utav, GV Pipili!
Du äger förmågan att sätta ord på sådant som många av oss har svårt att konkretgöra. Men du kan. Du är en av de få som klarar av det.
Skrivandet verkar vara din speciella gudagåva.
Med det ordet (gudagåva) menar jag dels att du verkar ha fått den talangen från gudarna, och dels att du i din tur förmår vidareförmedla denna talangs resultat (läs: uppbyggliga och inspirerande tankar) till din bloggs läsare.
På så vis blir det hela en win/win-situation. För oss alla. Vare sig vi är gudstroende eller inte. (Själv är jag ju, som bekant, icke gudstroende. Men hämtar trots det ofta styrka, glädje och hopp från GV Pipilis texter. Och jag fascineras av hur denna GV Pipili trots att hennes kropp sedfan snart tre månader tillbaka är så hårt ansatt av krigiska virus och bakterier trots det kämpar på och och förmår fortsätta att sprida glädje och trivsel till alla som kommer i hennes närhet, antingen här på bloggen och Facebook eller i verkliga livet, det som understundom brukar kallas för IRL.)
Kämpa på, GV Pipili! Du är värd att uppmuntras. Du ägnar dig åt en gudi behaglig gärning. androm till behag och tacksamhet.
GillaGillad av 1 person
Tack! Dina ord värmer mitt <3. Att mina ord kan förmedla hopp känns gott. Då fyller bloggen en funktion.
Orden har varit och är en stor del av mitt liv. De är s a s mina redskap för att förmedla just hopp. Men också att visa på en verklighet som kanske inte alla gånger är vacker, men som ändå behöver synliggöras.
Precis som det vackra och det vemodiga fyller sin plats, fyller också framtidstro och hopp sin. Och genom historien kan vi lära inför framtiden – förhoppningsvis.
//Pipili
GillaGillad av 1 person