Mobbad, utstött och misshandlad

Att bli ställd utanför – om emotionell misshandel
Vad händer med en person som under lång tid blir utsatt för emotionell misshandel? I denna fiktiva berättelse berörs en del av de konsekvenser det som i lagstiftningen kallas för ”Kränkande Särbehandling” får på individnivå. Berättelsen handlar om en vuxen person, men kunde lika gärna handla om ett barn i skolan. Vad lagen säger kan du läsa här.

notebook-675227_1920
Kränkade särbehandling, utanförskap, mobbning, trakasserier finns överallt i alla åldrar. Men det syns sällan. Det talas inte så mycket om det. Ändå dödar mobbning nästan lika många som trafiken gör – varje år.

Berättelsen handlar om den misshandel som inte syns. Den som begås med ord och tystnad. Men hur se den misshandel som inte syns? Och vad händer med den som blir utsatt? Misshandel som inte syns, men känns. En misshandel som får konsekvenser som går att jämföra med dödlighet i trafiken. Det ligger i sakens natur att det inte går att få några svar. Istället går vi till en utsatt kvinna.

adult-18792_1920
Det syns inte…

Det började redan när jag började skolan. Jag kom från ett annat ställe, var ny i trakten och kände inte igen någon. Skolan innebar att jag lärde mig att alla andra var bättre, att jag inte kunde något. Visst hade jag bra betyg och jag fortsatte till och med att läsa lite på universitetet. Men det var bara lätta kurser. När jag sedan fick arbete märkte jag inte direkt när det började, men upptäckte att jag ofta fick sitta ensam och äta. När arbetskamraterna gick på lunch var jag ensam kvar. ”Du tar väl telefonen som vanligt, är du snäll” och så gick de utan att invänta svar. Från början kändes det bra att de ville att jag skulle passa telefonen när de var på rast. Ganska snart upptäckte jag två saker. Det var bara jag som behövde passa telefonen, ingen annan och jag fick aldrig följa med ut. Dessutom var det aldrig någon som talade om när de gick till möten, fika, kundbesök och liknande. Jag försökte hålla koll på tider, men de varierade dag från dag. Däremot fick jag ofta reda på att jag missat möten och det ifrågasattes allt mer varför jag inte dök upp, kom till fel lokal på fel tid och fel dag. Det var mycket som blev fel och jag började fundera vad det var som var fel, men slog snabbt bort tanken. Det var ju jag som inte kunde hålla reda på saker och ting. Jag var fel, på fel jobb, på fel plats, men jag hade ju iallafall ett arbete.

seminar-843612_1920
Fel grupp, men i kallelsen jag fått på mejlen stod det denna lokal, detta datum och den här tiden.

Det var många små saker som ständigt blev fel. Kommentarer kom om att jag inte kunde läsa mejlen, att jag hade kollat andras mejl, läst andras post, tagit papper ur andras postfack. Andras post låg i mitt postfack. Kommentarer och gliringar om slarv duggade tätt. Jag blev alltmer förvirrad. Vad gjorde jag för fel? För ett var jag helt övertygad om: Det var jag som gjorde fel. Och  jag började tro på allt jag hörde om att jag själv tog fel på postfacken, att utebliven information berodde på att jag gjorde fel. Alla möten jag missade och de jag gick till där det endera var tomt eller så var det inte min grupp. Det var ofta chefens möten och tiden jag kom var så att de lagom hunnit börja. Chefen var bekymrad och irriterad över att det blev så mycket fel och jag fick allt färre arbetsuppgifter.

stinging-nettle-432331_1280 - kopia
Kommentarerna brände och sved som när man tar i brännässlor. Jag började tro att jag var tokig.

Så började kommentarerna att bli annorlunda. Nu var det inte längre om alla fel jag gjorde och gjort. Det handlade om hur jag var och hur jag såg ut. Vad jag hade för kläder och frisyr. Tjock och smal. Ful och inte särskilt attraktiv. Att det var synd om min sambo som hade en sådan tjej som jag. Förändringen kom så smygande att det tog tid innan jag lade märke till den. Då hade redan mitt självförtroende tryckts ner i botten. Jag trodde på allt det som sades om mig. Det var samma som sagts när jag gick i skolan. För varje stund och varje dag mådde jag allt sämre. Och så kom den kommentaren som verkligen fick mig att sjunka: ”Det är ju snällt av chefen att hon får jobba kvar, för hon skulle aldrig kunna få något annat jobb.” De hade ju helt rätt. Aldrig skulle jag kunna få ett annat jobb. Jag klarade ju inte av det jag hade nu. Jag tänkte att de har rätt. Jag såg aldrig någon anledning till att tvivla. Jag var totalt misslyckad som person, både som arbetskamrat och i mitt yrke. (Och som sambo tänkte jag för mig själv).  Jag hade fått jobbet för att chefen ville vara snäll. Det var vad jag trodde. Min sambo sa att han älskade mig – jag trodde att han sa så bara för att han ville vara snäll. Jag älskade honom och gjorde allt han bad mig om. Och när han sa att han tyckte jag var vacker trodde jag att han ljög. Vem skulle kunna älska mig och tycka att jag var vacker? Tur att vi inte har barn iallafall, tänkte jag. Jag skulle aldrig klara av att vara mamma som inte ens kan ta hand om mig själv! Egentligen, om jag ska vara ärlig, så vore världen en bättre plats om jag inte fanns.teddy-bear-440498_1280
Berättelsen om kvinnan är fiktiv. Händelserna bygger på många olika personers berättelser om mobbning och emotionell misshandel. Kvinnans tankar och hur hon ser på sig själv är tankar som är gemensamma för många som är utsatta för misshandel. Den misshandlade personen tror att de andra har rätt och utifrån det blir beteendet också begripligt. Många frågar: Men varför går hon(hen)han inte? Men varför gå ifrån, eller säga ifrån, något som en känner inom sig inte är mer än rätt?

Så grym är mobbningen – oavsett ålder!
Kommentera gärna. Artikeln är en uppföljning av trilogin ”Latstryker och Dumhuvud”

Annonser

5 thoughts on “Mobbad, utstött och misshandlad

  1. bbnewsab 2016-05-11 / 10:46

    En ovanligt stark bloggtext. Dock förvånar det mig att ingen, hittills, har kommenterat densamma.

    Det som beskrivs i texten har vi alla erfarenheter av, antingen direkt eller iaf indirekt.

    Mobbning och härskartekniker ingår i en ohelig allians. I båda fallen är syftet att förringa en individ och att utså tvivel rörande en individs kompetens, förmågor e d.

    Tyvärr anses härskartekniker ofta vara mer rumsrena (läs mer socialt accepterade) än ren mobbning, trots att syftet egentligen är detsamma. Det kan rent av anses vara lite macho att utöva härskartekniker. Till och med förre statsministern Göran Persson fick ju inte sällan beröm för sina härskartekniker mot kvinnliga medarbetade. Han visset hur man satte dem på plats när de pockade på mer uppmärksamhet och beröm.

    Min erfarenhet är att mesta skuldbördan tenderar att läggas på offret, när det är frågan om dysfunktionella sociala relationer. Detta är ett feltänk som behöver rättas till, ifall vi vill komma till rätta med problematiken. Om det ska anses vara fel på mobbningsoffrets personlighet/egenskaper, då är det ju faktiskt lika befogat att granska/syna även förövarnas personlighet/egenskaper i sömmarna.

    Det är så att säga ingen naturlag som säger, att onda/destruktiva tankar måste levas ut och manifesteras också IRL.

    Jag är alltså inne på att mer fokus bör placeras på förövaren/förövarna. Vad är det som driver dem? Alltför mycket fokus placeras än i dag på offren, anser jag.

    Om målet är minskad mobbning, ja då måste man försöka kartlägga både förövarens och offrets personligheter/egenskaper. Ha fokus på båda parterna.

    Liked by 2 people

    • Piia-Liisa Pisal 2016-05-11 / 11:10

      Jag kan bara instämma i det du skriver. texten har kommenterats i de FB-grupper som den också finns tillgänglig i (som länk till bloggen).

      Tack till alla er som kommenterar och reagerat på texten på olika sätt. Ni är mycket varmt välkomna att även här kommentera berättelsen.

      //P-L

      Liked by 1 person

  2. bbnewsab 2016-05-11 / 22:21

    Mobbning river upp vassare och djupare sår om man under sin uppväxt fått veta/höra gång på gång att det som man känner/upplever inte ska räknas, inte är värt att bry sig om, inte förtjänar att tas hänsyn till etc.

    Då lär man sig snart att man har ett synnerligen ringa värde i andras – vanligen vuxnas – ögon. Alltså att man i princip är snudd på värdelös.

    Den som är intresserad av den här personlighetsproblematiken rekommenderar jag att googla på det som på engelska kallas för Childhood Emotional Neglect (CEN) = att under barndomen och uppväxten få inympat i sig, i sin personlighet, att det man tycker, känner, säger, gör inte är värt att få beröm för, inte ens värt för andra att beakta, bry sig om eller ta hänsyn till över huvud taget.

    Om det uppväxande barnet har några känslor det vill förmedla, så lär det sig snabbt att det är poänglöst att försöka göra det. Antingen viftas känslorna bort som irrelevanta eller allmänt korkade. Eller så blir man retad/hånad för att vara så där ”överkänslig” (jfr talesätt som ”Lite kritik måste du lära dig att tåla”, ”Det som inte dödar dig, härdar dig” och annat liknande bullskit-trams.)

    Så barnet lär sig rätt snart att emotionell kommunikation så gott som alltid innebär och slutar med att man känner sig dum, underlägsen, mindre värd, ja korkad så där i största allmänhet, dvs en loser, värd enbart förakt.

    Motsatsen till CEN är assertiveness. Även det ordet är värt att googla på.

    Att assertera innebär att våga/vilja stå upp som en Kajsa Kavat och hävda sin rätt, våga säga ifrån, begära att bli lyssnad på, kräva att bli trodd, bli tagen på allvar. Och att inte behöva skämmas för sina känslor.

    Enligt mitt sätt att se på saken är det inte alls så ovanligt som man i förstone kan tro, att våra personligheter formas av CEN. Och tyvärr finns det ett rätt starkt samband mellan CEN och (ökad) mobbningsrisk.

    Det som GV Pipili berättar om i sin bloggartikel här ovanför skulle kunna beskrivas som, liknas vid, AEN = Adult Emotional Neglect. Alltså att som vuxen, i vuxenrelationer, bli emotionellt nonchalerad och förringad av arbetskamrater, av sambo (make/maka) eller dylikt.

    Har man riktig otur, kan en tvåsamhetsrelation vara både fysiskt och psykiskt farlig. Det värsta, det extra farliga, är att den utsatta individen kan brytas ned successivt, lagom långsamt, så att hen inte riktigt fattar vad som är på gång. Förrän det är för sent. Dvs när självkänsla och självförtroende är körda i botten och sällan kan repa sig på egen hand.

    En liten tumregel säger att det kan ta veckor eller månader att bryta ned, knäcka, en person. Men att det behövs år eller decennier för att bygga upp en sådan ”nedbruten” person(lighet) igen.

    Till sist: Jag skulle uppskatta om fler ville kommentera vad jag skriver här i GV Pipilis olika kommentarsfält. Varför är ni så blyga av er? Det är väl för 17 fler än jag och GV Pipili som har åsikter om saker och ting. Eller?

    Liked by 1 person

    • Piia-Liisa Pisal 2016-05-11 / 22:42

      Denna berättelse kan sägas vara en uppföljning till trilogin ”Ditt lata stycke” (eller ”Dumhuvud och latstryker”)

      Liked by 1 person

  3. bbnewsab 2016-05-12 / 00:18

    Jo, jag anade det.

    Hur som helst starkt och strongt av dig att lyfta fram den här sortens saker.

    Stort TACK för det, du modiga GV Pipili!

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s