Tro, tvivel och trygghet

sun-1222658_1920 - kopia

En betraktelse kring begreppen tro, tvivel och trygghet. Om hur vi som individer ser på oss själva och vad en funktionsbegränsning som exempelvis svår smärta, kan göra med oss och vår tillit till oss själva. Fokus ligger på individens tro och tvivel på sig själv och sin förmåga.

kayaking-1149886_1920
Att tro på sig själv, sin egen förmåga är inte alltid det lättaste. Tvivel kan sätta stopp för mycket och det skapar otrygghet hos individen.

I föregående artikel Sjukdom och identitet togs upp vad som vi som individer kan uppleva då vi får en diagnos som påverkar hela vårt liv. Diagnoser som kan komma att följa oss genom livet. Även vad som föregått diagnosen togs upp. Att leva med svår smärta och gång på gång få höra att det finns inte något som kan förklara, utan att smärtan ”sitter i huvudet”. En del av smärtor som för omkring 15 år sedan var oförklarliga kan idag förklaras med  bland annat begreppet sensitisering. Dr Eric Ronge förklarar begreppet och hur smärta föder smärta i denna bloggartikel. I artikeln finns också länk till fördjupad information om hur smärta uppkommer och vidmakthålls. I en artikel av dr Jan Lidbeck återfinns också bra förklaringar. (Läkartidningen, 2007-10-09 nummer 41)

headache-388876_1920
När huvudet känns som om det är på väg att gå i bitar.

Men hur definieras smärta? Smärta definieras av den internationella smärtorganisationen International Association for the Study of Pain, IASP, som ”En obehaglig sensorisk och/eller känslomässig upplevelse förenad med vävnadsskada eller hotande vävnadsskada, eller beskriven i termer av sådan”. Detta är den officiella definitionen av smärta, den som gäller. Smärta är det vi upplever när det känns som att något är skadat eller på väg att skadas i vår kropp. Smärta är en upplevelse och en upplevelse som idag också kan förklaras biologisk. Den sitter inte längre ”i huvudet” på individen. Men kunskapen i vården är tyvärr långt från alltid uppdaterad. Det förekommer alltför ofta att kunskap som var inaktuell redan för många år sedan fortfarande antas gälla. Med följd av att den hjälpsökande exempelvis inte blir trodd. Och om en individ inte blir trodd av läkaren när hen söker hjälp – hur ska hen då kunna tro på sig själv?

chains-433543_1920
Långvarig smärta?

Smärtan kan upplevas som att bli fastkedjad vid något tungt, obehagligt som alltid är i vägen och hindrar individen från det mesta. Till och med att tro på sig själv och sin egen förmåga. Var och en som är utsatt måste själv hitta sin väg att hantera situationen. Det finns säkerligen lika många sätt som det finns smärtdrabbade. Kedjorna är en bra bild av fler anledningar just därför att sjukdom ibland upplevs som att kedjas fast. Fast i fördomar om smärta som ett exempel. Ibland är det inte smärtan i sig som är det svåraste, utan konsekvenserna av den. Eller som vid EDS där exempelvis instabiliteten i lederna kan utgöra ett större problem än den smärta som följer på instabiliteten. Kramp, trötthet, fumlighet. Att ständigt  ha ont, tappa saker, stjälpa över sig och alla andra konsekvenser av svår smärta och instabila leder gör något med oss. Det är lätt att börja tvivla på sig själv och sin egen förmåga. Betydligt svårare att hitta tilltro och trygghet i tillvaron.

cats-paw-1375792_1920
Tro och trygghet föder också tillit. Till sig själv och till andra.

Att lita till sig själv, självtillit. Att tro på sig själv och inte tvivla. Det blir inte lättare när kroppen, och psyket med för den delen, sätter käppar i hjulen. Tillit och tilltro naggas mycket lätt i kanten av exempelvis de små missöden som ständigt inträffar. Tappade saker, utstjälpt kaffe, blöta och nedsolkade kläder. Saker som ramlar på golvet. Kaffekoppen byts ut mot en plastmugg med öron och lock för att minimera mängden kaffe som rinner ut då muggen tappas eller petas omkull. Kniv och gaffel byts mot sked. Men det är inte bara det praktiska. Det är så mycket annat som plockar bort självförtroendet och byter det mot tvivel.

Att läsa en vanlig bok fungerar inte på grund av att ögonmusklerna som till stor del består av bindväv inte orkar bibehålla fokus tillräckligt länge samt att händer och fingrar inte lyder tillräckligt bra för att hålla boken. Att skriva för hand fungerar bara korta stunder av samma anledning. Och sedan kommer den ständiga frågan: Är det som en gör värt något? Tvivlet på den egna förmågan. Ett tvivel som återfinns på flera olika nivåer. Både praktisk, teoretisk och kanske också estetisk. Estetisk förmåga innebär att få det tilltalande för flera av våra sinnen. De ska både vara intressanta att läsa, ge något bestående och vara tilltalande att se på. Som exempel att musik och filmer ska harmoniera på ett bra sätt med övrigt innehåll om det nu är en bloggartikel som ett exempel. Tro och tillit skapar trygghet. Tvivel och rädsla skapar otrygghet. Rädsla kan vara mycket. Att inte bli omtyckt – även om det är något vi sällan medvetandegör. Men de allra flesta vill bli omtyckta. Och vi vill bli det för dem vi är i första hand, inte för det vi gör. Ändå är det prestation som räknas många gånger. Och att tappa prestationsförmåga gör ont. Ytterligare något som sällan uttalas. När vi som individer kan tycka om oss själva, och andra för dem vi är, inte för vad vi gör, då skapar vi tro, tillit och trygghet. Tvivlet kommer att finnas kvar, men det kommer inte att dominera. Ett visst mått av tvivel behövs för att det hjälper oss att göra detta lilla extra oavsett vad det handlar om. Det hjälper oss att våga tro på oss själva.

sillhouette-1208271_1920 - kopia
Vågar jag? 

När du vågar ta språnget, ut i det okända, eller förverkligar en dröm, eller bara börjar tro och lita på dig själv kommer du att upptäcka fantastiska saker. Du är säkerligen både rädd och nervös och tvivlar på om du ska klara av det du vill göra. Men du klarar det. För som person klarar du mer än vad du tror, även om kroppen eller psyket inte vill eller förmår, även om om smärtan ibland sätter stopp. Det ligger i att prioritera. Som smärtdrabbad/sjuk är det hela tiden prioriteringar. Lita på att du är den som känner din kropp och ditt psyke bäst själv. Ställ inte högre krav på sig själv än vad du ställer på omgivningen. Paradoxen ligger i att när du gör detta, det vill säga prioriterar dig själv, så kommer det dina nära och kära, vänner och bekanta till del. De blir gladare när du blir gladare. Och att prioriterar dig själv och det du vill ökar självtilliten och tilltron, men också självförtroendet och tryggheten. Att lita till sin egen förmåga och att ta en dag eller två i soffan då det behövs.
relax-727003_1280
Berätta gärna om dina erfarenheter av att känna tro och tillit till dig själv, om tvivel och om trygghet. Hur har du gjort för att hitta trygghet i din tillvaro, trots sjukdom eller annat som gjort din verklighet otrygg? Dela, om du så vill, egna erfarenheter eller diskutera i mer allmänna ordalag kring dessa begrepp.

Annonser

2 thoughts on “Tro, tvivel och trygghet

  1. bbnewsab 2016-06-05 / 17:01

    Mycket tänkvärt!

    Jag skulle vilja komplettera din text med följande information, GGV Pipili:

    Negativa känslor som att tycka sig inte duga, känna sig otillräcklig, tycka sig inte klara av något, uppfatta sig som mer eller mindre värdelös, eller att man är full av skam och skuld – allt detta tror jag att vi är programmerade att känna. Den sortens emotioner behövs i vår hjärna för att vi ska kunna leva, lkäs: ändra på oss.

    Problemet är att OM dessa emotionstyper tillåts växa sig alltför starka, tenderar det hela att bli kontraproduktivt. I värsta fall kan det leda till handlingsförlamning, passivitet, i stället för konstruktivt felåtgärdande.

    Då fastnar man i gamla hjulspår och kan inte komma upp ur desamma hur gärna man än skulle vilja göra det för att kunna ta ut en ny färdriktning och komma vidare i livet.

    Nyligen har hjärnforskarna upptäckt ett antal besvikelse-, frustrations. och/eller missnöjesnervkretslopp i den mänskliga hjärnan. Ett viktigt nav i dessa nervkretslopp (circuits) är av allt att döma en ärtstor struktur i hjärnan, kallad habenula.

    Om aktiviteten i habenula avviker från det normala, ökar risken att man ska känna sig värdelös. Det är som om habenula placerar ribban alldeles för högt på den höjdhoppsställning vi har att ta oss an i livets egen höjdhoppstävling. Och klarar vi inte höjden utan river ribban, ja då mår vi dåligt.

    Inte för inte är habenulaaktiviteten störd vid depression.

    Förhoppningsvis kan vi som läser och följer din fina blogg, GGV Pipili, lära oss vikten av att inte låta vår egen habenula placera höjdhoppsribban alltför högt i våra respektive hjärnor.

    Ditt budskap synes vara att det även i den skröpligaste kropp kan finnas glädjeämnen och andra positiva saker/omständigheter att fokusera på. Så att livet blir värt att leva.

    Att bara tänka på det som är sorgligt och annat negativt är typiskt för självföraktare och andra asketer. Att leva på det viset kan näppeligen vara eftersträvansvärt.

    Det är så lätt att missa sådant som gör livet värt att leva, även när smärtan och ynkligheten slår till med full kraft. Men faktum är att ingen mår bra, i alla fall inte på sikt, att självömka sig som en gång Pennti Varg hade för ovana att göra.

    Därmed inte sagt att man bör ta efter Moss Hare, som också han lever i samma skog som Pennti Varg. För Moss Hare kan sägas ha blivit överoptimistisk i sitt sätt att leva. Pennti Vargs motsats i det avseendet, alltså.

    Lika lite som det inte finns något liv helt utan glädjeämnen, lika lite finns det ett liv helt utan ledsamheter. Man gör klokt i att acceptera denna ”levnadsvisdom”. Då kan höjdhoppsribban förhoppningsvis hamna på en lagom utmanande hög nivå.

    PS Den intresserade kan läsa mer om djuren i Fablernas Värld här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Fablernas_v%C3%A4rld

    Liked by 1 person

    • Piia-Liisa Pisal 2016-06-05 / 18:16

      Tack för din fylliga och informativa kommentar. Habenula var en ny dela av hjärnas anatomi för mig, och det uppskattas att du gör den känd. Precis som amygdala, den lilla mandelformade strukturen i hjärnan som har hand om våra omedelbara känslosamma reaktioner. Ibland tar amygdala över och vi reagerar utan att tänka. Om amygdala får ”härja fritt” är det risk för att vi hamnar i en känslokarusell, där vi till sist kommer att må dåligt. Kanske rentutav känna att vi på något sätt tappar fokus och förmåga att känna glädje, att ta det lugnt. Vi tappar också förmågan till reflektion och eftertänksamhet. Och då tar kanske habenula över efter amygdala och vi rasar känslomässigt?

      Min reflektion blir att om vi låter habenula ta över, missar vi många av livets små glädjeämnen.

      Hur upplever ni andra som läser habenulas och amygdalas aktivitet? Det vill säga att låta sig styras helt av känslor respektive nedstämdhet och kanske till och med depression. Berätta gärna!

      //P-L

      Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s