Livsvandringen – att tvingas gå ensam som barn

church-448911_1280
En paus under vandringen – ett samtal med Gud

Friskt och sjukt – Livsvandringen del 1

Så vandrar hon sakta från tidig morgon till den sena kväll. Vandring går på hjul och längs vägen finns gott om små kapell där det går att få sitta i lugn och avskildhet. Kapellen är alltid  öppna och vänder sig till dig för kontemplation och vila. Denna vandring kan tyckas vara en fysisk vandring, den beskrivs som så, men är en slags uppgörelse med kvinnas liv. En vandring genom livet, med nedslag på platser och tillfällen som fått henne att byta riktning. Positivt eller negativt? Det går kanske inte alltid att säga. Men förändring under alla omständigheter. Livsvandringen skrivs i ett här och nu-perspektiv med blir ändå med nödvändighet en tillbakablick. Idag stannar den nu medelålders kvinnan upp och förflyttar sig 40 år bakåt i tiden ungefär. Såsom det brukar – en del lika och en del olika. Och det kom att bli det som var olika som präglade skolgången. Till mellanstadiet som blev en period som kommit att prägla henne allt sedan dess. Följ med på vandringen genom 40 år av hennes liv. Men vi börjar då hon var tio år och började fjärde klass.

path-867224_1920
En livsvandring går mycket sällan på en rak väg.  Kvinnan rullar genom livet, sedan en tid tillbaka i en elektrisk rullstol både inom- och utomhus.

En vandring som när den för dryga halvseklet sedan tog sin början inte utmärkte sig särskilt mycket från andra, jämnårigas erfarenheter. Den självbild som skapades under åren då hon var tio till tolv år gammal har allt sedan dess följt henne. Den var inte sann då och den är lika osann idag. Skillnaden är den att hon under de senaste åren har börjat förstå mer och mer av hur bilden hon skapade av sig själv växt fram. Genom den förståelsen ökar möjligheten att förändra bilden och bygga en ny, mer korrekt och nyanserad självbild. Utstött, mobbad, betraktad som dum och ointelligent. Uppmanad av lärare då inriktningar skulle väljas till högstadiet att välja bort och välja lätt. Välja bort språk – det räckte inte intelligensen till för. Att välja de enklare kurserna i engelska och matematik av samma orsak.

zumba-368369_1920
Skolan – en tid som flickan i denna artikel helst vill glömma…

Att som barn bli betraktad som dum och ointelligent av vuxna sätter djupa spår. Spår som finns kvar än idag. I mellanstadieåldern, som exempelvis inom utvecklingspsykologin beskrivs som en lugn ålder, grundläggs individens uppfattning om sig själv och sin egen förmåga. Visst kan den ändras genom åren, men grunden är ändå lagd. Den grund som började byggas i mycket unga år, redan de första skolåren, kommer att bekräftas eller förkastas. Förändras, förstärkas, försvagas. Kanske ändras till oigenkännlighet. En 11 år gammal flicka som får höra att hon inte duger något till. Som gång på gång dessutom får detta bekräftat av både lärare och jämnåriga. För hur skulle gymnastiken, där klasskamraterna glänste, kunna fungera för en flicka vars muskler och leder redan då var påverkade av Ehlers-Danlos syndrom. Smärtan hörde till vardagen redan då, även om det skulle komma att dröja nästan 40 år till innan diagnosen var ett faktum. Knappa tio år senare fick hon diagnosen fibromyalgi.

immune-system-1359197_1920
Handen som endast kunde skriva, men inte på rätt sätt, inte med rätt ord. Handen som inte kunde ta en lyra, kasta en boll. Handen som bekräftade värdelösheten hos flickan då hon var i tio till tolvårsåldern. Handen som stukades gång på gång. Till slut stukades hela flickan och hon dömde ut sig själv som värdelös – och dum. 

Hon kunde varken springa eller hoppa och saknade bollsinne totalt. Redan då fanns instabiliteten i kroppens leder. Visserligen var hon skapligt stark i armar och ben. Kunde cykla och gå långa sträckor (vilket hon gjorde ofta), men inte springa. Hon kom att kallas för lat och bekväm av sig och det förstärkte hennes bild av sig själv som värdelös. Vuxna i hennes omgivning både i skolan och privat var snabba med att (omedvetet?) döma henne. Inte flickans föräldrar. De försökte så gott de kunde och göra sitt allra bästa för att dottern skulle ha det bra. Ett barn lär sig tidigt att inte berätta för sina föräldrar. För på ett omedvetet plan vet barnet konsekvenserna. I synnerhet om läraren inte står på elevens sida, vilket var fallet för denna tös. Att berätta leder då ofrånkomligen bara till mer problem. Föräldrarna ville och trodde att läraren förstod. Så ser det ut när den nu vuxna kvinnan tittar bakåt. Men läraren förstod inte de processer som pågick i klassen. Och framförallt förstod hen inte att utstötningen och mobbningen förstärktes när gruppen indirekt gavs rätt gentemot flickan. Läraren hade inte ens varseblivit att utstötning pågick, och när föräldrarna försökte påtala det flickan berättat blev det följaktligen bara en försämrad situation just på grund av dennes oförmåga att förstå hur grupprocesser fungerar.

door-655235_1920
Bakom skoldörrarna pågick en regelrätt mobbning, främst psykisk, men också till en del fysisk. Men det höll hon tyst om så långt det gick. Hon var klumpig och snubblade lätt…

Detta får räcka som en första del av Livsvandringen. Flickan stänger skoldörren och kliver upp i sin Permobil drygt 40 år senare efter att ha suttit i det vackra lilla kapellet och tänkt tillbaka. Vad var det som ändå fick henne att klara av skolan och därtill klara den ganska bra? Det tål att fundera över. Men efter en sådan här tillbakablick behövs en stunds vila innan nästa stopp. Därför tar hon sig nu längs den slingrande vägen in på skogsbilvägarna för att njuta av skogen. Avslutar med visan ”I skogens djupa stilla ro.”
forest-1119279_1920
En ca 15 min lång film om skogen (tal) ”Skogen – vår livsnerv”

Vad tänker du när du läser berättelsen om flickan och hur hennes livsvandring börjar… Berätta! Hur ser det ut för barnen idag? Hur många blir dömda av skolan? Varför? Vad har hänt på 40 år när det gäller mobbning?

Annonser

2 thoughts on “Livsvandringen – att tvingas gå ensam som barn

  1. bbnewsab 2016-06-10 / 10:37

    Starkt gripande text! Tack för den, GGV Pipili!

    Vad du beskriver är en process, som börjar uppmärksammas allt mer. Den kallas för primering (av engelskans priming; to prime = att stryka på en grundfärg på ett stycke trä, innan den slutliga målningen igångsätts och blir ett heltäckande färglager ovanpå själv underlagsfärgen, dvs primeringsfärgen).

    Primering kan beskrivas som hjärntvätt Light.

    Det växande barnet primeras på alla möjliga vis. Exempelvis läste jag häromdagen en artikel om att ett nyfött barn är öppen för alla fonem (bokstavsljud) som man kan tänka sig. Men snart lär sig spädbarnet att det är vissa fonem som ä vkiktigare än de andra. Så barnet fokluserar på de fonem/bokstadsljud som mamma och pappa åstadkommer. De andra läggs i träda, faller i glömska. Här har vi förklaringen till varför, för att ett känt exempel, japaner och kineser som lär sig svenska som vuxna har så svårt att skilja på bokstaven R och L uttalsmässigt. De säger därför: ”Kom, så ska vi loa oss och bala ha logigt en stund.” Utlänningars svårighet att skilja på U och O eller på Y och I är ett par andra bra exempel. Blott Sverige svenska U:n och Y:n har.

    Nog om detta. Barn kan primeras till i princip vad som helst. Beteendepsykologen BF Skinner har visat att man kan få vanligt duvor att uppföra rituella danser och/eller sådant som vi människor förknippar med religion och religionsutövning. Skinner förstärkte/belönade helöt enkelt delar av duvors normala rörelsemönster. Att träna en hud med hjälp av en s k clicker är en variant av det som BF Skinner sysslade med vad gäller duvorna. Först ett klickljud, sedan en belöning (dvs duvgodis eller hundgodis). Snart sitter det eftersökta beteenden där det ska.

    Inte sällan primeras barn till att tro på Gud. Det gäller både om de växer upp i religiösa/gudfruktiga hem eller uppfostras av ateistiska föräldrar. Detta med att luras att tro på jultomten är en primeringstyp som är samma andas barn som att tro på en magisk vän och välgörare uppe i himlen nånstans.

    Andra kan tidigt i sina liv primeras till att tro på utomjordingar.

    Vissa barn primeras till att se sig själva som små ”gudar”. Det är sannolikt bra för deras självkänsla och självförtroende att bli primerde på det viset – bara det inte går till överdrift; ett lagom starkt självförtroende är nog det bästa och mest eftersträvansvärda; både för myclket och för lite ”skämmer”.

    Andra barn primeras till att tro på ”utomjordingar”. Den sortens tro passar på något sätt som hand i handske i synsättet att man själv ser sig, och uppfattas av andra, som avvikare från den vedertagna normen. Som om man kom från en helt annan planet och därför inte riktigt passar in i den jordiska gemenskapen.

    Den som primeras till att uppfatta sig själv som en avvikare blir lätt stigmatiserad. Hen kommer att börja leta efter fel hos sig själv, mer sällan hos andra. Hela tiden dominerar känslan att hen inte hör hemma i samhället. Att det är därför som hen alltid tenderar att hamna utanför gruppen. Antingen frivilligt eller – vilket är betydligt vanligare – genom att krasst uttryckt uteslutas, bli utstött ur gemenskapen.

    Utstötningsmekanismerna kan vara många och är som regel mycket sofistikerade.

    Alla har de det gemensamt att den som drabbas av dem blir primerad. Alltså hjärntvättad till att tro att man uppenbarligen inte förtjänar bättre än så här.

    En känsla växer sig stark att just mitt livsöde är att fungera som spottkopp åt andra, till gagn för deras välbefinnande. Den känslan rättfärdigas/stärks sedan i sin tur av skuld och skam och landar slutligen i att man inte tycker sig vara värd, förtjänt av, att ens (få fortsätta att) leva.

    I den sortens upplevelser ligger suicidala tankar på lur. Två bra sätt att motverka suicidtankar är att skaffa sig hund, katt, kanin eller liknande gosedjur. I synnerhet hundar lämpar sig att dela förtroenden med. De lyssnar intensivt. De skvallrar inte. De älskar dig oavsett vad du har att berätta för dem om din upplevda uselhet, skuldfylldhet och allmänna ”hemskhet”.

    Att söka sin tillflykt till skogen för att där känna/uppleva en form av gudsnärvaro är en annan rekommendabel metod. Över huvud taget gäller att religiösa upplevelser av hänförelsekaraktär (s k awe-upplevelser) kan vara livräddande, i synnerhet för den som umgås med suicidtankar. Att bli hänförd har stora och uppenbara likheter med att undkomma plågoandarna. Man flyr så att säga in i en annan värld. I vilken man känner sig – vågar känna sig – älskad och förlåten.

    Håll med om att det är bara för jävligt att människor inte ska kunna få känna sig förlåtna och älskade i vår vanliga (fysiska, icke-övernaturliga) värld.

    Jag hoppas dock, GGV Pipili, att du ska känna dig både förlåten och älskad av alla dem som du skriver dina bloggartiklar för. Vi har naturligtvis svårt att se vad du ska behöva bli förlåten för (du har ju inget gjort som kräver förlåtelse). Däremot har vi lätt att se att det finns massor av saker ocg egenskaper hos dig, i dig, att älska dig för.

    Måtte du nu bara kunna ta till dig det budskapet, min kära vän GGV Pipili!

    Liked by 1 person

    • Piia-Liisa Pisal 2016-06-10 / 16:56

      Tack för din utförliga kommentar. Flickan i berättelsen kan känna igen allt det du skriver. För henne var hästar och kor underbara. Att bara sitta hos dem och få berätta. Då var hon lugn och trygg. Djuren och skogen har, tillsammans med en Gudstro med mycket stor sannolikhet räddat hennes liv. Flickan började Söndagsskolan i 6-7 -årsåldern för att sedan fortsätta med Juniorer och ungdomsgrupper. Där fick hon en liten fristad från mobbningen. Och det var (tyvärr på ett sätt) också genom kyrkan flickan kom att träffa den man som blev hennes livskamrat och far till hennes barn långt senare.

      Som medelålders med vuxna barn finns djurintresset kvar. Hemma hos henne bor det en kattdam av ädelt släkte och så har hon sina älskade tjänstehundar som hon presenterar här på bloggen under namnet ”FM Pipili”. Författarsjälen har slagit rot hos henne och med alla trevliga följare och läsare som Livets skiftningar” har stärks både självkänsla och självförtroende.

      TACK till er alla som stöttar, uppmuntrar, delar med er av er vackra hundar och deras alla påhitt. Listan kan göras lång… Den tilltufsade, trasiga flickan håller på att läka och bli till en stolt, glad och lycklig kvinna i stället!

      //Piia-Liisa

      Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s