Livsvandringen – De svåra tunga tonåren

 

Högstadie- och gymnasietiden. Livsvandringen del 2

chapel-718888_1280
Kapellet ger vila och en plats att blicka tillbaka på livet.

Tankarna under vandringen har främst varit vilsamma tankar. En njutning av försommarens vackraste  bilder. Den tavlan som naturen utgör kan inte någon konstnär återskapa. Skogen med dess skira grönska, ännu inte helt fullövad. Solens strimmor lyser upp skogsvägen hon rullar fram på. Blandskogen med insprängda mindre ängar som grönskar. Ruiner efter små torp där syrenhäckarna grönskar tillsammans med häggen. Inte fullt utslaget, men knopparna är stora. De vackra Pingstliljorna och andra äldre sorter av blommor växer till synes utkastade på marken. Ändå går det att se att för många år sedan fanns någon som skötte trädgården. Knotiga äppleträd som fortfarande bär frukt under skördetid.

narcissus-712536_1920
I de skuggiga partierna står fortfarande både påsk- och pingstliljor kvar. Någon enstaka senkommen knopp hälsar att det ännu är en liten tid kvar innan sommaren står i blom.

Hon försöker ta sig in i kapellet med Permobilen, men lyckas inte. Kliver av, och tar stöd mot kapellets väggar för att kunna komma in såpass att hon får en bild av hur det ser ut. Några steg, känslan och rofylldheten fyller henne och hon sätter sig åter och låter tankarna förflytta sig till tonårstiden. En tid som inte var direkt bättre än barnaåren, bara annorlunda. En ny skola och en förhoppning om att slippa mobbningens fasor. En förhoppning som brast nästan omgående. Situationen att börja i sjunde klass var inte så olik den för sju år tidigare. Då, liksom nu, kom hon till en klass där hon var ny och de andra kände varandra sedan lekis och än tidigare. Som när hon började ettan. Trettonåringen blir sju år och minns. Känner utanförskapets iskalla stråk, vasst, tomt och så denna kompakta tystnad. Alla andra talade med varandra. Sjuåringen var frimodig, van vid att de vuxna lyssnade och förklarade om hon frågade. Trodde att de jämnåriga fungerade på samma sätt. Men inte. Istället kommentarer. Orden minns hon inte, men väl känslan. Dum, konstig, du kan inte, du får inte vara med. Vi ska – inte du… Samma upprepas nu. Kanske inte frimodigheten är lika stor nu, men flickan försökte ta kontakt. Och möttes av en vägg av diverse kommentarer där de allra flesta gick ut på att hon var fel.

girl-1422356_1280
Oavsett vad hon sa, gjorde eller för den delen, hade på sig, var det fel. Fel,ful och dum. Jo, ibland gick det att fråga då de andra eleverna kom på att hon ofta kunde svaren på frågorna, men det var undantagen. När de andra inte fanns där. Hon trodde var gång att de verkligen ville vara snälla och såg inte hur grymt hon utnyttjades. Men kände…

En stor skillnad mot mellanstadiet var lärarna. Här såg lärarna vad flickan kunde. Men hon själv då. Såg hon? Arbetarunge i själ och hjärta bestämde hon sig för att hon skulle börja arbeta efter att ha gått ur nionde klass. Sa att hon var skoltrött. Det var inte att lära hon var trött på, Men visst var hon trött på skolan. Trött på att vara fel, ful och fet. De andra eleverna var snabba att tala om vad som var fel. Att ha kläder som liknade deras var fel. Stolt över nya jeans och jeansjacka, liknande dem som de allra flesta hade. Den dagen minns den vuxna kvinnan fortfarande med fasa. Men alla andra hade! Men hon var inte tillåten att vara som ”alla andra”. Inte blev det bättre att hon började prestera bra på prov och inlämningsuppgifter och läxor. Hon kunde diskutera på lektionerna. Men när läraren inte längre såg, då smög hon undan. Här togs kontakter från skolan med hemmet, och det blev bara värre.  Bra betyg, men vad spelade betygen för roll för en trasig själ? Elevvård hette det visst. Kurator och samtal. Det hon minns är en mycket ledsen mamma och en pappa som inte visade sitt ansikte. Som vuxen förstår hon, efter att själv ha suttit i elevvårsdskonferenser med barn som far illa.

Vad flickan än gjorde var det fel. Stora drömmar – varför då? Drömmen blev arbete efter nian. Mobbningen pågick, eskalerade, men syntes inte. Det var en mobbning med ord och utanförskap. Och flickan? Ja, läraktig som hon var visste hon nu, efter nästan nio år, att hon var fel oavsett vad hon sade eller gjorde. Vad andra än sa till henne var hon fel. Men högstadiets tre sista terminer hände något. Hon drogs med av de två kamrater hon hade till Frikyrkan och ”Tonår”. Kyrkans grupp för dem från tretton år och uppåt. En av de manliga ledarna blev förtjust i den, i hans tycke, söta flickan. Att han var många år äldre reflekterade han inte över och när flickan fyllt femton blev de ett par. Hon var ett ”lätt byte” då det räckte med samtal och positiv uppmärksamhet för att hon skulle bli förälskad. Så förälskad att hon sista terminen på högstadiet flyttade ihop med den äldre mannen. Men det är en egen historia.

meditation-1350599_1920
Ungdomsledaren kom att bli flickans sambo när hon var nyss fyllda 15… 

Gymnasietiden fortsatte i samma spår som högstadiet. Skillnaden var den att hon nu var sambo med eget hushåll, men utan ekonomi för det. Första året läste hon musiklinjen, men med ett dåligt resultat. Jo, teoretiska ämnen gick bra, men inte de praktiska musikämnena. Efter ett samtal med skolledningen blev det bestämt att hon skulle byta linje till en annan två-årig linje. En treårig var inte att tänka på. Det ansåg sig flickan vara för dum för att klara av. Men året på musiklinjen gav henne lite vila från mobbningen. När hon bytte linje kom mobbningen tillbaka. Anledningen? Musiklinjen var på annan ort. Den andra utbildningen på hemorten och samma elever som funnits på högstadiet fanns nu klassen över henne och då tog mobbningen vid där den slutat ett år tidigare. Och flickan reagerade inte. Hon hade ju faktiskt misslyckats med ett gymnasieår.

girl-791274_1920
Misslyckad – igen.

Arbete då? Hon ville arbeta efter  nionde klass. Flickan fick inte något arbete. Hon fick en man istället. Han bestämde vad hon skulle göra, och hon lydde. För trots att hon var både lat och dum så var hon lydig och gjorde som andra sa, förutom en gång. Hon förstod aldrig varför hon inte skulle flytta ihop med den man hon ville leva resten av sitt liv med! Det skulle dröja mer än 20, ja närmre 30 år och nästan lika många år med psykisk misshandel innan hon förstod varför. Men, som sagt, det får bli del 3 av livsvandringen. Den unga kvinnan – studier, kärlek och arbete. Men också sjukdom och tilltagande smärtor.
Avslutar med en visa om kärlek: Trubbel bara för att den är så bra.
Monica_Zetterlund sv.wikipedia.org

Vad kunde flickan, hennes lärare, andra vuxna ha gjort för att bryta det negativa mönstret?

Annonser

7 thoughts on “Livsvandringen – De svåra tunga tonåren

  1. bbnewsab 2016-06-11 / 19:09

    @GGV Pipili: Du undrar: Vad kunde flickan, hennes lärare, andra vuxna ha gjort för att bryta det negativa mönstret?

    Här kan man verkligen tala om primering (priming) som jag skrev om i del 1 av din nya serie med självbiografiska inslag.

    Det verkar som om primering – en form av hjärntvätt light – står att finna lite överallt i vårt samhälle.

    Primering innebär att man tänker naivt och enkelspårigt. Man blir biased, ett annat engelskt ord som också det är svåröversatt men som betyder att man ser vad man vill (dvs förväntar sig att) se, man hör vad man vill (dvs förväntar sig att) höra osv.

    Som ett resultat därav vänjer man sig av med att ifrågasätta. Man blir en accepterare, eftersom rebelliskt beteende motarbetas och bestraffas. Barn SKALL vara lydiga.Gamla Testamentet är fullspäckat med det budskapet.

    En amerikansk psykolog, Marlene Winell, har skrivit en hel del om detta. Hon kallar den här primeringen för Religious Trauma Syndrome (RTS). Se exempelvis denna artikel: http://www.worldreligionnews.com/religion-news/christianity/what-is-religious-trauma-syndrome .

    Religiöst tänkande är alltså starkt primerande. Man får lära sig att gudsupplevelsen kan vara svår att ta till sig och förstå. Jfr talesättet: Guds vägar är outgrundliga. Så man instrueras att inte grubbla, inte ifrågasätta, inte tvivla. Den som tvivlar är under bearbetning av Satan. Vem vill vara det?

    Nej, man ska acceptera – och tro. Då blir man älskad av Gud och Hans ställföreträdare här nere på jorden (typ personer som har mer eller mindre höga positioner i de kyrkliga församlingarna).

    Så samtidigt som religionen kan skänka tröst och lisa – vilket vi finner exempel på i GGV Pipilis bloggartikel här ovanför – finns det en rejäl baksida med just religiöst tänkande.

    Det sättet att tänka och leva är starkt patriarkaliskt. Kvinnan är enligt Gamla Testamentet och dess apologeter inte värd mycket. Det är ju kvinnans (läs: Evas) fel att synden kom in i Guds skapelse. Så i de abrahamitiska religionerna – ja, i de flesta religioner – är kvinnan inte värd mycket. Hon duger mest, ty så lär de abrahamitiska religionerna ut, till att ge männen något att förlustiga sig med. Hon ska föda mannens barn samt ta hand om dessa barn, uppfostra dem. Det är hennes livsuppgift.

    Vi ser detta könsmönster extremt tydligt i delar av den muslimska världen än i dag. Varför ska kvinnor flickor gå i skolan? frågar sig talibanerna i Afghanistan. Tänk på Malala, som de försökte mörda för att hon ville gå i skolan och krävde att alla flickor skulle få göra det.

    Det är ju bara dumt om flickor lär sig att läsa och skriva. Då kan de få en massa griller i huvudet och bli till problem för mannen/maken. Nej, flickor ska uppfostras till att bli goda mammor och perfekta makor. Till att hålla hemmet rent och snyggt. Och till att primera barnen.

    Jag måste bara berätta om den muslimska jemenitiska flickan Nojoom , vars levnadsöde ligger till grund för domentärfilmen ”Nojoom – tio år och skild”. Läs mer här: http://kulturtidskrifter.se/2016/06/05/kvinnofortryckets-yttersta-gissel/ .

    Nojoom . beklagade sig inför sin mamma, att hennes långt äldre make behandlade henne illa och gjorde saker med henne som man inte bör/får göra med ett litet barn. Men mamman svarade henne så som hon blivit primerad att tro är bästa sättet att behaga Gud/Allah:: ”Jo, min dotter, en man får göra så mot en kvinna, även om hon är en flicka. Så är det bara.” (Citatet är dock inte ordagrant, men dess andemening är korrekt.)

    Alltså: Om man accepterar mitt synsätt, att religion och religiöst tänkande är ett tveeggat svärd (= något som kan vara både av godo och av ondo), då kan du nog också inse, GGV Pipili, att du på ena eller andra viset kommer från en miljö, där religiöst tänkande av patriarkal typ har varit dominerande.

    Det betyder inte att dina föräldrar måste ha varit ”öppet” religiösa. Det räcker fuller väl med att de blivit fostrade – primerade – i religiöst tänkande. För övrigt: Det blev nog alla som har föräldrar som var födda i slutet av 1800-talet eller i början av 1900-talet. Vilket jag tror att dina föräldrars föräldrar (= dina mor- och/eller farföräldrar) var.

    Och med religiös fostran (läs primering) följer så vinklad bias som ett brev på posten. Dvs man lär sig att se på sig själv, och andra, med religiöst primerade ögon och dito hjärna.

    Nu vill jag understryka att jag tycker det är fel att skuldbelägga dina föräldrar, kära GGV PIpili. LIka lite som du bör skuldbelägga dig själv.

    Faktum är att jag inte ens skulle vilja skuldbellgga dina far- eller morföräldrar. De förstod inte bättre. De gjorde bara samma sak som de själva varit med om. Så som de blev primerade av sina föräldrar, så valde de att primera sina barn. På detta vis rullade det på i generation efter generation. Jfr med den jemenitiska flickan Nojoom.

    Däremot vill jag skuldbelägga skolan, enkannerligen då lärarna och skolledningen (inklusive skolpolitikerna).

    Lärarna har ju i alla dagar varit skolade/utbildade personer. Prästen och skollärarna var de två yrkesgrupper som kom nära den outbildade/oskolade massan ute i bygderna.

    Varför kunde dessa två utbildade grupper inte bryta den onda primeringscirke jag just har försökt att beskriva? I prästernas fall är det ju lätt tt förstå. Men lärarna? Har det att göra med att skolan är framsprungen ur klosterväsendet? Jfr hur böcker än i dag klassificeras på våra svenska bibliotek. Suígnum C står för Religion. Det finns inget ämnessignum som innehåller lika många underavdelningar som just signum C. Det är finfördelat så att det räcker och blir över. Ett arv från klostertiden och klosterlivet, det också.

    Tillbaka nu till varför inte ens dagens lärare är bra på att upptäcka och hantera mobbning. Det är en fråga jag själv har funderat mycket över. Men svaren gäckar mig.

    Kan det vara så enkelt, att även lärare är primerade (ja, det finner jag plausibelt), och att det då inte räcker med konventionell lärarutbildning för att bryta den onda cirkeln? Dvs har det månne i decennium efter decennium varit ett struturfel på lärarutbildningen? Har fokus alltför ensidigt legat på lärarnas åämneskunskaper och undervisningsförmåga, inte på deras förmåga att upptäcka, och våga reagera på, mobbning eller andra skäl till varför elever far illa i skolmiljön? Ja, fan tro’t, som Relling en gång sade.

    Än i dag läser jag ofta – eller här på radion – om hur elever anser att de sviks av sina lärare. Är det månne något fel även på dagens skolsystem? Ett systemfel – typ att om vi sopar problemen under mattan eller förtiger dem, så kommer vår skola att framstå i en finare dager än den rätteligen förtjänar? Och därmed bli vald av fler elever.

    Men i så fall kanske felet ligger (också) på rektorsnivå? Ja, kanske det. Hur ser dagens rektorsutbildning ut? Får en modern rektor lära sig bara det administrativa ”hantverket”? Eller uppmuntras dagens rektorer till att våga sätta ned foten och ta tag i de allvarliga problemen?

    Ja, jag vet inte. Jag känner för få lärare och än färre rektorer.

    Så det skulle hur som helst vara intressant att få höra någon med inblick i dagens skola kommentera de tankar som finns hos mig och som jag nu har torgfört här.

    Visserligen heter det att var plåga har ett skri för sig, medan hälsan tiger still. Men jag har läst på tok för måhga klagomål från såväl föräldrar och elever för att tro, att alla dessa klagande nog bara är gnällspikar och därför kan bortses ifrån i skoldebatten. Sveriges radio är också bra på att diskutera dem här sortens saker, både i debattprogram som Studio Ett och i program avsedda för lärare och andra som är intresserade av det som händer och sker inom skolvärlden.

    Morgan Alling visade i en realityserie, som SVT sände förra året, att det GÅR att komma åt mobbningseländet. Se t ex: http://www.svt.se/morgans-mission/folj-morgan-alling-och-klass-8c-i-deras-kamp-mot-mobbning .

    Titta gärna på den video som hör till den puff-artikeln.

    För säkerhets skull, och av överskådlighetsskäl, kopierar jag in delar av den artikeltexten här i min kommentar, avslutningsvis:

    Mobbning handlar inte om onda barn – utan om onda mönster. Den övertygelsen är grunden i Morgan Allings nya program Morgans mission där han är beredd att gå genom eld och vatten för att nå sitt mål.

    Här får vi höra berättelsen om skådespelaren Morgan Allings kamp för att göra något åt mobbning och kränkningar i skolor runt om i Sverige. Men det är också berättelsen om hur eleverna i en helt vanlig skolklass, klass 8C från Norreportskolan i Ystad, under några månader skaffar sig nya kunskaper och erfarenheter som förändrar dem för alltid. (SLUT PÅ CITATET)

    Mer information och videoklipp kan den intresserade ta del av här: http://www.svtplay.se/morgans-mission . Jag säger bara: Gör det! Och riktar den uppmaningen inte bara till min kära vän GGV Pipili utan till alla som orkat läsa min kommentar ända till ”the bitter end”.

    Liked by 1 person

    • Piia-Liisa Pisal 2016-06-11 / 20:01

      Tack för din intressanta kommentar. Jag ska läsa länkarna så snart tid och tillfälle ges – och tid har jag för det mesta gott om.

      Om vi går till flickans föräldrar och far-/morföräldrar så kan vi där se förhållandevis lite av de patriarkala strukturerna och än mindre av de religiösa. Visst fanns patriarkatet kvar, hela samhället präglades, och präglas fortfarande, av ett sådant tänkande. Kanske det är mer dolt idag, men nog är patriarkala strukturer fortfarande starka. Flickans farfar som exempel diskuterade ofta och gärna Bibel utifrån ett mycket kritiskt synsätt. På samma sätt som han berättade om Homeros och om asatro för henne. Så hemifrån var inte de strukturerna starka.

      Men när hon sju år gammal börjar skolan möter hon en annan värld och ett helt annat synsätt. Där kommer det religiösa, kristna synsättet att vara dominerande ända till och med sjätte klass. Och mellanstadiet var kanske den tid som var tydligast därvidlag. En äldre folkskolelärare var klasslärare och han såg till pojkarna och till socioekonomisk ställning. Det vill säga flickor med en uppenbar arbetarbakgrund var inte värda lika mycket som pojkar som kom från de större lantgårdarna. Flickans far var både fackligt och partipolitiskt aktiv och enkom detta var en anledning till att inte lyssna eller se. Därtill inte kyrkligt aktiva eller ens bekännande kristna. Detta är sådant som flickan kan se nu som vuxen kvinna. Men hon tror inte att någon ens reflekterade över detta där och då.

      På högstadiet såg lärarna mönstret. Men det var redan så starkt befäst att det var hart när omöjligt att bryta. Det hjälpte inte hur många samtal de än hade med flickans plågoandar. Mobbningen ändrade bara uttryck och försvann in i skymundan när ingen såg eller hörde. Tystnad, blickar, knuffar i korridorer med många personer på liten yta är mycket effektiva uteslutnings- och utstötningsmetoder som är nästan omöjliga att komma åt. ”Men jag har ju inte sagt/gjort något!” Därmed inte sagt att det inte går att göra något, för det gör det. Men det kräver mycket av både skolledning, lärare och elever för att ändra ett mönster som ”sitter i väggarna”. Och bland det första som krävs är just att lyfta blicken ovanför individnivå.

      För det flickan gjorde när hon kom till en ny skola var att dels snabbt smälta in i en existerande struktur, dels omedvetet tala om, genom att se sig själv som dum och värdelös, att det var OK även för andra att betrakta och behandla henne på samma sätt som hon såg på och behandlade sig själv. När hon var sju år hade hon inte det synsättet, men hon hade lärt sig. Som individ fyllde hon platsen som den som det gick att behandla hur som helst. Och därför kan det tyckas vara ett individuellt problem, men ett individuellt problem som bara kan lösas på organisatorisk nivå. Och troligtvis hade det varit så, att oavsett vart flickan flyttat hade samma mönster upprepats – därför att strukturerna var desamma. Hade det inte varit denna flicka, hade någon annan individ fyllt ut denna lucka för att s a s fullborda den rådande ordningen.

      Det starka patriarkala mönstret kom sedan även in i flickans liv genom den ungdomsledare som sedan kom att bli hennes make. Där fanns exakt det som du beskriver i din kommentar angående religiositetens påverkan och det var ett synsätt som var allmänt förekommande före förra sekelskiftet som kom att prägla förhållandet med den äldre mannen. Mer om detta i del 3 av Livsvandringen.

      //Pipili

      Liked by 1 person

  2. bbnewsab 2016-06-11 / 22:17

    Det var en både innehållsrik och intressant kommentar från dig, GGV Pipili, nästan lika lång som själva bloggartikeln.

    Låt mig säga så här: delvis för att förtydliga mig själv, men delvis också för att polemisera mot dig och din ”version” av hur och varför det kunde gå så illa som det gick i ditt fall. Jag väljer att plädera för min sak i punktform. .

    1) Influenser till barnet kommer a) från dess föräldrar och b) från deras föräldrar och c) från släktingar i övrigt och d) från ledare och andra ”auktoriteter” barnet träffar på sin fritid och e) från en auktoritär person som barnet tidigt inleder en parrelation med och på vis blir ännu mer knuten till och kanske ekonomiskt beroende av och f) från lärare som barnet möter i skolan samt g) från andra barn som barnet möter i skolan eller på sin fritid.

    2) De här olika influenskällorna (a)-(g) varierar förstås från familj/släkt till familj/släkt. I ditt fall var det tydligen ganska få religiöst ”inspirerade” influenser från dina egna föräldrar och deras föräldrar. Alltså influenserna (a) och (b) i min influenssammanställning i stycket här ovanför. Bra så.

    3) Du nämner inget om hur det varit med de släktingar som hör(de) till din familj, t ex farbröder, mostrar etc. Är/Var de också sekulära?

    4) Någonstans ifrån kommer naturligtvis de här rreligiöst inspirerade influenserna, som jag . tog upp i min förra kommentar. Frågan är varifrån. Du är själv inne på att samhället i sig nog kan beskrivas såsom vilande på patriarkala fundament. Visst är det så! Helt rätt resonerat av dig, GGV Pipili, låt vara att jag inte tog upp just den aspekten som en separat influensfaktor i min pkt 1 ovan. Utan jag ”låtsas”/förutsätter att samhällsklimatinfluenserna ligger inbakade i de andra av mig listade influenserna.

    Jag vill nämligen tona ned samhällsklimatinfluenserna, därför att det är så lätt att skylla på ”samhället”, ett förfaringssätt som lätt leder till att ingen enskild individ kan ställas till svars för eländet. Dvs ansvaret blir då ofta rätt utsmetat, när/ifall man undviker att ”personifiera” ansvaret.

    5) Om man som jag väljer att ”personifiera” ansvaret, ”måste” man förstås söka efter ansvariga personer för det som har hänt. Om då EN influensfaktor kan tonas ned, behöver någon eller några ANDRA influensfaktorer ges ökad vikt, ty i mångt och mycket kan denna problematik du och jag nu diskuterar beskrivas som ett nollsummespel.

    6) I just ditt specifika fall, GGV Pipili, kanske man i stället ska/bör ge ökad betydelse åt din makes föräldrar (= dina svärföräldrar) och/eller deras föräldrar. De kan ha influerat honom (= din make). Varpå han i sin tur kom att primera dig i det patriarkala religiösa synsättet. Naturligtvis kan de har primerat dig på ett mer direkt sätt. Jfr detta med knepiga svärmorsrelationer (inte för inte har den växt som heter Svärmors tunga riktigt vassa, spetsiga blad).

    Som ung tonårsflicka med dålig självkänsla och uselt självförtroende blir man ett lätt primeringsoffer. Din make passar, om jag har fattat saken rätt, in i såväl influenskategori (d) som (e). Dina svärföräldrar tillhör ju på sätt och vis influensfaktor (a) och deras föräldrar kan i sin tur ses som en underavdelning till influensfaktor (b).

    Jfr mitt påpekande om att influenserna ska/kan/bör ses som ett nollsummespel. Det synsättet innebär sålunda att om en influensfaktor minskar i betydelse (dvs är låg), måste någon annan influensfaktor öka i betydelse (dvs bli högre).

    7) Influensfaktorerna (f) och (g) tar du själv upp på ett förtjänstfullt vis, både i bloggartikeln och i din utförliga kommentar här ovanför.

    8) Återstår så andra influenser som flickan i fråga kan ha påverkats av. Vi kommer då in på arv och miljö, eller som man säger på engelska: Nature & nurture. Jag har dock valt att utesluta den sortens faktorer ur min influenssammanställning i pkt 1 ovan. Av samma skäl som jag har uteslutit – läs: tonat ned – samhällsklimatinfluenserna (se pkt 4 ovan). Dvs vi kan inte göra mycket åt det genetiska arv eller den socioekonomiska miljö vi föds in i. Den sortens faktorer är som de är. En del av oss drar nitlotter, andra har tur och erhåller någon av högvinsterna i livets eget lotteri. Det gäller både det genetiska och sociala arvet.

    Det betyder ingalunda att jag förespråkar någon calvinistisk predestinationslära eller så. Vad jag menar är att man tvingas kämpa hårdare för att komma upp ur ett hjulspår, ifall detta hjulspår är mycket djupt än om det är grunt/ytligt.

    Alltså: Ska man lyckas med denna kamp/strävan (läs: att bygga upp och skaffa sig en bra självkänsla och ett starkt självförtroende) är det givetvis en stor fördel om (ja, nästan ett krav att) man redan i utgångsläget har en hög självkänsla och ett starkt självförtroende. Det blir med andra ord som ett slags moment 22.

    Just därför tror jag, att det kan vara bättre att placera fokus på influensfaktorerna (a)-(g) i pkt 1 ovan, inte minst av pedagogiska skäl. Då kan man nämligen skaffa sig en förståelse för hur de viktigaste influensefaktorerna ser ut utan att ansvarsfrågan späds ut alltför mycket. Eller lite förenklat uttryckt: Du kan inte välja ditt genetiska och sociala arv. Men du kan faktiskt välja ditt umgänge i viss grad.

    Själv har jag valt att lämna, ta avstånd från, min egen jävla släkt. Den fick mig ofta att vilja kräkas, därför att släktingarna var så religiöst primerade. Jag fick smyga med min ateism. Visst blev det ensamt. Men hellre det än att jag skulle känna skuld eller skam för att jag valde ett ateistiskt tankeparadigm. På pluskontot finns att jag numera slipper att huka mig därför att takhöjden var, och är, så förbannat låg i dessa släkthus jag har övergivit. För alltid. Om jag finge chansen att leva om mitt liv, skulle kag absolut göra samma ”utbrytningsförsök” en gång till. Jag gillar inte att känna mig instängd och dominerad av personer, vilka jag saknar anledning att högakta eller hysa förtroende för. Jag är en rebell och trivs med att vara en sådan.

    Därmed inte sagt att min släkt är direkt religiös av sig. Men den är definitivt religiöst primerad. Dess mål är likriktning och konformitet. Rebeller ses som förvirrade ”själar” som inte förstår sitt bästa.

    Liked by 1 person

    • Piia-Liisa Pisal 2016-06-11 / 22:53

      Du träffar rätt när det gäller maken och fr a dennes mor, dvs svärmor till den unga kvinnan. En svärmor, som var bitter efter en skilsmässa (enligt gammal lagsyftning) och med starka religiösa influenser. Flickan var den enda i sin släkt som då var bekännande kristen.

      Hon hade dock, som tidigare beskrivits, fått en tillhörighet genom frikyrkans söndagsskola och sedan allteftersom hon blev äldre i olika grupper. Kyrkan var den enda plats där hon var accepterad i grupp. Hennes umgängeskrets kom att från 15-årsåldern bestå av män och fr a kvinnor födda på 1910 och -20-talet till allra största delen och detta under många år. Mer om detta i kommande del av Livsvandringen.

      Idag är den nu vuxna, medelålders kvinnan fortfarande troende, men bekänner sig till en källkritisk syn på Bibeln, dvs en syn där fr a Nya Testamentet är rådande. Den gammaltestamentliga synen ses mer som ett historiskt dokument över en tid som är förgången. Hon har också med sig detta att Bibeln är Guds ord, men nedtecknad och därmed också tolkad av människor. Tro ger trygghet för henne och hon har också fått flera mycket goda vänner genom olika församlingar och samfund.

      Vad gäller flickans självförtroende och självkänsla stukades den så kraftigt redan i sju-åtta-årsåldern att det skulle komma att ta många, många år innan den började likna något som kan kallas för självkänsla över huvud taget. Men som sagt, mer om detta i kommande artiklar!
      //Pipili

      Då jag, Piia-Liisa vill att Livets Skiftningar som blogg betraktat ska vara öppen för alla, oavsett trosinriktning, likväl som politisk tillhörighet, etnicitet, sexuell läggning och det som står skrivet i grundlagen om våra fri- och rättigheter väljer jag att i inslag som Livsvandringen, som innehåller stora delar självbiografiskt material, uttrycka mig i tredje person. Jag har en önskan om att ingen ska behöva känna sig obekväm med att uttrycka sina åsikter, kommentera eller reflektera över bloggartiklar och kommentarer. Jag tar gärna en diskussion och ser gärna att ni som läser diskuterar och ställer olika åsikter mot varandra.

      Liked by 1 person

  3. Jag 2016-06-12 / 18:30

    Nu har jag läst båda delarna av Livsvandringen. Mobbning är oerhört svårt att komma åt. Den finns överallt i samhället och kan vara sublim och svår att upptäcka. Det behövs inte mycket för att man ska utses som mobboffer. I mitt fall var det mitt invandrarskap och förmodligen också min blyghet som gav mobbarna rätten att plåga mig. Vi var tre som inte passade in i klassen: en finne, en norska och en skåning. Oss fick man spotta på och behandla som oberörbara. I klasserna tre till och med sex var det hugg och slag som gällde, sparkar med pjäxor och spott och fula ord. Och nej, inte går man hem och berättar, föräldrarna har nog med bekymmer ändå.
    De värsta mobbarna gifte sig sedan med mina kusiner. Den ena har bett om förlåtelse, den andra dras med sin skuld.

    I sexan fick vi en lärare som lyfte mig. Han berömde mig för allt jag gjorde och jag bestämde mig för att jag skulle blir bäst. Mobbningen minskade men slutade inte, men jag mådde bättre, var visst värd någonting i alla fall. Realskolan, som vår ort var den sista att ha kvar, ändrade allt. Där fick jag en nystart. Men helt klart är att de svåra åren när man som barn ska få känna sig trygg och inte hotad till livet varje dag har präglat mig och min bild av mig själv.

    Det var inte nog med det. Min dotter råkade ut för samma sak i mellanstadiet. Inte heller jag som förälder fick veta något utan har fått reda på det i efterhand. Hon plågades och torterades, ja, torterades. Och läraren såg bara ytan.

    Det som hjälper, har jag upplevt, är konfrontation, men det förutsätter att man får reda på vad som händer. Jag ringde till föräldrarna till de barn som gav sig på min son. Jag pratade med både föräldrar och barn. Det hade till följd att de barnen ändrade sitt beteende. Men vad som hade hänt om föräldrarna hade varit helt oförstående vet jag inte.

    Jag tänker mig att det är ännu svårare att komma åt mobbning i dag, när det kan ske via nätet. Det går inte att kräva att lärarna ska kunna ha koll på allt, de har inte fler än 24 timmar på sitt dygn de heller.

    Liked by 2 people

    • Piia-Liisa Pisal 2016-06-12 / 19:06

      Tack ”Jag” för att du berättar. För det är viktigt. Aldrig får vi tystna. Då, och först då, när berättelserna sprids, när allt som grävts ner kommer upp till ytan, kan vi också agera. Mobbningen måste bli synlig, oavsett var den skett och hur den sett ut. Även om det har gått lång tid sedan det inträffade.
      Anledningen är givetvis att mobbningen finn kvar. Det är nya offer,men samma mekanismer bakom. Och som du säger, nu har den ”flyttat in” i de sociala medier och blir än mer osynlig och än hårdare mot de utsatta!

      Lärarna är en viktig länk i synliggörandet. Men också föräldrar/vårdnadshavare måste våga ställa sig upp.och be att få se telefoner, se på FB-sidor, twitter och allt vad de olika plattformarna heter. Svårt, javisst, men enda möjligheten.

      Men framförallt – visa alla som är berörda direkt och indirekt hur den krassa verkligheten ser ut. Konfrontation -”Hur känns det?” Synliggörande och även att konsekvenserna för den som blir utsatt läggs i öppen dager. Att visa upp all gammal dynga och se hur processen påverkat exempelvis självkänsla och självbild hos de utsatta! Det är först när det är synligt som det kan åtgärdas!

      Återigen; Tack!
      //P-L

      Liked by 2 people

  4. bbnewsab 2016-06-12 / 20:58

    Kan bara instämma. Det som JAG berättar är värdefullt och bidrar ytterligare till att bryta fördomarna kring detta med mobbning.

    Själv hade jag nog tur som slapp bli mobbad. Men visst kände jag emellanåt av utanförskap. Jag var kass på fotboll, så jag tillhörde dem som blev sist valda när det skulle spelas fotboll. Fast jag VAR rätt dålig, så jag ser det som naturligt att därmed bli vald bland de sista/sämsta.

    Inte heller platsade jag i de coolaste och ballaste grupperna utan jag ansågs för töntig. Jag var för ordentlig och lärarlydig, för lite busig. Dessutom var jag duktig i skolan, det gav mig nog trots allt en hyfsat god status.

    Fast jag noterade ju hur det kunde fjäskas för mig när någon av de tuffa ibland kom till mig för att be om hjälp med att förstå läxan eller få mattetalet löst. Dock påpekade jag aldrig det för honom (att jag genomskådade hans fjäskeri) utan höll tand för tunga. Men jag fann det en smula komiskt, att nu, för en stund, så dög jag, eftersom jag hade något att erbjuda som tuffingen saknade, nämligen förstånd. Jag lärde mig också snabbt att detta med att tuffingen plötsligt ville vara min kompis på rasten inte skulle vara för evigt. Senast nästa dag var som regel allt som vanligt igen. Dvs då såg han inte åt mitt håll till. Jag var ånyo förvandlad till luft och osynliggjord av/för honom.

    Jag minns vid ett annat tillfälle så hade de tuffaste i klassen bestämt sig för att testa att tjuvröka. Jag ville inte ställa upp på det. Då blev jag kallad fegis. Jag uppfattade emellertid inte det som direkt mobbning, men nu efter att som vuxen ha lärt mig mer om mobbning, kan jag tänka mig, att fegisstämpeln nog trots allt kan/bös ses som en form av mobbning. Om inte annat så förstärktes ju min töntstämpel på detta vis.

    Jag drar mig också till minnes nu att jag en termin var med om att ideligen bli utmanad av en viss kille i parallellklassen. Jämt ville han brottas med mig på rasterna. Jag ville inte. Men jag var ju tvungen att gå en match mot honom under rasterna. Lyckligtvis var jag starkare än han, så jag vann nog 7-9 dueller av 10, så till sist tröttnade han på att utmana mig. Och jag kunde likt tjuren Ferdinand äntligen få återgå till att lukta på blommorna (bildligt talat).

    Vad anser ni andra? Ska mina exempel här ovan klassas som mobbning(sförsök)? Dvs var går gränsen mellan mobbning och vanligt bus skolelever emellan?

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s