Livsvandringen – Smärtan och gymnastiken

Livsvandringen del 3 – om att vara tonåring med kronisk smärta

fist-1148029_1920
Smärta som kändes – men förblev osynlig. Många gånger önskade flickan att smärtan skulle synas. Det hade varit så mycket lättare då.

Kvinnan, befinner sig ”mitt i livet”, som många säger om de som är omkring de 50. Hon sitter utanför kapellet, men egentligen vill hon sitta i kapellet. Problemet? Permobilen går inte att köra in på grund av trösklar. Men försommarvädret är vackert och det går att minnas även sittande utomhus. Hon minns och kastas till en verklighet hon trodde hon hade bearbetat klart. En verklighet fylld av smärta, ilska, sorg, frustration. Att slå en knuten hand genom en glasdörr hade inte gjort mer ont än den smärta hon upplevde då, för snart 40 år sedan. Och en smärta som finns kvar i henne. En smärta hon trodde var försvunnen, eller åtminstone undanlagd. Smärtan, minnet av den, får henne att vika sig dubbel i stolen. Hon är tretton år igen…
girl-421651_1920
Smärtan skär som knivar genom hela flickan. Magen och ryggen. Hon går sönder, något har gått sönder i  henne. Det är hon helt övertygad om. Hon går till skolsköterskan för att få hjälp. Det är inte första gången, det är inte första dagen. Hon vet att varje gång hon får mens får hon ont. Hon orkade egentligen inte med gymnastiken tidigare på dagen heller. Men ”alla vet” att det är bra att röra på sig vid mensvärk. Så hon gjorde så gott hon kan och försökte stänga öronen för sarkastiska kommentarer om hennes bristande prestationsförmåga, livrädd att hon skulle blöda igenom eller ramla ihop. Men alla säger att det är normalt både att blöda så mycket och att ha så ont. Men hon har ont även när hon inte blöder. Inbillning? Ja, det är vad hon indirekt får höra och börjar tro på själv. För något ”trasig” finns inte. Bara känns så.

volleyball-1034420_1920
Volleyboll – serva kan hon, men inte något annat. Flickan saknar helt bollsinne, och egentligen vill inte något av lagen ha henne med, vilket hon är smärtsamt medveten om.

Hon snubblar och faller. Stukar till en fot som vanligt och blir sittande på bänken resten av lektionen. Kommentarer från både läraren och de andra eleverna. Lite olika, lärarens om klumpighet och att inte fortsätta trots smärta, eleverna om att hon är klantig, klumpig och dum. Smärtan blev inte bättre av att röra sig. Utöver mensvärken har hon nu en ond fotled, igen! Nu hade hon iallafall en ordentlig ursäkt för att gå till skolsyster. Sköterskan lindar hennes fot, ger henne smärtstillande men säger inte så mycket. Gymnastiken i övermorgon? ”Den kan du vara med på. Det är bra att röra sig och din fot är bra till dess. Den är varken svullen eller blå”. EDSen fanns redan då. Magsmärtorna togs inte på allvar. Flickan hade ju nästan alltid ont i magen och de prover som tagits visade inte på något som kunde förklara smärtan. Fast det inte sades direkt förstod hon att de trodde att hon mest hittade på för att slippa gymnastiken. Huvudvärk, ont i magen, stukade fötter och händer var det vanliga. Flickan var för tjock och klumpig. Hon, om någon, behövde verkligen röra på sig. Hon vägde då 63 kg och var 163 cm lång, men de övriga flickorna i klassen var smalare eller hade annan kroppsform så de såg smalare ut iallafall.

horse-1006348_1920 - kopia (2)
Hon längtade till stallet och hästarna. Men det var bara ett par terminer, sedan fick hon problem med astma och det blev svårt att vara i stallet.

Flickan cyklade ofta och mycket. En del gymnastiklektioner fick hon cykla istället för att vara med på lektionen, men det räknades inte när det gällde betyg. De vuxna förstod nog var skon klämde när det gällde gymnastiken, men de sa ingenting. Gymnastikläraren ansåg att hon borde vara med mycket mer och inte gå och sätta sig på bänken. Skylla på att det gjorde ont. Påhitt för att slippa göra något. Så hände det att flickan ramlade ihop av smärtan. Läkarstationen låg då alldeles bredvid skolan och hon togs dit. 14 år gammal och återigen var det smärtan i magen som gjorde att hon inte kunde stå upp. Den äldre doktorn undersökte och fann inte något fel. För säkerhets skull togs en sänka för att inte missa en infektion. Sänkan var normal och värken förklarades med ägglossning. Att hon hade ont gick inte att förneka. Men en ung flicka och en gynekologisk undersökning. Allt gick att förklara utan att flickan för den skull var sjuk.

sunrise-274257_1920
Kvinnan har suttit länga, djupt försjunken i minnen. Solnedgången är snart över och hon har en stund till innan hon kommer fram till platsen där hon ska övernatta på sin livsvandring, som hon kallar sin resa för.

Flickan då? Var hon sjuk eller var det bara vanlig mensvärk och värk som hon inbillade sig för att slippa gymnastiken? Själv visste hon att hon hade ont, men hon var inte sjuk. Hon var tjock och ful och dålig på gymnastik. De teoretiska ämnena gick bra, men de praktiska var hon dålig på. När smärtan i magen blev värre i femtonårsåldern blev hon inlagd på sjukhuset för äggledarinflammation. Visserligen så var infektionsproverna bra, men det kunde eventuellt vara en infektion så hon fick antibiotikasprutor i en vecka. Hon blev lite bättre, men ganska snart var smärtorna tillbaka och så pågick det i många år. Drygt tio år senare fick hon diagnosen endometrios, och behandlades för den men blev inte bra. Först när hon fyllt 40 år och opererade bort livmodern försvann hennes buksmärtor. Kvinnan tänker efter. Buksmärtorna började i 12 -13-årsåldern och höll i till dess hon var dryga 40 år. Mer än 25 år med nästan konstant buksmärta utöver all annan värk som också hade börjat ge sig till känna i tonåren. Men egentligen var det nog värre det de andra eleverna sa och gjorde. Den smärtan gick inte ens att sätta ord på då. Men hon hade ont i magen…
Djupt försjunken i 40 år gamla minnen har tiden gått och kvällen kommit. Dags att rulla vidare till gården där hon bokat övernattning. Imorgon, en ny dag och nya minnen från en förgången tid.

cross-219858_1280
En stunds Bibelläsning lugnar och hjälper henne att släppa taget om det svåra inför natten.

 

Annonser

8 thoughts on “Livsvandringen – Smärtan och gymnastiken

  1. ilse-marie 2016-06-14 / 15:53

    Tack för allt du skriver! Gripande, roligt och som nu – smärtsamt – att läsa. Hinner inte alltid kommentera, men jag läser allt med stor behållning ❤

    Liked by 2 people

    • Piia-Liisa Pisal 2016-06-14 / 17:01

      Tack för din kommentar. Tack för att du läser. Tack för att du berättar att du läser. Det värmer mitt <3. Kommentera när du känner för det, när du hinner. Och en kommentar kan vara allt från en smiley (heter det så?) till en lång kommentar. Oavsett vilket – alla är lika välkomna!
      Jag kommenterar inte alltid dina vackra bilder – men jag njuter av dem! Var gång jag får ett mejl eller en avisering på FB tittar jag och njuter.

      Kramar ❤
      //P-L

      Liked by 2 people

  2. bbnewsab 2016-06-14 / 16:18

    Det förvånar mig att ingen sköterska eller läkare kunde ge dig diagnosen endometrios tidigare.

    När jag läste detta nya avsnitt i din artikelserien om din egen livsvandring, tänkte jag direkt på att det nog måste vara endometrios som flickan hade besvär av/med.

    Jag fattar bara inte hur en utbildad skolsköterska eller läkare kunde missa en så ”självklar” förklaring till dina buksmärtor, eftersom din inledande symtombeskrivning fick mig att omgående associera till just endometrios. Hur svårt kan det då vara för folk som har utbildad sig inom något vårdyrke att komma fram till samma sak? Obegripligt.

    Det verkar som om ingen tog dina besvär på allvar. Men hur kunde i så fall detta sätt att se på dig och dina besvär sprida sig till skolsköterska och läkare? Så att de inte brydde sig om att utreda dig närmare?

    Har du själv någon förklaring till denna ignorans av och nonchalans mot dig?

    Gilla

    • Piia-Liisa Pisal 2016-06-14 / 17:09

      Hon var ”lat” och sprang till sköterskan i både tid och otid, så de tog inte smärtan på allvar. Hon hade haft ont i magen sedan många år, långt innan puberteten dessutom. Det var inbillning helt enkelt! Idag kämpar den nu medelålders kvinnan fortfarande med att arbeta bort den stämpeln på sig själv.

      Det skulle ta 15 år innan flickan fick diagnosen endometrios… och ytterligare 12 innan hon blev av med den!

      ”Alla” var övertygade om att hon inbillade mig. Jo, visst hade hon ont, MEN… inte pga sjukdom! Det var vad skolan och framförallt vården lärde henne. Och de tryckte in detta både hårt och djupt så det riktigt säkert skulle sitta kvar, så att flickan aldrig skulle glömma…

      //Pipili

      Liked by 1 person

    • Piia-Liisa Pisal 2016-06-14 / 17:10

      Tack för att du berättar. Känner med dig och önskar och hoppas att du nu har fått hjälp.
      Kramar ❤
      //P-L

      Liked by 1 person

  3. Maria 2016-06-14 / 23:10

    Oj jag kan se mig själv..
    Växtvärk sa de till mig. Tog 23 år att få eds-diagnos.
    Träffat många läkare genom åren och gett upp lika många gånger..
    Men så en dag tog jag mig i kragen å sökte en privat läkare som gjorde mer för mig på ett besök än vad alla de läkare jag träffat genom åren gjort tillsammans. Han lyssnade, bara det, och trodde på mig!! Har fortfarande min värk men känner mig bekräftad och lever idag efter min kropp.

    Liked by 2 people

    • Piia-Liisa Pisal 2016-06-15 / 00:28

      Hej och Tack för din kommentar.
      Jag gillar att du kommenterar, inte att du har EDS! För kvinnan/flickan i texten, (delvis mitt alterego, delvis inslag från andra personers berättelser om att växa upp med kronisk smärta, mobbning), tog det till dess hon var närmre 50 år innan EDS-ht-diagnos. Fibromyalgidiagnosen jag vid 18 år, 30 år alltså mellan de båda diagnoserna. Då träningsråden skiljer sig åt hann hon träna sönder sig till en del iallafall på fel typ av sjukgymnastik under den 30-årsperioden.

      Vd skönt att höra att du känner dig bekräftad och att du kan leva efter kroppen. Det är nog något alla behöver.
      Att bli bekräftad, sedd, trodd. Ingen trodde på flickan. Hon var nog mest sedd som jobbig som klagade över värk i tid och otid. Flickans föräldrar trodde henne, men inte vård och skola. Flickan blev till ett ting, något som var tillåtet att behandla precis hur som helst. Det blir lätt så med en redan utsatt individ. Någon enstaka person kanske ser – men de kan sällan eller aldrig göra något då de är själva mot det stora flertalet.

      Återigen; Tack för din berättelse.
      //P-L

      Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s