Livsvandringen – skilsmässa, sjukdom och konkurs

Livsvandringen del 5 – Att bryta upp  ~ att byta liv

fall-1458757_1280

Att byta liv är som att falla handlöst…

Hon sitter i sin Permobil och tårarna rinner längs hennes kinder. Det har varit en svår Livsvandring och de minnen som kommer fram gör fortfarande så fruktansvärt ont. Ont på ett sätt som ett vanskött sår. Det syns inte, men känns desto mer. Ingen ser. Olle Adolphson sjunger i sin visa ”Trubbel” om att gå omkring ”i sitt Pompeji ibland ruiner” och så var det för kvinnan. Allt blev till slut som ruiner. Men vi hoppar tillbaka kanske 20 år eller så.  Kvinnan har sitt konsultarbete som egen företagare, men inte går det bra. Hon är duktig i sitt yrke men urusel som egen företagare. Och maken har inte gjort det lättare, precis. Och så kommer orden han sa: ”Jag har ju uppfostrat dig – också…” när de talade om barnuppfostran då de barn de hade hunnit få var i förskoleåldern. ”Jag har uppfostrat dig”. Han kunde ha gett henne en örfil av all sin kraft. Det hade nog inte gjort mer ont – men andra hade sett.

vasteras-central-church-208392_1920.jpg
Kyrkvärd. Hon älskade att tjänstgöra i kyrkan, få vara delaktig i både mässor och gudstjänster. Få läsa texterna. Då gjorde hon något för henne värdefullt. Men det fanns hinder och mörka moln.

De var på väg till kyrkan. Hon skulle tjänstgöra. Som vanligt sena och hon visste att kyrkvärdskollegorna inte skulle vara glada. Men att komma iväg i tid var nästintill omöjligt. Han var alltid sen. Som ett barn vägrade han gå upp och drog ut på tiden. Ledsen, så ledsen. Upprörd, skakig. Så ledsen att när hon väl kom till kyrkan klarade hon inte av att tjänstgöra. Vad hon inte visste var att kollegorna och prästerna sett och förstått mer än hon själv gjort. Hon skakade nu också trots att det gått så många år. Barnen var vuxna, utflugna sedan flera år tillbaka. De bröt upp tidigt och skaffade sig sitt eget och hon förstår. Rätten hade dömt till hans förmån när det gällde var barnen skulle bo. Hon bedömdes inte trovärdig då hon berättade vad han gjort henne. Men det var med det som med så mycket annat. Det tog henne år att förstå att de inte trott henne. Utredningen socialtjänsten gjorde inför den rättsliga processen var så undermålig, att om hon hade presterat liknande på sitt konsultuppdrag hade det varit avslutat dagen efter och hon hade inte varit välkommen tillbaka. Det kunde hon, som bland annat var utbildad utredare, bedöma iallafall. En sång kommer upp: ”Ett brustet Halleluja”

broken-glass-598259_1920
Lika dold och gömd som den trasiga flaskan är, lika dolda var hennes skador och hon hade trampat på flaskan många, många gånger. Han gömde den i orden. Ingen såg, men den fanns alltid dold någonstans. Sönderskuren, osynliga skador. Han kastade sylvassa ord till henne, ofta, men dolde dem som om det var lite rart kärleksgnabb. Det var ”bomullen”  om det vassa som andra såg!

Känslorna av skam och skuld, framförallt mot deras barn skulle komma att följa kvinnan under många, många år efter att skilsmässan var ett faktum. Men hade hon inte gått, hade hon inte orkat leva vidare. Och någonstans djupt inom sig ville hon leva, trots allt!

woman-1006100_1920.jpg
Förtvivlan, skam och skuld. Dessutom skämde hon ut honom, hans mamma och deras barn genom att begära skilsmässa. Hur kunde hon bara komma på tanken att skilja sig från en så snäll man?

Mannen försökte på alla sätt att hindra skilsmässan genom att försöka ”köpa” henne med dyra saker. De hade sparat, gemensamt trodde hon, men alla tillgångar som fanns i äktenskapet var hans. Det fanns ett äktenskapsförord gällande fastigheten, trodde hon. När hon skrev på talades bara om det gamla torpet, inte något annat. Även bankens jurist hade betonat att förordet gällde hans mors föräldrahem, utan att nämna hur det skull komma att bli om det skulle bli en skilsmässa. Lånen som fanns stod däremot på henne.

document-428331_1920
Hon gick ur äktenskapet med skulder och enbart hennes personliga tillhörigheter. Allt annat var hans.

Kvinnan fick tag på en lägenhet. Han kunde inte hindra henne från att flytta. Och ett av barnen hennes sa att det var bra att hon flyttat. För nu hade hen fått se mamma glad. Hen hade aldrig tidigare sett sin mor glad. Skilsmässan innebar att hon bytte liv! Hon blev att må allt sämre, men skulle komma att arbeta i ytterligare några år samt hinna gifta om sig, starta ett nytt företag tillsammans med sin nya man och gå i konkurs innan hon blev sjukskriven på heltid. Bara dryga halvåret efter sjukskrivningen fick hon sjukersättning då både läkare och Försäkringskassan bedömde att det skulle bli en långvarig sjukdom. Att den skulle komma att bli varaktig trodde ingen – då. Hennes nya man kom att bli hennes livs kärlek men säg den lycka som varar. Vad hon inte förstod var att han var gravt alkoholiserad. Hon älskade mannen och hatade alkoholisten. En alkoholist som, likt så många andra med den sjukdomen, drack upp och sönder allt, inklusive företag, äktenskap och sitt liv. Efter några år blev det skilsmässa och snart därefter gick mannen bort till följd av alkoholism.

appartment-building-835817_1280.jpg
Efter separationen fick kvinnan en egen lägenhet. Hon flyttade dock ganska snart från orten, då det framkom att mannen bevakade hennes lägenhet.

Därmed är vi tillbaka till rubriken: Sjukdom, skilsmässa och konkurs. Det är de tre vanligaste orsakerna till att hamna på ekonomiskt obestånd, vilket hon också kom att hamna i, och där slutar vi denna del av Livsvandringen. Sista delen kommer att knyta ihop säcken och ta oss fram till hur kvinnan lever idag.

Vad skulle du ha sagt till kvinnan? Hur synligt tror du det var att hon levde i en mycket dysfunktionell relation?

Annonser

8 thoughts on “Livsvandringen – skilsmässa, sjukdom och konkurs

  1. bbnewsab 2016-06-23 / 10:01

    Hemsk läsning. Man kan ta livet av sig för mindre motgångar än så.

    Men det som frapperar mig mest är något helt annat. Hur kunde denna kvinna vara så naiv och godtrogen? Det känns som att hon jämt, i alla situationer är så att säga två på bollen (för att nu prata fotbollsspråk under pågående EM-turnering). Och då har man ju ingen möjlighet att bestämma i vilken riktning den här bollen ska röra sig.

    En nyckelmening i bloggtexten tycker jag denna är: ”Det fanns ett äktenskapsförord gällande fastigheten, trodde hon.”

    Och så fortsätter hon med att berätta att lånen stod på henne.

    Kvinnan i fråga är ju helt klart mer än normalbegåvad. Hur kan man då vara så naiv, rent ut sagt lättlurad? Om hon hade varit svagbegåvad, skulle jag kunna förstå detta. Men inte nu, när samma kvinna har visat sig vara snarare högbegåvad, åtminstone på det verbala planet.

    Jag vill på intet vis lägga någon skuld för det inträffade på kvinnan. Jag tycker mig skönja ett mönster i hennes ”handlingsförlamning”. En rimlig förklaring är att hon från tidig ålder blivit primerad till att agera reaktivt (= vara tvåa på bollen; motsatsen är att agera proaktivt, detsamma som att vara etta på bollen). Och primering kan i sin tur sägas vara det mer vetenskapliga namnet på ”Hjärntvätt Light”.

    Frågan är var någonstans ifrån denna ”Hjärntvätt Light” kom in i hennes liv. Kvinnan själv har i tidigare avsnitt av denna självbiografiska bloggserie angivit ett sannolikt ursprung till hennes primering. Hon lägger en stor skuldbörda på skolan, skolsystemet. Allt från lärare till elever.

    Jag är benägen att hålla med. Det finns studier som visar, att om man väljer ut några skolelever helt slumpartat och sedan säger till deras skollärare, att just dessa elever har förutsättningar att hög prestera det kommande läsåret, ja då kommer just dessa slumpvis valda elever att bli högpresterare under detta kommande läsår.

    Av etiska skäl pekades inga slumpvis valda elever ut som underpresterare. Men OM man hade gjort så, kan man nog räkna med att dessa under det kommande läsåret skulle komma att just underprestera.

    Så detta med förväntningar kan både hjälpa och stjälpa. I kvinnans fall kan man säga att (nästan) alla i hennes omgivning förväntade sig att hon skulle underprestera (i den mån de inte förhöll sig passiva och sade vare sig tu eller sju). Varvid hon underpresterade.

    Men när det handlar om en så uttalad och kraftig underprestation som i den här kvinnans fall, måste man fråga sig, om det räcker med att skylla allt på skolan, lärare och medelever.

    Själv vill jag peka ut även religionen och kyrkan/församlingen som ansvariga för det som hände. Jag förstår att kvinnan själv värjer sig mot det synsättet, eftersom hon har en så stark gudstro. Men faktum är att det finns undersökningar som visar ett starkt positivt samband mellan religiositet och intolerans (mot oliktänkande, mot avvikare). Dessa båda egenskaper processas (”handläggs”) i delvis samma delar av hjärnan.

    Så ju starkare religiositet, desto starkare brukar föraktet och hatet mot exempelvis homosexuella vara. Förakt och hat kan alltså ses som synonymer till intolerans.

    I och med att den här kvinnan erhöll en ”gammaltestamentligt” religiös primering (läs: Hjärntvätt Light”) från tre olika håll – 1) i skolan, 2) i äktenskapet; och 3) i församlingsarbetet (läs: under den lilla fritid hon ändock hade) – stukades hennes självkänsla och knäcktes hennes självförtroende. Och inte blev det bättre av att hennes kropp inte fungerade som unga kroppar förväntas göra.

    Naiviteten och lättrogenheten kan ses som coping behavior, alltså en anpassning till rollen som Askungen,

    Så ser jag på det hela.

    Liked by 1 person

    • Piia-Liisa Pisal 2016-06-23 / 11:48

      Kvinnan var på ett sätt två personer. En flicka/kvinna som från ca sju års ålder lärt sig att hon ingenting betydde i skolan först och fr a från det att hon som 15-åring flyttade samman med den man hon kom att leva ihop med i dryga 20 år. I hemmet var hon ingenting, helt undergiven hans vilja. Långt senare identifierade hon känslan, som hon misstagit för kärlek, som ren och skär rädsla. Hon var livrädd för sin man. Det kom till uttryck mycket tydligt vid några tillfällen direkt efter skilsmässan då han försökte tvinga sig på henne på olika sätt. Vid ett tillfälle fick hon hota med att ringa polisen om han inte gick från hennes lägenhet.

      Avseende äktenskapsförordet läste hon det inte efter det att hon skrev på 24 år gammal, förrän skilsmässan var ett faktum. Lånen tog hon mot makens uttryckliga vilja för att ha rörelsekapital i sitt företag, en enskild firma. Och som sagt, någon företagare var hon inte. Därav kom lånen att stå i hennes namn. Hade maken bidragit så att det funnits rörelsekapital är möjligt att hon inte behövt låna, men han krävde i stället att hon skulle vara med och spara pengar. Ekonomiskt naiv lånade hon och satte in på hans konto. Hon såg det som gemensamt sparande. Han såg det som återbetalning på familjens andra bil som stod i hennes namn och som han bidragit med pengar till vid inköp.

      I sitt arbete, men även under alla åren på Högskolan, var hon en annan person. Men hon kunde inte förstå att det hon läste om andra även skulle vara tillämpligt på henne. För som hon sa, hon hade gjort sitt val och fick ta konsekvenserna. Att hon ens skulle ha rätten att leva ett annat liv fanns inte i hennes begreppsvärld. Idag funderar hon mycket över hur hon kunde tillåta sig att bli så totalt nedtryckt att hon aldrig vågade säga och uttrycka en egen åsikt inför den man hon sa och trodde hon älskade.

      Det blev till slut en utbildning där det ingick att se sig själv tillsammans med en förälskelse i en annan man som öppnade hennes ögon och också fick henne att bryta sig loss. Förälskelsen var ett platoniskt förhållande fysiskt sett, men vände upp och ned på hennes liv. Både hon och mannen var gifta på varsitt håll, men deras relation emotionellt kom att fungera som en katalysator för förändring för dem båda.

      I sista delen kommer en del av detta och även kvinnans arbete med att integrera de båda delarna till att bli en person att belysas kortfattat.

      Men varför hon tillät sig själv att tro att hon var både dum (fr a skolan) lat och slö samt helt obegåvad när det gällde hushållsarbete såsom städning kan hon inte ens själv varken förstå eller förklara. Än så länge kan hon bara beskriva.

      Hennes tro har med all sannolikhet räddat hennes liv, då tron gett en anledning att leva. Den del av den kyrkliga gemenskapen som stod utanför makens kontroll (kyrkvärdsskapet) var ett exempel på en aktivitet som gav henne kraften till att sköta arbetet och att överleva.

      En hel del av naiviteten och att tro människor om gott till dess de bevisat motsatsen tror Pipili att kvinnan kommer att behålla livet ut!

      //P-L

      Liked by 1 person

  2. bbnewsab 2016-06-23 / 19:11

    Ja, jag tror också att den här kvinnan fick ökad lust att leva i kraft av sin religiösa tro. I kyrkan fann hon, i sin roll som kyrkvärd, en fristad. Låt vara en temporär sådan. Dvs så snart hon inte levde upp till kyrkvärdsförväntningarna, började hon att ses med alltmer oblida ögon även i den kyrkliga miljön. Dock gick det inte så länt som till den sorts disfellowshipment som Jehovas vittnen praktiserar. Som väl är. Ty då kan självmordstankar (ånyo) växa fram som ett realistiskt alternativ för att slippa ifrån det ”helvetet” man hamnat i redan här under jordelivet.

    Vad jag vill ha sagt, kära GGV Pipili, är att (det mesta som har att göra med) religion kan liknas vid ett tveeggat svärd. Om man är inne i gemenskapen, kan man förvisso finna en fin fristad där. Men vill – eller tvingas – man på något vis avvika från den rådande gruppnormen (och den kan variera från församling/samfund till församling/samfund) – kan religion också bli något som man kan göra sig illa på. Man kan uppleva sig sviken på olika vis.

    Man bör i sammanhanget dessutom komma ihåg att gudstro och ritualiserad religion inte nödvändigtvis är samma sak.

    Båda de här fenomenen vilar på en auktoritär underkastelsegrund. Ju förr man inser, och accepterar, det, desto bättre är det som regel.

    Dock finns det en viktig skillnad mellan de här två fenomenen. Gudstron kan ganska lätt subjektiviseras, dvs personaliseras, göras personlig, varvid det blir möjligt att skräddarsy den kravprofil som uppställs av den gudom man väljer att tro på och anförtro sig åt.

    Ritualiserad religion, å andra sidan, är den del av religionen som gör att det bildas olika församlingar, samfund och kyrkor, varvid gäller att varje samfund lägger tonvikten vid olika delar av det som står att läsa i Bibeln. Typexempel är Jehovas vittnen och deras syn på blodet eller, för den delen, på treenighetsdogmen.

    Dock har de flesta församlingarna, samfunden eller kyrkorna en gemensam värdegrund att utgå ifrån. Den kan som regel sammanfattas som synsättet, att man alltid har möjlighetenen att erhålla (”få ta emot”) frälsning TROTS ATT man egentligen inte förtjänar att få bli frälst. Men gudomen gör detta i all sin kärleksfulla nåd och benevolens (vilja att göra gott).

    Det är sålunda samma sorts religiösa tankegods som vi kan finns i exempelvis trosbekännelserna. I dessa står att finna formuleringar såsom: ”Jag fattig, syndig människa” eller ”Mea culpa, mea maxima culpa” (det sistnämnda är latin och kan lämpligen översättas med ”Min skuld och syndfullhet, min enorma skuld och syndfullhet”). Uselheten ska sannerligen hamras in i de troende.

    Med andra ord: Ritualiserad religiös tro primerar den troende till värdelöshetstänkande och värdelöshetskänslor. Och det på ett helt annat vis och på ett betydligt mer iögonenfallande vis än vad som är fallet vid de flesta ”privata”, subjektiva, ”skräddarsydda” gudstrotyper.

    En annan stor nackdel är att såväl privatiserad/subjektiviserad gudstro som den gudstro som finns under en församlings eller ett samfunds egid främjar magiskt tänkande (den intresserade rekommenderas att googla på ”magical thinking”).

    Starkt förenklat: ”Magical thinking” är barnets sätt att tänka. Man tänker med hjärtat mer än med hjärnan. Och då blir det av lätt insedda skäl inte så värst mycket till kritisk och/eller ifrågasättande analys. Utan personen i fråga lär sig att förlita sig mer på sin intuition än på sitt intellekt. Kort sagt: Man vänjer sig vid att låta magkänslan (”gut feeling”) styra, avgöra samt bestämma ”agendan”.

    Denna ”default mode”-inställning i hjärnan (”default mode” = sådana ”fabriksinställningar” i hjärnan, vilka finns i samband med ”leveransen”, dvs när barnet föds till vår värld/verklighet) ligger bakom all auktoritetstro (av vilken gudstro nog måste vara den mest spridda världen över).

    Magiskt tänkande innebär sålunda, att man lär sig – primeras – att lyda. Bibeln är full av verser som betonar att barnen ska lyda sina föräldrar och att man som vuxen ska lyda även gudomen och dess företrädare.

    Den som lyder går det väl för. Den som inte lyder, den individen straffas, antingen av gudomen själv eller av dess företrädare här på jorden (typ präster, församlingsmedlemmar osv).

    I själva verket är, vill jag hävda, all gudstro, mer eller mindre, att likna vid en tro på – och underkastelse inför – auktoriteter. Detta är också själva grundsynsättet i det som kallas för ”Religious Trauma Syndrome”, om vilket jag har skrivit tidigare i andra kommentarsfält i denna självbiografiska miniserie av min kära GGV Pipili.

    Spädbarnets första auktoriteter är mamma och pappa. Dessa två figurer kan göra och åstadkomma allt som det lilla barnet självt inte mäktar med att göra. Utan mamma eller pappa (eller deras ”stand-ins”) skulle spädbarnet inte kunna överleva.

    Senare i livet kommer mor och far att bytas ut mot andra auktoriteter, varav de två vanligaste nog är gruppledaren/gängledaren och, förstås, Skaparguden i Himmelriket. I just den här kvinnans fall var det maken som kom att bli henens auktoritet, vars ukaser inte fick ifrågasättas, enär hon då blev illa sedd och hållen av hela hans släkt (ända ned till brylling- och femlingnivå). TYdligen var kvinnan så primerad, att hon inte vågade slå larm hos sin egen släkt, be om hjälp av sina egna föräldrar. Hon var så primerad. Det tar emot att berätta för sina egna föräldrar vilken allmänt usel människa man – enligt primeringen – har blivit. Uselhet är så att säga inget man stoltserar med. (Det känner alla auktoriteter till, och det är därför som alla auktoriteter ägnar sig åt att utså frön av uselhet och värdelöshet/mindervärdighet.)

    Så för att sammanfatta: Jag menar som så, att även om kyrkligt engagemang erbjöd den här kvinnen en fristad och därmed en viss frihetskänsla, kan det likväl inte uteslutas att kyrkan och religionen på sätt och vis samtidigt bidrog till varför samma kvinnas känslor av värdelöshet och uselhet kom att cementeras.

    Det känns (nu appellerar alltså även jag till min så kallade magkänsla) som att kvinnans kyrkliga engagemang hindrade henne från att komma till den klarsyn, som samma kvinna synes vara på väg att skaffa sig i dag, många år senare. Eller om nu ”hindrade” är ett för starkt ord i detta sammanhang, så i alla fall försvårade detta kyrkliga engagemang hennes svåra väg till insikt och förståelse, att hon fallit offer för en sällsynt destruktiv primeringsvariant.

    Nu vill jag INTE att min kära vän GGV Pipili ska uppfatta dessa mina tankar som ett generalangrepp på hennes tro; än mindre som ett angrepp mot henne själv.

    Jag vill egentligen bara försöka klargöra för henne, att med gudstro och/eller religiöst (ritualiserat) engagemang (i kyrklig regi) följer ofelbarft också en primering(sprocess), som definitivt kan försvåra det så kallade ”uppvaknandet”, alltså insikten att det där talet om uselhet och värdelöshet som religionen (eller den religiöst präglade miljö man vistas i) faktiskt kan slå en i bojor och inte bara frigöra en själv.

    Att förmedla värdelöshets- och uselhetskänslor är ett av en auktoritets (vilken det vara må) allra bästa/värsta (stryk det som ej önskas) knep för att bibehålla folk i beroendeställning och underkastelse.

    Liked by 1 person

    • Piia-Liisa Pisal 2016-06-23 / 21:41

      Att vara kyrkvärd var (och är) ett förtroendeuppdrag i den församling som man tillhör. Svenska Kyrkan har kyrkvärdar/kyrkväktare som deltar aktivt i kyrkans verksamhet. För kvinnan var det en fristad, en möjlighet att komma bort hemifrån. Och i syndabekännelsen är sedan många år just den formuleringen: ”Jag, fattig, syndig människa” sedan länge borttagen. Istället används ofta orden där individen bekänner inför Herren att man syndat ”I tankar, ord och gärningar” och sedan får man en tyst stund. Det känns ofta bra att fundera över olika saker den stunden.

      Auktoritetstänkandet är inte särskilt stort, eller har varit i de församlingar jag tillhört iallafall. Det handlar mer om reflektion över livet och bemötande människor emellan. Prästerna och de andra medverkande bildar en arbetsgemenskap och som kyrkvärd blir man ofta en i arbetslaget. För kvinnan kom det att bli ytterligare en möjlighet att använda de kunskaper som hennes man förringade och faktiskt hånade genom att vara spydig och ofta påpeka allt negativt med hennes yrkesval/utbildning. Han talade om att allt hon läste kunde han osv. Vem som helst som hade egna problem skulle kunna ta det arbetet och liknande kommentarer. Nedlåtande, nonchalant och nedvärderande. Hon utbildade sig för att arbeta med samtalsstöd, kurativt och personalsocialt arbete. Hon kom att under sin yrkesaktiva tid arbeta mycket med utbildning, bl a som gymnasielärare. Men hans arbete som yrkesförare var mer (kunskaps-)krävande än hennes. Han skulle fostra henne och hon godtog det. Men for illa av hans syn på hennes val av utbildning.

      Så för kvinnans del var beroendet och underkastelsen helt och hållet avhängigt maken. Men hennes rädsla att uttrycka sin mening spreds givetvis även till andra situationer då hon ex v i arbetslaget hade svårt att säga sin mening. I situationer då hon var gruppledare fanns inte det beteendet alls däremot. Dock förmådde hon själv inte se skillnaden i hur hon agerade i de olika situationerna.

      //P-L

      Liked by 1 person

  3. bbnewsab 2016-06-23 / 22:55

    Nu har vår debatt här i kommentarsfältet kommit en bit bort från vad din bloggartikel egentligen handlar om.

    Så jag ska inte bli lika långrandig som jag brukar vara när jag kommenterar hos dig.

    Jag väljer att svara i punktform:

    1) Det smärtar mig att du inte förmår se kyrkans auktoritära konstruktion och uppbyggnad. Du verkar vilja se denna auktoritära uppbyggnad som vilken hierarki som helst. Men hur duktig, beläst och kunnig en kyrkvärd än må vara, så kan hen inte konkurrera med prästen. Kyrkvärdens arbetsuppgifter är högst begränsade. Vanligen, under en gudstjänst, handlar det väl om att få ”äran” att läsa något stycke ur Bibeln eller så. Rätta mig gärna om jag har fel härvidlag.

    2) I den Svenska Kyrkohandboken från 1986 ska det, om jag inte är felunderrättad, finnas fem olika syndabekännelsetexter.

    3) En av dessa fem texter är den klassiska, som jag åberopade. Just den textvarianten har hängt med sedan 1500-talet och utgör en bearbetning av den svenske reformatorn Olaus Petris text i 1531 års svenska mässa. Denna variant av syndabekännelsen är alltså inte kastad på sophögen. Dock används den numera inte så ofta. Men det beror på att dagens svenska kyrka vill visa sig mer försonlig och inte skuldbelägga folk mer än nödvändigt. Olaus Petris variant betonar ju arvsynden, dvs att vår syndfullhet är något som vi har Eva i Edens lustgård att tacka för, sedan hon lyssnat på Ormens luriga locktoner. Läran om arvsynden är för övrigt en av den kristna trons grundpelare. Det är arvsynden som nödvändiggör vårt behov av frälsning.

    4) Så här börjar den hemska texten:

    Jag fattig, syndig människa, som med synd född, i alla mina livsdagar på mångfaldigt sätt har brutit emot dig, bekänner av allt mitt hjärta inför dig, helige och rättfärdige Gud, kärleksrike Fader, att jag icke har älskat dig över allting, icke min nästa såsom mig själv. Emot dig och dina heliga bud har jag syndat, med tankar, ord och gärningar, och vet mig för den skull vara värd att förkastas från ditt ansikte, om du skulle så döma mig, som mina synder hava förtjänt.

    Den är riktigt vedervärdig textvariant, anser jag. Den har plågat svenska gudstjänstbesökare i hundratals år. Och finns alltså fortfarande med i kyrkohandboken.

    5) Frågan är om de andra fyra varianterna är så mycket bättre. Den kanske vanligaste syndabekännelsevarianten nu för tiden går så här:

    Jag bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud,
    att jag har syndat med tankar, ord och gärningar.
    Jag har inte älskat dig över allting,
    inte min nästa som mig själv.
    Genom min synd är jag skyldig till mer ont
    än jag själv förstår
    och har del i världens bortvändhet från dig.
    Därför ber jag om hjälp att se
    och bryta mina synder.
    Förlåt mig för Jesu Kristi skull:

    I den varianten har man låtit lyfta bort arvsyndsproblematiken, dvs att synden på något vis skulle vara inprogrammerad i våra gener. Jag ser detta som en förfalskning av det kristna budskapet. Är det verkligen rätt – läs: förenligt med vad som står att läsa i 1 Mosebok – att tona ned arvsynden?

    Och kanske framför allt: Menar du att det som blir kvar i denna variant av syndabekännelsen skulle vara mindre skuldbelastande, mindre uselhetskänsloframkallande? I mina öfon är denna modernare variant blott mer försonlig, men lika skuldbeläggandeoch uselhetsfrämjande.

    6) Är det månne någon annan av de fem textvarianterna av syndebekännelsen som du hade i åtanke i ditt svar till mig här ovanför, GGV Pipili?

    Liked by 1 person

    • Piia-Liisa Pisal 2016-06-30 / 15:46

      Så, sent omsider kommer ett svar på din kommentar. Jag har lovat att svara och försöker att så långt jag kan hålla mina löften. Jag har personligen inte uppfattat syndabekännelsen såsom skapande av av uselhetskänslor. Däremot som en påminnelse om hur lätt det är att såra en medmänniska genom att inte tänka sig för.

      Att såra en annan person innebär för mig som troende också att vända mig bort från Gud, att inte följa hans ord. Och jag har haft (som jag också tror jag skrivit i in presentation) som ett av mina motton: ”Den av er som är utan synd kastar första stenen” syftande på denna text: Jesus och äktenskapsbryterskan, Joh 7:53-8:11. Jag tror inte att det finns någon förutom Jesus, om ens han?, som varit och är felfri. Därför ska vi heller inte ”kasta sten” på andra som gör fel. Själv far jag illa av att göra någon annan illa, men jag vet ju att jag gjort, gör och kommer att göra det, om än inte medvetet. Därför känns förlåtelsen skön att få.

      Det handlar inte om ”att synda på nåden”, utan om en uppriktig sorg över att jag gjort illa. Och eftersom jag tror på Jesus Kristus Guds son, vår frälsare och att ”förlåten rämnade” i samma ögonblick som han avled på korset lämnar jag också den gammaltestamentliga tron om arvsynden bakom mig. Nu vet inte jag om detta är teologiskt riktigt, men jag tänker att Jesus tog alla våra synder på sig för att vi skulle bli förlåtna och få en direktkontakt med Gud och i denna ingick även arvsynden. Den gamla (1917 års översättning) har en dubbeltydighet som saknas i Bibel 2000 just genom benämningen ”Förlåten” (Bibel 2000: förhänget) Förlåten rämnade och vi blev därmed också förlåtna. Jag är förlåten, jag kan gå fri sjungs det i sången Spikarnas lovsång

      Jag har min tro på Treenigheten, Fader, Son och Ande”. Jag tror att jag av nåd och endast av Guds nåd har tillträde till Hans rike. Jag kan inte genom gärningar göra mig ”värdig”. Nåden och försoningen med min skuld och min skam. Kanske mer korrekt att säga alla dessa känslor av skuld och skam jag, liksom kvinnan i serien bär på, lyfts bort av nåd och försoning. Men, att hitta nyckeln till detta bortlyftande tar tid och är ett, för både mig och kvinnan, svårt och jobbigt arbete som kräver professionell hjälp dels i form av psykoterapi, dels i form av själavårdande samtal. Syndernas förlåtelse innebär kort sagt att jag ser att även jag kan göra illa, men att Gud förstår och hjälper och att jag också tar till mig detta både förnuftsmässigt och emotionellt, vilket inte alltid är enkelt.

      När kvinnan nu går i psykoterapi så ser hon också mönster som funnits i lång tid som kan förklara varför hon agerade såsom hon gjorde. Av hänsyn till andra får det stanna därvid. Det finns förklaringar som kommer att leda till att kvinnan förstår varför hon agerat såsom hon gjort. Förklaringar som bidrar till läkning.

      Avslutningsvis: För att förlåta sig själv och försonas med vad man gjort, att förlåta andra för vad de gjort mot mig och försonas med det, behövs ingen kristen tro. Det är lika svårt tror jag oavsett om jag är troende eller inte. Däremot är det en absolut nödvändig del i en läkningsprocess.

      //Pipili

      PS! Som kyrkvärd så utgjordes arbetet i det stift jag då tillhörde, till stor del av arbetsuppgifter som inte var synliga såsom exempelvis skötsel och ansvar för kyrkans inventarier. Ex v upprättade kyrkvärdarna inventarieförteckningar, såg till att mässhakar, röcklin, albor och annat som prästerna använde hölls i gott skick och tvättades vid behov. Kyrkvärdarna ansvarade även för kollekt, nattvårdsdukning och mycket mycket mer! (Länken ovan går till en sida som säljer liturgisk utrustning. Livets Skiftningar har inte på något vis någon anknytning till företaget)

      Liked by 1 person

  4. bbnewsab 2016-07-01 / 00:20

    Apropå kollekt. Stämmer det att efter gudstjänstens slut så tar prästen, eller någon av kyrkvärdarna, dagens kollekt och kastar upp mynten och sedlarna i luften, på det att Gud ska kunna ta därav vad Han vill ha.

    Det av kollekten som Gud sedan låter falla ned på golvet tillfaller församlingen att utnyttja efter eget skön.

    Eller är detta blott en seglivad myt? 🙂

    Liked by 1 person

    • Piia-Liisa Pisal 2016-07-01 / 02:13

      Detta måste vara en seglivad myt. Då kollekten är insamlad välsignas den av prästen. Efter Gudstjänsten räknas den, jämnades dessutom ut av kyrkvärdarna och/eller annan personal till hela hela kronor. I de fall prästen ville ge kollekt så gavs den ofta just som en avrundning uppåt.När jag var kyrkvärd fanns öresbelopp kvar och det fanns alltid några kronor i småmynt i sakristian. Om inte, tog vi fram våra egna plånböcker och jämnade ut till ett jämnt belopp.

      Kollekten är strikt reglerad från Domkapitlet och delas in i församlingskollekt, (församlingen bestämmer till vad kollekten ska gå) stifts- respektive rikskollekt. Ofta läser kyrkvärden/prästen upp ett kollektbrev där mottagande organisation beskriver ändamålet med kollekten. Ibland medverkar mottagande organisation i Gudstjänsten och ges då givetvis själva tillfälle att berätta hur de avser använda kollekten. Efter läsningen av kollektbrevet avslutade jag och mina kollegor lite individuellt med orden: ”Kollekten anbefalles varmt” eller ”mycket varmt”. Ibland, då vi tyckte att kollekten var mycket angelägen lade vi till våra egna åsikter om detta efter att vi läst upp kollektbrevet. Det händer också att kollekten delas mellan olika ändamål. Nu ser jag ofta då det finns särskilda agendor upptryckta just för den söndagen att kollektändamål skrivs i denna, eventuellt med något citat från kollektbrevet.

      Efter Gudstjänsten och kollektens räknande fördes belopp in i en liggare som sedan kontrollerades av kyrkokamrer. De som räknat kollekten signerade också i liggaren. Kollekten ändamål bestäms i slutet av kyrkoåret för kommande år.
      //P-L

      Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s