Personlig assistans och drömmar

forest-438432_1920
Visserligen svårt att ta sig fram här med Permobilen, men jag drömmer om denna typ av miljö. Jag längtar efter skogen.

Idag blir det ett lite annorlunda inlägg, för idag står drömmen i centrum. Drömmen om att kunna göra det jag vill när jag vill. Kanske låter det naivt, larvigt och självklart att kunna göra det jag vill, när jag vill. Ingen kan göra det en vill när en vill. Två ytterligheter ställs mot varandra. Att vilja och kunna eller inte. Men nu talar vi drömmar. Och i drömmen finns ingenting som är omöjligt. Fast, jo, lite håller jag mig fast i verkligheten ändå. Jag flyger inte helt och hållet iväg i drömmarnas land. Det ska handla om personlig assistans och drömmar, inte bara drömmar. Begränsningens staket slås upp. Är det någon skillnad på vad jag kan göra idag – om jag vill – och vad jag skulle kunna göra om jag hade personlig assistans?

motorized-wheelchair-952190_1920
Permobilen är min väg till frihet, men jag måste alltid ha någon med mig.

Permobilen är friheten, men detta men som alltid ska komma och sätta käppar i hjulen. Utan ledsagare, ingen tur utomhus. Det är frihet att komma ut. Jag vill ut. Fint sommarväder, lagom varmt och jag sitter inne för jag har ingen ledsagare. Allt måste planeras flera dagar  i förväg. Det är ont om personal och mina fem timmar per månad för privata ärenden som kommunen anser vara skäliga levnadsvillkor räcker inte så långt. Och så är det dagsformen. En promenad är 30 minuter lång och då hinns det inte med några fikastunder eller butiksbesök! Promenad (enligt SoL) om 30 min ligger utanför ledsagning och kan beviljas en gång/vecka läste jag i kommunens information nyligen. Då ansökte jag om det på en gång så kan jag kanske få komma ut lite i sommar om ansökan blir godkänd. Ska jag uträtta något ärende får jag ansöka om detta separat.

coffee-shop-1154289_1920
Varför inte en fika ute?

Jag älskar försommaren. Jo jag vet, vi är i högsommar snart, men iallafall. Tänk att få ta en promenad i skogen. Att få gå, inte åka, gå. Strosa sakta tillsammans med en stor hund i en grönskande skog där solens strålar letar sig ned mellan träden. Små skogsängar här och där. Resterna efter en torpstuga för länge sen. Gräsbevuxet jordkällartak finns kvar. Går fram och tittar. Dörren hänger på trekvart, men den mustiga doften från källaren  slår emot mig då jag lyckas öppna dörren några centimeter. Jag släpper hunden  fri att återupptäcka den lilla markbiten runt där stugan en gång stod. Kanske såg det ut så här ett antal år efter att stugan blivit bortglömd:

Ja, bilden på den övergivna stugan är troligen tagen tidigt på våren. Men i min fantasi så är det lika grönt och fint som vägen dit var. Runt stugan finns fortfarande kvar av blommor och bärbuskar som grönskar.

Den lilla öppna platsen i skogen blir allt mindre. Om några år har skogen tagit över helt, källartaket har ramlat in och det kommer att vara svårt att se att det en gång fanns en boplats här. Men än kan jag njuta av promenaden. Jag vill avsluta promenaden hemma, nere vid hamnen med en kopp kaffe tillsammans med min ledsagare. Från hamnen tar det fem minuter att gå hem – som frisk. Jag rullar hem med min PA bredvid mig. Jag drömmer, och snart är vi åter tillbaka till verkligheten. För promenaden var rullande. Det är bara i drömmen jag kan strosa omkring gående. Från skogen åter hemma. Hamnen är vacker den också!

En kopp kaffe och en god glass i hamnen.

Nu har jag aldrig haft en personlig assistent, men jag hoppas att jag får det beviljat. Jag smakar på ordet: Personlig assistent (PA). En assistent, en person. En person som assisterar mig, Pipili! En person som hjälper mig med det jag ber om. Där jag inte först behöver tänka: Finns tiden, och så nästa fråga: Ingår det i arbetsuppgifterna för personen? Jag hoppas och tror att en PA kan hjälpa mig med det jag vill ha hjälp med för stunden! Inte vad som står på ett papper. ”Fråga om ögondroppar,  tillsyn, mellanmål, kaffe. Förbered kvällsmål”.  17.23-17.40. 17.42 ska undersköterskan vara på plats hos nästa brukare.

sun-1222658_1920 - kopia
På väg hem vid en annan promenad. Jag och min personliga assistent – i min fantasi.

En personlig assistent  är frihet. Frihet att göra det jag vill när jag vill. Friheten att få vara som alla andra som det står i lagen. Att jämföras med ett besök som kanske ska ta exakt 17 minuter. Det kan bli lika lång tid/dygn med både PA och hemtjänst. Skillnaden är den att PA har sin tid samlad, medan hemtjänsten har tiden utspridd över dygnet, fördelat på tiotalet besök. Jag kommer med sannolikhet att behöva lite hjälp från hemtjänsten även om jag har PA. En PA kommer troligtvis inte att kunna ersätta samtliga hemtjänstbesök. Om inte annat behöver jag ha kvar trygghetslarmet för den tid ingen är hos mig. PA innebär ändå en större frihet för mig att själv bestämma över mina dagar eftersom jag har någon hos mig under en lite längre tid än från fem minuter upp till en timma. Kanske kan jag sitta tillsammans med min PA i hamnen både dagtid och någon fin augustikväll och bara njuta en stund…

Sommar…

Vad är sommar och frihet för dig?

Annonser

4 thoughts on “Personlig assistans och drömmar

  1. bbnewsab 2016-06-30 / 23:53

    Sluta ALDRIG drömma, min kära GGV Pipili!

    Men tänk på att också vara realist.

    Man kan inte leva enbart i en fantasivärld. Ty då får man problem.

    Liked by 1 person

    • Piia-Liisa Pisal 2016-07-01 / 01:48

      Pipili slutar inte drömma. Och tappar inte kontakten med verkligheten heller. Hon gjorde det det då hon 2015 blev sjuk, så sjuk att hon inte förstod att hon var sjuk… Pipili tyckte själv att hon var lätt deprimerad. Sanningen var långt värre. Hon saknade till mycket stor del sjukdomsinsikt. Utan ihärdiga, goda vänner vet hon inte hur det hade kunnat gå. De, tillsammans med hemtjänstens personal, såg till att Pipili sökte hjälp och också tog emot den hjälp som erbjöds. Ett varmt Tack till alla som fanns runt omkring mig . Ni gjorde stordåd. Tack vare er så kom jag under behandling, som fortfarande pågår. Se kommentarer till serien livsvandring (juni 2016) säger:

      //Pipili som drömmer vidare 😉

      Liked by 1 person

  2. Jag 2016-07-02 / 10:53

    Jag önskar innerligt att du får personlig assistans. Jag måste tillstå att jag helt har missförstått omständigheterna när min bror beviljades detta. Jag har gråtit för att han inte längre klarar allt men istället borde jag varit glad för att han får hjälp med sin vardag och kan vara friare och inte behöver använda sista droppen av sina krafter till alla bestyr utan kan få njuta av det som är roligt och givande. Självklart ska du ha den hjälpen också, Piia-Liisa!

    Liked by 2 people

    • Piia-Liisa Pisal 2016-07-02 / 12:39

      Tack för din kommentar. ❤

      PA är vad som kallas för en rättighetslag, dvs något vi "funkisar" ska ha rätt till enligt internationell lagstiftning för att vi ska kunna leva ett liv som så långt som möjligt ger oss samma möjligheter som en icke funktionsbegränsad. Så när du säger att du vill vara glad över att han får hjälpen att klara vardagen gör det också mig glad.
      För alldeles för ofta är det så att det som för en frisk person möjligen kostar några minuter av tid, kan för mig ta resten av dagens krafter! Som en dusch! Att då få hjälp med det jag behöver, när jag behöver skulle underlätta vardagen mycket. En PA finns på plats, medan hemtjänsten kommer, som beskrivits, på relativt fasta tider! Jag kanske inte behöver gå på toaletten precis när hemtjänsten är här, men 20 min senare. PA känns för mig som ökad frihet!
      //P-L

      Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s