Varför? Att våga lyssna inåt…

sweden-1090017_1920
Att våga lyssna till sig själv. Att söka svaren på denna obekväma fråga som kräver mer av oss än bara ”sunt förnuft” – Varför?

Att våga lyssna till de svar som finns dolda inom oss är inte alltid det enklaste. Att lyssna till vårt inre. Verkligen våga lyssna. Lyssna på rösten, svaren som finns inom oss. Det handlar om att öppna upp dörrar som kanske varit stängda i decennier. Minnets dörrar. De kan vara både gistna och skeva, slarvigt stängda en gång för så många år sedan. Dörrar som slogs igen för det gjorde så ont att ha dem öppna. Men så kommer den stunden då dörr efter dörr måste öppnas med varsam hand. Att bara slita upp dörren kan ta en ände med förskräckelse och i allra sämsta fall kan det leda till att personen inte orkar leva vidare. Ibland rycks en sådan dörr upp av misstag och allt bakom blir synligt. Detta kan också ses som en bild av hur psykoterapi kan fungera. Under terapisessionerna vandrar vi i korridorerna och så tar det stopp. Det är en dörr i vägen som måste öppnas för att komma vidare framåt.

sunlight-166733_1920
Ibland lockar ljuset bortom vårt jordiska liv. Men ofta är lusten att leva starkare än viljan att dö. Tack och lov!

Och när dörren öppnas sker förhoppningsvis ett genombrott i terapin. Om genombrottet handlar om förfluten tid, här och nu eller framtida beteende varierar både på typ av terapi och på vad som utgör den enskildes problematik. Men när dörren är där måste en våga ta steget att öppna dörren om en vill fortsätta på den inslagna vägen. Annars gäller att vika av. När detta skrivs rullar tre legenders musik i bakgrunden. Willie Nelson, Johnny Cash och Kris Kristofferson: Me and Bobby McGee och i den sången finns en rad som är så sann: ”Freedom just another word for nothing else to loose” Tanken är att detta kan tolkas på fler sätt, men i detta sammanhang blir tolkningen att det finns ingenting att förlora på att öppna dörren, det kan vara dörren till friheten. Som individ finns inte längre kvar något att förlora. Friheten från, och friheten till. Att våga öppna dörren och utsätta sig för all den smärta det kan innebära. Det innebär just att börja lyssna till sig själv.

key-1148920_1920
Att lyssna till sig själv blir också ett sätt att finna nyckeln till friheten. Friheten från gamla, idag ologiska och irrelevanta, rädslor. De kan en gång ha fyllt en viktig funktion. Idag hindrar de utvecklingen individen söker.

Vad finns då inom en individ som kan vara så smärtsamt att det låstes in en gång och nyckeln kastades bort? Det handlar om tankar och tänkande. Om upplevelser och bemötande från omgivningen. Det kan också vara fysiska och psykiska trauman. Om hur individen skapat sig själv och sin bild av sig själv. Det handlar om vad som kan kallas för yttre och inre verklighet och överensstämmelsen dem emellan. Det finns de individer som skadats så svårt att de inte överlever att vissa dörrar öppnas. Så svårt att medvetenheten om att dörren ens finns är djupt undanträngd. Just för att skadan som finns bakom dessa dörrar är så svår att den inte går att hantera. Men där måste alltid en individuell bedömning göras tillsammans av terapeut och den som söker hjälp. Allt behöver med nödvändighet inte lyftas upp till ytan för påseende.

frosted-glass-741505_1920 - kopia
En del låsta och förträngda dörrar i vårt sinne mår vi bäst av att låta förbli låsta. Kanske kommer de alltid att gnissla utan att vi vet vad det är som gnisslar, men att öppna dörren kan vara mer än vad individen fysiskt och psykiskt orkar med. 

Att våga lyssna till sig själv. Det kräver mod. Det kräver mognad. Det kräver ofta professionell hjälp. Vilken inriktning terapeuten har är inte av så stor vikt. Det är alliansen mellan den terapisökande och terapeuten som är viktigast. I vissa lägen kanske det räcker med att ha någon vän att tala med, eller att själv gå igenom delar av sitt liv. I andra fall kan det vara så jobbigt att det krävs slutenvård. Oavsett vilket, handlar det om att lyssna inåt. Att sluta med att försöka springa från sig själv och sina egna tankar. Att ta sig an detta envisa lilla ord: Varför?
away-383313_1920

forest-1221730_1920
Hur ser din bro ut – och Varför? Bridge over troubled water

Från vilket håll kommer du? Var finns dina dörrar? Går du från mörker till ljus eller från ljus till mörker?
sea-899660_1280
nature-1037382_1920
bistro-498504_1920 - kopia
soccer-1141184_1920 - kopia
Bilderna kan ses som exempel på olika situationer, kanske också som ett svar på frågan som ställdes i rubriken. Varför?  Men det kan också vara situationer som finns bakom dina dörrar och när du öppnar dörren får frågan ett svar. Dörren behöver inte förbli öppen. Ofta räcker det med att öppna den, städa utrymmet och stänga dörren som nu inte längre gnisslar och stör. En inre renovering och storstädning. Precis som när vi gör det i bostaden är det ett slitsamt och inte särdeles roligt arbete. Men mödan värt. Lycka till med din inre resa och ditt sökande efter svaret på Varför?

cat-1357104_1920
…och ta gärna tillvara på katternas förmåga till total avslappning och njut av högsommarsolen. Ibland är det bättre att avstå från allt som kräver (an)svar och bara släppa taget. Ta tillvara på stunden här och nu.

Vill du berätta om något du lyssnat till, någon resa du gjort eller något annat som haft stor betydelse för dig är du välkommen att göra det. Kanske har du ett bra svar på Varför?

Annonser

4 thoughts on “Varför? Att våga lyssna inåt…

  1. bbnewsab 2016-07-11 / 19:16

    @GGV Pipili: Det där du skriver i detta blogginlägg är både bra i betydelsen nyttigt och bra i betydelsen lärorikt.

    Din dörrmetafor är mitt i prick.

    Jag kommer av olika skäl att tänka på ett program jag hörde på radion tidigare i dag. Det var en intervju med en medelålders man som blev mobbad av framför allt två klasskamrater (en som var prästson och en som var som till en lärare).

    Ca 35 år senare kände den intervjuade mannen att han bara måste få till ett avslut på sina hemsökande mobbningserafernheter. Annars skulle dessa hemska minnen förfölja och hemsöka honom även resten av livet precis som de förpestat hans vuxna liv hittills, fram till nu.

    Men hur då?

    Han öppnade olika dörrar i och till sitt inre. Och kom fram till att han måste hämnas. Få revansch.

    Med hjälp av privatdetektiv tog han reda på olika fakta om sina två numera vuxna ”bödlar”.

    Sedan började han att skicka SMS till dem på olika tider på dygnet. Med innehåll som skulle få mottagaren att känna sig olustig och rädd och undra vem SMS-skickaren var.

    SMS skickades även till fruarna. Med anklagelser om att deras make var otrogen och annat smått och gott ägnat att så split i äktenskapen.

    Anmälan gjordes också till socialtjänsten om misstänkt barnmisshandel, misstänkt drogmissbruk med mera.

    Så det kan näppeligen ha varit så värst trevligt för de två nu vuxna mobbarna.

    Det var verkligen inte snällt gjort av den vuxne man som blev så mobbad som barn, när han gick i mellanstadiet.

    Han visste hela tiden att det han nu gjorde och höll på med var brottsligt.

    Men, förklarade han för intervjuaren, fick han inte hämnas på detta vis, skulle han inte kunna självläka.

    För att få till stånd en konfrontation med sina ”bödlar” tog han mod till sig och anmälde sig själv för polisen. Och berättade om sina trakasserier.

    Han ville möta sina plågoandar i rätten.Möta deras blickar.

    Domstolsförhandlingar blev det.

    Fast här var det något som gick fel. Båda ”bödlarna” förnekade nämligen å det bestämdaste att de hade mobbat den här mannen, när de alla tre gick i skolan. Fria fantasier, löd deras förklaring. Eller paranoida tankar av det i målet tilltalade.

    Så mötet i rätten blev inte riktigt vad den mobbade mannen hade tänkt sig. Han var redo att, kanske, förlåta dem, om de ångrade sig för hur de hade betett sig mot honom när de gick i skolan. Nu blev det inte så.

    Men liiite lättade det ändå på det inre trycket hos den mobbade mannen. Han hade hoppat av skolan redan i sjunde klass, berättade han. Mådde illa av att ens tänka på skola, klassrum, lektioner, kärare, elever.

    Nu kände han att han ville ta igen vad han missat i skolväg. Det var helt nya tankar hos honom. Han skulle gå på folkhögskola, bestämde han sig för.

    Blotta tanken på skolor, lärare och elever hade gjort honom kräkfärdig tidigare. Nu efter rättegången, där han förstås dömdes för sina gärningar, började han äntligen att kunna se sig som vuxenstuderande skolelev.

    Vackert så. Han var trots allt nöjd Trots utebliven ånger från ”bödlarna”.

    Nu till frågan: Handlade den här numera medelålders mannen rätt som betedde sig som han gjorde för att få sin hämnd? Öppnade han rätt dörrar i sitt inre? Eller fel dörrar?

    Och hur var det med de två mobbarna som förnekade allt som lät som eller ens andades mobbning? Öppnade de någon väl tillsluten dörr i eller till sitt inre? Det verkar inte så.

    Själv tror jag att vi alla har behov av att låsa upp dörrar till vårt inre då och då. Vädring av det som känns unket, ynkligt och förljuget är väl aldrig helt fel?

    Men ibland kan det unkna, det ynkliga, det förljugna, stå en upp till halsen och göra personen i fråga omtöcknad av ”ångorna”. En fråga envar borde ställa sig skulle kunna vara denna: Är revansch (hämnd) alltid den bästa lösningen?

    Efter att ha hört den mobbade mannen intervjuas på radion och ge sin version känner jag mig kluven. Vad gör man om den man anklagar har så starka försvarsmekanismer, att hen helt förnekar det som läggs hen till last? Vad har man då egentlign vunnit och uppnått?

    Ja, något måste det förstås vara som man har lyckats uppnå. Annars skulle den här mobbade mannen nog inte ha börjat studera på folkhögskola.

    Jag är inte så lite nyfiken på hur min kära GGV Pipili ser på det här som jag just har berättat om.

    Har Pipili möjligen också umgåtts med hämnd- och revanschtankar? Eller hon har, i kraft av sin gudstro, valt att förlåta, vända andra kinden till?

    Fast i så fall undrar jag: Är det lätt att förlåta en person, som förnekar allt det som läggs hen till last? Krävs det inte någon motprestation så att säga?

    Eftersom mina frågeställningar nog har bäring på oss alla, mer eller mindre, skulle det vara trevligt, ifall fler än GGV Pipili ville ha godheten att tycka till. Det finns väl ingen åsikt här som är helt rätt eller helt fel. Så var inte rädda att torgföra er åsikt. Eller berätta om era erfarenheter och minnen av hur man, kanske, har löst sådana här spörsmål.

    Gilla

    • Piia-Liisa Pisal 2016-07-11 / 21:35

      Efter att själv ha erfarenhet av mobbning, såsom ni som läst denna blogg känner till, kan jag inte på något sätt försvara mannens agerande i exemplet. Jag kan möjligen förstå. Men hämnd har aldrig varit en framkomlig väg till avslut och fred. Däremot ett läkande möte. Kanske hade mannen agerande blivit ett annat om han nöjt sig med att söka upp dem han mindes plågade honom, och istället bett om ett möte. Då kanhända att även de som nu förnekade mobbningen haft andra minnesbilder. Såsom jag ser det triggades deras försvar av trakasserierna varför de anklagades svar i rätten ter sig fullt rimligt för mig.
      I en anda av lugn och önskan om förståelse varför tror jag personligen att han nått ett långt bättre resultat, och möjligen hade också de forna plågoandarna inte ”kastats tillbaka” till den ålder de var i då trakasserierna pågick, utan att de kunnat se situationen på ett vuxet sätt. För barnet som mobbar ser inte konsekvenserna av sitt agerande då de följer med en grupptillhörighet. Men ur vuxet perspektiv kanske de kan se det de gjorde.

      Jag läste nyligen om en kvinna som blev inbjuden till att fira 20 eller 30 år efter avslutat examen. Även hon hade varit svårt utsatt. Hennes sätt att ”hämnas” blev att skriva och gå ut i media och berätta hur hon upplevt situationen. Men istället för att förfölja berättade hon öppet och ställde frågan: Varför tror ni jag skulle vilja fira något som fortfarande gör ont? (ej citat men med den ungefärliga meningen) Hon beskrev också en del av sina upplevelser och avslutade med: ”Istället för att delta i era festligheter har jag skänkt motsvarande summa som resan och festligheterna ni anordnar skulle kostat mig till Friends.” På så sätt kanaliserade hon sitt hat gentemot de forna klasskamraterna på ett positivt sätt. Därtill gjorde hennes gåva till Friends att kanske någon idag ung person slipper bli utsatt för mobbning. Offentliggörandet blev s a s hennes hämnd. Och det skadade ingen. Hon pekade inte ut någon enskild, utan hela klassen fick bära ansvaret.

      Livets Skiftningar tar på alla sätt avstånd mot mobbning och trakasserier. Att hämnas leder inte någonstans. Är det någon som känner behov av att hämnas förordar jag i så fall ev ett öppet brev utan att enskild person pekas ut. En gåva till någon organisation som arbetar aktivt mot mobbning kan vara ett komplement. Att trakassera och kränka är aldrig acceptabelt!

      Det är Pipilis mycket bestämda åsikt! ”Make Peace Not War” som det en gång sades 😉
      (Friends är en förening som arbetar aktivt mot mobbning. Båda länkarna går till föreningen Friends)

      Liked by 1 person

  2. bbnewsab 2016-07-11 / 22:11

    Jag tror inte du riktigt fattar hur klok och vis du är, GGV Pipili!

    Din kommentar tar upp så många aspekter, att en professionell psykoterapeut näppeligen skulle ha kunnat belysa problematiken bättre än vad du gör.

    Jag tycker att du har gjort dig förtjänt av en riktig gullekram. Som tack för alla klokheter du delar med dig av.

    Liked by 1 person

    • Piia-Liisa Pisal 2016-07-11 / 23:54

      Pipili tackar för berömmet. Att löna ont med gott är en gammal, väl känd princip.

      ”Men om din fiende är hungrig, så ge honom att äta, om han är törstig, ge honom att dricka. Gör du det, samlar du glödande kol på hans huvud.” (Romarbrevet 12:20 / Ordspråksboken 25:22) (…)Genom att vara vänlig mot den som är ovänlig så ger man honom just det han saknar: kärlek och värme. Bildligt talat får han bära hem det till sig på huvudet och vem vet, kanske gör det hans tillvaro så pass mycket ljusare och varmare att han själv kan börja vara vänlig.Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.” (Nothing´s too hard for God 10/8 -09)

      Genom att exempelvis stödja en förening som Friends kanske den som mobbar eller har gjort det själv inser vad hen gjort, och gör förhoppningsvis inte om det!
      Tack för gullekramen. En sådan är alltid en uppskattad gåva ❤
      //Pipili

      Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s