Hemtjänsten, semestertider och vikarier

bedroom-374977_1920
Är det du som har bäddat min säng idag?

Sol, sommar och semester. För den ordinarie personalen som arbetar resten av året. För dig som annars studerar eller är arbetslös innebär sällan sommaren någon större chans till ledighet. För sommaren är vikariernas tid. Du som är vikarie inom hemtjänsten ska veta en sak: Du är välkommen hem till mig. Du behövs för att jag ska kunna fungera. Du behövs för att ordinarie personal ska kunna orka arbeta resten av året. Kanske är du student och har en tuff termin bakom dig och tog studenten i början av juni, eller har varit arbetslös och äntligen fått arbete. Någon är timvikarie, och någon kanske nyss har gått i pension, men vill ut och arbeta lite. Några känner jag redan, andra har jag aldrig träffat.

dishwasher-526358_1920
En av arbetsuppgifterna kan vara att sköta disk och enklare matlagning.

När ni som helt nya ska börja på det som för flera är ert första arbete har jag som brukare, en del tankar och funderingar. För det är skillnad på att studera och att arbeta och det kan även vara stor skillnad på olika arbetsplatser inom hemtjänsten och även på samma arbetsplats, beroende till vilken brukare ni ska till. Förhoppningsvis har ni fått en bra introduktion, med både genomgångar och möjlighet att gå bredvid några arbetspass. Det hanns inte med? Ett arbetspass bredvid och nästa pass var den du skulle gå bredvid sjuk. Ett eller två pass bredvid är inte ovanligt för att sedan kastas direkt in i arbetet. Min förhoppning är att några ordinarie var i tjänst. En ordinarie, två vikarier som arbetat sedan påskhelgen på timmar och tre helt nya och så den schemaraden som ni inte fick in någon vikarie på…

Att ha delegering är viktigt och innebär att få ge mediciner, såsom insulin, på uppdrag av sjuksköterskan. En av alla som kom hade delegation. Utöver ordinarie arbetsuppgifter, det vill säga fasta besök, tillkommer larm. Många av oss brukare har trygghetslarm som är kopplade till larmcentralen. Om någon av oss behöver akut hjälp kan vi trycka på en larmknapp vi bär på oss och kommer då att få tala med en av larmcentralens operatörer som har hand om just trygghetslarmen. Larmet går sedan vidare till hemtjänsten och den grupp/person som ansvarar för området där jag som larmar bor. Är det mycket akut kan givetvis ambulans eller anat ”blåljusfolk” larmas ut samtidigt. Men på mindre orter finns sällan avsatt extra tid för larm utan det sköts av ordinarie personalstyrka.

woman-593456_1280
Smärtan har blivit övermäktig och orken att vänta på det ordinarie besöket finns inte. Då är det helt rätt att larma på hjälp. Ett så kallat tyst larm där operatören inte får någon kontakt alls prioriteras alltid.

Som ny på en arbetsplats är det mycket att tänka på. Kanske är det ditt första arbete. Men även för dig som har arbetat många år och kan yrket så kan det vara nytt. Vi känner inte varandra, än. Lagom som ni fått ihop arbetspasset och fördelat jobben efter bästa förmåga får ni larm. Någon har ramlat och de som känner brukaren vet att ni måste gå två. Där föll planeringen. Stressen kanske redan har tagit sitt järngrepp om er. Och så ska ni vara snälla och rara när ni kommer till oss. Och nästan alla av er är det också, med enstaka undantag. Det förekommer personal som beter sig illa, som gör illa och som gör allvarliga fel. Personligen har jag under alla år jag haft hjälp råkat ut för någon enstaka händelse, så för mig är det mycket ovanligt.

Lyssna på mig. Jag lovar att, om jag kan, tala om vad jag vill ha hjälp med. Om du inte kan ge mig, eller inte förstår vad jag behöver för hjälp – be då om hjälp från en kollega. Det finns ingen som kan allt direkt, oavsett vana. Även om jag skulle vara 94 år och dement, eller 55 och förefalla rejält onykter behöver jag din hjälp med kanske både personlig hygien, omvårdnad och  hushållsarbete. Väldigt många av oss har mycket ont. Min sjukdom kan göra att jag sluddrar, svamlar och har svårt att koordinera mina rörelser. Det syns exempelvis inte att mina händer inte fungerar. Därför borstar du mina tänder, duschar och smörjer in mig. Därför brer du mina smörgåsar, kokar kaffe och värmer min mat. Än så länge klarar jag mitt tangentbord (men det syns inte att hjälpmedelscentralen har ordnat med en anpassning av det).

stock-624712_1920
Telefonen kan jag använda för telefonsamtal och för att ta emot SMS. Skriva är för svårt. Datorn däremot är min kontakt med med omvärlden. Den ersätter både radio och TV och delvis telefonen. 

Till er alla som arbetar som vikarier inom hemtjänsten: Ni ska veta att ni behövs och att ni är välkomna. Män och kvinnor, unga och gamla och från världens alla länder. Precis som ni är olika är vi som behöver er hjälp det. Behandla mig som en person du bryr dig mycket om. Jag ber om vård på ett professionellt, men personligt sätt. Jag är inte ett ting, utan en levande människa med minnen, tankar, känslor. Jag kan vara glad, arg, rädd eller ledsen. Jag kanske ber att du inte kommer till mig någon mer gång och kanske är jag rädd eller osäker inför dig. Kom då ihåg att det har en anledning av något slag, men att det mycket sällan beror på just dig som person. Kanske är det du som är rädd eller osäker inför mig? Säg till, det bättre att du då får gå till någon annan. Personkemin stämmer inte alltid och det är OK!

health-621352_1920
Fråga om du inte vet. Prata med mig som du hjälper. Ta ingenting för givet. Det är inte säkert att mellanmål betyder samma sak för dig som för mig!

När nu sommaren gått in på andra halvan och hösten närmar sig hoppas jag att ni vikarier har haft det bra. Till er ordinarie: Välkomna tillbaka efter en välbehövlig semester.

Tack till all personal inom hemtjänsten!

Tv: Skagen, Danmark. Th: Inflygning över Salzburg
Hur har du haft på ditt sommarjobb eller under semestern? Berätta gärna om sommarjobb, vikariat och semestrar som du särskilt minns. Från i år eller från andra tider. Sådant du aldrig glömmer, oavsett anledning!

Annonser

4 thoughts on “Hemtjänsten, semestertider och vikarier

  1. bbnewsab 2016-07-26 / 08:27

    Mina erfarenheter av hemtjänst grundar sig på den hjälp min gamla pappa erhöll, dels hemma i sin bostad, dels på ett äldreboende.

    Ca fem år i början av detta millemmium hände de saker jag nu tänker skriva om.

    Den erhållna hjälpen var usel så fort det oplanerade och oförutsedda inträffade. I den måpn rutiner fanns framtagna, var det inte alltid dessa följdes.

    Några exempel: 1) Sommarvikarier som betedde sig respektlöst. Som med tofflor på fötterna ”sparkade” upp exempelvis en trög balkongdörr, så att det blev sparkmärken på dörren. Eller som hade sönder dammsugaren (genom att kraftfullt trycka på dess startknapp med sin toffelförsedda fot, så att plasten runt startknappen sprack sönder. För att ta två exempel ur högen.

    Kanske var de snälla mot brukaren (min pappa), det vet jag inget om. Men i andra avseenden – som de jag nyss nämnt – lämnade de spår efter sig, vilka vittnar om att de inte behandlade lösöret i bostaden på ett ”snällt” vis.

    2) Så var det detta med personalens nyfikenhet (eller vad man ska kalla det). De var och fingrade på, flyttade på, sådant som de inte hade den minsta anledning att fingra/flytta på (itom möjligen när det var städdag).

    Jag erinrar mig att vid ett tillfälle hade någon, sannolikt av nyfikenhet, startat upp en liten bärbar tv-apparat men sedan misslyckats med att stänga av den. Den tv-apparaten saknade fjärrkontroll, så den kan inte ha gått i gång av sig själv; man MÅSTE vrida på en startknapp både för att starta upp den och stänga av den.

    3) Icke-härsken mat kastades ”regelbundet”. Vid flera tillfällen hände det att jag lade fram fryst mat i kylskåpet för upptining. Men den blev kastad!Det tog en tid innan jag kom underfund med detta. Ett tag misstänkte jag att det stora svinnet kanske berodde på stöld. Men sedan kom jag på den rätta anledningen.

    Antag att jag hade köpt ett livsmedel den 1 juni. På etiketten stod det, kanske, att bäst före-datum var 15 juni. Om jag då tog fram den matvaran ur frysen den 1 juli, och placerade i kylskåpet för upptining, blev ofta den sortens livsmedel kastade.

    Dvs hemtjänstpersonalen gick efter vad som stod på etiketten, INTE efter hur varan i fråga hade förvarats. Dvs ingen hänsyn togs till att bäst före-datumet ju gäller vid förvaring av livsmedlet i rumstemperatur eller i kylskåp. Alltså: Om man fryser ned varan, sätts naturligtvis bäst före-datumet ur spel. Men att så skett föresvävade inte den hemtjänstpersonal jag hade kontakt med. Dessa verkade utgå från att jag (som anhörig) nog var en idiot som serverade min egen pappa skämd mat. Nej, det var vad som stod på etiketten man gick efter inom hemtjänsten.

    Visst, tanken var säkert god. Men det blev så fel hela tiden, av det enkla skälet att man saknade förmåga att tänka ”utanför boxen” och inte hela tiden utgå ifrån att jag som anhörig var snål och gav min egen pappa härsken mat att äta. Se även pkt 4 nedan, avsnittet om kommunikationspärmen.

    Tanken var förstås god. Jag har svårt att tro att personalen var illasinnad. Men var fanns flexibiliteten? Kunde hemtjänstpersonalen verkligen inte tänka sig tanken, att livsmedlet i fråga kanske hade legat i frysen ett tag, och att sonen i huset hade lagt fram matvaran i kylskåpet för upptining och anvöändning? Bara för att livsmedlet i dag finns i kylskåpet, så betyder ju det inte att detta livsmedel befunnit sig i kylen sedan det köptes hem från affären.

    4) Ändring i medicineringen gick inte fram. Tyligen meddelade inte ansvarig (distrikts)sköterska hemtjänspersonalen om de ändringar som förskrivande läkare gjorde i läkemedelslistan.

    Det fanns dessutom ett system som gick ut på att anhöriga till brukaren, eller andra involverade, kunde skriva ett meddelande och placera i en pärm. Sedan skulle personalen regelbundet läsa i denna kommunikationspärm vad nytt som gällde i medicineringsväg, vad gäller önskemål etc.

    Tror någon att detta system med kommunikationspärmen fungerade? Glöm det. Den pärmen blev inte fingrad på av hemtjänstpersonalen. Jfr pkt 2 ovan.

    Systemet med kommunikationspärm fungerade inte. PUNKT. SLUT. Det framkom, när jag började riva och slita i den här saken, att ingen (?) i personalen hade för vana att titta i denna kommunikationspärm. Varför inte det? Vad är poängen med att ha en kommunikationspärm, om nu ingen tittar i den?

    Tydligen förväntade man sig att om någon ändring i behandlingsrutinerna eller önskemålen skedde, så skulle man som anhörig ringa till hemtjänsten och berätta om detta. Men varför då ha systemet med en ”kommunikationspärm”.

    5) När jag fanns på plats, behövde hemtjäönstpersonalen inte komma regelbundet. Men ibland hände det att jag ville ha hjäölp med att få mat hemhandlad. Detta var beviljat av biståndshandläggaren. Men eftersom personalen var van vid att inte behöva utföra den här sortens jobb, när jag fanns på plats, blev jag, ibland, nekad denna hjälp. Jag kunde kinsann själv handla hem mat åt min pappa.

    Det kändes som att jag måste ta strid även om sådant som redan var OK:at. Behöver jag säga att det rådde ett spänd förhållande mellan hemtjänstpersonalen och mig? Och att skulden, naturligtvis, lades på enbart mig? Det var inte kul alls. Lite som ”Om budbäraren kommer med dåliga nyheter, skjut honom.”

    Jag skulle kunna göra listan nästan hur lång som helst. Som minsta gemensamma nämnare för allt strul kan man säga, att rutinerna inte följdes av personalen. Det var alltså där som skon kläöme allra mest.

    6) Förhoppningsvis är det bättre i dag. På den tiden min pappa levde hade personalen en stor nyckelknippa att bära på för att kunna komma in till varje enskild brukare. Om man då, som anhörig, larmade, kunde det hända att de som ryckte ut på larmet råkade vara en patrull som saknade nyckelknippa. Dvs personelan förväntade sig att larmaren skulle möta dem med upplåst dörr.

    En morgon hände det som inte fick hända. Min pappa ick en TIA-attack och segnade ned, med mig vid sin sida. Jag tryckte på larmet. Personalen anlände snabbt. Men eftersom det var tidig morgon, hade jag inte hunnit låsa upp ytterdörren. Så personalen kom inte längre än till ytterdörren. Där stod två personer och ringde och ringde på dörrklockan. Och jag, allt mer frustrerad, kunde/vågade av olika skäl inte lämna min strokedrabbade pappa. Sedan rinhgde de till den fasta telefonen (detta var före mibilernas tid). Inte kunde jag svara. Ytterst frustrerande.

    Men nog måste det ha funnits en rutin (som dock inte följdes) att om man tycker ut på ett larm, så ska man se till att ha nyckel med sig, så att man kan ta sig in, ifall nu ytterdörren råkar vara låst? Varför fäöljde man inte den rutinen?

    Alltnog, tycker GGV Pipili, likt hemtjänsten i min pappas kommun, att jag mest var/är en gnällspik?

    Vad jag funderar över är detta: Skulle det månne bara vara jag och min pappa som råkade illa ut på detta vis som har beskrivits av mig här ovan?

    7) Jag tänker också på vad som en gång hände då pappa hade hamnat på äldreboendet. Det var medicinutdelning. Jag råkade vara närvarande då denna ägded rum. Jag märkte då, att pappa erhöll någon annans medicin, INTE sin egen. Påpekade detta. Felet bestreds men jag stod på mig och hade, inte oväntat, rätt. Medicjnutdelaren hade gjort fel.

    Hur vanligt är då detta med felaktig medicinutdelning? Jag vet inte. Men jag tror det kan finnas ett stort mörkertal. Det bör rimligen finnas många tillfällen som förblir oupptäckta, därför att ingen observant person råkar befinna sig i närheten och som kan slå larm, när det blir fel.

    Alternativt skulle jag fungera som en sorts magnet, som genom min blotta närvaro drar till mig en massa ”felbehandlingar” och avvikelser från framtagna behandlingsrutiner etc. Hur sannolikt och trovärdigt är det? De som menade att jag var/är en gnällspik, ansåg uppenbarligen att det var jag som förstorade upp saker och ting och inbillade mig missförhållanden. Det var ju ”ingen annan” som klagade på personalen och dess icke-följande av rutiner.

    Än en gång: Jag ser inte illvilja som förklaring till allt detta jag berättat om. Jag ser i stället förklaringar som stress och, kanske. nonchalans.

    Båda dessa förklaringar indikerar/antyder, att problemen kan förväntas bli större när (sommar)vikarier arbetar. Det är just det som är min erfarenhet av hemtjäönsten (se ovan).

    Det är min övertygelse att det finns sommarvikarier – dock inte alla – som tar hemtjänstjobbet enbart för att tjäna tjäna pengar, inte för att de älskar att få jobba bland äldre och handikappade. De är, enkelt uttryckt, inte så värst lämpliga för den här sortens – åtminstone från brukarens livskvalitetssynpunkt – så viktiga omvårdnadsjobb.

    Det är därför som jag själv överväger att, när jag blir gammal och orkeslös, kasta mig framför ett tunnelbanetåg eller dylikt. Så slipper jag ha kontakt med hemtjänsten.

    Liked by 1 person

    • Piia-Liisa Pisal 2016-07-26 / 13:27

      Hej GGV HH!

      Jag gillar att du berättar, inte hur hemtjänstpersonalen behandlade din far. Tyvärr tycks det råda olika ”kulturer” inom hemtjänsten beroende på vilken stad, kommun eller hemtjänstområde brukaren tillhör. Det du beskriver förekommer lite varstans inom hemtjänsten/äldreomsorgen. Men det finns också många bra arbetsplatser. Platser där personalen lyssnar både till brukaren själv och till dennes anhöriga och där vårdplaneringar följs. Ingen arbetsplats är felfri, men det kan råda mycket stor skillnad på hur den fungerar.

      Som yrkesverksam handledde jag många personalgrupper som arbetade både ute (i brukarens hem) och inne (på ett boende/avdelning för kort- eller långtidsvård). Där mötte jag allt från det beteende du beskriver och där var personalen ofta mycket dåliga just på kommunikation öht. Detta till skillnad mot fungerande arbetsplatser där det fanns en tydlig känsla och framförallt vilja, att hela tide se brukaren som individ. De såg både brukaren och anhöriga som individer (subjekt) vilket fick som följd att arbetet fungerade enligt vad jag kunde bedöma utifrån kontakt och observationer på arbetsplatserna.

      En arbetsplats som fungerar såsom du beskriver behöver ofta förändras helt. Dvs med ny organisation (delvis) nya medarbetare och framförallt en annorlunda/ny ledningsstruktur. Att byta bara någon enstaka person bryter inte det negativa mönstret.
      /Pipili

      Liked by 1 person

  2. Egge 2016-07-27 / 12:08

    Erfarenhet om hemstjänsten har jag så vida till att jag jobbat inom hemtjänsten MEN det var jädrigt länge sen och det var inte lika slimmat då som nu. Men avarter inom personalen fanns ju naturligtvis då oxå.
    Som körde över brukarna etc och visste bäst typ!
    Jag jobbade i 18-20 års åldern i hemjänsten och var väldigt omtyckt av brukarna, det var värre med personalen, den fasta personalen. När brukarens ordinarie hemtjänstkvinna/man kom tillbaka bad dem flesta av mina brukare att jag skulle vara kvar, vilket naturligtvis inte föll i god jord.
    Respekt till brukaren är A och O. Oavsett om man jobbar nu eller som jag för 30 år sedan. Många inom hemtjänsten slår knut på sig själv men hur mycket ska dem orka när tiderna blir kortare och kortare och man ska göra mer och mer på den korta tiden.

    Vården kommer att krascha och vi får bygga upp något nytt… hur vet jag inte.. men tjäna pengar på vård är inte ok men så fallet i många kommuner…

    Liked by 2 people

    • Piia-Liisa Pisal 2016-07-27 / 15:29

      Jag håller med dig! Ser mycket personal, förhållandevis ung sådan, få växla mellan arbete och sjukskrivning och där kroppen tagit mycket stryk av stress och underbemanning. Slutenvården på våra lasarett är ofta lika illa ställt med. Det går inte att ”effektivisera” till dess att personalen inte hinner med patienterna längre, bara kan ta det allra mest akuta, hela tiden…

      //P-L

      Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s