Kompetens och kapacitet i arbetslivet

En analys av kompetens kontra kapacitet i arbetet som beteendevetare. Del 1 Kompetens

Artikeln bygger på den referensram för analys som Livets Bilder utarbetat. Livets Bilder har motsvarande analys för arbetsterapeuter. Länk till inlägget från Livets Bilder.

Kompetens vs kapacitet arbetsterapi.001
Analysen av arbete som beteendevetare/personalkonsulent utgår från denna bild som Livets Bilder innehar upphovsrätten till. Bilden är lånad med tillstånd av Livets Bilder.

Bakgrund
Som yrkesverksam arbetade jag som beteendevetare/personalkonsulent främst inom offentlig sektor. Beteendevetenskapen omfattas av ämnena psykologi, pedagogik och sociologi. Därtill kommer ämnen såsom psykiatri/medicin, juridik, statskunskap, vetenskaplig metod och forskning, arbetsvetenskap med flera. På frivillig basis tjänstgjorde jag några veckor nästan varje år under ca 15 år med liknande arbetsuppgifter inom försvaret. Utbildning till beteendevetare erhöll jag genom att läsa Linjen för Personal- och arbetslivsfrågor vid Högskolan i Örebro samt komplettera med enstaka kurser inom allt från Psykosomatiska processer till arbetsrätt, svenska och psykologi. Försvarsmakten bidrog med utbildning i framförallt utveckling och handledning av grupper samt kris- och katastrofpsykiatri.stress-853644_1920
Min huvudsakliga inriktning kom att bli arbete med grupper, både i form av handledning och utbildning. Därutöver även i samarbete med sjukgymnast och läkare, ledare för kurser i stresshantering samt även stödsamtal för enskilda. Stress och stresshantering kom att vara den enskilt största delen av arbetet både på individ-, grupp- och organisationsnivå. Arbetsmiljöutredningar med intervjustudier samt tillhörande rapportskrivning och att finnas som extern resurs vid trauma i arbetsgrupper var också förekommande arbetsuppgifter.

Analys
Den teoretiska kompetensen för att klara arbetet erhölls genom både civil och militär utbildning. Utbildningen omfattade ungefär ett tiotal års studier efter gymnasiet på högskola och internatkurser. Försvarsmaktens utbildning byggde till mycket stor del på upplevelse- och problembaserat lärande. Utbildningarna, som teoretisk kompetens och arbetslivserfarenheten som praktisk sådan skapade tillsammans den kompetens som krävdes för just de arbetsuppgifter jag åtog mig. Den praktiska kompetensen utvecklades genom många olika typer av arbeten såsom vårdbiträde och arbetsledare inom hemtjänsten, städerska, behandlingsassistent inom sluten missbrukarvård (Statens Institutionsstyrelse SiS), gymnasielärare i samhällskunskap och psykologi,samt (avtal som frivillig) stabs- och assistentarbete inom försvaret. Tillsammans skapade detta en grund för att kunna lotsa grupper och enskilda genom både snårig lagstiftning och kunskap om hur vi som människor fungerar under skilda förutsättningar. Yrket som beteendevetare krävde stor kunskap om hur människor fungerar och beter sig i grupp (jmfr flockbeteende) jämfört med beteendet som enskild person. Likaså krävdes kompetens om hur organisatoriska och samhälleliga strukturer påverkar dels den enskilda personen, dels arbetsgruppen i alla dess olika former.

meeting-business-936059_1920 (1)
Utbildningsdag

Under tiotalet år var  jag konsult inom företagshälsovården och där verksam som beteendevetare. En viktig kompetens som beteendevetare var medvetenheten om hur jag som person påverkade och påverkades av de som deltog i handledning eller utbildning. Fokus har varit på utbildning och åldersgruppen från gymnasieungdomar och yrkesverksamma inom offentlig sektor.

FM Lago och Labina kollar vem som är störst i käften (mattes uttryck)
FM Lago och Labina visar tänderna. Foto: Jeanette Edsjö

Kunskap om hur människan fungerar tillsammans var grunden för att klara arbetet som beteendevetare. I det ligger att vara medveten om att vi som människor är flockdjur och agerar som sådana, i synnerhet under stress. Precis som bilden ovan där syskonen FM Lago och Labina talar om för varandra hur starka de är och i detta fall var FM Labina dels på hemmaplan, dels tik vilket är av betydelse i hundvärlden. Rangordningen mellan oss människor bestäms bland annat av socioekonomisk status, värderingar, kompetens, samt vilken tjänst som personen har. Av vikt är också samhälleliga och organisatoriska strukturer. Som gruppledare måste deltagarna dels känna förtroende för den organisation gruppledaren representerar samt ha tilltro till och förtroende för gruppledaren.

clasped-hands-541849_1920 (1)
Utan förtroende – ingen utveckling, inget lärande och ingen möjlighet till förändring.

Att skapa förtroende som gruppledare kräver självinsikt och tilltro till sin egen kompetens. Förmåga att använda både teoretiska och praktiska kunskaper och erfarenheter. Varje föreläsning blev unik. En specifik kompetens utöver den ämneskunskap som krävdes var att söka få tillstånd interaktion inom gruppen och mellan mig som gruppledare och grupp. Kompetensen som krävs för att åhörare/gruppdeltagare ska kunna tillgodogöra sig kunskapen jag som föreläsare har att förmedla bygger även på förmågan att skapa en tillitsfull stämning i gruppen.

Det är först då det finns tillit finns som det sker en utveckling i gruppen. Teoretisk kunskap går att lära in utan tillit, men för att på ett bra sätt kunna använda den ökade kompetensen krävdes i de flesta fall förtroende och tillit. Detta då de ämnen som togs upp ofta handlade om det som ibland kallas för ”det svåra samtalet”. Samtal kring kränkande särbehandling, suicid både bland medarbetare och bland kunder, klienter, patienter, beroendeproblematik och mycket annat som berör våra innersta känslor. Två begrepp som ofta återkom var dels värdegrund, dels människosyn.

firefighter-773618_1920
Absolut tillit till kollegorna och deras kompetens är i detta fall en förutsättning för att rädda liv. Gruppen betyder allt.

I nästkommande avsnitt kommer begreppet kapacitet att belysas. Kompetensen är nödvändigt, men inte tillräckligt för att kunna utföra en arbetsuppgift. Samtliga av ovanstående begrepp kräver också av den enskilde och gruppen kapacitet att genomföra ålagda arbetsuppgifter. Tredje och sista delen innehåller en diskussion kring  kompetens och kapacitet i relation till arbetsförmåga och vad som kan bidra till förlust av densamma samt en kortare sammanfattning.

workplace-1245776_1920
Kompetens, kapacitet och arbetsförmåga.

TACK Livets bilder och Funkisfeministen för att ni båda introducerade begreppen och för möjligheten att få utveckla dessa begrepp ytterligare.
Hur ser du på begreppet kompetens? Vad är det för dig? Plocka gärna upp även andra begrepp i texten till diskussion och reflektion såsom exempelvis tillit, grupp, kunskap, värderingar…

Visningsbild: Tillit (arkivbild Pixabay.com)
Foto: ”FM Lago och FM Labina visar tänderna” Jeanette Edsjö

 

Annonser

20 thoughts on “Kompetens och kapacitet i arbetslivet

  1. bbnewsab 2016-08-03 / 23:35

    Det var en ovanligt lärorik och insiktsfull bloggartikel!

    En sak jag tänker på är att det finns en grupp inom hemsjukvården som sällan eller alrig uppmärksammas eller får någon hjälp trots att de håller på att halvt stressa ihjäl sig.

    Jag tänker på anhöriga till äldre demenssjuka.

    Dessa måste inte sällan ha ständig jour och tvingas vara på alerten 24/7 nästan året runt.

    Och vad får de som tack för det?

    Inte mycket. I alla fall inte om man ska tro program jag hört på radion om hur anhöriga upplever sin situation.

    Så det är verkligen inte bara legitimerad sjukvårdspersonal som skulle behöva få hjälp att hantera stress med mera.

    Jag har själv bittra erfarenheter från de åren då jag tog hand om min åldrade pappa som led av demens. Jag fick sköta det mesta själv. Varken sjukvården eller hemtjänsten var till någon hjälp värd namnet.. Visserligen dök de upp rätt snabbt när jag ringde och larmade, men allt som hände innan det gått så långt (att jag måste larma) var det inte en jävel som brydde sig om. INGEN erbjöd mig någon hjälp eller avlastning. Ingen frågade hur jag mådde.

    Jo, En gång, när min pappa hade rutschat utför en trappa och såg ut som om han hade gått tio ronder mot boxaren Mohammed Ali och ambulansen fick komma och hämta honom. Då mötte jag en sjuksköterska i en affär ett par dagar senare. Hon kom fram till mig och frågade hur jag mådde. Jag sa att jag mådde pyton. Hon svarade att hon förstod det. Men sedan hastade hon vidare. Ingen annan personal brydde sig någonsin om hur jag mådde. I alla fall isade ingen det utåt, till mig.

    Jag var ”livrädd” om jag någon gång behövde lämna bostaden, till exempel för att handla hem mat, ty min pappa kunde få för sig stolligheter som att inbrottstjuvar höll på att bryta sig in i huset, vanligen via källaren. Antagligen kände han sig otrygg m jag inte fanns i närheten och kunde ebsvara hans anrop. Och då kunde han få för sig att försöka stappla ned i källaren för att försöka mota bort dessa icke-existerande inbrottstjuvar. Dessa ”förbannade” trappor som kan vara så farliga.

    Sådana ”utflykter” var som regel påfrestande för honom. När jag strax återvände hem efter att ha handlat mat e d, kunde jag inte sällan höra honom ropa på hjälp nerifrån källaren. Då låg han kanske på en trappavsats eller på golvet, helt utmattad av sin lilla ”utflykt”. Jag ansökte om att man skulle sätta upp låsbara grindar vid trapporna för att hindra att han skulle kunna gå i dessa ytrappor mellan våningsplanen. Men se, det gick rakt inte för dig, det vore en integritetskränkning, förklarade man för mig, så det kunde jag bara glömma.

    Någon annan alternativ lösning erbjöds inte.

    Så jag var på den tiden nästintill sönderstressad. Jag kände mig som en bandhund som var kopplad till en väldigt kort löplina. Jag skulle ha behövt hjälp med både det ena och det andra från både sjukvård och hemtjänst. Inte minst stresshantering. Det var en HEMSK tid.

    Liked by 1 person

    • Piia-Liisa Pisal 2016-08-04 / 01:06

      Tack för din berättelse, GGV!
      Jag uppskattar att du delar den och är säker att de erfarenheter du här delger Livets Skiftningar och Pipili delas av många, framförallt äldre och medelålders kvinnor med föräldrar/svärföräldrar i olika stadier av demens och även andra sjukdomar. För det du beskriver är till stor del ett kvinnoproblem. Det finns självklart män som också ställer upp men de är i minoritet. Inte sällan sammanfaller detta med att barnen är i eller lagom har passerat den ofta tuffa tonårstiden när det blir dags att ta hand om den äldre generationen. Så när det borde vara dags att kunna få rå sig själv, återhämta sig efter ett kanske tufft arbetsliv och barnuppfostran fortsätter stressen. Vissa regioner/landsting och kommuner erbjuder anhörigstöd men de är troligtvis i minoritet.

      När jag gjorde en utvärdering av ett projekt benämnt ”Att åldras är att växa” i mitten på 1990-talet (”Att göra någon glad” L-E Karlsson/P. Gerhardsson, Kommentus 1996) så framkom att anhöriga står för omkring två tredjedelar upp till tre fjärdedelar av all äldreomsorg. Mao så är kommunalomsorg ett komplement till den oavlönade omsorgen. Jag tror inte att det förändrats i någon högre utsträckning i dag, 20 år senare.

      Så, stresshantering och avlastning för anhöriga behövs, men är sorgligt eftersatt!
      //Pipili

      Liked by 1 person

  2. bbnewsab 2016-08-04 / 07:00

    Jo, jag tror att du träffar huvudet på spiken, GGV Pipili, när du konstaterar, att detta med oavlönad äldrevård utförd av anhöriga till åldringar i allra högsta grad är ett kvinnoproblem.

    Fortfarande, fastän vi lever i det 21:a århundradet, tar samhället alltför ofta för givet, att kvinnor (i detta fall döttrar till åldrade föräldrar) ska ses som hemslavar, vilka självklart ska ställa upp. En slav har alltid plikten/tvånget att ställa upp oegennyttigt och oavlönat Vare sig hen orkar eller inte.

    Liked by 1 person

    • Piia-Liisa Pisal 2016-08-04 / 07:49

      …inte bara döttrar. Sonhustru/svärdotter ställs inför samma krav som döttrarna. Och det är ofta en (om det finns flera döttrar/svärdöttrar) som ansvaret läggs på. Vem det blir kan tyckas vara slumpmässigt men inom familjen är det självklart att det är NN som ska ställa upp. Är NN sjukskriven och hemma på heltid läggs ofta ansvaret på henne om hon därtill bor i samma ort/by/samhälle som den åldrande föräldern/svärföräldern. Det är många syskonrelationer som gått i stöpet pga detta, tyvärr.
      //Pipili

      Liked by 1 person

  3. bbnewsab 2016-08-04 / 08:45

    Ja, det där känner jag igen. Min mamma var ett av åtta syskon (fyra flickor och fyra pojkar).

    Just min mamma utsågs av de sju andra syskonen till att ta hand om sina (och de övrigas) åldrade föräldrar.

    De tre andra systrarna kunde av olika så kallade ”(bullskit)skäl” inte ställa upp. Och att ens antyda att hennes bröder skulle ställa upp (själva eller via sonhustru) var inte att tänka på. I princip jämförbart med landsförräderi, dvs en tanke med högt straffvärde.

    Så mamma knep ihop och fogade sig. Och dog i förtid. Sönderstressad.

    Kanske det blir lättare att förstå varför jag har valt att inte ha kontakt med min så ”fina” släkt. Jag blir nästa spyfärdig bara jag tänker på dessa människojävlar. De var i princip inte bättre än mobbare. Och fattade, likt de, inte vad de höll på med.

    Jag säger bara: Usch, tvi och fy fan, vilket ”pack”!

    Liked by 1 person

    • Piia-Liisa Pisal 2016-08-04 / 10:31

      Du beskriver i din kommentar ett, vad Pipili kan förstå, mycket vanligt mönster. Någon ”utses” till att ansvara för ALL praktisk hjälp en anhörig kan tänkas behöva. Övriga avlägger möjligen ”pliktbesök” någon gång per år eller ett telefonsamtal någon enstaka gång. Därtill kommer att vårdaren sällan får uppskattning för det arbete denne utför. Men ibland höjs de som intet gör till skyarna…
      Pipili har mött många kvinnor som slitit ut sig genom dubbel/trippel/fyrdubbelt arbete med sjuka anhöriga, egna barn osv. Många gånger bittra kvinnor som går ner i arbetstid, får sämre pension och som fullkomligt sliter ut sig. Mer än en kvinna har sagt i samtal: ”Jag önskar jag kunde sjukskriva mig från mitt privatliv, så jag fick ett eget liv.” I de fallen räcker det inte så långt att vara sjukskriven från arbetet pga att då läggs bara ytterligare arbete till i privatlivet…

      Det är då jag skulle önska att det fanns en plats för dessa kvinnor att få den avkoppling och avlastning de så väl behöver.

      Det är givetvis inte alltid så här, men det är alldeles för vanligt.

      //Pipili

      Liked by 1 person

  4. bbnewsab 2016-08-04 / 11:34

    Ja, ackurat, just så som du beskriver saken var det, GGV Pipili.

    Nästan så att man kan tro att du är synsk och/eller haft full inblick i denna ”familjetragedi” sedan år tillbaka.

    Din term ”pliktbesök” är mitt i prick. Ska lägga den termen på minnet.

    En undran: Har du något förslag till hur man ska kunna ändra på detta, GGV Pipili? Eller det är alla snälla, försynta och undergivna kvinnors lott här i livet att bli utnyttjade på det vis som du och jag just har berättat om?

    Min mamma fick ingen uppskattning för att hon ställde upp. Inte det minsta. Tvärtom höjdes kravribban på henne sett över tid. I takt med att föräldranas vårdbehov ökade.

    De andra syskonen skulle så gärna ställa upp och hjälpa till, men de hade tyvärr ingen möjlighet, var de städse tvungna att meddela min mamma. Min mamma uppfattade det de sade som rena hånet mot henne. I sjölva verket ville de inte ställa upp. De var nöjda med att manipulera min mamma, så att hon offrade sig.

    Jag, som just blivit tonåring, ansågs vara gammal nog att klara mig utan mamma, så om jag klagade och ville se min mamma mer och inte bara prata med henne i telefon, fick höra att jag var bortskämd och skulle veta hut och inte komma med sådana ohemula krav. Det kunde räcka med att pappa och jag åkte och hälsade på mamma om helgerna, där hon fanns i sitt föräldrahem. Även pappa klagade. Han kände sig som om han inte längre hade någon maka/hustru. Antagligen fck också han veta att han skulle veta hut och inte ställa några krav, kanske med tillägget, att han inte hade med saken att göra, dvs att detta var en fråga som bara angick mamma och hennes sju syskon, och pappa skulle följaktligen inte lägga näsan i blöt och ha några egna önskemål.

    Det man inte dör av, det härdas man av.

    Liked by 1 person

    • Piia-Liisa Pisal 2016-08-04 / 14:04

      Nej, jag är inte synsk. Men kanske genom åren har skaffat mig kunskap om hur det mänskliga släktet fungerar. Det som du, GGV bbnewsab, beskriver är ingalunda unikt, utan ett mycket vanligt mönster.

      Själv bodde jag åtta månader hos min svärmor i samband med att min svärfar gått bort. Detta var nu ingen större uppoffring ska tilläggas, då kraven på mig var mycket milda och inskränkte sig till en del matlagning och att följa svärmor till ICA en gång i veckan. För övrigt var hon den fysiskt sett friskaste av oss två. Hon klarade inte av ensamheten, så det var därför jag var hos henne. Och då jag var den enda som fanns som kunde ställa upp (min make var ensambarn) och syskonbarnen till svärmor fanns i Tyskland så fick det bli så. Kan säga att det var åtta mycket fina månader som jag idag är tacksam för att jag fick. Jag fick andra världskriget och efterkrigstidens historia berättad från en som upplevt krigets alla sidor och lärde indirekt också känna den delen av den släkt jag gift in mig i. Men min situation är undantaget.

      Regeln är utmattning och utnyttjande… än idag, 2016!

      //Pipili

      Liked by 1 person

  5. bbnewsab 2016-08-04 / 19:38

    Jo, helt klart har du kunskaper, kära GGV Pipili, som ger dig förmåga att se mönster i de interpersonella mänskliga relationerna.

    Lägg därtill en klarsynthet hos dig, så att du dessutom kan genomskåda och avslöja personer som beter sig som svin.

    Det värsta är att det nog finns en hel del svin i de flesta släkter, understundom rent av inom den egna familjens närmaste krets.

    Det är på sätt och vis samma sorts svin som Geoge Orwell skriver om i sin dystopiska roman ”Djurfarmen”.

    Orwells svin myntade ju den ökända devisen: ”Alla djur är jämlika, men just svinen är mer jämlika än andra.”

    Javisst, så kan man ju också se på saken.

    George Orwell ägde uppenbarligen samma klarsynthet som du, GGV Pipili.

    Och kunde skriva lika spännande berättelser.

    I min släkt verkar det ha frodats många svin. Men till min oförställda glädje är de numera i princip alla döda. Enbart deras ättlingar lever vidare, förhoppningsvis något mindre svinaktiga än sina föräldrar.

    Vem vet, kanske de här döda svinen har återuppstått och numera förpestar tillvaron för folk i Himmelriket med sina svinerier? För till Helvetet lär de antagligen inte ha blivit insläppta. Men Gud, i all sin nåd, öppnar kanske sin famn för alla, även de allra värsta svinen?

    Eller vad tror du, GGV Pipili? 🙂

    Liked by 1 person

    • Piia-Liisa Pisal 2016-08-04 / 19:56

      Som GGV och ni övriga läsare vet tror jag på en kärleksfull Gud. Guds nåd bygger på att Jesus lyfte av oss människor skam, skuld och synd – tog det på sig si samma ögonblick som han ”gav upp andan”. Men ”att synda på nåden” ‘är inte accepterat. Vi kan inte förvänta oss nåd om vi beter oss illa mot varandra medvetet. Om vi då hamnar ”två trappor ner” som sångskrivaren Nils F Nygren säger, eller om vi hamnar i ett tomrum där det inte finns något vet jag inget om.

      Men Bibeln säger: Med de mått du dömer andra kommer du själv att dömas” Kanske det kan ge oss en hint om vad som väntar? Mao kan jag tänka mig att vi helt enkelt får smaka på vår egen medicin?

      Så Guds Nåd och försoning litar jag på, det är det enda jag kan lita på. Och därmed avslutar Pipili denna diskussion.

      Självklart är ni läsare varmt välkomna att fortsätta diskutera i kommentarsfältet.
      //Pipili

      Liked by 1 person

  6. bbnewsab 2016-08-05 / 07:23

    Jag sitter just nu och läser Dagens Nyheter. Där finns en intressant ledarartikel om demens.

    Här är ett citat ur den ledaren:

    Vårdpersonal måste i sin tur försöka
    förklara för familjen att man inte får
    tvinga farfar att duscha, trots att det
    var fem veckor sedan sist.

    I mitten av juli uppmärksammades
    ett fall där anhöriga polisanmält en
    anställd i hemtjänsten för att hon inte
    hade hindrat en dement kvinna från
    att äta en bit mögligt bröd (Aftonbladet
    11/7).

    Men som vårdgivaren konstaterade
    hade det varit olagligt att ta smörgåsen
    ifrån kvinnan mot hennes vilja.

    Demens är en sjukdom med många
    olika stadier, och många drabbade
    klarar av vardagslivet alldeles utmärkt.

    Steg för steg försämras emellertid den
    sjukes tillstånd, och någonstans måste
    man dra en gräns för när den drabbade
    inte längre kan ansvara för sitt eget liv.

    Individens självbestämmande ska
    så långt som möjligt respekteras. Men
    samhället måste kunna hjälpa den som
    inte längre kan ta hand om sig själv.

    Det där känner jag igen så väl. Jag ville (se en av kommentarerna här ovanför) att kommunen skulle installera trappgrindar som omöjliggjorde för min pappa att på egen hand och på eget bevåg gå i trapporna hemma i bostaden. Men det gick inte för sig, fastän det ledde till att han vid ett tillfälle föll och rutschade ned för ett antal trappsteg och på eget bevåg begav sig ned i källaren för att mota bort inbillade inbrottstjuvar eller dylikt (med fallrisk helt i onödan).

    Och här i citatet från ledarrtikeln kan man läsa, att man inte ens har rätt att hindra en dement person att äta mögligt bröd. Man måste argumentera och inhämta samförstånd från den demente. Det är brott mot regelverket att helt sonika ta det mögliga brödet från den demenssjuka individen.

    Frågan är om inte detta fokus på integritetsfrågor. som rör den enskildes rätt att bestämma över sitt eget liv, har gått för långt. Det är INTE bra för hälsan att äta mögligt bröd. Det är INTE hälsosamt att falla i en trappa. Frågan är om det ens är bra att inte duscha på fem veckor?

    Ändå gör samhället inget åt det här problemet.

    Det skulle vara intressant att få ta del av hur man inom Hemtjänsten ser på och diskuterar den här sortens frågeställningar. Mår man som hemtjänstpersonal bra av att ha klienter som vägrar att duscha, som propsar på att få äta mögligt bröd etc? När får man tvinga någon till något som denna person inte vill göra? När bör man tvinga någon till något (för den individens eget bästa)?

    Behandlas barn annorlunda? Eller man får nu för tiden som förälder inte tvinga dem heller att göra något som de inte vill?

    Ska barn och dementa behandlas olika från integritetssynpunkt?

    Liked by 1 person

    • Piia-Liisa Pisal 2016-08-05 / 22:51

      Som förälder får du skydda dina barn, ta ifrån dem potentiellt farliga saker, sådant som kan skada både dem själva, andra och egendom.

      När det kommer till vuxna i en vårdsituation krävs att den person det gäller är så sjuk att hen inte förmår att själv se sitt eget bästa och på grund av detta kan utgöra en fara för eget eller andras liv och hälsa. Hen ska då vara så sjuk att specialistläkare skriver ett vårdintyg om tvångsvård enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT). I vissa specifika fall kan polis fatta beslut om omhänderta person som utgör fara till dess läkare kommer till platsen eller den sjuke kommer till vårdinrättning.

      Så det är helt korrekt handlat av hemtjänsten. De fick inte kasta det mögliga eller hindra damen från att äta detsamma. Men med sunt förnuft behöver sällan sådana situationer uppstå. Ett sätt är att se till att hålla kontroll på vad som finns upptaget. Att kasta något mot brukarens vilja eller utan att fråga är inte tillåtet enligt lag, men ”misstag” kan alla göra och att ta för givet att skämd mat ska kastas må vara ett sådant misstag. Och jag tror inte någon skulle driva detta juridiskt. Den enda konsekvensen som skulle kunna bli av att göra detta är att kommunen eller det företag som är utförare blir ersättningsskyldig gentemot brukaren.

      Det är bara om brukaren kan skadas som hen får hindras att exempelvis äta något. Exempel på detta kan vara diskmaskinmedelstablett förväxlas med godis. Det får du självklart ta ifrån någon då det utgör en direkt livsfara. Däremot är det inte nödvändigt att ta ifrån en person torrfoder för hund/katt. Det är ofarligt! Att flytta undan burkan går ju att göra!
      //Pipili

      Liked by 1 person

  7. bbnewsab 2016-08-06 / 08:29

    Tack för fylligt svar!

    En tanke jag fick nu är denna: Jag har tidigare, i annat kommentarsfält, berättat om hur icke-skämd mat blev kastad i tron att bäst före-datum överskridits med råge, något som inte stämde eftersom livsmedlet varit nedfryst till dagen före hemtjänstens personal skulle dyka upp.

    Som du skriver, GGV Pipili, måste personalen ha rätt att få göra ”misstag” (ingen är ofelbar). Men ändå. Borde de inte ha kontaktat mig och berättat om sina s k ”fynd”, eftersom det här felaktiga kastandet av mat skedde inte bara en gång utan flera gånger? Borde inte någon personal ha ringt till mig och förklarat att jag borde sluta upp att servera min egen pappa skämd mat när jag stod för matlagningen? Och sagt att om jag inte upphörde med den ohälsosamma rutinen, skulle jag anmälas till socialtjänsten eller rent av polisen?

    Hade de gjort det, skulle problemet ha blivit löst på stående fot. Jag skulle direkt ha kunnat förklara för hemtjänsten, att den mat de kastade inte alls var skämd. Utan livsmedlen i fråga hade varit nedfrysta, låt vara kvar i sin originalförpackning, på vilken man kunde läsa en bäst före-dag, vars deadline naturligtvis avsåg om livsmedlet i fråga hela tiden förvarats i kylskåp eller i rumstemperatur.

    Dvs hemtjänstens ”misstag” var av det systematiska slaget. ”Misstaget” berodde på en felaktig rutin, om än kanske välmenande och omtänksam. Men ack så felaktig. Man måste hela tiden ha utgått ifrån den befängda premissen att jag, sonen, systematiskt, av okänt skäl (kanske av snålhet eller för att jag ville ta livet av pappa) såg till att servera honom skämd mat regelbundet, när jag stod för mathållingen.

    Alltså: Det är så jävla kränkande att hemtjänstens personal rimligen måste ha utgått från en sådan premiss. Någon ”bättre” förklaring än denna har jag inte funnit. Kan GGV Pipili finna en bättre och rimligare förklaring? Isf vad? Och tycker GGV Pipili att det är bra – sett i relation till vad du skriver i din kommentar här ovanför – att hemtjänstpersonalen kastade all denna mat (som alltså INTE alls var skämd eller otjänlig som människoföda) i tysthet, utan att berätta för anhöriga?

    Tilläggas kan att jag ALDRIG serverade min pappa ens kattmat eller hundmat. Men OM jag hade gjort det, skulle alltså hemtjänstens personal inte ha kastat sådan mat utan använt den till att servera min pappa under min tillfälliga frånvaro? I tron att jag hade vant honom att äta just sådan mat? Kanske i tron att jag hade kommit på att kattmat var pappas favoritmat? Är det såp man ska tolka det du skriver i din kommentar, GGV Pipili?

    Till sist: Är GGV Pipili själv alltid nöjd med de rutiner som hemtjänsten tillämpar i ditt fall? Beror det isf på att du förhoppningsvis har fått vara med pm att skapa och ta fram dessa rutiner?

    Kort sagt: Är det bara jag i hela världen som har så här trista och bittra erfarenheter av hemtjänsten?

    Liked by 1 person

    • Piia-Liisa Pisal 2016-08-06 / 09:09

      Ang hund/kattmat har det hänt att dementa tagit den färgglada maten för godis! Ingen har serverat, utan det har varit misstag som gjort att de ätit. Och hemtjänsten i det fall du beskriver har inte rätt att kasta mat om ni inte på förhand kommit överens om hur rutinerna skulle vara!
      //Pipili

      Komplettering till tidigare svar: Som förälder är du skyldig att skydda dina barn från potentiellt skadliga ting/handlingar.
      Avseende hemtjänsten är det som du, @bbnewsab beskriver, tyvärr inte alltför ovanligt. Pipili har genom åren både som yrkesverksam och som s.k. brukare hört mycket om hur hemtjänsten (inte) har fungerat. Såsom beskrivet har jag dels under 1980-talet själv arbetat som vårdbiträde inom hemtjänsten och som arbetsledare. Senare kom jag att handleda många personalgrupper inom hemtjänst/äldreomsorg på olika ställen i landet och fick där höra det mesta. Mycket framkom också vid intervjuer då det gjordes arbetsmiljöutredningar. Så tyvärr, det förekommer mycket som varken syns eller hörs. Brukare, det kan vara äldre dementa, funktionsbegränsade av olika slag med flera blir stundtals behandlade illa, rentutav mycket illa, av den personal de är helt beroende av.
      Men glöm nu inte bort att det finns en stor grupp helt underbar personal, som många gånger sliter ut sig själva, för att göra det allra bästa för oss som behöver hjälp. De kommer mycket sällan till tals, men gör ett ovärderligt arbete.

      Liked by 1 person

  8. bbnewsab 2016-08-06 / 14:34

    Tack för din kommentar, GGV Pipili! Jag har ingen anledning att betvivla att du har rätt i din syn på Hemtjänsten.

    Inte heller jag tror det handlar om illvilja.

    Men har man dysfunktionella rutiner – eller inga rutiner alls – då är det lätt hänt att ett ”ruttet äpple”, placerat i mitten av fruktskålen, snabbt kan sprida sin ruttenhet till övriga äpplen i samma skål.

    Då kanske man gör klokt i att överväga om man inte 1) ska kasta det ruttna äpplet samt 2) rengöra & se över hela fruktskålen med dess övriga innehåll.

    I mitt fall tror jag mer på ett systemfel i äldrevårdsorganisationen i min hemkommun. Med ett ruttet äpple högst upp i ledningssystemet. Socialchefen själv var ett hår av Hin. En byråkratryttare.av Guds (?) nåde.

    Bara som ett exempel: Jag hade hela tiden full koll på pappas medicinering. Jag var alltid närvarande vid läkerbesöken och förde pappas talan. Distriktssköterskorna diskuterade pappas mediciner med mig.

    Men när så pappa kom till ett äldreboende, ändrades allt, i princip över en natt. Nu var det kommunens äldreboenderutiner som gällde. Äldreboendets sköterskor var drillade att hålla på patientintegriteten. Jag fick därmed inget veta om min pappas medicinering längre.

    Vilket naturligtvis var hur lätt som helst att kringgå för mig. Jag kunde ju bara ta och kika i medicinskåpet i min pappas rum på äldreboendet. Det skåpet var aldrig låst. Inte nog med det samma äldreboendesköterskor hade för vana att ringa hem till mig inför mitt dagliga besök hos pappa. Jag passerade nämligen på vägen till äldreboendet apoteket. Och då ville de att jag kunde gå inom apoteket för att hämta ut (ny) medicin åt pappa. Visst, det hade jag inget emot att göra.

    MEN, nu till det väsentliga. Kunde inte dessa sköterskor begripa eller räkna med att jag då skulle läsa på läkemedelsetiketterna vad läkemedlen hette, doseringsmängd osv? Eller kunde jag inte helt enkelt kika i den s k medicinlistan?

    Alltså: Var fanns sköterskornas så omhuldade integritetshänsyn då? Varför var det så viktigt att skydda min pappas integritet när jag (på pin kiv, som ett test) anhöll/ansökte om att få ta del av hans läkemedelslista? Nej, se det gick då rakt inte för sig. Här i kommunen värnar vi om patientintegriteten.

    Men hämta ut samma mediciner på apoteket, så att äldreboendet slapp skicka egen personal dit, DET gick hur bra som helst. Var fanns det här integritetstänkandet då?

    Vilket jävla hyckleri, alltså.

    Jag förklarade detta för socialchefen personligen. Men han tyckte att kommunens/äldreboendets sköterskor gjorde allt rätt. Följaktligen måste han ha menat, att det var helt OK att sköterskorna bad mig att hämta ut min pappas mediciner på apoteket men att jag därefter, när jag väl lämnat över medicinerna till personalen, fick höra att nu minsann kune jag på inga villkorsvis kunde få reda på vilken medicinering pappa stod på.

    Tycker du att det var korkat resonerat av socialchefen, GGV Pipili?

    Det tycker inte jag. Då är vi helt oense, du och jag.

    Jag tycker nämligen att det var SUPERKORKAT resonerat av socialchefen.

    Men är nu socialchefen en paragrafryttare så är han. Det är intemycket man kan göra åt den saken.

    Efter allt som hände har mitt förtroende för allt vad kommunal äldrevård heter blivit allvarligt skadat. Det är därför jag på fullaste allvar överväger att kasta mig framför ett tåg för att dö knall och fall, om jag anser att jag kommer att löpa risk att behöva anlita kommunal äldrevård någon gång i framtiden. Möjligen är jag för feg för att kasta mig framför ett tåg. Eller tvekar jag måhända för länge, så att jag inte mäktar med det, när det skulle behöva göras i s k ”skarpt läge”. Vi får väl se vad som händer. Än är jag inte där, så att det brinner i knutarna. Som du vet är jag ju bara en fjortis än så länge. Men med djupt skadad tillit till kommunal äldrevård inklusive hemtjänst.

    Gilla

    • Piia-Liisa Pisal 2016-08-06 / 21:05

      Det var av socialchefen ett mycket omdömeslöst sätt att agera. Dubbelmoral i sin prydo. Att be dig hämta ut din pappas medicin och samtidigt neka dig tillgång till hans medicinlistor samt att inte ens vilja gå med på en diskussion om medicineringen. Ett sådant tillvägagångssätt syftar bara till att visa makt och saknar enligt mig befogande. Det finns aldrig anledning att som myndighetsperson vara arrogant, nonchalant och dum gentemot dem man är satt till att stötta och hjälpa.
      //Pipili

      Liked by 1 person

  9. bbnewsab 2016-08-06 / 22:45

    Ja, ungefär samma sak svarade man mig på Socialstyrelsen när jag ringde dit för att klaga. Om viljan hade funnits hos socialchefen, skulle han ha kunnat visa lite flexibilitet, var budskapet från den jag pratade med på SoS.

    Men socialchefen ville uppenbarligen inte det. Och rent juridiskt gjorde han inget fel efter vad jag kan förstå.

    Men icke desto mindre betedde han sig i mina ögon på ett synnerligen klandervärt sätt. Hans primära mål var att demonstrera sin makt. Triumfatoriskt sade han åt mig att jag ju kunde överklaga hans beslut, ifall jag inte var nöjd med dem. Jag läede mig snabbt att det var lönlöst att överklaga till kammerrätten eller vad det var för instans. Där gick men på socialchefens linje.

    Vad jag nu så här lpgt efteråt egentligen undrar över är om det verkligen bara är jag (i hela Sverige) som har (haft) så här trista erfarenheter av kommunal äldreomsorg inklusive hemtjänst.

    Jag har svårt att tro det. Men jag får inte höra från folk att så här kan det tyvärr gå till ibland.

    Faktum är, GGV Pipili, att du är den första person som sagt, att mitt fall nog inte är unikt. Du är den första medmänniska som visat förståelse. Det är jag dig mycket tacksam för. Dina kommentarer kan sägas ha haft en viss läkande effekt på mig, på mitt ”trauma”. Att mötas av förståelse är som bekant alltid trösterikt, även om någon ändring i själva sakfrågan inte kan komma till stånd.

    Jag vill nu avsluta med att berätta om ett fall av tydligt ögontjäneri från personalens sida på min pappas äldreboende.

    Jag var som sagt och hälsade på min pappa i princip dagligen på äldreboendet. Jag satt med vid måltiderna och passade upp honom. En gång satt jag och pappa nära kylskåpet. Så när hans mjölkglas blev tomt, frågade jag om han ville ha mer mjölk. Det ville han. Eftersom jag satt intill kylskåpet, reste jag mig upp och öppnade kylskåpsdörren.

    Det blev ett jävla liv. Jag fick inte öppna den dörren och själv ta fram ett mjöklpaket för att hälla upp ett glas mjölk åt pappa. Nej, det skulle personalen göra. Jag var obehörig. Kanske kunde jag hälla gift i mjölken? Jag vet inte hur de tänkte. Kanske tänkte de inte alls.

    Så jag lärde mig snabbt, att jag måste ropa på, i värsta fall ringa efter (larma) personal, så att de kunde komma och öppna kylskåpsdörren och hälla upp ny mjölk åt min pappa. Jag fick bara titta på. Och min pappa fick vänta fastän han kanske ville ha mjölken nu, inte om två minuter eller så.

    Men nu var det faktiskt inte om det jag tänkte berätta. Utan om ögontjäneriet.

    Jag såg vid ett av matsalsborden bland annat en klient/patient sitta som var mager som en koncentrationslägerfånge. Han hade tydligen ingen aptit. Men ingen i personalen brydde sig om att försöka truga i honom lite mat. Så han blev med tiden om möjligt ännu magrare.

    Men så hände det ibland att den härmannen – kanske 1-2 gånger i månaden – fick besök av anhöriga.

    Just vid de tillfällena var personalen på äldreboendet noga med att sätta sig ned intill honom och försökte enträget att truga i honom lite mat. Lite lyckades de väl med detta. Kanske tallriken blev halvtom mot att i normalfallet få vara i princip orörd.

    Vid ett tillfälle, när det var personaltomt i matsalen, passade jag på att berätta för en av den här gamle mannens anhöriga om hyckleriet och ögontjäneriet.

    Jag kan inte säga att hans anhöriga blev direkt chockad av vad han fick höra mig berätta. Jag fick veta att han och de andra anhöriga hade närt egna misstankar om just detta, eftersom släktingen på äldreboendet blev allt magrare för varje månad som gick. Men vad kunde han som anhörig göra? undrade han. Det är inte värt att stöta sig med personalen, menade han, ty leder sällan till någon förbättring, snarare då till en ytterligare försämring.

    Det var ett resonemang som jag själv kunde bekräfta riktigheten i.

    De gånger jag själv klagade på personalen, blev det som regel inte bättre. Snarare tvärtom. Tyvärr.

    Det var på detta äldreboende jag lärde mig att de som har makten (oavsett var i makthierarkin de befinner sig) sällan är sena – och än mindre drar sig för – att utöva denna makt de har mot någon som de finner obehaglig och önskar kunna sätta på plats.

    Jag var/blev av lätt insedda skäl en sådan person som behövde sättas på plats.

    Anhöriga ska ju vara snälla och fogliga. Ödmjuka och underdåniga.

    I alla fall i den kommun i vilken min pappas äldreboende fanns.

    Gilla

    • Piia-Liisa Pisal 2016-08-06 / 23:07

      Det är alltid lika tråkigt och beklämmande att höra dessa berättelser. Om de vore enstaka undantag, men det är det inte. Jag har sett det för ofta. Men det är organisationen som är sjuk. I de fall organisationen och strukturen tillåter så fungerar personalen bra. Sedan är det vissa ställen som tycks ta fram det absolut sämsta hos viss personal, och om ny personal protesterar utesluts de!
      Förhoppningsvis blir det bättre med nya generationer… Många unga vägrar gå i de äldres ledband – tack och lov!

      Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s