Utmattad som barn och tonåring

summer-877464_1920
Skolstart – för många efterlängtat, men inte för alla.

Att bli utmattad av skolmiljön. Barn och tonåringar som av olika anledningar blivit utmattade. Det som gång på gång återkommer är de krav som ställs på barnen och deras vårdnadshavare. Krav som inte ställs på vuxna personer som är utmattade. Det är skrämmande hur dessa familjer behandlas av dem som är satta att hjälpa. Det är skrämmande att läsa vilken människosyn som slår igenom från myndigheter och beslutande organ när det gäller barn och unga som omfattas av skolplikten. Det är skrämmande hur barnens vårdnadshavare blir ifrågasatta. I familjer där det finns fler sjuka, utmattade barn läggs en enorm skuldbörda på föräldrar i många fall. Barnen blir inte sällan vad som kallas för hemmasittare, det vill säga ett barn som stannar hemma från skolan därför att barnet inte klarar av att gå till skolan utan att bli svårt sjuk där skolmiljön är en orsak. Men skola och socialtjänst lägger ansvaret på vårdnadshavarna för barnens ohälsa. Det förekommer att barn omhändertas enligt LVU på grund av att de av olika skäl är sönderstressade och utmattade och följaktligen inte kan gå till skolan.

jump-863058_1920
Att se till sina barns bästa är för många en balansgång utan skyddsräcke mellan olika instanser.

Supermamsen skriver: ”Mitt barn, C, började må dåligt i årskurs 5. Hen var då hemma sporadiskt från skolan. Vi märkte att C var trött och att hen inte orkade alla skoldagar. Vi visste alltid om när C var hemma. Hen skolkade inte. C uttryckte att hen hade ont i huvudet och magen, att hen var trött och inte orkade jobba. C bad läraren om att få jobba i den lilla gruppen (som några av klasskamraterna jobbade i) men C fick inte det för att hen hade ingen diagnos då.
Rektorn sa till oss: ”Ni har ingen pli på ert barn!”, ”Det är skolplikt!”, ”Det är inte barnet som ska bestämma!”, ”Det är ert jobb att se till att C är här!”. Vi försökte förklara att C inte orkade med skolan. Att hen var trött.” (…) I årskurs 6 kämpade C på fram till höstlovet. Sen kraschade C helt och blev hemma. Vi hade bett skolan om anpassningar och stöd men fick ingen hjälpSkolan litade inte på vårt barn eller på oss föräldrar.” Följden blev att även vårdnadshavarna blir sjuka/utmattade, sjukskrivna därför att situationen blir övermäktig. 

summerfield-336672_1920
Avsaknad av tillit bland annat, leder till att både barn och föräldrar blir utmattade.

Som framgår av Supermamsens text så litade inte skolan på föräldrarna. Detta är inte unikt. Samma återkommer i flera bloggar där barnen är utmattade/hemmasittare. Det är barn som på grund av sjukdom inte klarar av att vara i skolan. Barnen går till skolan när de kan. De vill gå i skolan. De kämpar och kämpar till dess att de inte längre har ett uns av kraft kvar. Det lilla skolan ser är de få timmar som barnet uppbådat all sin kraft, för kanske dagar, veckor och kommer till skolan. Fungerar en kort tid och måste sedan gå hem. Vad skolan ser är ett till synes ”friskt” barn som går hem efter kanske en halv skoldag. Vad skolan inte ser är konsekvenserna av att barnet bränner sitt ljus i alla ändar som det går till dess det bara är en fläck kvar. När föräldrarna berättar för skolan och ofta även för socialtjänsten blir de sällan trodda. Flera vårdnadshavare berättar att skolan svarar föräldrarna med orosanmälan (oro att barnet far illa i hemmet) till kommunens socialtjänst då barnets frånvaro blir hög. Märk väl – detta handlar inte om ogiltig frånvaro, eller frånvaro som sker utan vetskap hos de vuxna. Barnen det handlar om är för sjuka för att gå till skolan.

barefoot-504140_1920
Hur ska våra barn och ungdomar få den så viktiga utbildningen om skolan inte förmår att ens tro på barnen och deras föräldrar att barnen faktiskt är sjuka? Det handlar inte om lathet eller ovilja. Tvärtom i många fall. Barnen sliter hårt, länge och försöker till dess de är så sjuka att de inte kan gå till skolan, trots att viljan finns.

Om nu skolan inte är anpassad och våra barn och ungdomar blir sjuka av skolan. Vad kan då göras? På många arbetsplatser var arbetsmiljöfaktorerna många gånger helt avgörande för vad som utlöste stressreaktioner med utmattning som följd hos vuxna. Även barnen blir utmattade av stress. Vad som skapar stress kan givetvis variera, men som på vilken annan arbetsplats som helst ställer lagstiftarna krav på att skolan ska anpassas efter människan, inte människan efter skolan. Detta finns uttryckt i både diskrimineringslagen och i arbetsmiljölagen som omfattar alla från och med första skolåret. Även i skollagen tas anpassning upp. (se Livets Bilder)

girl-421651_1920
Eleven vill gå till skolan, men kan inte. Vems ansvar?

Livets Bilder skriver: ”Vi vet alltså – utifrån Skollagen, Arbetsmiljölagen och Diskrimineringslagen – att skolan är skyldig att anpassa utbildningen efter elevernas olika förutsättningar och behov. Att det inte i första hand är eleven som ska förändras – utan aktiviteter och miljö som ska göras tillgängliga. Att det gäller alla typer av aktiviteter inom en utbildning och alla miljöer där den bedrivs. Det betyder att om en elev med behov av extra anpassningar eller särskilt stöd inte kan delta i utbildningen på samma sätt som någon utan funktionsnedsättning, är skolan per definition otillgänglig och diskriminerande.”
Citat från: 
Livets Bilder: En tillgänglig skola
Detta innebär att elever som inte kan ta sig till skolan, på grund av utmattning eller funktionsbegränsning av annat slag har rätt till en för dem anpassad miljö.

justitia-421805_1920
Fru Justitia gör inte skillnad på barn och vuxna, men gör beslutsfattare skillnad?

”Alla behöver arbeta tillsammans för att en skola ska bli tillgänglig – elever, vårdnadshavare, lärare, rektorer och huvudmän. Men det stannar inte där, utan alla som finns på skolan måste vara delaktiga; elevhälsa, lokalvårdare, it-tekniker, fritidsledare och vaktmästare osv. Jag anser också att det är nödvändigt att elevhälsan kompletteras med ytterligare yrkeskategorier – som logopeder, sjukgymnaster och arbetsterapeuter – för att vi ska ha en chans att kunna möta alla elevers behov av tillgänglighet.En tillgänglig skola är en jämlik skola – en skola där alla får plats och har samma chans – en skola för alla!” (Livets Bilder: En tillgänglig skola)

Om detta skulle fungera kanske många elever skulle kunna gå till skolan utan att bli sjuk, utan att bli så utmattade att de inte förmår ta sig till skolan hur gärna de än vill och också försöker.

 

Annonser

25 thoughts on “Utmattad som barn och tonåring

  1. bbnewsab 2016-08-15 / 21:12

    Jag måste bara berömma dig för din förmåga, och djärvhet, att vilja väcka opinion med hjälp av din fina blogg, GGV Pipili.

    Fortsätter du så här, dröjer det inte länge förrän du kan räknas till de stora opinionsbildningsbloggarna här i Sverige.

    Du har för övrigt redan uppnått den kritiska massa – mätt som antal följare – som krävs för att nå ut till folk.

    Jag måste säga, att de opinionsbildande ämnen du väljer att ta upp genomgående berör många.

    Inte nog med det. En hel del av dessa många har inte längre orken, eller modet, att själva säga ifrån eller driva sina frågor. De har nämligen, påfallande ofta, helt enkelt blivit kvästa, snudd på uppgivna och misströstande.

    Men så dyker du alltså nu upp som en modig prins Valiant och ger röst åt deras frustrationer, åt deras problematik, åt det som behöver åtgärdas för att återge dem deras livskvalitet och livslust. Man skulle kunna kalla det du gör, GGV Pipili, för en Gudi behaglig gärning (oavsett om man tror att det finns en gud eller inte).

    Jag är inte helt säker på att du riktigt förstår, GGV Pipili, vilken förlösande effekt dina skriverier kan ha på alla dem som försökt men till slut tvingats konstatera att de har stångat sin panna blodig mot överheten, mot makthavarna, förgäves och därför, efter att ha nåtts av den insikten, har kommit att mer eller mindre resignera och ge upp sin kamp för rättvisa.

    Likt denne prins Valiant i sagans värld är du för dessa vingklippta existenser en sorts räddande ängel. En person som kan ingjuta nytt hopp i deras trasiga själar.

    Du är vad jag skulle vilja kalla för en EG och/eller HI (dvs EnergiGivare och/eller HoppIngjutare).

    Sedan tidigare är du, som bekant, också en GGV-person.

    Fast vad GGV står för, det tycker jag kan stanna mellan dig och mig. Lite bör vi ju lämna kvar åt folk att själva fundera över vad det kan betyda. 🙂

    Liked by 1 person

    • Piia-Liisa Pisal 2016-08-15 / 21:26

      Tack min kära GGV HH!
      Dina ord värmer ❤ och jag ska också försöka att ta in dem. Jag se på statistiken att jag under augusti bör passera 20 000 unika besökare och inom de närmsta dagarna 30 000 visningar. Siffror som för Pipili är ofattbara! Men jag ska göra mitt bästa för att förvalta det förtroende alla ni som läser artiklarna visar mig genom att fortsätta skriva, roa och ibland kanske också oroa.

      Och som jag hoppas alla sett – det är helt OK att tycka och uttrycka andra meningar än dem Livets Skiftningar står för.

      Tveka inte att uttrycka vad ni står för! Det enda som inte accepteras är sådant som går utanför lagen.

      Välkomna att kasta er in i debatten 🙂
      //P-L

      Liked by 2 people

  2. bbnewsab 2016-08-15 / 21:22

    Jag ser att du nu har totalt 250 följare. Storartat med tanke på att du startade bloggen så sent som i januari i år.

    Nu har jag ett förslag till dig. Varför inte bjuda oss 250 personer (som följer din fina blogg) på en hejdundrande fest hemma hos dig i din lägenhet? Så att vi alla kan umgås och lära känna varandra – och inte minst dig?

    I helgen gjorde Degens Nyheter något liknande i Stockholm. Tidningen bjöd på en friluftskonsert för alla sina prenumeranter. Det blev stor succé. Ca 40.000 personer kom.

    Oroa dig inte vad gäller frågan hur alla vi 250 följare ska utspisas. Tänk på att Jesus en gång gav en folkmassa på 5.000 personer fem bröd och två fiskar att äta. Alla blev mätta och belåtna. Det blev till och med mat över.

    Så jag hoppas att mitt förslag ska falla dig på läppen, GGV Pipili. Ser verkligen fram emot att få träffa dig – och de 249 andra bloggprenumeranterna – IRL. 🙂

    Liked by 1 person

    • Piia-Liisa Pisal 2016-08-15 / 21:32

      Hade hälsan stått mig bi, hade jag inte tvekat! Det mesta jag varit med om att utspisa har rört sig omkring 1200 – 1500 man! Så med en regementskokerska till mor så är 250 pers ingenting 😉

      Liked by 1 person

  3. duritzan 2016-08-16 / 19:04

    Som lärare jobbade jag med att anpassa och individualisera. Med befintliga resurser ledde det till att jag blev ”hemmasittare” – orkade ingenting, kände mig värdelös och blev till sist sjukpensionerad. Hur gärna man än vill som lärare orkar man inte uppfylla allt det skola SKA klara. Inte utan att det blir fler lärare/annan personal som också vill individualisera. Och vet HUR man ska göra detta.

    Liked by 2 people

    • Piia-Liisa Pisal 2016-08-17 / 01:06

      Tack för din kommentar.

      Jag gillar att du tar dig tid och kraft att kommentera. Och är ledsen över att återigen få höra hur resursbrist skadar både personal och elever i våra skolor. Inlägget är inte riktat mot enskilda lärare, utan mer mot den struktur som blir följden av att resurser saknas. Som enskild lärare finns inte möjligheten att ge varje elev den individuella undervisning som kanske skulle behövas. Bra, duktiga pedagoger gör allt vad de kan och så slutar det med utmattning alltför ofta. Jag har mött det många gånger.

      Det jag vill lyfta med artikeln är att även elever blir utmattade, av olika orsaker. Det flera familjer berättar är det som sägs i artikeln att skolan (mycket sällan att klassläraren nämns) ställer krav på eleven att komma dit trots att eleven är sjuk, utmattad.

      Jag är övertygad om att det är ni som verkligen gör allt vad ni kan för era elever som, såsom du beskriver, själva blir sjuka. Kvar blir de som lyckas anpassa sig (på gott och på ont) och distansera sig från delar av verkligheten. En dålig arbetsmiljö är givetvis lika skadlig för personalen som för eleverna. Skillnaden är den att som vuxen kan man vara hemma med omgivningens/arbetsgivarens godkännande på ett helt annat sätt än vad utmattade elever kan. Min önskan är att stress och utmattning tas på samma allvar när elever drabbas som när deras lärare drabbas.

      Detta är ett organisationsproblem och inte något som kan lösas av enskilda lärare, även om ni är viktiga för både elevernas hälsa. Det enskilda arbetstagare kan göra är att söka påverka dels genom era fackliga organisationer, dels genom att koppla in elevhälsan.

      Hemmasittare, oavsett ålder, är ett organisatoriskt misslyckande.

      Jag önskar av hela mitt ❤ en förändring, en arbetsmiljö som stärker personal och elever i stället för stjälper. Men, som sagt, det kräver betydligt mer av resurser både ekonomiskt och personellt i våra skolor.

      //P-L

      Liked by 1 person

      • duritzan 2016-08-17 / 20:59

        När jag jobbade som speciallärare hade jag visserligen inte så många elever i sänder. Däremot var jag ”sista utposten”. Klassläraren kan skicka eleven till specialläraren. Men vart kan specialläraren vända sig när tiden inte räcker för eden enskilda eleven?
        F.n. jobbar jag ideellt för att hjälpa ett par ungdomar med NPS som har mycket svårt att fungera i skolan. Deras föräldrar är värda all beundran för sina enorma insatser – inte minst med att mobilisera samhällets olika instanser för att möjliggöra ungdomarnas deltagande i skola och annat ”normalt liv”.

        Liked by 2 people

      • Piia-Liisa Pisal 2016-08-17 / 21:39

        Tack Duritzan för att du berättar. Alls bilder behövs för att skapa en helhetsbild över det problem, och lidande inte minst, som det innebär när barn och ungdomar inte orkar att gå till skolan.
        Därför kom dagens artikel till om lärare framförallt, men även annan personal i skolan, som blir utmattade av för många, för höga och oförenliga krav samt en organisation som inte har kapaciteten (viljan?) att se till både personalens och elevernas hälsa. Att se till att precis som personalen, de vuxna på skolan, har olika förutsättningar så har eleverna det. Och att en dålig arbetsmiljö slår lika hårt mot personalen som mot eleverna. Skillnaden är att som anställd, vuxen, är det accepterat att vara sjukskriven. Om än kanske inte omtyckt.
        Tänk om jag hade ett bra svar på din fråga vart specialläraren ska vända sig när det blir för mycket. Jag får känslan av att problemen s a s bara flyttas runt!
        //P-L

        Liked by 1 person

  4. bbnewsab 2016-08-17 / 21:41

    @Duritzan: Berätta gärna mer om hur det är att vara speciallärare. Kan det liknas vid att vara sista utposten för halvt om halvt redan utslagna elever? Eller kan en speciallärare sättas in profylaktiskt/förebyggande syfte (dvs för att försöka förhindra total utslagning)?

    Det är inte svårt att föreställa sig att det måste vara påfrestande på flera vis att vara just speciallärare. Så vad gör skolorna (rektorer) för att se till att ni erhåller extra stöttning?

    Jag vet nu inte mycket om speciallärare, men jag anar att ni mellan varven skulle behöva få genomgå någon form av egenterapi, så att ni gåves möjlighet att få lätta på era hjärtan samt gärna också erhålla tips och goda råd om hur man hanterar/bemöter elever med inlärningsproblem av olika slag.

    Detta borde vara lika självklart som att psykologer ofta själva ser till – eller rent av kräver – att de kan gå i egenterapi hos någon mer erfaren kollega.

    Liked by 1 person

    • duritzan 2016-08-18 / 13:25

      Som speciallärare (åtminstone under den tid jag jobbade) fick jag uppgifter i hela skalan – från elever som behövde extra hjälp för att stava sje-ljudet rätt till att ta hand om elever som förstörde undervisningen i klassen. Det skiftade mellan skolorna. Jag har jobbat på ”vanliga” skolor men även på skoldaghem. Jag återkommer om den speciella skolformen.

      I någon skola bestämde klasslärarna vilka elever som skulle få specialundervisning och vad eleverna skulle få hjälp med. I andra skolor kunde specialläraren testa elevernas kunskaper och färdigheter i grundämnena (läsning och räkning) och därefter föreslå specialundervisning för de som behövde extra hjälp. Även träning i motorik jobbade vi med på en skola.

      En del elever behövde extra hjälp i något ämne och kunde sedan följa klassen när de förstått det moment de kört fast på. Eleverna med dyslexi behövde extra stimulans och träning just i läsning medan resten av skolarbetet funkade tämligen bra.

      Vissa elever hade egentligen alla förutsättningar att vara normal- till högpresterande – om de kunde koncentrera sig. För vissa handlade det om sociala problem medan andra hade PDF av olika slag. Fast det begreppet fanns inte då; det bara märktes på barnen.

      I den ”vanliga skolan” handlade det alltså huvudsakligen om profylax eller extra stimulans.

      Skoldaghemmen är något helt annat. Det är skolor där eleverna inte får gå hem efter skolan utan ska vara kvar till kl 17. Där går elever med så stora problem att de behöver en liten grupp där det finns möjlighet att anpassa undervisningen. Många föräldrar blev skrämda av att deras lille ängel skulle gå bland ”busarna” men när eleven börjat gladdes de åt att slippa ständiga klagomål på sina barn.

      I skoldaghemmet var en klass = sex elever; hela enheten hade tre klasser med var sin lärare plus en lärare som var föreståndare och fanns på plats från starten kl 9 tills skolan stängde. Dessutom fanns fritidsledare som tog hand om eleverna på raster och efter skolan. Visserligen var dessa elever extremt jobbiga, men med så få elever hade man ändå en chans att nå varje enskild unge. Vi lärde känna varandra ordentligt och eleverna fungerade oftast bra när de efter några år slussades tillbaka till den ”vanliga” skolan. Det var därmed också ett roligt jobb med många utmaningar. Dessutom hade vi konferens varje vecka där vi kunde prata av oss – mycket värdefullt

      Ideologiskt ser många det som att man pekar ut vissa elever och avskiljer dem från kamraterna. Sanningen är att dessa elever oftast redan är utpekade – alla vet vem man ska akta sig för och vilka som stör lektionerna. När eleverna, av varierande orsaker, inte kan vara duktiga i skolarbetet väljer de att vara bäst på stök och bråk. Då blir de i alla fall sedda även om det handlar om negativ uppmärksamhet. I skoldaghemmet kan man fokusera på att ge framstegen uppmärksamhet.

      Sammanfattningsvis skulle jag önska att alla elever fick gå i skoldaghem. Då skulle nog inte behovet av speciella skoldaghem för ”stökiga” elever finnas.

      Liked by 2 people

      • Piia-Liisa Pisal 2016-08-18 / 13:55

        Tack för ditt fylliga svar om specialpedagogernas arbetsuppgifter. Det bidrar till att öka kunskapen om vilka resurser som behövs på en skola.
        //P-L

        Liked by 1 person

  5. Jenny 2016-08-17 / 22:36

    Jag är så trött i huvudet just nu att min förmåga att uttrycka mig är väl sisådär. Men det här inlägget! Bra och viktigt. Tack. Det behövdes verkligen. Som en omfamnade kram av en vuxen som äntligen förstår och ser.

    Liked by 2 people

    • Piia-Liisa Pisal 2016-08-17 / 23:36

      Tack Jenny för din kommentar. Det känns gott att veta att jag har förstått. Och det är tack vara flera olika mammor som bloggar om detta som inlägget kommit till. Min kunskap och erfarenhet rör vuxna, men barnen är vår framtid och det gör mig orolig, upprörd och mycket mer när jag läser liknande berättelser gång på gång om hur utmattade barn inte tas på allvar och attt föräldrar/vårdnadshavare som känner sina barn och vill dem det allra bästa blir nedtryckta och inte lyssnade på. Det är ju de som är nära barnen och ungdomarna som ser och ofta vet vad som behövs. När hjälp efterfrågas och svaret blir ”stjälp”.
      Jag kommer att fortsätta att skriva om detta ur olika perspektiv lite nu och då. Det får inte tiga ihjäl, utan måste komma fram!
      Återigen; Tack ❤
      //P-L

      Liked by 1 person

  6. bbnewsab 2016-08-18 / 15:12

    Stort TACK, Duritzan, för att du delat med dig av dina kunskaper och erfarenheter. Förnämligt gjort av dig!

    Återkom gärna i ämnet med mer information, med fler funderingar osv. Vad är bättre än att få ämnet och problematiken belysta av en person med kunskaper s a s inifrån?

    Jag vill i din intressanta och innehållsrika kommentar lyfta fram följande textstycke lite extra:

    ”Ideologiskt ser många det som att man pekar ut vissa elever och avskiljer dem från kamraterna. Sanningen är att dessa elever oftast redan är utpekade – alla vet vem man ska akta sig för och vilka som stör lektionerna. När eleverna, av varierande orsaker, inte kan vara duktiga i skolarbetet väljer de att vara bäst på stök och bråk. Då blir de i alla fall sedda även om det handlar om negativ uppmärksamhet. I skoldaghemmet kan man fokusera på att ge framstegen uppmärksamhet.”

    Jag vill fästa din uppmärksamhet på att samma sorts tankar genomsyrar en ledare i gårdagens Dagens Nyheter. I den ledaren, som egentligen handlar om varför ungdomar sticker bilar i brand om nätterna, och vad samhället kan göra åt detta, kan man läsa bland annat följande meningar:

    För att bryta utvecklingen krävs långsiktighet och envishet.

    Först måste det skapas lugn och ro på gatorna, och då är nyckeln fler poliser, mer synliga poliser och poliser som ges tid att etablera personliga relationer till de boende.

    Liksom kloka poliser, som inte sprider missämja snarare än tillit. Det krävs framför allt mer konkreta trygghetsskapande åtgärder och mindre teoretiskt spekulerande.

    I Sydsvenskan (10/8) talar en coach från Fryshuset i Malmö om att bränderna orsakas av ungdomar som ”vill göra sig hörda och sedda men som glömts bort av majoriteten” samt att de unga ”inte får sysselsättning”.

    ALLTSÅ: Om man byter ut ordet ”poliser” mot ”lärare”, och ordet ”gatorna” mot ”skolan”, och ordet ”boende” mot ”eleverna”, då hamnar man i samma sorts resonemang och förslag till lösning som du förordar i din fina kommentar, Duritzan.

    Med detta vill jag desssutom ha sagt, att jag tycker att du ska känna dig stolt, Duritzan! Kan du i din utsatta belägenhet åstadkomma lika kloka och förnuftiga tankegångar som en ledarskribent i Sveriges största morgontindning, ja, då kan man lugnt dra slutsatsen, att din hjärna är av ädlaste kvalitet.

    Och sedan tidigare visste jag/vi, att detsamma kan sägas om ditt hjärta.

    Så återkom gärna med fler funderingar. Jag är övertygad om att GGV Pipili öppnar hela sin famn för att du ska förstå och känna att du är välkommen tillbaka hit igen till hennes blogg. (Apropå ingenting, hur fann du vägen hit till Pipilis blogg Livets Skiftningar? Berätta gärna. Fast känn inget tvång.)

    Liked by 1 person

    • duritzan 2016-08-18 / 15:49

      En väninna i Skövdetrakten hade delat på Facebook. Gillade det jag läste så jag ska vid tillfälle läsa ifatt = läsa från början.

      Liked by 2 people

      • Piia-Liisa Pisal 2016-08-18 / 16:22

        Tack. Det är intressant för mig att se hur bloggen sprider sig. Tyvärr använde jag en felaktig teknik för att posta bilder då jag började att blogga, varför det saknas bilder i en del inlägg. Jag har försökt rekonstruera vissa inlägg. Är det något inlägg där bilder saknas, säg gärna till genom exempelvis ett meddelande via kontaktsidan, så ska jag göra vad jag kan för att återställa inlägget/inläggen. Det är möjligt att inte alla bilder går att hitta igen, men de flesta bilder torde jag kunna finna.
        //P-L

        Liked by 1 person

    • Piia-Liisa Pisal 2016-08-18 / 16:11

      Tack för din kommentar, GGV HH!
      Den ger ytterligare djup till Duritzans förnämliga beskrivning av speciallärarens arbetsuppgifter.
      //Pipili

      Liked by 1 person

    • Piia-Liisa Pisal 2016-08-22 / 17:15

      Detta är verkligen skrämmande. Än mer om en läser det finstilta angående skolplikten. Där står att förälders skyldighet är att tillse att barnet kommer till skolan. Punkt! Men om nu barnet far illa av skolmiljön, blir sjuk av att vara i skolan, redan har gått in i en utmattning?
      Om jag går till utmattade vuxna, vilket är vad jag har erfarenhet av, så mötte jag flera som inte ens kunde passera sin arbetsplats utan att bli sjuka. Det tog månader att komma så långt att de kunde besöka arbetsplatsen på icke arbetstid. Dvs tid när de inte riskerade att stöta på arbetskamrater och chefer.

      Är det barn som befinner sig i den typ av utmattning som vid hot om vite ska tvingas till skolan? Barn som blir sjuka av blotta tanken på att gå till skolan? Eller vad handlar det om?

      I artikeln framkommer bara att vårdnadshavarna hotas med vite för var dag som inte ”giltigt sjukintyg” uppvisas. Vem avgör intygets giltighet? Skolläkare/-sköterska, rektor, barn- och utbildningsnämnd, annan politiker eller tjänsteman ansvarig för skolan? Giltigt intyg för var dag som barnet inte kan ta sig till skolan, eller kan barnet sjukskrivas på samma sätt som eh vuxen?

      Många frågor – få svar.
      Jag lägger ut denna på Twitter på nytt samt även länken du skickat.
      Tack för att du uppmärksammade detta!

      //P-L

      Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s