Alla behövs?

Fredagen den 9 september presenterade Försäkringskassan en ny kampanj: Laget Sverige

”Alla behövs i Laget Sverige” – men bara om du har eller kan återfå någon form av arbetsförmåga.

”Alla behövs i Laget Sverige” är Försäkringskassans slogan. Livets bilder gjorde mig uppmärksam på denna kampanj, och den fick mig att börja gråta. Jag gråter sällan, kanske för sällan, men Försäkringskassan tilldelas en eloge. Ni har lyckats att få mig riktigt ledsen. Ledsen så att det gör ont, mer ont än vanligt. ”Alla behövs” – det är starka ord, ord som uppmuntrar, ord som ska ge kraft och mod och få oss att tänka positivt. Det är en uppmaning att ta tillvara på så kallad restarbetsförmåga, tror jag iallafall. Jag läser kampanjen och jag läser bloggaren Livets Bilder. Hade jag inte läst den texten kanske det dröjt innan jag uppmärksammat kampanjen. Nu har jag, tyvärr, gjort det och den kängan jag fått kommer att sitta i. För vilka är ”alla”? Alla som i alla som bor och lever i Sverige? Alla som har gått ur skolan? Alla som idag har ett arbete, men är sjukskrivna? Alla som inte längre kan arbeta alls? Alla unga, gamla, medelålders? Alla friska, sjuka, med anställning, egna företagare, arbetslösa? Vilka är alla i ”alla behövs i Laget Sverige”?

Alla?

Hur jag än läser Försäkringskassans text hittar jag inte någonstans en beskrivning av vilka ”alla” är. Däremot kan jag dra slutsatser om vilka som menas med alla. Med alla menas de som är i arbete och är friska, de som är sjukskrivna på hel- och deltid och underförstått, dem som har arbetsförmåga i någon utsträckning. Alltså även arbetslösa på hel- och deltid. Det centrala begreppet blir arbetsförmåga. Alla vi andra, som av olika anledningar saknar någon form av arbetsförmåga, räknas inte. Vi tillhör inte gruppen ”alla”, trots den kompetens vi många gånger besitter och skulle kunna dela med oss av på olika sätt. Men vi klarar det inte genom lönearbete eller eget företag. Alla vi med sjuk- och aktivitetsersättning. Vi finns inte. Vår kompetens är värdelös. Vi är värdelösa. Kompetens och kapacitet likställs. Men det är två skilda begrepp, vilket nedanstående bild från Livets Bilder illustrerar:

Här är exempel på vad som krävs av en arbetsterapeut som är yrkesverksam.

Många av oss som av olika skäl inte kan komma tillbaka till arbetsmarknaden har fortfarande kvar vår kompetens, den rosa halvan av bilden visar. Givetvis kommer kompetensen att minska med åren i vissa delar och öka i andra. Vi får en god kompetens vad gäller att vara patienter, om våra egna sjukdomstillstånd och mycket mer. Vi tappar en del i yrkesrollen då yrket utvecklas och ny kunskap kommer till. Att söka upprätthålla sin yrkeskompetens är hart när omöjligt när jag inte längre är yrkesverksam och använder mig av densamma.  Att upprätthålla min kompetens kräver en kapacitet jag inte har. Det kräver, som regel, också möjlighet att kunna använda mina kunskaper. Återigen brister kapaciteten, inte kompetensen. Försäkringskassan går ut med att vi alla behövs. Men vi behövs uppenbarligen inte. Vi som inte har kapaciteten kvar att upprätthålla dels vår kompetens, dels vår förmåga att använda den. Detta fick mig att börja gråta. Om jag kunde skulle jag börja arbeta på måndag. Fast jag har inte något arbete kvar att gå till. Och inte kan jag gå heller. Jag får inte lämna lägenheten utan att någon följer med mig, trots Permobil. När gråten lättade kom ilskan. Vad har Försäkringskassan för ursäkt för att exkludera oss? Vi må sakna kapacitet för att utföra ett lönearbete, men på något vis

Eldrivna rullstolar, här i form av scooter med en vanlig maxhastighet omkring 15 km/h. Mitt förflyttningssätt är Permobilen, som fungerar både inom- och utomhus och har rask promenad som högsta hastighet (ca 7-8 km/h)

borde vår kompetens vara värd att ta tillvara. Vi kanske kan dela den med någon en kort stund ibland. Om inte annat när vi besöker vården. Kanske kan behandlaren lyssna på vad vi har att berätta om oss själva och vår sjukdom. Jag är ju expert på min egen kropp, och ofta också på mina diagnoser, vad gäller reaktioner, smärta, symtom och mycket annat. Jag behöver vårdens kompetens också för att få så bra behandling som möjligt, behöver deras expertkunskaper. Men då måste behandlaren veta hur jag känner det och hur jag mår. Min yrkeskompetens kan jag kanske, med hjälp, också tillämpa på min egen situation. Lyssna på mig när jag vill tala! Men jag kan inte rehabiliteras åter till yrkesverksamhet. Alltså tillhör jag inte gruppen ”alla”. Jag är därmed inte en del av Laget Sverige utifrån Försäkringskassans definition.

Långt från all sjukdom syns. Men exkludering känns.

Genom den definition som Försäkringskassan valt av begreppet alla, utesluts vi med sjuk- och aktivitetsersättning. En del som tillhör den gruppen kan återkomma till arbetsmarknaden om de får rätt stödinsatser. Framförallt kanske det gäller de unga med aktivitetsersättning. Alla kan inte yrkesarbeta, men det innebär inte att de saknar kompetens som skulle kunna komma arbetsmarknaden tillgodo. Som exempel kan nämnas ”hästtjejerna”*). De som mer eller mindre lever för att kunna vara i stallet. Hundfolket vars hundar gör att de håller sig så bra som det bara går. För mig kom dagen då jag fick lämna ifrån mig min hund, jag klarade inte av att ge min hund det hon behövde. Kapaciteten räckte inte till när jag blev sittande i rullstol. Men även om kapaciteten inte räcker för yrkesarbete,  kan kompetensen säkerligen komma andra till del. Som sagt – allt detta gör mig upprörd, arg och ledsen. Tänk om, Försäkringskassan, och inkludera istället för exkludera!

Visningsbild:

*) Hästtjejerna kan lika gärna vara killar, men här används begreppet då tjejerna är i majoritet.

”Alla behövs i Laget Sverige” är namnet på Försäkringskassans kampanj. 

Berätta gärna vad du tycker!

 

Tack till Livets Bilder.