Fetma, operation och smärta

pot-bellied-pig-432051_1920
Kinesisk hängbuksvin var ett av alla öknamn mitt X hade på mig. Samtidigt tillät han inte att jag opererade mig mot fetma.

Att bli kallad för kinesiskt hängbuksvin gjorde ont, mycket ont. Men jag spelade med och låtsades som om det så kallade skämtet var OK. Inombords grät och skrek jag. Men inte utåt. Klappade honom på kinden och gav honom en lätt puss. Hade jag våga släppa fram vad jag kände hade det troligtvis gått totalt överstyr. Men som den lydiga lilla hustru jag var gjorde jag som maken sa! Trots mer än 50 kg i övervikt nekade han mig operation. Ja, jag hör hur vansinnigt det låter. ”Han nekade mig” som om jag inte kunde besluta något själv. Och så illa var det. Jag vågade inte göra något som han inte godkände. Hans vilja var min och det trodde jag var kärlek. Därför dröjde till efter skilsmässan innan jag opererade mig. Detta är nu många år sedan och mycket ser annorlunda ut idag.

medicine-1495707_1920
Innan Gastric bypass-operationen var jag med i en forskningsstudie där en pacemaker kopplades till magsäcken.

Min make gick med på att jag skulle få delta i en forskningsstudie som innebar att en pacemaker kopplades till magsäcken. Den hjälpte mig att hålla vikten still så länge batterierna fungerade i den. När de tog slut gick jag upp i vikt. När jag kom till 130 kg slutade jag väga mig. Kirurgerna som genomförde studien hade lovat oss som ingick att om det inte fungerade så skulle vi få en Gastric bypassop i samband med att pacemakern togs bort. Bilden är lånad från wikipedia.se och visar hur snitten läggs på magsäck respektive tunntarm. Tyvärr var försöket misslyckat forskningsmässigt och även kliniskt, varför jag erbjöds operation. När jag opererade mig var operationsmetoden Gastric bypass förhållandevis ny och alla utfördes med öppen bukkirurgi. Idag är operationen mindre så sen görs med titthålsteknik. När väl studien avslutades hade jag både skilt mig och gift om mig. Med en man som uppmuntrade mig att göra operationen.

gastric-bypass-bild-fran-wikipedia-se
Gastric bypass

Maj månad 2003 var det dags för operation. Jag vet inte hur mycket jag vägde, men gissningsvis någonstans omkring 135-140 kg. När jag knappa två veckor efter operationen skrevs ut var vikten drygt 125 kg. Vilken lättnad. Mina kilon rasade av mig. Tio kg/månad de tre första månaderna. Men inte utan problem. Blodtrycket sjönk till dess jag svimmade eller blev alldeles yr och bara kunde ligga. Fibromyalgin (då kände jag inte till att jag hade EDS -ht) var stundtals hemsk. Men allt negativt försvann på något sätt när kilona rasade. Vilken glädje. Lyckan att kunna köpa kläder i vanliga storlekar. Men allt var inte bra smärtan fanns där. Inte lika illa som den skulle komma att bli, men den fanns med konstant. Likaså blödningar. Detta medförde att redan 18 månader efter operationen var det dags för ytterligare en stor operation. Två specialister, en plastikkirurg och en gynekolog (docent ville han helst bli tilltalad!) bestämde sig för att gemensamt operera mig eftersom de inte ville utsätta mig för två stora bukoperationer till. Sex kg vävnad togs bort och jag fick en platt mage för första gången i mitt vuxna liv. 89 stygn och därtill borttagen livmoder.

pers-skog-19-tiveden
Lyckan att efter operationerna kunna vara ute i skogen med hundarna var total. (Foto P. Svensson)

Jag var lycklig när kilona rasade lite till. Men sedan stannade viktminskningen och jag gick upp några få kilo. Tränade ordentligt, men fick allt större problem med smärta. Träningen skedde utifrån sjukgymnastens råd och målet var att träna bort smärtan. Men det gick inte riktigt så som jag tänkt och trott. Efter några år började jag sakta lägga på mig kilo igen. Totalt 20 kg. Dessa tog jag ned när jag blev sjukskriven på grund av bäckeninsufficiens och ökade på promenaderna. Jag kunde i början promenera bort min smärta. Första halvtimmen var vedervärdig. Tårarna rann. Men sedan släppte smärtan och stelheten efter. Det var jag och ZsaZsa. Zola hade flyttat till min far. Jag orkade som sjukskriven inte med båda hundarna. Äktenskapet kom att präglas alltmer av makens alkoholism. Promenaderna tjänade många syften. Att få komma hemifrån och ha det lugnt och skönt var ett, att försöka hålla smärtan stången ett annat.

ZsaZsa och Zola

Mina älskade hundar som nu båda vandrar i Regnbågsbrons land. Utan dem hade jag nog inte hållit mig på benen så länge som jag ändå gjorde. Men den dagen kom när axlar, armar och händer inte längre orkade med att avlasta mig från midjan och ner. EDSen slog igenom. När ZsaZsa kom på att ett lätt ryck i kopplet så stjälpte ofta både matte och rollator och sedan var hon fri. Hon sprang aldrig från mig. Rullstolen var snart ett faktum och ZsaZsa flyttade, även hon till min far. Två år tidigare hade Zola gått till den eviga vilan på grund av sjukdom.

Så sluter vi då cirkeln. Under de fem år jag suttit i rullstol har jag gått upp cirka tio kilo om året och väger idag omkring 130 kg. Trots bra matvanor, trots sjukgymnastik har jag så ont att jag kan inte gå och svårt att sitta längre stunder. Jag har stabiliteten i kroppen i form av ortoser. Träningen som skulle hjälpa mig har stjälpt mig istället. Grav fetma. Ledsen och besviken på mig själv som inte förmått hålla vikten. Högt blodtryck, diabetes typ 2 och ett tiotal ytterligare diagnoser. Multisjuk. Och en stor sorg att bära. Jag vill ju vara normalviktig, jag vill kunna gå, jag vill ha hund, jag vill slippa smärtan…

Drömmar… (Foto: P Svensson)
En personlig berättelse om en cirkelgång i livet. Vad tänker du kring detta? Hur ser dina drömmar ut? Berätta gärna!

 

Annonser

7 thoughts on “Fetma, operation och smärta

  1. Hilkka Karjalainen 2016-09-12 / 23:11

    Av dina fyra sista meningar, så vill jag också 3 av dom. Har 3 små hundar som gör att jag måste ut vare sig jag vill eller ej. Inte lätt att gå med 3 st och rollator. Har 4 hundar, men var tvungen att lämna bort 1, klarar inte 4 och rollator. Nu ska jag läsa om bäckeninsufficiens. Har en olidlig värk i bäckenet på morgonen. Kommer knappt upp ur sängen. Har tack och lov en innerollator. Känner med dig.

    Liked by 2 people

    • Piia-Liisa Pisal 2016-09-12 / 23:43

      Tack Hilkka för din kommentar – och Varmt välkommen som kommentator och läsare. Nu vet jag ju inte om du är ny som läsare, men väl som kommentator. Nästa gång du kommenterar publiceras din kommentar direkt.
      Tack för din medkänsla, den värmer ❤ och jag känner med dig. Min bäckeninstabilitet, som visade sig som foglossning under graviditeterna, var den genetiska sjukdomen Ehlers-Danlos syndrom. Den diagnosen förklarade mycket av mitt livs sjukhistoria. Bäckeninsufficiens, foglossning, bäckeninstabilitet många namn har smärtan. Fibromyalgin var en följd av EDS hypermobilitet.Det skiljde 30 år mellan diagnoserna!

      Och jag känner med dig!
      Kram
      //P-L

      Liked by 1 person

  2. Piia-Liisa Pisal 2016-09-13 / 08:27

    Kommentarer från Facebook:
    Person A: Så väl skrivet och hög igenkänning. Har också mycket träning bakom mig innan alla diagnoser satte totalstopp för det jag kallar träning. Idag är det 3-5 min om dagen med olika stärkande övningar. Sorgen är stor och har gått upp 20 kg på 2.5 år och är nu på 80 kg låter kanske inte mycket för de flesta men är man som jag 147 cm så är det rejäl fetma. Vågar inte operera mig då jag inte tror kroppen skulle orka det. Blev i helgen kallad blommig falukorv och det sved ( hade en blommig sommarklänning). Än har jag min lilla dvärgpudel som tar ut mig men i elrulle då jag inte kan gå mer än ca 75 m men vissa dagar när t om att hålla i kopplet gör ont så är det tufft, kram och kämpa på 💖

    Piia-Liisa Pisal
    Tack för att du berättar. Det gillar jag. Det är inte ant kg som är viktigt, utan kg i förhållande till bl a längs samt hur man mår av alla extra kg. Beundrar er som klarar hund och rulle. För mig gick det inte. Nu är det otänkbart, eftersom arb.ter. har sagt ifrån. Jag får inte åka utanför dörren utan ledsagning. Därför bl a ingår 30-60 min promenad/vecka på fast tid i skälig levnadsstandard! Resten av tiden inomhus bortsett fr vårdresor.

    Person A: Otroligt att du inte har rätt att komma ut mer än du får och bara det gör ju hund helt omöjligt. Önskar att jag ska orka ta mig ner i vikt men så svårt och tufft när man inte kan röra sig som man vill och behöver. En av få saker man orkar är kanske lite socialt umgänge vid en fika. Har dietistkontakt och kände mig kränkt när jag gick därifrån. Jag måste ju förstå att jag ju inte kan unna mig fika och måste äta minimalt. Visst vet jag att intag i förhållande till energiuttag avgör vikten men det är svårt att ens kunna vara social då och det är ju något jag kan de dagar orken finns. Inte lätt att hitta balans känns som hon tyckte att jag hellre kunde vara eremit för viktens skulle men har vi ingen rätt till livskvalitet?

    Piia-Liisa Pisal
    : Ibland undrar man vad vårdpersonal och andra man står i beroendeställning till tänker. Det har på sina håll inom vården spridits en mycket skrämmande människosyn!

    Person B: Nu menar jag absolut ingenting elakt på något sätt, skulle någon uppfatta mig så, så ber jag om ursäkt i förväg.

    När det kommer till vikt så handlar det om energi in – energi ut.
    Äter du mer än vad du gör av med så går du upp i vikt. Äter du mindre än du gör av med så går du ner i vikt (med ett visst undantag där sjukdom orsakar viktförändringar, OBS! biverkningar på läkemedel räknas allt som ofta inte in, de orsakar mer hungerkänslor och då äter man mer och ökar energiintaget).

    Med tanke på att väldigt många härinne har begränsningar i sin rörelseförmåga så blir kosten ännu viktigare.

    Även fast en är kraftigt överviktig så kan en äta precis vad som helst, bara inte lika mycket.

    Vet du om att du tänkt ta en fika under dagen och inte vill hålla dig borta från fikat så ta någonting mindre men räkna fortfarande in detta i det dagliga intaget och ta bort någonting annat under dagen.

    Jag är 157 cm lång och väger ca 50 kg, mitt basala energiintag är omkring 1200kcal/dag. Vill jag äta mer behöver jag förbränna mer. Kan jag inte vara aktiv så kan jag heller inte äta mer om jag inte vill gå upp i vikt.

    Nu menar jag såklart inte att det behöver vara stenhårt varje dag, vissa dagar ligger jag mycket högre men absolut inte mer än en dag/vecka.

    Jag menar som sagt ingenting ont alls i mina ord. Jag har själv kämpat med vikten under många perioder under livet, däremot har jag alltid vägt för lite och kämpar dagligen med ätstörningar.
    Lycka till och jag önskar er allting gott!

    Piia-Liisa Pisal: Visst är det så att energiintaget måste anpassas efter förbränningen. Men det är ofta mycket svårt. Själv drog jag ner för mycket och fel och sänkte förbränningen, dvs ställde in kroppen på ”svält”. Att hålla denna hårfina gräns mellan att få kroppen att tro att det råder goda tider då att den förbränner optimalt samtidigt som jag äter mat med lite kalorier har jag personligen svårt för. Jag äter fortfarande små portioner, undviker söta livsmedel (är ju som framgår av artikeln diabetiker) och håller även igen på energitäta livsmedel som fett. Jag har stannat viktuppgången, ett litet framsteg iallafall.

    Person B: Det blir ännu svårare som diabetiker, det har jag full förståelse för.

    Det att kroppen går in i svält är dock en myt. Förbränningen kan sänkas men det är minimalt. Om jag inte missminner mig så ~100kcal/dygn.

    Det är väldigt svårt att klara av sånt här själv. Så om man har möjlighet är det bästa att ta hjälp av en dietist eller liknande för att räkna ut dagsbehov.

    Jag har hjälp från annat sätt då jag tränar och äter för att optimera träningen och muskelbyggnaden men principen är densamma. 🙂

    Piia-Liisa Pisal: Jag kan se skillnaden, även om den liten. Lite, lite mer av energitäta livsmedel gör det aningen lättare att minska framförallt i omfång!

    Liked by 1 person

    • Yasmine 2016-09-13 / 12:49

      Jag har endast gått ned med keto diet. Inga kolhydrater, jag äter inte mkt är inte sugen har gått upp från 55 78 visst 4 ungar gjorde sitt men minsta är 5 år nu…
      Sen jag insjuknade rejält i denna Eds så har jag gått upp bara av att existera kanske morfinet gör sitt ?
      Jobbigt är det. Vilken gripande berättelse jag är själv i läkar bråkstadiet jag ser ju inte sjuk ut… Kom hem till mig istället då när jag är dålig och säg att det är i hjärnan jag har värk😂

      Liked by 2 people

  3. Karin Hjorth 2016-09-13 / 09:41

    Tack snälla fina du .Det du skriver är som en näst intill kopia på hur det känns. Lite nedmontering av ”livet ”. Har också tränat som en tok innan jag fick veta att Eds va inblandad. Jag har sänkt min kropp när jag trodde jag skulle bli starkare. Jag va bland de första att gå med stavar hålla vikten.å flåset . Nu är kroppen som en spillra av vad den en gång va. Hunden har gått till handhållen och jag klarar inte av nån ny..problem med blödningar haft en stroke operation av ryggen 6 bråck å en stel operation . Galet blodtryck blåsan lever sitt eget liv..stroken berodde på en spricka.i ett halskärl det blev en propp som drog till lill hjärnan
    Nu har jag vidgning på en stor. Lungartär. Svimmnings attacker mm. Ska få komma till Akademiska och förhoppningsvis få några frågetecken uträtade. Tack fina du Piiia-lisa att du delar med dig. Stor kram. PS. Mini crossern gör att jag kommer ut. DS. Karin

    Liked by 2 people

  4. kristina hellerfelt 2016-09-13 / 10:07

    Starka modiga härliga är ni som törs o vill dela privata upplevelser ..tårar när jag läser hur ni kämpar för att få tillvaron dräglig..ett litet leende när jag läser om era husdjur. .idag är en ny chans att må bättre så jag önskar er den ..mjuka kramar

    Liked by 3 people

  5. Piia-Liisa Pisal 2016-09-13 / 18:40

    Välkomna hit som kommentatorer, Kristina, Karin och Yasmine. Nästa gång ni kommenterar publiceras er kommentar direkt. Tack Yasmine och Karin för att ni berättar om era erfarenheter. Vi har alla våra livsresor, mycket kan vi känna igen. Ibland upplever jag att just att känna igen sig i någon annans berättelse gör livet lite lättare att hantera, utan att på något sätt förminska det svåra och jobbiga ni upplever.

    Yasmine – Graviditeter sliter, men barn är verkligen en gudagåva, EDS och graviditet är enligt min erfarenhet en jobbig kombination. Opiater därtill kan nog även de bidra till viktuppgång och andra bekymmer är min erfarenhet efter många år med dem. Men smärtan ”sitter inte i ditt huvud” Det vet jag!

    Karin – Tack för dina rara ord om min text. Om det jag skriver kan bidra till igenkänning är det värt arbetet att skriva. Jag hoppas verkligen att du får den hjälp du behöver snarast.

    Tack Kristina för att du berättar om din reaktion på våra berättelser. Även det är viktigt för oss alla. Vi behöver respons både från dem som är i en liknande situation som oss själva, men också för er vars liv kanske ser helt annorlunda ut.

    Och Tack för kramarna. Kramar har en fantastisk egenskap – de är alltid ömsesidiga.

    //P-L

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s