FM Lissa och tänderna

Idag är det FM Lissa som kommer på besök. Men hon har ett litet problem. Hon läspar lite när hon ska berätta vad hon gjort.

fm-lissas-mjolktander
FM Lissas mjölktänder

FM Lissa vill inte prata så mycket eftersom hon håller på att tappa sina mjölktänder. Precis som människor har hundar mjölktänder som sedan byts mot de tänder som ska hålla livet ut. Därför borstar många hundägare tänderna på sina hundar. Lär man hunden det som valp brukar det inte vara några problem. Lissa är nu omkring fem månader och hon har troligtvis fått alla sina nya tänder innan jul. Tandbytet brukar vara klart när hunden är omkring ett halvår. Att tappa tänder och få nya kliar, även i hundens mun och Lissa är inte något undantag. Men hon tuggar inte sönder saker, även om det syns att hon bitit på dem. Matte skickar bildbevis.

fl-lissas-sko
En av mattes innetofflor, med tydliga bitmärken i.

Utöver att tugga på mattes innetoffel tuggar Lissa på sig själv och på matte också! Matte smakar gott och är skön att tugga på när det kliar i munnen. Lissa har dessutom sin trasa och sina tuggben att tugga på.
fm-lissa-tuggar-sko-2
Nu är Lissa troligtvis inne i den period då hon gärna vill vara till lags. Det är en period efter den första spädbarnsåldern då valparna kan hitta på en del bus fram till dess de är omkring sju till åtta månader då de kommer in i slyngelåldern. Lissa är nu lättlärd och troligtvis en rolig och trevlig hund rent allmänt. De övningar som matte lär Lissa lär hon glatt och villigt.  I slyngelåldern kan hända att Lissa återigen hittar på bus och kanske inte lyssnar som tidigare. FM Jönso innehar fortfarande idolstatus och hans knep med kottar i öronen tillämpas stundtals flitigt.

Lissa börjar alltmer att hitta sin egen vilja. Nu handlar det om att fortsätta bygga på Lissas förtroende och att fortsätta lära in de de grundläggande kunskaper som hon behöver. På bilderna ovan visar matte hur Lissa ska sitta ner när de går ut och in genom ytterdörren. Att hunden sätter sig och väntar har bland annat den funktionen att matte slipper risken med en hund som rusar ut eller in. Och som ni ser lyder Lissa matte med glädje.

 

fm-lissa-har-vantat-utan-att-busa-nar-matte-var-ute-mkt-berom
Här har Lissa gjort matte mycket stolt.

Lissa börjar nu att lära sig vara ensam kortare stunder utan att hitta på något ofog. Hallen såg likadan ut när matte kom hem som när hon gick. För det fick givetvis Lissa massor av beröm, och matte berättar hur glad hon blev. Även om det inte sades rent ut har det kanske inte alltid varit så när du varit ensam Lissa. Kan det vara så att du stökat till när du varit ensam? Lissa vill absolut inte svar på några frågor om detta, och att fråga matte skulle det inte bli tal om!

fm-lissa-vantar-pa-maten
Kanske sitter Lissa och väntar på mat.

Något som är till glädje för både matte och Lissa är stunderna då de tränar på avslappning. För att Lissa som vuxen ska kunna orka med ett tufft arbete som tjänstehund hos FM eller Polisen måste hon ha förmågan att kunna slappna av och vila. Det behöver dessa mycket aktiva hundar träna på från det att de är riktigt små. Fodervärdar berättar hur de får ta den lilla valpen i famnen och med mycket milt våld hålla den stilla till dess den slappnar av och somnar. Precis som människor kan valparna bli övertrötta och de klarar inte av att på egen hand gå ner i varv utan behöver hållas om. Och vad kan då vara bättre att ligga i än matte eller husses famn? Det riktigt syns på dem båda att det här är något som uppskattas!

fm-lissa-kopplar-av
Matte och Lissa njuter av att bara ta det lugnt. 

Det är sedan en vana som vissa hundar gärna bibehåller även när de är i 30 till 40 kg-klassen! De lägger sig gärna i knät. Eller hoppar upp upp i famnen på matte/husse om det blir lite otäckt. Kanske det berättats tidigare, men tål att höras igen. Jag kom i kontakt med begreppet ”Schäferteater” det vill säga att exempelvis ett besök hos veterinären är livsfarligt och då kan hända att liten låter lite extra mycket. Liten kanske inte alltid är så liten. En av FM-hundar tog likt Scooby-Doo sats och hoppade rakt upp i mattes famn! En stor fullvuxen FM-hund som skulle få vaccin. Kanske ser ni bilden framför er 😉 När veterinären lyckades komma så att hunden inte såg sprutan reagerade den knappt inte om jag förstod det rätt.

fm-lissa-3-okt
En något yngre Lissa 

Bilden på FM Lissa då hon var något yngre än idag får avsluta. Lite okynnigt utseende med ett öra upp och det andra vikt. Lissa är noga med att påpeka att nu står minsann hennes öron upp såsom Schäferöron ska göra. Och hon har börjat lyssna på FM-hundarnas egen radiokanal.
Visningsbilden är från en dag på stranden.
fm-lissa-vid-havet
Har du frågor och funderingar, eller reflektioner dela gärna med dig av dina tankar om hundar i allmänhet och tjänstehundar i synnerhet.

TACK Ida Östling för fina foton och berättelser om FM Lissa.

PS!
Livets Skiftningar söker fler hundar att skriva om. Vill du vara en av dem vars hund(-ar) presenteras här är du mycket varmt Välkommen att kontakta Livets Skiftningar. Du når mig enklast endera genom kontaktformuläret eller FB-sidan Livets Skiftningar

Annonser

Smärta och depression – på rätt väg

Smärta och depression är två vanliga ämnen på denna blogg. Denna artikel handlar om när det börja gå att se ett ljus bortom mörkret. Precis som när solen letar sig ner bland träden i den mörkaste skog. Till min förvåning upptäcker jag därtill att det finns ett räcke att fatta tag i när det blir svårt.

pers-skogsstigen-2-med-racke
Skogsstig med räcke

Depressionen börjar sakta släppa taget. Det blir allt lättare att se det ljusa. Även om marken är stenig och ojämn med risk för att falla, finns något att ta tag i. Jag hittade räcket. Det räcket som är så svårt att upptäcka när man mår som allra sämst. När allt bara är mörker och orken är helt borta. Depressionens mörker gömmer räcket och döljer stenarna vilket gör det lätt att falla och slå sig i. Smärtan går hand i hand med depressionen. Även den upplevs som svårare när det är som mörkast. Men så händer något. En liten, liten ljusstrimma letar sig fram. I ett alldeles mörkt rum behövs ytterst lite ljus för att det ska bli synligt. Men ofta är depression och smärta både mörker och dimma. Den lilla ljusstrimman blir då bara till något att förnimma, men ändå inte synlig.

pers-mork-septemberkvall
Svart som natten…

Kompakt mörker, men om jag bara orkar att lyfta blicken en aning kan jag se ljus. Inte starkt ljus, men ändå ett ljus. Det som jag tidigare bara förnam har blivit synligt. Trots ljuset finns ändå mörkret kvar. Smärtan likaså. En fysiskt smärta som har sin grund i sjukdom. En smärta som går att hantera bland annat med hjälp av läkemedel. Men så är det den del av smärtan som är psykisk. Den som inte läkemedel dämpar. Det går inte att känna någon annan skillnad än att medicinen har bättre effekt då jag mår bättre psykiskt.

pers-ljuset-i-tunneln-ps-text
”Ljuset i tunneln”

Fotograf Per Svensson som tagit bilderna till denna artikel, kallar ovanstående bild för ”Ljuset i tunneln” och det är verkligen det som det handlar om. När jag får reda på att min kära mår lite bättre blir det även för mig en tydlig förbättring. Kanske är det så att vi båda kan skönja ljuset i tunneln. Visst kommer, precis som på bilden, de mörka skyarna och skymmer ljuset, men de drar förbi ganska snabbt. Successivt kommer det ljusa att dominera, men utan mörker är svårt att uppskatta ljuset. Vi behöver verkligen både mörker och ljus i fler olika perspektiv. Sedan är det frågan om vad som först fångas upp av blicken. Mörkret eller ljuset?

pers-fagertarn-10-oktober
Vilket är det som först kommer till mig,  mörker eller ljus?

För så är det, tänker jag, att vi alltid bär vårt mörker inom oss. En kronisk, eller långvarig, depression försvinner inte. Men tanken och ljuset kan dominera över det mörka. Glädjen kan bryta fram. Den glädje som tidigare inte haft tillåtelse att spricka fram. Den kommer när depressionen och smärtan inte längre dominerar totalt. Glädjen över de små sakerna, glädjen över att min kära är åter hemma och håller på att planera för fullt för en flytt till en större och bättre lägenhet. Då blir smärttopparna inte fullt så höga och de varar inte lika länge. En enkel dos smärtstillande har effekt i flera timmar. Psykoterapin fungerar på samma sätt, men med den skillnaden att det är i terapisessionen jag får hjälp att sätta ord på mina upplevelser. Sammantaget leder detta till att jag mår något bättre.

pers-fagertarn-5-oktober
Mörkret finns kvar men ljuset dominerar allt mer.

Känslan att ha kravlat sig upp ur det mörka för att äntligen se ljuset är en underbar känsla. Visserligen finns det mörka kvar, men perspektivet är förskjutet så att det ljusa och vackra kommer först. Samma gäller smärtlindringen. Den nya grundläggande smärtlindringen har sänkt grundsmärtan ordentligt. Livet är så mycket lättsammare.

pers-fagertarn-3-oktober
Det finns hinder och svårigheter kvar. Men de syns så mycket tydligare när depressionen inte lägger sitt tjocka täcke över allting.

Så kan jag då med glädje konstatera att det går åt rätt håll och att förbättringen tycks vara någorlunda beständig. Visst förekommer återfall men de är kortare och inte så djupa. Jobbiga – självklart, men hanterbara. Vad har då gjort att det blivit bättre? En viktig del är behandling i form av psykoterapi som pågått i snart tio månader. Innan dess ändrades medicineringen vilket också bidragit till en förbättring. Smärtan blev markant lägre efter det att jag i somras fick träffa hemsjukvårdens nya läkare. Jag skrev om det besöket i ett tidigare inlägg om bemötande. En påläst och kunnig läkare som dessutom var påläst på min situation. Under hösten tog sedan depressionen över och blev allt djupare för att nu den senaste tiden ha vänt och släppt det riktigt hårda taget om mig.

pers-fagertarn-2-oktober
Det mörka finns kvar, men nu dominerar ljuset.

Det känns gott att kunna förmedla en berättelse med en positiv grundton. Det har varit många dystra och mörka inlägg på Livets Skiftningar den senaste tiden. Nu står förhoppningen till att denna vändning till det bättre består.

pers-oktoberbilder-23-2016
Höstens vackraste färger

Tack Per Svensson, Askersund, för vackra bilder. Bilderna är tagna i södra Närke, bland annat kring Fagertärn, sjön med de röda näckrosorna.
Visningsbild:

pers-skogsstigen-3
Vandringsled.

Berätta gärna om vilka tankar denna artikel väcker hos dig. 

Efterlysning: Självkänsla

Självkänslan har funnits någon gång, men är borttappad sedan länge. Nu börjar konsekvenserna bli besvärande.

pers-oktoberbilder-50-2016
”Din vilja finns i skogen” sades ibland till barn. 

Viljan att göra saker finns kvar, men inte förmågan. Kroppen och hjärnan sviker å det grövsta. Med sig tar de allt vad självkänsla heter. Istället lämnar de kvar känslor av skam och skuld. Det borde du väl klara! Jo, jag instämmer. Jag borde verkligen klara av att… men hjärnan samarbetar inte med kroppen och så brister det. Det är inte viljan som är utkastad i skogen, det är förmågan och med den också min självkänsla, min tro på mig själv. För varje upplevt misslyckande krackelerar självkänslan allt mer och depressionen sticker fram sitt fula tryne och bara stökar till på alla sätt och vis. Förnuftet säger en sak, medan känslorna säger annat.

pers-oktoberbilder-30-2016
Tilltron till den egna förmågan är som att gå torrskodd fram till vattnet…

Men att veta är en sak, att ta till sig vetskapen emotionellt något helt annat. I synnerhet om där också finns depression med i bilden. Till depression kan läggas smärta, långvarig svår smärta, instabilitet i kroppens leder som stundtals leder till subluxationer och låsningar. Brister i både grov- och finmotorik. Konsekvensen av brister i finmotoriken är svårigheter att använda fingrar och händer. Smärtan och lealösheten i fingrar, händer, handleder armar och axlar gör att det mesta där händer är nödvändiga blir svårt. Då spelar det ingen roll att veta hur ett moment ska utföras. Handen samarbetar inte med öga och hjärna och kaffemuggen, skålen med filmjölk, matskeden och annat kommer inte till munnen, utan istället matas golvet. ”Jag vet att jag kan” är en illusion, ingenting annat.

broken-1518063_1920
När händerna inte lyder hamnar glaset på golvet.

Olyckor och förtretligheter som beror på att det inte alltid går att kontrollera kroppens rörelser. Varje olycka, varje sönderslaget glas, uthällt kaffe, tappad mugg, spilld filmjölk och annat påverkar självkänslan negativt. Så har en negativ spiral fått fäste än en gång. Ett larm till hemtjänsten, som får komma städa upp efter mig därför att en mugg kaffe tippat på grund av att handleden vek sig. Brännsår på grund av hett kaffe om jag har otur. Blöta kläder och blött på golvet för att jag inte hann till toaletten. Tillsammans tär detta på självkänslan. För mig som individ blir varje enskild händelse något jag tycker jag borde ha haft kontroll på. Skuldkänslor för att orsaka, i mitt tycke onödigt, arbete för hemtjänstpersonalen och skam över att inte ha kontroll över kroppen. Och så fick sig självkänslan ytterligare en törn. Illusion är inte verklighet. Var gång dessa möts blir resultatet ett misslyckande.

mp-stenmur-ruin
Muren mellan förnuft och känsla.

Det skapas en mur mellan förnuft och känslor av skam och skuld. Den logiska tanken, förståelsen för att en trasig kropp inte förmår klara av vissa handgrepp och rörelser når inte fram till känslorna. Muren må vara gammal och till synes bräcklig, men den har följt med under många år. Försöken att riva den har samtliga misslyckat. Det är som om rivningen har skett med nytt murbruk och sten, för att inte skada när den ska plockas ned. Visst är det ologiskt, vilket blir tydligt sett från detta perspektiv. Muren skymmer inte bara sikten. Den blockerar också hörseln. Återigen ett misslyckande när illusionen lyfts fram till förmån för verkligheten. Gång efter annan.

pers-alvor-huldror-och-annat-oknytt-i-sommarnatten
Illusionen blir till verklighet. 

Att det är en illusion är synlig för omgivningen i de flesta fall, men inte för mig. Jag upplever den som verklig och agerar därefter. Det blir obegripligt för dem som ser illusionen. För de andra blir det till klantighet och en obegriplig oförmåga. Det blir till något som jag borde kunna träna bort i vissa fall. Kommentarer som: Om du rör dig mer minskar värken. Du blir mindre stel och då klarar du av mer förekommer. Träning är bra, men en genetisk förändring i bindvävens struktur går inte att träna bort, även om träning ökar muskelstyrkan och på så sätt underlättar till en del.

hand-1362175_1920
Att skriva för hand är en form av träning.

För att återknyta till inledningen. Fysisk och psykisk förmåga i realiteten satt i relation till den egna upplevelsen av förmågan. Då viljan att klara av saker och ting vida överstiger förmågan leder det till ständiga misslyckanden. Detta i sin tur väcker känslor av skuld och skam och förstärker en redan skamfilad självkänsla. Som vuxen förväntar jag mig att jag ska klara av vissa saker, sjukdom och smärta till trots. Förnuftsmässigt vet jag att jag inte kan, och det kämpar jag med att acceptera. Det blir alltmer sällan jag gör saker som jag redan från början vet att jag inte klarar. Men svårt är att acceptera de misslyckanden jag själv inte rår över. Som att handleden viker sig när jag håller kaffemuggen med följd av att jag spiller ut kaffe. Eller att handen far iväg okontrollerat och slår ner eller omkull något. I detta ligger även kontroll över blåsan. Att spilla, tappa och att kissa på sig är sådant jag inte rår över. Ändå finns där känslan av skam var gång det händer och jag måste be hemtjänsten om hjälp.

mistake-876597_1920
Kaffe över hela bordet på grund av en okontrollerad rörelse.

Tack till hemtjänstens personal som alltid hjälper och aldrig klagar trots röran som kan uppstå.
Berätta gärna om saker som stärker självkänslan, eller försvagar den. Egna erfarenheter eller allmänna tankar och reflektioner har ingen betydelse.
Foto
Naturbilder: Fotograf Per Svensson, Askersund

pers-oktoberbilder-60-tiveden-2016
Tiveden

Övriga: Arkivbild Pixabay.com
Visningsbild:
granny-1280445_1920

 

Det smakar fågel, sa räven!

En gång, för länge sedan, fanns en räv som tyckte mycket om fågel. Det smakar fågel, sa räven!

plum-560983_1920
Plommonspäckat ankbröst

Så gick han till bondens knut där ankor höns och gäss spatserade i godan ro på gårdsplan och vall och betade. Ja, det vill säga gässen betade, ankorna höll till vid och i den lilla dammen och försåg sig med diverse som gick att äta. Hönsen pickade frön och plockade mask. Räven smög, tyst som bara en räv kan, ner till gården vid skymningen strax innan fåglarna skulle motas in till natten, och som en röd blixt hade han en anka i käftarna och kvällens måltid var räddad. Skogen låg bara något hundratal meter bort.

pers-skogstjarn-5-snart-helt-igenvaxt
Skogen (Foto Per Svensson)

Detta var som att ta godis från ett litet barn, tyckte räven. Ankorna hann aldrig fatta vad som hände då han var slug och alltid såg till att ta en fågel som var en bit från de övriga. Han klarade sig från att bli upptäckt av vakterna också. Det var bland det svåraste, att smyga så att vaktposterna inte såg honom.
goose-175168_1920-1
Nog hände det att räven varierade sig och tog kyckling till kvällsmat ibland. Nej, inte de där små duniga sakerna, utan en som hade hunnit bli nästan fullvuxen. Bonden kunde inte förstå vart hönsen och ankorna försvann. Inte en fjäder, inga blodspår, och framförallt, inte något oväsen från fåglarna. Annars var det så att så snart en fara hotade signalerade vakterna med sitt karaktäristiska skri och så var kakofonin igång. Ett oväsen utan dess like och alla snabbt ihopsamlade i flock med de största gåskarlarna ytterst. De stod par vid par och mot varandra så att de hade kontroll runt hela flocken.

goose-1532542_1920
Jag ser dig!

Det hade grannens hund blivit varse. En ung, sprallig labrador som var nyfiken på allt. Hon kom över en dag och ville titta och undersöka vad det var som skränade. Jo, visst var det så att hon smet hemifrån. Hon visste mycket väl hur långt hon fick gå, men de lät ju så roligt, dessa kvackande saker… Hon försökte inte smyga utan kom springande upp på gården och då utbröt ett larm som fick bonden att springa ut i bara strumplästen. När han såg grannens Lady visste han att allt var lugnt. Hon skulle inte kunna göra något. En arg gås väser och väsande ljud betyder fara, det visste Lady, så hon tvärstannade när gässen kom springande mot henne, fräsande och väsande med vingarna utfällda.

labrador-707205_1920
Lady var glad och nyfiken, men…

Lady stod still och visste inte vad hon skulle göra, men det visste gässen. De hade sett henne som en fara och gav henne några tjyvnyp och ett par smällar med vingknogarna. Det var definitivt tillräckligt för att hon skulle springa hem, pipande med svansen mellan benen. Ladys matte och husse kunde inte förstå varför hon en dag bara tvärvägrade att gå förbi grannens infart. Hon satte alla fyra i marken och där stod hon. Hon mindes hur en gåsnäbb i hasorna kändes.

fox-275961_1920-1
Räven hade undgått upptäckt hittills

Till skillnad från Lady hade räven lyckats med att undgå gässen. Men en dag var han riktigt hungrig. Det var några dagar sedan han hade ätit ankstek. Han hade fått nöja sig med sorkar och en och annan hare, gott nog, men inte alls så mättande som anka och kyckling. Och lite övermodig hade han blivit. Visst, hans kamrater hade varnat honom för gässen och sagt till honom att låta bli dem. Sno dig en anka, sa de, men låt bli gässen vad du än gör! Men han trodde dem inte. Det var bara något de sa för att de var sämre jägare. Sagt och gjort, gås fick det bli till kvällen.

goose-1227556_1920
Kvällsmat

Förra gången han var på besök hade han tittat på gässen och sett att en av de yngre ofta gick ensam, en bit från de andra. Unggåsen gick en bit från de andra även denna kväll, det var bara att smyga runt och ta gåsen på samma sätt som han tog anka. Han lät det ta tid och när han kommit dem tillräckligt nära gjorde han ett utfall mot gåsen. I samma ögonblick som han tog språnget skrek vakterna till. För dem var han inte alls så osynlig som han trott. Gäss är smarta fåglar och uttrycket ”dum som en gås” har inte något med verkligheten att göra. Räven hann sätta käken om halsen på gåsen, men inte slå igen den innan vakterna och ett par riktigt stora gåskarlar var på honom. Den stackars gås som trodde hans saga var all svimmade. Räven fick stryk. Ja, något annat ord finns inte, och blödde från både bakhasor och ändalykt när han haltande sprang från gården.

När bonden kom ut såg han rävsvansen på väg bort, en gås liggande på ladugårdsbacken och de övriga i ett minst sagt upprört tillstånd. De sprang verkligen runt som yra höns. Men aldrig mer hade han besvär med att det försvann ankor och höns och han fick också förklaringen när han såg räven. Ledsen över att, vad han trodde, ha förlorat en fin unggås gick han fram för att ta reda på den. Men då kvicknade gåsen till, reste sig vingligt, skrek till. Och för första gången på länge var det inte några problem att få in fåglarna till natten.

pers-skog-2
”Det smakade iallafall fågel” muttrade räven tyst för sig själv när han gick tillbaka till skogen. (Foto: Per Svensson)

Berättelsen om räven som tog ankor och höns har verklighetsbakgrund. Räven klarade sig ända till dess han försökte ta sig en gås.
Berätta gärna om din erfarenhet av fyrbenta jägare!
Visningsbild:
young-fox-1404020_1920
Foto:
Skogsbilder – Per Svensson, Askersund
Övriga bilder – arkivbilder, Pixabay.com

Gröna fönsterluckor

När kylan kommer krypande och regnet faller sådär tätt och lätt som bara höstregn kan, regn som blöter och kyler genom allt. Då går vi längs leriga byvägar, i blöt skog och drömmer oss till en svunnen tid. En tid långt innan Facebook, bloggar och Internet. En tid då bilen var något som de allra mest förmögna hade tillgång till. Skylten där torpet stått väcker fantasin. Hur levde Ture och Ida Sofia sitt liv i Gårdsjö? Artikeln är helt mina egna tankar kring hur det kunde ha varit. Händelser som beskrivs är fiktion, illustrerade med Per Svenssons bilder.
pers-oktoberbilder-48-namnskylt-2016
Idag finns bara en skylt kvar som talar om att på denna plats bodde paret Hanell fram till 1948. De var då båda i 80-årsåldern. Men när kom de dit? Hur såg torpet ut? Hade de barn, jordbruk eller levde de av vad skogen gav. Tjänade de åt någon större godsägare eller storbonde?

pers-oktoberbilder-1-2016
Vägen till stugan blev lerig vid minsta regnskur.

När Ture och Ida Sofia levde var detta ett välskött och fint vagnshus med tillhörande drängkammare, tänker jag. Den låg så till att det gjorde det lätt att beskriva vägen hem till familjen Hanell. Ture var stadd vid kassa och kunde köpa en bit mark där han lät bygga sitt hus. Det var annars inte så vanligt, ofta ägdes marken av bonden som arrenderade ut den till torpare mot att de i gengäld skulle arbeta åt honom. Mjölkning, boskapsskötsel, skördearbete, på vintern skogsarbete.

pers-oktoberbilder-52-2016
Jordkällaren 

Kolning i förekommande fall. Tungt arbete för dem båda. Slakten på senhösten och till jul kom utöver det vardagliga arbetet. Dessutom skulle de sköta sitt eget. Ja, slakten var sannerligen tung. Männen stod för att avliva djuren, men allt annat arbete var kvinnosysslor och allt togs tillvara. Bara att vispa blodet som skulle bli till paltbröd bland annat var ett evighetsjobb. Ida Sofia tyckte hon hade vispat i timmar. Ryggen värkte, hon var långt gången i grossess. Men det var bara att göra vad bondmoran sa. Hade hon tur kanske hon fick med sig något lite hem. Även om de var självägande var de beroende av att få göra dagsverken på gården för att ha råd med bland annat utsäde.
pers-oktoberbilder-40-2016
Hon var så stolt över stugan. Röd med gröna fönsterluckor. Hela tre rum och kök. Två sovrum på övervåningen och ett finrum, hall och kök på bottenvåningen. Aldrig kunde hon tro att hon skulle bo så fint när Ture friat till henne och samtidigt talat om att han hade köpt åtta tunnland mark. Av dessa var mer än hälften skog och den var så uppväxt att det räckte till hela huset. Första året bodde de hemma hos Tures föräldrar i lillstugan med bara ett rum och ett litet kök. Strax innan stugan stod färdig fick de sitt första barn, en pojke de kallade Oskar.

pers-oktoberbilder-41-2016
Lillstugan, om- och tillbyggd.

Nog fnystes det bland grannar och bland andra. Kalla pojken för Oskar! Högfärdigt! Det passade sig inte att döpa pojken efter kungen. Men Ida Sofia var bestämd. Oskar skulle pojken heta, född i nådens år 1885. Inom sig hoppade hon att det inte skulle bli så många barn. Hon hade haft ont hela tiden och illamåendet gav sig inte förrän hon hade gått mer än halva tiden. Men inte blev Ida Sofia bönhörd. Det blev flera barn i tät följd och Oskar blev den första av totalt nio barn i livet.

pers-oktoberbilder-13-2016
Bron som hon gick över var gång hon skulle till byn. Bron där hon halkade och bröt sig.

Hon var ändå lyckligt lottad. Bara ett barn hade hon mist i mycket späd ålder, de övriga fick leva. Men det var inte något hon talade om. Det drabbade de allra flesta. Yngsta barnet kom när hon trodde hon var klar med att sätta barn till världen, 1905. Oskar och ytterligare fyra av barnen hade redan städslats som dräng/piga på gårdarna sedan flera år tillbaka. Den yngsta flickan hade hunnit bli sex år. Redan då var hon i äldsta laget. Tösen fick ta väl hand om den lilla då mor Ida arbetade på gården. De andra barnen gick i Folkskolan. Tösen, som fyllde sju till kommande jul, skulle börja till hösten. Kanske kunde hon då ta med den lilla till Oskars. Han hade själv smått. Ida Sofia skämdes, farmor som hon var, och så gå och bli på detta vis. Hon visste allt att det pratades i byn.

pers-oktoberbilder-5-2016
När Nykterhetslogen bildades samlades de i stugan som egentligen var byggd som förråd. De fick lov av bonden att sätta n fönster om de bekostade det själva. Senare byggde de en egen ordenslokal.

Ture och Ida Sofia slet från tidig morgon till sen kväll. Men de hade det bra, även om arbetet var hårt. Ida Sofia hade det svårt med värken, men Ture var ordentlig och han hjälpte till liksom barnen. Och han drack inte. Han hade gått med i nykterhetslogen. De var några stycken som hade gått samman och bildat den några år tidigare. Logen kämpande bland annat för att lönen inte skulle betalas ut i brännvin, något som varit vanligt. Detta efter att en kvinna blivit ihjälslagen av sin man då han druckit. Alla visste att han drack ofta och mycket och arbetade för brännvin. Att han slogs var också välbekant. Men när han gav sig på frun så illa att barnen blev utan mor blev det för mycket. Logen och nykterhetsrörelsen hade kommit till grannbyn och så kom det sig att även Gårdsjö kom att få en nykterhetsloge.
Visningsbild:

pers-oktoberbilder-39-2016
Ida Sofias stolthet – de gröna fönsterluckorna

Lite fria tankar om hur det kunde ha varit. De gröna fönsterluckorna talade till mig. De och den oansenliga skylten hade en historia inom sig.
Tack Per Svensson, Askersund, för att Livets Skiftningar får använda dina bilder.

pers-oktoberbilder-25-2016
Det talande blåbäret!

Full fart med FM Kerro

Idag har Livets skiftningar besök av FM Kerro. Han tyckte att nu var det minsann hans tur. Jeck fick en egen artikel förra veckan och i rättvisans namn är det nu Kerros tur.

fm-kerro-skaller-1-juli
Kerro ser lite arg ut, men skäller av glädje. Matte är hemma!

FM Kerro, nu drygt 10 månader, vill gärna börja med att visa hur glad han blir när matte kommer hem. Då skäller han och lägger öronen bakåt och visar på alla sätt att han är lycklig. Kerro är mån om sin flock och han tycker absolut inte om när någon lämnar flocken och han inte får följa med. Ja, Kerro, du ska få berätta hur duktig du blivit. Det han vill berätta är att han för några veckor sedan kunde vara tyst när husse gick ifrån honom. Visst, säger Kerro, jag kan inte påstå att jag gillar att han går, men jag kunde faktiskt vara tyst. Matte blev stolt över mig. Hon tog kort på mig, men jag fick alldeles lysande ögon. Hon kallar det ”separationsångest” vad nu det är. Bäst är när matte och husse är hos mig och inte någon annanstans.

fm-kerro-tranar-15-oktober
Här sitter jag alldeles tyst och är ledsen över att husse gått. Matte tycker att jag är duktig, men ni ser väl att jag är lite ledsen?

Jodå, Kerro. Vi förstår. Flocken är viktig och ska hålla ihop. Men att lära sig att matte eller husse går ifrån är viktigt. De kommer tillbaka. Att dessutom kunna stanna kvar på plats och vara helt tyst, bara vänta är något som alla FM-hundar måste lära sig. Svårt, men nödvändigt. Passivitetsträning, att vara stilla och att vara tyst. Inte lätt för en stor stark schäfer som Kerro. Kerro gillar att spåra. Det är något som tillhör grunderna, precis som passivitetsträningen. Oavsett vad som Kerro kan tänkas vara lämplig för finns spår med som en viktig del i arbetet. Vad han kommer att spåra och söka avgörs av var han blir placerad.

fm-kerro-efter-spartraning
Kerro efter att ha spårat. Belöningen? Att hitta favoritleksaken och massor av beröm.

Här har Kerro gått ett spår. Det kräver en del förberedelser av hundföraren för att hunden ska kunna spåra. Spåret läggs genom att hundföraren (oftast) går den väg som hunden senare ska följa. Där spåret tar slut läggs något som hunden tycker mycket om, exempelvis en favoritleksak. Svårighetsgraden avgörs bland annat av underlaget, längden och hur länge spåret får ligga innan hunden får gå spåret. Ett spår där det gått en längre tid sedan det lades är svårare än ett färskt spår, asfalt svårare grus och grus än skogsmark många gånger. Svårighetsgraden ökas allteftersom hunden lär sig. Kerro får med all sannolikhet ganska lätta spår än så länge. Matte Isabella berättar att Kerro gillar att spåra.

fm-kerro-vantar-pa-sin-tur
Kerro är den yngre av dessa två och väntar därför på sin tur vid maten.

Rangordningen i flocken är viktig. Kerros äldre kompis är högre i rang och äter först. Kerro väntar utan protest. Samtidigt är nu Kerro fyllda 10 månader, vilket innebär att han kommit in i vad som kallas slyngelåldern. Den lydiga halvårsgamla valpen tycks säkerligen ha tappat hörseln och allt vad uppfostran och utbildning heter ibland. Matte lät antyda det när hon berättade att det var lättare att komma undan med hyss som nio veckors valp än som nio månaders unghund! Kerro har mycket valp kvar i sig än. Först i tvåårsåldern är han vuxen. Vilka hyss Kerro hittat på har han hållit tyst om, mycket tyst.

fm-kerro-svar-pa-att-det-var-kattens-nosavtryck-vi-hittade-pa-den-nymalade-vaggen-i-e-15-juli
Kerro med vit målarfärg på nosen.

Nu protesterar Kerro. Det var inte jag som var mot den nymålade väggen och gjorde avtryck. Det var katten. Hur många gånger ska jag behöva säga det? Och förresten, så var jag lite då också. Matte berättar att Kerro hade målarfärg inte bara på nosen, utan på fler delar av kroppen, så där står ord mot ord. Hon säger att hon fick tvätta bort ganska mycket vit målarfärg från Kerro. Självklart har han en förklaring: När katten gjort avtrycken på väggen strök han av sig all färg på mig. Så var det. Sedan vägrar Kerro säga ett ord till om detta. Nyfikenhet är en positiv egenskap. Tillsammans med mycket egen vilja och därtill avsaknad av rädsla kan hända att det ibland händer saker som flockledaren, (läs matte), inte alltid är så förtjust i. Bus och hyss helt enkelt.

fm-kerro-pa-bordet-9-juli
De två kumpanerna…

Då kan hända att bordet är en trevlig plats att vara på. Undrar om de två talar sig samman så att de vet vad de ska säga? Men Kerro kan sitta och vänta på golvet också.

fm-kerro-vantar-pa-popcorn
Kerro undrar vad som händer. Det är popcorn i micron.

Kerro är på bilden för första gången med om att poppa popcorn i micron och det låter och luktar. Matte säger lite skämtsamt att det var första gången som Kerro satt still på samma plats och var uppmärksam i flera minuter. Kan Livets Skiftningar av det dra slutsatsen att sitta still inte är Kerros favoritsysselsättning? Kerro vägrar att svara på frågan. Däremot tycker han att det ska vara med en bild till och sen får det räcka. Det är bilden från den 9 oktober då han fyllde 10 månader. Han är stolt över den. Med all rätt.

fm-kerro-10-man-9-oktober
FM Kerro 10 månader

Livets Skiftningar tackar FM Kerro och matte Isabella Erlandsson för fina foton och berättelser om Kerro. Och visst är du välkommen tillbaka till Livets Skiftningar senare under hösten/vintern.
Visningsbild:

fm-kerro-25-sept
FM Kerro har spanat in någon…

Tack Isabella Erlandsson för din generositet.

 

Det talar vi tyst om – läkemedel och magproblem

Magproblem. Expressmage. Ballongmage. Förstoppning. Kramper. Smärtor. Alltid koll var närmaste toalett finns. Tabletter mot smärta. Tabletter mot magproblem orsakade av tabletter. Listan kan göras lång. Gemensamt är att oavsett hur eller vilka problemen än är, är det ett stort och jobbigt problem som det talas tyst om.

body-1621161_1920
Ont i magen. Var fanns nu toaletterna?

Många är vi som på olika sätt är drabbade av magproblem relaterade till både grundsjukdom(-ar) och till medicinering. Morfin (opiater) av olika slag gör tarmens rörelser långsammare än hos en frisk person vilket mycket ofta innebär förstoppning. Effekten är så vanlig att det i det allra flesta fall rekommenderas att det tillsammans med opiater också ska förskrivas lämpligt medel för att underlätta tarmtömning. Information om vilka laxermedel som är lämpliga just för dig ska du få av din läkare samtidigt som du får läkemedel som är baserade på opiater utskrivna. Ofta kan behövas två olika medel, ett som smörjer tarmen och ett som löser upp och påskyndar tarmens rörelser.

greek-island-326725_1280
En vacker miljö är aldrig fel.

Att ”bo på toaletten” är vardag för många smärtsjuka. En mage som växlar mellan stopp och express och därtill fylld med gaser innebär en långt större funktionsbegränsning än vad man kan tro, innan man själv varit där. Tänk er magsjuka kontinuerligt, och då magen är tom krampar den och gör så ont att det är nästintill omöjligt att ens förflytta sig från toaletten. Till slut, kanske gråtande av smärta, förflyttning till sängen på något sätt. En del råkar ut för att slutmuskeln inte fungerar och kan då inte hålla avföring. Andra får så svåra förstoppningar att det krävs läkarvård för att få bukt med det. Gång på gång. För en del blir besvären så svåra att de får diagnosen IBS. En sjukdom som givetvis kan drabba även dem som inte medicinerar. IBS (irriterad/känslig tarm) är en vanlig sjukdom, även om det talas tyst om det. Kombinationen med IBS och smärtsjukdomar/multisjuklighet förstärker funktionsbegränsningen på flera olika sätt. Bara det faktum att många behöver omedelbar tillgång till toalett utgör ett stort hinder.

pregnant-1207238_1920
En mage spänd som en ballong som därtill sprängvärker och/eller krampar.

Att känna det som om någon sparkat eller slagit rakt in i magen, ibland även i kombination med illamående och kräkningar är en daglig verklighet för många. Utöver sedvanlig laxerande behandling finns läkemedel i injektionsform sprutor som tar bort opiaternas effekt på tarmarna. Detta medför att under ett par timmars tid fungerar tarmen helt normalt och patienten slipper förstoppningar till stor del. Läkemedlet ges subkutant (under huden). Vissa klarar av att sköta behandlingen på egen hand, andra behöver hjälp. Det finns olika alternativ just för förstoppning på grund av opiater. För den som vill veta mer rekommenderas en kontakt med ordinarie läkare eller specialist som också provar ut lämplig behandling.

Ständig koll på var närmaste toalett finns är ofta en nödvändighet vid magproblem.
Ytterligare problem uppstår vid ett beroende av hjälp med toalettbesök. Den tragiska olyckan då en kvinna omkom i Malmö för en tid sedan på en offentlig toalett har säkerligen de flesta läst om. Kvinna som omkom var ensam. Hon hade tidigare haft assistans men av vad som framkommit i media hade denna dragits in av Försäkringskassan strax innan olyckan. Att vara beroende av hjälp vid toalettbesök talar vi också tyst om.

pictograms-690873_1280
Var är toaletten, hur långt är det dit och kommer jag in?

Att behöva hjälp med toalettbesök innebär ett stort intrång i den personliga integriteten. Enbart det faktum att inte klara sig själv är nog så jobbigt. Även om det nu är så att du kanske klarar dig själv de allra flesta gånger, så räcker det med vetskapen om vad lite som behövs för att hjälp ska bli nödvändig. Som rullstolsburen är toalettens storlek ofta helt avgörande för möjligheten att klara sig själv eller inte. Dörrens bredd. Ett sjukhus hänvisade till en handikapptoalett som var så liten att rullstolen inte gick in genom dörren. Handikappanpassningen bestod av en förhöjd toalettstol och två armstöd. Därtill kommer att lära sig att uträtta sina behov med assistenten/ledsagaren på plats. I de flesta fall går det kanske att vänta utanför, men inte på alla platser. Trångt med rullstol och en person många gånger. Hur är det då för alla som behöver hjälp av två personer?

Guldkran eller potta under sängen? Det spelar egentligen ingen roll om du måste ha hjälp och helst också hjälp snabbt. Och glöm detta med att vara ensam på toaletten.
Lite tankar kring våra naturbehov. Problem som skapar nya problem. Dåligt anpassade toaletter utestänger en stor grupp människor från att aktivt kunna delta i samhällslivet. Det gör också biverkningar av mediciner och sjukdomar som IBS och givetvis andra tarmsjukdomar. Personlig integritet. Rätten att vara ensam på toaletten. För många av oss är det inte längre en självklarhet.
Visningsbild:
drawing-259726_1280
Hur tänker du kring detta med toalettbesök, magar som krånglar och personlig integritet? Berätta gärna hur du tänker kring detta.

När kroppen och psyket säger ifrån…

TW – Psykisk ohälsa, su
Kroppen och händerna protesterar mot rörelse. Varje rörelse gör ont. Det är tungt  att överhuvudtaget gör något. Smärtan sköljer över mig och tröttheten förlamar tanken. Allt känns bara för mycket. Och så min kära som är inlagd för vård. Oro. Min käras liv är i fara.

sad-842518_1920
Oron och smärtan gör varandra sällskap.

Oro som finns hela tiden. Hur är det nu? Hjälpen som efterfrågas och som behövs så väl – finns den tillgänglig eller blir det ännu ett avvisande som kan trigga självskadebeteende och i värsta fall ytterligare suicidförsök? Jag vet ju att långvarig smärta och panikångest är två av flera sjukdomar som bidrar till att slutenvård är nödvändig. Lyfter telefonluren och ringer avdelningen. Måste bara veta hur det är nu. Klockan är halv två på natten och ingen sömn i sikte. Bara oro. Får lugnande besked från nattsköterskan. Tillsyn ungefär var tolfte till femtonde minut enligt sköterskan och sömnen, den läkande sömnen. Min kära sover lugnt då jag ringer. Sköterskan går och tittar efter en extra gång. Tar min nattmedicin och somnar även jag efter en stund. Men sömnen blir inte lång. Tre timmar, sedan vaken igen och tillbaka till smärta och oro. Det är framförallt oron som tyvärr innebär färre artiklar på Livets Skiftningar. Koncentrationen räcker inte till för att överrösta de båda vapendragarna som stör.

confused-880735_1920
Smärta och oro skapar förvirring och koncentrationssvårigheter.

Smärtan har framförallt satt sig i händer och fingrar. I skrivande stund har effekten av behovsmedicinen mjukat upp och lindrat såpass att det går att skriva. Därtill är tröttheten inte fullt så påträngande som den varit de senaste dygnen. Dygnsrytmen är totalt söndertrasad. Det är midnatt nu och det är omkring midnatt fram till tretiden på morgonen som tanken är som klarast. Därför blir också de flesta artiklar i denna blogg skrivna nattetid. Och natten är också tankarnas tid.

woman-425106_1280
Ja, jag vet vad min kära gjorde…

Artikeln inleddes med en triggervarning. Och den oro jag bär ligger i hur svår psykisk ohälsa kan leda till desperata handlingar. Min kära har flera psykiska och fysiska sjukdomar. Svår panikångest är en av dem och det som kan bryta ångesten är smärta. Smärta som leder till handlingar som gör att det finns risk för att livet inte ska gå att rädda. Suicidförsök i desperation. Inte en gång, inte två, utan alldeles för många gånger. Oron för att få beskedet att det gick fruktansvärt fel finns alltid med, men störst är nog ändå förtvivlan över att det ska vara så svårt att få hjälp för dem som är drabbade. Många gånger kommer frågan till mig: Om det nu varit en fysisk sjukdom där risken för att inte överleva var lika stor som för dem med psykisk sjukdom – hade det då varit tre års väntetid för adekvat behandling? Ja, du läste rätt. Min kära har väntat i ungefär tre år och kommer nu under senhösten att påbörja behandling. Under väntetiden har det varit akut hjälp och kortare och längre perioder av sluten psykiatrisk vård, men ingen behandling att tala om.

woman-933488_1920
Bara den som själv varit fast i panikens klor kan förstå den. Ångesten, desperationen och smärtan som tar tillbaka verkligheten.

Min kära berättar för mig om hur det bara är smärta som som bryter när verklighetsförankringen brustit. Svår smärta, synlig smärta eller sömnen och medvetslöshetens mörker och smärtfrihet. Så fort verkligheten åter är verklig kallas på hjälp för min kära vill leva, inte dö. Och jag önskar av hela mitt hjärta att detta som jag här berättar vore undantag, något oerhört sällsynt. Men så är det inte. Alldeles för många unga framförallt är drabbade. Pojkar likväl som flickor, unga män och kvinnor. Kanske är kvinnorna överrepresenterade, men den psykiska ohälsan är nog ungefär lika. Den tar sig olika uttryck hos män och kvinnor. Hur kan vi hjälpa? Kan vi hjälpa? Det finns många olika initiativ både från privatpersoner och från samhällets sida för suicidprevention, men det är som om alla dessa inte tillåts synas. I slutet av artikeln finns länkar till några.
Psykisk ohälsa måste bli lika accepterad som fysisk ohälsa och behandlas på samma sätt.
Många psykiska sjukdomar har en dödlighet som är mins lika stor som svåra fysiska sjukdomar. Ändå kan det vara, som tidigare nämnts, flera års väntetid på adekvat behandling.

bedroom-690129_1280
Svårt sjuk. Ett fint sovrum, men inte ens det många gånger erbjuds den som är psykiskt sjuk.

En varm och trevlig miljö för de som är svårt sjuka. Men mer sällan inom psykiatrin. Många av de avdelningar jag besökt har varit nedslitna och tillhört de som kommit sist på prioriteringslistor vad gäller underhåll och reparationer. Trasiga möbler, sådant som ser ut att ha ratats av andra kliniker hamnar inom psykiatrin. Jag hoppas och önskar att jag har fel. Men det är vad jag sett. De psykiatriska vårdavdelningarna ligger ofta i sjukhusens äldsta delar. Självklart finns undantag. Hur ska en svårt deprimerad person kunna läka i en miljö som förstärker depression? Depression och ångest går så ofta hand i hand. Jag önskar att min kära fick vård på ett vackert ställe. En plats där partner, anhöriga och vänner skulle känna sig hemma och kunna hälsa på utifrån vad den som behöver slutenvård själv önskar. Tänk den dag då psykisk och fysisk sjukdom behandlas lika.

autumn-1021321_1920
Jag önskar att min kära åter ska kunna njuta av allt det vackra  som finns.

Hur tänker du kring vård och behandling av psykiska sjukdomar? Berätta!
Länkar
Aldrig ensam
SuicideZero
SPES
– organisation för personer som mist någon genom suicid
SPES länksamling till olika organisationer bl a som arbetar med psykisk ohälsa
112 Stöd- och hjälporganisationer
112 Dessa når du genom att ringa 112
1177 Sökresultat suicid
1177 Föreningar som ger stöd på nätet
Visningsbild:

clasped-hands-541849_1920 (1)
En hjälpande hand…

 

 

Jeck, den gode väktaren!

Idag så kommer Jeck på besök till Livets Skiftningar. Han lovade att återkomma för att berätta om höns, kycklingar och en hel del annat. Och efter lite övertalning har det även gått att få reda på hur det är med Jeck och rådjuren. Men Jeck vill först börja med att berätta om sitt arbete som gårdsväktare.

fm-jeck-vaktar-garden-bild-3-12-oktober
Här vaktar Jeck både höns och gård.

OK då, jag berättar väl: Det är så med rådjuren att jag får inte jaga dem, och lydig som jag är gör jag det inte heller. Jag fyller iallafall två och ett halvt år nu den 24 oktober. Men när det är mörkt ute håller matte mig kopplad. Rådjuren har killingar och då måste de få lugn och ro. Jag vill inte att de ska komma in och skrämma någon och matte vet att jag alltid kollar ordentligt vad som kommer in om jag är lös. Då skulle jag kunna skrämmas av misstag och det vill varken jag eller matte. Därför tycker jag det är helt OK att vara kopplad när det är mörkt. Och jo, när jag var liten kanske jag jagade något rådjur någon gång… Kan vi prata om annat nu?

fm-jeck-ar-kar-bild-2-okt-16
Jeck är kär. Föremålet för hans ömma låga ligger i buren till hans stora förtvivlan.

Jeck berättar: ”Matte säger att ‘jag ä billig idag’ men matte…jag ä ju kär😍 å du stänger in min fästmö i en bur😈😈😈 nu har jag krupit upp i ditt knä….näää jag ä inte tung…bara 35 kilo Jeck.
MATTE..jag ä ju kär💞💞 puuuh va du ä jobbig matte, men nos puss ändå 💗💗💗Vov // FM Jeck”. (Matte har hjälpt Jeck att skriva)
Problemet är att Jecks fästmö löper. Dessutom är hon mycket mindre än Jeck, så en korsning dem emellan är inte möjlig. Men kärleken bryr sig inte om sådant. Jeck vill vara tillsammans med sin fästmö. Och det vet alla som varit förälskade att det är det enda som existerar just då.

fm-jeck-med-tjej-bild-3-28-april
En bild på Jeck och hans fästmö, tagen några dagar efter Jecks tvåårsdag i april.

Hon är söt, Jecks fästmö. Men vi skulle ju tala om Jeck och hönsen. Tidigt i somras, när hönsen hade kycklingar tyckte Jeck att det var lite jobbigt med alla dessa kycklingar över allt. Du som följt Livets Skiftningar vet att Jeck hade en del funderingar kring kycklingarna. (Se kommentarsfältet till ovanstående länk). Han tvivlade lite på mattes förstånd just då. Nu när kycklingarna är stora fungerar det bra. Jeck har tagit in alla i sin flock som han har att vakta. Det är Jecks stolthet, flocken och gården som de bor på. Det lyser igenom framförallt på bilderna. Förra gången Jeck var med berättade han om inkräktaren som plockade svamp nästan inne på gården och hur han skällde ut kvinnan. Han tar verkligen sitt uppdrag att vakta på allvar. Men innan han berättar mer vill han gärna visa några alldeles nya bilder på sig själv och hönsen. Bilderna är tagna den 14 oktober.

fm-jeck-vaktar-garden-12-oktober
En del av Jecks stolthet.

Som sagt, Jeck är gårdsväktare. Matte berättar att Jeck har en stark vaktinstinkt. Och ibland kan det då bli så att matte och Jeck har lite olika åsikter om vad som framförallt matte behöver skyddas från. Samtidigt märks det att matte är mycket stolt över Jeck, trots vissa olägenheter. För en tid sedan skrämde han matte ordentligt mitt i natten genom att skälla och på alla sätt vis att det befann sig inkräktare på gården. Klockan var omkring två på natten när Jeck började stormskälla. Han var givetvis tvungen att skälla så högt som han bara kunde eftersom han inte kunde komma ut och jaga bort inkräktarna. Klart att matte blev rädd och trodde kanske att det rentutav var tjuvar på besök. Men efter en stund fick det en förklaring. Visst var de tvåbenta som hade fått Jeck att skälla, men de hade inte armar och långa fingrar, utan näbb och vingar. Nattugglor var det visserligen, men äkta ugglor i detta fall. När matte kom till vardagsrummet hörde hon dem tydligt.

fm-jeck-sitter-pa-bron-sept-16
Jeck sitter på bron.

Men Jeck har sin mycket bestämda uppfattning angående nattugglor: De ska skällas ut, ordentligt. Därför har nu matte blivit väckt ett antal nätter av att Jeck skäller på dem. Matte kallar det raseriutbrott, säger Jeck och låter något förnärmad, när jag bara ser till att de inte ska kunna göra henne illa. Om Livets Skiftningar skulle tillhöra buset, så skulle nog Jecks stämma få den mest härdade av tjyvar att vända om. Ett grovt schäferskall går ytterst få emot. Det berättas en del, om sanningshalten i det hela ska låtas vara osagt. Vissa hundar släpper gärna in besökande oavsett om matte/husse är hemma eller inte. In kommer du – men inte ut. Detta lär även ha drabbat besökande hantverkare som av någon anledning inte kommit åt telefon. Schäfern har även vallinstinkt och bestämmer var personen får vara och om hen får förflytta sig.

fm-jeck-ligger-i-sin-nya-sang
Jecks nya säng

Jeck vill avsluta med att berätta att han under sommaren fått en ny säng. Den är han så stolt över att han gärna vill visa upp. Och vem vill inte ha en så fin säng? Och det passar bra att avsluta dagens artikel med. Jeck har lovat att återkomma lite nu och då och berätta om vad som händer hemma hos honom. Ibland hoppar han in tillsammans med andra FM-hundar, men så har han också kravet att som idag, få vara ensam ibland.
Visningsbilden är från slutet av juni då matte hade massor av kycklingar. Men Jeck ser trots allt nöjd ut. Och vem skulle väl inte vara det, med ansvarsfullt arbete som gårdsväktare och stora fina utrymmen att för det mesta få springa fritt på?

fm-jeck-och-kycklingarn-160629-1
Visningsbild

TACK Ulla-Britt Ledin, matte till Jeck, som ställt upp med både berättelser, text och samtliga foton.

Vilja, smärta och haklapp!

Jag vill så mycket, jag vet att jag kan – men – var är orken och förmågan?

young-woman-1509954_1920
Tänk att springa över en sommaräng…

Min vilja och min kunskap krockar med orken och smärtan i kroppen. Jag drömmer om sådant jag en gång kunde göra, jag vill minnas och behålla den kunskap jag skaffade mig under år av studier och arbete. Idag känns det bara meningslöst. Vad ska jag med kunskap till när jag inte kan använda mig av den? Ja, så irrar tankarna fram och åter. Men kanske kan jag använda en del av min kunskap jag har till bloggen. Livets Skiftningar bygger på allt jag lärt mig genom alla år. Jag tror jag ska kalla det livserfarenhet. I min livserfarenhet finns utöver faktakunskap också erfarenheter av olika slag. Smärta, sjukdom, besvikelse, lycka, kärlek och upplevelser. Drömmar, både realistiska och orealistiska. All min livserfarenhet blir till berättelser, artiklar. En del tunga och svåra, andra lättsamma. Men alla visar de en liten del av det som gjort det möjligt för mig att skapa Livet Skiftningar. För bloggen är till en del mitt liv, mina erfarenheter och mina drömmar.

woman-163747_1280
Idag drömmer jag om det som aldrig kan bli verklighet. Imorgon om något annat.

Kroppen värker mer än acceptabelt. Orken har försvunnit, men viljan att göra något finns kvar. Jag måste få göra något, annars blir jag tokig. Trotsar smärtan i händerna och skriver. Men det är inte bara händerna som krånglar, ögonen vill inte. Att läsa och skriva med krånglande ögon och smärtande händer går, men skapar frustration. Orden har en tendens att inte vara still då jag läser. Ibland spelar min hjärna mig spratt och lägger till nya meningar som skulle kunna passa in i sammanhanget, men som inte finns. Jag läser samma stycke om igen och då är det inte samma text. Läsa och läsa om, läsa om igen. Jag vet inte var jag är i texten. Blir förvirrad. Gå tillbaka en halv sida eller mer. Kanske börja om från början beroende på typ av text. Första gången är det OK, men när det är fjärde eller sjunde försöket att läsa samma stycke kommer frustration och ilskan. Ett misslyckat försök till och då ersätts det med förtvivlan. Och så rädslan. Hur mycket av det jag läst har min hjärna fabricerat? Kommer jag tappa förmågan att läsa?

woman-1006102_1920
Jag vill, men kan inte!

Jag vill gå ut och gå med min  hund, valpen som kom till mig för ett par veckor sedan. Jag måste ut med den lilla. Valpen jag förvirrat tittar efter fanns bara i min fantasi. Och så vaknar jag till av att jag stjälper kaffet över mig igen. För vilken gång i ordningen vet jag inte, men det är tredje gången bara idag. Nu har jag haklappar av plastad frotté, så jag slipper att bränna mig och blöta ner kläder och sängkläder. Boken jag läste fick ta del av kaffet. Ja, jag vet, jag ska inte läsa och dricka kaffe samtidigt. Med ögon som inte fungerar, händer som bara lägger av och en hjärna som tar paus utan att först meddela medvetandet. Muttrar och tackar för att det var min egen och inte bibliotekets bok. Har utökat mitt eget bibliotek genom att köpa hem nya böcker som ersättning för de jag lånat och dränkt i kaffe. Dags för ett nytt försök med skrivandet. Jag vet vad jag vill förmedla idag. Krocken mellan vad jag vill och vad jag kan och kroppens opålitlighet. Och, som sagt, alla dessa känslor denna krock väcker. Och hur hela jag dräneras på kraft.

coffee-817643_1920
Innan koppen stjälpte…

Drömmar och verklighet blandas i mitt sinne likväl som i denna text. Drömmar som för många tycks banala. Vill du ha en hund och har tid är det väl bara att skaffa en? Om det vore så enkelt. Funktionsbegränsning som det kallas numer, sätter käppar i hjulen för det mest som jag vill känns det som. Det är smärtor i hela kroppen, beroendet av rullstolen (Permobilen) både inom- och utomhus. Som tidigare nämnts, problem med både hände och ögon. Därtill det totala beroendet av att ha en ledsagare utanför ytterdörren. Men, kanske du tänker, be din assistent följa med dig om du vill ut! Jag har ansökt om personlig assistent och kommunen har nu haft åtta månader på sig att utreda och jag kommer med mycket stor sannolikhet att få avslag. Politiska beslut har bidragit till att det är mycket svårt att få personlig assistans idag. Hemtjänsten har inte möjlighet att följa mig ut mer än en gång i veckan.

woman-791541_1920
En promenad i veckan är vad hemtjänsten kan bistå med. Eller rullenad då det var länge sedan jag kunde gå. Permobilen har blivit min möjlighet att över huvud taget komma utanför dörren.

Viljan finns, drömmarna likaså  men sjukdom, smärta och bristande ork begränsar vardagen. Eftersom jag är beroende av hemtjänst blir även det en begränsning. Hemtjänstpersonalen kommer till mig ungefär tio gånger per dygn varav de flesta besöken är korta. Tiden finns bara till det mest nödvändiga. Därför får jag fortsätta att skriva, läsa och drömma. Somna med kaffekoppen i hand och bli frustrerad, ledsen och arg. Men också tillåta mig att njuta av vardagens små nära ting.

MP Harge Uddar 3
Strax bortom mitt sovrumsfönstret ligger Alsen, som knyter ihop Askersund med Vättern och jag drömmer mig bort. På bilden Harge Uddar. (Foto: Marina Pettersson)

Berätta gärna om dina drömmar. Realistiska eller orealistiska spelar ingen roll.