När ingenting fungerar, när tröttheten blir till bojor och smärtan hugger efter mig. Allting tappar färg och blir grått. Det glittrande spindelnätet har fångat mig.
Depressionens spindelnät har fångat mig. Lierat sig med smärta och trötthet. Klibbiga trådar. Likheterna med forna tiders flugfångare. Ni vet dessa rullar med klibbande remsor som hängdes upp där flugorna var ett gissel. Men de tog mer än flugor. Hår till exempel. Säkerligen finns läsare som fastnat i flugfångarens klister. Depressionen känns idag ungefär lika trevlig och lika omöjlig att bli av med. För varje försök sprids de klippande trådarna allt mer till dess att de tenderar att hålla mig fast totalt. Försöket att få loss spindelnätet från ansiktet är fruktlöst. Efter en stund finns bara uppgivenheten och den goda vännens ord känns som ett hån, trots all välmening. Men se positivt på tillvaron, se hur det i trådarna glittrar som diamanter. Jo, på håll är spindelnätet otroligt vackert, men inte när jag gått rakt in i det. Daggdropparna blandas med mina tårar. Med all min smärta. Jag skyller tårarna på att ögonen är irriterade. Gråten i sig kan jag gömma men inte mina tårar.
Först är det som om jag fryser till is, därefter kommer kallsvetten. Det droppar om mig. Från hårfästet längs kinden, ner på mina axlar. Blöter och kyler, men lägger jag över mig något bränner det och jag svettas än mer. Svettas som om jag var febersjuk, men utan att ha feber. Det är som om kroppen försöker lösa upp allt gammalt genom att skölja ur det genom svett. Depressionen är inte nedstämdhet. Depressionen tar över kroppen och psyket totalt. Och den är lömsk. Det kan vara någorlunda bra i dagar, kanske flera veckor i sträck. Tillräckligt länge för att börja hoppas att nu, nu har det vänt. Nu är jag äntligen på väg åt rätt håll. Den håller sakta på att släppa taget om mig. Jag börjar kunna se livets glädjeämnen igen. Börjar kunna tänka framåt. Jag tänker att det gamla, unkna nu är förpassat till minnets sophög. Jag gläds åter åt att mina vänner säger att jag ser pigg ut. Jag kan ta in deras ord, även om jag långt från alltid känner mig pigg. Smärtan har också dämpats. Jag kan se både daggdropparna i spindelnätet och den vackra rosen i all sin skönhet. Till dess jag vänder mig om, får spindelnätet i ansiktet och halkar på ruttna blommor.
På något vis känns det så mycket svårare att tala om återfall i depression än när depressionen höll mig fången helt och fullt. När behandlingen jag genomgår uppenbarligen har effekt. Jag mår bättre, men. Alltid detta men. Behandlingen ger insikt och insikt gör ont. Ibland så ont att tankar kommer om det är värt all smärta. Den psykiska smärtan kanaliseras så lätt till fysisk smärta. Det blir till slut en tankeoreda som påminner om novemberregnet då det är nollgradigt ute. Snö eller regn eller regn och snö eller bara isande kallt regn. Men väl inomhus vid frågan om hur det var ute blir svaret att det var lite kyligt och fuktigt, men nu är det OK. Visst är det en lögn, men jag skäms av någon anledning att tala om att det är inte alls OK. Jag vet så väl att verkligheten behöver få komma fram, men den är ful och smutsig. Och vem vill visa upp det? Så mycket lättare att säga att det är OK. Gråvädret i mitt sinne vill jag bara glömma och gömma för omvärlden och för mig själv också.
Jag kastas mellan dåtid och nutid i terapin och blir alltmer medveten om hur de påverkar varandra i minnets alla gömmor. Därför kommer också dessa ovälkomna återfall som jag inte vill kännas vid. Samtidigt kommer tanken. Är dessa återfall i depression en nödvändighet för att ska orka genom behandlingen? Ett sätt att ta sats inför nästa steg. De trista höstdagarna som snart kommer att få ge vika för vinterns kyla. Men ännu har vi någon månad med höst kvar, även om vintern kommer att göra ett och annat försök till innan den är här för att stanna. Kastas mellan den blöta, leriga hösten, enstaka klara vackra dagar, isande blötsnö där kylan skär ända in i märgen och så skickas runt av stormbyar som fäller mig till marken. När jag önskar lagom varma klar höstdagar. När allt börjar vända åt rätt håll, när jag kan se framåt och också känna en tillförsikt inför framtiden. Då kommer nästa smäll som golvar mig. Ibland undrar jag: Ska det aldrig ta slut?
Men så kommer den där dagen då jag kan se det vackra. Då jag kan ta till mig livets små glädjeämnen och det ger mig kraften att orka en vända till. Helt plötsligt kan jag se skönheten i spindelnätet med daggdroppar och flugfångaren sitter i taket, inte intrasslad i mitt hår. Jag tog mig upp ur depressionen ännu en gång. Vetskapen om att det kommer en bättre morgondag gör att jag orkar. Men vi måste tala om det!
Berätta gärna om dina tankar och erfarenheter av återfall i depression eller annan psykisk ohälsa.
Livets skiftningar - från ett annat perspektiv 
It´s not depression, with me it´s about losing things! What ever i seem to get for myself, ie; something that i’ve wanted for some time seems to disappear usually within days!
Now this bothers me…
For the life i cannot find a reason why?
chris
GillaGillad av 2 personer
Jag känner igen mig i allt det du skriver, på nåt sätt så är det en känsla av skam när depressionen tar sitt fasta grepp om kroppen, tillsammans kan vi glänta på våra stängda dörrar
💕💕
GillaGillad av 3 personer
Tack för din kommentar, Susanne, och välkommen till Livets Skiftningar. Nästa gång kommer din kommentar att publiceras direkt.
Och tack för att du berättar om dina erfarenheter. Att du känner igen dig ger mig bekräftelse på att artikeln behövs, att ämnet behöver uppmärksammas. Att öppna stängda dörrar kan vara skrämmande. Men det är, som jag ser det, den väg vi behöver gå för att börja tala mer om detta.
Min personliga upplevelse är att det är svårare att prata om återfallen än om den första episoden. Jag har ju svarat att jag mår bättre och så är det inte så längre. Det har för mig varit bland det svåraste att berätta. Därför denna artikel
Återigen; Tack!
GillaGillad av 1 person
Mina vänner vet att även om jag klivit över till att välja livet är det ibland så att det inte ens behöver blåsa – det räcker med att någon andas åt mitt håll för att jag ska rasa ihop igen. Efter över 20 år har jag lärt mig att läsa signalerna och då går jag i ide och gör inte mer än det absolut nödvändigaste. Dessutom har jag tillstånd av min läkare att själv anpassa medicinen i intervallet 75-300 mg. Jag har också lärt mig att acceptera att ibland trillar jag ner. Men också att har jag kommit upp från det djup jag en gång var i så kommer jag upp ur den nuvarande nedgången också – även om det tar tid.
Däremot har mina (vuxna) barn svårt att acceptera när jag trillar ner igen. Men för sina barn är man nog alltid en mamma – och mammor ska vara glada, starka och friska. Så det är inte så konstigt.
Den tredje gruppen – bekanta, föreningskompisar m.fl. vet bara en bråkdel och reagerar väl litet olika. Dels beroende på hur mycket de vet, men också mycket beroende på inlevelseförmåga. Och det är väl bara att lyckönska dem som inte begriper ett dugg – de har aldrig varit i närheten själva, så hur skulle de kunna förstå?
GillaGillad av 2 personer
Tack för att du delar med dig.
Klok läkare som ger dig möjlighet att själv anpassa medicineringen. Och ofta är det så att vi vet själva vad vi behöver.
Mina barn har tyvärr fått vänja sig vid en sjuk mamma och ett av dem har själv problem med sin hälsa. Vi har flertalet diagnoser gemensamt, då de är genetiska. Ibland slår livets lott hårt. Men mamma är man alltid, frisk eller sjuk och det jag kan göra är att finnas för mina barn, även om jag inte kan ställa upp och t ex skjutsa.
Den tredje gruppen kan jag ibland uppleva som jobbig i de fall de tror sig förstå och kommer med en massa råd. Tack och lov händer det sällan och jag kan bara instämma i dina ord. Hur skulle de kunna förstå?
Det är värdefullt att du delar med dig.Det ökar förståelsen för sjukdomen depression och dess uttryck och konsekvenser. Tack ❤
//P-L
GillaGillad av 2 personer