Efterlysning: Självkänsla

Självkänslan har funnits någon gång, men är borttappad sedan länge. Nu börjar konsekvenserna bli besvärande.

pers-oktoberbilder-50-2016
”Din vilja finns i skogen” sades ibland till barn. 

Viljan att göra saker finns kvar, men inte förmågan. Kroppen och hjärnan sviker å det grövsta. Med sig tar de allt vad självkänsla heter. Istället lämnar de kvar känslor av skam och skuld. Det borde du väl klara! Jo, jag instämmer. Jag borde verkligen klara av att… men hjärnan samarbetar inte med kroppen och så brister det. Det är inte viljan som är utkastad i skogen, det är förmågan och med den också min självkänsla, min tro på mig själv. För varje upplevt misslyckande krackelerar självkänslan allt mer och depressionen sticker fram sitt fula tryne och bara stökar till på alla sätt och vis. Förnuftet säger en sak, medan känslorna säger annat.

pers-oktoberbilder-30-2016
Tilltron till den egna förmågan är som att gå torrskodd fram till vattnet…

Men att veta är en sak, att ta till sig vetskapen emotionellt något helt annat. I synnerhet om där också finns depression med i bilden. Till depression kan läggas smärta, långvarig svår smärta, instabilitet i kroppens leder som stundtals leder till subluxationer och låsningar. Brister i både grov- och finmotorik. Konsekvensen av brister i finmotoriken är svårigheter att använda fingrar och händer. Smärtan och lealösheten i fingrar, händer, handleder armar och axlar gör att det mesta där händer är nödvändiga blir svårt. Då spelar det ingen roll att veta hur ett moment ska utföras. Handen samarbetar inte med öga och hjärna och kaffemuggen, skålen med filmjölk, matskeden och annat kommer inte till munnen, utan istället matas golvet. ”Jag vet att jag kan” är en illusion, ingenting annat.

broken-1518063_1920
När händerna inte lyder hamnar glaset på golvet.

Olyckor och förtretligheter som beror på att det inte alltid går att kontrollera kroppens rörelser. Varje olycka, varje sönderslaget glas, uthällt kaffe, tappad mugg, spilld filmjölk och annat påverkar självkänslan negativt. Så har en negativ spiral fått fäste än en gång. Ett larm till hemtjänsten, som får komma städa upp efter mig därför att en mugg kaffe tippat på grund av att handleden vek sig. Brännsår på grund av hett kaffe om jag har otur. Blöta kläder och blött på golvet för att jag inte hann till toaletten. Tillsammans tär detta på självkänslan. För mig som individ blir varje enskild händelse något jag tycker jag borde ha haft kontroll på. Skuldkänslor för att orsaka, i mitt tycke onödigt, arbete för hemtjänstpersonalen och skam över att inte ha kontroll över kroppen. Och så fick sig självkänslan ytterligare en törn. Illusion är inte verklighet. Var gång dessa möts blir resultatet ett misslyckande.

mp-stenmur-ruin
Muren mellan förnuft och känsla.

Det skapas en mur mellan förnuft och känslor av skam och skuld. Den logiska tanken, förståelsen för att en trasig kropp inte förmår klara av vissa handgrepp och rörelser når inte fram till känslorna. Muren må vara gammal och till synes bräcklig, men den har följt med under många år. Försöken att riva den har samtliga misslyckat. Det är som om rivningen har skett med nytt murbruk och sten, för att inte skada när den ska plockas ned. Visst är det ologiskt, vilket blir tydligt sett från detta perspektiv. Muren skymmer inte bara sikten. Den blockerar också hörseln. Återigen ett misslyckande när illusionen lyfts fram till förmån för verkligheten. Gång efter annan.

pers-alvor-huldror-och-annat-oknytt-i-sommarnatten
Illusionen blir till verklighet. 

Att det är en illusion är synlig för omgivningen i de flesta fall, men inte för mig. Jag upplever den som verklig och agerar därefter. Det blir obegripligt för dem som ser illusionen. För de andra blir det till klantighet och en obegriplig oförmåga. Det blir till något som jag borde kunna träna bort i vissa fall. Kommentarer som: Om du rör dig mer minskar värken. Du blir mindre stel och då klarar du av mer förekommer. Träning är bra, men en genetisk förändring i bindvävens struktur går inte att träna bort, även om träning ökar muskelstyrkan och på så sätt underlättar till en del.

hand-1362175_1920
Att skriva för hand är en form av träning.

För att återknyta till inledningen. Fysisk och psykisk förmåga i realiteten satt i relation till den egna upplevelsen av förmågan. Då viljan att klara av saker och ting vida överstiger förmågan leder det till ständiga misslyckanden. Detta i sin tur väcker känslor av skuld och skam och förstärker en redan skamfilad självkänsla. Som vuxen förväntar jag mig att jag ska klara av vissa saker, sjukdom och smärta till trots. Förnuftsmässigt vet jag att jag inte kan, och det kämpar jag med att acceptera. Det blir alltmer sällan jag gör saker som jag redan från början vet att jag inte klarar. Men svårt är att acceptera de misslyckanden jag själv inte rår över. Som att handleden viker sig när jag håller kaffemuggen med följd av att jag spiller ut kaffe. Eller att handen far iväg okontrollerat och slår ner eller omkull något. I detta ligger även kontroll över blåsan. Att spilla, tappa och att kissa på sig är sådant jag inte rår över. Ändå finns där känslan av skam var gång det händer och jag måste be hemtjänsten om hjälp.

mistake-876597_1920
Kaffe över hela bordet på grund av en okontrollerad rörelse.

Tack till hemtjänstens personal som alltid hjälper och aldrig klagar trots röran som kan uppstå.
Berätta gärna om saker som stärker självkänslan, eller försvagar den. Egna erfarenheter eller allmänna tankar och reflektioner har ingen betydelse.
Foto
Naturbilder: Fotograf Per Svensson, Askersund

pers-oktoberbilder-60-tiveden-2016
Tiveden

Övriga: Arkivbild Pixabay.com
Visningsbild:
granny-1280445_1920

 

Annonser

4 thoughts on “Efterlysning: Självkänsla

  1. duritzan 2016-10-29 / 13:47

    Ett sätt att undvika olyckshändelser kan vara att välja de ”tråkiga” men säkrare redskapen. Pipmugg, ev, hängande i ett band runt halsen så den inte går att välta. Numer finns det ju litet roligare varianter också, kanske främst tänkt till barn men vem förbjuder dig att vara litet barnslig.
    Det har hänt att jag vält mitt vattenglas på nattygsbordet så numer har jag en plastmugg. (Gungbar pipmugg blir väl nästa steg.) Jag skulle föredra att använda alla hjälpmedel som finns för att slippa misslyckanden. I dagläget klarar jag min inkontinens med hjälp av medicin, men för osäkra lägen har jag engångstrosor (aka blöjor) hemma.
    Nu är det nog lättare för mig att söka ”genvägar” – dels är jag äldre än du, dels är jag inte så beroende av många andra hjälpmedel som du.

    Liked by 2 people

    • Piia-Liisa Pisal 2016-10-29 / 16:39

      Tack för din kommentar och för att du berättar.

      Jag använder pipmugg med litet hål i locket, så att det inte ska rinna ut mycket och fort. Det gör att kaffefläckarna blir både färre och mindre. Men ibland händer att locket inte sitter ordentlig eller att muggen blir liggande upp och ned med pipen så att det rinner ut. Plast-/pipmugg har jag använt ett tag nu och just den modell som det inte rinner så fort ur har jag nog haft sedan i våras. Det jag inte tänkt på var band runt halsen. Det låter som en utmärkt idé för att inte muggen ska hamna fel om jag tappar eller handen viker sig.

      Jag har inte någon medicin mot inkontinens. Den sattes ut av någon anledning. Däremot har jag, som du byxblöjor. Problemet är att ibland töms blåsan mycket fort i samband med att jag reser mig upp och då hinner den inte med att absorbera allt, och det blir blött både i byxor och på golv. Trots att jag har för stora läckage. Jag har nu fått prova iläggsblöja och då blir läckagen betydligt färre.

      Men så är det med detta som med så mycket annat. De perioder jag mår bättre psykiskt har jag så mycket lättare att handskas med de olyckor som sker dels pga min fumlighet, som att jag stjälper omkull muggen på bordet/sängbordet, dels att jag kissar på mig. Mår jag sämre behövs så lite för att jag ska skämmas – trots att jag så väl vet att jag inte alls behöver göra det. Personalen är bra och de har sagt till mig många gånger att det gör ingenting. De vet om mina begränsningar och att mina händer inte fungerar. Då händer olyckor, inte mer med det!

      Återigen; Tack!
      //P-L

      Liked by 2 people

  2. duritzan 2016-10-29 / 18:57

    Jo när jag trillat ner i mörkret räcker det med att någon andas litet åt mitt håll för att allt ska rasa. I de perioder som jag mår bra kan det blåsa rätt mycket och ändå klarar jag mig.
    Det som brukar hjälpa mig igenom mörkret är att tänka tillbaka – du har vart här förr och du har kommit upp i ljuset igen. Det går nog den här gången också. Men jag har inte dina smärtor. Och jag har hundarna – just nu mina egna tre: HD 7 år, Jeanne 2 år och Rafael 1 år. Plus de valpar jag tog på en lånetik där jag har tre grabbar på 13 veckor kvar. Visst det är mycket jobb, men som du vet ger det också så mycket glädje.
    Fasen – du borde ju ha terapihund!

    Liked by 2 people

    • Piia-Liisa Pisal 2016-10-29 / 20:28

      Det åter härligt med hundar! Om jag hade haft möjlighet hade jag haft hund. En terapi/-servicehund skulle vara en enorm glädje och hjälp. En hund som skulle märka när jag var på väg att somna så jag skulle unna ta mig ut själv! Nu måste jag ju alltid ha ledsagare. Och visst är det så att någonstans inom sig vet man att det finns ett ljus i mörkret. Men stundtals kan det vara svårt att lyfta upp blicken så att ljuset blir synligt…

      Liked by 2 people

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s