Rör vid mitt hjärta – om vikten av att få bli (be)rörd och att få (be)röra andra.

Hej igen, alla ni som följer GGV Pipilis fina blogg!
 
Det är jag, Astrid Brefdufwa, som sitter framför tangentbordet i dag för att skriva ett blogginlägg, så att GGV Pipili inte ska få dåligt samvete över att hon inte orkar skriva ett alldeles eget blogginlägg. Förhoppningsvis kan GGV Pipili återkomma nu under helgen, den 2 advent. 
 
Jag för min del tänkte skriva lite om hur viktigt det är med att kramas. Särskilt då detta med att ge varandra gullekramar. Hela Malte Mullvads affärsidé bygger på att vårt behov av kramar, i synnerhet gullekramar,  är hart när omättligt. Bara fördelar, inga biverkningar.
 
Den som inte ges chansen att krama andra eller att bli kramad av andra torde leva ett rätt torftigt liv. Vi som arbetar på ;alte Mullvads Magiska Hembageri är väl medvetna om gullekramars betydelse i stort som smått, så därför tänkte jag i dagehs blogginlägg uppehålla mig kring vikten att kunna få (be)röra (i både bildlig och bokstavlig bemärkelse) och att själv kunna få bli (be)rörd av andra (också det, givetvis, i bildlig och bokstavlig bemärkelse).
 
Men först tänke jag skapa lite stämning genom att spela Björn Skifs ”Håll mitt hjärta” för er alla. 
 

”Håll Mitt Hjärta”

Om du klickar på videoklippet här ovanför, kan du få höra denna populära svensktoppslåt. Skulle det inte gå att klicka på det, så kan du i stället klicka på denna länk: https://www.youtube.com/watch?v=Ey-yt2RGjVQ . Då ska du få upp samma YouTube-klipp.

Sångtexten är enkel men innerlig. Den går så här:

Håll mitt hjärta, Håll min själ.
Lägg mitt huvud i ditt knä.
Säg att du menar
och vill mig väl.
Håll mitt hjärta. Håll min själ.
Som jag väntat alla år.
Du kan läka mina sår.
Ta mina händer och gör mig hel.
Ta mitt hjärta.
Ta min själ.Håll mitt hjärta.  Håll min själ.
Låt mig bara stanna här.
Så allt jag ber dig, allt jag begär:
Håll mitt hjärta. Håll min själ.
Håll min själ.
Sedan tänke jag i dag att berätta för er om den emarikanske psykologen Harry Harlow.
Under 1950- och 1960-talen genomförde han experiment på rhesusapor. Han ville studera vad som händer små apungar/apbarn om de berövas kontakten med sin riktiga apmamma. Hur går det för dessa apungar, om de sällan eller aldrig blir kramade av sin mamma utan tvingas växa upp mer eller mindre i ”splendid isolation”?
 
Ja, man behöver nog inte vara någon Einstein för att förutsäga hur det här experimentet gick.
 
Kort sagt: Det gick inte alls bra för dessa apbarn. 
 
Sannolikt skulle samma sak hända om det vore frågan om människobarn som behandlades på samma grymma vis.
Behöver jag nämna att i dag skulle det vara förbjudet, av etiska skäl, att genomföra den här sortens djurexperiment? Blott IS, Islamiska staten, kan väl behandla folk och fä på samma motbjudande och bestialiska vis i dag. Och IS är som bekant stämplad som en terrororganisation. 
 
Den här psykologen Harry Harlow ville studera hur banden mellan barn och deras föräldrar uppkommer. I ett av experimenten avlägsnade han apungar (av arten rhesus) från deras mödrar. I stället erbjöds de här apbarnen att hålla till godo med endera av två olika sorters ”surrogatmödrar”. I en tredje grupp fick apungarna i sin bur tillgång till båda surrogatmammatyperna. Och så fanns det en fjärde grupp, i vilken apbarnen fick försöka klara sig bäst de kunde utan att någon apmamma fanns tillgänglig/närvarande hos dem över huvud taget. 
 
Den ena av de två surrogatmödrarna var tillverkad av frottétyg, den andra hade gjorts av ståltråd.
 
Här nedanför kan du beskåda två foton på de här båda surrogatmödrarna. Överst ser du frottévarianten av apmamman. Och längre ned, till höger ser du ståltrådsvarianten. 
 
Jag tycker, med förlov sagt, att båda apmammorna mest påminner om spöken, vålnader. Något som man snarare skrämmer barn än tröstar dem med. Håller du som läser dessa rader med mig? Skulle du vilja bli ktramad av en sådan figur? I så fall vilken av dem? Den av frottéduk eller den av ståltråd. Jag hoppas att du inte svarar att du väljer den av ståltråd, ty då tror jag att jag får dåndimpen direkt. 
Rhesusapa klänger på sin surrogatmamma

Surrogatmamma

 

Aungarna delades hur som helst in i tre grupper. I den första gruppen tillhandahöll tygmamman ingen mat till dem, medan ståltrådsmamman gjorde det, i form av en fastsatt nappflaska innehållande välling. I den andra gruppen var förhållandena omvända. I denna andra grupp var det således tygmamman som tillhandahöll maten, medan ståltrådsmamman inte gjorde det.  Och så fanns det en tredje grupp. De apungar som tillhörde den fick växa upp utan både riktig/äkta apmamma och apmammasurrogat. 

Så hur utföll det här experimentet? Jo, apungarna klamrade sig fast vid sin tilldelade ”mjuka” tygmamma oavsett om ”hon” gav mat till dem, via vällingnappflaskan, eller inte.

Det hårda och kalla ståltrådsmamman försökte apbarnen mest hela tiden att undvika. De sökte sig till henne enbart när det var hos henne mat (i form av välling) stod att finna. 

Varje gång apungarna utsattes för något oväntat eller oönskat – typ starka och skrämmande ljud – var det till den mjuka tygmamman de tydde sig för skydd och tröst. Detta gällde oavsett om det var tygmamman som var den som brukade bjuda dem på mat eller inte. Den hårda och kalla ståltrådsmamman var alltså inget att ty sig till, att hålla i hand eller krypa upp i famnen på, när apungarna sökte tröst. 

 
När apbarnen placerades i obekanta miljöer tillsammans med sina tygmammor, klängde de sig fast vid mamman tills de kände sig tillräckligt trygga för att våga undersöka och utforska omgivningen närmare. Så fort apbarnen blev skrämda, oroade eller stressade på annat vis, var det till tygmodern de sökte sig för att erhålla skydd och tröst. 
 
När aporna istället placerades i obekanta miljöer utan sina tygmammor betedde de sig mycket annorlunda. De stelnade till i skräck, skrek, kröp ihop och sög på tummen. Några apor sprang skrikande från föremål till föremål, uppenbarligen letande efter sin tygmor. 
 
Om de här försöksaporna i stället placerades i obekanta miljöer tillsammans med sina ståltrådsmödrar, så uppvisade de i stort sett samma sorts beteenden som de apungar gjorde, vilka inte hade tillgång till någon apmamma över huvud taget. Det skulle mycket till innan de uppsökte ståltrådssurrogatmamman för att erhålla tröst. Vilket indikerar att de inte fann någon tröst värd namnet hos dessa kalla, stela och tysta ståltrådsmammor. 
 
När aporna vuxit så pass mycket att de kunde äta fast mat, beslöt Harlow att separera dem, som hade tilldelats surrogatmödrar, från deras respektive tyg- eller ståltrådsmammor. I tre dygn varade denna separation. 
 
Vid återföreningen med tygmödrarna klängde sig apungarna fast vid den sortens surrogatmamma och ville bara undantagsvis lämna henne. Behovet att utforska omgivningen, något som alla barn – inte bara apungar – är intresserade av att göra, fick stå tillbaka för behovet av närhet. De som tilldelats en ståltrådsmamma var inte alls lika ”klängiga”. 

Harlows studie visade dessutom att de apbarn som hade ”uppfostrats” av – läs: växt upp tillsammans med – både tyg- och ståltrådsmödrar ökade i vikt ungefär lika mycket och lika fort som de som växt upp med antingen en tygmamma eller en ståltrådsmamma. Fast just de apbarn som växte upp med tillgång till endast ståltrådsmödrar fick tydliga problem med att smälta mjölken, och de led dessutom oftare av diarré. De drabbades alltså betydligt oftare än de andra apbarnen av matsmältnings- och avföringsproblem.
 
Harlow drog av detta slutsatsen, att det sannolikt innebar ökad psykologisk stress att inte ha någon mjuk, varm apmamma att ty sig till vid oro och stress. 
 
Samme Harry Harlow ägnade sig också åt att studera hur apungarna reagerade på total social isolering 
 
Han såg till att isolera apbarnen på två olika sätt. Antingen isolerades de bara delvis genom att placeras i kala ståltrådsburar,  där de kunde se, lukta och höra andra apor, även om de inte hade någon möjlighet till fysisk kontakt med dem.
 
Eller så fick apungarna leva totalt isolerade från kontakt med andra apor under olika långa perioder. De kunde således inte se eller höra någon annan apa, inte heller känna lukten av någon annan apa. 

Harlow kunde rapportera, att de apor som isolerades på detta vis löpte ökad risk att drabbas av olika symtom såsom apati, acedi (oförmåga att göra något över huvud taget), allmän uttryckslöshet, upprepat rörelsemönster, vanligen i form av ett rastlöst vankande av och an inne i den bur de levde i. Även risken för självstympning och/eller självskadebeteende ökade påtagligt. 
 
Samme Harry Harlow var en nitisk forskare. Han testade också om det gick att återintegrera, alltså återanpassa,  sådana apungar, som varit isolerade i ett halvår, genom att placera dem tillsammans med lika gamla apkompisar som fostrats normalt.
Dessa rehabiliteringsförsök blev dock inte så värst lyckade. Harlow kunde rätt snabbt konstatera, att total social isolering under apungens första sex månader i livet verkade ge upphóv till grava brister i praktiskt taget alla typer av socialt beteende.
Lite bättre gick det om de här isolerade aporna fick börja anpassas till ett normalt icke-isolerat liv tillsammans med blott tre månader gamla apungar. Då var det som att de kunde se och lära av hur tremånadersapbarnen betedde sig och uppförde sig. En sorts beteendeinlärning genom imitation kom alltså till stånd. 

Det sägs att Harry Harlow, som avled 1982, slutade sina egna dagar som alkholiserad och deprimerad. Han lär också under senare delen av sitt liv ha varit avskuren från kontakt med sina egna barn. Kanske bäst så, anser jag, Astrid Brefdufwa. Den mannen kan näppeligen ha varit någon djurvän, kanske inte ens någon människovän. 
 
Allt detta får mig att tänka på ett citat från Phyllis K Davis, som har skrivit en bok som heter The Power of Touch (Beröringens mäktiga kraft): ”Utan beröring dör ett barn, människohjärtat värker och själen förtvinar.”
 
Så nu förstår ni säkert alla varför jag har valt att jobba ihop med Malte Mullvad på dennes Magiska Hembageri. Jag har med egna ögon kunnat se hur helbrägdagörande gullekramar kan vara. Och jag är övertygad om att det går att uppnå nästan lika bra effekt med helt vanliga kramar – som till exempel kryapådig-kramar, jagtyckeromdig-kramar, duärvärdenuppmuntran-kramar och så vidare.
 
Så jag rekommenderar alla som läser detta blogginlägg att slösa med kramarna och kramandet.
 
Om jag hinner, så kanske jag återkommer snart med ännu ett blogginlägg här på GGV Pipilis fina blogg om glädjen och nyttan av att beröra varandra. Jag hörde nämligen av Beata Bäver, som är ekonomichef och den som sköter bokföringen åt Malte, att Maltes Magiska Hembageri nu inför julen har nästan fördubblat orderstocken/beställningarna. Det gläder mig mycket. Jag ser det som ett kvitto på att Maltes magiska gullekramar är uppskattade av både unga och gamla, av såväl hög som låg.
Men än har bageriet inte slagit i produktionstaket utan kan baka ännu fler magiska gullekramar åt envar som vill känna på hur härliga och goda de är.
Om du beställer gullekramar från Maltes Magiska Hembageri, kan det hända att de blir levererade av just mig. Fast jag kan förstås inte lova att så blir fallet. Malte följer givetvis kollektivavtal och arbetsmiljöregler, vilket innebär att hur gärna jag än vill, så måste jag vara ledig också mellan varven. 
Å andra sidan går jag i god för att mina flygande postbuds- och gullekramsleverantörskolleger är värda att lära känna närmare, de också, alltifrån stora Albertina Albatross till lilla lilla Ulla-Greta Undulat. Alla mina flygande medarbetare, vilka jag som bageriets logistikchef jobbar med och har absvaret för, drar villigt sitt strå till stacken. Vi alla är lika måna om att behandla alla kunder, nya som gamla, lika. Självklart vill vi på Malte Mullvads Magiska Hembageri sköta oss, så att vi får behålla dig som kund även efter jul och nyår.
Apropå ingenting: I morgon är det dags för SVT:s julkalender. Min kollega bbnewsab skrev lite om den kalendern förra veckan. Läs gärna hans bloggartikel en gång till för att friska upp minnet om vad årets julkalender kommer att handla om.
Till sist: Både GGV Pipili och bbbnewsab sade till mig att jag skulle önska er alla en trevlig 2 advent nu till helgen. Och som sagt, kanske GGV Pipili hör av sig med en alldeles egen 2 adventshälsning nu i helgen. Det blir hennes dagsform som avgör det hela.
Hare bra på alla vis. 
Annonser

Att vilja, men inte orka

Tanken idag var att skriva om Första Advent. Men så hände något.
banner-1799798_1920
Adventstid och kommande jul är en viktig del, men perspektivet blev inte såsom tänkt. För även som funktionsbegränsad vill jag ha mitt hem pyntat inför helgerna. Men hur ska jag orka? Smärtan har mig i sitt grepp idag. Veckan som gått har varit jobbig med flera vårdbesök. Vårdbesök innebär långa resor och timmar borta från hemmet. Min högra sida av kroppen håller på att säga upp sig. Den värker mer än vad som är acceptabelt, mer än vad som egentligen är rimligt för att skriva. Men idag går viljan före och så blir det vila kommande vecka.

anne-kanarieoarna-4-aloe-vera-blommor-nov-16
Kristi Törnekrona tillsammans med Aloe Vera (Foto: A. Karlsson)

”Alla har vi våra kors att bära. Han bar sitt helt öppet” Så sade en god vän till mig för många år sedan. De orden har fastnat. Han, Jesus, bar korset öppet och synligt. Att bära sitt kors öppet var inte accepterat då och är det inte idag. Vi ska inte klaga. Vi ska inte tala om det som är svårt och jobbigt. Om någon frågar hur jag mår är det förväntade svaret bra – och själv då? Att tala om hur jag i realiteten mår vill ingen höra. Det blir jobbigt och samtalet brukar då ta slut snabbt. Jag vill mycket och klarar litet. Att tala om hur jag mår är att väcka tankar hos motparten om dennes egen förmåga/oförmåga. Vi bär inte våra kors öppet. Adventstid. Otto Olsson
christmas-1038367_1920
Min ork räcker inte till det jag vill göra. Den möjlighet som återstår om jag vill ha mitt hem pyntat inför kommande helger är att be om hjälp. Städningen av min lägenhet ordnar hemtjänstens rara personal. Det blir inte någon extra julstädning, men lägenheten är iallafall ren. Adventsbelysningen fick jag lördag före Första Advent uppsatt av anhöriga. Därför har jag nu stjärnor och ljusstakar samt en bordsgran som lyser vackert. Senare kommer jag att få hjälp med att plocka fram de ärvda tomtarna. Samtidigt byttes också gardiner i sovrum och kök. Det som återstår nu är att byta till juldukar. Men, att sitta och se på när andra gör jobbet åt mig känns, även om jag aldrig var särskilt duktig på detta med att städa och pynta. EDSen har ställt till bekymmer långt innan jag fick diagnosen.
candle-68541_1920
Det som saknas nu är julblommor. Likaså en del julklappar. Många julklappar har jag samlat under året men några få saknas. Men hur ska jag orka slå in paketen? Allt detta som gick utan att jag behövde fundera över det. Nu bygger det berg. Mina händer klarar precis tangentbordet, att trycka ned de lätta tangenterna gör ont. Det sprängvärker i höger armbåge, underarm och hand. Svullet och knöligt från tumbas till armbåge. Att hålla en sked, eller ännu sämre, en mugg börjar vara på gränsen för vad jag klarar med höger hand.
advent-20725_1920
Julbak och matlagning är inställt. Jag saknar det. Kakor och bullar köps färdiga. Skinkan köps färdigkokt, bara att griljera. Det blir inte en sats av ”Kungens pepparkakor” som om degen kavlades tillräckligt tunn räckte till cirka 600 pepparkakor, blandade storlekar. Inga lussekatter eller småbröd heller. Inte ens en mjuk lingonpepparkaka. Allt detta som tidigare hört julen till. Att baka har alltid varit roligt och jag saknar att sätta händerna i en deg och doften av nybakt bröd. För tio år sedan bakade jag på 25 till 30 kg mjöl/månad. Matbröd och vetebröd. Ibland småbröd och så de obligatoriska kladdkakorna. Det var bakning minst en gång i veckan, inte sällan två. Och brödet tog slut. Pojkar i övre tonåren saknar botten. Men det var en annan tid, en annan plats. Drömmar…
easter-100176_1920-1
Så kastas jag åter till verkligheten på ett brutalt sätt. Smärtan kör över mig med krampande händer. Ett snabbt byte från höger till vänster hand för att slippa tappa muggen, men försent. Känner hur kaffet rinner över mig – igen. Haklappen fångar upp större delen, men där är ändå tillräckligt mycket för att blöta ner både tröja och byxor. Denna gången var jag dessutom helt vaken. Att muggen välter när sömnen tar sitt är en sak, men klarvaken. Vrede över hur lederna trilskas och värker och har tappat i funktion. Handen som ett löst bihang till armen. Ändå så vansinnigt ont.
poinsettia-1012087_1280
Julen knackar snart på dörren. Ibland vill jag avblåsa allt och säga att det blir ingen jul i år. Jag orkar inte en jul till. Men eftersom det är en utopi får jag istället ändra traditionerna. Det tog sin början föregående år genom att vi samlades vid flera tillfällen. Istället för att samlas alla samtidigt som utesluter mig dels på grund av permobilen, dels på grund av nedsatt ork, samlas vi i mindre grupper om fyra till sex personer hemma hos mig. Mina gäster ordnar med mat och kaffe och vi delar på inköpen. På så sätt kan jag delta i julfirandet. Alternativet hade varit en familjesamling såsom tidigare, men utan mig då jag inte kommer in hos mina anhöriga med permobilen. Nya förutsättningar skapar nya traditioner.
pers-nov-2015-4 pers-nov-2015-7
pers-nov-2015-5
pers-nov-2015-1

pers-nov-2015-11
Fem bilder från trakterna mellan Västergötland och Närke från föregående vinter. (Foto: P. Svensson)

Med dessa ord önskar jag alla mina läsare en trevlig Första Advent och en härlig inledning på adventstiden under kommande vecka. Kanske kan vi få lite vinter, men till dess hoppas jag ni kan njuta av några vinterbilder och av Helen Sjöholms ljuva stämma i Koppången.
För er som, likt mig, saknar FM-hundarna är min förhoppning att åtminstone någon ska komma på gästspel till Livets Skiftningar innan jul. Till dess – en fartfylld vinterbild med en annan hund. Jag, Pipili, återkommer med ett nytt inlägg nästa helg om orken räcker till.
swiss-shepherd-dog-354536_1920
winter-654442_1920
star-1562803_1920

pers-skidbacke
Skidbacke i Askersundstrakten (Foto: P Svensson)

Visningsbild: Adventsljus
candle-558413_1920
Berätta gärna om dina minnen, tankar och reflektioner kring adventstiden och julen. 

Om advent, julkrubbor, julkalendrar – och lite annat också

Denna vecka, då de domar som avkunnades i söndags, på Domssöndagen, har som bekant Duritzan, en av den här bloggens mest uppskattade kommenterare, föreslagit ska kallas för ”[Domen vinner] laga kraft-veckan.  Mycket fyndigt uttänkt av denna Duritzan, måste jag säga. Jag kan bara hoppas, och önska, att även företrädare för Svenska kyrkan läser denna blogg och tar till sig Duritzans förslag, ty NÅGOT bör ju denna vecka, som utgör skarven/övergången mellan det gamla och nya kyrkoåret, heta.

Alltnog, på söndag är det 1 advent (andra föredrar att skriva Första advent, vilket föredrar du som läser detta?). Ett faktum som genast får mig som skriver dessa rader, GGV bbnewsab, att känna mig gladare till mods.

 
Eftersom det är jag som skriver en gästblogg, innebär det förstås att GGV Pipili fortfarande är ”tjänstledig”; hon har fullt sjå med att försöka få hjärna och händer/fingrar att samarbeta med varandra. Fingrarna rapporteras vara mycket olydiga, trilskande och ställande till hyss av samma slag som man kan läsa om i Astrid Limdgrens Emil i Läönneberga-böcker. 
 
Apropå det, dem andra gästbloggaren, Astrid Brefdufwa, är strängt upptagen denna vecka med att leverera magiska gullakramar till folk runt om i Sverige inför den stundande adventshelgen. 
 
Sedan Astrid, och jag, skrivit här på GGV Pipilis fina blogg om Malte Mullvads Magiska Hembageri och de fantastiska gullekramar som bakas där, har efterfrågan rakat rejält i höjden. Alla vill få sig ett smakprov för att testa, om de verkligen är så magiska som det påstås. Och det ÄR de faktiskt, det VET jag, och den insikten har fått mig att numera ha en stående beställning innebärande en daglig leverans av dessa magiska gullekramar.
 
Advents ankomst innebär att det är tvära kast som gäller. Först blev man alltså (förra helgen) påmind om Domens Dag (a.k.a. känd som Dies Irae, Den stora vredens dag). Och nu befinner vi oss i den vecka som (enligt Duritzan) erfordras för att de av Gud avkunnade domarna ska vinna laga kraft. Men när allt detta, äntligen, är överstökat, DÅ är det dags att fira 1 advent. Julens ankomst är nära. Ser man bra, kan man nog redan skymta julen i slutet på tidstunneln. Annars är det bara att gå in i valfri butik för att erhålla lite julstämning, antingen med eller utan glitter och redan pyntade granar  

Att julen firas till minne av Jesusbarnets födelse, vet nog de allra flesta. Fast alla har kanske inte alla detaljer helt klara för sig. Jag såg häromåret en julkrubba, som fick mig att haja till lite extra. Jodå, allt var med. Josef, Maria, Jesusbarnet i krubban, alla djuren i stallet. Men det var EN sak som jag reagerade på. Maria var avbildad med Jesusbarnet i sin famn. Fast samtidigt låg det i krubban ett nyfött barn där också. 
 
Jag vet inte hur skaparen av den julkrubban hade tänkt. Kanske menade hen att Maria fött tvillingar? Fast i julevangeliet står det inget om någon tvillingfödsel. 
 
Om man gör en webbsökning på julkrubba, kan sökresultatet bli så här: 
 

Vare därmed hur det vill (om huruvuida Jesusbarnet faktiskt hade en okänd tvilling eller inte).

Något som jag personligen ser fram emot lite extra är Sveriges Televisions adventskalender. Eller julkalender som den heter numera, eftersom den inte alltid startar just den 1 advent, såvida inte den speciella söndagen råkar inträffa just den 1 december (detta för att det alltid ska finnas just 24 luckor att öppna). 
 
Har man växt upp med SVT:s julkalender, då överger man inte denna decembertradition bara för att man har blivit vuxen. Man ser den ensam eller, om man har egna barn, gärna tillsammans med dem. Eller hur?
 
Om jag finge välja att göra en alldeles egen julkalender, skulle jag bakom lucka 1 i årets julkalender i så fall vilja ha GGV Pipili placverad, denna fina bloggs skapare och upphovskvinna. 
 
Det vore, anser jag, ett fint sätt att hylla henne och tacka henne för hennes idoga bloggande. GGV Pipili skulle på så vis kunna sägas slå an tonen för det trevliga julfirande som som förhoppningsvis väntar om en dryg månad. 
 
FDETDA: Hur är det? Tror du som läser dessa rader att GGV Pipilis kattsällskap, Drottning Akka, skulle passa utmärkt som lussekatt? 
 
Så här ser lussekatter ut:
 
Förslagsvis skulle Akka kunna dyka upp bakom lucka 12 i min egen privata julkalender. Inte bakom lucka 13, ty Luciadagen tycker jag bör vikas åt Astrid Brefdufwa, hon som ser till att alla gullekramar som kunderna runt om i landet har beställt hos Malte Mullvads Magiska Hembageri når fram till sina beställare på utsatt tid och i utlovat antal. 
 
Här kan du jämföra lussekatten med en bild på Drottning Akka. Ser du några likheter? (Det gör tyvärr inte jag, men Akka kan väl få bli lussekatt och hamna bakom lucka 12 i julkalendern trots det, tycker jag.)
 
win_20160709_00_00_42_pro
GGV Pipilis Akka har alltid varit innekatt. Hon är 12 år nu och har bott hos GGV Pipili i över 1,5 år. Frisk luft får Akka genom inhägnad balkong där hon kommer och går som hon vill. Akka kommer från  AppleRoads  katteri i Örebro. GGV Pipili själv lär ha blivit levererad av storken, i alla fall förtäljer ryktet det. Fast rykten kan man inte alltid lita på vad gäller sanningshalten, så tag gärna den uppgiften med en nypa salt. (Foto: Livets Skiftningar)
 

Nu till något helt annat – och därtill mycket viktigt. Vad eller vem tycker du, som läser detta, skulle passa bakom lucka 24 i den julkalender jag skissar på?

 

Själv anser jag att det står och väger mellan tre alternativ i denna min egen tänkta julkalender: 1) Jesusbarnet, 2) Jultomten – och så 3) Malte Mullvad själv, han som inte bara har hittat på receptet till dessa uppskattade och magiskt undergörande – för att inte säga jättegoda och nyttiga – gullekramar utan även är med och bakar dem, när han hinner, hemma i sitt  Magiska Hembageri. (De gullekramar som Malte själv bakar blir inte sällan lite sneda och vinda ity att han ser dåligt, mullvadar gör tyvärr det. Men å andra sidan har jag hört kunder berätta, att  just Maltes egenhändigt bakade gullekramar är extra magiska och goda, så de brukar sannerligen inte ratas utan de går åt som smör i solsken – om man säger så.)

Detta blev en ovanligt lång utvikning, ty det var faktiskt min mening att det här blogginlägget skulle handla om Sveriges Televisions olika julkalendrar genom åren.

 

Visste du att det finns en utomordentlig sammanställning av samtliga julkalendrar som visats sedan starten med Titteliture år 1960? Så vill du göra en nostalgisk minnestripp bakåt i tiden, kolla i så fall in vad som döljer sig bakom denna länk:   https://sv.wikipedia.org/wiki/Julkalendern_i_Sveriges_Television

Det fina med den Wikipediasidan är att man kan klicka på varje enskilt julkalendernamn för att därigenom få veta mer om just det årets julkalender. Friska gärna minnet, utifall att du har råkat glömma vad de olika julkalenderna hade för handling.

 
Faktum är att vi i denna Wikipediaartikel till och med kan läsa lite om den julkalender som snart ska börja sändas om en dryg vecka. Den heter  ”Selmas jul”.
 
Handlingen i ”Selmas jul” utspelar sig under de stora äventyrens och upptäckternas tid, kanske framför allt perioden 1880-1920. Till exempel när man med hjälp av luftballonger eller andra transportmedel försökte nå nordpolen. Eller när man med stora ångfartyg – tänk Titanic – lärde sig att relativt snabbt korsa Atlanten och andra stora hav utan att behöva dreja bi för att invänta förlig vind för att äntligen få lite vind i seglen. 
 
En av huvudpersonerna – vilka står i centrum för berättelsen – är åttaåriga Selma Traskvist (efternamnet indikerar att hon är en fattig flicka, så man kan förstå att hon gärna vill tro att Jultomten ska finnas på riktigt och ge henne och hennes familj en hjälpande hand eller två för att även de ska få uppleva lite julstämning). 
 
Den andra huvudpersonen är en mycket märklig person, en forskare vid namn Efraim von Trippelhatt (spelad av Johan Ulveson, känd även som Ville Vessla i 1989 års julkalender ”Ture Sventon, privatdetektiv”). 
 
Denne bisarre jultomteforskare von Trippelhatt är besatt av att kunna få bli den som slutgiltigt, en gång för alla, vetenskapligt, bevisar jultomtens existens. För den sakens skull har han låtit bygga ett alldeles eget luftskepp, med vars hjälp han, och Selma, beger sig mot Nordpolen, ty Jultomten sägs ju bo och leva där. (Att Jultomten skulle bo i Rovaniemi stämmer alltså inte, möjligen kan Jultomten ha ett fritidshus där i den finländska ”metropolen”.)
 
För att kunna erhålla och korrekt återge den rätta tidsandan har en hel del scener i ”Selmas jul” spelats in på platser som Skansen, Årsta slott och Haga slottsruin. Scenerna inifrån Efraim von Trippelhatts gravitationstrotsande luftskepp härrör dock från ett artificiellt nybygge, som de produktionsansvariga lät bygga upp i en inspelningsstudio. 
 
Visste ni förresten att arbetet med SVT:s julkalendlar brukar planeras ungefär tre år i förväg? Det innebär alltså att Sveriges Television arbetar med tre – ja, ibland rent av fyra – julkalendrar parallellt/samtidigt. Fast vad som är på G är hemlighetsstämplat. Inte ens Putins hemliga ryska agenter lär känna till något om kommande års julkalendrar. Säpo sköter sitt jobb med bravur – för en gångs skull.
 
Julkalendern brukar vara december månads stora snackis bland både barn och vyxna. Antalet tittare är stort, som regel över en miljon, ibland till och med mer än två miljoner. Så detta med SVT:s julkalender är en nationell angelägenhet. Nästan som ett prins- eller prinsessdop. 
 
Jag kan här nämna att av senare års julkalendrar har ”Barna Hedenhös uppfinner julen” från år 2013 legat i (popularitets)topp med 2,3 miljoner tittare samt ”Mysteriet på Greveholm – Grevens återkomst” från 2012 med 2,2 miljoner. Vem vet, kanske årets julkalender, ”Selmas jul” kommer att nå samma höjder?
 
År 1999 anordnades en omröstning om alla tiders bästa julkalender. Vid den omröstningen blev vinnaren ”Mysteriet på Greveholm” (från 1996; inte att förväxla med 2012 års uppföljare), tätt följd av ”Sunes jul”, ”Teskedsgumman” och ”Trolltider”.
 
Hur är det, har du som läser denna bloggartikel kanske en alldeles egen favorit bland SVT:s olika julkalendrar? Berätta i så fall gärna i kommentarsfältet här nedanför om vilken av dem som just du minns lite extra. 
 
Själv kan jag nämna att mitt hjärta klappar ett par extra glädjeslag för ”Albert & Herberts julkalender” från 1982. Den som också kallades för ”När hjulen står för dörren” (den dörr som åsyftas utgjorde ingången till Albert och Herberts skrotupplag, inne i vilket oordning och oreda städse rådde). Men den är så gammal, att kanske ingen annan än jag mnns den. Jag kommer säskilt ihåg en scen däri. Ett vattenrör hade sprungit läck, men Albert fann på råd. Han tog en halsduk och virade runt röret vid platsen för vattendroppet. En kreativ problemlösning, helt i min smak. 
 
Nu slut i rutan för denna gång. Både GGV Pipili och Astrid Brefdufwa hojtar i bakgrunden om att jag måste hälsa till er alla, som följer denna fina blogg, från dem också. Såja, nu är deras hälsningar vederbörligen framförda. 

Längtans omöjlighet

Längtan. Längtan bort. Till en annan plats, en annan tid. Drömmar som vävs samman med minnen. Ungdomens minnen. Gotländsk sommarnatt
sunset-813043_1280-1
Gotland. Där tillbringade jag några sommarveckor några somrar i rad i mitten av 1980-talet. Nu är det barnen mina som är där och njuter av den gotländska sommaren. Men jag längtar tillbaka. Filmer och dokumentärer väcker min längtan. När händer och armar inte klarar av att använda tangentbordet mer än korta stunder har det istället blivit svenska deckare såsom Maria Wern (Anna Jansson) och Kommissarien och havet (Mari Jungstedt). Dokumentären S.O.S. Gute och även en del annat som jag haft framför mig. Visst handlar det om brott och olyckor, men trots handlingen njuter jag av den Gotländska naturen.
En dag på Gotland
cycle-1068495_1920
Och så kommer mina minnen från den tid jag tillbringade på Gotlands militära områden. Förlagd på dåvarande regementet P 18 som är borta sedan länge. Det som då var militärt område är idag öppet för alla till mycket stor del om jag förstått rätt. Försvarsmakten utbildade frivilliga under några sommarveckor och jag var ung och någorlunda frisk. Fortfarande utbildas frivilliga på Gotland, Fårö. Då fanns vi från frivilligförsvaret på flera olika platser över hela Gotland. Mycket av vad jag lärde är gammalt och glömt sedan länge. Men upplevelsen av naturen är oförglömlig. Och jag önskar att jag kunde åka tillbaka, stanna på Gotland och följa naturens växlingar under ett år, inte bara se sommaren.
gotland-644589_1920

sea-stack-133142_1920
Raukar på Fårö

caves-1045888_1920

cave-1045889_1920-1
Lummelundagrottorna

Stenformationerna väcker tankar och fantasier. Vilka har sett dessa unika och fantasieggande naturformationer genom århundraden? Läser om Jan Guillous Tempelriddare Arn och hur en av hans släktingar bygger upp ett handelshus i Visby. Hansan och handel med Lübeck för 700 år sedan. Tanken svindlar. Men att vandra innanför ringmuren är stundtals som att bli kastad tillbaka till den tiden.
visby-176601_1920
Visby som också kallas Rosornas stad. Överallt växer de vackraste av rosor. Inne i staden, de trånga gränderna, ruiner och bebyggelse där det fortfarande bedrivs handel. Gatorna är säkert renare nu. Inga slaskhinkar som hälls ut från husen där köpmännen bodde. Gränderna är trånga och det är mycket gatu- och kullersten. Tror inte det har förändrats. Visby är kuperat och inte så platt som jag trodde innan jag kom dit.
gotland-344794_1920
Trappor. Staden påminner om tyska småstäder. Mer tyskt än svenskt i byggnadsstil. Tänker på Tysklandsresorna jag gjorde för dryga 15 år sedan och påminns om att även där fanns denna typ av arkitektur, gator och gränder och rosor. Återigen; massor av rosor som klättrade längs väggar, murar och staket. Längtan.

visby-644588_1920
Visby Domkyrka

Men så påminns jag hårdhänt om att min längtan att besöka Gotland på nytt är en omöjlig längtan. Permobil och kullersten. Trappor, höga kanter och gatustensbelagda vägar.
visby-644587_1920
Lång resväg. Det tar timmar att ta sig till Gotland. Smärtan hejdar mig redan innan jag kommit till flygplatsen eller färjeläget. Det är mellan tre och fyra timmars resa bara på fastlandet vilket är två till tre timmar för långt. Längtan byts mot ilska och sedan sorg. Den ständiga frågan kommer. Varför? Och även om jag skulle ta mig dit kan jag inte klara av en medeltidsstad med Permobilen.
vipers-bugloss-1176090_1920
Visst skulle jag kunna hyra en plats på ett vandrarhem i någon av de mindre orterna som inte är fullt lika välbevarade och där många är betydligt yngre. Där naturen utgör sevärdheterna. Som fälten med Blåeld. Så vackra i sin enkelhet. Men det förblir drömmar och en omöjlig längtan. Hugo Alfvéns arrangemang av den Gotländska folkvisan Uti vår hage är Gotland. Det är blommor och det är kärlek. Det är Gotland helt enkelt.
pebble-beach-133314_1920
sea-899660_1280-1
Jag får njuta av mina minnen från Gotland och bilder. Bilder som är tagna långt efter att jag besökte ön. Men ändå känner jag igen så mycket. Jag hoppas att ni som läser också kan känna igen er i bilder och text eller kan känna hur det känns att vara på Gotland. Doften av hav. Doften av rosor inne i Visby och ute på Tofta skjutfält doft av solmogna smultron. I mitt sinne var det varm och torrt. Minns inte att det regnade någon gång. Men minnet är selektivt. Regniga tråkiga inomhusdagar har säkert sorterats bort.
Avslutningen knyts ihop med inledningen. Gotländsk sommarnatt. En variant av visningsbilden får avsluta detta drömmarnas inlägg.
sunset-1347697_1920
Vad drömmer du om? Berätta gärna!

En ny gästbloggare rekryterad till bloggen

Eftersom GGV Pipilis ork fortfarande inte är så mycket att skryta med, även om hälsan långsamt blir bättre, behövs det gästbloggare för att hålla bloggen i gång.

Jag har därför den stora äran att nu kunna presentera GGV Pipilis senaste rekrytering därvidlag. 

Den nya gästbloggaren är nog inte helt okänd för er som har för vana att följa den här bloggen. Faktiskt har hon figurerat i ett blogginlägg så sent som häromveckan.

Jag föreslår att den nya gästbloggaren får presentera sig själv. Det blir förmodligen bäst så. Därför överlämnar jag nu ord och bild till henne. 

Så här vill hon presentera sig själv för bloggens läsare/följare:

Hej, alla glada (och ledsna också, om ni inte råkar vara glada just nu)!

Mitt namn är Astrid Brefdufwa. Här nedanför kan ni se ett ganska nytaget foto på mig.


Mitt passfoto

Jag är anställd vid Malte Mullvads Magiska Hembageri. Ni vet det där bageriet som bakar de magiska gullekramar, vilkas rykte håller på att sprida sig likt en löpeld över landet.

Dessa gullekramar är inte bara goda. De stärker dessutom mottagarens självkänsla, ökar välbefinnandet helt enkelt. 

Det fina med Malte Mullvads gullekramar är att man inte går upp i vikt av dem. Trots det blir man mätt och belåten av dem.  Tillfreds med livet. Plötsligt ser man den silverkant som faktiskt finns runt även det becksvartaste åskmoln.

Jo, det ÄR sant. Det är därför som Maltes gullekramar är magiska. De passar alltid in i sammanhanget. Förmodligen är det bara en tidsfråga innan Malte Mullvads Magiska Hembageri blir Kunglig Hovleverantör. Och innan Socialstyrelsen går ut med rekommendationer om att alla här i vårt vackra land behöver erhålla minst ett halvdussin magiska gullekramar dagligen för att må prima.

Och det är här jag, Astrid Brefdufwa, kommer in i bilden. Jag är nämligen anställd av Malte Mullvad för att ha hand om och ansvara för leveranserna till hembageriets kunder runt om i landet. Logistikchef är min officiella titel på bageriet. Men alla brukar kalla mig för Astrid, rätt och slätt. Det tycker jag att du också ska göra som läser detta mitt första gästblogginlägg här hos GGV Pipili, på hennes så fina blogg. 

Det ankommer på mig att se till att gullekramarna når kunderna oavsett var i landet de råkar bo. Till min hjälp har jag en kader av flygande medarbetare, alltifrån storvuxna Albertina Albatross till ”minstingen” Ulla-Greta Undulat.  

Jag också brukar, när tiden medger det, flyga ut Maltes gullekramar till kunderna. I synnerhet när det är till GGV Pipili och hennes katt Drottning Akka de magiska gullekramarna ska levereras. 

Nog om detta. 

Så här ser jag ut i helfigur:

Visst ser jag rätt kavat ut? 

Vad tycks? Själv tycker jag att det nästan märks på min hållning att jag är nöjd med mig själv. 
 
Här är förresten ännu ett fotografi på mig:

Redo att äta en av Maltes magiska gullekramar

Jag är av den åsikten att om vi människor vande oss vid att krama varandra mer och oftare, så skulle världen se mycket bättre ut och vara mycket tryggare och trevligare att leva i. Så jag är en ivrig förespråkare av kramar. Det går bra med kramar av alla de slag. Fast allra bäst är förstås gullekramar. Och allra allra bäst är, utan minsta tvekan från min sida, Malte Mullvads egenhändigt bakade magiska gullekramar., låt vara att de understundom – till följd av att Malte har lite dålig syn – är en smula sneda och vinda (men vad gör det, det är ju inte utseendet som ska räknas).
 
Därför kommer jag nog, om GGV vill låta mig gästblogga här fler gånger framöver, att ta upp kramandets psykologi i teori och praktik. Jag brukar säga att ännu har ingen människa dött av att ha blivit kramad (allra minst gullekramad). Men det har tyvärr ofta hänt att barn, som aldrig blivit kramade (allra minst gullekramade) under sin uppväxt, blir rätt olyckliga och rent av deppiga och ångestfyllda av sig i vuxen ålder. Så jag brukar uppmuntra alla jag möter till att krama varandra. Mitt motto är: Krama – och låt dig bli kramad.
 
Har du ingen medmänniska att krama just nu? Misströsta inte. GGV Pipili har här på sin fina blogg visat, att då kanske man i stället har en hund, en katt, en häst eller annat kramgott (hus)djur att slösa kärlek på – och att få kärlek tillbaka från. 
 
Se på denna bild:

Kärlek mellan hund och människa

Eller denna:

Kärlek mellan häst och människa 

Tillgivenhet och kärlek kan man som synes visa på snart sagt hur många olika sätt som helst.

Förutom att krama andra och att själv få bli kramad så gillar jag också sånger som handlar om hur viktigt och härligt det är med kramar. Här är en av mina kramiga favoriter:

https://www.youtube.com/watch?v=s9A8qBRyLQM

Inger Öst – Rör Vid Mej (Eres Tu) Swedish cover of the Spanish entry to Eurovision Song Contest 1973. Original version by Mocedades. Note: The Swedish …

Och här är ännu en en:  

https://www.youtube.com/watch?v=bqD6Ue6OVTk

 

 
 
Tillbaks igen
Apropå detta med musik. Här är en melodi jag uppskattar mycket. Kanske för att jag tycker att den handlar lite grand om mig:
 
 Och här är en svensk sång som (be)rör mig djupt. Det känns som om Mats Rådberg sjunger just OM mig och just FÖR mig. Lyssna själv, så förstår du nog varför den sångtexten ger mig så många emotionella vibbar:

När jag nu ändå håller på med att berätta om mina musikpreferenser, måste jag bara, så här avslutningsvis, tipsa om ännu en favorit:

https://www.youtube.com/watch?v=z7-12iJ8xTM

 

 

Demis Roussos – My Friend The Wind

http://www.youtube.com

Demis Roussos, My Friend The Wind My friend the wind will come from the hills When dawn will rise, he’ll wake me again My friend the wind will tell me a secret He …

Den sången handlar således om vinden. 

 Alltså: Vad vore jag, Astrid Brefdufwa, utan vinden? Den hjälper mig att flaxa mig upp till högre höjder. Den gör det möjligt för mig att segelflyga i medvinden, när jag ska leverera de beställda magiska gullekramarna till Malte Mullvads kunder. Så utan vinden stode jag mig ganska slätt. 

Ja, detta får räcka för denna gång för att presentera mig för er, kära läsare av GGV Pipilis blogg. På återhörande! 

PS Jag ser att fotografierna på mig inte ville behaga dyka upp i mitt inlägg. Jag vet inte hur man kan få dem att synas. Jag är ju alldeles ny som bloggare. Men så småningom hoppas jag att GGV Pipili, när hon känner sig starkare, ska kunna fixa till så att ni kan få se fotografierna på mig. Kan bara beklaga detta. Jag ber om överseende med det strul som har uppstått. Jag ser dessutom att teckensnittet lever sitt eget liv. Ömsom stora feta bokstäver, ömsom små icke-feta dito. Uppenbarligen har jag makterna mot mig denna kväll. Får väl trösta mig med en av Maltes magiska gullekramar. DS

PPS Jag har varit inne här igen för att försöka fixa till mitt blogginlägg. Lite bättre blev onekligen, men långt ifrån bra. Teckensnitten verkar jag ha lyckats med att likgöra. Men fortfarande syns inga foton på mig. Däremot kan man klicka på synliga fotolänkar, och dessa förefaller att fungera. I alla fall kan jag se dessa foton när jag testar de här fotolänkarna. Nu är det bara att hoppas att GGV Pipili inte ska tycka att jag drar ned hennes blogg alltför mycket sett med estetiska ögon, utan att hon kan tänka sig att jag trots allt strul med detta första blogginlägg får återkomma som gästbloggare på hennes fina blogg. Nähä, nu hinner jag inte experimentera mer. Måste ut och jobba. Det är extra många gullekramsleveranser som måste ombesörjas denna domssöndagshelg. DS

Så ledsamt! Så övermåttan sorgligt!

Nu har det hänt igen.

Ännu en polishund har omkommit under – eller till följd av – tjänsteutövning.

Polisen nordvästra Skåne har i dag på eftermiddagen på sin Facebooksida meddelat följande:

Kärlek vid första ögonkastet: Om konsten att leva som hund och katt.

Hej, alla ni som läser och följer denna blogg!

Jag vill tipsa er om att det minsann kan säga klick inte bara som det en gång gjorde mellan Kungen och Silvia på 1970-talet utan även mellan husdjur, även om dessa tillhör helt olika arter.

Så därför tänkte jag, bbnewsab, i denna gästbloggartikel hos GGV Pipili berätta den romantiska historien om honhunden Raven och hankatten Woodhouse.

Om hela denna fantastiska kärlekssaga kan man läsa ytterligare här:  http://twistedsifter.com/2016/07/dog-picks-kitten-from-shelter-and-they-become-besties/ .

Jag säger bara: Gör det. Texten är visserligen på engelska. Men fotografierna – dem kan alla icke-blinda se och titta på, njuta av, oavsett om man har goda kunskaper i engelska eller inte.

Så här ser inledningen på den rikt illustrerade artikeln ut:

Couple Lets Their Dog Pick Out a Kitten at the Shelter and Now They’re Besties

dog-picks-kitten-out-of-shelter-raven-and-woodhouse-instagram-(11)

Raven

Last May, Christina and her partner brought home Raven, an adorable Tamaskan puppy. One month later, the couple decided to take Raven to their local shelter in Lubbock, Texas to find a kitten she could grow old with.

“I had always wanted a dog and a cat to grow up together. It’s been like a life goal,” Christina told The Dodo. The couple brought over four shelter kittens for Raven to meet and one kitten, Woodhouse, took to Raven immediately.

dog picks kitten out of shelter raven and woodhouse instagram (7)

Woodhouse

Tycker ni att de fotografierna är bedårande och gulliga?

Då kan jag berätta för dig, som läser denna bloggartikel, att om du klickar på länken här ovan, då kommer du att få se långt fler bilder på Raven och Woodhouse, när de är tillsammans (leker, vilar, sover). Det är lite av ”Tryggare kan ingen vara”-stuk över dessa bilder.

Alltså: Gulligare foton på hund och katt (på samma bild) får man leta länge efter – om de ens står att finna.

Jag vågar påstå att ingen människa som ser dessa fotografier kan förneka att det verkligen måste ha sagt klick mellan Raven och Woodhouse.

Men hallå!?  Hur är detta möjligt? Är det alltså fel på ordspråket som gör gällande att ovänskap mellan två personer är detsamma som att ”vara – eller bete sig – som hund och katt”?

Nej, ofta(st) stämmer det att en hund och katt har svårt att fördraga och tolerera varandra. De är ju trots allt två helt olika arter som evolutionen har frambringat.

Det normala är att vilda hunddjur och kattdjur, i alla fall i det fria (i naturen), snarast undviker varandra. Dels för att har olika ekologiska levnadsnischer, dels för att de ju är konkurrenter om födan, vilket merendels är en knapp resurs (= maten räcker inte till för att alla ska kunna få äta sig mätta). Och då kan det bli strid på kniven om den mat som faktiskt finns att tillgå.

Med husdjurshundar och dito katter KAN det dock förhålla sig annorlunda. Fast då måste man nog se till att starta präglingsprocessen så tidigt, att hunden och katten får chans att vänja sig vid varandra redan från ”barnsben”.

Just detta var fallet när det gäller Raven och Woodhouse. Tur eller skicklighet – husse och matte lyckades hur som helst tajma in det som inom evolutionsbiologin brukar kallas för ”möjligheternas fönster” (”the window of opportunity”).

Med andra ord: Raven fick som ung valp följa med husse och matte till ett härbärge för föräldralösa katter. Där fick Raven bekanta sig med ett antal kattungar.

Kattunge 1 – nej, den var inget för Raven. Likadant förhöll det sig med kattunge nr 2 och 3.

Men vid mötet med kattunge nr 4, DÅ sa det klick. Med besked. Från båda hållen.

Så den kattungen, han erhöll snabbt namnet Woodhouse, fick förstås följa med Raven hem.

Där fann sig Woodhouse snabbt till rätta och uppskattade helt klart Ravens närvaro.

Också Raven visade å sin sida ovanligt stor hängivenhet gentemot sin nyfunna (katt)vän.

Hon önskade jämt vara nära Woodhouse. Om katten ibland ville leka på egen tass, vips dök Raven upp och buffade på honom, som om hon sade: ”Men Woodhouse, jag vill att du ska leka med mig, vara med mig!”

Fler bilder på Raven och Woodhouse finner du här:  https://www.instagram.com/raven_and_woodhouse/ .

Klicka – och njut!

Ett tips till alla hundälskare

Hej igen!

Har du som läser detta uppmärksammat att Sveriges radio för några veckor sedan började sända Klara Zimmergrens uppmärksammade radioprogramserie ”HUNDLAND” från 2014 i repris.

Själv kan/vill jag bara säga så här: Alla som har eller har haft någon sorts relation till hundar – egna eller andras – rekommenderas verkligen att lyssna på dessa program.

Här kan du läsa det pressmeddelande som gick ut hösten 2014, då programserien sändes för första gången:
Pressmeddelande 2014-10-15

Hundland – ny serie om kärleken till människans bästa vän

Hundland i P1 Klara Zimmergren och Frasse Foto: Jörgen Hinder

Hunden tar plats i allt fler samhällsfunktioner, som vakt, nos, livsviktigt sällskap eller vårdare. Varför väljer över en miljon svenskar att leva med hund och vilken är hundens viktigaste uppgift? Det och mycket mer får man veta i Hundland med start 3 november i P1.

I en serie på fem delar ger sig programledaren Klara Zimmergren ut på en resa genom Hundland. Från ålderdomshemmets sällskapsjyckar på remiss till hundrummet på Årstaskolan.

– Man kan ha hund av många olika skäl: Sällskap, motion, utställningar och tävling . Själv har jag hund för att de får mig att skratta, säger programledaren Klara Zimmergren och tillägger: Jag kan inte tänka mig ett liv utan hund, jag vill ha hur många som helst.

Möt den hemlösa Anne som inte skulle klara tillvaron utan Tjabo och hockeyproffset Tommy som fortfarande darrar på rösten när han pratar om Roffe. Hör Annika Östberg berätta om hundens förlösande kraft i fängelset och etologen Per om vad som skiljer hunden från vargen. Och är det verkligen av lojalitet som hunden skyddar sin ägare, eller vill den bara ha godis?

– Nästan alla jag träffat längs den här resan berättar om hur hunden tycks känna på sig och liksom veta vad vi behöver. Men samtidigt som många finner det lättare att leva med en hund än med en människa är det ju en i grunden ojämlik relation – det är vi som bestämmer när dom skall dö, säger Klara Zimmergren.

Hundland sänds i P1 under fem måndagar i höst, med start den 3 november. Sändningstid kl.10.35-11.00. Därefter finns programmet för efterhandslyssning på sverigesradio.se och i appen Sveriges Radio Play.

Om programledaren:
Klara Zimmergren är komiker, programledare i radio- och tv samt författare. För sin berättelse om längtan efter barn, beskriven i romanen ”Längtan bor i mina steg” och i hennes Sommar i P1 2013, har hon fått stor uppmärksamhet. Man har också kunnat se och höra henne i humorduon ”Mia och Klara” och som programledare för SVT:s Djursjukhuset. I höst kan man även höra henne i Zimmergren och Tengby i grannkanalen P4.

Pressbild
Hundland i P1. Klara Zimmergren och Frasse. Foto: Jörgen Hinder http://sverigesradio.se/Diverse/AppData/isidor/images/News_images/1191/3422216_1365_2048.jpg
http://sverigesradio.se/Diverse/AppData/isidor/images/News_images/1191/3422217_1365_2048.jpg
http://sverigesradio.se/Diverse/AppData/isidor/images/News_images/1191/3422219_2048_1365.jpg
http://sverigesradio.se/Diverse/AppData/isidor/images/News_images/1191/3422221_2048_1365.jpg
http://sverigesradio.se/Diverse/AppData/isidor/images/News_images/1191/3422222_2048_1365.jpg

Det avsnitt jag hörde nu senast handlade om två saker: 1) Vilken roll kan hunden spela i en människas liv? Samt 2) Hur tänker man som hundägare/hundälskare kring detta med att man förr eller senare kanske måste ringa det där samtalet till veterinären om att ”ta bort” – eller i klartext: avliva – sin fyrbenta vän, som man ju inte vill ska plågas i onödan?

Vad gäller hundens roll i en människas liv, så fick vi i det programavsnittet träffa ett före detta ishockeyproffs, Tommy, som berättade om sin hund Roffe. Tommy och Roffe var alltid tillsammans, de hängde ihop som långhalm och ler. Roffes naturliga plats under bilutflykter var att sitta i framsätet bredvid husse. Dock var det husse som körde bilen, inte Roffe.

Men det kunde bli problem ändå under dessa bilutflykter. Till exempel när Tommy var i färd med att dejta en tjej. Då fick tjejen nämligen finna sig i att sitta i baksätet i bilen, när de var ute och körde. För inte kunde hon sitta på platsen bredvid förarsätet. På Roffes plats. I hans säte. Det gick självklart inte för sig. Det insåg alla. Även tjejerna. Fast de flesta tjejerna accepterade inte att ”tvingas” sitta i baksätet. Att vara Tommys No. 2. ”Brädad” av en hund.

 

Det är inte utan att jag kan förstå det. Jag klandrar inte de här tjejerna. De har min sympati.

Så det är inte svårt att gissa att Tommy fick problem med de tjejer han dejtade. Att känna sig som den ständiga tvåan kan inte vara kul. Eller femte hjulet under personvagnen – om man säger så. När man inget hellre önskar än att få vara någons No. 1, den mest hyllade.

Nog om detta. Sedan var det i samma programavsnitt en intervju med en veterinär, som ofta ställde upp som den där personen som såg till att ge folks hundar den där sprutan, som skulle avsluta hundens liv här i jordelivet.

”Hur känns det, för en veterinär, att ta död på folks fyrbenta älsklingar?” undrade Klara Zimmergren.

Jo, förklarade veterinären, man måste lära sig att se kliniskt och yrkesmässigt på det hela. Jfr med en kirurg som måste vänja sig vid att ta en skalpell och helt sonika skära upp den patient som ligger på operationsbordetoch är i behov av hjälp.

Inte alla passar för den sortens jobb.

Men hur var det då med veterinärens egen hund, när den skulle ”tas bort”? Delegerades månne den uppgiften till en veterinärskollega?

Nej, löd svaret. Han tog själv hand om det ”borttagandet” också. Fast plötsligt stockade sig rösten på denne veterinär när han berättade följande: ”Min hund var van att få följa med mig till jobbet, så han var inte rädd, när han kom till min arbetsplats på veterinärskliniken. Han kände till miljön. Men när jag stack sprutan i honom, tittade han på mig med sina stora, nästan bedjande  ögon. Det var som han tänkte: ‘Men hallå husse, vad håller du på med nu? Så här brukar du ju inte göra med mig, när jag är här på ditt jobb och hälsar på.'”

”Den blicken från min hund glömmer jag aldrig”, avslutade veterinären. ”Den får jag nog leva med resten av livet.”

FDETDA: Här kan du läsa en artikel från i somras, i vilken GGV Pipili berättar om hur hennes älskade ZsaZsa tvingats lämna jordelivet på det att denna fina hund skulle slippa plågas och ha ont och lida/plågas:

https://wordpress2202.wordpress.com/2016/07/05/gammeltanten-zsa-zsa/

Läs det bloggartikeln. Om du redan vet att du har läst den, läs den då en gång till. I denna nya kontext som denna nya bloggartikel erbjuder.

Jag tycker att GGV Pipilis bloggartikel just visar vilken kärlek det ofta finns mellan hund och människa.

En hund går alltid ”all in” och är städse hängiven den husse eller matte som tar hand om den, ger den mat och ser till att den har det bra. En hund går aldrig bakom ryggen. En hund bluffar inte, ställer inte ut några fagra kärlekslöften för att sedan minuten senare gå bakom ryggen och i stället baktala sin husse eller matte. Svekfullhet finns inte på en hunds mentala karta.

Vilket får mig att erinra mig en äldre tant jag råkade komma i samspråk med för ett antal år sedan. Hon berättade för mig att när hon avled, skulle hennes hund minsann stå med i dödsannonsen bland de sörjande. Rent av stå på första plats – för att markera hur starka banen varit mellan henne och denna hund. Detta hade hon skrivit i sitt testamente att så skulle vara fallet.

Det hela var sålunda inte bara en stundens ingivelse. När dödsannonen dök upp i lokaltidningen något år senare, fanns hundens namn mycket riktigt med bland de sörjande. Jag minns att jag tänkte: Heder åt den gamla tantens barn som lät sin mammas högsta – och sista – önskan gå i uppfyllelse.

Apropå det: Hur är det? Har du som läser detta blogginlägg något minne att berätta som rör just din relation till just din fyrbenta pälskling? Dela gärna med dig av dina speciella minnen.

Och glöm inte att lyssna på programserien ”HUNDLAND” i Sveriges radio P1. Sista avsnittet sänds visserligen redan denna vecka. Men du kan alltid hitta alla programavsnitten på Sveriges radios hemsida; det är bara att skriva SVERIGES RADIO + HUNDLAND i din webbläsares sökruta. Alternativt kan du leta reda på HUNDLAND-programmen i Sveriges radio play-appen, om du nu skulle känna för det.

FDETDA: Ni har väl redan räknat ut det vid det här laget. Att detta blogginlägg INTE är skrivet av GGV Pipili. Utan av någon annan. Vem vet, kanske är det rent av GGV bbnewsab som lagt in den här artikeln på Pipilibloggen? Han är i alla fall starkt misstänkt för att ha varit framme och gjort det. Även om han, konfronterad, svarar med det klassiska ”No comments”.

Gnistrande snö – gisslande smärta

Nu är vintern på väg. Den slår sina lovar kring oss och gör sitt bästa för att skjuta undan hösten.

Djupedal, som ligger knappa 20 km från Askersund, får genom fotograf Per Svenssons bildspel visa vinterns försök att få fäste i område kring Norra Vättern. Visst är snön vacker och den lyser verkligen upp novembermörkret. Tänker att om två veckor är det Första Advent. Då lyser byar och samhällen upp. Ljusstakar och stjärnor, ljusslingor både inom- och utomhus skapar stämning och förväntan. Oavsett om snön är kvar eller inte så kommer ljuset till oss. Den veckan som i kyrkoåret är speciell för att den liksom inte finns med. Kyrkoåret avslutas med Domsöndagen och börjar med Första Advent. Men veckan däremellan? Vad finns där? Ursprungligen kom frågan från en krönika jag läste för så många år sedan att jag glömt var. Men funderingarna finns ändå kvar.
christmas-eve-436138_1920
Ljusen gör att det känns lättare. Smärtan, tröttheten och svårigheterna att styra händer och fötter blir lite lättare att bära när det kompakta novembermörkret bryts av både snö och av tända ljus och lampor. Orkeslösheten finns kvar. Den stör mig, mycket. Jag vill så gärna skriva mer än vad jag klarar. Därför kommer jag att försöka skriva ett inlägg i veckan en tid framöver. Som det känns just nu är det vad min ork räcker till. Däremellan kanhända vännen bbnewsab skriver något. Min önskan är att hålla Livets Skiftningar aktiv, om än med färre inlägg under en period.

anne-kanarieoarna11-kaktusar-nov-16
Kanarieöarna (Foto: A. Karlsson)

Smärtan kan ibland kännas som efter att jag tagit på kaktusens vassa taggar. Den bultande känsla som kommer efter själva sticken och som får mina händer att kännas svullna och smärtande. Smärtan i händerna gör att det blir allt svårare att skriva. Tillsammans med bristande ork måste jag lyssna till kroppen och minska ner aktiviteterna inte bara här på bloggen, utan också på sociala medier rent generellt. Tiden framför datorn är betydligt mindre nu än för bara några veckor sedan. Jag orkar inte. Kroppen och psyket behöver återhämtning. Därtill kommer att livet utanför datorns värld kräver sitt och då finns inte orken kvar. Vissa aktiviteter kan jag inte välja bort.

pers-kopp-pa-stubbe
En symbol för det trasiga. (Foto: P. Svensson)

Allt trasigt syns inte, allt går inte att laga. Men genom att försöka hitta det som är trasigt går det kanske att åtminstone förstå varför. Och så är det för mig många gånger. Jag har också hitta många dolda skador, men som sagt, det har också tagit mycket kraft. Nu ska jag lära mig vad jag kan laga och vad jag får leva med som är kantstött. Precis som koppen är det gamla skador och de vilar på en än äldre grund. Men det är inte bara trasigt och mörkt. Det finns mycket som är ljust och vackert också. Det måste också bli synligt. Och så är vi tillbaka till vintern efter en tillbakablick till varmare dagar och platser.

mp-blabar-i-sno-6-nov
Livskraft (Foto: M. Pettersson)

För trots smärta och bristande ork finns viljan kvar. Livskraften som hjälper mig att orka. En kraft som stundtals känns helt översnöad, men som ändå är likt blåbäret på bilden som envist håller sig kvar. Det är denna kraft som ska hjälpa mig att så småningom återkomma med fler artiklar. Problemet är att låta återhämtningen ta tid, då viljan är långt större än orken. Tröttheten kommer. Det är dags att avsluta artikeln.

mj-vinterbild-tvaran-umea
Bakom mörkret finns ljuset. (Foto: Privat)

Trötthet och smärta känns mörk och det är tungt att lyfta upp blicken ovanför träden. Men det är nödvändigt. Det blir att ta det stegvis till dess jag är åter och har återfått kraften.
Visningsbild:

pers-fallfrukt-och-sno
Snö och fallfrukt (Foto: P. Svensson) 

Tack till medarbetare och läsare. Tack för alla varma, uppmuntrande, ord från er alla. Utan er hade det varit än tyngre att så sakta kämpa sig tillbaka. Adventstiden står för dörren och vi ser nu fram emot ljusen att lysa upp vintermörkret med.
christmas-1075128_1920
TACK till fotograferna Per Svensson, Marina Pettersson, Anne Karlsson och min anonyme vän. Övriga foton arkivbilder från Pixabay.com.

 

 

Alla Helgons Dag 2017

mj-alla-vintern-ar-kommen-alla-helgons-afton-umea-2-2016
Vintern är kommen till Umeå (foto: Privat)

Livets Skiftningar önskar alla sina läsare en trevlig och fin Allhelgonahelg med vackra bilder från Umeå och från trakterna kring Norra Vättern och Askersund.

mj-alla-helgons-afton-lilla-venidig-umea-1-2016
Lilla Venedig, Umeå (Foto: Privat)

Umeå visar på Alla Helgons afton 2016 i skymningens tid upp vinterns första skönhet. Lilla Venedig, där hav möter land, där kylan gnistrar vackert och skyarna speglas i vattnet. En stund senare möts vandraren av ljusen vid vägens slut.

mj-ljuset-vid-vagens-slut-alla-helgons-afton-umea-3-2016
Ljusen vid vägens slut (Foto: Privat)

Umeå visar vinterns intåg. Här i Askersund, ungefär 750 km söderut, är det fortfarande höst även om kylan nu kommit och en och annan snöflinga dalat.

pers-mork-septemberkvall
Månen lyser över en mörk höstkväll. (Foto: Per Svensson)
candles-141892_1920
Vi tänder ljus och minns…

Alla Helgons Helg är helgen då många går till kyrkogården och tänder ljus för dem som inte längre finns bland oss mer. Vi minns våra nära och kära. Kanske kan vi inte komma till kyrkogården där våra kära vilar. Att då tända ett ljus endera hemma eller i en kyrkas ljusbärare kan vara ett sätt att minnas. Här kan du komma till Svenska Kyrkans sida om Allhelgonahelgen. Några ord till tröst av Biskopen i Strängnäs stift, Johan Dahl kan du lyssna till här. (Scrolla ner finner du filmen)
Avslutningsvis ett vackert bildspel där naturen visar sin vackraste sida med bilder tagna sista veckan i oktober.

Med detta vackra bildspel från Naturreservatet Harge Uddar vid Vätterns strand, av fotograf Per Svensson, önskar jag alla mina läsare en fin helg.
Visningsbild är lyktan från Laxå Glashytta. Länken under bilden går till ett collage av bilder på föremål från hyttan som nu är nedlagd sedan ett antal år tillbaka.

pers-laxa-glashytta-ojuslyta
Ljuslykta från Laxå Glashytta (Foto: Per Svensson)

Fotografen från Umeå har själv valt anonymitet, men namngett och godkänt publicering av bilderna.

En kort uppdatering angående min hälsa: Jag har fortfarande mycket lite ork, varför det blir en låg aktivitet från min sida här på bloggen ytterligare en tid. Varmt TACK för alla hälsningar. De värmer mitt ❤ Jag försöker att skriva några rader på bloggens FB-sida då jag orkar. Varmt välkomna dit!