En ny gästbloggare rekryterad till bloggen

Eftersom GGV Pipilis ork fortfarande inte är så mycket att skryta med, även om hälsan långsamt blir bättre, behövs det gästbloggare för att hålla bloggen i gång.

Jag har därför den stora äran att nu kunna presentera GGV Pipilis senaste rekrytering därvidlag. 

Den nya gästbloggaren är nog inte helt okänd för er som har för vana att följa den här bloggen. Faktiskt har hon figurerat i ett blogginlägg så sent som häromveckan.

Jag föreslår att den nya gästbloggaren får presentera sig själv. Det blir förmodligen bäst så. Därför överlämnar jag nu ord och bild till henne. 

Så här vill hon presentera sig själv för bloggens läsare/följare:

Hej, alla glada (och ledsna också, om ni inte råkar vara glada just nu)!

Mitt namn är Astrid Brefdufwa. Här nedanför kan ni se ett ganska nytaget foto på mig.


Mitt passfoto

Jag är anställd vid Malte Mullvads Magiska Hembageri. Ni vet det där bageriet som bakar de magiska gullekramar, vilkas rykte håller på att sprida sig likt en löpeld över landet.

Dessa gullekramar är inte bara goda. De stärker dessutom mottagarens självkänsla, ökar välbefinnandet helt enkelt. 

Det fina med Malte Mullvads gullekramar är att man inte går upp i vikt av dem. Trots det blir man mätt och belåten av dem.  Tillfreds med livet. Plötsligt ser man den silverkant som faktiskt finns runt även det becksvartaste åskmoln.

Jo, det ÄR sant. Det är därför som Maltes gullekramar är magiska. De passar alltid in i sammanhanget. Förmodligen är det bara en tidsfråga innan Malte Mullvads Magiska Hembageri blir Kunglig Hovleverantör. Och innan Socialstyrelsen går ut med rekommendationer om att alla här i vårt vackra land behöver erhålla minst ett halvdussin magiska gullekramar dagligen för att må prima.

Och det är här jag, Astrid Brefdufwa, kommer in i bilden. Jag är nämligen anställd av Malte Mullvad för att ha hand om och ansvara för leveranserna till hembageriets kunder runt om i landet. Logistikchef är min officiella titel på bageriet. Men alla brukar kalla mig för Astrid, rätt och slätt. Det tycker jag att du också ska göra som läser detta mitt första gästblogginlägg här hos GGV Pipili, på hennes så fina blogg. 

Det ankommer på mig att se till att gullekramarna når kunderna oavsett var i landet de råkar bo. Till min hjälp har jag en kader av flygande medarbetare, alltifrån storvuxna Albertina Albatross till ”minstingen” Ulla-Greta Undulat.  

Jag också brukar, när tiden medger det, flyga ut Maltes gullekramar till kunderna. I synnerhet när det är till GGV Pipili och hennes katt Drottning Akka de magiska gullekramarna ska levereras. 

Nog om detta. 

Så här ser jag ut i helfigur:

Visst ser jag rätt kavat ut? 

Vad tycks? Själv tycker jag att det nästan märks på min hållning att jag är nöjd med mig själv. 
 
Här är förresten ännu ett fotografi på mig:

Redo att äta en av Maltes magiska gullekramar

Jag är av den åsikten att om vi människor vande oss vid att krama varandra mer och oftare, så skulle världen se mycket bättre ut och vara mycket tryggare och trevligare att leva i. Så jag är en ivrig förespråkare av kramar. Det går bra med kramar av alla de slag. Fast allra bäst är förstås gullekramar. Och allra allra bäst är, utan minsta tvekan från min sida, Malte Mullvads egenhändigt bakade magiska gullekramar., låt vara att de understundom – till följd av att Malte har lite dålig syn – är en smula sneda och vinda (men vad gör det, det är ju inte utseendet som ska räknas).
 
Därför kommer jag nog, om GGV vill låta mig gästblogga här fler gånger framöver, att ta upp kramandets psykologi i teori och praktik. Jag brukar säga att ännu har ingen människa dött av att ha blivit kramad (allra minst gullekramad). Men det har tyvärr ofta hänt att barn, som aldrig blivit kramade (allra minst gullekramade) under sin uppväxt, blir rätt olyckliga och rent av deppiga och ångestfyllda av sig i vuxen ålder. Så jag brukar uppmuntra alla jag möter till att krama varandra. Mitt motto är: Krama – och låt dig bli kramad.
 
Har du ingen medmänniska att krama just nu? Misströsta inte. GGV Pipili har här på sin fina blogg visat, att då kanske man i stället har en hund, en katt, en häst eller annat kramgott (hus)djur att slösa kärlek på – och att få kärlek tillbaka från. 
 
Se på denna bild:

Kärlek mellan hund och människa

Eller denna:

Kärlek mellan häst och människa 

Tillgivenhet och kärlek kan man som synes visa på snart sagt hur många olika sätt som helst.

Förutom att krama andra och att själv få bli kramad så gillar jag också sånger som handlar om hur viktigt och härligt det är med kramar. Här är en av mina kramiga favoriter:

https://www.youtube.com/watch?v=s9A8qBRyLQM

Inger Öst – Rör Vid Mej (Eres Tu) Swedish cover of the Spanish entry to Eurovision Song Contest 1973. Original version by Mocedades. Note: The Swedish …

Och här är ännu en en:  

https://www.youtube.com/watch?v=bqD6Ue6OVTk

 

 
 
Tillbaks igen
Apropå detta med musik. Här är en melodi jag uppskattar mycket. Kanske för att jag tycker att den handlar lite grand om mig:
 
 Och här är en svensk sång som (be)rör mig djupt. Det känns som om Mats Rådberg sjunger just OM mig och just FÖR mig. Lyssna själv, så förstår du nog varför den sångtexten ger mig så många emotionella vibbar:

När jag nu ändå håller på med att berätta om mina musikpreferenser, måste jag bara, så här avslutningsvis, tipsa om ännu en favorit:

https://www.youtube.com/watch?v=z7-12iJ8xTM

 

 

Demis Roussos – My Friend The Wind

http://www.youtube.com

Demis Roussos, My Friend The Wind My friend the wind will come from the hills When dawn will rise, he’ll wake me again My friend the wind will tell me a secret He …

Den sången handlar således om vinden. 

 Alltså: Vad vore jag, Astrid Brefdufwa, utan vinden? Den hjälper mig att flaxa mig upp till högre höjder. Den gör det möjligt för mig att segelflyga i medvinden, när jag ska leverera de beställda magiska gullekramarna till Malte Mullvads kunder. Så utan vinden stode jag mig ganska slätt. 

Ja, detta får räcka för denna gång för att presentera mig för er, kära läsare av GGV Pipilis blogg. På återhörande! 

PS Jag ser att fotografierna på mig inte ville behaga dyka upp i mitt inlägg. Jag vet inte hur man kan få dem att synas. Jag är ju alldeles ny som bloggare. Men så småningom hoppas jag att GGV Pipili, när hon känner sig starkare, ska kunna fixa till så att ni kan få se fotografierna på mig. Kan bara beklaga detta. Jag ber om överseende med det strul som har uppstått. Jag ser dessutom att teckensnittet lever sitt eget liv. Ömsom stora feta bokstäver, ömsom små icke-feta dito. Uppenbarligen har jag makterna mot mig denna kväll. Får väl trösta mig med en av Maltes magiska gullekramar. DS

PPS Jag har varit inne här igen för att försöka fixa till mitt blogginlägg. Lite bättre blev onekligen, men långt ifrån bra. Teckensnitten verkar jag ha lyckats med att likgöra. Men fortfarande syns inga foton på mig. Däremot kan man klicka på synliga fotolänkar, och dessa förefaller att fungera. I alla fall kan jag se dessa foton när jag testar de här fotolänkarna. Nu är det bara att hoppas att GGV Pipili inte ska tycka att jag drar ned hennes blogg alltför mycket sett med estetiska ögon, utan att hon kan tänka sig att jag trots allt strul med detta första blogginlägg får återkomma som gästbloggare på hennes fina blogg. Nähä, nu hinner jag inte experimentera mer. Måste ut och jobba. Det är extra många gullekramsleveranser som måste ombesörjas denna domssöndagshelg. DS

Annonser

2 thoughts on “En ny gästbloggare rekryterad till bloggen

  1. bbnewsab 2016-11-19 / 11:12

    Vad roligt att se dig här som gästbloggare hos GGV Pipili, Astrid! Du är varmt välkommen hit.

    Jag tror inte du ska oroa dig för att det strulade till sig för dig vad gäller teckenstorlek och fotografier som inte syntes.

    Nu verkar du ju i alla fall ha lyckats fixa till fontstorleken. Var du nöjd med det.

    Jag kan trösta dig, Astrid, med att inte jag heller klarar av att lägga in bilder i mina gästbloggsartiklar. Ibland dyker fotona upp, men lika ofta är de försvunna, putz weg. Fastän de syns i utkastet hur tydligt som helst.

    När GGV Pipili har tillfrisknat och återfått orken, kanske hon kan lära både dig och mig hur man får bilder att synas i ett inlägg var gång man vill att de ska vara synliga.

    Konstigt är det. Men jag har lärt mig att det är mycket här i livet man inte förstår varför det är som det är. Jag tror att man inte ska grubbla alltför mycket däröver.

    Lycka till nu, Astrid, med helgens gullekramsleveranser.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s