Rör vid mitt hjärta – om vikten av att få bli (be)rörd och att få (be)röra andra.

Hej igen, alla ni som följer GGV Pipilis fina blogg!
 
Det är jag, Astrid Brefdufwa, som sitter framför tangentbordet i dag för att skriva ett blogginlägg, så att GGV Pipili inte ska få dåligt samvete över att hon inte orkar skriva ett alldeles eget blogginlägg. Förhoppningsvis kan GGV Pipili återkomma nu under helgen, den 2 advent. 
 
Jag för min del tänkte skriva lite om hur viktigt det är med att kramas. Särskilt då detta med att ge varandra gullekramar. Hela Malte Mullvads affärsidé bygger på att vårt behov av kramar, i synnerhet gullekramar,  är hart när omättligt. Bara fördelar, inga biverkningar.
 
Den som inte ges chansen att krama andra eller att bli kramad av andra torde leva ett rätt torftigt liv. Vi som arbetar på ;alte Mullvads Magiska Hembageri är väl medvetna om gullekramars betydelse i stort som smått, så därför tänkte jag i dagehs blogginlägg uppehålla mig kring vikten att kunna få (be)röra (i både bildlig och bokstavlig bemärkelse) och att själv kunna få bli (be)rörd av andra (också det, givetvis, i bildlig och bokstavlig bemärkelse).
 
Men först tänke jag skapa lite stämning genom att spela Björn Skifs ”Håll mitt hjärta” för er alla. 
 

”Håll Mitt Hjärta”

Om du klickar på videoklippet här ovanför, kan du få höra denna populära svensktoppslåt. Skulle det inte gå att klicka på det, så kan du i stället klicka på denna länk: https://www.youtube.com/watch?v=Ey-yt2RGjVQ . Då ska du få upp samma YouTube-klipp.

Sångtexten är enkel men innerlig. Den går så här:

Håll mitt hjärta, Håll min själ.
Lägg mitt huvud i ditt knä.
Säg att du menar
och vill mig väl.
Håll mitt hjärta. Håll min själ.
Som jag väntat alla år.
Du kan läka mina sår.
Ta mina händer och gör mig hel.
Ta mitt hjärta.
Ta min själ.Håll mitt hjärta.  Håll min själ.
Låt mig bara stanna här.
Så allt jag ber dig, allt jag begär:
Håll mitt hjärta. Håll min själ.
Håll min själ.
Sedan tänke jag i dag att berätta för er om den emarikanske psykologen Harry Harlow.
Under 1950- och 1960-talen genomförde han experiment på rhesusapor. Han ville studera vad som händer små apungar/apbarn om de berövas kontakten med sin riktiga apmamma. Hur går det för dessa apungar, om de sällan eller aldrig blir kramade av sin mamma utan tvingas växa upp mer eller mindre i ”splendid isolation”?
 
Ja, man behöver nog inte vara någon Einstein för att förutsäga hur det här experimentet gick.
 
Kort sagt: Det gick inte alls bra för dessa apbarn. 
 
Sannolikt skulle samma sak hända om det vore frågan om människobarn som behandlades på samma grymma vis.
Behöver jag nämna att i dag skulle det vara förbjudet, av etiska skäl, att genomföra den här sortens djurexperiment? Blott IS, Islamiska staten, kan väl behandla folk och fä på samma motbjudande och bestialiska vis i dag. Och IS är som bekant stämplad som en terrororganisation. 
 
Den här psykologen Harry Harlow ville studera hur banden mellan barn och deras föräldrar uppkommer. I ett av experimenten avlägsnade han apungar (av arten rhesus) från deras mödrar. I stället erbjöds de här apbarnen att hålla till godo med endera av två olika sorters ”surrogatmödrar”. I en tredje grupp fick apungarna i sin bur tillgång till båda surrogatmammatyperna. Och så fanns det en fjärde grupp, i vilken apbarnen fick försöka klara sig bäst de kunde utan att någon apmamma fanns tillgänglig/närvarande hos dem över huvud taget. 
 
Den ena av de två surrogatmödrarna var tillverkad av frottétyg, den andra hade gjorts av ståltråd.
 
Här nedanför kan du beskåda två foton på de här båda surrogatmödrarna. Överst ser du frottévarianten av apmamman. Och längre ned, till höger ser du ståltrådsvarianten. 
 
Jag tycker, med förlov sagt, att båda apmammorna mest påminner om spöken, vålnader. Något som man snarare skrämmer barn än tröstar dem med. Håller du som läser dessa rader med mig? Skulle du vilja bli ktramad av en sådan figur? I så fall vilken av dem? Den av frottéduk eller den av ståltråd. Jag hoppas att du inte svarar att du väljer den av ståltråd, ty då tror jag att jag får dåndimpen direkt. 
Rhesusapa klänger på sin surrogatmamma

Surrogatmamma

 

Aungarna delades hur som helst in i tre grupper. I den första gruppen tillhandahöll tygmamman ingen mat till dem, medan ståltrådsmamman gjorde det, i form av en fastsatt nappflaska innehållande välling. I den andra gruppen var förhållandena omvända. I denna andra grupp var det således tygmamman som tillhandahöll maten, medan ståltrådsmamman inte gjorde det.  Och så fanns det en tredje grupp. De apungar som tillhörde den fick växa upp utan både riktig/äkta apmamma och apmammasurrogat. 

Så hur utföll det här experimentet? Jo, apungarna klamrade sig fast vid sin tilldelade ”mjuka” tygmamma oavsett om ”hon” gav mat till dem, via vällingnappflaskan, eller inte.

Det hårda och kalla ståltrådsmamman försökte apbarnen mest hela tiden att undvika. De sökte sig till henne enbart när det var hos henne mat (i form av välling) stod att finna. 

Varje gång apungarna utsattes för något oväntat eller oönskat – typ starka och skrämmande ljud – var det till den mjuka tygmamman de tydde sig för skydd och tröst. Detta gällde oavsett om det var tygmamman som var den som brukade bjuda dem på mat eller inte. Den hårda och kalla ståltrådsmamman var alltså inget att ty sig till, att hålla i hand eller krypa upp i famnen på, när apungarna sökte tröst. 

 
När apbarnen placerades i obekanta miljöer tillsammans med sina tygmammor, klängde de sig fast vid mamman tills de kände sig tillräckligt trygga för att våga undersöka och utforska omgivningen närmare. Så fort apbarnen blev skrämda, oroade eller stressade på annat vis, var det till tygmodern de sökte sig för att erhålla skydd och tröst. 
 
När aporna istället placerades i obekanta miljöer utan sina tygmammor betedde de sig mycket annorlunda. De stelnade till i skräck, skrek, kröp ihop och sög på tummen. Några apor sprang skrikande från föremål till föremål, uppenbarligen letande efter sin tygmor. 
 
Om de här försöksaporna i stället placerades i obekanta miljöer tillsammans med sina ståltrådsmödrar, så uppvisade de i stort sett samma sorts beteenden som de apungar gjorde, vilka inte hade tillgång till någon apmamma över huvud taget. Det skulle mycket till innan de uppsökte ståltrådssurrogatmamman för att erhålla tröst. Vilket indikerar att de inte fann någon tröst värd namnet hos dessa kalla, stela och tysta ståltrådsmammor. 
 
När aporna vuxit så pass mycket att de kunde äta fast mat, beslöt Harlow att separera dem, som hade tilldelats surrogatmödrar, från deras respektive tyg- eller ståltrådsmammor. I tre dygn varade denna separation. 
 
Vid återföreningen med tygmödrarna klängde sig apungarna fast vid den sortens surrogatmamma och ville bara undantagsvis lämna henne. Behovet att utforska omgivningen, något som alla barn – inte bara apungar – är intresserade av att göra, fick stå tillbaka för behovet av närhet. De som tilldelats en ståltrådsmamma var inte alls lika ”klängiga”. 

Harlows studie visade dessutom att de apbarn som hade ”uppfostrats” av – läs: växt upp tillsammans med – både tyg- och ståltrådsmödrar ökade i vikt ungefär lika mycket och lika fort som de som växt upp med antingen en tygmamma eller en ståltrådsmamma. Fast just de apbarn som växte upp med tillgång till endast ståltrådsmödrar fick tydliga problem med att smälta mjölken, och de led dessutom oftare av diarré. De drabbades alltså betydligt oftare än de andra apbarnen av matsmältnings- och avföringsproblem.
 
Harlow drog av detta slutsatsen, att det sannolikt innebar ökad psykologisk stress att inte ha någon mjuk, varm apmamma att ty sig till vid oro och stress. 
 
Samme Harry Harlow ägnade sig också åt att studera hur apungarna reagerade på total social isolering 
 
Han såg till att isolera apbarnen på två olika sätt. Antingen isolerades de bara delvis genom att placeras i kala ståltrådsburar,  där de kunde se, lukta och höra andra apor, även om de inte hade någon möjlighet till fysisk kontakt med dem.
 
Eller så fick apungarna leva totalt isolerade från kontakt med andra apor under olika långa perioder. De kunde således inte se eller höra någon annan apa, inte heller känna lukten av någon annan apa. 

Harlow kunde rapportera, att de apor som isolerades på detta vis löpte ökad risk att drabbas av olika symtom såsom apati, acedi (oförmåga att göra något över huvud taget), allmän uttryckslöshet, upprepat rörelsemönster, vanligen i form av ett rastlöst vankande av och an inne i den bur de levde i. Även risken för självstympning och/eller självskadebeteende ökade påtagligt. 
 
Samme Harry Harlow var en nitisk forskare. Han testade också om det gick att återintegrera, alltså återanpassa,  sådana apungar, som varit isolerade i ett halvår, genom att placera dem tillsammans med lika gamla apkompisar som fostrats normalt.
Dessa rehabiliteringsförsök blev dock inte så värst lyckade. Harlow kunde rätt snabbt konstatera, att total social isolering under apungens första sex månader i livet verkade ge upphóv till grava brister i praktiskt taget alla typer av socialt beteende.
Lite bättre gick det om de här isolerade aporna fick börja anpassas till ett normalt icke-isolerat liv tillsammans med blott tre månader gamla apungar. Då var det som att de kunde se och lära av hur tremånadersapbarnen betedde sig och uppförde sig. En sorts beteendeinlärning genom imitation kom alltså till stånd. 

Det sägs att Harry Harlow, som avled 1982, slutade sina egna dagar som alkholiserad och deprimerad. Han lär också under senare delen av sitt liv ha varit avskuren från kontakt med sina egna barn. Kanske bäst så, anser jag, Astrid Brefdufwa. Den mannen kan näppeligen ha varit någon djurvän, kanske inte ens någon människovän. 
 
Allt detta får mig att tänka på ett citat från Phyllis K Davis, som har skrivit en bok som heter The Power of Touch (Beröringens mäktiga kraft): ”Utan beröring dör ett barn, människohjärtat värker och själen förtvinar.”
 
Så nu förstår ni säkert alla varför jag har valt att jobba ihop med Malte Mullvad på dennes Magiska Hembageri. Jag har med egna ögon kunnat se hur helbrägdagörande gullekramar kan vara. Och jag är övertygad om att det går att uppnå nästan lika bra effekt med helt vanliga kramar – som till exempel kryapådig-kramar, jagtyckeromdig-kramar, duärvärdenuppmuntran-kramar och så vidare.
 
Så jag rekommenderar alla som läser detta blogginlägg att slösa med kramarna och kramandet.
 
Om jag hinner, så kanske jag återkommer snart med ännu ett blogginlägg här på GGV Pipilis fina blogg om glädjen och nyttan av att beröra varandra. Jag hörde nämligen av Beata Bäver, som är ekonomichef och den som sköter bokföringen åt Malte, att Maltes Magiska Hembageri nu inför julen har nästan fördubblat orderstocken/beställningarna. Det gläder mig mycket. Jag ser det som ett kvitto på att Maltes magiska gullekramar är uppskattade av både unga och gamla, av såväl hög som låg.
Men än har bageriet inte slagit i produktionstaket utan kan baka ännu fler magiska gullekramar åt envar som vill känna på hur härliga och goda de är.
Om du beställer gullekramar från Maltes Magiska Hembageri, kan det hända att de blir levererade av just mig. Fast jag kan förstås inte lova att så blir fallet. Malte följer givetvis kollektivavtal och arbetsmiljöregler, vilket innebär att hur gärna jag än vill, så måste jag vara ledig också mellan varven. 
Å andra sidan går jag i god för att mina flygande postbuds- och gullekramsleverantörskolleger är värda att lära känna närmare, de också, alltifrån stora Albertina Albatross till lilla lilla Ulla-Greta Undulat. Alla mina flygande medarbetare, vilka jag som bageriets logistikchef jobbar med och har absvaret för, drar villigt sitt strå till stacken. Vi alla är lika måna om att behandla alla kunder, nya som gamla, lika. Självklart vill vi på Malte Mullvads Magiska Hembageri sköta oss, så att vi får behålla dig som kund även efter jul och nyår.
Apropå ingenting: I morgon är det dags för SVT:s julkalender. Min kollega bbnewsab skrev lite om den kalendern förra veckan. Läs gärna hans bloggartikel en gång till för att friska upp minnet om vad årets julkalender kommer att handla om.
Till sist: Både GGV Pipili och bbbnewsab sade till mig att jag skulle önska er alla en trevlig 2 advent nu till helgen. Och som sagt, kanske GGV Pipili hör av sig med en alldeles egen 2 adventshälsning nu i helgen. Det blir hennes dagsform som avgör det hela.
Hare bra på alla vis. 
Annonser

4 thoughts on “Rör vid mitt hjärta – om vikten av att få bli (be)rörd och att få (be)röra andra.

  1. KRAMAR, är nog bland det viktigaste som finns. Nu när jag är sjuk i utmattningssyndrom är kramar och fysisk närhet bland den bästa medicinen jag kan få. En hand som stryker på min nakna rygg är fantastiskt rogivande. KRAM

    Liked by 2 people

  2. bbnewsab 2016-12-01 / 15:08

    Hej, Eva Svärd! Det är jag, Astrid Brefdufwa, som lånat bbnewsab:s dator för att kunna svara på din kommentar.

    Jag vill bara säga att du träffar huvudet på spiken med det som du tar upp i din kommentar här ovanför! Att bli struken – läs: smekt – över huden, gärna av någon man håller kär, sätter fart på hormonproduktionen i kroppen, känns njutningsfyllt och ökar välmåendet (om man som barn inte har blivit fysiskt misshandlad, sexuellt utnyttjad eller så, ty i såna fall kan närhet hud mot hud få motsatt effekt och ha en negativ laddning).

    Du har säkert hört tals om oxytocin, a.k.a. kärlekshormonet, som börjar tillverkas i stora mängder hos både det nyfödda barnet och mamman, när de två får vara nära varandra och röra vid varandras hud. Amning är blott ETT exempel på hur man kan öka oxytocinproduktionen hos barn och mödrar.

    Säkert är det likadant bland djuren också, i alla fall däggdjuren. Just därför anser jag att Harry Harlows apexperiment var så grymt och etiskt förkastligt. Inte nog med att man separerade den nyfödda apungen från sin mamma. Dessutom erbjöd man denna unge två surrogatmammor, en av frottétyg, en av ståltråd.

    Jag säger bara: Vilket barn kan tänkas vilja bli tröstad av en modersfigur gjord av ståltråd? En livlös ståltrådsmamma saknar ju både värme och mjukhet. Det kan inte bli mycket oxytocinproduktion i den sortens ”omfamning”. Så jag förstår fullt ut varför apungarna inte brydde sig om att söka sig till ståltrådsmammans ”famn”, när de blev skrämda.

    Till sist, Eva Svärd: Jag har ett förslag till dig: Om du ringer till Maltes Magiska Hembageri och beställer ett dussin magiska gullekramar därifrån, meddela då ordermottagaren att du har fått löfte av mig, Astrid, att få dessa gullekramar levererade hem till din dörr av just mig personligen.

    Det skulle verkligen vara trevligt att få träffa dig lajv, och inte bara möta dig här i kommentarsfältet, Eva. .

    Nähä, nu är snart min rast slut. Måste återgå till arbetet strax.

    Jag säger bara: KRAM på dig också, Eva Svärd, för din fina kommentar här ovanför.

    Liked by 1 person

  3. Hej Astrid!
    Tack för ditt fina svar till mig! Alla dessa hemska experiment som visar det vi alla vet, att vi dör utan värme och närhet.
    Ringer omgående och beställer dessa magiska gullekramar! Tusen tack! Jag kommer ge varma kramar i retur.
    Skulle absolut vara riktigt trevligt att träfas lajv.
    Önskar dig och Pipilis en fin helg!
    KRAM

    Liked by 2 people

    • Piia-Liisa Pisal 2016-12-02 / 15:33

      Hej Eva!
      Pipili här. Kan verkligen rekommendera Gullekramarna. Och det bästa av allt — man betalar med snälla önskningar, tankar och ord. Malte med personal skickar gullekramar till mig för att jag ska orka lite mer och omtanken i dem hjälper.
      Jag ska göra vad jag kan för att skriva ett blogginlägg till andra advent. Astrid flyger själv ut kramar till mig, men jag tror att hon flyger också för pratstunden med Drottning Akka (DA). När Astrid förstod att HKH DA inte såg Astrid som mat, utan som vän så har de två haft mycket att tala om 😉

      Om allt går som tänkt kommer Pipilis alterego i Gullekramarnas värld, Gustava Gullefjun, att skriva ner berättelsen om hur Malte Mullvad Magiska Hembageri blev berömt. Deras äventyr under leveranserna och både i Älvskoga by där Gustava G och DA bor och i Glitterviken där bageriet ligger. En av Malte och Astrids trotjänare är Rudolf Rugguggla. Man han har en svaghet – han älskar sork vilket ibland blir bekymmersamt när han levererar Gullekramar. Och han är nästan lika svag för gullekramar som för sork så ibland händer det att en gullekram kan vara naggad i kanten 😀 Det är bara en av många händelser och det finns faktiskt en som älskar dessa gullekramar, lätt naggade i kanten med smak av sork, men det är en hemlighet mellan Rudolf och kunden! Chefen, Astrid, skulle inte bli förtjust om hon fick veta. För Rudolf får inte nagga i kanten eller dyka efter sork under leverans!

      Gustava hoppas och tror att barn i alla åldrar skulle tycka om att få läsa om Malte och alla de andra. Hon har pratat med en skolbibliotekarie om Malte och Astrid och fått många goda råd om vad som barn tycker om att höra och vuxna att läsa högt. Vad tror du, Eva? Skulle du kunna tänka dig att läsa om Malte Mullvad och hans vänner och deras äventyr?

      Varma kramar till dig från Pipili ❤

      PS! Harlows experiment med apor har tyvärr förekommit i verkligheten för inte så länge sedan. Kanske minns du barnhemmen i Rumänien under diktatorns tid? Där beskrevs hur barnen bara fick mat och lite skydd mot kyla så de inte frös ihjäl. När diktatorn störtades kom detta fram och de allra flesta barnen var helt apatiska. Det var något enstaka barn som inte var det och de få hade någon ur personalen fäst sig vid och tagit upp och hållit om. Men det var inte tillåtet. Så fruktansvärt grymt mot dessa våra minsta. Detta gjordes inte som experiment, utan det var så föräldralösa barn behandlades. Nu har jag bara minnen av vad som skrevs i massmedia om de Rumänska barnhemmen, men det var hemskt att läsa. //P-L

      Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s