Adventsfrid och julstress

Jag önskar att jag hade haft orken att skriva en helt ny bloggartikel nu till Adventstidens början. Tyvärr vill varken kropp eller huvud vara med. Därför rebloggar jag 2016 års artikel skriven i Adventstid. Alla bilder i artikeln är från Tivedstrollen, dvs Per Svensson och Marina Pettersson

Advent står för ankomst. Idag är det kanske julens ankomst vi ser i första hand och som många väntar på. Men det är Jesu intåg i Jerusalem som vi firat idag, den 3 december 2017 i våra kyrkor. Jag saknar den festen som Första Advent är i kyrkan – Nyårsfesten. Glädjens fest. Ofta med trumpeter, körer och massor av sång och musik. Jag saknar också den glittrande snön en eftermiddag då solen är på väg ner och adventsljusen tänds i fönstren och på fasader, i träd och utomhusgranar.

Jag tackar er alla som läser och följer bloggen, trots den oregelbundna uppdateringen. Ni ger mig hopp – och det är stort för mig.

TACK ❤
GLAD ADVENT
//P-L

…och så en länk med lite musikalisk lek med Voglers Hosianna Davids son  Därefter en traditionell adventssång.

https://www.youtube.com/watch?v=GGbRrACKHKE

 

Livets skiftningar - från ett annat perspektiv

Som motvikt mot julstress vill jag idag bjuda på vackra vinterbilder. Bilder som inger lugn. Men skogen är levande och vem vet vilka som vistas där? Lite mystik bjuder fotograferna på även idag.

pers-30-nov-15-1
Adventstiden, som för många innebär en tid fylld av stress och jäkt. Julhandel, klappar och julmat och julbak. Helst hemlagat. Samtidigt är det avslutningar, Luciatåg, julbasarer och mycket annat. Tiden fram till jul må vara en väg, men knappast en väg där vi hinner stanna upp och bara njuta. Tanken att bara släppa taget och låta helgerna komma utan att stressa sönder sig känns behaglig, men är kanske ouppnåelig för många. Trots detta, vandra med mig och låt adventshelgerna bli fridsamma andningshål på vägen till jul.

Kan det vara Tomtemor som Per Svensson lyckats fånga på bild? Trots att julen står för dörren tar sig Tomtemor tid till en skogspromenad. Du som kan och har möjlighet –…

Visa originalinlägg 630 fler ord

Vintervärk och vinterverk

pers-promenad-trettondagen-2017-15
Sundsbron, Askersund (foto: Per Svensson)

Nu, när  vinterns alla helgdagar har passerat, kommer Kung Bore och intar landet. Med snö, gnistrande träd, sträng kyla och sprängande värk i större delen av kroppen. Vintervärk och vinterverk får bli temat för denna artikel. Vinterverk är det som de duktiga fotograferna jag har förmånen att få samarbeta med visar upp genom foton från både Umeåtrakten och från trakterna kring Norra Vättern. Äntligen har snön kommit till oss och lyser upp dagarna. Dessutom märks redan att dagarna blivit längre. Klockan femton var det fortfarande ljust ute, även om det gick att ana skymningsljuset.

mj-7-januari-2017-soluppgang-savar-5
Solnedgång utanför Umeå (Visningsbild, foto: Privat) 

Med snön kom också kylan och med den värken. En smärta som slog till långt hårdare än vad jag ens kunde ana. Konsekvenserna har bland annat blivit att detta inlägg skrivs idag, söndag den åttonde januari, istället för som planerat, torsdag kväll det vill säga Trettondagsafton. Men det sägs att den som väntar på något gott väntar inte för länge och min förhoppning är att ni som läsare har överseende med fördröjningen. Det tar tid och det gör ont att skriva. Men det är så roligt. Därför envisas jag med att försöka sätts samman ord och bild till en artikel. Jag hoppas av hela mitt ❤ att den tilltalar er!

mj-7-januari-2017-soluppgang-savar-2
Skymning utanför Umeå (foto: Privat)

Smärtan i kroppen fortsätter sätta käppar i hjulen. Efter en stunds arbete med artikeln gör det så pass ont i både händer och kropp att en paus blir nödvändig. Det går inte att koncentrera sig, hur gärna jag än vill. Det blir att fylla på med smärtlindrande mediciner och invänta effekten av dem. När medicinen väl haft effekt fortsätter skrivandet. Tack och lov för att behovsmedicinerna har avsedd effekt. Smärtfrihet är en utopi, men den kapar toppen av det onda iallafall. Jobbigast är att händerna inte vill samarbeta. Huvudvärk påverkar också förmågan att sätta samman ord och bild. Ständigt denna smärta som gång efter annan gör att jag inte kan göra det jag allra helst vill.

pers-promenad-trettondagen-2017-17
Det var en slåttermaskin… (foto: Per Svensson)

Bilden av slåttermaskinen kan bli en bild av kroppen och smärtan. En gång väl fungerande kunde den underlätta arbetet med slåtter. Tänk vilken skillnad att ha en maskin istället för att slå med lie. Men tekniken utvecklas och den mekaniska slåttermaskinen blir undanställd. De små åkerlapparna kanske inte ens slås längre utan tillåts att växa igen. Maskinen står som en påminnelse. Idag är min kropp som den översnöade slåttermaskinen. Till stor del obrukbar. Allt som förut gick att göra är idag bara en önskedröm och minnen. Inte nog med att maskinen passerat bäst-före-datum, den står också ute i helt fel årstid. Vemodigt. Hur ska en trasig kropp kunna prestera?

pers-promenad-trettondagen-2017-1
Den lilla gården som slåttermaskinen en gång tillhörde (foto: Per Svensson)

Med hjälp av omtanke och envishet kan även den trasiga kroppen fylla sin funktion. Vem vet, kanske rentutav den översnöade slåttermaskinen skulle kunna fungera om den togs om hand och rengjordes, lagades och smörjdes. Den blir aldrig som ny, men kan kanske fylla någon funktion. Den fyller en funktion redan nu, översnöad och övergiven. Den fick tjäna som en bild av en trasig och värkande kropp.  Dessutom visar den ett stycke historia som nu av många glömts bort. De små torpen med lite åkermark och lite skog är nästan helt borta. Stugorna kan finnas kvar som sommartorp medan marken köpts upp av större gårdar. De små styckena har skogen ibland tagit tillbaka. Men visst ser det rart ut när marken är frostigt vit och det ryker ur skorstenen? Vinterverk.

mj-7-januari-2017-soluppgang-savar-1
Utsikt från ett fönster (foto: Privat)

Ser ut genom fönstret och konstaterar att det är väderomslag på gång. Igen. Temperaturen har stigit med över 10 grader under dagen och närmar sig nollstrecket. En orsak till att kroppen bråkar med mig. När vädret är instabilt påverkas kroppen negativt och värken blir mer påtaglig. Vintervärken. Så går tankarna fram och åter så här dryga veckan in på ett alldeles nytt år. Hoppet om att snön ska få fortsätta lysa upp dagarna och att vi ska få ha kvar vinter ett par månader till finns. Låt åtminstone barnen få ett ordentligt sportlov med vinteraktiviteter under februari. Titta och njut av bilder tagna under trettonhelgen och låt oss glömma vintervärken till förmån för vinterverken!

mj-7-januari-2017-soluppgang-savar-3-bar
Utsikt från fönstret (foto: Privat)

Vintervägar och vinterlandskap (foto: Per Svensson)

Med dessa bilder av det vackra vintermörkret tagna av fotograf Per Svensson önskar jag alla läsare en god fortsättning på 2017.
Berätta gärna om dina tankar och erfarenheter av vinter och snö. Vad betyder vintern för dig? Kanske hör du till de väderkänsliga?

mj-7-januari-2017-soluppgang-savar-3
Lite mer snö i Umeåtrakten än omkring norra Vättern. (foto: Privat)

Tack till fotograferna Per Svensson och fotograferna från Umeåtrakten som själva valt att få vara anonyma.

 

 

 

Nyår

FM Lissa får representera nyår och den förändring som nyår innebär.
fm-lissa-3-okt
Smaka på ordet Nyår. Ett ord fyllt av hopp, löften, förväntningar. Ett ord som få förblir oberörda inför. Samtidigt som vi lämnar det gamla bakom oss går vi mot något nytt. Min förhoppning är att det nya ska kunna ses med hopp och glädje, även om jag vet att verkligheten inte alltid är så. Det är inte alla förunnat att kunna glädja sig åt ännu ett nytt år. Men den dagen jag slutar hoppas lovar jag att sluta skriva. För oavsett hur mörk tillvaron än kan te sig, så vill jag se en strimma hopp. Någonstans finns ljus i en mörk och kall värld.

sunset-202380_1280
Mörker och ljus då kväll går mot natt. (arkivbild)

En tillbakablick på året som gått ger vid handen att det har funnits mycket smärta. Livet har inte alla gånger visat sig från den vackra, lekfulla, sköna sidan. Sjukdomar, ensamhet, mobbning och mycket annat har jag skrivit om. Men trots tunga och jobbiga inlägg har jag haft förmånen att få skriva om det som ligger mig varmt om hjärtat. De älskade bruks- och tjänstehundarna.

fm-jeck-och-kycklingarn-160629-1
Jeck (foto: Ulla-Britt Ledin)

Utan dessa vackra och intelligenta hundar och de fantastiska personer som har hand om dem, som fodervärdar/ägare, hade inte Livets Skiftningar varit vad den är idag. De bilder som publiceras idag har varit publicerade i tidigare inlägg och är favoriter i repris. Min förhoppning är att få fortsätta följa era fantastiska hundar även under 2017. Tyvärr kan det troligtvis inte bli i samma omfattning som tidigare, men jag hoppas kunna skriva några artiklar iallafall. Och nya hundar med matte/husse är varmt välkomna att hälsa på hos Livets Skiftningar!

fm-lissa-pa-besok
FM Lissa (foto: Pia Mattsson)

Ida Östl

fm-lissa-pa-stranden-forsta-gangen-18-aug-bild-1
FM Lissa på stranden (foto: Ida Östling)

Jeck och FM Lissa får vara representanter för dessa hundar i denna artikel. Två härliga hundar jag hoppas få skriva mer om, precis som min önskan är att följa upp andra hundar som medverkat under året som gått. Men det får bli en separat artikel.

FM Jeck arbetar i skogen 17 juli bild 4
Jeck arbetar i skogen (foto: Ulla-Britt Ledin)

Så lämnar vi 2016 bakom oss. Det gamla och allt som varit. Som när Jeck på bilden ovan tar ett gammalt träd för att låta det följa med och bli till något nytt. Så kan vi använda våra erfarenheter och kunskaper i nya sammanhang. Vi behåller det som är bra, gör om en del och kanske också skapar något helt nytt.

anne-kanarieoarna-13-blomma-nov-16
Blomma från Kanarieöarna (foto: Anne Karlsson)

Precis som blomman ovan, som är helt ny för mig men vardag för andra, kan vi dela ljuvt och lett, glädje och sorg och våra olika erfarenheter med varandra. Varje möte kan lära mig något nytt om jag är öppen för det.

pers-naturligt-fotglas-skogen-10
Naturliga former (foto: Per Svensson)

Ibland kanske vi finner ett fotglas i ett träd, men för att upptäcka det krävs ett sinne mottagligt för det oväntade. Jag hoppas att 2017 blir ett bra år. Ett år där vi får möta både det oväntade och det väntade, förutsägbara. Med ytterligare några vackra bilder önskar jag er alla ett riktigt Gott Nytt År!

vipers-bugloss-1176090_1920
Blåeld, Gotland (arkivbild)
anne-kanarieoarna-10-efterratt-nov-16
Efterrätt (foto: Anne Karlsson)
pers-frost-31-oktober-1
Grönska under frosten (fot0: Per Svensson)
pers-oktoberbilder-23-2016
Fyrverkeri i skogen (foto: Per Svensson)

TACK till alla som under året som gått gjort det möjligt för mig att hålla Livets Skiftningar levande. Jag riktar mitt tack till alla fotografer som så generöst lånat ut bilder till bloggen. Likaså till er fodervärdar/hundägare ett varmt tack för att ni delat med er av era underbara hundar. Era berättelser och texter betyder så mycket, precis som alla underbara foton.
Tack till alla ni som på olika sätt bistått med kunskap om att blogga. Er erfarenhet har varit ovärderlig för mig som nybörjare. Sist men inte minst – tack till alla följare och läsare. Jag hoppas på fortsatt gott samarbete med er alla.

christmas-eve-436138_1920
Nyårsljus (arkivbild)

 

Gott Nytt 2017

 

Tankar om jul och jultomte. Astrid Brefdufwa berättar om sitt möte med Jultomten med mera.

Hej på er alla, ni som följer GGV Pipilis fina blogg! 

Det är jag, Astrid Brefdufwa, som dyker upp här igen som gästbloggare. 

Jag pustar just nu ut hemma hos bbnewsab efter en hektisk dag på jobbet. Kan berätta att Malte Mullvads magiska gullekramar har haft en strykande åtgång nu under december, och jag anar att många julklappspaket kommer att innehålla just hans gullekramar svsedda nära och kära i alla de åldrar, ity att efterfrågan har stigit för var dag som gått nu under december månad. Behovet av magiska gullekramar tycks vara hart när oändligt. Och detta gör mig så glad och nöjd. 

Nu inför annalkande julafton har ett problem dykt upp som jag i min egenskap av logistikchef, och därmed ansvarig för bageriets alla flygande gullekramsleverantörsbud, i all hast har måst försöka hitta en lösning på. Så här ligger det till.

Vi vet ju alla att Jultomten kör en flygande rendragen släde för att leverera sina julklappspaket. Ja, ni förstår säkert vart jag vill komma. Det finns sålunda en viss icke helt försumbar kollisionsrisk i det svenska luftrummet, i synnerhet efter julaftonens Kalle Anka, då det hunnit bli mörkt i hela vårt avlåmga land. 

Alla förstår vi att Jultomten arbetar under stark stress, och i vissa hem bjuds han kanske även på en julsup. Med tanke på mängden hembesök som görs under julaftonskvällen inses lätt, att det naturligtvis kan bli lite si och så med Jultomtens omdömesförmåga och omdömesgillhet i stressiga jultrafiksituationer uppe i luftrummet. Till, saken hör dessutom, att även mina flygande gullekramsleverantörspostbud har det stressigt med att hinna leverera alla sista minuten-gullekramsjulklappar från Malte Mullvads Magiska Hembageri. 

Faktiskt har jag hunnit med att ha ett möte med Jultomten om allt detta som oroar mig. Både Jultomten och jag båda rörande överens om att vi på var sitt håll måste vidtaga sådana åtgärder som kan förhindra – eller åtminstone reducera risken för – kollisioner nu under stundande julaftonseftermiddag och -kväll.  

Som tack för detta – och som en hyllning till Jultomten (mötet med honom var helt fantastiskt, kan jag berätta – vill jag berätta för alla er, som läser GGV Pipilis fina blogg, om några mindre kända sidor om Jultomtens liv och leverne. 

Tyvärr hinner jag inte rewrita de sajter och artiklar jag har använt som referens för alla dessa faktauppgifter, men jag hoppas att det går lika bra, för er, att själva läsa vad som står att finna i de här faktaartiklarna.

Den första artikellänken jag vill tipsa om, och som jag alltså tycker att ni ska klicka på, är denna:  http://varldenshistoria.se/samhalle/traditioner/jultomten-dog-for-1700-ar-sedan

Där kan ni bland annat läsa om Jultomtens historiska ursprung som julklappsutdelare. Det visar sig att dagens Jultomte har en hel del gemensamt med det kristna helgonet Sankt Nikolaus. 

Om jultomtens ännu tidigare historia kan ni ta del av här:  https://alltomjul.wordpress.com/2014/12/22/jultomtens-historia/ .

Samt här: http://www.julenstraditioner.se/jultomtens-historia/ .

Slutligen, med tanke på att GGV Pipilis följare ju valt att  prenumerera på denna blogg för att den har så stort fokus på mode, allt från klädstilar till accessoarer, vill jag tipsa om följande artikel:  http://varldenshistoria.se/samhalle/traditioner/har-jultomten-alltid-haft-roda-klader . 

Den artikeln visar Jultomtens klädmode och allmänna framtoning under olika tidsepoker. Här får vi bland annat en förklaring till varför det ute i butikerna för varje år som går verkar dyka upp allt fler blåklädda tomtar. 

Ett tag trodde jag att jultomten kanske var släkt med smurfarna, åtminstone på långt håll. Men som man kan läsa i denna artikel har tomtens blåhet inget med smurfarna att göra. Och klädernas blåhet ska heller inte symbolisera att Jultomten blir blåfrusen under sin flygande slädfärd uppe i rymden. Det går ingen nöd på Jultomten, har han själv berättat för mig. Han bär samma kläder som tagits fram åt militärer som ska utföra sina uppdrag i vintriga miljöer och klimat. Och bor man på Nordpolen, vilket Jultomten gör, blir man med åren rätt härdad vad gäller blåst och kyla. Så glöm det med att Jultomten skulle frysa. 

Värre är det då för de renar som drar Jultomtens släde. Rudolf, ledarrenen, är känd för sin röda mule. En mule som faktiskt är känslig för kyla. Men även Rudold är härdad efter många år i branschen. 

Apropå ingenting, vet ni vad Jultomtens övriga renar heter? Utöver Rudolf är det åtta andra renar som drar Jultomtens lass. 

Läs om dem och vad de heter här: http://lovesanta.com.au/blog/2007/santas-reindeers-names/ .

Nähä, nu måste jag lämna tangentbordet hemma hos bbnewsab. Kl 22.00 går jag nämligen på nattskiftet. Min första flygning nu i natt blir till Älvskoga By. Ett besök hos GGV Pipili och hennes katt Drottning Akka, vilka ju bor där. 

Konstigt nog står det inte GGV Pipili på hennes ytterdörr utan Gustava Gullefjun. Fast det vet alla vi som flyger ut med gullekramar från Maltes magiska hembageri och hem till henne. Så nemas problemas trots den missvisande namnskylten. 

Vi flygande gullekramsleverantörer är för övrigt synnerligen noga med att se till att gullekramarna hamnar där de behövs bäst och gör störst nytta. Inte utan stolthet kan jag berätta, att gullekramar som beställs från Malte Mullvads Magiska Hembageri regelmässigt når sin adressat. 

Faktum är PostNord har bett mig att sluta jobba för Malte Mullvad för att i stället bli logistikchef hos PostNord. Jag har utlovats en betydligt högre lön, om jag tackar ja till det erbjudandet. 

Men pengar är inte allt i världen. Vi som arbetar hos Malte Mullvad är ett väl sammansvetsat gäng och trivs verkligen med att jobba och vara tillsammans. Så jag tänker förbli Maltes magiska hembageri trogen. 

Till sist: Jag vill tacka alla er som orkat läsa ända hit. Och jag tackar er genom att önska er alla en fröjdefull julhelg, full av glädje och gamman – och kanske också lite andlighet, så att hjärnan och själen får sitt. 

Nu hör jag hur bbnewsab sufflerar från köket, att även han vill önska alla GGV Pipilis läsare – för att inte tala om GGV Pipili själv, och hennes katt Akka – en riktigt GOD JUL. 

Om GGV Pipili orkar, så är det min övertygelse att hon kommer att dyka upp här på sin blogg för att i egen hög person tillönska sina läsare och följare detsamma. 

Därmed tack för mig. 

En vit jul…

…eller en krossad dröm.
christmas-1693302_1920
Drömmen om en vit jul ”med klappar och julgran och ringdans också” lever hos många. Men det är alltför ofta just en dröm. En dröm sett ur flera perspektiv. Kanske tänker du på gnistrande snö och på kvällen en tindrande klar stjärnhimmel där andedräkten bildar små moln för vart andetag. Lagom kallt ute och vad som är lagom varierar ju från person till person. Samma med snömängden. Allt från några centimeter till meterdjup snö kan vara lagom. Att efter julmat och julklappar gå ut och titta på vinterhimlen är en upplevelse, men det finns många som aldrig får chansen.
spetters-1343595_1280
Den vackra stjärnhimlen består för alltför många av de ”stjärnor” som ses genom alkoholens dimma, direkt eller indirekt. Julen sägs vara barnens högtid. Många barn blir under julhelgen de som har ansvaret för att allt fungerar hemma. Egentligen är det för dem kanske inte så stor skillnad mot andra dagar eller helger där alkoholen har tagit första platsen. En vit jul är en dröm. Många är de som för var storhelg fått samma löfte. De vuxna ska hålla sig nyktra i år. De lovar dyrt och heligt att inte dricka, men det är bara tomma löften. Barnen vet redan att det är lögn, även om löftet uttals med en uppriktig vilja. Hoppet ligger i att spriten ska ta slut  och att det inte finns något ställe där det fortfarande går att få tag på mer alkohol. För den romantiska bilden som visas av alkoholen är lång från verklighet. Verkligheten är den att det går alltid att få tag på mer alkohol.
advocaat-1902338_1920
Här är det äggtoddy. Det är kanske inte så vanligt i Sverige, men bilden ger dock sken av att det är något som hör julen till. Något positivt och trevligt. Verkligheten kan illustreras med denna bild. Den så kallade fyllehunden, en bild av alkoholen (etyl) i dess kemiska sammansättning.  Fyllehunden är ett bra namn, men kanske en förolämpning mot våra vänner hundarna.
ethanol-1094992_1920
De är klokare än vad vi människor är och håller sig (som regel) från gifter. Men de drabbas också av de vuxnas drickande. Alkohol skadar, djupare än vad många ens kan föreställa sig. En vit jul med snö och utan sprit, öl, vin. Och det som sägs i Ordspråksboken (Bibeln, GT) att där vin går in går vett ut stämmer i stor utsträckning. Den jul vi ser på TV och som vi gärna föreställer oss är en illusion. Verkligheten är inte sällan ett ostädat hem, fylla och bråk. Mer än vanligt. Med fyllan kan också följa misshandel. Spriten som köptes för att räcka hela helgen är slut redan innan julafton och det köps hem mer. Är systemet stängt finns alltid personer villiga att sälja.

I de hem där alkoholen regerar tar den ofta allt. Julklappar kanske finns eller så har pengarna förbrukats på sprit. Den skillnad som kan finnas är att det är fler dagar och mer sprit än andra helger. Nu har jag beskrivit hur det kan se ut där alkoholen har tagit över allt. Givetvis finns det alla varianter på hur dominerande alkoholen tillåts bli. Men gemensamt är att för mycket alkohol skadar barnen och deras tillit till oss som är vuxna. Väl tillbaka i skolan får många uppgiften att berätta om jullovet. Undrar hur många barn som skrivit ner drömmen om hur de önskade att julen skulle ha varit. För att berätta om verkligheten är inte något alternativ.
teddy-bear-1272648_1920
En vit jul
 
är en kampanj som drivs av IOGT-NTO (nykterhetsrörelsen) och som på olika sätt kämpar för barnens rätt till en vit jul. Livets Skiftningar brukar inte lyfta fram enskilda organisationer, men idag, fjärde advent 2016, görs ett undantag. För våra barns skull. Följ länken och gör vad du känner passar dig. Kanske avstå från alkohol?
För visst är våra barn värda en vit jul?

Ta det lugnt om du har möjlighet dessa dagar som är kvar till dess vi kommer till julafton. Släpp stressen ett slag och njut av den kommande helgen. Livets Skiftningar återkommer med en julhälsning till er alla i samband med julhelgen.
Avslutningsvis bidrar fotograf Per Svensson med vackra bilder som ger känsla av att julen är i antågande. Tomtens stuga samt bilder från en morgonpromenad för någon dag sedan. Titta och njut.

pers-tomtens-stubbe
Berätta gärna om dina minnen från julfirande!
Visningsbild (arkiv):
sirloin-414384_1920

Mindre kända fakta om luciafirandet

Hej! Jag har ett meddelande från GGV Pipili.

Hon har efter strul med sin trilskande dator, och även till följd av helt andra saker i hennes närmiljö, varit helt ur slag under större delen av denna helg, som nu har övergått till måndag då detta publiceras. 

Men nu verkar strulandet, efter sju sorger och åtta bedrövelser, vara över för denna gång. Vilket måste kännas skönt ity att strul ju tär på krafterna för både friska och sjuka. 

Så någon gång under måndagen ska förhoppningsvis GGV kunna/orka publicera ett alldeles eget blogginlägg om Lucia, luciafirandet och sånt som därtill hör. Allt garnerat med egna bitterljuva minnen från barndom och uppväxtår på det där oefterhärmeliga vis som kan sägas vara något  av GGV Pipilis varumärke och signum här på bloggen. Samt rikt illustrerat – som vanligt/brukligt. 

När jag – som alltså inte är GGV Pipili utan bbnewsab – nu berättar om detta här på bloggen, tänker jag som så, att då kan ju jag passa på att samtidigt lyfta fram lite mer kulturhistoriska fakta om Lucia och luciafirande. Helst då sån information som kan  förmodas vara mindre känd/spridd. 

Exempel på välkänd faktainformation är att Luciadagen firas till åminnelse av helgonet Sankta Lucia. Men det är inte hela sanningen. Långt därifrån.


Faktum  är att vår svenska Lucia är en blandning av både förkristna och kristna figurer  
Sålunda finns det av allt att döma beröringspunkter mellan vårt luciafirande och Lucifer, vilket som bekant är ett annat namn på Satan eller Djävulen. 

Att Luciadagen längre tillbaka i tiden hade kopplingar till mörkrets magiska krafter är egentligen inga konstigheter. Innan vi i Sverige gick över till den gregorianska årskalendern år 1753 (innebärande att den 17 februari det året följdes av den 1 mars), låg alltså Luciadagen ännu närmare vintersolståndet i tid än vad fallet är i dag. 

 
Vintersolståndet innebär att vi har årets längsta natt och kortaste dag. Sedan vänder det, nätterna blir kortare och dagarna successivt allt längre. 
 

Lucia innehåller samma ordstam som Lucifer och går tillbaka till latinets ”lux”, vilket betyder ”ljus”.

Oavsett rådande religion – hedendom eller kristendom – har vintersolståndet uppfattats som extra magiskt och av den anledningen betydelsefullt för människors väl och ve. Även firandet av julen går att koppla direkt till vintersolståndet.

 

Jul och julfirande har alltså ägt rum långt innan kristendomen såg dagens ljus. Snarare är det så, att kristendomen har lagt rabarber på julfirandet och omvandlat denna ursprungligen hedniska/förkristna högtid till att utgöra ett högtidlighållande och firande av Jesusbarnets födelse (något som anses inträffa på juldagen, den 25 december; jfr hur vi firar advent liksom för att förbereda oss inför julens och Jesusbarnets ankomst, dvs det latinska ordet ”adventus” betyder helt enkelt [någons eller någots] ”ankomst”, i detta fall Frälsarens ankomst till jorden i form av Jesusbarnet). 

 
Härav följer att även Lucia och firandet av Luciadagen är ett sätt för den kristna kyrkan att helt enkelt försöka ”förkristliga” (det hedniska) julfirandet. 
 
Den Lucia vi firar den 13 december är ett helgon med anor från den romersk-katolska kyrkan, Hon sägs ha levt i Sicilien. Vare därmed hur det vill. En sak är i alla fall klar: Vårt luciafirande har inte mycket gemensamt med den italienska helgonkulten.
 

Historieprofessorn Dick Harrison berättar så här om Lucia i en artikel han skrivit i Svenska Dagbladet (se: http://blog.svd.se/historia/2013/12/13/lusse-lucifer/ ): 

blog.svd.se
Sveriges ledande mediesajt – SvD.se. Svenska Dagbladets nyhetssajt låter läsarna ta plats och fördjupar nyheterna.


 
Kombinationen av vinter, natt och stort mörker gjorde tidigt att  Lucianatten förknippades med magiska krafter. I det gamla bondesamhället trodde man att troll, näcken och andra onda väsen var särskilt farliga just då. Det värsta som kunde hända var om man mötte ”lussefärden”, ett ord som låter lite väl mycket som Lucifer  för att det skall kunna röra sig om en slump. Hur namnet har uppstått är omöjligt att räkna ut på grund av bristen på källor om medeltida folktro, men det är inte osannolikt att man har slagit ihop Oden och djävulen till Lusse och trott att varelsen drog fram  på natten med ett följe av demoner, smådjävlar och annat elände. Av andra källor vet vi att Oden efter kristnandet gärna förknippades med djävulen.

Dick Harrison fortsätter: 
 
En tydlig indikation på att vi har att göra med resultatet av lärd och folklig kultur är historien – bland annat känd från Norrland – att Lusse var en kvinna som ursprungligen var Adams första hustru. Lusse skall ha varit den verkligt ansvariga för den frestelse  som ledde till syndafallet, varefter Gud bestraffade henne och hennes barn genom att fördriva dem till underjorden. Historien är en variant av den gamla judiska historien om Lilit, som efter att ha lämnat Adam sägs ha blivit anmoder till alla demoner. Enligt  en norrländsk berättelse var Lusse främst på jakt efter små barn att röva bort.

Och historieprofessorn från Lund avslutar med: 
 
Det bör påpekas att även ordlikheten med löss spelade en viss roll i folktron. Det berättades att Lusse kunde anlända med en vagnslast löss, som hon släppte av på gårdstunet för att plåga folket. Man borde under alla omständigheter hålla sig inne på Lucianatten,  stänga alla fönster dörrar och noga akta sig för Lusses vrede.
 
Mattias Axelsson heter en annan person som vet en hel del om luciafirande och luciatraditioner. Han är till vardags skollärare och driver en mycket intressant blogg, som heter ”Högtider och traditioner”. Den bloggen fötjänar många läsare.
 

I en bloggartikel, som Axelsson skrivit och som har rubriken ”Varför firar vi lucia den 13 december?” (se: https://hogtider.wordpress.com/2008/12/04/varfor-firar-vi-lucia-den-13-december/ ), kan vi läsa en hel del intressanta saker.

hogtider.wordpress.com
Kort svar: Att vi i Sverige firar lucia den 13 december har egentligen ingenting med helgonet Lucia att göra utan härrör från det faktum att vintersolståndet på …


 
Som till exempel detta: 
 
[Det]  bör påpekas att den svenska lucian inte hämtat någon inspiration från det italienska helgonet (utom namnet). Utseendet på lucia är istället antingen (som Carl W. von Sydow m.fl. menar) en traditionsöverföring från det tyska ”Kinder Jes” som var en efterträdare till St Nikolaus som gåvoutdelare kring jul eller ett senare lån från stjärnogossetågens änglar (som bl.a. Hilding Celander och Martin P:n Nilsson menar). 
 

I en annan bloggartikel – https://hogtider.wordpress.com/2009/12/12/varfor-har-lucia-vita-klader-och-ljus-i-haret/ – berättar Mattias Axelsson ännu mer om luciafirandet.

hogtider.wordpress.com
Varfor har Lucia vit klader,ljus i haret,och rott band kring midjan. Men vad ska vi har pa huvudet en hatt,en blommor eller vad ska vi har pa huvudet?

I den bloggartikeln – som har rubriken ”Varför har lucia vita kläder och ljus i håret?” – diskuterar Axelsson teorier som: 1) Kan det ha varit stjärngossetågens ängel som med tiden omvandlades till Lucia? Samt: 2) Kan det ha varit Jesusbarnet som med tiden omvandlades till Lucia? 

 
Vad gäller hypotes nr 2 låter Axelsson i denna sin bloggartikel en annan känd folklorist få komma till tals. 
 
Jag citerar:
 

C.W. von Sydow skrev 1931 boken Lucia und Christkindlein. Där lägger han fram tesen att luciafiguren kommer från den tyska Christkindleintraditionen. Christkindlein (även kallad Kindchen Jesus eller Kinken Jes) är reformationens försök att göra sig av med den populäre gåvoutdelaren St Nikolaus.

Eftersom Luther ville bli av med alla helgon var Nikolaus en nagel i ögat. Därför skapades Kinken Jes – det lilla Jesusbarnet – som en motvikt. Kinken Jes delade också ut gåvor, men i samband med julfirandet.

Dock var Kinken Jes alls inget litet barn utan en vitklädd kvinna med ljuskrans kring håret. Till Sverige kom hon på 1600-talet via tyska köpmän och fanns med som gåvoutdelare kring jul i högborgerliga kretsar. Dock konkurrerades Kinken Jes snart ut av först julbocken och sedan jultomten.

 Jag hoppas att jag, med hjälp av Dick Harrison och Mattias Axelsson, nu har lyckats förmedla information om vårt luciafirande som inte är så känd för kreti och pleti. 

 
Därmed dags att avsluta. Jag gör det med att säga: TREVLIGT LUCIAFIRANDE! önskar både jag och GGV Pipili den här bloggens läsare/följare!
 
Och som sagt: Vill det sig väl, kommer GGV själv att bjuda oss alla på en rikt illustrerad bloggartikel med högst personliga tankar och känslor som rör Lucia och luciafirandet såväl förr som nu. 

Adventsfrid och julstress

Som motvikt mot julstress vill jag idag bjuda på vackra vinterbilder. Bilder som inger lugn. Men skogen är levande och vem vet vilka som vistas där? Lite mystik bjuder fotograferna på även idag.

pers-30-nov-15-1
Adventstiden, som för många innebär en tid fylld av stress och jäkt. Julhandel, klappar och julmat och julbak. Helst hemlagat. Samtidigt är det avslutningar, Luciatåg, julbasarer och mycket annat. Tiden fram till jul må vara en väg, men knappast en väg där vi hinner stanna upp och bara njuta. Tanken att bara släppa taget och låta helgerna komma utan att stressa sönder sig känns behaglig, men är kanske ouppnåelig för många. Trots detta, vandra med mig och låt adventshelgerna bli fridsamma andningshål på vägen till jul.

Kan det vara Tomtemor som Per Svensson lyckats fånga på bild? Trots att julen står för dörren tar sig Tomtemor tid till en skogspromenad. Du som kan och har möjlighet – varför inte följa hennes exempel?
mp-lo-andra-advent-6pers-lo-andra-advent-1
Mitt inne i skogen fann fotograferna ett marmorbrott, övergivet sedan länge. Men visst vilar det ändå frid över bilderna av brottet?
mp-lo-andra-advent-4
Vem gick före? Fotavtrycken i snön väcker fantasin. Vad hade denna person för ärende och vart var personen på väg? Jag låter tanken flyga med vinden in i sagornas och mystikens värld. Det berättas enligt sägnen om mörka händelser och gengångare. Men lämnar de fotavtryck?
pers-novemberspoket-vid-stjarnsund
En osalig ande som av olika skäl inte förmår lämna det jordiska. Som troende känner jag behov av att be för denna okända kvinna. Be att hon får lämna jorden och komma till Paradis. Hon har fått sitt straff nu. Låt det som hänt få gå till vila och ge henne frid. Julen är ändå en glädjens högtid. En tid för förlåtelse och för gemenskap. Jag ber att osaligheten ska få övergå i salighet.
pers-lo-andra-advent-2
Vi är inte ensamma i skogen. Till vänster om vägen i bild syns de som sällan brukar fångas på bild. Ibland är det också så att kameran fångar det ögat inte ser. Så även om platsen övergetts av oss människor finns några andra där. Vilka de är? Det överlåter jag åt er läsare att avgöra.
pers-30-nov-15-2
pers-30-nov-15-5
Vi fortsätter vår vandring genom skogen och de mörka skuggorna byts mot den tidiga vinterns sol. Se hur lågt den ligger. Bara vintersolen står så lågt. De som gjorde oss sällskap uppe vid marmorbrottet liksom kvinnan vid sjön finns säkert kvar, men syns inte längre. Känn hur all stress inför den kommande julen minskar för varje steg. Istället infinner sig frid. Rofylldhet och avslappning. Behovet av att skynda och jäkta försvinner. Kanske kommer tanken på julens egentliga budskap till dig. En påminnelse om varför vi firar jul. Varför vi ger varandra julklappar.
pers-30-nov-15-3
Det har ingen betydelse om du är troende eller inte. Att tänka till på julens budskap kan vi alla göra. Kanske också kliva av den vägen som bara är kantad med stress och en massa ”måsten”. För inte kan julens mening vara att när så julafton väl kommer är man så slut att man inte förmår njuta. Kanske går det att släppa på prestationskraven vi så lätt lägger på oss själva? Jag har också sprungit den vägen. Jag har suttit alltför många nätter mellan den 23 och 24 december gråtande för att jag inte hunnit klart. Med en ostädad bostad, oinslagna julklappar, presentpapper, snören och tejp blandat med julprydnader i en röra i hela vardagsrummet. Upptäckt att det saknas julklappar. Klappar jag glömt att köpa. Paniken i att inse att jag måste försöka hitta på en passande present. Råvaror i frys, kyl och skafferi som skulle ha varit tillagade…
pers-30-nov-15-8
Långt från den ro och stillhet som finns i skogen. Långt, långt bort från allt vad julfrid hette. På julaftonen var det att försöka rätta till anletsdragen så att tröttheten och gråten inte syntes alltför tydligt, packa bilen och påbörja resan till dem som skulle få besök. Idag känns det skönt att veta att det är förgången tid. Nu kan jag äntligen börja njuta av julen. Utan att känna att det ställs en massa krav. Visst är det fortfarande julklappar som ska köpas och mat som ska tillagas. Men nu får jag hjälp till stor del och det jag gör själv gör jag med glädje i hjärtat för att jag kan göra det. Utan stress. Precis som jag njuter av de vackra tavlor naturen målar kan jag njuta av adventsstjärnorna i fönstren och ljusslingor och ljusstakar.
pers-hamnen-28-nov-16-1
Med denna bild från Askersunds hamn önskar jag alla mina läsare en skön Andra advent. Glöm bort att affärerna har extra öppet och ta det lugnt istället så långt det går.
Trevlig Advent!
Visningsbild:
pers-fre-2-dec-2016-1
TACK Marina Pettersson och Per Svensson för alla vackra bilder. Samtliga bilder i denna artikel är tagna av dem.

 

Rör vid mitt hjärta – om vikten av att få bli (be)rörd och att få (be)röra andra.

Hej igen, alla ni som följer GGV Pipilis fina blogg!
 
Det är jag, Astrid Brefdufwa, som sitter framför tangentbordet i dag för att skriva ett blogginlägg, så att GGV Pipili inte ska få dåligt samvete över att hon inte orkar skriva ett alldeles eget blogginlägg. Förhoppningsvis kan GGV Pipili återkomma nu under helgen, den 2 advent. 
 
Jag för min del tänkte skriva lite om hur viktigt det är med att kramas. Särskilt då detta med att ge varandra gullekramar. Hela Malte Mullvads affärsidé bygger på att vårt behov av kramar, i synnerhet gullekramar,  är hart när omättligt. Bara fördelar, inga biverkningar.
 
Den som inte ges chansen att krama andra eller att bli kramad av andra torde leva ett rätt torftigt liv. Vi som arbetar på ;alte Mullvads Magiska Hembageri är väl medvetna om gullekramars betydelse i stort som smått, så därför tänkte jag i dagehs blogginlägg uppehålla mig kring vikten att kunna få (be)röra (i både bildlig och bokstavlig bemärkelse) och att själv kunna få bli (be)rörd av andra (också det, givetvis, i bildlig och bokstavlig bemärkelse).
 
Men först tänke jag skapa lite stämning genom att spela Björn Skifs ”Håll mitt hjärta” för er alla. 
 

”Håll Mitt Hjärta”

Om du klickar på videoklippet här ovanför, kan du få höra denna populära svensktoppslåt. Skulle det inte gå att klicka på det, så kan du i stället klicka på denna länk: https://www.youtube.com/watch?v=Ey-yt2RGjVQ . Då ska du få upp samma YouTube-klipp.

Sångtexten är enkel men innerlig. Den går så här:

Håll mitt hjärta, Håll min själ.
Lägg mitt huvud i ditt knä.
Säg att du menar
och vill mig väl.
Håll mitt hjärta. Håll min själ.
Som jag väntat alla år.
Du kan läka mina sår.
Ta mina händer och gör mig hel.
Ta mitt hjärta.
Ta min själ.Håll mitt hjärta.  Håll min själ.
Låt mig bara stanna här.
Så allt jag ber dig, allt jag begär:
Håll mitt hjärta. Håll min själ.
Håll min själ.
Sedan tänke jag i dag att berätta för er om den emarikanske psykologen Harry Harlow.
Under 1950- och 1960-talen genomförde han experiment på rhesusapor. Han ville studera vad som händer små apungar/apbarn om de berövas kontakten med sin riktiga apmamma. Hur går det för dessa apungar, om de sällan eller aldrig blir kramade av sin mamma utan tvingas växa upp mer eller mindre i ”splendid isolation”?
 
Ja, man behöver nog inte vara någon Einstein för att förutsäga hur det här experimentet gick.
 
Kort sagt: Det gick inte alls bra för dessa apbarn. 
 
Sannolikt skulle samma sak hända om det vore frågan om människobarn som behandlades på samma grymma vis.
Behöver jag nämna att i dag skulle det vara förbjudet, av etiska skäl, att genomföra den här sortens djurexperiment? Blott IS, Islamiska staten, kan väl behandla folk och fä på samma motbjudande och bestialiska vis i dag. Och IS är som bekant stämplad som en terrororganisation. 
 
Den här psykologen Harry Harlow ville studera hur banden mellan barn och deras föräldrar uppkommer. I ett av experimenten avlägsnade han apungar (av arten rhesus) från deras mödrar. I stället erbjöds de här apbarnen att hålla till godo med endera av två olika sorters ”surrogatmödrar”. I en tredje grupp fick apungarna i sin bur tillgång till båda surrogatmammatyperna. Och så fanns det en fjärde grupp, i vilken apbarnen fick försöka klara sig bäst de kunde utan att någon apmamma fanns tillgänglig/närvarande hos dem över huvud taget. 
 
Den ena av de två surrogatmödrarna var tillverkad av frottétyg, den andra hade gjorts av ståltråd.
 
Här nedanför kan du beskåda två foton på de här båda surrogatmödrarna. Överst ser du frottévarianten av apmamman. Och längre ned, till höger ser du ståltrådsvarianten. 
 
Jag tycker, med förlov sagt, att båda apmammorna mest påminner om spöken, vålnader. Något som man snarare skrämmer barn än tröstar dem med. Håller du som läser dessa rader med mig? Skulle du vilja bli ktramad av en sådan figur? I så fall vilken av dem? Den av frottéduk eller den av ståltråd. Jag hoppas att du inte svarar att du väljer den av ståltråd, ty då tror jag att jag får dåndimpen direkt. 
Rhesusapa klänger på sin surrogatmamma

Surrogatmamma

 

Aungarna delades hur som helst in i tre grupper. I den första gruppen tillhandahöll tygmamman ingen mat till dem, medan ståltrådsmamman gjorde det, i form av en fastsatt nappflaska innehållande välling. I den andra gruppen var förhållandena omvända. I denna andra grupp var det således tygmamman som tillhandahöll maten, medan ståltrådsmamman inte gjorde det.  Och så fanns det en tredje grupp. De apungar som tillhörde den fick växa upp utan både riktig/äkta apmamma och apmammasurrogat. 

Så hur utföll det här experimentet? Jo, apungarna klamrade sig fast vid sin tilldelade ”mjuka” tygmamma oavsett om ”hon” gav mat till dem, via vällingnappflaskan, eller inte.

Det hårda och kalla ståltrådsmamman försökte apbarnen mest hela tiden att undvika. De sökte sig till henne enbart när det var hos henne mat (i form av välling) stod att finna. 

Varje gång apungarna utsattes för något oväntat eller oönskat – typ starka och skrämmande ljud – var det till den mjuka tygmamman de tydde sig för skydd och tröst. Detta gällde oavsett om det var tygmamman som var den som brukade bjuda dem på mat eller inte. Den hårda och kalla ståltrådsmamman var alltså inget att ty sig till, att hålla i hand eller krypa upp i famnen på, när apungarna sökte tröst. 

 
När apbarnen placerades i obekanta miljöer tillsammans med sina tygmammor, klängde de sig fast vid mamman tills de kände sig tillräckligt trygga för att våga undersöka och utforska omgivningen närmare. Så fort apbarnen blev skrämda, oroade eller stressade på annat vis, var det till tygmodern de sökte sig för att erhålla skydd och tröst. 
 
När aporna istället placerades i obekanta miljöer utan sina tygmammor betedde de sig mycket annorlunda. De stelnade till i skräck, skrek, kröp ihop och sög på tummen. Några apor sprang skrikande från föremål till föremål, uppenbarligen letande efter sin tygmor. 
 
Om de här försöksaporna i stället placerades i obekanta miljöer tillsammans med sina ståltrådsmödrar, så uppvisade de i stort sett samma sorts beteenden som de apungar gjorde, vilka inte hade tillgång till någon apmamma över huvud taget. Det skulle mycket till innan de uppsökte ståltrådssurrogatmamman för att erhålla tröst. Vilket indikerar att de inte fann någon tröst värd namnet hos dessa kalla, stela och tysta ståltrådsmammor. 
 
När aporna vuxit så pass mycket att de kunde äta fast mat, beslöt Harlow att separera dem, som hade tilldelats surrogatmödrar, från deras respektive tyg- eller ståltrådsmammor. I tre dygn varade denna separation. 
 
Vid återföreningen med tygmödrarna klängde sig apungarna fast vid den sortens surrogatmamma och ville bara undantagsvis lämna henne. Behovet att utforska omgivningen, något som alla barn – inte bara apungar – är intresserade av att göra, fick stå tillbaka för behovet av närhet. De som tilldelats en ståltrådsmamma var inte alls lika ”klängiga”. 

Harlows studie visade dessutom att de apbarn som hade ”uppfostrats” av – läs: växt upp tillsammans med – både tyg- och ståltrådsmödrar ökade i vikt ungefär lika mycket och lika fort som de som växt upp med antingen en tygmamma eller en ståltrådsmamma. Fast just de apbarn som växte upp med tillgång till endast ståltrådsmödrar fick tydliga problem med att smälta mjölken, och de led dessutom oftare av diarré. De drabbades alltså betydligt oftare än de andra apbarnen av matsmältnings- och avföringsproblem.
 
Harlow drog av detta slutsatsen, att det sannolikt innebar ökad psykologisk stress att inte ha någon mjuk, varm apmamma att ty sig till vid oro och stress. 
 
Samme Harry Harlow ägnade sig också åt att studera hur apungarna reagerade på total social isolering 
 
Han såg till att isolera apbarnen på två olika sätt. Antingen isolerades de bara delvis genom att placeras i kala ståltrådsburar,  där de kunde se, lukta och höra andra apor, även om de inte hade någon möjlighet till fysisk kontakt med dem.
 
Eller så fick apungarna leva totalt isolerade från kontakt med andra apor under olika långa perioder. De kunde således inte se eller höra någon annan apa, inte heller känna lukten av någon annan apa. 

Harlow kunde rapportera, att de apor som isolerades på detta vis löpte ökad risk att drabbas av olika symtom såsom apati, acedi (oförmåga att göra något över huvud taget), allmän uttryckslöshet, upprepat rörelsemönster, vanligen i form av ett rastlöst vankande av och an inne i den bur de levde i. Även risken för självstympning och/eller självskadebeteende ökade påtagligt. 
 
Samme Harry Harlow var en nitisk forskare. Han testade också om det gick att återintegrera, alltså återanpassa,  sådana apungar, som varit isolerade i ett halvår, genom att placera dem tillsammans med lika gamla apkompisar som fostrats normalt.
Dessa rehabiliteringsförsök blev dock inte så värst lyckade. Harlow kunde rätt snabbt konstatera, att total social isolering under apungens första sex månader i livet verkade ge upphóv till grava brister i praktiskt taget alla typer av socialt beteende.
Lite bättre gick det om de här isolerade aporna fick börja anpassas till ett normalt icke-isolerat liv tillsammans med blott tre månader gamla apungar. Då var det som att de kunde se och lära av hur tremånadersapbarnen betedde sig och uppförde sig. En sorts beteendeinlärning genom imitation kom alltså till stånd. 

Det sägs att Harry Harlow, som avled 1982, slutade sina egna dagar som alkholiserad och deprimerad. Han lär också under senare delen av sitt liv ha varit avskuren från kontakt med sina egna barn. Kanske bäst så, anser jag, Astrid Brefdufwa. Den mannen kan näppeligen ha varit någon djurvän, kanske inte ens någon människovän. 
 
Allt detta får mig att tänka på ett citat från Phyllis K Davis, som har skrivit en bok som heter The Power of Touch (Beröringens mäktiga kraft): ”Utan beröring dör ett barn, människohjärtat värker och själen förtvinar.”
 
Så nu förstår ni säkert alla varför jag har valt att jobba ihop med Malte Mullvad på dennes Magiska Hembageri. Jag har med egna ögon kunnat se hur helbrägdagörande gullekramar kan vara. Och jag är övertygad om att det går att uppnå nästan lika bra effekt med helt vanliga kramar – som till exempel kryapådig-kramar, jagtyckeromdig-kramar, duärvärdenuppmuntran-kramar och så vidare.
 
Så jag rekommenderar alla som läser detta blogginlägg att slösa med kramarna och kramandet.
 
Om jag hinner, så kanske jag återkommer snart med ännu ett blogginlägg här på GGV Pipilis fina blogg om glädjen och nyttan av att beröra varandra. Jag hörde nämligen av Beata Bäver, som är ekonomichef och den som sköter bokföringen åt Malte, att Maltes Magiska Hembageri nu inför julen har nästan fördubblat orderstocken/beställningarna. Det gläder mig mycket. Jag ser det som ett kvitto på att Maltes magiska gullekramar är uppskattade av både unga och gamla, av såväl hög som låg.
Men än har bageriet inte slagit i produktionstaket utan kan baka ännu fler magiska gullekramar åt envar som vill känna på hur härliga och goda de är.
Om du beställer gullekramar från Maltes Magiska Hembageri, kan det hända att de blir levererade av just mig. Fast jag kan förstås inte lova att så blir fallet. Malte följer givetvis kollektivavtal och arbetsmiljöregler, vilket innebär att hur gärna jag än vill, så måste jag vara ledig också mellan varven. 
Å andra sidan går jag i god för att mina flygande postbuds- och gullekramsleverantörskolleger är värda att lära känna närmare, de också, alltifrån stora Albertina Albatross till lilla lilla Ulla-Greta Undulat. Alla mina flygande medarbetare, vilka jag som bageriets logistikchef jobbar med och har absvaret för, drar villigt sitt strå till stacken. Vi alla är lika måna om att behandla alla kunder, nya som gamla, lika. Självklart vill vi på Malte Mullvads Magiska Hembageri sköta oss, så att vi får behålla dig som kund även efter jul och nyår.
Apropå ingenting: I morgon är det dags för SVT:s julkalender. Min kollega bbnewsab skrev lite om den kalendern förra veckan. Läs gärna hans bloggartikel en gång till för att friska upp minnet om vad årets julkalender kommer att handla om.
Till sist: Både GGV Pipili och bbbnewsab sade till mig att jag skulle önska er alla en trevlig 2 advent nu till helgen. Och som sagt, kanske GGV Pipili hör av sig med en alldeles egen 2 adventshälsning nu i helgen. Det blir hennes dagsform som avgör det hela.
Hare bra på alla vis. 

Om advent, julkrubbor, julkalendrar – och lite annat också

Denna vecka, då de domar som avkunnades i söndags, på Domssöndagen, har som bekant Duritzan, en av den här bloggens mest uppskattade kommenterare, föreslagit ska kallas för ”[Domen vinner] laga kraft-veckan.  Mycket fyndigt uttänkt av denna Duritzan, måste jag säga. Jag kan bara hoppas, och önska, att även företrädare för Svenska kyrkan läser denna blogg och tar till sig Duritzans förslag, ty NÅGOT bör ju denna vecka, som utgör skarven/övergången mellan det gamla och nya kyrkoåret, heta.

Alltnog, på söndag är det 1 advent (andra föredrar att skriva Första advent, vilket föredrar du som läser detta?). Ett faktum som genast får mig som skriver dessa rader, GGV bbnewsab, att känna mig gladare till mods.

 
Eftersom det är jag som skriver en gästblogg, innebär det förstås att GGV Pipili fortfarande är ”tjänstledig”; hon har fullt sjå med att försöka få hjärna och händer/fingrar att samarbeta med varandra. Fingrarna rapporteras vara mycket olydiga, trilskande och ställande till hyss av samma slag som man kan läsa om i Astrid Limdgrens Emil i Läönneberga-böcker. 
 
Apropå det, dem andra gästbloggaren, Astrid Brefdufwa, är strängt upptagen denna vecka med att leverera magiska gullakramar till folk runt om i Sverige inför den stundande adventshelgen. 
 
Sedan Astrid, och jag, skrivit här på GGV Pipilis fina blogg om Malte Mullvads Magiska Hembageri och de fantastiska gullekramar som bakas där, har efterfrågan rakat rejält i höjden. Alla vill få sig ett smakprov för att testa, om de verkligen är så magiska som det påstås. Och det ÄR de faktiskt, det VET jag, och den insikten har fått mig att numera ha en stående beställning innebärande en daglig leverans av dessa magiska gullekramar.
 
Advents ankomst innebär att det är tvära kast som gäller. Först blev man alltså (förra helgen) påmind om Domens Dag (a.k.a. känd som Dies Irae, Den stora vredens dag). Och nu befinner vi oss i den vecka som (enligt Duritzan) erfordras för att de av Gud avkunnade domarna ska vinna laga kraft. Men när allt detta, äntligen, är överstökat, DÅ är det dags att fira 1 advent. Julens ankomst är nära. Ser man bra, kan man nog redan skymta julen i slutet på tidstunneln. Annars är det bara att gå in i valfri butik för att erhålla lite julstämning, antingen med eller utan glitter och redan pyntade granar  

Att julen firas till minne av Jesusbarnets födelse, vet nog de allra flesta. Fast alla har kanske inte alla detaljer helt klara för sig. Jag såg häromåret en julkrubba, som fick mig att haja till lite extra. Jodå, allt var med. Josef, Maria, Jesusbarnet i krubban, alla djuren i stallet. Men det var EN sak som jag reagerade på. Maria var avbildad med Jesusbarnet i sin famn. Fast samtidigt låg det i krubban ett nyfött barn där också. 
 
Jag vet inte hur skaparen av den julkrubban hade tänkt. Kanske menade hen att Maria fött tvillingar? Fast i julevangeliet står det inget om någon tvillingfödsel. 
 
Om man gör en webbsökning på julkrubba, kan sökresultatet bli så här: 
 

Vare därmed hur det vill (om huruvuida Jesusbarnet faktiskt hade en okänd tvilling eller inte).

Något som jag personligen ser fram emot lite extra är Sveriges Televisions adventskalender. Eller julkalender som den heter numera, eftersom den inte alltid startar just den 1 advent, såvida inte den speciella söndagen råkar inträffa just den 1 december (detta för att det alltid ska finnas just 24 luckor att öppna). 
 
Har man växt upp med SVT:s julkalender, då överger man inte denna decembertradition bara för att man har blivit vuxen. Man ser den ensam eller, om man har egna barn, gärna tillsammans med dem. Eller hur?
 
Om jag finge välja att göra en alldeles egen julkalender, skulle jag bakom lucka 1 i årets julkalender i så fall vilja ha GGV Pipili placverad, denna fina bloggs skapare och upphovskvinna. 
 
Det vore, anser jag, ett fint sätt att hylla henne och tacka henne för hennes idoga bloggande. GGV Pipili skulle på så vis kunna sägas slå an tonen för det trevliga julfirande som som förhoppningsvis väntar om en dryg månad. 
 
FDETDA: Hur är det? Tror du som läser dessa rader att GGV Pipilis kattsällskap, Drottning Akka, skulle passa utmärkt som lussekatt? 
 
Så här ser lussekatter ut:
 
Förslagsvis skulle Akka kunna dyka upp bakom lucka 12 i min egen privata julkalender. Inte bakom lucka 13, ty Luciadagen tycker jag bör vikas åt Astrid Brefdufwa, hon som ser till att alla gullekramar som kunderna runt om i landet har beställt hos Malte Mullvads Magiska Hembageri når fram till sina beställare på utsatt tid och i utlovat antal. 
 
Här kan du jämföra lussekatten med en bild på Drottning Akka. Ser du några likheter? (Det gör tyvärr inte jag, men Akka kan väl få bli lussekatt och hamna bakom lucka 12 i julkalendern trots det, tycker jag.)
 
win_20160709_00_00_42_pro
GGV Pipilis Akka har alltid varit innekatt. Hon är 12 år nu och har bott hos GGV Pipili i över 1,5 år. Frisk luft får Akka genom inhägnad balkong där hon kommer och går som hon vill. Akka kommer från  AppleRoads  katteri i Örebro. GGV Pipili själv lär ha blivit levererad av storken, i alla fall förtäljer ryktet det. Fast rykten kan man inte alltid lita på vad gäller sanningshalten, så tag gärna den uppgiften med en nypa salt. (Foto: Livets Skiftningar)
 

Nu till något helt annat – och därtill mycket viktigt. Vad eller vem tycker du, som läser detta, skulle passa bakom lucka 24 i den julkalender jag skissar på?

 

Själv anser jag att det står och väger mellan tre alternativ i denna min egen tänkta julkalender: 1) Jesusbarnet, 2) Jultomten – och så 3) Malte Mullvad själv, han som inte bara har hittat på receptet till dessa uppskattade och magiskt undergörande – för att inte säga jättegoda och nyttiga – gullekramar utan även är med och bakar dem, när han hinner, hemma i sitt  Magiska Hembageri. (De gullekramar som Malte själv bakar blir inte sällan lite sneda och vinda ity att han ser dåligt, mullvadar gör tyvärr det. Men å andra sidan har jag hört kunder berätta, att  just Maltes egenhändigt bakade gullekramar är extra magiska och goda, så de brukar sannerligen inte ratas utan de går åt som smör i solsken – om man säger så.)

Detta blev en ovanligt lång utvikning, ty det var faktiskt min mening att det här blogginlägget skulle handla om Sveriges Televisions olika julkalendrar genom åren.

 

Visste du att det finns en utomordentlig sammanställning av samtliga julkalendrar som visats sedan starten med Titteliture år 1960? Så vill du göra en nostalgisk minnestripp bakåt i tiden, kolla i så fall in vad som döljer sig bakom denna länk:   https://sv.wikipedia.org/wiki/Julkalendern_i_Sveriges_Television

Det fina med den Wikipediasidan är att man kan klicka på varje enskilt julkalendernamn för att därigenom få veta mer om just det årets julkalender. Friska gärna minnet, utifall att du har råkat glömma vad de olika julkalenderna hade för handling.

 
Faktum är att vi i denna Wikipediaartikel till och med kan läsa lite om den julkalender som snart ska börja sändas om en dryg vecka. Den heter  ”Selmas jul”.
 
Handlingen i ”Selmas jul” utspelar sig under de stora äventyrens och upptäckternas tid, kanske framför allt perioden 1880-1920. Till exempel när man med hjälp av luftballonger eller andra transportmedel försökte nå nordpolen. Eller när man med stora ångfartyg – tänk Titanic – lärde sig att relativt snabbt korsa Atlanten och andra stora hav utan att behöva dreja bi för att invänta förlig vind för att äntligen få lite vind i seglen. 
 
En av huvudpersonerna – vilka står i centrum för berättelsen – är åttaåriga Selma Traskvist (efternamnet indikerar att hon är en fattig flicka, så man kan förstå att hon gärna vill tro att Jultomten ska finnas på riktigt och ge henne och hennes familj en hjälpande hand eller två för att även de ska få uppleva lite julstämning). 
 
Den andra huvudpersonen är en mycket märklig person, en forskare vid namn Efraim von Trippelhatt (spelad av Johan Ulveson, känd även som Ville Vessla i 1989 års julkalender ”Ture Sventon, privatdetektiv”). 
 
Denne bisarre jultomteforskare von Trippelhatt är besatt av att kunna få bli den som slutgiltigt, en gång för alla, vetenskapligt, bevisar jultomtens existens. För den sakens skull har han låtit bygga ett alldeles eget luftskepp, med vars hjälp han, och Selma, beger sig mot Nordpolen, ty Jultomten sägs ju bo och leva där. (Att Jultomten skulle bo i Rovaniemi stämmer alltså inte, möjligen kan Jultomten ha ett fritidshus där i den finländska ”metropolen”.)
 
För att kunna erhålla och korrekt återge den rätta tidsandan har en hel del scener i ”Selmas jul” spelats in på platser som Skansen, Årsta slott och Haga slottsruin. Scenerna inifrån Efraim von Trippelhatts gravitationstrotsande luftskepp härrör dock från ett artificiellt nybygge, som de produktionsansvariga lät bygga upp i en inspelningsstudio. 
 
Visste ni förresten att arbetet med SVT:s julkalendlar brukar planeras ungefär tre år i förväg? Det innebär alltså att Sveriges Television arbetar med tre – ja, ibland rent av fyra – julkalendrar parallellt/samtidigt. Fast vad som är på G är hemlighetsstämplat. Inte ens Putins hemliga ryska agenter lär känna till något om kommande års julkalendrar. Säpo sköter sitt jobb med bravur – för en gångs skull.
 
Julkalendern brukar vara december månads stora snackis bland både barn och vyxna. Antalet tittare är stort, som regel över en miljon, ibland till och med mer än två miljoner. Så detta med SVT:s julkalender är en nationell angelägenhet. Nästan som ett prins- eller prinsessdop. 
 
Jag kan här nämna att av senare års julkalendrar har ”Barna Hedenhös uppfinner julen” från år 2013 legat i (popularitets)topp med 2,3 miljoner tittare samt ”Mysteriet på Greveholm – Grevens återkomst” från 2012 med 2,2 miljoner. Vem vet, kanske årets julkalender, ”Selmas jul” kommer att nå samma höjder?
 
År 1999 anordnades en omröstning om alla tiders bästa julkalender. Vid den omröstningen blev vinnaren ”Mysteriet på Greveholm” (från 1996; inte att förväxla med 2012 års uppföljare), tätt följd av ”Sunes jul”, ”Teskedsgumman” och ”Trolltider”.
 
Hur är det, har du som läser denna bloggartikel kanske en alldeles egen favorit bland SVT:s olika julkalendrar? Berätta i så fall gärna i kommentarsfältet här nedanför om vilken av dem som just du minns lite extra. 
 
Själv kan jag nämna att mitt hjärta klappar ett par extra glädjeslag för ”Albert & Herberts julkalender” från 1982. Den som också kallades för ”När hjulen står för dörren” (den dörr som åsyftas utgjorde ingången till Albert och Herberts skrotupplag, inne i vilket oordning och oreda städse rådde). Men den är så gammal, att kanske ingen annan än jag mnns den. Jag kommer säskilt ihåg en scen däri. Ett vattenrör hade sprungit läck, men Albert fann på råd. Han tog en halsduk och virade runt röret vid platsen för vattendroppet. En kreativ problemlösning, helt i min smak. 
 
Nu slut i rutan för denna gång. Både GGV Pipili och Astrid Brefdufwa hojtar i bakgrunden om att jag måste hälsa till er alla, som följer denna fina blogg, från dem också. Såja, nu är deras hälsningar vederbörligen framförda. 

Gnistrande snö – gisslande smärta

Nu är vintern på väg. Den slår sina lovar kring oss och gör sitt bästa för att skjuta undan hösten.

Djupedal, som ligger knappa 20 km från Askersund, får genom fotograf Per Svenssons bildspel visa vinterns försök att få fäste i område kring Norra Vättern. Visst är snön vacker och den lyser verkligen upp novembermörkret. Tänker att om två veckor är det Första Advent. Då lyser byar och samhällen upp. Ljusstakar och stjärnor, ljusslingor både inom- och utomhus skapar stämning och förväntan. Oavsett om snön är kvar eller inte så kommer ljuset till oss. Den veckan som i kyrkoåret är speciell för att den liksom inte finns med. Kyrkoåret avslutas med Domsöndagen och börjar med Första Advent. Men veckan däremellan? Vad finns där? Ursprungligen kom frågan från en krönika jag läste för så många år sedan att jag glömt var. Men funderingarna finns ändå kvar.
christmas-eve-436138_1920
Ljusen gör att det känns lättare. Smärtan, tröttheten och svårigheterna att styra händer och fötter blir lite lättare att bära när det kompakta novembermörkret bryts av både snö och av tända ljus och lampor. Orkeslösheten finns kvar. Den stör mig, mycket. Jag vill så gärna skriva mer än vad jag klarar. Därför kommer jag att försöka skriva ett inlägg i veckan en tid framöver. Som det känns just nu är det vad min ork räcker till. Däremellan kanhända vännen bbnewsab skriver något. Min önskan är att hålla Livets Skiftningar aktiv, om än med färre inlägg under en period.

anne-kanarieoarna11-kaktusar-nov-16
Kanarieöarna (Foto: A. Karlsson)

Smärtan kan ibland kännas som efter att jag tagit på kaktusens vassa taggar. Den bultande känsla som kommer efter själva sticken och som får mina händer att kännas svullna och smärtande. Smärtan i händerna gör att det blir allt svårare att skriva. Tillsammans med bristande ork måste jag lyssna till kroppen och minska ner aktiviteterna inte bara här på bloggen, utan också på sociala medier rent generellt. Tiden framför datorn är betydligt mindre nu än för bara några veckor sedan. Jag orkar inte. Kroppen och psyket behöver återhämtning. Därtill kommer att livet utanför datorns värld kräver sitt och då finns inte orken kvar. Vissa aktiviteter kan jag inte välja bort.

pers-kopp-pa-stubbe
En symbol för det trasiga. (Foto: P. Svensson)

Allt trasigt syns inte, allt går inte att laga. Men genom att försöka hitta det som är trasigt går det kanske att åtminstone förstå varför. Och så är det för mig många gånger. Jag har också hitta många dolda skador, men som sagt, det har också tagit mycket kraft. Nu ska jag lära mig vad jag kan laga och vad jag får leva med som är kantstött. Precis som koppen är det gamla skador och de vilar på en än äldre grund. Men det är inte bara trasigt och mörkt. Det finns mycket som är ljust och vackert också. Det måste också bli synligt. Och så är vi tillbaka till vintern efter en tillbakablick till varmare dagar och platser.

mp-blabar-i-sno-6-nov
Livskraft (Foto: M. Pettersson)

För trots smärta och bristande ork finns viljan kvar. Livskraften som hjälper mig att orka. En kraft som stundtals känns helt översnöad, men som ändå är likt blåbäret på bilden som envist håller sig kvar. Det är denna kraft som ska hjälpa mig att så småningom återkomma med fler artiklar. Problemet är att låta återhämtningen ta tid, då viljan är långt större än orken. Tröttheten kommer. Det är dags att avsluta artikeln.

mj-vinterbild-tvaran-umea
Bakom mörkret finns ljuset. (Foto: Privat)

Trötthet och smärta känns mörk och det är tungt att lyfta upp blicken ovanför träden. Men det är nödvändigt. Det blir att ta det stegvis till dess jag är åter och har återfått kraften.
Visningsbild:

pers-fallfrukt-och-sno
Snö och fallfrukt (Foto: P. Svensson) 

Tack till medarbetare och läsare. Tack för alla varma, uppmuntrande, ord från er alla. Utan er hade det varit än tyngre att så sakta kämpa sig tillbaka. Adventstiden står för dörren och vi ser nu fram emot ljusen att lysa upp vintermörkret med.
christmas-1075128_1920
TACK till fotograferna Per Svensson, Marina Pettersson, Anne Karlsson och min anonyme vän. Övriga foton arkivbilder från Pixabay.com.