Några stänk av sommarminnen från igår

Nu är det sommar. Lill-Babs hälsar sommaren välkommen.

Även om det regnar och är kallt, har sommaren kommit. Carl-Antons visor om de solgula maskrosorna och om kylskåpskall fil med blåbär beskriver minnet av somrar som passerat.
pers-oktoberbilder-24-2016
Här har blåbären överlevt sommaren, men visst lockar de fortfarande? (Foto: Per Svensson)
Men även den sommar vi har här och nu. Jag vet inte om blåbären börjat mogna ännu, kanske är det ett par, tre veckor kvar till dess vi kan plocka färska bär. Att bryta blåbärsris fullt med blåbär och äta dem direkt är en sak jag gjort så länge jag kan minnas. Nu är det just – minnen.

gk-maskrosor
Visserligen ingen maskros, men sommarvacker ändå. (Foto: Göran Kangedal)

Sommar – så många minnen bara ordet i sig väcker. Evighetslånga sommarlov med bad, brännässlor och myggor. Visor av våra stora poeter och kompositörer. Idag kanske de skulle kallas för ”singer/songwriter”. Evert Taube, Cornelis Vreeswijk, Lasse Berghagen och många, många fler både äldre och yngre. Vita Bergen, Skansen och Liseberg. Alla har de haft eller har sommarprogram. Visor för både stora och små. För mig är Gyllene tider fortfarande ny musik, men inser att det var 40 år sedan ungefär som de var just nya. Men Sommartider håller än, eller?

Sommarmusiken och Skansen är oskiljaktiga och med Evert Taubes musik och två kända artister som spexar till det gör genast sommaren roligare.

Carl-Anton på Vita Bergen väcker minnen. Artisterna som passerat är många, och många är är de som gått ur tiden. En av de stora var just Cornelis Vreeswijk. Här sjunger han om Cecilia Lind och hur dragspel och bas hörs från Öckerö loge. Dans och sommar hör ihop.

Dans utomhus. På bryggor, i parker och logar. Jag hade en önskan att lära mig dansa, men fick inse att det inte var min musik, så att säga. Med instabila leder är det svårt att att hålla rätt på både ben, armar och takt. Men det har inte hindrat mig från att någon gång ibland följa med när vänner åkt för att dansa.

Tivedstrollen Folkets Park
Tivedstrollen har hittat sommarens dans i Mariestadstrakten. (Foto: Tivedstrollen)
Som synes så dansas det fortfarande i Folkets Park. Genom åren är det många generationer som dansat i parker och på logar. Och vem vet – kanske en och annan även funnit sin livskamrat i Parken? Är det någon av läsarna som gjort det får ni gärna skriva och berätta för Livets Skiftningar. Dansen har förändrats genom åren. Lasse Dahlquists Dans på Brännö brygga är inspelad för drygt 50 år sedan.

Men trots att mer än ett halvsekel skiljer musiken åt så är nog mycket av känslan densamma. Att åka för att dansa, träffa nya och gamla vänner, ha roligt en skön sommarkväll. Njuta av både musik, sällskap och kanske också landskapet i dansbanans närhet. Är det riktigt varmt kanske ett kvällsdopp i en närbelägen sjö. Om inte knott och mygg sätter hinder i vägen.
Tivedstrollen Vänern Mariestad
Vänern visar sin vackraste sida. Och det går säkert att hitta en badplats för ett nattdopp efter dansen. (Foto: Tivedstrollen)
Njut av sommaren. Själv tycker jag att den blir kortare för vart år som går. Det evighetslånga sommarlovet som för mig inföll under 1970-talet är borta sedan länge. Men minnena lever kvar. En del av musiken jag lyssnade till har jag delat i denna artikel. Bad utomhus så fort tillfälle gavs. Om det var varmt eller kallt i vattnet spelade inte någon roll. Inte sällan badade vi i skogstjärnar likt dessa med en bra bit att gå innan vi kom fram.
Tivedstrollen sommarskog m stenmur 3

Tivedstrollen skogstjärn i sommarskrud 3Stigen fram till skogstjärnen. De små badplatserna som bara lokalbefolkningen känner till som regel. Nackdel om det är lite sankmark i närheten är just mygg och knott och andra stickande insekter. (Foto: Tivedstrollen)
Så har vi då njutit av sommaren med alla våra sinnen. Lyssnat till musik, klappat takten, dansat, badat i sommarnatten. Smakat av sommaren med blåbär och kylskåpskall fil. Kanske luktat på pionerna som vi ofta hittar i äldre trädgårdar. Min förhoppning är att ni liksom jag kan låta ord och ton väcka just era minnen av somrar för länge sedan men också här och nu.
Njut av sommaren!

Foto: Tivedstrollen Per Svensson och Marina Pettersson

Berätta gärna om dina sommarminnen. Nya, gamla eller drömsommaren. Om den förblev en dröm eller blev verklighet spelar ingen roll.

TACK Tivedstrollen för vackra bilder.
Visningsbild:
Tivedstrollen pioner i knopp
Foto: Tivedstrollen

Annonser

FM Lissa visar vad hon kan

 

fm-lissa-4-aug-8
FM Lissa vill önska Glad Sommar och hon gör det genom att visa en del av vad hon varit med om under den tiden hon bott hos matte Ida Östling. I början av augusti 2016 kom Liten Lissa till matte Ida och månadsskiftet maj/juni 2017 flyttade hon för vidare utbildning.  Hon blev hämtad på ett utlämningsställe där fler fodervärdar samlades för att hämta sina valpar. Fram till dess hade Lissa haft sina kullsyskon hos sig och nu skulle hon skiljas från dem. Lite okynnig och busig, men också snäll och rar. Det hängande örat reser sig efter en tid, men visst gör det att hon ser busig ut?
fm-lissa-forsta-dagen-hos-matte-ida-o-3-aug-16-bild-1-3
Hon var två månader gammal och hade rest genom stora delar av landet när hon hämtades. Första dagen utan kullsyskon och mamma. Då var det skönt att få krypa upp i en varm famn. FM Lissa är född den 3 juni 2016. Under året som gått har matte och Lissa tränat på många olika saker. Men precis som med alla små är träning lek till en början. Det ska vara roligt att träna.
FM Lissa och bollen
Här leker Lissa med sin boll. En boll kan användas till mycket och att hämta en ivägkastad boll kan sysselsätta vissa hundar länge. Träning och lek både inom- och utomhus. I tättbebyggt område och mitt ute i skogen. Oavsett miljö så måste Lissa lära sig att vara uppmärksam på vad matte vill.
FM Lissa spanar
DSC_0285_1
FM Lissa ligger och vilar på bänken 2
DSC_0304_1 (1)
Att hoppa upp på elskåp, trädstammar, stenmurar och andra ställen är kul. Det tränar balansen men också att sitta kvar och vänta på att få hoppa ner. En tjänstehund måste stanna och ligga eller sitta där hundföraren säger att den ska vara. Det handlar om både hunden och förarens säkerhet. Dessutom måste hunden lära sig att inte ropa efter hundföraren. Att sitta still och vara tyst är lika viktigt som att kunna söka upp och tala om. Lissa, precis som andra hundar, talar om vad hon vill. ”Om jag lägger mig vid mattes skor förstår hon att jag vill gå ut. Eller kanske jag ska sätta mig vid dörren?”
FM Lissa vaktar mattes skor
FM Lissa väntar på att få gå ut
I tidigare artiklar har FM-hundarna burit ”schäferpinnar” och Lissa vill minsann inte vara sämre. Här visar hon att även hon klarar av att bära men också att dra. Att till exempel kunna dra en pulka/vagn med saker är aldrig fel.
FM Lissa tränar
Hur var det nu med lydnaden? Att hundar kan vara ögontjänare ibland är knappast någon nyhet, men frågan är just om de lyder även när matte inte ser.
FM Lissa spanar in godis
Jag vet inte hur det gick i detta fall, men ett är säkert: En godissugen vovve når mycket längre än vad matte tror och kan ofta därtill förse sig mycket tyst. Ingen får höra. Som tjänstehund måste dock Lissa och hennes kamrater lära sig att aldrig ta något som hundföraren inte har godkänt, oavsett hur gott det luktar. Det kan vara skillnaden mellan liv och död för båda två i värsta fall.
DSC_2155
”Har du godis i fickan åt mig? Jag vet att jag har varit duktig!”

FM Lissa fyllde ett år den tredje juni i år och matte Ida gjorde nedanstående collage som en hyllning till henne och visar höjdpunkter från Lissas första år.  Livets Skiftningar stämmer in i gratulationerna så här några veckor i efterskott.
FB_IMG_1496497085948 (1)FM Lissa är en tuff tjej med hjärtat på rätta stället precis som matte. Tillsammans har de lekt och arbetat sig fram till möjligheten att göra L-testet redan vid 12 månaders ålder. Vanligt är annars att det görs då hunden är mellan 15 och 18 månader. Här kan ni se hur ett L-test går till. (Filmen visar FM Kiffs L-test och finns upplagd på Youtube)

DSC_0277_1
Ibland är det långtråkigt att vänta!

Så här skriver matte Ida om hur Lissa klarade av L-testet: Lissa gjorde ett bra L-test. Hon bara gick på. Hon hade full gas på hela vägen. När vi kom in så skulle vi gå förbi alla som var där inne. Inga problem. Bli igenomkänd var inget heller. Jaga boll på det hala golvet gjorde hon galant. Kampa med assistenten var inga problem. Gallertrappan gick vi två gånger men ingen fara. Dumpern löste hon själv. Ingen rädsla efter. Skramlet var inga problem. Släden tog lite längre tid att släppa men inte något problem när vi var framme vid den så kom hon fram och då var det inga problem. Skotten var absolut inget hon berördes av.
FB_IMG_1497948916260 (1)
FM Lissa godkändes på L-testet och ett godkänt L-test innebär att fodervärden får lämna kvar hunden på testplatsen och åka hem utan hund. Detta vet givetvis alla som tar sig an ett fodervärdskap, men det känns givetvis sorgligt iallafall. Många beskriver att det är dubbla känslor. Glädje och stolthet över att deras FM-hund klarat testet och kommer att gå vidare och utbildas endera till polishund eller till tjänst inom Försvarsmakten. Sorg över att lämna ifrån sig en kamrat och familjemedlem som man levt tillsammans med i upp till ett och ett halvt år beroende på hur gammal hunden är vid testtillfället och när den kom till fodervärden.
DSC_2159
”Jag älskar dig, matte!”
FM Lissa kommer med stor sannolikhet att bli patrullhund inom försvaret. Filmen visar på några av Lissas blivande arbetsuppgifter.

DSC_2104

DSC_2117
FB_IMG_1497948906447 (2)

Matte Idas tack till FM Lissa för den tid de haft tillsammans:

FB_IMG_1496497425207

Livets Skiftningar instämmer och tackar FM Lissa och matte Ida Östling för att de så generöst delat med sig av upplevelser och bilder. Vi önskar er båda en riktigt fin sommar och till FM Lissa ett Lycka Till med den fortsatta utbildningen till patrullhund. Samtliga foton på Lissa är tagna av matte Ida Östling. Bilder där matte själv är med är fotografen tillhörande familjen.
Visningsbild:
FB_IMG_1497948899935 (1)

Glad Sommar!sun-151763_1280 

…nu är sommaren här!

”…det är våren som är slut, svarte bonden så tvär…”

Hur är det egentligen? Jag tänker på detta att se det som är bra när allt tycks jobbigt och svårt. Jag kan bara utgå från mig själv och mina tankar och handlingar. Jag vill så gärna publicera betydligt fler artiklar här på bloggen än vad jag gör. Frustration, smärta, irritation får mig att skjuta fram skrivandet. Många gånger börjar jag på ett inlägg men så börjar händerna domna och armarna värka. Dimsyn av och till och jag får en känsla av att vilja kasta ut datorn och allt som hör till genom fönstret. Trötthet, andfåddhet och smärta sätter ständigt käppar i hjulen. Men så idag, nu under kvällen kom Evert Taubes underbara sång till mig. Den är tidlös. Jag fick knuffen som behövdes för att skriva. Det gör inte mindre ont ikväll men nu ska det skrivas. Ikväll struntar jag i smärtan. Jag vet att jag får betala i form av ökad smärta, men ibland är det värt det och nu är ett sådant tillfälle.
Turisvägen Unden Tivedstrollen.jpg
Ovanstående bild är tagen av Tivedstrollen för några dagar sedan. Det är gamla landsvägen (del av) mellan Finnerödja och Tived, nu kallad för turistvägen Unden. Sjön Unden ligger mellan Västergötland och Närke och är en källsjö med stora djup. Cirka en halvmil från det lilla samhället Tived ligger byn Kungsbacken. En halvmil uppförsbacke ska tilläggas. När jag såg bilden försvann 40 år och jag har min farmors enpetare. Jag tror att farfar kallade mopeden för det. Han moped hade nog växlar. Jag var 13, skulle fylla 14 och hade kört med farfar från Laxå till Tived. Det var en av få gånger jag körde moped och att jag inte hade åldern inne hoppas jag är preskriberat. Vi skulle till Kungsbacken där släkten hade en sommarstuga. Och minns jag inte alldeles fel så var det strax efter skolavslutningen. Stugan finns fortfarande kvar i släkten och ligger en bit in i skogen. Fem minuter tog det att springa ner till Unden och det dubbla, minst att gå tillbaka till stugan som ligger högt.
Tivedstrollen Unden
Väl ner vid sjön var det att förbereda sig för kallbad. Unden blir sällan över 20 grader med undantag för den del som är extremt långgrund. Ullsandsmo kallade vi det badet för då, men tror att det idag har ett annat namn. Men det var långt från Kungsbacken. Badplatsen som hörde till stugan var halvmetern djup redan vid stranden och bara ett par tre meter ut var det mer än tre meter djupt. Glasklart vatten med ett siktdjup överstigande fem meter. Jag såg fina stenar på botten men kom inte ner hur jag än försökte. Då, när jag var ung, vet jag att jag utan vidare djupdök mellan tre och fyra meter. Det hade jag testat vid märkestagning. Trots att jag tog i så var det fortfarande lika långt kvar till botten. Bara att ge upp. Kristi Himmelsfärd var det ofta premiärdopp, men då blev det snabbdopp i det kalla vattnet. När jag och mina kusiner var åter vid stugan var vi lika varma som innan. Backen var och är brant mellan stuga och sjö.
Tivedstrollen vårbäcken
Bakom stugan rann det en grund bäck och även den var intressant. Som barn att leka vid och i och som vuxen bara att njuta av. Minnen som kommer till mig. Så många sommardagar som tillbringats i stugan i Kungsbacken. Så många sotiga grillade korvar från den öppna spisen. Så många pannkakor som gräddats och ätits av oss kusiner. Så mycket blåbär som plockats då de växte bara några meter från från stugan. Hembakt blåbärskaka och vinbärssaft som någon av våra mammor kokat. Tänk att få komma tillbaka dit igen. Det är nu minst tio år sedan jag var där. Stugan är ut- och ombyggd, men fortfarande sitter minnena kvar.
Tivedstrollen turisvägen Unden
Närmsta affär fanns i Tived. Det var alltid tveeggat att cykla dit. Backen till affären lutade ner, men sen skulle vi hem. En halvmils promenad med cykeln lockade inte alltid. Den gången jag åkte moped var det bara jag och farfar och vi hade med oss det vi behövde. Somrarna i Tivedstrakten minns jag som positiva. Jag bodde hos någon av mina fastrar eller så var vi i stugan. Jag kan inte minnas att jag hade ont då. I skolan hade jag ofta ont, men sommarloven var en fristad från smärta av alla de slag. Visst fanns det svåra stunder även då, men de var på något sätt så begränsade. 40 år har gått sedan mopedfärden. Både innan och efter har jag cyklat samma sträcka och när jag väl fick körkort så blev det bil.
pers-blabar-2
Just nu blommar Liljekonvaljerna för fullt. Lagom till Mors Dag precis som det ska vara. Jag kan inte låta bli att dela två helt olika visor, men båda är sommar om än kanske inte de mest kända. Om ungefär en månad kan vi kanske plocka blåbär igen och jag återvänder till Evert Taubes visa om den sköna sommaren. Det är så lätt att se allt det som är svårt och jobbigt, allt som hindrar.  Men: ”…här är den sköna sommaren som jag har lovat dig”.

Visningsbild:
Turistvägen längs med Unden
Turisvägen Unden bild 2 Tivedstrollen
Marina och Per är de som sätter bild på alla vackra minnen. Tack vare era bilder kan jag komma tillbaka till platser som finns djupt förankrade i mitt minne. Samtliga foton är hämtade från Tivedstrollens Facebooksida.

TACK till Tivedstrollen för att ni bistår med alla vackra foton från Turistvägen och väcker minnen från de senaste dryga 40 åren. Mitt första minne från Kungsbacken var den vecka jag tillbringade hos min faster och farbror i stugan någon gång i början av 1970-talet. 

Våren i våra hjärtan

När dagarna ljusnar och tjälen går ur marken så är det som om livet kommer åter. Fjolårslöv och gräs släpper så sakta fram små späda grässtrån, tussilago och blåsippor. Färgerna bryter av mot det gråbruna underlaget. Tänk att en liten gul blomma kan lysa upp en hel dikesren!
MP Tussilago 16 mars 2017
Det får bli en promenad i minnet med hjälp av Tivedstrollens bilder. Det är fotograferna Per Svensson och Marina Pettersson som publicerar sina bilder på Facebooksidan Tivedstrollen Tiveden Askersund och Livets Skiftningar publicerar bilderna med deras godkännande.
Tivedstrollen Askersund 24 mars 2017 3
En bit utanför staden vänder jag mig om och tittar in mot Sofia Magdalena kyrka. Trots att Askersund är en liten stad har den två kyrkor. Tidigare fanns en landsförsamling och en stadsförsamling. Sofia Magdalena var stadsförsamlingens kyrka. Numer är det sedan länge en församling. Jag vänder mig om och går längs gamla landsvägen. Tanken är att gå in mot skogen en bit bort och följa äldre stigar. I tanken förflyttar jag mig i tiden då det var häst och vagn eller de egna benen som var det sätt man tog sig fram på.
Tivedstrollen På en fd byväg om våren 1 24 mars 2017 1
Tivedstrollen Blåsippor 2' 28 mars 2017
När jag tittar in en bit från vägen lyser det av blåsippor. Viljan att plocka en bukett är stark, men de får stå kvar. De sprider mer glädje där de står bland de multnande fjolårslöven än inomhus. I min tankepromenad kan jag böja mig ned och bara njuta av dem. Reser mig och går vidare. Vägen blir lerigare och jag kommer att tänka på den gamla sången ”På en byväg om våren” av Kai Gullmar. När jag lyfter blicken och ser in i en glänta kan jag se det gamla torpet ligga där. Det står öde nu, men kanske någon tar sig an det en dag. I mina ögon blir det levande och jag kan förnimma bilden av hur det kunde vara.
Tivedstrollen Torp 1 27 mars 2017
Jag tror att de som sjöng för mig var födda i slutet på 1800-talet. Torpet minner om sången I låga ryttartorpet. Många är de gamla visorna som kommer till mig när jag sakta går längs den leriga vägen. Här går inte längre att köra bil, om det nån gång gjort det, men väl häst och vagn.
Tivedstrollen På en fd byväg Grindslant 1 24 mars 2017 1
En gång i tiden satt en grind och kanske stod det någon och öppnade för att få en slant. Det är tider långt innan min tid, men sådant jag minns från det jag läste i Astrid Lindgrens böcker bland annat. Vägen smalnar av och jag kommer in i skogen. Följer en allt smalare stig men letar mig sakta ut i mer öppen terräng och om jag inte är alldeles vilse bör jag komma ut på en större väg om några hundra meter.
Tivedstrollen Skog 2 21 mars 2017
Tivedstrollen Askersund Väderkvarnskullen 1 28 mars 2017
Tänker att det en gång i tiden var ett torp som nu fått leva vidare genom renoveringar och tillbyggnader i etapper genom årens lopp.
Tivedstrollen Torp 3 18 mars 2017
En vårpromenad under en eftermiddag sent i mars. En promenad som bara finns i min fantasi. Bilderna har fått leda mig runt och i tankarna så går nu den större grusvägen tillbaka mot staden och hemmet. Längtan och saknaden väcks. Jag vill se vårblommorna och den första grönskan komma. Känna lukten av vår. Den där speciella lukten av multnat fjolårsgräs, blandad med den friska luftens alldeles egna doft. Det är några veckor innan grönskan tagit över som just den doften av en begynnande varmare årstid finns. När grönskan väl kommer är det nya dofter.
Tivedstrollen Askersund 28 mars 2017 2
Jag ser att jag kommit längre hemifrån än vad jag tänkt mig, men i tanken spelar inte det någon roll. För jag orkar gå i timmar i sträck när jag följer Tivedstrollens bilder. I drömmen skulle jag kunna gå till Rom likt det Fred Åkerström sjunger om i Luffarvisa. Så har jag nu fått min promenad i en miljö som väcker många minnen hos mig. Min förhoppning är att även du som läser kan känna lukterna, se blommorna, höra talgoxen och de andra vårfåglarna kvittra. Har du tur ser du tranor stå nere på stycket lite längre fram. Gässen och sångsvanarna kommer i plog och fyller ut med sina läten. Våren är inte tyst. Den spelar sin egen melodi för oss.

Samtliga bilder är tagna av fotograferna Tivedstrollen. Filmen om tranorna är hämtad från Youtube.
Visningsbild:
Tivedstrollen Blåsippor 3 27 mars 2017
Tack Per Svensson och Marina Pettersson för att jag får använda era bilder och låta dem bli till en berättelse. Bilderna får mig att glömma bort att jag inte längre kan gå ut och gå eller cykla. Mina begränsningar försvinner och jag upplever våren här och nu.

Kommentera gärna! Berätta om minnen, tankar och annat som dessa bilder väcker hos er.

FM Jeck våren 2017 sjunger
FM Jeck sjunger (Foto: U-B Ledin)

PS! Livets Skiftningar kommer att få besök av fler FM-hundar såsom jag skrivit i tidigare inlägg. Tyvärr räcker inte orken till att publicera i den utsträckning jag önskar vilket fick mig att hemfalla åt önsketänkande just avseende detta, vilket jag beklagar. Men artikeln om Jeck och kärleken kommer, om än det dröjer något. Jag ber om överseende med att ni får vänta på utlovade artiklar. Tanken är iallafall att försöka publicera ytterligare artiklar bland annat om FM-hundarna. I vilken omfattning avgörs av vad jag klarar av.

//Piia-Liisa

Vintervärk och vinterverk

pers-promenad-trettondagen-2017-15
Sundsbron, Askersund (foto: Per Svensson)

Nu, när  vinterns alla helgdagar har passerat, kommer Kung Bore och intar landet. Med snö, gnistrande träd, sträng kyla och sprängande värk i större delen av kroppen. Vintervärk och vinterverk får bli temat för denna artikel. Vinterverk är det som de duktiga fotograferna jag har förmånen att få samarbeta med visar upp genom foton från både Umeåtrakten och från trakterna kring Norra Vättern. Äntligen har snön kommit till oss och lyser upp dagarna. Dessutom märks redan att dagarna blivit längre. Klockan femton var det fortfarande ljust ute, även om det gick att ana skymningsljuset.

mj-7-januari-2017-soluppgang-savar-5
Solnedgång utanför Umeå (Visningsbild, foto: Privat) 

Med snön kom också kylan och med den värken. En smärta som slog till långt hårdare än vad jag ens kunde ana. Konsekvenserna har bland annat blivit att detta inlägg skrivs idag, söndag den åttonde januari, istället för som planerat, torsdag kväll det vill säga Trettondagsafton. Men det sägs att den som väntar på något gott väntar inte för länge och min förhoppning är att ni som läsare har överseende med fördröjningen. Det tar tid och det gör ont att skriva. Men det är så roligt. Därför envisas jag med att försöka sätts samman ord och bild till en artikel. Jag hoppas av hela mitt ❤ att den tilltalar er!

mj-7-januari-2017-soluppgang-savar-2
Skymning utanför Umeå (foto: Privat)

Smärtan i kroppen fortsätter sätta käppar i hjulen. Efter en stunds arbete med artikeln gör det så pass ont i både händer och kropp att en paus blir nödvändig. Det går inte att koncentrera sig, hur gärna jag än vill. Det blir att fylla på med smärtlindrande mediciner och invänta effekten av dem. När medicinen väl haft effekt fortsätter skrivandet. Tack och lov för att behovsmedicinerna har avsedd effekt. Smärtfrihet är en utopi, men den kapar toppen av det onda iallafall. Jobbigast är att händerna inte vill samarbeta. Huvudvärk påverkar också förmågan att sätta samman ord och bild. Ständigt denna smärta som gång efter annan gör att jag inte kan göra det jag allra helst vill.

pers-promenad-trettondagen-2017-17
Det var en slåttermaskin… (foto: Per Svensson)

Bilden av slåttermaskinen kan bli en bild av kroppen och smärtan. En gång väl fungerande kunde den underlätta arbetet med slåtter. Tänk vilken skillnad att ha en maskin istället för att slå med lie. Men tekniken utvecklas och den mekaniska slåttermaskinen blir undanställd. De små åkerlapparna kanske inte ens slås längre utan tillåts att växa igen. Maskinen står som en påminnelse. Idag är min kropp som den översnöade slåttermaskinen. Till stor del obrukbar. Allt som förut gick att göra är idag bara en önskedröm och minnen. Inte nog med att maskinen passerat bäst-före-datum, den står också ute i helt fel årstid. Vemodigt. Hur ska en trasig kropp kunna prestera?

pers-promenad-trettondagen-2017-1
Den lilla gården som slåttermaskinen en gång tillhörde (foto: Per Svensson)

Med hjälp av omtanke och envishet kan även den trasiga kroppen fylla sin funktion. Vem vet, kanske rentutav den översnöade slåttermaskinen skulle kunna fungera om den togs om hand och rengjordes, lagades och smörjdes. Den blir aldrig som ny, men kan kanske fylla någon funktion. Den fyller en funktion redan nu, översnöad och övergiven. Den fick tjäna som en bild av en trasig och värkande kropp.  Dessutom visar den ett stycke historia som nu av många glömts bort. De små torpen med lite åkermark och lite skog är nästan helt borta. Stugorna kan finnas kvar som sommartorp medan marken köpts upp av större gårdar. De små styckena har skogen ibland tagit tillbaka. Men visst ser det rart ut när marken är frostigt vit och det ryker ur skorstenen? Vinterverk.

mj-7-januari-2017-soluppgang-savar-1
Utsikt från ett fönster (foto: Privat)

Ser ut genom fönstret och konstaterar att det är väderomslag på gång. Igen. Temperaturen har stigit med över 10 grader under dagen och närmar sig nollstrecket. En orsak till att kroppen bråkar med mig. När vädret är instabilt påverkas kroppen negativt och värken blir mer påtaglig. Vintervärken. Så går tankarna fram och åter så här dryga veckan in på ett alldeles nytt år. Hoppet om att snön ska få fortsätta lysa upp dagarna och att vi ska få ha kvar vinter ett par månader till finns. Låt åtminstone barnen få ett ordentligt sportlov med vinteraktiviteter under februari. Titta och njut av bilder tagna under trettonhelgen och låt oss glömma vintervärken till förmån för vinterverken!

mj-7-januari-2017-soluppgang-savar-3-bar
Utsikt från fönstret (foto: Privat)

Vintervägar och vinterlandskap (foto: Per Svensson)

Med dessa bilder av det vackra vintermörkret tagna av fotograf Per Svensson önskar jag alla läsare en god fortsättning på 2017.
Berätta gärna om dina tankar och erfarenheter av vinter och snö. Vad betyder vintern för dig? Kanske hör du till de väderkänsliga?

mj-7-januari-2017-soluppgang-savar-3
Lite mer snö i Umeåtrakten än omkring norra Vättern. (foto: Privat)

Tack till fotograferna Per Svensson och fotograferna från Umeåtrakten som själva valt att få vara anonyma.

 

 

 

Att vilja, men inte orka

Tanken idag var att skriva om Första Advent. Men så hände något.
banner-1799798_1920
Adventstid och kommande jul är en viktig del, men perspektivet blev inte såsom tänkt. För även som funktionsbegränsad vill jag ha mitt hem pyntat inför helgerna. Men hur ska jag orka? Smärtan har mig i sitt grepp idag. Veckan som gått har varit jobbig med flera vårdbesök. Vårdbesök innebär långa resor och timmar borta från hemmet. Min högra sida av kroppen håller på att säga upp sig. Den värker mer än vad som är acceptabelt, mer än vad som egentligen är rimligt för att skriva. Men idag går viljan före och så blir det vila kommande vecka.

anne-kanarieoarna-4-aloe-vera-blommor-nov-16
Kristi Törnekrona tillsammans med Aloe Vera (Foto: A. Karlsson)

”Alla har vi våra kors att bära. Han bar sitt helt öppet” Så sade en god vän till mig för många år sedan. De orden har fastnat. Han, Jesus, bar korset öppet och synligt. Att bära sitt kors öppet var inte accepterat då och är det inte idag. Vi ska inte klaga. Vi ska inte tala om det som är svårt och jobbigt. Om någon frågar hur jag mår är det förväntade svaret bra – och själv då? Att tala om hur jag i realiteten mår vill ingen höra. Det blir jobbigt och samtalet brukar då ta slut snabbt. Jag vill mycket och klarar litet. Att tala om hur jag mår är att väcka tankar hos motparten om dennes egen förmåga/oförmåga. Vi bär inte våra kors öppet. Adventstid. Otto Olsson
christmas-1038367_1920
Min ork räcker inte till det jag vill göra. Den möjlighet som återstår om jag vill ha mitt hem pyntat inför kommande helger är att be om hjälp. Städningen av min lägenhet ordnar hemtjänstens rara personal. Det blir inte någon extra julstädning, men lägenheten är iallafall ren. Adventsbelysningen fick jag lördag före Första Advent uppsatt av anhöriga. Därför har jag nu stjärnor och ljusstakar samt en bordsgran som lyser vackert. Senare kommer jag att få hjälp med att plocka fram de ärvda tomtarna. Samtidigt byttes också gardiner i sovrum och kök. Det som återstår nu är att byta till juldukar. Men, att sitta och se på när andra gör jobbet åt mig känns, även om jag aldrig var särskilt duktig på detta med att städa och pynta. EDSen har ställt till bekymmer långt innan jag fick diagnosen.
candle-68541_1920
Det som saknas nu är julblommor. Likaså en del julklappar. Många julklappar har jag samlat under året men några få saknas. Men hur ska jag orka slå in paketen? Allt detta som gick utan att jag behövde fundera över det. Nu bygger det berg. Mina händer klarar precis tangentbordet, att trycka ned de lätta tangenterna gör ont. Det sprängvärker i höger armbåge, underarm och hand. Svullet och knöligt från tumbas till armbåge. Att hålla en sked, eller ännu sämre, en mugg börjar vara på gränsen för vad jag klarar med höger hand.
advent-20725_1920
Julbak och matlagning är inställt. Jag saknar det. Kakor och bullar köps färdiga. Skinkan köps färdigkokt, bara att griljera. Det blir inte en sats av ”Kungens pepparkakor” som om degen kavlades tillräckligt tunn räckte till cirka 600 pepparkakor, blandade storlekar. Inga lussekatter eller småbröd heller. Inte ens en mjuk lingonpepparkaka. Allt detta som tidigare hört julen till. Att baka har alltid varit roligt och jag saknar att sätta händerna i en deg och doften av nybakt bröd. För tio år sedan bakade jag på 25 till 30 kg mjöl/månad. Matbröd och vetebröd. Ibland småbröd och så de obligatoriska kladdkakorna. Det var bakning minst en gång i veckan, inte sällan två. Och brödet tog slut. Pojkar i övre tonåren saknar botten. Men det var en annan tid, en annan plats. Drömmar…
easter-100176_1920-1
Så kastas jag åter till verkligheten på ett brutalt sätt. Smärtan kör över mig med krampande händer. Ett snabbt byte från höger till vänster hand för att slippa tappa muggen, men försent. Känner hur kaffet rinner över mig – igen. Haklappen fångar upp större delen, men där är ändå tillräckligt mycket för att blöta ner både tröja och byxor. Denna gången var jag dessutom helt vaken. Att muggen välter när sömnen tar sitt är en sak, men klarvaken. Vrede över hur lederna trilskas och värker och har tappat i funktion. Handen som ett löst bihang till armen. Ändå så vansinnigt ont.
poinsettia-1012087_1280
Julen knackar snart på dörren. Ibland vill jag avblåsa allt och säga att det blir ingen jul i år. Jag orkar inte en jul till. Men eftersom det är en utopi får jag istället ändra traditionerna. Det tog sin början föregående år genom att vi samlades vid flera tillfällen. Istället för att samlas alla samtidigt som utesluter mig dels på grund av permobilen, dels på grund av nedsatt ork, samlas vi i mindre grupper om fyra till sex personer hemma hos mig. Mina gäster ordnar med mat och kaffe och vi delar på inköpen. På så sätt kan jag delta i julfirandet. Alternativet hade varit en familjesamling såsom tidigare, men utan mig då jag inte kommer in hos mina anhöriga med permobilen. Nya förutsättningar skapar nya traditioner.
pers-nov-2015-4 pers-nov-2015-7
pers-nov-2015-5
pers-nov-2015-1

pers-nov-2015-11
Fem bilder från trakterna mellan Västergötland och Närke från föregående vinter. (Foto: P. Svensson)

Med dessa ord önskar jag alla mina läsare en trevlig Första Advent och en härlig inledning på adventstiden under kommande vecka. Kanske kan vi få lite vinter, men till dess hoppas jag ni kan njuta av några vinterbilder och av Helen Sjöholms ljuva stämma i Koppången.
För er som, likt mig, saknar FM-hundarna är min förhoppning att åtminstone någon ska komma på gästspel till Livets Skiftningar innan jul. Till dess – en fartfylld vinterbild med en annan hund. Jag, Pipili, återkommer med ett nytt inlägg nästa helg om orken räcker till.
swiss-shepherd-dog-354536_1920
winter-654442_1920
star-1562803_1920

pers-skidbacke
Skidbacke i Askersundstrakten (Foto: P Svensson)

Visningsbild: Adventsljus
candle-558413_1920
Berätta gärna om dina minnen, tankar och reflektioner kring adventstiden och julen. 

Det talar vi tyst om – återfall i depression

När ingenting fungerar, när tröttheten blir till bojor och smärtan hugger efter mig. Allting tappar färg och blir grått. Det glittrande spindelnätet har fångat mig.

network-586177_1920
Vackert när man ser det på avstånd. Men när trådarna i nätet fångar mig…

Depressionens spindelnät har fångat mig. Lierat sig med smärta och trötthet. Klibbiga trådar. Likheterna med forna tiders flugfångare. Ni vet dessa rullar med klibbande remsor som hängdes upp där flugorna var ett gissel. Men de tog mer än flugor. Hår till exempel. Säkerligen finns läsare som fastnat i flugfångarens klister. Depressionen känns idag ungefär lika trevlig och lika omöjlig att bli av med. För varje försök sprids de klippande trådarna allt mer till dess att de tenderar att hålla mig fast totalt. Försöket att få loss spindelnätet från ansiktet är fruktlöst. Efter en stund finns bara uppgivenheten och den goda vännens ord känns som ett hån, trots all välmening. Men se positivt på tillvaron, se hur det i trådarna glittrar som diamanter. Jo, på håll är spindelnätet otroligt vackert, men inte när jag gått rakt in i det. Daggdropparna blandas med mina tårar. Med all min smärta. Jag skyller tårarna på att ögonen är irriterade. Gråten i sig kan jag gömma men inte mina tårar.

rose-695215_1920
Det finns skönhet i det som är fruset, men när det tinar blir det bara klibbiga, svarta rester av det som varit en ros.

Först är det som om jag fryser till is, därefter kommer kallsvetten. Det droppar om mig. Från hårfästet längs kinden, ner på mina axlar. Blöter och kyler, men lägger jag över mig något bränner det och jag svettas än mer. Svettas som om jag var febersjuk, men utan att ha feber. Det är som om kroppen försöker lösa upp allt gammalt genom att skölja ur det genom svett. Depressionen är inte nedstämdhet. Depressionen tar över kroppen och psyket totalt. Och den är lömsk. Det kan vara någorlunda bra i dagar, kanske flera veckor i sträck. Tillräckligt länge för att börja hoppas att nu, nu har det vänt. Nu är jag äntligen på väg åt rätt håll. Den håller sakta på att släppa taget om mig. Jag börjar kunna se livets glädjeämnen igen. Börjar kunna tänka framåt. Jag tänker att det gamla, unkna nu är förpassat till minnets sophög. Jag gläds åter åt att mina vänner säger att jag ser pigg ut. Jag kan ta in deras ord, även om jag långt från alltid känner mig pigg. Smärtan har också dämpats. Jag kan se både daggdropparna i spindelnätet och den vackra rosen i all sin skönhet. Till dess jag vänder mig om, får spindelnätet i ansiktet och halkar på ruttna blommor.

gk-4-oktober-16-blommade-det-i-tradgarden
Frusen ros (Foto: Göran Kangedal)

På något vis känns det så mycket svårare att tala om återfall i depression än när depressionen höll mig fången helt och fullt. När behandlingen jag genomgår uppenbarligen har effekt. Jag mår bättre, men. Alltid detta men. Behandlingen ger insikt och insikt gör ont. Ibland så ont att tankar kommer om det är värt all smärta. Den psykiska smärtan kanaliseras så lätt till fysisk smärta. Det blir till slut en tankeoreda som påminner om novemberregnet då det är nollgradigt ute. Snö eller regn eller regn och snö eller bara isande kallt regn. Men väl inomhus vid frågan om hur det var ute blir svaret att det var lite kyligt och fuktigt, men nu är det OK.  Visst är det en lögn, men jag skäms av någon anledning att tala om att det är inte alls OK. Jag vet så väl att verkligheten behöver få komma fram, men den är ful och smutsig. Och vem vill visa upp det? Så mycket lättare att säga att det är OK. Gråvädret i mitt sinne vill jag bara glömma och gömma för omvärlden och för mig själv också.

person-731165_1920
Terapin har fört mig många år bakåt och öppnat dörrar jag inte visste fanns.

Jag kastas mellan dåtid och nutid i terapin och blir alltmer medveten om hur de påverkar varandra i minnets alla gömmor. Därför kommer också dessa ovälkomna återfall som jag inte vill kännas vid. Samtidigt kommer tanken. Är dessa återfall i depression en nödvändighet för att ska orka genom behandlingen? Ett sätt att ta sats inför nästa steg. De trista höstdagarna som snart kommer att få ge vika för vinterns kyla. Men ännu har vi någon månad med höst kvar, även om vintern kommer att göra ett och annat försök till innan den är här för att stanna. Kastas mellan den blöta, leriga hösten, enstaka klara vackra dagar, isande blötsnö där kylan skär ända in i märgen och så skickas runt av stormbyar som fäller mig till marken. När jag önskar lagom varma klar höstdagar. När allt börjar vända åt rätt håll, när jag kan se framåt och också känna en tillförsikt inför framtiden. Då kommer nästa smäll som golvar mig. Ibland undrar jag: Ska det aldrig ta slut?

gk-1-aprilsno
Aprilsnö (Foto: Göran Kangedal)

Men så kommer den där dagen då jag kan se det vackra. Då jag kan ta till mig livets små glädjeämnen och det ger mig kraften att orka en vända till. Helt plötsligt kan jag se skönheten i spindelnätet med daggdroppar och flugfångaren sitter i taket, inte intrasslad i mitt hår. Jag tog mig upp ur depressionen ännu en gång. Vetskapen om att det kommer en bättre morgondag gör att jag orkar. Men vi måste tala om det!

sun-1222658_1920 - kopia
Efter mörker, kyla och oväder kommer till slut de vackra stunderna.

Berätta gärna om dina tankar och erfarenheter av återfall i depression eller annan psykisk ohälsa.

Rosor, livet och att vara fel

gk-18-september-blommar-rosorna-1-2
Rosor blommar i i Örebros trädgårdar den 4 oktober 2016 (Foto: Göran Kangedal)

För andra året i rad har vi kunnat njuta av en varm höst. Så varm att blommor som hör sommaren till satt ny knopp och blommat om. När fotograf Göran Kangedal delar bilder på rosor och prästkragar som blommar i början av oktober, och andra berättar att midsommarblomster och hundkex blommar för fullt på ängsmark i Örebrotrakten, då väcks hos mig tankar på livet och meningen med livet. Hur jag hanterar det oväntade, det som inte blir som förväntat. Jag tänker mig tillbaka och försöker minnas vad jag förväntade mig av livet vid olika åldrar. Plockar fram minnen som börjar någonstans kring skolstarten och strax innan. Med dem följer också tankar kring vad som har format mig till den individ jag är idag. För hur det än var – jag fick inte det liv jag trodde att jag en gång skulle få. Barndomens och tonårens förväntningar på livet visade sig vara en chimär på många olika sätt. Men vad blev det då?

gk-orebr-hogertrafikomlaggning-1967
Örebro 3 september 1967 (Foto: G.K.)

1967 var jag fyra år och just omläggning från vänster- till högertrafik. Jag minns det inte men mina minnen börjar i slutet av 1960-talet. Jag minns mig själv som en nyfiken, vetgirig flicka som tyckte bäst om att umgås med vuxna. Några minnen som etsat sig fast hos mig är minnen där jag hjälper min far med att skärpa kedjan till motorsågen, likväl som att tillsammans med tonårspojkarna inom ungdomshemvärnet ta isär och sätta ihop K-pisten. Jag visste hur man gjorde även om styrkan i mina händer inte räckte till. Kanske var jag i sexårsåldern och allt ville jag veta. De vuxna, framförallt min far och farfar, svarade på alla mina frågor. Då var jag pojkflicka, som de sa. Men leka med andra barn var svårt. Jag förstod inte dem, kunde inte lekarna och de förstod inte mig. Vuxna var lättare. De svarade på mina frågor och berättade jag i skolan fick jag höra att jag var konstig, äcklig och en massa annat som bara gjorde att jag blev ledsen. När inte vuxna fanns tillhands gick jag, som jag skrivit om tidigare ofta till en ladugård där korna och kalvarna var mina vänner.

child-561220_1920
Jämnåriga barn gjorde mig ofta ledsen. Jag förstod inte deras reaktioner när jag berättade.

Jag förstod inte vad som var fel i det jag berättade för klasskamraterna. Jag berättade om det jag gjort, det jag upplevt och varit med om. Jag berättade om ladugården, korna och kalvarna och fick någon gång när jag var mellan åtta och tio år öknamnet ”kopiia”. Dels för att jag var kobent, men också för att jag trivdes med att vara med i lagården hos mina grannar. Först drömde jag om att bli veterinär, men det var en ganska kort period. Jag tror att den drömmen försvann bland annat av allt jag blev kallad för. Sedan skulle jag bli sekreterare. Det var under mellanstadietiden. Jag ville bli sekreterare för att jag ville skriva. Skrivandet hade följt mig sedan andra klass, men även där fick jag snart reda på att det jag skrev var fel. Om fröken någon gång läste upp det jag skrivit för klassen visste jag vad som väntade på rasten. Minnen som kommer nu när jag skriver. Fortfarande förstod jag inte varför de andra gav sig på mig. Om någon annan i klassen berättade något de upplevt var det OK, men inte när jag gjorde det. Men kalvarna kunde jag berätta allt för!

cow-1119301_1920
Att sitta i kätten hos spädkalvarna gav både värme och tröst.

Sjunde klass, ny skola, nya klasskamrater. Men utanförskapet följde med. Skillnaden var lärarna. Högstadielärarna kallade mig inte för dum, vilket lärarna på mellanstadiet gjort. Och jag drömde fortfarande om yrken där jag fick skriva, men skoltröttheten tog tag i mig och helst ville jag börja arbeta direkt efter nionde klass. Så blev det inte.  Något hade hänt på de tio åren från sex till sexton. Som barn höll jag på med praktiska saker, men det tappade jag bort på vägen någonstans under uppväxten. Kanske på grund av EDSen och smärtorna jag hade av och till, kanske på grund av att jag inte alls klarade gymnastiken. Det blev genom åren allt vanligare att jag fick åka direkt från skolan till vårdcentral eller sjukhus. Jag gjorde ett misslyckat försök på gymnasiets musiklinje. Rektor för musikklasserna talade om för mig att min styrka låg i de teoretiska ämnena. Han rekommenderade mig musiken som hobby och en satsning på ett yrke där jag fick använda min förmåga att skriva och att förstå teoretiska resonemang. På något sätt kan jag se att det knyts ihop med mina första skolår då jag var vetgirig och lärde mig mycket av att vara med i sammanhang såsom föreningsarbete och liknande. Jag lyssnade, frågade och tog till mig svaren. Men återigen kunde jag fel saker. Jag lärde mig att jag var fel och förstod fortfarande inte varför.

gk-4-oktober-16-blommar-det-i-tradgarden
Under uppväxten, framförallt i skolan, var jag precis lika fel som att denna prästkrage sätter knopp och blommar i början av oktober. (Foto: G.K.)

Jag blev någonting så småningom. Efter några år på högskolan hade jag en fil.kand i psykologi och var utbildad personalkonsulent. Jag fortsatte att läsa främst beteendevetenskapliga ämnen på deltid och arbetade parallellt till dess jag hade så pass mycket utbildning att jag kunde kalla mig för beteendevetare. Jag fick knappt sju yrkesverksamma år som just beteendevetare innan sjukdomen sa ifrån och jag blev sjukpensionär. Drömmen jag hade när jag läste på universitetet om att bli forskare och innan jag fyllt 40 år ha disputerat sprack. Den också!

gk-4-oktober-16-blommade-det-i-tradgarden
Drömmen höll inte för verkligheten… (Foto G.K)

Varför accepterades de andras upplevelser men inte mina under skoltiden? Idag har jag tankar och teorier, men inga egentliga svar.
Visningsbild:

gk-4-oktober-16-blommar-rosorna-i-tradgarden
Rosenknopp den 4 oktober, Örebro (Foto: G.K.)

Vad tänker du när du läser om drömmar som sprack, om att vara fel och framförallt – om att inte förstå varför? Varför gick det så lätt att vara tillsammans med vuxna men inte med de som var jämnåriga?

Smak av sommar

Så här när hösten gör sitt intåg vill Livets Skiftningar tillsammans med fotograf Per Eremiten Svensson bjuda på smaken av sommaren. Allt från smultron och blåbär till de goda sommaräpplena. Titta, läs, känn doft och smak och njut av att det varit sommar. Var sak har sin tid och med hösten kommer andra smakupplevelser. Men nu är det sommaren vi smakar på. Våra kära FM-hundar gillar också bär, vilket visar sig i artikeln.

pers-smultron
Smultron. Mats Paulsson sjunger: ”…jag plockar smultron vid vägens kant och trär sen upp dem på strån…”

Barfotavisan beskriver sommaren på ett underbart sätt. Hur många har sjungit den på skolavslutningar? Tänk att gå barfota i gräset och sedan känna doften av solmogna smultron. Kanske till och med så pass mycket att det blir till en eller ett par koppar och kan bli till efterrätt. Men godast är de nog iallafall att stoppa direkt i munnen. Eller varför inte trä upp dem på strå och gå längs landsvägen och bara njuta av sommar och sol. Ta in dofter, känslor, lukter, smaker. Spara dem i din minnesbank för att ha att ta fram den där stunden i november när allt är mörkt, kallt och lerigt. Då är det dags att plocka fram sommarens minnen. Och kom då ihåg att tro på sommaren som Mats Olin sjunger och Stig Olin skrev om.

pers-jordgubbe-2
Jordgubbar, midsommar, vackra blommor…

Från smultronen är steget till jordgubbar inte långt och ändå så helt annorlunda. Jordgubbar som kan användas till så mycket. Allt från sylt och saft till fyllningar i olika bakverk. Men också att äta solvarma eller med glass till. Varför inte prova att smaksätta lite Crème Fraiche med vaniljsocker istället för glass eller grädde till? En härlig smakupplevelse. Ett recept på en sommarsallad med jordgubbar hämtat från ica.se. Kan du känna smaken av jordgubbar? Blunda, tänk jordgubbar och känn lukten och smaken av dem. På så sätt kan du njuta av dem precis såsom du bäst tycker om dem. Men kanske gillar du inte jordgubbar? Då går vi till nästa sommarbär.

pers-skogshallon-3
Skogshallon eller vildhallon. Livets Skiftningar tycker bäst om dem, men givetvis är trädgårdshallon ett gott alternativ.

Skogshallon smakar så mycket hallon. Nackdelen är att de växer i snår, och att brännässlor ofta trivs tillsammans med hallonsnåren. Men vågar du dig in och har tålamodet, möjligheten att plocka får du med dig en verklig skatt. Kan du inte plocka själv kanske du kan be någon om hjälp att få åtminstone några deciliter hallon avplockade. I mitten på 1980-talet plockades mycket bär och som mest hade jag nog 10-15 kg hallon med hem. Men vi var två som plockade och det tog en hel dag. Priset? Sönderrivna händer och armar, svettig och varm och massor av arbete att ta reda på bären. Givetvis var det alldeles för mycket egentligen, men det var ett fantastiskt bärår och det gick bara inte att sluta plocka. Därför fylldes de hinkar vi hade med. Därtill kom att bären var förhållandevis torra. Återigen lukten. Lukten av varma hallon fyllde bilen, smaken satt i munnen. Det mesta blev sylt. Det som var i botten av hinkarna blev saft (det som inte gick att rensa).

Njut av hallonen i en cheesecake om du gillar det. Eller varför inte som en god smoothie?
Smoothien för oss över på nästa sommarbär som kommer i juli. Blåbär! Blåbär brukar vara lätt att få tag på även om en själv inte plockar. Kanske lite beroende på var du bor, men min erfarenhet är att det brukar gå att köpa färska plockade, rensade blåbär till ett vettigt pris.

pers-blabar-2
Plocka en bukett med blåbärsris fyllt med blåbär, sätt dig på en sten eller stubbe eller någon annan plats som passar dig. Ät bären direkt från riset, ett efter ett och ta in smaken av dem. Bry dig inte om du blir blå.

”Blåbär med socker och kylskåpskall fil” skrev och sjöng Carl-Anton i Överbyvals. Och blåbärsskogen är ett populärt ställe inte bara för oss på två ben. Pipili har hört viskas om att FM-hundar också gillar blåbär! Och flera av hundarna berättar att de gärna äter blåbär. Vissa plockar själva tillsammans med matte och en del tar en liten genväg. Blåbären finns ofta i hink och då är de ju serverade 😉 Vad matte tycker om detta sätt vägrar hundarna bestämt att berätta för Livets Skiftningar. FM Kuna får representera alla blåbärsälskande FM-hundar. FM Kudo berättar att han minsann också tycker om bär och äter dem direkt från buskarna!

FM Kuna på promenad i Blåbärsskogen 20 juli Monica Rydfjord
En sval och mysig kvällspromis i blåbärsskogen, Kuna hälsar att blåbär är gott (Foto och text: Monica Rydfjord)

Mycket av nöjet med blåbär är att komma ut i skogen för att plocka dem. Ha med gott fika. Att sätta sig med kaffe och smörgås eller vad du tycker om att ha med är en viktig del av att plocka bär. För bärplockning ska vara nöje, inte stress. Tänk att komma hem med ett par hinkar blåbär. Bara att sätta sig att rensa. Inte lika roligt som att plocka, men belöningen, färska blåbär i frysen, sylt, saft och mycket annat är värt priset. Varför inte en god blåbärspaj med lätt tinad äkta vaniljgräddglass till? Blåbärsmuffins är en klassiker och även scones med blåbärsmarmelad låter gott.
pers-korsbarstradet
Ja, här skulle kunna fortsätta med körsbär, vinbär, krusbär, äpplen och mer ändå säkerligen. Men väljer att avsluta med bilder och några länkar till. Och även om du inte syltar, saftar eller bakar – njut av bilderna och köp något gott att tugga på! Livets Skiftningar önskar en trevlig fikastund tillsammans med två- och fyrbenta vänner!

Röda Vinbär, krusbär och fläderblom

pers-applen-pa-rot-2

Blåbärskaka med mandelspån
Trädgårdssylt med hallon, vinbär och äpple
Pannacotta
Fläderblomssaft

Vinbärssylt, rårörd 
Äpplepaj

Hoppas det smakar! Berätta gärna om du provar något av recepten. Kommentera gärna artikeln. Vad betyder bär och frukt för dig?
pers-jordgubbe
Foto: Per Eremiten Svensson där ej annat anges
Recepten är hämtade från ICA och Coops hemsidor. Livets Skiftningar har ingen anknytning till dessa företag, utan har bara hämtat länkar till recept.

 

Skördetid i skog och trädgård

Tänk  energi, tänk ork. Tänk att kunna komma utomhus och göra vanliga, vardagliga saker. Att njuta av växtligheten, högsommarens och sensommarens alla vackra färger. Augusti är årets sista sommarmånad sägs det. Snart får vi njuta av sensommarens och den tidiga höstens höga klara luft. Beroende på var i landet vi bor kommer snart frostnatten som förvandlar växtligheten till en explosion av färger. Och där möter naturen oss med skördetid och delar av sitt överflöd till den som är frisk nog att orka ta tillvara på naturens skatter.

forest-674452_1280
Många och långa promenader i skogen för att ta tillvara på bär och svamp.

Livets Skiftningar plockar fram minnen från tiden då det fortfarande var möjligt att ta till vara på skogens rika skörd. Hallon och blåbär kom tillsammans med de allra första kantarellerna under juli månad. Sedan fanns alltid förhoppningen om att det skulle bli ett rikt bärår med framförallt svamp och lingon. Kanske ett år med hjortron som det extra goda. Även skördetid i trädgårdarna. Plommon, körsbär, äpplen, krusbär och vinbär togs tillvara. I den mån det odlats så kunde det vara potatis och jordärtskockor som exempel. Dill, gräslök och persilja.

berries-1225101_1280
Hallon, blåbär och jordgubbar blev till både sylt och saft.

Att sylta och safta var ett ständigt återkommande arbete. Det är inte bara att plocka, koka och så är det färdigt. Att kombinera plockandet av frukt, bär och svamp med arbete och studier tog av krafter som inte alltid fanns. Därtill kom att hjälpa äldre anhöriga till dåvarande maken att plocka i deras trädgårdar samt att dela skogen skörd med dem. Förhoppningen var att själv få en del av bären i utbyte mot att de blev avplockade. Men ibland kunde kanske 20 – 30 kg avplockade körsbär ge en liten trelitershink med hem. Det räckte lagom till en paj och till en gryta med kräm.

bing-cherries-805416_1920
Körsbär

Att komma ut i skogen, naturens eget skafferi, var ofta trevligt, men egentligen alldeles för tungt. I synnerhet om det fanns gott om bär. Det blev då många stora hinkar plockade, främst lingon. Jobbigast var att plocka svamp då det innebar långa sträckor att gå. Ibland fanns kantarellerna bara där. Stora områden med skogens guld, kantareller, som gyllene mönster invävda i mossan. Drömmen var lite senare på hösten att hitta trattkantareller och trumpetsvamp. När de väl var upptäckta, fanns de i överflöd på en relativt begränsad yta. Lättplockade.

Lingon och svamp. Inte sällan plockades de båda samtidigt. De gyllengula kantarellerna kommer dock tidigare än lingonen.

Väl hemma med skörden, trött efter en dag i skogen, var arbetet långt från slut. Då skulle skörden tas reda på. Svamp och bär rensas. Det kunde gå att förvara det orensat något eller några dygn utan att det blev förstört. Men det krävde att bär och svamp var förhållandevis torra. Långt från allt som plockades stannade i hemmet. Mycket skulle delas ut till äldre anhöriga, färdigrensat och ofta färdiggjort i form av sylt och saft, när det gällde bär.

blueberries-850881_1920
Blåbären rensades ofta helt för hand, medan lingon gick att rensa på mer effektiva sätt.

Samtidigt som det var ett nöje att vara ute i skogen blev det också till ett krav på prestation. Att gå ut i skogen bara för nöjes skull under bär- och svampsäsongen fanns inte. Det var många kilometer som det vandrades runt i skogar och på myrar för att plocka. Trädgårdarna bjöd ofta på klättrande på rangliga stegar för att komma åt frukten. När lingonsäsongen närmade sig slutet var tröttheten markant. Köket och andra utrymmen var fyllda av syltkittlar, flaskor och burkar. Kraven att det skulle syltas och saftas fanns bara och att ifrågasätta nödvändigheten att koka flera 15-litersgrytor med sylt och saft varje helg behövde inte ens uttalas.

coffee-break-920584_1920
Drömmen…
cup-1031774_1920
Kaffepausen ute i skogen eller i trädgården var nödvändig för att orka en stund till. 
chaos-227971_1920
En förskönad bild av verkligheten hemma. Lägg till hinkar med bär, kittlar med saft och sylt, tomma och fyllda flaskor och burkar samt rester från måltider, ouppackade ryggsäckar där det fanns disk, smutsiga kläder, rester av medhavd matsäck osv. Kaos…

Om det var kaos i vanliga fall så innebar skördesäsongen att detta kaos eskalerade till något slags totalt haveri där allt fanns på en alldeles för liten yta. Att rensa bär och svamp gjordes utomhus. Då kunde skräpet slängas direkt. Barr, blad, förstörda bortplockade bär, svamprens, gamla tidningar som underlag att rensa på. Drömmen att sitta vid ett vackert dukat bord och äta av smörstekta kantareller till kött och potatis, eller eftermiddagsfika (läs kvällsfika) med hemlagad sylt och nykokt saft för att släcka törsten, samt kaffe och givetvis hembakta kakor och bullar eller en smörgås på hembakt matbröd, var just det. En dröm.

Även under skördesäsongen bakades brödet hemma och bidrog till att kaoset blev ännu mer kaos.

Detta är minnen från nu många år tillbaka. Längtan till skogen finns kvar liksom saknaden svampen och bären. Även lukten av nybakt bröd och känslan av en vetedeg under händerna är kvar. Men kaoset – aldrig mer! Nu är det borta och det ska inte tillbaka!

Berätta gärna om dina minnen av skördetid både i skog och trädgårdar!