…nu är sommaren här!

”…det är våren som är slut, svarte bonden så tvär…”

Hur är det egentligen? Jag tänker på detta att se det som är bra när allt tycks jobbigt och svårt. Jag kan bara utgå från mig själv och mina tankar och handlingar. Jag vill så gärna publicera betydligt fler artiklar här på bloggen än vad jag gör. Frustration, smärta, irritation får mig att skjuta fram skrivandet. Många gånger börjar jag på ett inlägg men så börjar händerna domna och armarna värka. Dimsyn av och till och jag får en känsla av att vilja kasta ut datorn och allt som hör till genom fönstret. Trötthet, andfåddhet och smärta sätter ständigt käppar i hjulen. Men så idag, nu under kvällen kom Evert Taubes underbara sång till mig. Den är tidlös. Jag fick knuffen som behövdes för att skriva. Det gör inte mindre ont ikväll men nu ska det skrivas. Ikväll struntar jag i smärtan. Jag vet att jag får betala i form av ökad smärta, men ibland är det värt det och nu är ett sådant tillfälle.
Turisvägen Unden Tivedstrollen.jpg
Ovanstående bild är tagen av Tivedstrollen för några dagar sedan. Det är gamla landsvägen (del av) mellan Finnerödja och Tived, nu kallad för turistvägen Unden. Sjön Unden ligger mellan Västergötland och Närke och är en källsjö med stora djup. Cirka en halvmil från det lilla samhället Tived ligger byn Kungsbacken. En halvmil uppförsbacke ska tilläggas. När jag såg bilden försvann 40 år och jag har min farmors enpetare. Jag tror att farfar kallade mopeden för det. Han moped hade nog växlar. Jag var 13, skulle fylla 14 och hade kört med farfar från Laxå till Tived. Det var en av få gånger jag körde moped och att jag inte hade åldern inne hoppas jag är preskriberat. Vi skulle till Kungsbacken där släkten hade en sommarstuga. Och minns jag inte alldeles fel så var det strax efter skolavslutningen. Stugan finns fortfarande kvar i släkten och ligger en bit in i skogen. Fem minuter tog det att springa ner till Unden och det dubbla, minst att gå tillbaka till stugan som ligger högt.
Tivedstrollen Unden
Väl ner vid sjön var det att förbereda sig för kallbad. Unden blir sällan över 20 grader med undantag för den del som är extremt långgrund. Ullsandsmo kallade vi det badet för då, men tror att det idag har ett annat namn. Men det var långt från Kungsbacken. Badplatsen som hörde till stugan var halvmetern djup redan vid stranden och bara ett par tre meter ut var det mer än tre meter djupt. Glasklart vatten med ett siktdjup överstigande fem meter. Jag såg fina stenar på botten men kom inte ner hur jag än försökte. Då, när jag var ung, vet jag att jag utan vidare djupdök mellan tre och fyra meter. Det hade jag testat vid märkestagning. Trots att jag tog i så var det fortfarande lika långt kvar till botten. Bara att ge upp. Kristi Himmelsfärd var det ofta premiärdopp, men då blev det snabbdopp i det kalla vattnet. När jag och mina kusiner var åter vid stugan var vi lika varma som innan. Backen var och är brant mellan stuga och sjö.
Tivedstrollen vårbäcken
Bakom stugan rann det en grund bäck och även den var intressant. Som barn att leka vid och i och som vuxen bara att njuta av. Minnen som kommer till mig. Så många sommardagar som tillbringats i stugan i Kungsbacken. Så många sotiga grillade korvar från den öppna spisen. Så många pannkakor som gräddats och ätits av oss kusiner. Så mycket blåbär som plockats då de växte bara några meter från från stugan. Hembakt blåbärskaka och vinbärssaft som någon av våra mammor kokat. Tänk att få komma tillbaka dit igen. Det är nu minst tio år sedan jag var där. Stugan är ut- och ombyggd, men fortfarande sitter minnena kvar.
Tivedstrollen turisvägen Unden
Närmsta affär fanns i Tived. Det var alltid tveeggat att cykla dit. Backen till affären lutade ner, men sen skulle vi hem. En halvmils promenad med cykeln lockade inte alltid. Den gången jag åkte moped var det bara jag och farfar och vi hade med oss det vi behövde. Somrarna i Tivedstrakten minns jag som positiva. Jag bodde hos någon av mina fastrar eller så var vi i stugan. Jag kan inte minnas att jag hade ont då. I skolan hade jag ofta ont, men sommarloven var en fristad från smärta av alla de slag. Visst fanns det svåra stunder även då, men de var på något sätt så begränsade. 40 år har gått sedan mopedfärden. Både innan och efter har jag cyklat samma sträcka och när jag väl fick körkort så blev det bil.
pers-blabar-2
Just nu blommar Liljekonvaljerna för fullt. Lagom till Mors Dag precis som det ska vara. Jag kan inte låta bli att dela två helt olika visor, men båda är sommar om än kanske inte de mest kända. Om ungefär en månad kan vi kanske plocka blåbär igen och jag återvänder till Evert Taubes visa om den sköna sommaren. Det är så lätt att se allt det som är svårt och jobbigt, allt som hindrar.  Men: ”…här är den sköna sommaren som jag har lovat dig”.

Visningsbild:
Turistvägen längs med Unden
Turisvägen Unden bild 2 Tivedstrollen
Marina och Per är de som sätter bild på alla vackra minnen. Tack vare era bilder kan jag komma tillbaka till platser som finns djupt förankrade i mitt minne. Samtliga foton är hämtade från Tivedstrollens Facebooksida.

TACK till Tivedstrollen för att ni bistår med alla vackra foton från Turistvägen och väcker minnen från de senaste dryga 40 åren. Mitt första minne från Kungsbacken var den vecka jag tillbringade hos min faster och farbror i stugan någon gång i början av 1970-talet. 

Annonser

God Jul!

mj-23-dec-16
Jul i Umeå-trakten. (foto: Privat)
Det blir en vit jul på en del håll i landet. Det har Livets Skiftningar fått fotobevis på! På många andra håll lyser snöns med sin frånvaro. Men julstämning beror på så mycket mer än snö. Livets Skiftningar vill passa på att önska alla sina läsare en riktigt God Jul med några härliga julbilder och samtidigt tacka er alla. Utan läsare – ingen blogg.
mp-liseberg-4
mp-liseberg-2
mp-liseberg-3
Jul på Liseberg (foto: Marina Pettersson)
background-1742035_1920
”Det strålar en stjärna…” (arkivbild)
Lucia förebådade julen. Julen som nu är här – äntligen, kanske du tänker. För andra är julen inte annorlunda än andra dagar. Men jag hoppas ändå att ni alla kan få känna julefrid, oavsett om ni firar jul eller inte. För att kunna få en stunds ro i hjärta och själ är något vi alla behöver. Hur vi finner denna ro, om vi finner den, är givetvis individuellt. Musik och bilder kan vara ett sätt.
mj-23-dec-16-bild-2
Vintervy i Umeåtrakten 23 december (foto: Privat) Vinterhamn
För att lysa upp vintermörkret tänder vi gärna ljus. De levande ljusen är också rofyllda att se på. Helen Sjöholm sjunger om julens ljus och budskap. Oavsett om du delar tron eller inte så kan de välkända julsångerna ge ro i sinnet. De hör julen till trots allt.

pers-soluppgang-over-askersund-11-dec
Ytterligare en vinterhamn. Denna gång fångad av fotograf Per Svensson  en tidig morgon i Askersund strax innan Lucia.

Rickard Söderberg får avsluta den musikaliska delen med en av de vackraste sånger jag vet. Adams julsång eller O Helga Natt som den också kallas. För natten då Gud lät sin son födas till världen är helgad för dem av oss som bekänner sig till denna tro. Det står i Bibeln, Lukasevangeliets första kapitel, vers 31: ”Du ska bli havande och föda en son, och du ska ge honom namnet Jesus.” Det är ängeln Gabriel som talar till Maria. Maria var en flicka, kanske omkring 14 år gammal. Hon får detta budskap. Ett barn ska förda ett barn som ska bli något alldeles speciellt. Ett barn, men hon vet att för att hon ska bli havande krävs att hon är tillsammans med en man. Hon är trolovad, som det står, med Josef. En ung man, men de är inte gifta. Hon är säkerligen även väl införstådd med vad det innebär att bli med barn utanför äktenskapet. Ändå visar hon en tillit utan dess like.

mary-498526_1280
Jungfru Maria (arkivbild)

Den tillit som beskrivs i vers 38 är en tillit som vi alla kan lära något av. Marias svar till ängeln Gabriel. ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt”  Tänk att kunna känna en sådan tillit. Att lita så förbehållslöst på en annan person. Kanske var det barnets tillit Maria visade eller var det ungdomens självklara orädsla? Oavsett vilket – att lita till och lita på varandra hoppas jag att många ska få uppleva. Med Marias tillit avslutar jag denna hälsning till er all och givetvis:

 

God Jul

mp-god-jul
God Jul! (Foto: Marina Pettersson)

pers-tomtens-stubbe
Visningsbild: Tomtens stubbe (foto Per Svensson)

En vit jul…

…eller en krossad dröm.
christmas-1693302_1920
Drömmen om en vit jul ”med klappar och julgran och ringdans också” lever hos många. Men det är alltför ofta just en dröm. En dröm sett ur flera perspektiv. Kanske tänker du på gnistrande snö och på kvällen en tindrande klar stjärnhimmel där andedräkten bildar små moln för vart andetag. Lagom kallt ute och vad som är lagom varierar ju från person till person. Samma med snömängden. Allt från några centimeter till meterdjup snö kan vara lagom. Att efter julmat och julklappar gå ut och titta på vinterhimlen är en upplevelse, men det finns många som aldrig får chansen.
spetters-1343595_1280
Den vackra stjärnhimlen består för alltför många av de ”stjärnor” som ses genom alkoholens dimma, direkt eller indirekt. Julen sägs vara barnens högtid. Många barn blir under julhelgen de som har ansvaret för att allt fungerar hemma. Egentligen är det för dem kanske inte så stor skillnad mot andra dagar eller helger där alkoholen har tagit första platsen. En vit jul är en dröm. Många är de som för var storhelg fått samma löfte. De vuxna ska hålla sig nyktra i år. De lovar dyrt och heligt att inte dricka, men det är bara tomma löften. Barnen vet redan att det är lögn, även om löftet uttals med en uppriktig vilja. Hoppet ligger i att spriten ska ta slut  och att det inte finns något ställe där det fortfarande går att få tag på mer alkohol. För den romantiska bilden som visas av alkoholen är lång från verklighet. Verkligheten är den att det går alltid att få tag på mer alkohol.
advocaat-1902338_1920
Här är det äggtoddy. Det är kanske inte så vanligt i Sverige, men bilden ger dock sken av att det är något som hör julen till. Något positivt och trevligt. Verkligheten kan illustreras med denna bild. Den så kallade fyllehunden, en bild av alkoholen (etyl) i dess kemiska sammansättning.  Fyllehunden är ett bra namn, men kanske en förolämpning mot våra vänner hundarna.
ethanol-1094992_1920
De är klokare än vad vi människor är och håller sig (som regel) från gifter. Men de drabbas också av de vuxnas drickande. Alkohol skadar, djupare än vad många ens kan föreställa sig. En vit jul med snö och utan sprit, öl, vin. Och det som sägs i Ordspråksboken (Bibeln, GT) att där vin går in går vett ut stämmer i stor utsträckning. Den jul vi ser på TV och som vi gärna föreställer oss är en illusion. Verkligheten är inte sällan ett ostädat hem, fylla och bråk. Mer än vanligt. Med fyllan kan också följa misshandel. Spriten som köptes för att räcka hela helgen är slut redan innan julafton och det köps hem mer. Är systemet stängt finns alltid personer villiga att sälja.

I de hem där alkoholen regerar tar den ofta allt. Julklappar kanske finns eller så har pengarna förbrukats på sprit. Den skillnad som kan finnas är att det är fler dagar och mer sprit än andra helger. Nu har jag beskrivit hur det kan se ut där alkoholen har tagit över allt. Givetvis finns det alla varianter på hur dominerande alkoholen tillåts bli. Men gemensamt är att för mycket alkohol skadar barnen och deras tillit till oss som är vuxna. Väl tillbaka i skolan får många uppgiften att berätta om jullovet. Undrar hur många barn som skrivit ner drömmen om hur de önskade att julen skulle ha varit. För att berätta om verkligheten är inte något alternativ.
teddy-bear-1272648_1920
En vit jul
 
är en kampanj som drivs av IOGT-NTO (nykterhetsrörelsen) och som på olika sätt kämpar för barnens rätt till en vit jul. Livets Skiftningar brukar inte lyfta fram enskilda organisationer, men idag, fjärde advent 2016, görs ett undantag. För våra barns skull. Följ länken och gör vad du känner passar dig. Kanske avstå från alkohol?
För visst är våra barn värda en vit jul?

Ta det lugnt om du har möjlighet dessa dagar som är kvar till dess vi kommer till julafton. Släpp stressen ett slag och njut av den kommande helgen. Livets Skiftningar återkommer med en julhälsning till er alla i samband med julhelgen.
Avslutningsvis bidrar fotograf Per Svensson med vackra bilder som ger känsla av att julen är i antågande. Tomtens stuga samt bilder från en morgonpromenad för någon dag sedan. Titta och njut.

pers-tomtens-stubbe
Berätta gärna om dina minnen från julfirande!
Visningsbild (arkiv):
sirloin-414384_1920

Lucia, längtan och omöjliga drömmar

I morgon, tisdag, kommer Lucia, Ljuset Drottning åter till oss. Malena Ernmans skönsång inleder denna artikel och Per Svenssons vackra morgonfoto avslutar.

Hur många barn har genom åren drömt om att få vara Lucia? Att komma med ljus och glädje när allt är mörkt och kallt. Barnet som ville bära ljuskronan tänkte inte så, även om innebörden var densamma. Många är de barn, idag stadgade vuxna, som fortfarande kan känna ett sting av saknad och sorg trots vackra sånger. För de fick aldrig bära kronan på grund av utseende eller kön. Lucia var, då för 40 år sedan, förbehållen skolans vackraste flicka. Vem som skulle väljas till Lucia var ofta självklart. Alla vi andra fick finna oss i att komma i andra, tredje, fjärde hand om vi ens fick vara med. Fel frisyr, kroppsform, färger, kön… Inte tillräckligt vacker för att vara med som tärna ens alla gånger. Allt beroende på om klassens alla flickor fick vara med eller om det var begränsat antal. Vi som stod utanför fick drömma och titta på. Men det behövdes ju publik också.

lucia-1108754_1280
En Lucia och resten tärnor, tomtar, stjärngossar.

Lucia är en vacker tradition, om än med långt från kristna värderingar i begynnelsen. Liksom många andra högtider som vi idag knyter till den kristna traditionen har även Lucia rötter i olika traditioner. Det kunde vi läsa om i föregående artikel av vännen bbnewsab.  Lucia kom från Syracusa, Sicilien och dog troligen martyrdöden. Sägnen säger att hon rev ut sina ögon för att skicka dem till sin trolovade. Av Jungfru Maria fick hon nya, än vackrare ögon och Jesu moder var hennes skydd. Berättelsen om Helgonet Santa Lucia kom så till det mörka norden och hon kom med bud om ljusets ankomst. Idag är Lucia en ung, vacker kvinna eller flicka med ljuvlig sångröst. Ja, även ålder diskvalificerar. Lucia ska vara ung, en jungfru i betydelsen vacker och på väg att bli kvinna. Oskuldsfull.

santa-lucia-177216_1280
Helgonet Santa Lucia som staty på Sicilien.
När vinternätternas mörker täcker stor del av dygnet söker vi efter ljus. Att vi pyntar med ljusstakar till advent, julgranar både inne och ute och ljus i alla dess former. Vintermörkret kan vara tungt att bära. I alla tider har människan sökt ljuset och hittat anledningar till att fira. En ljusdrottning när mörkret är som svårast lyser upp både hjärta och boning. Lucianatten har varit och är fortfarande en speciell natt. Många är de ungdomar som är uppe hela natten och i tidig morgontimma gästar bekanta med sång om Lucia. Lussevaka tror jag att det kallas fortfarande. För många en anledning till festande. Kanske inte alla besök är välkomna. För många, många år sedan gick jag själv med till några lärare för att sjunga om Lucia och vi välkomnades med fika trots tidig morgon vill jag minnas.
lucia-1502589_1920
Traditionell Luciakrona med levande ljus.
Luciakronan, alltmer sällan med levande ljus, sades vara Lucias sätt att få mer ljus, att se bättre. Idag är den som regel batteridriven. Askersunds Lucia med tärnor kom och sjöng för många på olika former av boenden i staden igår, söndag. Visserligen två dagar för tidigt, men lika välkommen iallafall. Vare sig Lucia eller tärnorna hade levande ljus, vilket annars är vanligt vid officiella Luciatåg. Här i Askersund är det Lions som ordnar med Lucia och om jag förstod rätt så avgör lotten vem som bär kronan. Det känns bra, för att återknyta till inledningen. Att se Lucia komma med häst och släde en kall decembermorgon drömmer vi kanske om när vi tittar ut i mörkret. Plusgrader och helt snöfritt, långt från den kalla vintermorgon som Lucia ofta förknippas med. Nedan Luciafirande från Zorngården i Mora 2007.

Här får ni lyssna till mer musik från Lucia 2011:

Musiken hör Lucia till. Lucia med tärnor kommer sjungande till oss. Och när vi lyssnat till den vackra musiken återstår en sak. Lussefika! Lussekatter och pepparkakor serverade med varm glögg eller kaffe/saft. För vad är Lucia utan lussekatt?
lucia-1865069_1920
gingerbread-1076364_1920
Kanske är pepparkakorna hembakade. De smakar alltid bäst, oavsett om bocken fått mörka eller ljusa ben, eller är det möjligen en lussekatt i pepparkaksform?
Trevlig Lucia!
Berätta gärna om dina erfarenheter av Luciafirande, lussevakor och annat som kan höra Lucia till!
För att få ytterligare julstämning avslutas denna artikel med bilder som är tagna av fotograferna Per Svensson och Marina Pettersson om inte annat anges.

och så några arkivbilder:

winter-654442_1920

pers-soluppgang-over-askersund-11-dec
Soluppgång över Askersund 12 december. Fotograf Per Svensson

 

Mindre kända fakta om luciafirandet

Hej! Jag har ett meddelande från GGV Pipili.

Hon har efter strul med sin trilskande dator, och även till följd av helt andra saker i hennes närmiljö, varit helt ur slag under större delen av denna helg, som nu har övergått till måndag då detta publiceras. 

Men nu verkar strulandet, efter sju sorger och åtta bedrövelser, vara över för denna gång. Vilket måste kännas skönt ity att strul ju tär på krafterna för både friska och sjuka. 

Så någon gång under måndagen ska förhoppningsvis GGV kunna/orka publicera ett alldeles eget blogginlägg om Lucia, luciafirandet och sånt som därtill hör. Allt garnerat med egna bitterljuva minnen från barndom och uppväxtår på det där oefterhärmeliga vis som kan sägas vara något  av GGV Pipilis varumärke och signum här på bloggen. Samt rikt illustrerat – som vanligt/brukligt. 

När jag – som alltså inte är GGV Pipili utan bbnewsab – nu berättar om detta här på bloggen, tänker jag som så, att då kan ju jag passa på att samtidigt lyfta fram lite mer kulturhistoriska fakta om Lucia och luciafirande. Helst då sån information som kan  förmodas vara mindre känd/spridd. 

Exempel på välkänd faktainformation är att Luciadagen firas till åminnelse av helgonet Sankta Lucia. Men det är inte hela sanningen. Långt därifrån.


Faktum  är att vår svenska Lucia är en blandning av både förkristna och kristna figurer  
Sålunda finns det av allt att döma beröringspunkter mellan vårt luciafirande och Lucifer, vilket som bekant är ett annat namn på Satan eller Djävulen. 

Att Luciadagen längre tillbaka i tiden hade kopplingar till mörkrets magiska krafter är egentligen inga konstigheter. Innan vi i Sverige gick över till den gregorianska årskalendern år 1753 (innebärande att den 17 februari det året följdes av den 1 mars), låg alltså Luciadagen ännu närmare vintersolståndet i tid än vad fallet är i dag. 

 
Vintersolståndet innebär att vi har årets längsta natt och kortaste dag. Sedan vänder det, nätterna blir kortare och dagarna successivt allt längre. 
 

Lucia innehåller samma ordstam som Lucifer och går tillbaka till latinets ”lux”, vilket betyder ”ljus”.

Oavsett rådande religion – hedendom eller kristendom – har vintersolståndet uppfattats som extra magiskt och av den anledningen betydelsefullt för människors väl och ve. Även firandet av julen går att koppla direkt till vintersolståndet.

 

Jul och julfirande har alltså ägt rum långt innan kristendomen såg dagens ljus. Snarare är det så, att kristendomen har lagt rabarber på julfirandet och omvandlat denna ursprungligen hedniska/förkristna högtid till att utgöra ett högtidlighållande och firande av Jesusbarnets födelse (något som anses inträffa på juldagen, den 25 december; jfr hur vi firar advent liksom för att förbereda oss inför julens och Jesusbarnets ankomst, dvs det latinska ordet ”adventus” betyder helt enkelt [någons eller någots] ”ankomst”, i detta fall Frälsarens ankomst till jorden i form av Jesusbarnet). 

 
Härav följer att även Lucia och firandet av Luciadagen är ett sätt för den kristna kyrkan att helt enkelt försöka ”förkristliga” (det hedniska) julfirandet. 
 
Den Lucia vi firar den 13 december är ett helgon med anor från den romersk-katolska kyrkan, Hon sägs ha levt i Sicilien. Vare därmed hur det vill. En sak är i alla fall klar: Vårt luciafirande har inte mycket gemensamt med den italienska helgonkulten.
 

Historieprofessorn Dick Harrison berättar så här om Lucia i en artikel han skrivit i Svenska Dagbladet (se: http://blog.svd.se/historia/2013/12/13/lusse-lucifer/ ): 

blog.svd.se
Sveriges ledande mediesajt – SvD.se. Svenska Dagbladets nyhetssajt låter läsarna ta plats och fördjupar nyheterna.


 
Kombinationen av vinter, natt och stort mörker gjorde tidigt att  Lucianatten förknippades med magiska krafter. I det gamla bondesamhället trodde man att troll, näcken och andra onda väsen var särskilt farliga just då. Det värsta som kunde hända var om man mötte ”lussefärden”, ett ord som låter lite väl mycket som Lucifer  för att det skall kunna röra sig om en slump. Hur namnet har uppstått är omöjligt att räkna ut på grund av bristen på källor om medeltida folktro, men det är inte osannolikt att man har slagit ihop Oden och djävulen till Lusse och trott att varelsen drog fram  på natten med ett följe av demoner, smådjävlar och annat elände. Av andra källor vet vi att Oden efter kristnandet gärna förknippades med djävulen.

Dick Harrison fortsätter: 
 
En tydlig indikation på att vi har att göra med resultatet av lärd och folklig kultur är historien – bland annat känd från Norrland – att Lusse var en kvinna som ursprungligen var Adams första hustru. Lusse skall ha varit den verkligt ansvariga för den frestelse  som ledde till syndafallet, varefter Gud bestraffade henne och hennes barn genom att fördriva dem till underjorden. Historien är en variant av den gamla judiska historien om Lilit, som efter att ha lämnat Adam sägs ha blivit anmoder till alla demoner. Enligt  en norrländsk berättelse var Lusse främst på jakt efter små barn att röva bort.

Och historieprofessorn från Lund avslutar med: 
 
Det bör påpekas att även ordlikheten med löss spelade en viss roll i folktron. Det berättades att Lusse kunde anlända med en vagnslast löss, som hon släppte av på gårdstunet för att plåga folket. Man borde under alla omständigheter hålla sig inne på Lucianatten,  stänga alla fönster dörrar och noga akta sig för Lusses vrede.
 
Mattias Axelsson heter en annan person som vet en hel del om luciafirande och luciatraditioner. Han är till vardags skollärare och driver en mycket intressant blogg, som heter ”Högtider och traditioner”. Den bloggen fötjänar många läsare.
 

I en bloggartikel, som Axelsson skrivit och som har rubriken ”Varför firar vi lucia den 13 december?” (se: https://hogtider.wordpress.com/2008/12/04/varfor-firar-vi-lucia-den-13-december/ ), kan vi läsa en hel del intressanta saker.

hogtider.wordpress.com
Kort svar: Att vi i Sverige firar lucia den 13 december har egentligen ingenting med helgonet Lucia att göra utan härrör från det faktum att vintersolståndet på …


 
Som till exempel detta: 
 
[Det]  bör påpekas att den svenska lucian inte hämtat någon inspiration från det italienska helgonet (utom namnet). Utseendet på lucia är istället antingen (som Carl W. von Sydow m.fl. menar) en traditionsöverföring från det tyska ”Kinder Jes” som var en efterträdare till St Nikolaus som gåvoutdelare kring jul eller ett senare lån från stjärnogossetågens änglar (som bl.a. Hilding Celander och Martin P:n Nilsson menar). 
 

I en annan bloggartikel – https://hogtider.wordpress.com/2009/12/12/varfor-har-lucia-vita-klader-och-ljus-i-haret/ – berättar Mattias Axelsson ännu mer om luciafirandet.

hogtider.wordpress.com
Varfor har Lucia vit klader,ljus i haret,och rott band kring midjan. Men vad ska vi har pa huvudet en hatt,en blommor eller vad ska vi har pa huvudet?

I den bloggartikeln – som har rubriken ”Varför har lucia vita kläder och ljus i håret?” – diskuterar Axelsson teorier som: 1) Kan det ha varit stjärngossetågens ängel som med tiden omvandlades till Lucia? Samt: 2) Kan det ha varit Jesusbarnet som med tiden omvandlades till Lucia? 

 
Vad gäller hypotes nr 2 låter Axelsson i denna sin bloggartikel en annan känd folklorist få komma till tals. 
 
Jag citerar:
 

C.W. von Sydow skrev 1931 boken Lucia und Christkindlein. Där lägger han fram tesen att luciafiguren kommer från den tyska Christkindleintraditionen. Christkindlein (även kallad Kindchen Jesus eller Kinken Jes) är reformationens försök att göra sig av med den populäre gåvoutdelaren St Nikolaus.

Eftersom Luther ville bli av med alla helgon var Nikolaus en nagel i ögat. Därför skapades Kinken Jes – det lilla Jesusbarnet – som en motvikt. Kinken Jes delade också ut gåvor, men i samband med julfirandet.

Dock var Kinken Jes alls inget litet barn utan en vitklädd kvinna med ljuskrans kring håret. Till Sverige kom hon på 1600-talet via tyska köpmän och fanns med som gåvoutdelare kring jul i högborgerliga kretsar. Dock konkurrerades Kinken Jes snart ut av först julbocken och sedan jultomten.

 Jag hoppas att jag, med hjälp av Dick Harrison och Mattias Axelsson, nu har lyckats förmedla information om vårt luciafirande som inte är så känd för kreti och pleti. 

 
Därmed dags att avsluta. Jag gör det med att säga: TREVLIGT LUCIAFIRANDE! önskar både jag och GGV Pipili den här bloggens läsare/följare!
 
Och som sagt: Vill det sig väl, kommer GGV själv att bjuda oss alla på en rikt illustrerad bloggartikel med högst personliga tankar och känslor som rör Lucia och luciafirandet såväl förr som nu. 

Rör vid mitt hjärta – om vikten av att få bli (be)rörd och att få (be)röra andra.

Hej igen, alla ni som följer GGV Pipilis fina blogg!
 
Det är jag, Astrid Brefdufwa, som sitter framför tangentbordet i dag för att skriva ett blogginlägg, så att GGV Pipili inte ska få dåligt samvete över att hon inte orkar skriva ett alldeles eget blogginlägg. Förhoppningsvis kan GGV Pipili återkomma nu under helgen, den 2 advent. 
 
Jag för min del tänkte skriva lite om hur viktigt det är med att kramas. Särskilt då detta med att ge varandra gullekramar. Hela Malte Mullvads affärsidé bygger på att vårt behov av kramar, i synnerhet gullekramar,  är hart när omättligt. Bara fördelar, inga biverkningar.
 
Den som inte ges chansen att krama andra eller att bli kramad av andra torde leva ett rätt torftigt liv. Vi som arbetar på ;alte Mullvads Magiska Hembageri är väl medvetna om gullekramars betydelse i stort som smått, så därför tänkte jag i dagehs blogginlägg uppehålla mig kring vikten att kunna få (be)röra (i både bildlig och bokstavlig bemärkelse) och att själv kunna få bli (be)rörd av andra (också det, givetvis, i bildlig och bokstavlig bemärkelse).
 
Men först tänke jag skapa lite stämning genom att spela Björn Skifs ”Håll mitt hjärta” för er alla. 
 

”Håll Mitt Hjärta”

Om du klickar på videoklippet här ovanför, kan du få höra denna populära svensktoppslåt. Skulle det inte gå att klicka på det, så kan du i stället klicka på denna länk: https://www.youtube.com/watch?v=Ey-yt2RGjVQ . Då ska du få upp samma YouTube-klipp.

Sångtexten är enkel men innerlig. Den går så här:

Håll mitt hjärta, Håll min själ.
Lägg mitt huvud i ditt knä.
Säg att du menar
och vill mig väl.
Håll mitt hjärta. Håll min själ.
Som jag väntat alla år.
Du kan läka mina sår.
Ta mina händer och gör mig hel.
Ta mitt hjärta.
Ta min själ.Håll mitt hjärta.  Håll min själ.
Låt mig bara stanna här.
Så allt jag ber dig, allt jag begär:
Håll mitt hjärta. Håll min själ.
Håll min själ.
Sedan tänke jag i dag att berätta för er om den emarikanske psykologen Harry Harlow.
Under 1950- och 1960-talen genomförde han experiment på rhesusapor. Han ville studera vad som händer små apungar/apbarn om de berövas kontakten med sin riktiga apmamma. Hur går det för dessa apungar, om de sällan eller aldrig blir kramade av sin mamma utan tvingas växa upp mer eller mindre i ”splendid isolation”?
 
Ja, man behöver nog inte vara någon Einstein för att förutsäga hur det här experimentet gick.
 
Kort sagt: Det gick inte alls bra för dessa apbarn. 
 
Sannolikt skulle samma sak hända om det vore frågan om människobarn som behandlades på samma grymma vis.
Behöver jag nämna att i dag skulle det vara förbjudet, av etiska skäl, att genomföra den här sortens djurexperiment? Blott IS, Islamiska staten, kan väl behandla folk och fä på samma motbjudande och bestialiska vis i dag. Och IS är som bekant stämplad som en terrororganisation. 
 
Den här psykologen Harry Harlow ville studera hur banden mellan barn och deras föräldrar uppkommer. I ett av experimenten avlägsnade han apungar (av arten rhesus) från deras mödrar. I stället erbjöds de här apbarnen att hålla till godo med endera av två olika sorters ”surrogatmödrar”. I en tredje grupp fick apungarna i sin bur tillgång till båda surrogatmammatyperna. Och så fanns det en fjärde grupp, i vilken apbarnen fick försöka klara sig bäst de kunde utan att någon apmamma fanns tillgänglig/närvarande hos dem över huvud taget. 
 
Den ena av de två surrogatmödrarna var tillverkad av frottétyg, den andra hade gjorts av ståltråd.
 
Här nedanför kan du beskåda två foton på de här båda surrogatmödrarna. Överst ser du frottévarianten av apmamman. Och längre ned, till höger ser du ståltrådsvarianten. 
 
Jag tycker, med förlov sagt, att båda apmammorna mest påminner om spöken, vålnader. Något som man snarare skrämmer barn än tröstar dem med. Håller du som läser dessa rader med mig? Skulle du vilja bli ktramad av en sådan figur? I så fall vilken av dem? Den av frottéduk eller den av ståltråd. Jag hoppas att du inte svarar att du väljer den av ståltråd, ty då tror jag att jag får dåndimpen direkt. 
Rhesusapa klänger på sin surrogatmamma

Surrogatmamma

 

Aungarna delades hur som helst in i tre grupper. I den första gruppen tillhandahöll tygmamman ingen mat till dem, medan ståltrådsmamman gjorde det, i form av en fastsatt nappflaska innehållande välling. I den andra gruppen var förhållandena omvända. I denna andra grupp var det således tygmamman som tillhandahöll maten, medan ståltrådsmamman inte gjorde det.  Och så fanns det en tredje grupp. De apungar som tillhörde den fick växa upp utan både riktig/äkta apmamma och apmammasurrogat. 

Så hur utföll det här experimentet? Jo, apungarna klamrade sig fast vid sin tilldelade ”mjuka” tygmamma oavsett om ”hon” gav mat till dem, via vällingnappflaskan, eller inte.

Det hårda och kalla ståltrådsmamman försökte apbarnen mest hela tiden att undvika. De sökte sig till henne enbart när det var hos henne mat (i form av välling) stod att finna. 

Varje gång apungarna utsattes för något oväntat eller oönskat – typ starka och skrämmande ljud – var det till den mjuka tygmamman de tydde sig för skydd och tröst. Detta gällde oavsett om det var tygmamman som var den som brukade bjuda dem på mat eller inte. Den hårda och kalla ståltrådsmamman var alltså inget att ty sig till, att hålla i hand eller krypa upp i famnen på, när apungarna sökte tröst. 

 
När apbarnen placerades i obekanta miljöer tillsammans med sina tygmammor, klängde de sig fast vid mamman tills de kände sig tillräckligt trygga för att våga undersöka och utforska omgivningen närmare. Så fort apbarnen blev skrämda, oroade eller stressade på annat vis, var det till tygmodern de sökte sig för att erhålla skydd och tröst. 
 
När aporna istället placerades i obekanta miljöer utan sina tygmammor betedde de sig mycket annorlunda. De stelnade till i skräck, skrek, kröp ihop och sög på tummen. Några apor sprang skrikande från föremål till föremål, uppenbarligen letande efter sin tygmor. 
 
Om de här försöksaporna i stället placerades i obekanta miljöer tillsammans med sina ståltrådsmödrar, så uppvisade de i stort sett samma sorts beteenden som de apungar gjorde, vilka inte hade tillgång till någon apmamma över huvud taget. Det skulle mycket till innan de uppsökte ståltrådssurrogatmamman för att erhålla tröst. Vilket indikerar att de inte fann någon tröst värd namnet hos dessa kalla, stela och tysta ståltrådsmammor. 
 
När aporna vuxit så pass mycket att de kunde äta fast mat, beslöt Harlow att separera dem, som hade tilldelats surrogatmödrar, från deras respektive tyg- eller ståltrådsmammor. I tre dygn varade denna separation. 
 
Vid återföreningen med tygmödrarna klängde sig apungarna fast vid den sortens surrogatmamma och ville bara undantagsvis lämna henne. Behovet att utforska omgivningen, något som alla barn – inte bara apungar – är intresserade av att göra, fick stå tillbaka för behovet av närhet. De som tilldelats en ståltrådsmamma var inte alls lika ”klängiga”. 

Harlows studie visade dessutom att de apbarn som hade ”uppfostrats” av – läs: växt upp tillsammans med – både tyg- och ståltrådsmödrar ökade i vikt ungefär lika mycket och lika fort som de som växt upp med antingen en tygmamma eller en ståltrådsmamma. Fast just de apbarn som växte upp med tillgång till endast ståltrådsmödrar fick tydliga problem med att smälta mjölken, och de led dessutom oftare av diarré. De drabbades alltså betydligt oftare än de andra apbarnen av matsmältnings- och avföringsproblem.
 
Harlow drog av detta slutsatsen, att det sannolikt innebar ökad psykologisk stress att inte ha någon mjuk, varm apmamma att ty sig till vid oro och stress. 
 
Samme Harry Harlow ägnade sig också åt att studera hur apungarna reagerade på total social isolering 
 
Han såg till att isolera apbarnen på två olika sätt. Antingen isolerades de bara delvis genom att placeras i kala ståltrådsburar,  där de kunde se, lukta och höra andra apor, även om de inte hade någon möjlighet till fysisk kontakt med dem.
 
Eller så fick apungarna leva totalt isolerade från kontakt med andra apor under olika långa perioder. De kunde således inte se eller höra någon annan apa, inte heller känna lukten av någon annan apa. 

Harlow kunde rapportera, att de apor som isolerades på detta vis löpte ökad risk att drabbas av olika symtom såsom apati, acedi (oförmåga att göra något över huvud taget), allmän uttryckslöshet, upprepat rörelsemönster, vanligen i form av ett rastlöst vankande av och an inne i den bur de levde i. Även risken för självstympning och/eller självskadebeteende ökade påtagligt. 
 
Samme Harry Harlow var en nitisk forskare. Han testade också om det gick att återintegrera, alltså återanpassa,  sådana apungar, som varit isolerade i ett halvår, genom att placera dem tillsammans med lika gamla apkompisar som fostrats normalt.
Dessa rehabiliteringsförsök blev dock inte så värst lyckade. Harlow kunde rätt snabbt konstatera, att total social isolering under apungens första sex månader i livet verkade ge upphóv till grava brister i praktiskt taget alla typer av socialt beteende.
Lite bättre gick det om de här isolerade aporna fick börja anpassas till ett normalt icke-isolerat liv tillsammans med blott tre månader gamla apungar. Då var det som att de kunde se och lära av hur tremånadersapbarnen betedde sig och uppförde sig. En sorts beteendeinlärning genom imitation kom alltså till stånd. 

Det sägs att Harry Harlow, som avled 1982, slutade sina egna dagar som alkholiserad och deprimerad. Han lär också under senare delen av sitt liv ha varit avskuren från kontakt med sina egna barn. Kanske bäst så, anser jag, Astrid Brefdufwa. Den mannen kan näppeligen ha varit någon djurvän, kanske inte ens någon människovän. 
 
Allt detta får mig att tänka på ett citat från Phyllis K Davis, som har skrivit en bok som heter The Power of Touch (Beröringens mäktiga kraft): ”Utan beröring dör ett barn, människohjärtat värker och själen förtvinar.”
 
Så nu förstår ni säkert alla varför jag har valt att jobba ihop med Malte Mullvad på dennes Magiska Hembageri. Jag har med egna ögon kunnat se hur helbrägdagörande gullekramar kan vara. Och jag är övertygad om att det går att uppnå nästan lika bra effekt med helt vanliga kramar – som till exempel kryapådig-kramar, jagtyckeromdig-kramar, duärvärdenuppmuntran-kramar och så vidare.
 
Så jag rekommenderar alla som läser detta blogginlägg att slösa med kramarna och kramandet.
 
Om jag hinner, så kanske jag återkommer snart med ännu ett blogginlägg här på GGV Pipilis fina blogg om glädjen och nyttan av att beröra varandra. Jag hörde nämligen av Beata Bäver, som är ekonomichef och den som sköter bokföringen åt Malte, att Maltes Magiska Hembageri nu inför julen har nästan fördubblat orderstocken/beställningarna. Det gläder mig mycket. Jag ser det som ett kvitto på att Maltes magiska gullekramar är uppskattade av både unga och gamla, av såväl hög som låg.
Men än har bageriet inte slagit i produktionstaket utan kan baka ännu fler magiska gullekramar åt envar som vill känna på hur härliga och goda de är.
Om du beställer gullekramar från Maltes Magiska Hembageri, kan det hända att de blir levererade av just mig. Fast jag kan förstås inte lova att så blir fallet. Malte följer givetvis kollektivavtal och arbetsmiljöregler, vilket innebär att hur gärna jag än vill, så måste jag vara ledig också mellan varven. 
Å andra sidan går jag i god för att mina flygande postbuds- och gullekramsleverantörskolleger är värda att lära känna närmare, de också, alltifrån stora Albertina Albatross till lilla lilla Ulla-Greta Undulat. Alla mina flygande medarbetare, vilka jag som bageriets logistikchef jobbar med och har absvaret för, drar villigt sitt strå till stacken. Vi alla är lika måna om att behandla alla kunder, nya som gamla, lika. Självklart vill vi på Malte Mullvads Magiska Hembageri sköta oss, så att vi får behålla dig som kund även efter jul och nyår.
Apropå ingenting: I morgon är det dags för SVT:s julkalender. Min kollega bbnewsab skrev lite om den kalendern förra veckan. Läs gärna hans bloggartikel en gång till för att friska upp minnet om vad årets julkalender kommer att handla om.
Till sist: Både GGV Pipili och bbbnewsab sade till mig att jag skulle önska er alla en trevlig 2 advent nu till helgen. Och som sagt, kanske GGV Pipili hör av sig med en alldeles egen 2 adventshälsning nu i helgen. Det blir hennes dagsform som avgör det hela.
Hare bra på alla vis. 

Om advent, julkrubbor, julkalendrar – och lite annat också

Denna vecka, då de domar som avkunnades i söndags, på Domssöndagen, har som bekant Duritzan, en av den här bloggens mest uppskattade kommenterare, föreslagit ska kallas för ”[Domen vinner] laga kraft-veckan.  Mycket fyndigt uttänkt av denna Duritzan, måste jag säga. Jag kan bara hoppas, och önska, att även företrädare för Svenska kyrkan läser denna blogg och tar till sig Duritzans förslag, ty NÅGOT bör ju denna vecka, som utgör skarven/övergången mellan det gamla och nya kyrkoåret, heta.

Alltnog, på söndag är det 1 advent (andra föredrar att skriva Första advent, vilket föredrar du som läser detta?). Ett faktum som genast får mig som skriver dessa rader, GGV bbnewsab, att känna mig gladare till mods.

 
Eftersom det är jag som skriver en gästblogg, innebär det förstås att GGV Pipili fortfarande är ”tjänstledig”; hon har fullt sjå med att försöka få hjärna och händer/fingrar att samarbeta med varandra. Fingrarna rapporteras vara mycket olydiga, trilskande och ställande till hyss av samma slag som man kan läsa om i Astrid Limdgrens Emil i Läönneberga-böcker. 
 
Apropå det, dem andra gästbloggaren, Astrid Brefdufwa, är strängt upptagen denna vecka med att leverera magiska gullakramar till folk runt om i Sverige inför den stundande adventshelgen. 
 
Sedan Astrid, och jag, skrivit här på GGV Pipilis fina blogg om Malte Mullvads Magiska Hembageri och de fantastiska gullekramar som bakas där, har efterfrågan rakat rejält i höjden. Alla vill få sig ett smakprov för att testa, om de verkligen är så magiska som det påstås. Och det ÄR de faktiskt, det VET jag, och den insikten har fått mig att numera ha en stående beställning innebärande en daglig leverans av dessa magiska gullekramar.
 
Advents ankomst innebär att det är tvära kast som gäller. Först blev man alltså (förra helgen) påmind om Domens Dag (a.k.a. känd som Dies Irae, Den stora vredens dag). Och nu befinner vi oss i den vecka som (enligt Duritzan) erfordras för att de av Gud avkunnade domarna ska vinna laga kraft. Men när allt detta, äntligen, är överstökat, DÅ är det dags att fira 1 advent. Julens ankomst är nära. Ser man bra, kan man nog redan skymta julen i slutet på tidstunneln. Annars är det bara att gå in i valfri butik för att erhålla lite julstämning, antingen med eller utan glitter och redan pyntade granar  

Att julen firas till minne av Jesusbarnets födelse, vet nog de allra flesta. Fast alla har kanske inte alla detaljer helt klara för sig. Jag såg häromåret en julkrubba, som fick mig att haja till lite extra. Jodå, allt var med. Josef, Maria, Jesusbarnet i krubban, alla djuren i stallet. Men det var EN sak som jag reagerade på. Maria var avbildad med Jesusbarnet i sin famn. Fast samtidigt låg det i krubban ett nyfött barn där också. 
 
Jag vet inte hur skaparen av den julkrubban hade tänkt. Kanske menade hen att Maria fött tvillingar? Fast i julevangeliet står det inget om någon tvillingfödsel. 
 
Om man gör en webbsökning på julkrubba, kan sökresultatet bli så här: 
 

Vare därmed hur det vill (om huruvuida Jesusbarnet faktiskt hade en okänd tvilling eller inte).

Något som jag personligen ser fram emot lite extra är Sveriges Televisions adventskalender. Eller julkalender som den heter numera, eftersom den inte alltid startar just den 1 advent, såvida inte den speciella söndagen råkar inträffa just den 1 december (detta för att det alltid ska finnas just 24 luckor att öppna). 
 
Har man växt upp med SVT:s julkalender, då överger man inte denna decembertradition bara för att man har blivit vuxen. Man ser den ensam eller, om man har egna barn, gärna tillsammans med dem. Eller hur?
 
Om jag finge välja att göra en alldeles egen julkalender, skulle jag bakom lucka 1 i årets julkalender i så fall vilja ha GGV Pipili placverad, denna fina bloggs skapare och upphovskvinna. 
 
Det vore, anser jag, ett fint sätt att hylla henne och tacka henne för hennes idoga bloggande. GGV Pipili skulle på så vis kunna sägas slå an tonen för det trevliga julfirande som som förhoppningsvis väntar om en dryg månad. 
 
FDETDA: Hur är det? Tror du som läser dessa rader att GGV Pipilis kattsällskap, Drottning Akka, skulle passa utmärkt som lussekatt? 
 
Så här ser lussekatter ut:
 
Förslagsvis skulle Akka kunna dyka upp bakom lucka 12 i min egen privata julkalender. Inte bakom lucka 13, ty Luciadagen tycker jag bör vikas åt Astrid Brefdufwa, hon som ser till att alla gullekramar som kunderna runt om i landet har beställt hos Malte Mullvads Magiska Hembageri når fram till sina beställare på utsatt tid och i utlovat antal. 
 
Här kan du jämföra lussekatten med en bild på Drottning Akka. Ser du några likheter? (Det gör tyvärr inte jag, men Akka kan väl få bli lussekatt och hamna bakom lucka 12 i julkalendern trots det, tycker jag.)
 
win_20160709_00_00_42_pro
GGV Pipilis Akka har alltid varit innekatt. Hon är 12 år nu och har bott hos GGV Pipili i över 1,5 år. Frisk luft får Akka genom inhägnad balkong där hon kommer och går som hon vill. Akka kommer från  AppleRoads  katteri i Örebro. GGV Pipili själv lär ha blivit levererad av storken, i alla fall förtäljer ryktet det. Fast rykten kan man inte alltid lita på vad gäller sanningshalten, så tag gärna den uppgiften med en nypa salt. (Foto: Livets Skiftningar)
 

Nu till något helt annat – och därtill mycket viktigt. Vad eller vem tycker du, som läser detta, skulle passa bakom lucka 24 i den julkalender jag skissar på?

 

Själv anser jag att det står och väger mellan tre alternativ i denna min egen tänkta julkalender: 1) Jesusbarnet, 2) Jultomten – och så 3) Malte Mullvad själv, han som inte bara har hittat på receptet till dessa uppskattade och magiskt undergörande – för att inte säga jättegoda och nyttiga – gullekramar utan även är med och bakar dem, när han hinner, hemma i sitt  Magiska Hembageri. (De gullekramar som Malte själv bakar blir inte sällan lite sneda och vinda ity att han ser dåligt, mullvadar gör tyvärr det. Men å andra sidan har jag hört kunder berätta, att  just Maltes egenhändigt bakade gullekramar är extra magiska och goda, så de brukar sannerligen inte ratas utan de går åt som smör i solsken – om man säger så.)

Detta blev en ovanligt lång utvikning, ty det var faktiskt min mening att det här blogginlägget skulle handla om Sveriges Televisions olika julkalendrar genom åren.

 

Visste du att det finns en utomordentlig sammanställning av samtliga julkalendrar som visats sedan starten med Titteliture år 1960? Så vill du göra en nostalgisk minnestripp bakåt i tiden, kolla i så fall in vad som döljer sig bakom denna länk:   https://sv.wikipedia.org/wiki/Julkalendern_i_Sveriges_Television

Det fina med den Wikipediasidan är att man kan klicka på varje enskilt julkalendernamn för att därigenom få veta mer om just det årets julkalender. Friska gärna minnet, utifall att du har råkat glömma vad de olika julkalenderna hade för handling.

 
Faktum är att vi i denna Wikipediaartikel till och med kan läsa lite om den julkalender som snart ska börja sändas om en dryg vecka. Den heter  ”Selmas jul”.
 
Handlingen i ”Selmas jul” utspelar sig under de stora äventyrens och upptäckternas tid, kanske framför allt perioden 1880-1920. Till exempel när man med hjälp av luftballonger eller andra transportmedel försökte nå nordpolen. Eller när man med stora ångfartyg – tänk Titanic – lärde sig att relativt snabbt korsa Atlanten och andra stora hav utan att behöva dreja bi för att invänta förlig vind för att äntligen få lite vind i seglen. 
 
En av huvudpersonerna – vilka står i centrum för berättelsen – är åttaåriga Selma Traskvist (efternamnet indikerar att hon är en fattig flicka, så man kan förstå att hon gärna vill tro att Jultomten ska finnas på riktigt och ge henne och hennes familj en hjälpande hand eller två för att även de ska få uppleva lite julstämning). 
 
Den andra huvudpersonen är en mycket märklig person, en forskare vid namn Efraim von Trippelhatt (spelad av Johan Ulveson, känd även som Ville Vessla i 1989 års julkalender ”Ture Sventon, privatdetektiv”). 
 
Denne bisarre jultomteforskare von Trippelhatt är besatt av att kunna få bli den som slutgiltigt, en gång för alla, vetenskapligt, bevisar jultomtens existens. För den sakens skull har han låtit bygga ett alldeles eget luftskepp, med vars hjälp han, och Selma, beger sig mot Nordpolen, ty Jultomten sägs ju bo och leva där. (Att Jultomten skulle bo i Rovaniemi stämmer alltså inte, möjligen kan Jultomten ha ett fritidshus där i den finländska ”metropolen”.)
 
För att kunna erhålla och korrekt återge den rätta tidsandan har en hel del scener i ”Selmas jul” spelats in på platser som Skansen, Årsta slott och Haga slottsruin. Scenerna inifrån Efraim von Trippelhatts gravitationstrotsande luftskepp härrör dock från ett artificiellt nybygge, som de produktionsansvariga lät bygga upp i en inspelningsstudio. 
 
Visste ni förresten att arbetet med SVT:s julkalendlar brukar planeras ungefär tre år i förväg? Det innebär alltså att Sveriges Television arbetar med tre – ja, ibland rent av fyra – julkalendrar parallellt/samtidigt. Fast vad som är på G är hemlighetsstämplat. Inte ens Putins hemliga ryska agenter lär känna till något om kommande års julkalendrar. Säpo sköter sitt jobb med bravur – för en gångs skull.
 
Julkalendern brukar vara december månads stora snackis bland både barn och vyxna. Antalet tittare är stort, som regel över en miljon, ibland till och med mer än två miljoner. Så detta med SVT:s julkalender är en nationell angelägenhet. Nästan som ett prins- eller prinsessdop. 
 
Jag kan här nämna att av senare års julkalendrar har ”Barna Hedenhös uppfinner julen” från år 2013 legat i (popularitets)topp med 2,3 miljoner tittare samt ”Mysteriet på Greveholm – Grevens återkomst” från 2012 med 2,2 miljoner. Vem vet, kanske årets julkalender, ”Selmas jul” kommer att nå samma höjder?
 
År 1999 anordnades en omröstning om alla tiders bästa julkalender. Vid den omröstningen blev vinnaren ”Mysteriet på Greveholm” (från 1996; inte att förväxla med 2012 års uppföljare), tätt följd av ”Sunes jul”, ”Teskedsgumman” och ”Trolltider”.
 
Hur är det, har du som läser denna bloggartikel kanske en alldeles egen favorit bland SVT:s olika julkalendrar? Berätta i så fall gärna i kommentarsfältet här nedanför om vilken av dem som just du minns lite extra. 
 
Själv kan jag nämna att mitt hjärta klappar ett par extra glädjeslag för ”Albert & Herberts julkalender” från 1982. Den som också kallades för ”När hjulen står för dörren” (den dörr som åsyftas utgjorde ingången till Albert och Herberts skrotupplag, inne i vilket oordning och oreda städse rådde). Men den är så gammal, att kanske ingen annan än jag mnns den. Jag kommer säskilt ihåg en scen däri. Ett vattenrör hade sprungit läck, men Albert fann på råd. Han tog en halsduk och virade runt röret vid platsen för vattendroppet. En kreativ problemlösning, helt i min smak. 
 
Nu slut i rutan för denna gång. Både GGV Pipili och Astrid Brefdufwa hojtar i bakgrunden om att jag måste hälsa till er alla, som följer denna fina blogg, från dem också. Såja, nu är deras hälsningar vederbörligen framförda. 

Gröna fönsterluckor

När kylan kommer krypande och regnet faller sådär tätt och lätt som bara höstregn kan, regn som blöter och kyler genom allt. Då går vi längs leriga byvägar, i blöt skog och drömmer oss till en svunnen tid. En tid långt innan Facebook, bloggar och Internet. En tid då bilen var något som de allra mest förmögna hade tillgång till. Skylten där torpet stått väcker fantasin. Hur levde Ture och Ida Sofia sitt liv i Gårdsjö? Artikeln är helt mina egna tankar kring hur det kunde ha varit. Händelser som beskrivs är fiktion, illustrerade med Per Svenssons bilder.
pers-oktoberbilder-48-namnskylt-2016
Idag finns bara en skylt kvar som talar om att på denna plats bodde paret Hanell fram till 1948. De var då båda i 80-årsåldern. Men när kom de dit? Hur såg torpet ut? Hade de barn, jordbruk eller levde de av vad skogen gav. Tjänade de åt någon större godsägare eller storbonde?

pers-oktoberbilder-1-2016
Vägen till stugan blev lerig vid minsta regnskur.

När Ture och Ida Sofia levde var detta ett välskött och fint vagnshus med tillhörande drängkammare, tänker jag. Den låg så till att det gjorde det lätt att beskriva vägen hem till familjen Hanell. Ture var stadd vid kassa och kunde köpa en bit mark där han lät bygga sitt hus. Det var annars inte så vanligt, ofta ägdes marken av bonden som arrenderade ut den till torpare mot att de i gengäld skulle arbeta åt honom. Mjölkning, boskapsskötsel, skördearbete, på vintern skogsarbete.

pers-oktoberbilder-52-2016
Jordkällaren 

Kolning i förekommande fall. Tungt arbete för dem båda. Slakten på senhösten och till jul kom utöver det vardagliga arbetet. Dessutom skulle de sköta sitt eget. Ja, slakten var sannerligen tung. Männen stod för att avliva djuren, men allt annat arbete var kvinnosysslor och allt togs tillvara. Bara att vispa blodet som skulle bli till paltbröd bland annat var ett evighetsjobb. Ida Sofia tyckte hon hade vispat i timmar. Ryggen värkte, hon var långt gången i grossess. Men det var bara att göra vad bondmoran sa. Hade hon tur kanske hon fick med sig något lite hem. Även om de var självägande var de beroende av att få göra dagsverken på gården för att ha råd med bland annat utsäde.
pers-oktoberbilder-40-2016
Hon var så stolt över stugan. Röd med gröna fönsterluckor. Hela tre rum och kök. Två sovrum på övervåningen och ett finrum, hall och kök på bottenvåningen. Aldrig kunde hon tro att hon skulle bo så fint när Ture friat till henne och samtidigt talat om att han hade köpt åtta tunnland mark. Av dessa var mer än hälften skog och den var så uppväxt att det räckte till hela huset. Första året bodde de hemma hos Tures föräldrar i lillstugan med bara ett rum och ett litet kök. Strax innan stugan stod färdig fick de sitt första barn, en pojke de kallade Oskar.

pers-oktoberbilder-41-2016
Lillstugan, om- och tillbyggd.

Nog fnystes det bland grannar och bland andra. Kalla pojken för Oskar! Högfärdigt! Det passade sig inte att döpa pojken efter kungen. Men Ida Sofia var bestämd. Oskar skulle pojken heta, född i nådens år 1885. Inom sig hoppade hon att det inte skulle bli så många barn. Hon hade haft ont hela tiden och illamåendet gav sig inte förrän hon hade gått mer än halva tiden. Men inte blev Ida Sofia bönhörd. Det blev flera barn i tät följd och Oskar blev den första av totalt nio barn i livet.

pers-oktoberbilder-13-2016
Bron som hon gick över var gång hon skulle till byn. Bron där hon halkade och bröt sig.

Hon var ändå lyckligt lottad. Bara ett barn hade hon mist i mycket späd ålder, de övriga fick leva. Men det var inte något hon talade om. Det drabbade de allra flesta. Yngsta barnet kom när hon trodde hon var klar med att sätta barn till världen, 1905. Oskar och ytterligare fyra av barnen hade redan städslats som dräng/piga på gårdarna sedan flera år tillbaka. Den yngsta flickan hade hunnit bli sex år. Redan då var hon i äldsta laget. Tösen fick ta väl hand om den lilla då mor Ida arbetade på gården. De andra barnen gick i Folkskolan. Tösen, som fyllde sju till kommande jul, skulle börja till hösten. Kanske kunde hon då ta med den lilla till Oskars. Han hade själv smått. Ida Sofia skämdes, farmor som hon var, och så gå och bli på detta vis. Hon visste allt att det pratades i byn.

pers-oktoberbilder-5-2016
När Nykterhetslogen bildades samlades de i stugan som egentligen var byggd som förråd. De fick lov av bonden att sätta n fönster om de bekostade det själva. Senare byggde de en egen ordenslokal.

Ture och Ida Sofia slet från tidig morgon till sen kväll. Men de hade det bra, även om arbetet var hårt. Ida Sofia hade det svårt med värken, men Ture var ordentlig och han hjälpte till liksom barnen. Och han drack inte. Han hade gått med i nykterhetslogen. De var några stycken som hade gått samman och bildat den några år tidigare. Logen kämpande bland annat för att lönen inte skulle betalas ut i brännvin, något som varit vanligt. Detta efter att en kvinna blivit ihjälslagen av sin man då han druckit. Alla visste att han drack ofta och mycket och arbetade för brännvin. Att han slogs var också välbekant. Men när han gav sig på frun så illa att barnen blev utan mor blev det för mycket. Logen och nykterhetsrörelsen hade kommit till grannbyn och så kom det sig att även Gårdsjö kom att få en nykterhetsloge.
Visningsbild:

pers-oktoberbilder-39-2016
Ida Sofias stolthet – de gröna fönsterluckorna

Lite fria tankar om hur det kunde ha varit. De gröna fönsterluckorna talade till mig. De och den oansenliga skylten hade en historia inom sig.
Tack Per Svensson, Askersund, för att Livets Skiftningar får använda dina bilder.

pers-oktoberbilder-25-2016
Det talande blåbäret!

Rosor, livet och att vara fel

gk-18-september-blommar-rosorna-1-2
Rosor blommar i i Örebros trädgårdar den 4 oktober 2016 (Foto: Göran Kangedal)

För andra året i rad har vi kunnat njuta av en varm höst. Så varm att blommor som hör sommaren till satt ny knopp och blommat om. När fotograf Göran Kangedal delar bilder på rosor och prästkragar som blommar i början av oktober, och andra berättar att midsommarblomster och hundkex blommar för fullt på ängsmark i Örebrotrakten, då väcks hos mig tankar på livet och meningen med livet. Hur jag hanterar det oväntade, det som inte blir som förväntat. Jag tänker mig tillbaka och försöker minnas vad jag förväntade mig av livet vid olika åldrar. Plockar fram minnen som börjar någonstans kring skolstarten och strax innan. Med dem följer också tankar kring vad som har format mig till den individ jag är idag. För hur det än var – jag fick inte det liv jag trodde att jag en gång skulle få. Barndomens och tonårens förväntningar på livet visade sig vara en chimär på många olika sätt. Men vad blev det då?

gk-orebr-hogertrafikomlaggning-1967
Örebro 3 september 1967 (Foto: G.K.)

1967 var jag fyra år och just omläggning från vänster- till högertrafik. Jag minns det inte men mina minnen börjar i slutet av 1960-talet. Jag minns mig själv som en nyfiken, vetgirig flicka som tyckte bäst om att umgås med vuxna. Några minnen som etsat sig fast hos mig är minnen där jag hjälper min far med att skärpa kedjan till motorsågen, likväl som att tillsammans med tonårspojkarna inom ungdomshemvärnet ta isär och sätta ihop K-pisten. Jag visste hur man gjorde även om styrkan i mina händer inte räckte till. Kanske var jag i sexårsåldern och allt ville jag veta. De vuxna, framförallt min far och farfar, svarade på alla mina frågor. Då var jag pojkflicka, som de sa. Men leka med andra barn var svårt. Jag förstod inte dem, kunde inte lekarna och de förstod inte mig. Vuxna var lättare. De svarade på mina frågor och berättade jag i skolan fick jag höra att jag var konstig, äcklig och en massa annat som bara gjorde att jag blev ledsen. När inte vuxna fanns tillhands gick jag, som jag skrivit om tidigare ofta till en ladugård där korna och kalvarna var mina vänner.

child-561220_1920
Jämnåriga barn gjorde mig ofta ledsen. Jag förstod inte deras reaktioner när jag berättade.

Jag förstod inte vad som var fel i det jag berättade för klasskamraterna. Jag berättade om det jag gjort, det jag upplevt och varit med om. Jag berättade om ladugården, korna och kalvarna och fick någon gång när jag var mellan åtta och tio år öknamnet ”kopiia”. Dels för att jag var kobent, men också för att jag trivdes med att vara med i lagården hos mina grannar. Först drömde jag om att bli veterinär, men det var en ganska kort period. Jag tror att den drömmen försvann bland annat av allt jag blev kallad för. Sedan skulle jag bli sekreterare. Det var under mellanstadietiden. Jag ville bli sekreterare för att jag ville skriva. Skrivandet hade följt mig sedan andra klass, men även där fick jag snart reda på att det jag skrev var fel. Om fröken någon gång läste upp det jag skrivit för klassen visste jag vad som väntade på rasten. Minnen som kommer nu när jag skriver. Fortfarande förstod jag inte varför de andra gav sig på mig. Om någon annan i klassen berättade något de upplevt var det OK, men inte när jag gjorde det. Men kalvarna kunde jag berätta allt för!

cow-1119301_1920
Att sitta i kätten hos spädkalvarna gav både värme och tröst.

Sjunde klass, ny skola, nya klasskamrater. Men utanförskapet följde med. Skillnaden var lärarna. Högstadielärarna kallade mig inte för dum, vilket lärarna på mellanstadiet gjort. Och jag drömde fortfarande om yrken där jag fick skriva, men skoltröttheten tog tag i mig och helst ville jag börja arbeta direkt efter nionde klass. Så blev det inte.  Något hade hänt på de tio åren från sex till sexton. Som barn höll jag på med praktiska saker, men det tappade jag bort på vägen någonstans under uppväxten. Kanske på grund av EDSen och smärtorna jag hade av och till, kanske på grund av att jag inte alls klarade gymnastiken. Det blev genom åren allt vanligare att jag fick åka direkt från skolan till vårdcentral eller sjukhus. Jag gjorde ett misslyckat försök på gymnasiets musiklinje. Rektor för musikklasserna talade om för mig att min styrka låg i de teoretiska ämnena. Han rekommenderade mig musiken som hobby och en satsning på ett yrke där jag fick använda min förmåga att skriva och att förstå teoretiska resonemang. På något sätt kan jag se att det knyts ihop med mina första skolår då jag var vetgirig och lärde mig mycket av att vara med i sammanhang såsom föreningsarbete och liknande. Jag lyssnade, frågade och tog till mig svaren. Men återigen kunde jag fel saker. Jag lärde mig att jag var fel och förstod fortfarande inte varför.

gk-4-oktober-16-blommar-det-i-tradgarden
Under uppväxten, framförallt i skolan, var jag precis lika fel som att denna prästkrage sätter knopp och blommar i början av oktober. (Foto: G.K.)

Jag blev någonting så småningom. Efter några år på högskolan hade jag en fil.kand i psykologi och var utbildad personalkonsulent. Jag fortsatte att läsa främst beteendevetenskapliga ämnen på deltid och arbetade parallellt till dess jag hade så pass mycket utbildning att jag kunde kalla mig för beteendevetare. Jag fick knappt sju yrkesverksamma år som just beteendevetare innan sjukdomen sa ifrån och jag blev sjukpensionär. Drömmen jag hade när jag läste på universitetet om att bli forskare och innan jag fyllt 40 år ha disputerat sprack. Den också!

gk-4-oktober-16-blommade-det-i-tradgarden
Drömmen höll inte för verkligheten… (Foto G.K)

Varför accepterades de andras upplevelser men inte mina under skoltiden? Idag har jag tankar och teorier, men inga egentliga svar.
Visningsbild:

gk-4-oktober-16-blommar-rosorna-i-tradgarden
Rosenknopp den 4 oktober, Örebro (Foto: G.K.)

Vad tänker du när du läser om drömmar som sprack, om att vara fel och framförallt – om att inte förstå varför? Varför gick det så lätt att vara tillsammans med vuxna men inte med de som var jämnåriga?

Kronisk smärta och vårdens bemötande

En personlig betraktelse över olika sätt att bli bemött när jag sökt vård och konsekvenserna av detsamma.

girl-worried-1215261_1280
Jag avstår ibland från att söka vård, trots att behovet finns. Avstår på grund av tidigare erfarenheter av dåligt bemötande.

Jag har ungefär 45 års erfarenhet av vård. Allt från skolsköterskan till det stora universitetssjukhusets specialistkliniker och dess akutmottagning. Från landsbygdens distriktssköterskemottagning på 1970-talet där både läkaren och sköterskan kände sina patienter till dagens hälso-/vårdcentraler där läkarna stannar i tvåveckorsperioder ibland. På de mindre orterna står sköterskorna ofta för kontinuiteten bland personalen. Att komma akut till primärvården innebär ofta ny läkare som i bästa fall har läst lite i min journal. Idag har jag också erfarenhet av hemsjukvården.  Jag har varit inlagd fler gånger än jag kan räkna under dessa 45 år. Genom all denna erfarenhet har jag också mött många olika typer av bemötande. Det finns solskenshistorier och det finns exempel som slutat med anmälan till patientnämnden.

patient-436775_1280-1
Att efter en tid på vårdavdelning få åka hem och därtill känna sig nöjd med behandlingen och bemötandet av alla jag träffat under vårdtiden är givetvis det jag önskar. Men inte alltid verklighet.

Jag har under alla år varit vad som kan kallas för ”smärtpatient”. Därtill ofta med en smärta som inte går att se med hjälp av provtagning eller röntgen. Jag har sökt vård för att det har gjort ont. Mycket ont. Men min EDS-diagnos fick jag först för fem år sedan. 30 år tidigare, när jag var 18 år, fick jag diagnosen fibromyalgi. Innan dess hade jag ”ont i magen” – när jag inte ramlat förstås. EDSen innebär bland annat att jag är överrörlig, instabil och snubblar på mina egna fötter! Fibromyalgin hjälpte till att förklara en hel del av smärtan, men långt från allt. När jag 30 år senare fick diagnosen EDS föll väldigt mycket på plats. Jag har inte blivit bättre av träning även om sådant som bålstabilitet, styrka, balans och annat förbättrats har smärtan ofta bara blivit värre. Även finmotorik har tillhört det jag tränat med varierande resultat.

hand-1098531_1920
Att träna finmotoriken i onda, överrörliga händer är inte alldeles enkelt.

På grund av mina sjukdomar svarar jag inte som förväntat på olika undersökningar, prover, träning, behandlingar och allt vad vårdpersonalen försökt med. Detta skapade frustration hos dem. En frustration som lätt gick ut över mig som patient. Det är när stress och frustration tar över som bemötandet lätt blir oacceptabelt och ibland rent kränkande. Det är då jag fått kommentarer som att ”det finns bara i ditt huvud” och liknande. Kommentarer som sårar och gör ont. ”Du är helt frisk. Det finns inget fel. Alla prover är bra”.” Du kan inte ha så ont som du säger. Då skulle det synas på proverna.” Alla dessa kommentarer som fick mig att tvivla på min egen upplevelse. För läkaren ska ju veta och sade läkaren att jag inbillade mig, så måste det vara sant. För det var vad jag hörde läkaren säga och mena. Att jag av någon anledning inbillade mig min smärta, mina svårigheter att gå, springa, träna eller vilken aktivitet det än var. Visst hade jag mått dåligt psykiskt men min dåliga psykiska hälsa var inte orsaken, den var följden av framförallt den smärta jag levt med sedan jag var barn. Ja, jag var hypokondriker, en som ”hittar på för att få uppmärksamhet”. Har ett vagt minne från skoltiden och ett utvecklingssamtal att det togs upp som problem att jag gick till skolsköterskan för jag hade ont. Skolpersonalen ansåg att jag gick dit för att slippa skolan, inte för att jag mådde dåligt.

woman-83177_1280
En sådan enkel träningsform som promenader förutsätts att alla klarar av. Men om nu smärtan efteråt tenderar att bara bli sämre?

När läkaren säger mig att jag inte kan ha så ont, tar han ifrån mig min upplevelse av smärtan och det är nog bland det svåraste att hantera som patient. Det är också något som i värsta fall kan få rent förödande konsekvenser. I värsta fall så överlever man inte. Var jag inte psykiskt sjuk innan blev jag det av ett bemötande som tog ifrån mig det jag själv upplevt. Detta är min personliga erfarenhet, som också har varit nära att kosta mig livet. En annan reaktion, när verklighetsförankringen brast, har varit att jag bestämde mig för att jag var fullt frisk och handlade därefter. Om jag var frisk behövde jag inte någon medicin och inga hjälpmedel. Därför tog jag all medicin jag hade och kastade. Medan recepten fanns på papper så revs de sönder samtidigt. Livsnödvändiga mediciner. Allt kastade jag för jag var ju frisk. Helt vansinnigt – jag vet. Men i stunden adekvat.

sport-1005885_1920
Eftersom jag var frisk kunde jag träna, gå och cykla. Att jag bara kom en liten bit och därtill blev sängliggande efteråt förträngde jag effektivt.

Det hände också att jag lät bli kryckor/rollator och gick utan stöd. Det gick i bästa fall nedför trappen och en liten bit till, kanske 50 meter. Sedan stod jag och skakade av smärta och visste inte hur jag skulle ta mig tillbaka. Det händer än idag att jag får för mig att jag inbillar mig och börjar gå. Det fungerar fortfarande inte. Allt detta konsekvenser av hur jag blivit bemött av vårdpersonal. Jag har överlevt, men det är inte vårdens förtjänst. Nu, efter månader av psykoterapi, mår jag bättre än på länge. Men fortfarande – smärtan kom först!

scooter-406799_1920
Ibland kliver jag av Permobilen när jag är ute för att ta mig in i en butik, men får betala dyrt för tilltaget. Ofta får ledsagaren avsluta om jag påbörjat ett köp eftersom jag inte orkar stå.

Visningsbild:

sad-505857_1920 (1)
Förtvivlan

Vad har du för erfarenheter av bemötande inom vården? Något speciellt, bra eller dåligt, du vill berätta om?