Några stänk av sommarminnen från igår

Nu är det sommar. Lill-Babs hälsar sommaren välkommen.

Även om det regnar och är kallt, har sommaren kommit. Carl-Antons visor om de solgula maskrosorna och om kylskåpskall fil med blåbär beskriver minnet av somrar som passerat.
pers-oktoberbilder-24-2016
Här har blåbären överlevt sommaren, men visst lockar de fortfarande? (Foto: Per Svensson)
Men även den sommar vi har här och nu. Jag vet inte om blåbären börjat mogna ännu, kanske är det ett par, tre veckor kvar till dess vi kan plocka färska bär. Att bryta blåbärsris fullt med blåbär och äta dem direkt är en sak jag gjort så länge jag kan minnas. Nu är det just – minnen.

gk-maskrosor
Visserligen ingen maskros, men sommarvacker ändå. (Foto: Göran Kangedal)

Sommar – så många minnen bara ordet i sig väcker. Evighetslånga sommarlov med bad, brännässlor och myggor. Visor av våra stora poeter och kompositörer. Idag kanske de skulle kallas för ”singer/songwriter”. Evert Taube, Cornelis Vreeswijk, Lasse Berghagen och många, många fler både äldre och yngre. Vita Bergen, Skansen och Liseberg. Alla har de haft eller har sommarprogram. Visor för både stora och små. För mig är Gyllene tider fortfarande ny musik, men inser att det var 40 år sedan ungefär som de var just nya. Men Sommartider håller än, eller?

Sommarmusiken och Skansen är oskiljaktiga och med Evert Taubes musik och två kända artister som spexar till det gör genast sommaren roligare.

Carl-Anton på Vita Bergen väcker minnen. Artisterna som passerat är många, och många är är de som gått ur tiden. En av de stora var just Cornelis Vreeswijk. Här sjunger han om Cecilia Lind och hur dragspel och bas hörs från Öckerö loge. Dans och sommar hör ihop.

Dans utomhus. På bryggor, i parker och logar. Jag hade en önskan att lära mig dansa, men fick inse att det inte var min musik, så att säga. Med instabila leder är det svårt att att hålla rätt på både ben, armar och takt. Men det har inte hindrat mig från att någon gång ibland följa med när vänner åkt för att dansa.

Tivedstrollen Folkets Park
Tivedstrollen har hittat sommarens dans i Mariestadstrakten. (Foto: Tivedstrollen)
Som synes så dansas det fortfarande i Folkets Park. Genom åren är det många generationer som dansat i parker och på logar. Och vem vet – kanske en och annan även funnit sin livskamrat i Parken? Är det någon av läsarna som gjort det får ni gärna skriva och berätta för Livets Skiftningar. Dansen har förändrats genom åren. Lasse Dahlquists Dans på Brännö brygga är inspelad för drygt 50 år sedan.

Men trots att mer än ett halvsekel skiljer musiken åt så är nog mycket av känslan densamma. Att åka för att dansa, träffa nya och gamla vänner, ha roligt en skön sommarkväll. Njuta av både musik, sällskap och kanske också landskapet i dansbanans närhet. Är det riktigt varmt kanske ett kvällsdopp i en närbelägen sjö. Om inte knott och mygg sätter hinder i vägen.
Tivedstrollen Vänern Mariestad
Vänern visar sin vackraste sida. Och det går säkert att hitta en badplats för ett nattdopp efter dansen. (Foto: Tivedstrollen)
Njut av sommaren. Själv tycker jag att den blir kortare för vart år som går. Det evighetslånga sommarlovet som för mig inföll under 1970-talet är borta sedan länge. Men minnena lever kvar. En del av musiken jag lyssnade till har jag delat i denna artikel. Bad utomhus så fort tillfälle gavs. Om det var varmt eller kallt i vattnet spelade inte någon roll. Inte sällan badade vi i skogstjärnar likt dessa med en bra bit att gå innan vi kom fram.
Tivedstrollen sommarskog m stenmur 3

Tivedstrollen skogstjärn i sommarskrud 3Stigen fram till skogstjärnen. De små badplatserna som bara lokalbefolkningen känner till som regel. Nackdel om det är lite sankmark i närheten är just mygg och knott och andra stickande insekter. (Foto: Tivedstrollen)
Så har vi då njutit av sommaren med alla våra sinnen. Lyssnat till musik, klappat takten, dansat, badat i sommarnatten. Smakat av sommaren med blåbär och kylskåpskall fil. Kanske luktat på pionerna som vi ofta hittar i äldre trädgårdar. Min förhoppning är att ni liksom jag kan låta ord och ton väcka just era minnen av somrar för länge sedan men också här och nu.
Njut av sommaren!

Foto: Tivedstrollen Per Svensson och Marina Pettersson

Berätta gärna om dina sommarminnen. Nya, gamla eller drömsommaren. Om den förblev en dröm eller blev verklighet spelar ingen roll.

TACK Tivedstrollen för vackra bilder.
Visningsbild:
Tivedstrollen pioner i knopp
Foto: Tivedstrollen

…nu är sommaren här!

”…det är våren som är slut, svarte bonden så tvär…”

Hur är det egentligen? Jag tänker på detta att se det som är bra när allt tycks jobbigt och svårt. Jag kan bara utgå från mig själv och mina tankar och handlingar. Jag vill så gärna publicera betydligt fler artiklar här på bloggen än vad jag gör. Frustration, smärta, irritation får mig att skjuta fram skrivandet. Många gånger börjar jag på ett inlägg men så börjar händerna domna och armarna värka. Dimsyn av och till och jag får en känsla av att vilja kasta ut datorn och allt som hör till genom fönstret. Trötthet, andfåddhet och smärta sätter ständigt käppar i hjulen. Men så idag, nu under kvällen kom Evert Taubes underbara sång till mig. Den är tidlös. Jag fick knuffen som behövdes för att skriva. Det gör inte mindre ont ikväll men nu ska det skrivas. Ikväll struntar jag i smärtan. Jag vet att jag får betala i form av ökad smärta, men ibland är det värt det och nu är ett sådant tillfälle.
Turisvägen Unden Tivedstrollen.jpg
Ovanstående bild är tagen av Tivedstrollen för några dagar sedan. Det är gamla landsvägen (del av) mellan Finnerödja och Tived, nu kallad för turistvägen Unden. Sjön Unden ligger mellan Västergötland och Närke och är en källsjö med stora djup. Cirka en halvmil från det lilla samhället Tived ligger byn Kungsbacken. En halvmil uppförsbacke ska tilläggas. När jag såg bilden försvann 40 år och jag har min farmors enpetare. Jag tror att farfar kallade mopeden för det. Han moped hade nog växlar. Jag var 13, skulle fylla 14 och hade kört med farfar från Laxå till Tived. Det var en av få gånger jag körde moped och att jag inte hade åldern inne hoppas jag är preskriberat. Vi skulle till Kungsbacken där släkten hade en sommarstuga. Och minns jag inte alldeles fel så var det strax efter skolavslutningen. Stugan finns fortfarande kvar i släkten och ligger en bit in i skogen. Fem minuter tog det att springa ner till Unden och det dubbla, minst att gå tillbaka till stugan som ligger högt.
Tivedstrollen Unden
Väl ner vid sjön var det att förbereda sig för kallbad. Unden blir sällan över 20 grader med undantag för den del som är extremt långgrund. Ullsandsmo kallade vi det badet för då, men tror att det idag har ett annat namn. Men det var långt från Kungsbacken. Badplatsen som hörde till stugan var halvmetern djup redan vid stranden och bara ett par tre meter ut var det mer än tre meter djupt. Glasklart vatten med ett siktdjup överstigande fem meter. Jag såg fina stenar på botten men kom inte ner hur jag än försökte. Då, när jag var ung, vet jag att jag utan vidare djupdök mellan tre och fyra meter. Det hade jag testat vid märkestagning. Trots att jag tog i så var det fortfarande lika långt kvar till botten. Bara att ge upp. Kristi Himmelsfärd var det ofta premiärdopp, men då blev det snabbdopp i det kalla vattnet. När jag och mina kusiner var åter vid stugan var vi lika varma som innan. Backen var och är brant mellan stuga och sjö.
Tivedstrollen vårbäcken
Bakom stugan rann det en grund bäck och även den var intressant. Som barn att leka vid och i och som vuxen bara att njuta av. Minnen som kommer till mig. Så många sommardagar som tillbringats i stugan i Kungsbacken. Så många sotiga grillade korvar från den öppna spisen. Så många pannkakor som gräddats och ätits av oss kusiner. Så mycket blåbär som plockats då de växte bara några meter från från stugan. Hembakt blåbärskaka och vinbärssaft som någon av våra mammor kokat. Tänk att få komma tillbaka dit igen. Det är nu minst tio år sedan jag var där. Stugan är ut- och ombyggd, men fortfarande sitter minnena kvar.
Tivedstrollen turisvägen Unden
Närmsta affär fanns i Tived. Det var alltid tveeggat att cykla dit. Backen till affären lutade ner, men sen skulle vi hem. En halvmils promenad med cykeln lockade inte alltid. Den gången jag åkte moped var det bara jag och farfar och vi hade med oss det vi behövde. Somrarna i Tivedstrakten minns jag som positiva. Jag bodde hos någon av mina fastrar eller så var vi i stugan. Jag kan inte minnas att jag hade ont då. I skolan hade jag ofta ont, men sommarloven var en fristad från smärta av alla de slag. Visst fanns det svåra stunder även då, men de var på något sätt så begränsade. 40 år har gått sedan mopedfärden. Både innan och efter har jag cyklat samma sträcka och när jag väl fick körkort så blev det bil.
pers-blabar-2
Just nu blommar Liljekonvaljerna för fullt. Lagom till Mors Dag precis som det ska vara. Jag kan inte låta bli att dela två helt olika visor, men båda är sommar om än kanske inte de mest kända. Om ungefär en månad kan vi kanske plocka blåbär igen och jag återvänder till Evert Taubes visa om den sköna sommaren. Det är så lätt att se allt det som är svårt och jobbigt, allt som hindrar.  Men: ”…här är den sköna sommaren som jag har lovat dig”.

Visningsbild:
Turistvägen längs med Unden
Turisvägen Unden bild 2 Tivedstrollen
Marina och Per är de som sätter bild på alla vackra minnen. Tack vare era bilder kan jag komma tillbaka till platser som finns djupt förankrade i mitt minne. Samtliga foton är hämtade från Tivedstrollens Facebooksida.

TACK till Tivedstrollen för att ni bistår med alla vackra foton från Turistvägen och väcker minnen från de senaste dryga 40 åren. Mitt första minne från Kungsbacken var den vecka jag tillbringade hos min faster och farbror i stugan någon gång i början av 1970-talet. 

Tankar om jul och jultomte. Astrid Brefdufwa berättar om sitt möte med Jultomten med mera.

Hej på er alla, ni som följer GGV Pipilis fina blogg! 

Det är jag, Astrid Brefdufwa, som dyker upp här igen som gästbloggare. 

Jag pustar just nu ut hemma hos bbnewsab efter en hektisk dag på jobbet. Kan berätta att Malte Mullvads magiska gullekramar har haft en strykande åtgång nu under december, och jag anar att många julklappspaket kommer att innehålla just hans gullekramar svsedda nära och kära i alla de åldrar, ity att efterfrågan har stigit för var dag som gått nu under december månad. Behovet av magiska gullekramar tycks vara hart när oändligt. Och detta gör mig så glad och nöjd. 

Nu inför annalkande julafton har ett problem dykt upp som jag i min egenskap av logistikchef, och därmed ansvarig för bageriets alla flygande gullekramsleverantörsbud, i all hast har måst försöka hitta en lösning på. Så här ligger det till.

Vi vet ju alla att Jultomten kör en flygande rendragen släde för att leverera sina julklappspaket. Ja, ni förstår säkert vart jag vill komma. Det finns sålunda en viss icke helt försumbar kollisionsrisk i det svenska luftrummet, i synnerhet efter julaftonens Kalle Anka, då det hunnit bli mörkt i hela vårt avlåmga land. 

Alla förstår vi att Jultomten arbetar under stark stress, och i vissa hem bjuds han kanske även på en julsup. Med tanke på mängden hembesök som görs under julaftonskvällen inses lätt, att det naturligtvis kan bli lite si och så med Jultomtens omdömesförmåga och omdömesgillhet i stressiga jultrafiksituationer uppe i luftrummet. Till, saken hör dessutom, att även mina flygande gullekramsleverantörspostbud har det stressigt med att hinna leverera alla sista minuten-gullekramsjulklappar från Malte Mullvads Magiska Hembageri. 

Faktiskt har jag hunnit med att ha ett möte med Jultomten om allt detta som oroar mig. Både Jultomten och jag båda rörande överens om att vi på var sitt håll måste vidtaga sådana åtgärder som kan förhindra – eller åtminstone reducera risken för – kollisioner nu under stundande julaftonseftermiddag och -kväll.  

Som tack för detta – och som en hyllning till Jultomten (mötet med honom var helt fantastiskt, kan jag berätta – vill jag berätta för alla er, som läser GGV Pipilis fina blogg, om några mindre kända sidor om Jultomtens liv och leverne. 

Tyvärr hinner jag inte rewrita de sajter och artiklar jag har använt som referens för alla dessa faktauppgifter, men jag hoppas att det går lika bra, för er, att själva läsa vad som står att finna i de här faktaartiklarna.

Den första artikellänken jag vill tipsa om, och som jag alltså tycker att ni ska klicka på, är denna:  http://varldenshistoria.se/samhalle/traditioner/jultomten-dog-for-1700-ar-sedan

Där kan ni bland annat läsa om Jultomtens historiska ursprung som julklappsutdelare. Det visar sig att dagens Jultomte har en hel del gemensamt med det kristna helgonet Sankt Nikolaus. 

Om jultomtens ännu tidigare historia kan ni ta del av här:  https://alltomjul.wordpress.com/2014/12/22/jultomtens-historia/ .

Samt här: http://www.julenstraditioner.se/jultomtens-historia/ .

Slutligen, med tanke på att GGV Pipilis följare ju valt att  prenumerera på denna blogg för att den har så stort fokus på mode, allt från klädstilar till accessoarer, vill jag tipsa om följande artikel:  http://varldenshistoria.se/samhalle/traditioner/har-jultomten-alltid-haft-roda-klader . 

Den artikeln visar Jultomtens klädmode och allmänna framtoning under olika tidsepoker. Här får vi bland annat en förklaring till varför det ute i butikerna för varje år som går verkar dyka upp allt fler blåklädda tomtar. 

Ett tag trodde jag att jultomten kanske var släkt med smurfarna, åtminstone på långt håll. Men som man kan läsa i denna artikel har tomtens blåhet inget med smurfarna att göra. Och klädernas blåhet ska heller inte symbolisera att Jultomten blir blåfrusen under sin flygande slädfärd uppe i rymden. Det går ingen nöd på Jultomten, har han själv berättat för mig. Han bär samma kläder som tagits fram åt militärer som ska utföra sina uppdrag i vintriga miljöer och klimat. Och bor man på Nordpolen, vilket Jultomten gör, blir man med åren rätt härdad vad gäller blåst och kyla. Så glöm det med att Jultomten skulle frysa. 

Värre är det då för de renar som drar Jultomtens släde. Rudolf, ledarrenen, är känd för sin röda mule. En mule som faktiskt är känslig för kyla. Men även Rudold är härdad efter många år i branschen. 

Apropå ingenting, vet ni vad Jultomtens övriga renar heter? Utöver Rudolf är det åtta andra renar som drar Jultomtens lass. 

Läs om dem och vad de heter här: http://lovesanta.com.au/blog/2007/santas-reindeers-names/ .

Nähä, nu måste jag lämna tangentbordet hemma hos bbnewsab. Kl 22.00 går jag nämligen på nattskiftet. Min första flygning nu i natt blir till Älvskoga By. Ett besök hos GGV Pipili och hennes katt Drottning Akka, vilka ju bor där. 

Konstigt nog står det inte GGV Pipili på hennes ytterdörr utan Gustava Gullefjun. Fast det vet alla vi som flyger ut med gullekramar från Maltes magiska hembageri och hem till henne. Så nemas problemas trots den missvisande namnskylten. 

Vi flygande gullekramsleverantörer är för övrigt synnerligen noga med att se till att gullekramarna hamnar där de behövs bäst och gör störst nytta. Inte utan stolthet kan jag berätta, att gullekramar som beställs från Malte Mullvads Magiska Hembageri regelmässigt når sin adressat. 

Faktum är PostNord har bett mig att sluta jobba för Malte Mullvad för att i stället bli logistikchef hos PostNord. Jag har utlovats en betydligt högre lön, om jag tackar ja till det erbjudandet. 

Men pengar är inte allt i världen. Vi som arbetar hos Malte Mullvad är ett väl sammansvetsat gäng och trivs verkligen med att jobba och vara tillsammans. Så jag tänker förbli Maltes magiska hembageri trogen. 

Till sist: Jag vill tacka alla er som orkat läsa ända hit. Och jag tackar er genom att önska er alla en fröjdefull julhelg, full av glädje och gamman – och kanske också lite andlighet, så att hjärnan och själen får sitt. 

Nu hör jag hur bbnewsab sufflerar från köket, att även han vill önska alla GGV Pipilis läsare – för att inte tala om GGV Pipili själv, och hennes katt Akka – en riktigt GOD JUL. 

Om GGV Pipili orkar, så är det min övertygelse att hon kommer att dyka upp här på sin blogg för att i egen hög person tillönska sina läsare och följare detsamma. 

Därmed tack för mig. 

Rosor, livet och att vara fel

gk-18-september-blommar-rosorna-1-2
Rosor blommar i i Örebros trädgårdar den 4 oktober 2016 (Foto: Göran Kangedal)

För andra året i rad har vi kunnat njuta av en varm höst. Så varm att blommor som hör sommaren till satt ny knopp och blommat om. När fotograf Göran Kangedal delar bilder på rosor och prästkragar som blommar i början av oktober, och andra berättar att midsommarblomster och hundkex blommar för fullt på ängsmark i Örebrotrakten, då väcks hos mig tankar på livet och meningen med livet. Hur jag hanterar det oväntade, det som inte blir som förväntat. Jag tänker mig tillbaka och försöker minnas vad jag förväntade mig av livet vid olika åldrar. Plockar fram minnen som börjar någonstans kring skolstarten och strax innan. Med dem följer också tankar kring vad som har format mig till den individ jag är idag. För hur det än var – jag fick inte det liv jag trodde att jag en gång skulle få. Barndomens och tonårens förväntningar på livet visade sig vara en chimär på många olika sätt. Men vad blev det då?

gk-orebr-hogertrafikomlaggning-1967
Örebro 3 september 1967 (Foto: G.K.)

1967 var jag fyra år och just omläggning från vänster- till högertrafik. Jag minns det inte men mina minnen börjar i slutet av 1960-talet. Jag minns mig själv som en nyfiken, vetgirig flicka som tyckte bäst om att umgås med vuxna. Några minnen som etsat sig fast hos mig är minnen där jag hjälper min far med att skärpa kedjan till motorsågen, likväl som att tillsammans med tonårspojkarna inom ungdomshemvärnet ta isär och sätta ihop K-pisten. Jag visste hur man gjorde även om styrkan i mina händer inte räckte till. Kanske var jag i sexårsåldern och allt ville jag veta. De vuxna, framförallt min far och farfar, svarade på alla mina frågor. Då var jag pojkflicka, som de sa. Men leka med andra barn var svårt. Jag förstod inte dem, kunde inte lekarna och de förstod inte mig. Vuxna var lättare. De svarade på mina frågor och berättade jag i skolan fick jag höra att jag var konstig, äcklig och en massa annat som bara gjorde att jag blev ledsen. När inte vuxna fanns tillhands gick jag, som jag skrivit om tidigare ofta till en ladugård där korna och kalvarna var mina vänner.

child-561220_1920
Jämnåriga barn gjorde mig ofta ledsen. Jag förstod inte deras reaktioner när jag berättade.

Jag förstod inte vad som var fel i det jag berättade för klasskamraterna. Jag berättade om det jag gjort, det jag upplevt och varit med om. Jag berättade om ladugården, korna och kalvarna och fick någon gång när jag var mellan åtta och tio år öknamnet ”kopiia”. Dels för att jag var kobent, men också för att jag trivdes med att vara med i lagården hos mina grannar. Först drömde jag om att bli veterinär, men det var en ganska kort period. Jag tror att den drömmen försvann bland annat av allt jag blev kallad för. Sedan skulle jag bli sekreterare. Det var under mellanstadietiden. Jag ville bli sekreterare för att jag ville skriva. Skrivandet hade följt mig sedan andra klass, men även där fick jag snart reda på att det jag skrev var fel. Om fröken någon gång läste upp det jag skrivit för klassen visste jag vad som väntade på rasten. Minnen som kommer nu när jag skriver. Fortfarande förstod jag inte varför de andra gav sig på mig. Om någon annan i klassen berättade något de upplevt var det OK, men inte när jag gjorde det. Men kalvarna kunde jag berätta allt för!

cow-1119301_1920
Att sitta i kätten hos spädkalvarna gav både värme och tröst.

Sjunde klass, ny skola, nya klasskamrater. Men utanförskapet följde med. Skillnaden var lärarna. Högstadielärarna kallade mig inte för dum, vilket lärarna på mellanstadiet gjort. Och jag drömde fortfarande om yrken där jag fick skriva, men skoltröttheten tog tag i mig och helst ville jag börja arbeta direkt efter nionde klass. Så blev det inte.  Något hade hänt på de tio åren från sex till sexton. Som barn höll jag på med praktiska saker, men det tappade jag bort på vägen någonstans under uppväxten. Kanske på grund av EDSen och smärtorna jag hade av och till, kanske på grund av att jag inte alls klarade gymnastiken. Det blev genom åren allt vanligare att jag fick åka direkt från skolan till vårdcentral eller sjukhus. Jag gjorde ett misslyckat försök på gymnasiets musiklinje. Rektor för musikklasserna talade om för mig att min styrka låg i de teoretiska ämnena. Han rekommenderade mig musiken som hobby och en satsning på ett yrke där jag fick använda min förmåga att skriva och att förstå teoretiska resonemang. På något sätt kan jag se att det knyts ihop med mina första skolår då jag var vetgirig och lärde mig mycket av att vara med i sammanhang såsom föreningsarbete och liknande. Jag lyssnade, frågade och tog till mig svaren. Men återigen kunde jag fel saker. Jag lärde mig att jag var fel och förstod fortfarande inte varför.

gk-4-oktober-16-blommar-det-i-tradgarden
Under uppväxten, framförallt i skolan, var jag precis lika fel som att denna prästkrage sätter knopp och blommar i början av oktober. (Foto: G.K.)

Jag blev någonting så småningom. Efter några år på högskolan hade jag en fil.kand i psykologi och var utbildad personalkonsulent. Jag fortsatte att läsa främst beteendevetenskapliga ämnen på deltid och arbetade parallellt till dess jag hade så pass mycket utbildning att jag kunde kalla mig för beteendevetare. Jag fick knappt sju yrkesverksamma år som just beteendevetare innan sjukdomen sa ifrån och jag blev sjukpensionär. Drömmen jag hade när jag läste på universitetet om att bli forskare och innan jag fyllt 40 år ha disputerat sprack. Den också!

gk-4-oktober-16-blommade-det-i-tradgarden
Drömmen höll inte för verkligheten… (Foto G.K)

Varför accepterades de andras upplevelser men inte mina under skoltiden? Idag har jag tankar och teorier, men inga egentliga svar.
Visningsbild:

gk-4-oktober-16-blommar-rosorna-i-tradgarden
Rosenknopp den 4 oktober, Örebro (Foto: G.K.)

Vad tänker du när du läser om drömmar som sprack, om att vara fel och framförallt – om att inte förstå varför? Varför gick det så lätt att vara tillsammans med vuxna men inte med de som var jämnåriga?

När jag var liten…

älskade jag skogen, kor, hästar och de allra flesta djur. Men hade mycket svårt med sociala kontakter. Jämnåriga barn var allra svårast och de som umgicks med mig fick snabbt veta att det var uteslutning som gällde då. Jag var en ”icke-person” från första klass ända upp till dess jag började läsa på högskolenivå. Men då levde jag som sambo och umgicks med dem som var omkring 40-50 år äldre än mig.

pers-skog-och-branta-hallar
Skogen var min lekplats som barn. (Foto: P. Svensson)

När jag var liten bodde jag på landet och jag älskade skogen. Jag klättrade gärna på höga stenar. Först som vuxen, med en dotter som var lik sin mor i det fallet, förstod jag min egen mammas oro och ängslan. Jag sökte mig också till de lantbruk som fanns i närområdet och ville vara med och hjälpa till. Hur mycket hjälp jag var är väl en annan fråga, men jag älskade att vara bland djuren.

cow-736825_1280
Att vara bland djuren, prata med dem, klappa dem, ligga hos dem i den mån det gick var min räddning när skolan varit jobbig och svår.

Djur och natur har följt mig från att jag började kunna ta mina första steg någon gång i ettårsåldern. Så snart jag kunde gick jag på mina egna upptäcktsfärder. Jag utforskade närområdet kring bostaden. Mina första minnen är från när jag var omkring tre-fyra år gammal. Vi bodde hos min morfar och hans unga fru. Min mormor gick bort bara drygt 50 år gammal och efter en tid träffade morfar en ny kvinna. Jag var brudnäbb på deras bröllop, men för liten för att ha minnen av det. Första minnena var just från skogen som omgav den gamla skola där vi bodde. Jag älskade att klättra upp på stenarna och hoppa mellan dem. Förstod inte alls varför mamma skrek åt mig att komma ner! När sedan min dotter omkring 30 år senare gjorde detsamma förstod jag. Och försökte komma ihåg hur jag kände det som barn. Vi flyttade runt i länet beroende på var min far hade sitt arbete, och från åtta-nioårsåldern letade jag reda på en bondgård i grannskapet där de som hade gården lät mig vara med och göra det lilla jag kunde och orkade.

På de flesta ställen fanns katter. Och så var det höskörden. Genom att sätta en räfsa i min hand sprang jag inte alltför mycket i vägen. Hur stor nytta jag gjorde kan vi väl låta vara osagt. Det skulle dröja upp till dess jag var 11-12 år innan jag kunde göra en ordentlig arbetsinsats. Ungefär samtidigt kom jag i kontakt med ett stall där det fanns travhästar. Ägaren lärde mig att köra för träning i en rockard, en tvåhjulig vagn med två sittplatser och jag fick köra hästarna så mycket jag ville. Till det kom andra stallsysslor. Jag gjorde det mesta stallarbetet mot att jag fick vara i stallet.

horse-1006348_1920 - kopia (2)
Kalvar, kor och hästar var mina bästa vänner. De lyssnade alltid. Djurägarna var snälla och lät mig vara med. Troligtvis var jag mest i vägen, men jag kan inte minnas att de någonsin var elaka mot mig.

På så sätt fortsatte det som präglat hela min tidiga barndom – umgänge med vuxna och mycket få jämnåriga kamrater. Utanförskapet förstärktes. Jag var på platser där de vuxna blev mina vänner. Jag tillägnade mig ett språk som skilde sig mot mina klasskamraters sätt att uttrycka sig. Jag talade om andra saker. Jämnåriga tjejers modeintresse förstod jag inte. Utanförskapet och mobbningen blev befäst. Och så fick jag glasögon därtill. Hur många gånger jag fick ”hjälp” att få dem kastade på golvet av klinkers eller på skolgården så de gick sönder. Men det var ju bara en ren olycka- och varför skulle jag vara ledsen och gråta över en sådan sak? Det var innan plastglasens tid. Sedan, när de kom, gick inte glasögonen sönder lika ofta om jag minns rätt.
crying-513164_1920
Skolan har jag berättat om i tidigare artiklar och det är inte något jag har särskilt många ljusa minnen av. Självklart finns ljuspunkter, men de var få. Fritiden kom att alltmer bestå av föreningsverksamhet. Jag sökte mig till föreningar som delade min livsåskådning. Under framförallt högstadiet lärde jag mycket om hur föreningar fungerar. Om styrelsearbete, studieverksamhet och mycket annat. Kunskaper som jag sedan haft mycket nytta av. För styrelsearbete är ett hantverk och att lära sig samarbete. I föreningsverksamheten fick jag en stunds fristad från mobbningen och trakasserierna. Men återigen – det var vuxna jag umgicks mest med. Temat återkommer.

MP Tivedens nationalpark 5
På dessa stenar har jag troligen suttit för sådär 40 år sedan! Bilden är från Tivedens Nationalpark. (Foto: M. Pettersson)

Föreningsarbetet har följt mig genom livet. Det har lärt mig mycket jag haft stor nytta av både inom yrket och privat. Föreningslivet tillsammans med kyrkan gav mig dessutom något som jag inte fick på annat håll. Det gav mig tillhörighet och gemenskap. Och det är vad jag tror har gjort så att jag ändå klarat av allt det som inte fungerat.birdwatching-387463_1920

pers-skog-och-branta-hallar
Dovrasjöleden (Foto: P. Svensson)

Även visningsbild från Dovrasjöleden. Foto: P. Svensson

Varför? Om ord som sårar och annat smärtsamt

pot-bellied-pig-945990_1920
Hen kallade mig för ”kinesiskt hängbuksvin”. Den som hörde såg hens leende och den smeksamma klappen på kinden, men inte att handen var fylld med sylvassa taggar…

Varför? En  blick drygt 30 år bakåt i tiden, men uttrycket i bildtexten var bara ett av många liknande. Visst var jag för tjock. Första året på universitetet var svårt och följdes av ett års studieuppehåll fyllt med praktikplatser varvat med arbetslöshet. Därefter var det roligt att komma åter till studierna och det gick så bra att jag fortsatte studera knappa tre år på drygt heltid och ytterligare  nästan tio år på deltid. Under det året hade vikten ökat 50 kg. Allt nytt och ingenting fungerade. Den jag älskade och som älskade mig började ”på skoj” kalla mig för hängbuksvin – och jag tog det som ett skämt och förstod inte varför jag var ledsen. Det skulle komma mer. Mer ord och uttryck som fortfarande finns kvar. Skillnaden är att idag läggs de på hen som uttalade dem. Idag behöver de inte bäras av mig. Men det har tagit mig alla dessa år att komma dithän.

Så många gånger som försök gjordes att ta av ryggsäcken. Men när jag reste mig upp följde den med iallafall. Det borde ha lämnats åt sitt öde för decennier sedan. Ryggsäcken som var fylld med kränkningar av diverse olika slag. Men också av sådant som jag lagt dit. För det handlade om min bild av vem jag var, hur jag såg ut och hur jag fungerade. Vad jag kunde och inte kunde. Självbilden. En bild som började att ritas i förskoleåldern och fortsatte att förfinas, nej, fel ord, förfulas, under många år för att börja förbättras först i medelåldern. En bild som beskrivits tidigare i bland annat serien ”Latstryker och dumhuvud” här på bloggen.

descent-841413_1280
Latheten som tillskrevs mig visade sig vara en genetisk sjukdom, Ehlers-Danlos syndrom som påverkar bindväven i kroppen. (Se länklista)

Allt var inte enkelt och lätt. Tillsammans med mobbning under skoltiden och sårande ord följde också sjukdom med. Fysisk smärta tillsammans med den psykiska. Redan från tidig ålder blev jag varse vad det ville säga att ha ont. Men, som sagts i flera artiklar, ingen smärta som gick att verifiera med blodprover. Ingen infektion eller inflammation. Alltså satt smärtan ”i mitt huvud”. Ofta föreslogs psykolog- eller kuratorskontakt men hen som fanns nära mig motarbetade. Uttalade sig föraktfullt om de yrkesgrupper som jag själv skulle komma att tillhöra. Medvetet? Men smärtsamt för att utbildningen jag gick räknades inte. Kunskaperna jag förvärvade var sådana som ”vem som helst med lite förnuft” kunde begripa. Men jag förstod inte då vad detta gjorde med mig, utan skrattade och höll med för att det var minst smärtsamt så. Livet gjorde ont. Mitt försvar blev att arbeta mer och studera mer fram till dess barnen kom.

girl-542086_1920
Efter examen och ytterligare fem års studier parallellt med arbete kom barnen.

Jag återupptog studierna och läste ytterligare en termin efter ett tio år långt uppehåll. Samtidigt som jag skulle börja läsa min andra termin fick jag EDS-diagnosen och allt rasade – igen. Allt började komma ikapp mig. Efter ytterligare fem år fick jag chansen att börja i psykoterapi, något som fortfarande pågår. Psykoterapi gör ont. Det gör mycket ont, men för mig är den absolut nödvändig. För nu kan jag lämna ryggsäcken och låta den stå och ruttna bort. Nej, det kan jag inte. Ryggsäcken kommer jag att bära med mig livet ut. Men den är lättare och inte lika fullpackad med gammalt, infekterat, illaluktande skräp som svider och gör ont. Det har dragits fram i ljuset, tvättats och lagts undan. Genombrotten i psykoterapin har gjort ont. Så ont att de dessutom triggat den fysiska smärta till mycket höga nivåer. Fysisk och psykisk smärta blir till smärta, smärta utan gräns.

bullying-679274_1920
Barn eller vuxen, tjock eller smal. Smärtan tar allt och kräver allt. Stör och förstör. Vad bryr sig smärtan inte om, inte heller ålder. Alla gånger smärtan slog besinningslöst till dess det inte fanns något kvar att slå på. Och konsekvensen – oförmögen att göra något alls.

Men genombrotten var och är nödvändiga, trots att de gör så fruktansvärt ont. Det är de som gör att jag så sakta läker. Att de infekterade såren tvättas och kan läka inifrån. Inte bara lägga ett tunt lager hud ovanpå med infektionen inkapslad. Varje genombrott gör mig friskare. Varje genombrott hjälper till att sätta ord på massor av känslor jag burit, men inte tidigare kunnat identifiera. En önskan vore att alla som behövde psykoterapi också kunde få tillgång till den behandlingen. För psykisk ohälsa är minst lika allvarlig som fysisk och det är sjukdomar som i värsta fall är dödliga. En väl genomförd psykoterapeutisk behandling spar liv och ger hälsan åter. En vinst för både individ och samhälle. Utöver psykoterapeutisk behandling behövs även hjälp att minska i vikt. Exempel på behandlingsformer är utöver psykodynamisk och existentiell psykoterapi också KBT och DBT (kognitiv respektive dialektiskt beteendeterapi).

Hur ser du på psykoterapi som behandling?  Är det någon form som du personligen föredrar/har erfarenhet av utifrån alla de former samtalsbehandling och färdighetsträning som finns.  (se länkar ovan för info om de vanligaste formerna)

Visningsbild:

woman-791541_1920
Under graviditeten kom kryckorna fram, för att sedan följas av rullstol. Efter att barnen fötts blev jag så pass bra att jag klarade mig utan hjälpmedel i cirka 10 år. Därefter kryckor, rollator och nu Permobil för förflyttning. Jag är funktionsbegränsad pga smärta och instabilitet i huvudsal orsakat av EDS -ht

Sommarkatt med rätt att njuta

cat-21054_1280
Sommarkatt 

Drottning Akka har talat! Hon anser att det nu är hög tid att hennes likar och även undersåtar visas upp här i Livets Skiftningar. Och då får  vi vara lydiga Drottningen och visa upp ett urval av Sommarkatter. Sommarkatter i positiv bemärkelse. Katter som njuter av sommar, sol och värme. Som gör som vi på två ben kanske borde göra oftare. De kopplar av och bara gör ingenting. Helt fria från stress och jäkt. Titta, lär och njut av bilderna på våra älskade katter.

Titus – en katt som trivs med livet

Att vara utomhus på landet. Få gå och komma som jag vill. Titus berättar att han har det bra där han bor. Lite hemlig är han eftersom han har inte avslöjat mer för Livets Skiftningar än sitt namn, att han bor på landet (sommartid iallafall) och att han har det bra. Han har inte ens talat om i vilket land han bor, men Livets Skiftningar kommer att hålla kattögonen öppna och se om det dyker upp mer bilder och meddelanden från honom på Pixabay.com.

sweden-882941_1920
Börjar dagen med morgongymnastik och en stor gäspning för att få in ordentligt med syre i lungorna!

Och visst är det något speciellt med katter och blommor?
cat-1062667_1920

greece-996277_1920
cat-793267_1920

cat-504549_1280
…och så en catnap i solen.

När vi nu njutit av blommorna, vilat en stund börjar det bli dags för en promenad. Kanske blir det ett mellanmål också. Men först måste jag visa vad jag drömde om när jag sov:

Jag drömde om Afrika och om kärlek!
Nu ska jag och mina kamrater gå ut på åkrarna och se om vi kan hitta på något roligt!

cat-1009957_1920
Jag kunde gömma mig 🙂
nature-957662_1920
…och jag har fått syn på något spännande. Undrar om jag kan gömma mig bakom klövern? Om jag kryper ihop lite syns jag nog inte.
summer-105786_1920
Alla mina kamrater tror att jag jagar, men jag äter hemma och passar på att vila middag istället. Det är ingen som ser mig här i det höga gräset 😉
kitten-1169507_1920
Jag blev utan idag 😦 Går hem och äter istället.

Efter en dag utomhus hägrar lite extra god mat och en skön säng. Men innan sängen mys med lillmatte och lillhusse. Måste ta hand om de små också.

Lillmatte och lillhusse ❤
Sedan gäller det att hitta ett bra ställe att sova på och framförallt – en skön sovstil!

I sängen med nalle eller bara hopkrupen. Det går bra att sova på en skön pläd också.

Tillsammans med mina kamrater kan det se ut så här:
cat-475424_1280
eller så här:
cats-277116_1280

Med denna bildkavalkad av kattkamrater från när och fjärran önskar jag alla läsare en riktigt skön fortsättning på sommaren och en
God Natt

WIN_20160523_00_29_25_Pro
WIN_20160504_21_33_10_Pro
och Sov så Gott. Alla, både stora och små, på två och på fyra ben, behöver vi vår skönhetssömn.
//HKH Drottning Akka

Foto:
Piia-Liisa Pisal – Bild på Drottning Akka (de två avslutande bilderna)
Övriga bilder: Arkivbilder Piaxabay.com

Berätta gärna om dina katter, minnen av katter du haft, katter du har…

Livets Skiftningar tar tacksamt emot texter om och bilder på katter för publicering. Alla typer av berättelser är välkomna. Använd gärna kontaktformuläret om du så vill. Självklart väljer du om du vill vara anonym. Däremot behöver jag ha ditt namn. Ingenting publiceras utan tillstånd från den som skrivit och fotograferat.

Livsvandringen – att tvingas gå ensam som barn

church-448911_1280
En paus under vandringen – ett samtal med Gud

Friskt och sjukt – Livsvandringen del 1

Så vandrar hon sakta från tidig morgon till den sena kväll. Vandring går på hjul och längs vägen finns gott om små kapell där det går att få sitta i lugn och avskildhet. Kapellen är alltid  öppna och vänder sig till dig för kontemplation och vila. Denna vandring kan tyckas vara en fysisk vandring, den beskrivs som så, men är en slags uppgörelse med kvinnas liv. En vandring genom livet, med nedslag på platser och tillfällen som fått henne att byta riktning. Positivt eller negativt? Det går kanske inte alltid att säga. Men förändring under alla omständigheter. Livsvandringen skrivs i ett här och nu-perspektiv med blir ändå med nödvändighet en tillbakablick. Idag stannar den nu medelålders kvinnan upp och förflyttar sig 40 år bakåt i tiden ungefär. Såsom det brukar – en del lika och en del olika. Och det kom att bli det som var olika som präglade skolgången. Till mellanstadiet som blev en period som kommit att prägla henne allt sedan dess. Följ med på vandringen genom 40 år av hennes liv. Men vi börjar då hon var tio år och började fjärde klass.

path-867224_1920
En livsvandring går mycket sällan på en rak väg.  Kvinnan rullar genom livet, sedan en tid tillbaka i en elektrisk rullstol både inom- och utomhus.

En vandring som när den för dryga halvseklet sedan tog sin början inte utmärkte sig särskilt mycket från andra, jämnårigas erfarenheter. Den självbild som skapades under åren då hon var tio till tolv år gammal har allt sedan dess följt henne. Den var inte sann då och den är lika osann idag. Skillnaden är den att hon under de senaste åren har börjat förstå mer och mer av hur bilden hon skapade av sig själv växt fram. Genom den förståelsen ökar möjligheten att förändra bilden och bygga en ny, mer korrekt och nyanserad självbild. Utstött, mobbad, betraktad som dum och ointelligent. Uppmanad av lärare då inriktningar skulle väljas till högstadiet att välja bort och välja lätt. Välja bort språk – det räckte inte intelligensen till för. Att välja de enklare kurserna i engelska och matematik av samma orsak.

zumba-368369_1920
Skolan – en tid som flickan i denna artikel helst vill glömma…

Att som barn bli betraktad som dum och ointelligent av vuxna sätter djupa spår. Spår som finns kvar än idag. I mellanstadieåldern, som exempelvis inom utvecklingspsykologin beskrivs som en lugn ålder, grundläggs individens uppfattning om sig själv och sin egen förmåga. Visst kan den ändras genom åren, men grunden är ändå lagd. Den grund som började byggas i mycket unga år, redan de första skolåren, kommer att bekräftas eller förkastas. Förändras, förstärkas, försvagas. Kanske ändras till oigenkännlighet. En 11 år gammal flicka som får höra att hon inte duger något till. Som gång på gång dessutom får detta bekräftat av både lärare och jämnåriga. För hur skulle gymnastiken, där klasskamraterna glänste, kunna fungera för en flicka vars muskler och leder redan då var påverkade av Ehlers-Danlos syndrom. Smärtan hörde till vardagen redan då, även om det skulle komma att dröja nästan 40 år till innan diagnosen var ett faktum. Knappa tio år senare fick hon diagnosen fibromyalgi.

immune-system-1359197_1920
Handen som endast kunde skriva, men inte på rätt sätt, inte med rätt ord. Handen som inte kunde ta en lyra, kasta en boll. Handen som bekräftade värdelösheten hos flickan då hon var i tio till tolvårsåldern. Handen som stukades gång på gång. Till slut stukades hela flickan och hon dömde ut sig själv som värdelös – och dum. 

Hon kunde varken springa eller hoppa och saknade bollsinne totalt. Redan då fanns instabiliteten i kroppens leder. Visserligen var hon skapligt stark i armar och ben. Kunde cykla och gå långa sträckor (vilket hon gjorde ofta), men inte springa. Hon kom att kallas för lat och bekväm av sig och det förstärkte hennes bild av sig själv som värdelös. Vuxna i hennes omgivning både i skolan och privat var snabba med att (omedvetet?) döma henne. Inte flickans föräldrar. De försökte så gott de kunde och göra sitt allra bästa för att dottern skulle ha det bra. Ett barn lär sig tidigt att inte berätta för sina föräldrar. För på ett omedvetet plan vet barnet konsekvenserna. I synnerhet om läraren inte står på elevens sida, vilket var fallet för denna tös. Att berätta leder då ofrånkomligen bara till mer problem. Föräldrarna ville och trodde att läraren förstod. Så ser det ut när den nu vuxna kvinnan tittar bakåt. Men läraren förstod inte de processer som pågick i klassen. Och framförallt förstod hen inte att utstötningen och mobbningen förstärktes när gruppen indirekt gavs rätt gentemot flickan. Läraren hade inte ens varseblivit att utstötning pågick, och när föräldrarna försökte påtala det flickan berättat blev det följaktligen bara en försämrad situation just på grund av dennes oförmåga att förstå hur grupprocesser fungerar.

door-655235_1920
Bakom skoldörrarna pågick en regelrätt mobbning, främst psykisk, men också till en del fysisk. Men det höll hon tyst om så långt det gick. Hon var klumpig och snubblade lätt…

Detta får räcka som en första del av Livsvandringen. Flickan stänger skoldörren och kliver upp i sin Permobil drygt 40 år senare efter att ha suttit i det vackra lilla kapellet och tänkt tillbaka. Vad var det som ändå fick henne att klara av skolan och därtill klara den ganska bra? Det tål att fundera över. Men efter en sådan här tillbakablick behövs en stunds vila innan nästa stopp. Därför tar hon sig nu längs den slingrande vägen in på skogsbilvägarna för att njuta av skogen. Avslutar med visan ”I skogens djupa stilla ro.”
forest-1119279_1920
En ca 15 min lång film om skogen (tal) ”Skogen – vår livsnerv”

Vad tänker du när du läser berättelsen om flickan och hur hennes livsvandring börjar… Berätta! Hur ser det ut för barnen idag? Hur många blir dömda av skolan? Varför? Vad har hänt på 40 år när det gäller mobbning?

Minnen, våren och Dan Andersson

lilac-337089_1280
Nu tar snart skomakaren semester. Ni vet han som alltid tog semester mellan hägg och syren. Den tiden på året som hör till årets vackraste dagar. Från att häggen slår ut till dess att syrenen står i blom. Söndagens (17 april 2016) inlägg får bli en förtrollande resa i naturen. För vad kan vara mer trolskt än våren och försommarens gryningar? Här möter vi älvornas dans, Huldrans vackraste sång och Näckens fiolspel. Vi kliver in i sagornas och myternas värld. Likaväl kan vi se den sena våren och tidiga försommaren som ett Herrens underverk.water-229029_1280
Av någon outgrundlig anledning så just dessa magiska dagar, någon vecka eller några få korta veckor om Herren är god, så krockar inte skogens och ängarnas mytiska figurer med Guds  underverk. För vem är det som gör att Älvorna dansar? Vem låter Näckens vackraste musik blandas med forsens brus? Vem låter Huldror och Vittror skymta mellan träden en tidig Tjäderspelsmorgon?

Tjäderspel
TJäderspel          (Foto: Florarna.se)

Så går tankarna en natt mellan lördag och söndag i mitten av april. Våren är här. Träd och buskar börjar grönska liksom gräsmattor och dikesrenar. Den skira späda grönskan som får allt att bli så vackert. Som får musiken att bli magisk och fåglarnas sång likaså. Som får tron på en Gud att stärkas. En skapare av just Guds Nåde. Och Alltets skapare kan inte undanhålla något för det som kallas ”Skapelsens krona”. Drömmarna, musiken, sången – allt är av Hans hand. Om sedan annat tillskrivs potentaten med bockfot och svans så finns tillåtelsen från Herren.
woman-571715_1280
Tankarnas irrfärder i nattens sega dimma blandad med trötthet, längtan att få komma ut och sitta i skogen, vemod över att inte kunna och drömmar, drömmar, drömmar. Herren kan inte neka sina egna drömmarna. De är ju Hans skapelse. Mellan hägg och syren är naturens egen hyllning till Skaparen.tree-731869_1280
Vila under det blommande trädet. Upplev naturen även i bebyggda områden. Upplev med alla sinnen. När bilden är fäst på din näthinna, blunda och ta in ljuden, lukterna, smakerna och känslan av att vara mellan hägg och syren. Kanske irrar sig tankarna till Minnet som Dan Andersson så mjukt och innerligt beskriver.

Dan Andersson, 1888-1920, Finnmarkspoeten vars levnad blev alldeles för kort. Endast dryga 30 år gammal omkommer han efter att ha sovit i ett rum i Klarakvarteren i Stockholm. Ett rum som vätecyanidrökts mot vägglöss, men inte vädrats ordentligt. ”Tag all jorden bort jag äga vill vad ingen, ingen har…” skriver Dan Andersson i Omkring tiggarn från Loussa. forest-438432_1920
Jag äga vill vad ingen, ingen har”. Visst är det så. Men våren äger sinnena, sinnena äger inte våren. Sagor, verklighet och allt däremellan blandas med barndomens minnen. Minnen som är mörka, ljusa, tunga, lätta. Mer mörka än ljusa, mer tunga än lätta, lite beroende på var det landar. Ljusa minnen utanför skolan i samtal med Farfar. Farfar som berättade lika inlevelsefullt om Homeros Iliaden som om Bibeln, Tivedens sägner och om hur insulinet skulle ges med en spruta som redan då säkerligen var använd i 20-talet år. Han tog fiolen, sjöng och spelade för mig.
Minnen…
sleep-330869_1280
Mörka minnen från en skoltid fylld av mobbning och utanförskap. Utanför från första dagen. Att tala annorlunda, vara annorlunda. Att kunna det som de andra inte kunde. Att inte kunna det som de kunde. Därtill att inte klara gymnastiken såsom berördes i föregående inlägg om överrörlighet. Men våren, naturen, djuren, litteraturen, musiken, poesin med Dan Andersson och andra poeter i samma genre väckte något. Författare som Vilhelm Moberg fångade intresset i tidiga tonår. Där kunde det mörka kanaliseras ut i något nytt, något annat. Från böckernas sidor som en del av boken. Mer än bara läsa, att vara i och en del av bokens handling. Det strömmade genom sinnena ut i fingrarna, ut på papper. För 45 år sedan började det och gör så än idag.

Livets Skiftningar är det senaste projektet – men inte det sista!

girl-644282_1280 - kopia
Goda, varma minnen…

Avslutningen på denna minnenas irrande, inre resa får bli Dan Anderssons tal till Jonathan. Av en enda orsak. Den har så mycket att säga oss. Om än ungefär 100 år sedan den skrevs är den aktuell än idag – och jag, Piia-Liisa, tycker dessutom mycket om den.

”I.
Säg, varför skall du, Jonathan, sörja och lida,
kan du inte vara rosam och rolig som förr,
när du sitter i din stuga medan tiderna skrida,
medan stormarna larma med din förstugudörr.

Omkring dej har du fattigdomens paltor och trasor
och män som rulla galna i tillvarons grop –
och din själ har hällts bräddfull av jagande fasor,
och ditt inre är ett nödskri, en döendes rop.

Men du måste bliva kall, du må sluta att brinna,
innan livets tunga järnhand slår din ande ihjäl.
Låt gudar och djävlar ur din hjärna försvinna –
du måste bliva hård för att rädda din själ!

Vad båtar det att stirra sej blind och att tänka
på allt som är förvuxet och krokigt och snett?
På alla vilda ögon som fåniga blänka –
på allt som drömmer galenskap och vaknar i svett?

II.
Gå knyt dej i skuggan, gosse,
och sov under svala trän,
och hölj ditt arma huvud,
för bett från flygande fän!
Och skälls du för en latmask,
så ge gott igen:
”Ni pressar er framåt mot graven,
med bekymmer varenda dag –
jag ligger i lundens svalka
och bara väntar, jag.”
(Dan Andersson, Kolvaktarens Visor)flowers-188076_1280

 

Att som barn vara överrörlig – EDS ht

child-742345_1920
Konsekvenser av överrörlighet, som är ett av många symtom på EDS hypermobilitet är den form som här kommer att belysas. Överrörlighet ur ett perspektiv som innebär en funktionsförändring, inte med nödvändighet alltid en funktionsnedsättning. Den kan bli till både nedsättning och till ett hinder, men behöver inte alltid vara det. Ibland kan överrörligheten rentutav var en fördel. Som vuxen med diagnos går det att förstå varför det lilla barnet ville åka vagn, medan det friska syskonet ville gå. Här kan vi anknyta till trilogin om den lata flickan. Redan i späd ålder fanns det alltså en dold orsak till barnets beteende. Men ingen ska lastas på något sätt eftersom kunskapen inte fanns, vare sig hos vården eller föräldrarna. Den kunskapen skulle komma att dröja i mer än 40 år. Idag borde kunskapen finnas inom vården i synnerhet. Idag borde inga barn behöva få sina upplevelser ifrågasatta och negligerade. Kan jag hoppas och tro att denna erfarenhetsbaserade berättelse hör hemma i förgången tid och inte förekommer idag?
horse-1006348_1920 - kopia
Överrörlighet kan underlätta vid olika typer av idrottsutövande, åtminstone till en början. Innan överrörligheten blir så markant att den ökar risken för exempelvis fall. Eller att smärtan blir för hög. Att som barn vara överrörlig är något som barnet mycket sällan reflekterar över, eller ens är medvetet om. Överrörlighet vid EDS är en medfödd defekt. Om barnet inte har ont medför överrörligheten ofta en ökad smidighet och en förmåga att forma kroppen utan att det tar emot. Tyvärr följer ofta med överrörligheten också smärta. Erfarenhetsmässigt tolkas denna smärta ofta som växtvärk eller annan ”normal” smärta hos barn. I synnerhet om inte EDS-diagnosen är känd sedan tidigare. Barnet lär sig tidigt att smärta är något normalt och något att bara försöka negligera så långt som möjligt. Resor till sjukhusets akutmottagning brukar mynna ut i en slutsats: Det finns inte något fel. Alla prover är bra. Inte något att oroa sig för med andra ord. Och barnet får bekräftat gång på gång att smärta är normalt och ofarligt, i bästa fall. I sämsta fall att hen bara inbillar sig, söker uppmärksamhet genom att påstå sig ha ont, att smärtan barnet har egentligen inte finns.
crying-513164_1920
Vad gör det med ett barn som lär sig att den smärta barnet känner och upplever inte är på riktigt? Vad gör det med barnets uppfattning om sig själv? Hur ska barnet kunna  definiera sig själv och sina upplevelser om vuxna säger att de inte är på riktigt? Hur ska detta barn kunna få en tilltro till sig själv och sin egna upplevelser?

Det är utifrån denna erfarenhet detta skrivs, inte utifrån forskning. Det finns säkerligen mycket forskning om hur barnet skapar sin identitet utifrån hur det speglar sig mot omvärlden, mot vuxna och mot andra, i detta fall, friska barn. Men erfarenheten får här tala. Barnet kommer med stor sannolikhet att så småningom uppfatta sig själv som udda och annorlunda. Det som är udda och annorlunda kan vara svårt att acceptera från dem som inte är det. Och så är grunden för utstötningens, mobbningens, kränkningens mekanismer lagd. Kanske är det så att barnets överrörlighet tillsammans med andra symtom till slut gör att rullstolen och andra hjälpmedel blir ett måste. Då blir ovanligheten dessutom synlig. Det som gör mest ont är när vuxna går före och ägnar sig åt kränkningar på olika sätt. Som barn går det inte att förstå varför det gör ont när en vuxen definierar barnet. Det gör bara ont, så ont. Kanske gör det ont i magen, någonstans, men det går inte att säga var det gör ont. Det går bara att säga att det gör ont. Doktorn undersöker, tar prover och säger: ”Du är frisk. Dina prover är bra. Det finns inte något att vara orolig för.” Oavsett om det sägs till barnet eller föräldrarna så hör barnet: ”Du har inte ont”child-499732_1920
Återigen har barnet blivit fråntagen sin upplevelse. För smärtan är verklig, mer verklig än vad någon ens kan drömma om som inte upplevt den. Och att bli fråntagen sin upplevelse gör inte att smärtan klingar av. Det förstärker smärtan. EDS ger därtill många andra symtom, som inte heller de syns på några prover. Det kan, som nämndes tidigare, bli nödvändigt med hjälpmedel. Men om det nu inte finns någon diagnos hur ska då barnet få den hjälp det behöver? Lyssna på vad barnet berättar, se på hur barnet rör sig. Det kan ge ovärderliga upplysningar. Tro på vad barnet säger. Idag borde ett barns upplevelser tas för den verklighet som en upplevelse alltid är. En upplevelse är alltid verklig, alltid. person-1119404_1920
Barnet drömmer om att kunna göra det som alla andra kan, men kroppen samarbetar inte. Den gör ont, den hindrar barnet. EDS hypermobilitet kan göra att vissa rörelser är omöjliga att göra. Det spelar ingen roll hur mycket individen tränar. Rörelsen går inte att göra på grund av överrörligheten, på grund av smärtan som rörelsen orsakar, på grund av den genetiska defekt som barnet föddes med. Det går inte att öva, träna eller lära sig, det är omöjligt. Tvinga inte barnet till att försöka och misslyckas gång på gång.girl-898361_1920
Se barnet! Se vad det kan. Bekräfta barnets upplevelse, negativ såväl som positiv. Det hjälper barnet att utvecklas som individ. Tro på barnet som säger att det gör ont, även om det inte syns. Oavsett om det finns en diagnos eller inte. Låt inte fler barn växa upp i tron att deras upplevelser inte är verkliga.

Tänk om det nu är så att denna berättelse är historia. Oavsett var barnet möter vuxenvärlden blir barnens upplevelser bekräftade som den sanning de är.

Berätta, du som har barn idag – är det så?
Berätta, du som är ung vuxen – hur bemöttes du när du var yngre?
Berätta, du som arbetar med barn, hur är det idag?
Berätta, kommentera, reflektera över texten.
Hur tänker just du kring detta?