Gullekullen – Att låna livet

Tivedstrollen sommarskog Gullekullen
Gullekullen – vilket underbart namn på en plats. En gång stod troligtvis ett torp här. Idag finns bara resterna kvar.

Läser boken ”Eftervärme” av Tomas Sjödin. Därifrån kommer dagens tema. Att vi har vårt liv som ett lån. Tankarna i detta inlägg är mina egna, men jag blev inspirerad av Sjödins berättelser om livet som ett lån.

Tivedstrollen sommarskog 7
Sommarskogen omgav kanske en gång i tiden Gullekullen.

”Gullekullen”. Bilden som inleder talar så tydligt om att det vi har är ett lån. Stugan som byggdes här en gång är för länge sedan borta och naturen har tagit tillbaka det som en gång lånades ut till oss människor. Personer som arbetade hårt för att kunna låna en del av skogen för att bygga sin bostad och sitt liv. Kanske var det flera generationer som bebodde Gullekullen. Men en dag så övergavs torpet och så småningom var marken, både den där stugan stod och den som försörjt dem som levt på Gullekullen återlämnat till skogen.

Tivedstrollen Torp 1 27 mars 2017
Kanske såg Gullekullen ut så här.

Tankarna vandrar till dem som till slut gav upp och lämnade åter det som lånats. Kanske var det helt av fri vilja, men det kan också ha föregåtts av en lång process där det lilla huset gick från att vara en permanent bostad till att bli sommarstuga. När sedan underhållsbehovet blev för stort eller det inte fanns någon kvar som tog hand om torpet, släpptes taget.

Tivedstrollen höstbäck i skogen 12 september
Den lilla bäcken en bit från stugan försörjde Gullekullen med vatten.

Gullekullen saknade moderniteter. När de äldre lämnade livet och stugan gick i arv till yngre generationer vana vid en annan standard var det inte längre intressant att behålla fastigheten. Skogsbolaget som ägde allt runt om köpte upp marken och lät stugan återgå till naturen. Cirkeln sluts och till slut finns bara en skylt kvar av många händers hårda arbete. Livets cirkel, tänker jag. En gång lämnar vi också tillbaka det liv vi har. Tankar som Tomas Sjödin tar upp i boken. Tankar jag burit på länge, men inte satt ord på så tydligt. Jag är inte ensam om den tanken. Redan i slutet på 1940-talet skrevs denna visa:

Den dag vi lämnar jordelivet, lämnar vi också tillbaka det vi haft. ”Vi lämnar livet” – men till vem eller till vad lämnar vi över livet till? Jag blir er svaret skyldig. Det enda jag kan säga är att jag själv tror att jag lämnar över livet till den Gud jag tror på, men jag vet inte – jag bara tror.

 

Tivedstrollen skogstjärn i sommarskrud 1
Vad finns bakom horisonten? Den lilla skogstjärnen ser ut som en del av ett naturens öga som blickar upp mot himlen. 

 

Att ha livet till låns är en för mig svindlande tanke. Jag äger inte mitt eget liv, jag lånar det bara under ett antal år. Ödmjukheten griper tag i mig liksom oron. Vad gör jag med mitt liv? Hur hanterar jag det jag bara lånar? Är jag rädd om det eller sliter jag i det och behandlar livet illa? Hur behandlar jag det jag kalla för ”mig själv”? Många är de som slitit ont genom åren. Att leva på ett litet torp, som jag tror att Gullekullen var, lämnade nog inte kraft över att fundera om de fått livet till låns eller till skänk. Och även om tankarna kanske fanns där var det med stor sannolikhet inte något de talade om. Kanske tangerade prästen detta vid någon gudstjänst eller begravning. Under själva begravningsgudstjänsten ingår att lämna över den avlidne till Herren. Så tanken att vi har livet som ett lån finner jag på olika platser och kanske kan jag säga också i olika former.

Tivedstrollen Askersund 24 mars 2017 3
Sofia Magdalena kyrka, Askersund

Gullekullen fångade mig. Ett vackert namn på en plats att bo och leva. Jag vet inte någonting om vad som faktiskt funnits på platsen. Stugan och den uppodlade marken därtill. Det hårda arbetet och tankar kring dem som bott där är helt min egen skapelse taget ur fantasin. Tankarna om livet som ett lån känns trösterika. Trösterika just därför att de innebär att livet inte tar slut den dag jag dör. Det bara ändrar form och ges tillbaka till långivaren. Precis som de vackra blommorna måste vissna och dö för att återkomma kanske vi också måste göra det.

Tivedstrollen blommande buske juni
Nästa år blommar busken lika vackert.

Nej, jag tror inte reinkarnation. Återkomsten sker för mig i en annan existens. Men livet är med detta synsätt mer av en cirkelrörelse än en vägsträcka att färdas. Och i denna cirkelrörelse kommer vi att möta oss själva nu och då, på gott och ont. Det är inte alltid spännande och roligt att se sig själv i ett nytt perspektiv. Det kan vara fruktansvärt svårt. Men ett har jag lärt – det är i mötet jag utvecklas som människa och kanske kan jag då, när den dagen kommer, återlämna något som är väl underhållet och i bra skick. Min nyfikenhet på livet finns kvar och jag hoppas att det ännu är många år till dess jag ska tacka för lånet!

dove-1218474_1920 - kopia
Tack för lånet!          (arkivbild)

Foto: Tivedstrollen (där ej annat anges)
Visningsbild:
Tivedstrollen ruin torpargrund

Kommentarer är alltid trevligt. Berätta gärna om dina tankar om livet och döden, naturen, himmel och hav och allt däremellan!

 

Annonser

Jeck och kärleken

Jeck berättar om hur det är att vara populär bland de vackraste av vackra i detta inlägg. Han är kär och kärleken är besvarad. Men det finns vissa problem. Kärlek är inte alltid enkelt och det gäller tydligen både två- och fyrbenta vänner. På bilderna nedan: Chihuahua Mira, Jeck, Papillon Mimmi och så hönsen som Jeck ansvar för att vakta mot räv och rovfåglar. Jeck är ju gårdsväktare, så han vaktar inte bara hönsen utan har hand om hela gården. Och nu har han fått en kompis, Nike, som hjälper honom.
FM Jeck och gänget alla hjärtans dag 2017
”Varför matte skulle ha med en bild på hönsen förstår jag inte, säger Jeck, men det får väl gå. Jag vaktar dem ju! Stegen känns så lätta när jag springer och så doftar flickorna av den mest underbara parfym.” Ja. Jeck är kär. När man är kär gör man allt för att få träffa den man älskar och Jeck är inget undantag. Jeck springer som på moln och kanske så stänger kärleken delar av hans hörsel. Matte berättar: ”Det finns vissa kombinationer som inte funkar:
– Löptik
– Galen fäferpojke
– Rymmer
– Kompisen Nike spårar upp dem efter en halvtimmmes letande i skogen
– Galen matte fastnar i löplinan med lillfinger och handled när Nike glad att hon har hittat vad hon sökte drar iväg
– Matte drar i backen, bryter lillfinger och stukar handled + blir totalt ledbruten
Jeck skitglad att se matte… matte måttligt glad. Mimmi försöker fjäska… matte fortfarande inte glad😠😠😠 ” (text: U-B Ledin)
 
Bilderna nedan visar Jeck när han väl kommit hem och mattes hand efter Jecks utflykt. Jeck sa bestämt ifrån när jag skulle skriva rymningsförsök. Han rymde inte, han skulle bara besöka en mycket kär vän som ropade efter honom.
FM Jeck rymmer för kärlekens skull 20 mars 17

FM Jecks matte efter att Jeck rymt 20 mars 17
Jeck har som ni förstår en helt annan syn på saken än matte. Jo, visst – det är synd om matte som har fått så ont i sin hand. Två brutna fingrar, stukad hand och mörbultad. Men vad gör man inte för kärleken. Att springa några kilometer för att leta upp sin käresta är självklart. Hon ropade på mig. Jag kunde både höra henne och känna hennes doft. Klart jag var tvungen att försöka leta upp henne. Matte påstår att jag rymde, men det gjorde jag inte. Bara så ni vet. Kanske kan jag förstå att matte inte blev så glad, även om jag blev glad att se matte. När jag kommer hem ska sjunga lite extra för matte så blir hon säkert glad igen, och givetvis fortsätta uppvakta Mimmi och hennes fina kompisar. Sången är till för dem. Och matte som påstod att jag sa att jag skrek när hon stängde in mig i sovrummet. Jag skrek och skriker inte – jag sjunger de ljuvaste kärlekssånger! 
FM Jeck är kär... bild 2 okt 16
Här är en bild från förra hösten. Då satte matte min fästmö i en bur och jag kunde bara ligga och titta på henne! Vad är det för romantik, undrade jag då, och nu när min fina fästmö har den underbara parfymen igen, ja då stänger matte in mig i sovrummet!
Jeck berättar mer om Nike, hans kamrat som hjälper honom att vakta hönsen. Nike hjälpte till att hitta Jeck när han gått på friarstråt. Tyvärr så gick det lite vilt till och det slutade med en skadad hand samt en glad Jeck. Trots allt är Nike bästa kompisen. På bilden sitter Jeck och Nike på bron och tar det lugnt. Men var har du gjort av örat, Jeck?FM Jeck alias enöra och Nike
Jeck fortsätter berätta:
”NU har hornen växt ut i pannan på matte😈 JAG gör inget (som vanligt)🤗 bara uppvaktar papillonen Mimmi ”lite”. Vadå hopplös???? Det kan du vara själv, matte😠 NÄÄÄÄ, jag vill inte vara i sovrummet, då skriker jag😲 å DET gillar inte du…” 
(text: U-B Ledin) Jeck tillägger att matte skrivit fel i texten. Han sjunger och inget annat!
Ja du, Jeck. Det är inte lätt att vara så populär. Tre vackra flickor som alla vill till dig. Jeck låter undslippa sig orden: Tre brudar på en vecka! FM Lillen, ta med dig matte och kom hit.
FM Jecks flickor Molly och Mimmi
På bilden ovan är det Mira till vänster och Mimmi till höger. Nästa bild visar Molly till vänster och Mira till höger.
FM Jecks flickor Molly tv och Mira th
Visst är de snygga, tjejerna! Och tjejerna är förtjusta i mig, Jeck. Nåja, Lillmattes Papillontjej tyckte visst att jag var lite stor?!?! Det har jag svårt att förstå. Jag är alldeles lagom stor för att snart fylla tre år. Men Jeck, jag vet inte om jag räknat fel – är det verkligen bara tre tjejer som uppvaktar dig, eller? Du får berätta vilka flickor det rörde sig om senare. Något du vill hålla för dig själv? FM Lillen behöver inte veta allt, och inte Livets Skiftningar heller. Och med det får vi låta oss nöja.
FM Jeck och Nike 1
Jeck har nu inte berättat om sin kompis FM Lillen. Men är det så att han och hans matte har lust att hälsa på hos Livets skiftningar är de Varmt Välkomna att höra av sig. Det gäller alla FM-hundar i alla åldrar. Avslutningsvis vill Jeck visa bilden där han och Nike ägnar sig åt sin favoritsport: Att kampa! På undre bilden tar Jeck och Nike en paus.FM Jeck och Nike 2

Visningsbild:
FM Jeck trånar
Jeck vill ha sista ordet:
”…Matte ser också väldigt trött ut, hon säger att jag behöver hörapparat AKUT. Haha, jag HÖR när rösten går upp i falsett, det gör grannarna också matte. Nu är jag jättetrött. Det tar på krafterna att vara gentleman och kavaljer 😙😙…”

Vov Vov FM Jeck.💖 (Text: U-B Ledin)

Foto och delar av vad Jeck berättar står matte Ulla-Britt Ledin för. Livets Skiftningar tackar för att du så generöst delar med dig av både bild och text.
Jeck låter hälsa att han gillar kommentarer och det gör vi på Livets Skiftningar också. Välkomna med tankar och funderingar kring detta med kärlek och annat intressant.

På gång om FM-hundarna

Äntligen kommer FM-hundarna tillbaka. Detta inlägg blir bara en kort presentation om vad som komma skall!
FM Krus har en hel del att berätta, likaså matte Susanne. Krus har flyttat och berättar mer om detta i kommande artikel.

FM Krus våren 2016
FM Krus våren 2016 (Foto: Susanne Andersson)

Då FM-hundar är beroendeframkallande så finns nu hos matte Susanne en ny bekantskap. Åtta månader gamla FM Lisko.

FM Lisko mars 2017
FM Lisko (Foto: Susanne Andersson)

Mer om FM Lisko i kommande artiklar då Livets Skiftningar kommer att följa honom under det kommande året.
FM Kuna kommer även hon att bli en regelbunden gäst här på bloggen. Detta för att hon fick en alldeles speciell tjänst. Vilken? Ja, det avslöjas inte nu. Men som de allra flesta på både två och fyra ben gillar Kuna SPA-behandlingar och ville gärna ha med en bild då hon varit just på SPA.

FM Kuna på Spa
FM Kuna på SPA (Foto: Helena Rydfjord)

Dessutom kommer både FM Lissa och Jeck på besök. Jeck berättar om att han nu skriver och sjunger kärlekssånger till sina underbara kvinnliga hundvänner. Matte påstår sig ha problem med detta vilket Jeck absolut inte kan förstå.

FM Jeck våren 2017 sjunger
FM Jeck talar om för matte att han sjunger, inte skriker som hon påstår! (Foto: U-B Ledin)

FM Lissa blir snart 10 månader och kommer att få berätta vad hon gjort den senaste tiden i en kommande artikel.

FM Lissa på vårpromenad mars 17
FM Lissa på vårpromenad! (Foto: Ida Östling)

Det var allt för tillfället. Som ni förstår har dessa skönheter mycket att visa och berätta och det blir minst tre artiklar om dem. Först ur kommer en FM Krus och FM Kuna att vara.
Vi syns snart!
//FM Pipili alias Piia-Liisa

 

Alla Hjärtans Dag 2017

Valentin har namnsdag den 14 februari, men dagen är nog mer känd som Alla hjärtans dag än Valentins dag i vårt land. Bloggen Livets Skiftningar har nu funnits i 13 månader och vad passar väl bättre än att tacka alla mina läsare och följare för att ni gett mig som skribent så mycket under detta år genom att låta en av FM-hundarna träda fram? Ett tack till alla fotografer som som generöst delar med sig av sina bilder. Ingen nämnd – ingen glömd.

gk-18-september-blommar-rosorna-2-2
Symbolen för kärlek… (Foto: Göran Kangedal)

Dessutom riktar jag ett speciellt tack till Försvarsmaktens hundar och deras fodervärdar samt ”BB Hilton” som genom de blivande fodervärdarna bistått med bilder på valpar och tikar.

fm-lissa-hamtar-kopplet
FM Lissa har hämtat sitt koppel! (Foto: Ida Östling)

FM Lissa får representera FM-hundarna idag på Alla Hjärtans Dag. Lilla Lissa börjar bli stor och gissningsvis är hon nu inne i värsta slyngelåldern. Hon hade ju ett och annat litet hyss för sig som liten och att busa när man då är tonåring brukar följa med. Matte Ida har skickat bilder som visar vad Lissa kan. Och ett par bilder som Lissa har egna åsikter om! Hon vaktar mattes rena tvätt till dess matte har tid att ta reda på den. Punkt! Lissa var mycket bestämd när det gällde detta. Vad matte tycker om att Lissa vaktar genom att lägga sig på tvätten är enligt Lissa helt oväsentligt, så det så! Titta och njut av matte Ida Östlings bilder på Lissa.
fm-lissa-kollar-sa-matte-gor-ratt-med-tvatten-dec-2016
fm-lissa-kollar-sa-matte-gor-ratt-med-tvatten-bild-2-dec-2016

fm-lissa-kollar-sa-matte-gor-ratt-dec-2016
Här är bildbevis på hur Lissa sköter om mattes rena tvätt! Nedre bilden håller hon koll på matte.

Lissa tycker som de flesta hundar om mat. Kanske kan hon tänka sig att servera sig själv av skinkan?
fm-lissa-ar-sugen-pa-skinka

fm-lissa-star-pa-bordet
Om jag står på bordet så missar jag inte någonting. Dessutom ser jag bra. Javisst – ni får inte glömma bort att det dessutom är träning inför de där besöken hos veterinären. Då SKA jag stå på bordet!

Lissa vill avsluta med bilder som visar att hon nu har mycket bra balans och kan ”sitt” och ”ligg” även på en bänk. Allra sist blir det två riktiga kärleksbilder. Det är inte för inte Alla Hjärtans Dag!

fm-lissa-myser
fm-lissa-myser-och-pussas
Puss på dig matte!

Med dessa härliga bilder på FM Lissa tackar Livets Skiftningar fotograf Ida Östling för de härliga bilderna och önskar alla en fin Alla Hjärtans Dag.

heart-608787_1280
Hjärtan     (Arkivbild)

Visningsbild:

fm-lissa-17-nov-16
FM Lissa (Foto: Ida Östling)

Hur mycket förstår våra hundar och katter av det som händer?

Den fråga som ställs i rubriken här ovanför är intressant på flera sätt.

Förr trodde man att djuren mest var ett slags reflexautomater, alltså stimulus-respons-”maskiner” utan förmåga till något mer komplext kognitivt tänkande och/eller känsloliv.

Men detta bibliska sätt att se på djuren har fått stryka på foten rejält i takt med de senaste decenniernas evolutionsbiologiska och neurovetenskapliga landvinningar forskningsframsteg.

Husdjur som hundar och katter har visat sig besitta förmågor, som indikerar att de är tämligen intelligenta och därtill har en ganska hög medvetandenivåg, faktiskt så hög och avancerad, att de absolut klarar av att samspela/interagera med sin omgivning, och då inte minst med sina hussar och mattar.

Det finns en sajt på webben som heter Djurens rätt. Den vill jag verkligen rekommendera för alla som är djurvänner. Surfa gärna runt lite på den sajten.

Här är en undersida på den sajten, vilken jag vill rekommendera lite extra: https://www.djurensratt.se/djurs-mentala-formagor/las-mer-om-djurs-mentala-formagor

Allmänt Från forskningsfronten. Blogg om etologisk forskning, framför allt om hundar, av professor Per Jensen. Så smarta är djuren du äter. Artikel i …

Den artikeln innehåller en massa lästips (främst artiklar som står att finna på webben) om djurens intelligens, känsloliv och andra kognitiva förmågor. Det fina är att alla lästipsen i sin tur är klickbara.

Jag kom att tänka på just den sajten och just den sidan, när följande artikel dök upp i min mejlinkorg för ca en vecka sedan: http://twistedsifter.com/2016/12/cats-that-cant-believe-its-christmas/

twistedsifter.com
This might be the most important post of the 2016

Texten i den artikeln är kort. Bara några rader lång. Den går så här:

Our feline friends never cease to amaze with their wonderment, curiosity and priceless facial expressions. In fact, two recent and highly popular posts on reddit involved cats in awe of Christmas (here and here).

The always entertaining comments section led me to four additional cats reacting to Christmas and here we are. See below for said cats and bask in their amazement of the most wonderful time of year.

Resten av artikeln består av fotografier på katter i julig miljö. Katter som visar, som jag ser det, både hänförelse och förundran. De fotograferade katterna visar absolut att de förstår, att något speciellt är på gång hemma hos julpyntande matte och husse. (Har du egna erfarenheter av förändrat katt- eller hundbeteende så här inför julen, berätta då gärna om just dina erfarenheter i kommentarsfältet här nedanför. Jag kan aldrig få nog med exempel när det gäller sådana här saker.)

Alltnog: När nu bloggens alla kattvänner fått sitt lystmäte, måste förstås även bloggens hundälskare erhålla sitt.
Frågan är vad jag ska välja ut för ”julklapp” åt alla dem.
Efter moget övervägande fastnar jag för denna video: https://www.youtube.com/watch?v=YlKG1vKQOoM

Is this the next Christmas No 1? A Christmas song ‘sung’ by a dog!! It’s true. ‘A dog is for life – not just for Christmas. Spread goodwill to all dogs this …

Jag väljer just den videon för att den innehåller så många hundögon. Kolla in de ögonen.

Notera så fulla de är av känslor. Man liksom anar vad folk brukar kalla en själ där bakom hundarnas pannben.
Själv föredrar jag termerna medvetande och/eller medvetenhet (consciousness and/or awareness); dessa är mer neutrala och har inte lika starka religiösa konnotationer som ordet själ. Men på sätt och vis är det samma sak. Nämligen en signal om att det finns något mer än en simpel stimulus-respons-maskin där inne i hundens huvud.
Ändå hör det till saken att varken katter eller hundar klarar av det så kallade spegeltestet. Om detta kan du läsa mer exempelvis här: http://www.djur.cob.lu.se/Svar/Medvet.html#medvetande-inlevelseformaga-spegeltest-spegelneuron-hjarna .
Den artikeln heter:  Är alla djur medvetna? Om medvetandet, ”the big problem”, inlevelseförmåga, spegeltestet och spegelneuron

Vid Lunds universitet finns det zoofysiologer, till vilka man kan ställa en fråga, varpå de här forskarna svarar på densamma.

Som en liten aptitretare låter jag kopiera in delar av svaret här på GGV Piliplis blogg:

Kan man påstå att djur har medvetande? Och har vissa djur självmedvetande? Jag har läst nyligen att en schimpans är medveten om att det är sig själv den ser när den tittar i en spegel. Kan det tyda på självmedvetande? Jag har diskuterat frågan nyligen med mina bekanta som bestämt påstår att människan är det enda djuret som har ett medvetande. Eftersom människan är ett djur är det svårt för mig att tro att medvetandet skulle vara förbehållet endast Homo sapiens.

Detta är en mycket komplicerad fråga. Man vet mycket lite om medvetandet, men man har börjat angripa problemet inte bara med filosofiska och psykologiska, utan också med neurobiologiska metoder.

[…]
Alla djur är medvetna i den meningen att de är uppmärksamma på omvärlden och reagerar på vad som händer där genom olika beteenden. Men det är väl inte det som vi vanligen avser med medvetande.

Ett fenomen som kan sägas ingå i vårt medvetande är förmågan att verkligen uppleva sinnesintryck och känslor, till exempel färgen på ett föremål eller smärtan vid en skada, i stället för att bara maskinmässigt reagera på intrycken. Ett annat är att vara självmedveten, det vill säga uppfatta sig själv som en individ, samt att uppfatta artfränder som andra individer, med vilka man själv kan samverka. Ytterligare andra egenskaper hos medvetandet är medvetenhet om tankar och minnen, samt en tidsuppfattning, som innefattar det förflutna, nuet och framtiden.

I det så kallade MSR (”mirror self-recognition test”, ”spegeltestet”) testas om ett djur kan känna igen sig själv i en spegel. Hittills är det bara människor äldre än 18-24 månader, människoaporna, en delfinart, späckhuggaren, den indiska elefanten och skatan (se filmen nedan) som anses ha klarat detta test. Detta anses vara tecken på en viss grad av självmedvetande hos dessa arter, det vill säga att de uppfattar sig själva som individer. Men värdet av testet har också ifrågasatts.

[…]

En del menar att medvetandet är ett epifenomen, det vill säga att det automatiskt uppkommer, när ett nervsystem blivit tillräckligt komplicerat. Det skulle kunna vara en så kallad emergent egenskap. En emergent egenskap hos ett komplicerat system kan inte förutsägas genom studier av systemets olika delar. Detta beror på att andra regler och lagar gäller för det komplicerade systemet än för delarna.

[…]
För en biolog synes det vara troligare att medvetande uppkommit under evolutionen genom naturligt urval. Djur med medvetande skulle alltså besitta fördelar, som gör att de kan få en större avkomma. Ett mer avancerat medvetande skulle kunna ge fler och större fördelar. Det finns flera mycket sannolika fördelar med att ha ett medvetande.

En fördel med att ha ett medvetande skulle kunna vara att det underlättar inlärning, planering och problemlösning. Medvetandet gör det kanske lättare att dra lärdom av det förflutna och att planera inför framtiden. Det kanske också möjliggör problemlösning i egentlig mening, till skillnad från inlärning genom försök och misstag (”trial and error”).

En [annan] fördel med ett medvetande, som ofta framhålles, är att det möjliggör ett avancerat socialt samspel. Denna förmåga brukar betecknas som inlevelseförmåga eller ”theory of mind”, förkortat ToM. ToM innebär att en individ kan uppfatta andra individers mentala tillstånd, till exempel vad de tror, vet och önskar och om de är ärliga eller lögnaktiga. ToM kräver att individen uppfattar sig själv som ”jag”, det vill säga har ett självmedvetande (läs om spegeltestet ovan).

Visst är väl detta fascinerande läsning? Eller vad tycker du som läst ända hit? Om du trots det inte orkar med att läsa hela den texten, så kan du väl åtminstone titta på de två videoklipp som hör till artikeln i fråga. De är sevärda; jag lovar.

Till sist: För den som inte fått nog med tung text utan känner för att fördjupa sig i ämnet än mer rekommenderar jag följande artikel, som utgör en god grund att stå på vad gäller både människors och djurs självförståelse och självmedvetenhet: http://www.svd.se/jaget–tunneln-mellan-varlden-och-medvetandet

SJÄLVFÖRSTÅELSE Var finns jaget? Är det en konstruktion, finns det inom oss eller uppkommer det bara i samspel med andra individer? Peter Gärdenfors har läst …

Därmed har detta blogginlägg, som skrivits av gästbloggande bbnewsab, kommit till vägs ände. Nu får vi alla tillsammans hålla tummarna för att GGV Pipili ska vara i så pass god form och ha så mycket ork, att hon kan mäkta med ett alldeles eget blogginlägg här på bloggen nu under den kommande 4 adventshelgen. Astrid Brefdufwa har viskat i mitt öra att i morgon är det en speciell dag för GGV Pipili, enär vi då ska fira när storken kom flygande med henne hem till hennes föräldrar år nittonhundrakallt. Så det kommer att vara minst dubbel ranson av gullekramar (dagen till ära garnerade med ordet GRATTIS!) vid den leverans som Astrid med medhjälpare ska komma flygande med till Älvskoga By runt midnatt senare i kväll. De lär gå åt under morgondagen.

Så ledsamt! Så övermåttan sorgligt!

Nu har det hänt igen.

Ännu en polishund har omkommit under – eller till följd av – tjänsteutövning.

Polisen nordvästra Skåne har i dag på eftermiddagen på sin Facebooksida meddelat följande:

Ett tips till alla hundälskare

Hej igen!

Har du som läser detta uppmärksammat att Sveriges radio för några veckor sedan började sända Klara Zimmergrens uppmärksammade radioprogramserie ”HUNDLAND” från 2014 i repris.

Själv kan/vill jag bara säga så här: Alla som har eller har haft någon sorts relation till hundar – egna eller andras – rekommenderas verkligen att lyssna på dessa program.

Här kan du läsa det pressmeddelande som gick ut hösten 2014, då programserien sändes för första gången:
Pressmeddelande 2014-10-15

Hundland – ny serie om kärleken till människans bästa vän

Hundland i P1 Klara Zimmergren och Frasse Foto: Jörgen Hinder

Hunden tar plats i allt fler samhällsfunktioner, som vakt, nos, livsviktigt sällskap eller vårdare. Varför väljer över en miljon svenskar att leva med hund och vilken är hundens viktigaste uppgift? Det och mycket mer får man veta i Hundland med start 3 november i P1.

I en serie på fem delar ger sig programledaren Klara Zimmergren ut på en resa genom Hundland. Från ålderdomshemmets sällskapsjyckar på remiss till hundrummet på Årstaskolan.

– Man kan ha hund av många olika skäl: Sällskap, motion, utställningar och tävling . Själv har jag hund för att de får mig att skratta, säger programledaren Klara Zimmergren och tillägger: Jag kan inte tänka mig ett liv utan hund, jag vill ha hur många som helst.

Möt den hemlösa Anne som inte skulle klara tillvaron utan Tjabo och hockeyproffset Tommy som fortfarande darrar på rösten när han pratar om Roffe. Hör Annika Östberg berätta om hundens förlösande kraft i fängelset och etologen Per om vad som skiljer hunden från vargen. Och är det verkligen av lojalitet som hunden skyddar sin ägare, eller vill den bara ha godis?

– Nästan alla jag träffat längs den här resan berättar om hur hunden tycks känna på sig och liksom veta vad vi behöver. Men samtidigt som många finner det lättare att leva med en hund än med en människa är det ju en i grunden ojämlik relation – det är vi som bestämmer när dom skall dö, säger Klara Zimmergren.

Hundland sänds i P1 under fem måndagar i höst, med start den 3 november. Sändningstid kl.10.35-11.00. Därefter finns programmet för efterhandslyssning på sverigesradio.se och i appen Sveriges Radio Play.

Om programledaren:
Klara Zimmergren är komiker, programledare i radio- och tv samt författare. För sin berättelse om längtan efter barn, beskriven i romanen ”Längtan bor i mina steg” och i hennes Sommar i P1 2013, har hon fått stor uppmärksamhet. Man har också kunnat se och höra henne i humorduon ”Mia och Klara” och som programledare för SVT:s Djursjukhuset. I höst kan man även höra henne i Zimmergren och Tengby i grannkanalen P4.

Pressbild
Hundland i P1. Klara Zimmergren och Frasse. Foto: Jörgen Hinder http://sverigesradio.se/Diverse/AppData/isidor/images/News_images/1191/3422216_1365_2048.jpg
http://sverigesradio.se/Diverse/AppData/isidor/images/News_images/1191/3422217_1365_2048.jpg
http://sverigesradio.se/Diverse/AppData/isidor/images/News_images/1191/3422219_2048_1365.jpg
http://sverigesradio.se/Diverse/AppData/isidor/images/News_images/1191/3422221_2048_1365.jpg
http://sverigesradio.se/Diverse/AppData/isidor/images/News_images/1191/3422222_2048_1365.jpg

Det avsnitt jag hörde nu senast handlade om två saker: 1) Vilken roll kan hunden spela i en människas liv? Samt 2) Hur tänker man som hundägare/hundälskare kring detta med att man förr eller senare kanske måste ringa det där samtalet till veterinären om att ”ta bort” – eller i klartext: avliva – sin fyrbenta vän, som man ju inte vill ska plågas i onödan?

Vad gäller hundens roll i en människas liv, så fick vi i det programavsnittet träffa ett före detta ishockeyproffs, Tommy, som berättade om sin hund Roffe. Tommy och Roffe var alltid tillsammans, de hängde ihop som långhalm och ler. Roffes naturliga plats under bilutflykter var att sitta i framsätet bredvid husse. Dock var det husse som körde bilen, inte Roffe.

Men det kunde bli problem ändå under dessa bilutflykter. Till exempel när Tommy var i färd med att dejta en tjej. Då fick tjejen nämligen finna sig i att sitta i baksätet i bilen, när de var ute och körde. För inte kunde hon sitta på platsen bredvid förarsätet. På Roffes plats. I hans säte. Det gick självklart inte för sig. Det insåg alla. Även tjejerna. Fast de flesta tjejerna accepterade inte att ”tvingas” sitta i baksätet. Att vara Tommys No. 2. ”Brädad” av en hund.

 

Det är inte utan att jag kan förstå det. Jag klandrar inte de här tjejerna. De har min sympati.

Så det är inte svårt att gissa att Tommy fick problem med de tjejer han dejtade. Att känna sig som den ständiga tvåan kan inte vara kul. Eller femte hjulet under personvagnen – om man säger så. När man inget hellre önskar än att få vara någons No. 1, den mest hyllade.

Nog om detta. Sedan var det i samma programavsnitt en intervju med en veterinär, som ofta ställde upp som den där personen som såg till att ge folks hundar den där sprutan, som skulle avsluta hundens liv här i jordelivet.

”Hur känns det, för en veterinär, att ta död på folks fyrbenta älsklingar?” undrade Klara Zimmergren.

Jo, förklarade veterinären, man måste lära sig att se kliniskt och yrkesmässigt på det hela. Jfr med en kirurg som måste vänja sig vid att ta en skalpell och helt sonika skära upp den patient som ligger på operationsbordetoch är i behov av hjälp.

Inte alla passar för den sortens jobb.

Men hur var det då med veterinärens egen hund, när den skulle ”tas bort”? Delegerades månne den uppgiften till en veterinärskollega?

Nej, löd svaret. Han tog själv hand om det ”borttagandet” också. Fast plötsligt stockade sig rösten på denne veterinär när han berättade följande: ”Min hund var van att få följa med mig till jobbet, så han var inte rädd, när han kom till min arbetsplats på veterinärskliniken. Han kände till miljön. Men när jag stack sprutan i honom, tittade han på mig med sina stora, nästan bedjande  ögon. Det var som han tänkte: ‘Men hallå husse, vad håller du på med nu? Så här brukar du ju inte göra med mig, när jag är här på ditt jobb och hälsar på.'”

”Den blicken från min hund glömmer jag aldrig”, avslutade veterinären. ”Den får jag nog leva med resten av livet.”

FDETDA: Här kan du läsa en artikel från i somras, i vilken GGV Pipili berättar om hur hennes älskade ZsaZsa tvingats lämna jordelivet på det att denna fina hund skulle slippa plågas och ha ont och lida/plågas:

https://wordpress2202.wordpress.com/2016/07/05/gammeltanten-zsa-zsa/

Läs det bloggartikeln. Om du redan vet att du har läst den, läs den då en gång till. I denna nya kontext som denna nya bloggartikel erbjuder.

Jag tycker att GGV Pipilis bloggartikel just visar vilken kärlek det ofta finns mellan hund och människa.

En hund går alltid ”all in” och är städse hängiven den husse eller matte som tar hand om den, ger den mat och ser till att den har det bra. En hund går aldrig bakom ryggen. En hund bluffar inte, ställer inte ut några fagra kärlekslöften för att sedan minuten senare gå bakom ryggen och i stället baktala sin husse eller matte. Svekfullhet finns inte på en hunds mentala karta.

Vilket får mig att erinra mig en äldre tant jag råkade komma i samspråk med för ett antal år sedan. Hon berättade för mig att när hon avled, skulle hennes hund minsann stå med i dödsannonsen bland de sörjande. Rent av stå på första plats – för att markera hur starka banen varit mellan henne och denna hund. Detta hade hon skrivit i sitt testamente att så skulle vara fallet.

Det hela var sålunda inte bara en stundens ingivelse. När dödsannonen dök upp i lokaltidningen något år senare, fanns hundens namn mycket riktigt med bland de sörjande. Jag minns att jag tänkte: Heder åt den gamla tantens barn som lät sin mammas högsta – och sista – önskan gå i uppfyllelse.

Apropå det: Hur är det? Har du som läser detta blogginlägg något minne att berätta som rör just din relation till just din fyrbenta pälskling? Dela gärna med dig av dina speciella minnen.

Och glöm inte att lyssna på programserien ”HUNDLAND” i Sveriges radio P1. Sista avsnittet sänds visserligen redan denna vecka. Men du kan alltid hitta alla programavsnitten på Sveriges radios hemsida; det är bara att skriva SVERIGES RADIO + HUNDLAND i din webbläsares sökruta. Alternativt kan du leta reda på HUNDLAND-programmen i Sveriges radio play-appen, om du nu skulle känna för det.

FDETDA: Ni har väl redan räknat ut det vid det här laget. Att detta blogginlägg INTE är skrivet av GGV Pipili. Utan av någon annan. Vem vet, kanske är det rent av GGV bbnewsab som lagt in den här artikeln på Pipilibloggen? Han är i alla fall starkt misstänkt för att ha varit framme och gjort det. Även om han, konfronterad, svarar med det klassiska ”No comments”.

Det smakar fågel, sa räven!

En gång, för länge sedan, fanns en räv som tyckte mycket om fågel. Det smakar fågel, sa räven!

plum-560983_1920
Plommonspäckat ankbröst

Så gick han till bondens knut där ankor höns och gäss spatserade i godan ro på gårdsplan och vall och betade. Ja, det vill säga gässen betade, ankorna höll till vid och i den lilla dammen och försåg sig med diverse som gick att äta. Hönsen pickade frön och plockade mask. Räven smög, tyst som bara en räv kan, ner till gården vid skymningen strax innan fåglarna skulle motas in till natten, och som en röd blixt hade han en anka i käftarna och kvällens måltid var räddad. Skogen låg bara något hundratal meter bort.

pers-skogstjarn-5-snart-helt-igenvaxt
Skogen (Foto Per Svensson)

Detta var som att ta godis från ett litet barn, tyckte räven. Ankorna hann aldrig fatta vad som hände då han var slug och alltid såg till att ta en fågel som var en bit från de övriga. Han klarade sig från att bli upptäckt av vakterna också. Det var bland det svåraste, att smyga så att vaktposterna inte såg honom.
goose-175168_1920-1
Nog hände det att räven varierade sig och tog kyckling till kvällsmat ibland. Nej, inte de där små duniga sakerna, utan en som hade hunnit bli nästan fullvuxen. Bonden kunde inte förstå vart hönsen och ankorna försvann. Inte en fjäder, inga blodspår, och framförallt, inte något oväsen från fåglarna. Annars var det så att så snart en fara hotade signalerade vakterna med sitt karaktäristiska skri och så var kakofonin igång. Ett oväsen utan dess like och alla snabbt ihopsamlade i flock med de största gåskarlarna ytterst. De stod par vid par och mot varandra så att de hade kontroll runt hela flocken.

goose-1532542_1920
Jag ser dig!

Det hade grannens hund blivit varse. En ung, sprallig labrador som var nyfiken på allt. Hon kom över en dag och ville titta och undersöka vad det var som skränade. Jo, visst var det så att hon smet hemifrån. Hon visste mycket väl hur långt hon fick gå, men de lät ju så roligt, dessa kvackande saker… Hon försökte inte smyga utan kom springande upp på gården och då utbröt ett larm som fick bonden att springa ut i bara strumplästen. När han såg grannens Lady visste han att allt var lugnt. Hon skulle inte kunna göra något. En arg gås väser och väsande ljud betyder fara, det visste Lady, så hon tvärstannade när gässen kom springande mot henne, fräsande och väsande med vingarna utfällda.

labrador-707205_1920
Lady var glad och nyfiken, men…

Lady stod still och visste inte vad hon skulle göra, men det visste gässen. De hade sett henne som en fara och gav henne några tjyvnyp och ett par smällar med vingknogarna. Det var definitivt tillräckligt för att hon skulle springa hem, pipande med svansen mellan benen. Ladys matte och husse kunde inte förstå varför hon en dag bara tvärvägrade att gå förbi grannens infart. Hon satte alla fyra i marken och där stod hon. Hon mindes hur en gåsnäbb i hasorna kändes.

fox-275961_1920-1
Räven hade undgått upptäckt hittills

Till skillnad från Lady hade räven lyckats med att undgå gässen. Men en dag var han riktigt hungrig. Det var några dagar sedan han hade ätit ankstek. Han hade fått nöja sig med sorkar och en och annan hare, gott nog, men inte alls så mättande som anka och kyckling. Och lite övermodig hade han blivit. Visst, hans kamrater hade varnat honom för gässen och sagt till honom att låta bli dem. Sno dig en anka, sa de, men låt bli gässen vad du än gör! Men han trodde dem inte. Det var bara något de sa för att de var sämre jägare. Sagt och gjort, gås fick det bli till kvällen.

goose-1227556_1920
Kvällsmat

Förra gången han var på besök hade han tittat på gässen och sett att en av de yngre ofta gick ensam, en bit från de andra. Unggåsen gick en bit från de andra även denna kväll, det var bara att smyga runt och ta gåsen på samma sätt som han tog anka. Han lät det ta tid och när han kommit dem tillräckligt nära gjorde han ett utfall mot gåsen. I samma ögonblick som han tog språnget skrek vakterna till. För dem var han inte alls så osynlig som han trott. Gäss är smarta fåglar och uttrycket ”dum som en gås” har inte något med verkligheten att göra. Räven hann sätta käken om halsen på gåsen, men inte slå igen den innan vakterna och ett par riktigt stora gåskarlar var på honom. Den stackars gås som trodde hans saga var all svimmade. Räven fick stryk. Ja, något annat ord finns inte, och blödde från både bakhasor och ändalykt när han haltande sprang från gården.

När bonden kom ut såg han rävsvansen på väg bort, en gås liggande på ladugårdsbacken och de övriga i ett minst sagt upprört tillstånd. De sprang verkligen runt som yra höns. Men aldrig mer hade han besvär med att det försvann ankor och höns och han fick också förklaringen när han såg räven. Ledsen över att, vad han trodde, ha förlorat en fin unggås gick han fram för att ta reda på den. Men då kvicknade gåsen till, reste sig vingligt, skrek till. Och för första gången på länge var det inte några problem att få in fåglarna till natten.

pers-skog-2
”Det smakade iallafall fågel” muttrade räven tyst för sig själv när han gick tillbaka till skogen. (Foto: Per Svensson)

Berättelsen om räven som tog ankor och höns har verklighetsbakgrund. Räven klarade sig ända till dess han försökte ta sig en gås.
Berätta gärna om din erfarenhet av fyrbenta jägare!
Visningsbild:
young-fox-1404020_1920
Foto:
Skogsbilder – Per Svensson, Askersund
Övriga bilder – arkivbilder, Pixabay.com

Jeck, den gode väktaren!

Idag så kommer Jeck på besök till Livets Skiftningar. Han lovade att återkomma för att berätta om höns, kycklingar och en hel del annat. Och efter lite övertalning har det även gått att få reda på hur det är med Jeck och rådjuren. Men Jeck vill först börja med att berätta om sitt arbete som gårdsväktare.

fm-jeck-vaktar-garden-bild-3-12-oktober
Här vaktar Jeck både höns och gård.

OK då, jag berättar väl: Det är så med rådjuren att jag får inte jaga dem, och lydig som jag är gör jag det inte heller. Jag fyller iallafall två och ett halvt år nu den 24 oktober. Men när det är mörkt ute håller matte mig kopplad. Rådjuren har killingar och då måste de få lugn och ro. Jag vill inte att de ska komma in och skrämma någon och matte vet att jag alltid kollar ordentligt vad som kommer in om jag är lös. Då skulle jag kunna skrämmas av misstag och det vill varken jag eller matte. Därför tycker jag det är helt OK att vara kopplad när det är mörkt. Och jo, när jag var liten kanske jag jagade något rådjur någon gång… Kan vi prata om annat nu?

fm-jeck-ar-kar-bild-2-okt-16
Jeck är kär. Föremålet för hans ömma låga ligger i buren till hans stora förtvivlan.

Jeck berättar: ”Matte säger att ‘jag ä billig idag’ men matte…jag ä ju kär😍 å du stänger in min fästmö i en bur😈😈😈 nu har jag krupit upp i ditt knä….näää jag ä inte tung…bara 35 kilo Jeck.
MATTE..jag ä ju kär💞💞 puuuh va du ä jobbig matte, men nos puss ändå 💗💗💗Vov // FM Jeck”. (Matte har hjälpt Jeck att skriva)
Problemet är att Jecks fästmö löper. Dessutom är hon mycket mindre än Jeck, så en korsning dem emellan är inte möjlig. Men kärleken bryr sig inte om sådant. Jeck vill vara tillsammans med sin fästmö. Och det vet alla som varit förälskade att det är det enda som existerar just då.

fm-jeck-med-tjej-bild-3-28-april
En bild på Jeck och hans fästmö, tagen några dagar efter Jecks tvåårsdag i april.

Hon är söt, Jecks fästmö. Men vi skulle ju tala om Jeck och hönsen. Tidigt i somras, när hönsen hade kycklingar tyckte Jeck att det var lite jobbigt med alla dessa kycklingar över allt. Du som följt Livets Skiftningar vet att Jeck hade en del funderingar kring kycklingarna. (Se kommentarsfältet till ovanstående länk). Han tvivlade lite på mattes förstånd just då. Nu när kycklingarna är stora fungerar det bra. Jeck har tagit in alla i sin flock som han har att vakta. Det är Jecks stolthet, flocken och gården som de bor på. Det lyser igenom framförallt på bilderna. Förra gången Jeck var med berättade han om inkräktaren som plockade svamp nästan inne på gården och hur han skällde ut kvinnan. Han tar verkligen sitt uppdrag att vakta på allvar. Men innan han berättar mer vill han gärna visa några alldeles nya bilder på sig själv och hönsen. Bilderna är tagna den 14 oktober.

fm-jeck-vaktar-garden-12-oktober
En del av Jecks stolthet.

Som sagt, Jeck är gårdsväktare. Matte berättar att Jeck har en stark vaktinstinkt. Och ibland kan det då bli så att matte och Jeck har lite olika åsikter om vad som framförallt matte behöver skyddas från. Samtidigt märks det att matte är mycket stolt över Jeck, trots vissa olägenheter. För en tid sedan skrämde han matte ordentligt mitt i natten genom att skälla och på alla sätt vis att det befann sig inkräktare på gården. Klockan var omkring två på natten när Jeck började stormskälla. Han var givetvis tvungen att skälla så högt som han bara kunde eftersom han inte kunde komma ut och jaga bort inkräktarna. Klart att matte blev rädd och trodde kanske att det rentutav var tjuvar på besök. Men efter en stund fick det en förklaring. Visst var de tvåbenta som hade fått Jeck att skälla, men de hade inte armar och långa fingrar, utan näbb och vingar. Nattugglor var det visserligen, men äkta ugglor i detta fall. När matte kom till vardagsrummet hörde hon dem tydligt.

fm-jeck-sitter-pa-bron-sept-16
Jeck sitter på bron.

Men Jeck har sin mycket bestämda uppfattning angående nattugglor: De ska skällas ut, ordentligt. Därför har nu matte blivit väckt ett antal nätter av att Jeck skäller på dem. Matte kallar det raseriutbrott, säger Jeck och låter något förnärmad, när jag bara ser till att de inte ska kunna göra henne illa. Om Livets Skiftningar skulle tillhöra buset, så skulle nog Jecks stämma få den mest härdade av tjyvar att vända om. Ett grovt schäferskall går ytterst få emot. Det berättas en del, om sanningshalten i det hela ska låtas vara osagt. Vissa hundar släpper gärna in besökande oavsett om matte/husse är hemma eller inte. In kommer du – men inte ut. Detta lär även ha drabbat besökande hantverkare som av någon anledning inte kommit åt telefon. Schäfern har även vallinstinkt och bestämmer var personen får vara och om hen får förflytta sig.

fm-jeck-ligger-i-sin-nya-sang
Jecks nya säng

Jeck vill avsluta med att berätta att han under sommaren fått en ny säng. Den är han så stolt över att han gärna vill visa upp. Och vem vill inte ha en så fin säng? Och det passar bra att avsluta dagens artikel med. Jeck har lovat att återkomma lite nu och då och berätta om vad som händer hemma hos honom. Ibland hoppar han in tillsammans med andra FM-hundar, men så har han också kravet att som idag, få vara ensam ibland.
Visningsbilden är från slutet av juni då matte hade massor av kycklingar. Men Jeck ser trots allt nöjd ut. Och vem skulle väl inte vara det, med ansvarsfullt arbete som gårdsväktare och stora fina utrymmen att för det mesta få springa fritt på?

fm-jeck-och-kycklingarn-160629-1
Visningsbild

TACK Ulla-Britt Ledin, matte till Jeck, som ställt upp med både berättelser, text och samtliga foton.

Rosor, livet och att vara fel

gk-18-september-blommar-rosorna-1-2
Rosor blommar i i Örebros trädgårdar den 4 oktober 2016 (Foto: Göran Kangedal)

För andra året i rad har vi kunnat njuta av en varm höst. Så varm att blommor som hör sommaren till satt ny knopp och blommat om. När fotograf Göran Kangedal delar bilder på rosor och prästkragar som blommar i början av oktober, och andra berättar att midsommarblomster och hundkex blommar för fullt på ängsmark i Örebrotrakten, då väcks hos mig tankar på livet och meningen med livet. Hur jag hanterar det oväntade, det som inte blir som förväntat. Jag tänker mig tillbaka och försöker minnas vad jag förväntade mig av livet vid olika åldrar. Plockar fram minnen som börjar någonstans kring skolstarten och strax innan. Med dem följer också tankar kring vad som har format mig till den individ jag är idag. För hur det än var – jag fick inte det liv jag trodde att jag en gång skulle få. Barndomens och tonårens förväntningar på livet visade sig vara en chimär på många olika sätt. Men vad blev det då?

gk-orebr-hogertrafikomlaggning-1967
Örebro 3 september 1967 (Foto: G.K.)

1967 var jag fyra år och just omläggning från vänster- till högertrafik. Jag minns det inte men mina minnen börjar i slutet av 1960-talet. Jag minns mig själv som en nyfiken, vetgirig flicka som tyckte bäst om att umgås med vuxna. Några minnen som etsat sig fast hos mig är minnen där jag hjälper min far med att skärpa kedjan till motorsågen, likväl som att tillsammans med tonårspojkarna inom ungdomshemvärnet ta isär och sätta ihop K-pisten. Jag visste hur man gjorde även om styrkan i mina händer inte räckte till. Kanske var jag i sexårsåldern och allt ville jag veta. De vuxna, framförallt min far och farfar, svarade på alla mina frågor. Då var jag pojkflicka, som de sa. Men leka med andra barn var svårt. Jag förstod inte dem, kunde inte lekarna och de förstod inte mig. Vuxna var lättare. De svarade på mina frågor och berättade jag i skolan fick jag höra att jag var konstig, äcklig och en massa annat som bara gjorde att jag blev ledsen. När inte vuxna fanns tillhands gick jag, som jag skrivit om tidigare ofta till en ladugård där korna och kalvarna var mina vänner.

child-561220_1920
Jämnåriga barn gjorde mig ofta ledsen. Jag förstod inte deras reaktioner när jag berättade.

Jag förstod inte vad som var fel i det jag berättade för klasskamraterna. Jag berättade om det jag gjort, det jag upplevt och varit med om. Jag berättade om ladugården, korna och kalvarna och fick någon gång när jag var mellan åtta och tio år öknamnet ”kopiia”. Dels för att jag var kobent, men också för att jag trivdes med att vara med i lagården hos mina grannar. Först drömde jag om att bli veterinär, men det var en ganska kort period. Jag tror att den drömmen försvann bland annat av allt jag blev kallad för. Sedan skulle jag bli sekreterare. Det var under mellanstadietiden. Jag ville bli sekreterare för att jag ville skriva. Skrivandet hade följt mig sedan andra klass, men även där fick jag snart reda på att det jag skrev var fel. Om fröken någon gång läste upp det jag skrivit för klassen visste jag vad som väntade på rasten. Minnen som kommer nu när jag skriver. Fortfarande förstod jag inte varför de andra gav sig på mig. Om någon annan i klassen berättade något de upplevt var det OK, men inte när jag gjorde det. Men kalvarna kunde jag berätta allt för!

cow-1119301_1920
Att sitta i kätten hos spädkalvarna gav både värme och tröst.

Sjunde klass, ny skola, nya klasskamrater. Men utanförskapet följde med. Skillnaden var lärarna. Högstadielärarna kallade mig inte för dum, vilket lärarna på mellanstadiet gjort. Och jag drömde fortfarande om yrken där jag fick skriva, men skoltröttheten tog tag i mig och helst ville jag börja arbeta direkt efter nionde klass. Så blev det inte.  Något hade hänt på de tio åren från sex till sexton. Som barn höll jag på med praktiska saker, men det tappade jag bort på vägen någonstans under uppväxten. Kanske på grund av EDSen och smärtorna jag hade av och till, kanske på grund av att jag inte alls klarade gymnastiken. Det blev genom åren allt vanligare att jag fick åka direkt från skolan till vårdcentral eller sjukhus. Jag gjorde ett misslyckat försök på gymnasiets musiklinje. Rektor för musikklasserna talade om för mig att min styrka låg i de teoretiska ämnena. Han rekommenderade mig musiken som hobby och en satsning på ett yrke där jag fick använda min förmåga att skriva och att förstå teoretiska resonemang. På något sätt kan jag se att det knyts ihop med mina första skolår då jag var vetgirig och lärde mig mycket av att vara med i sammanhang såsom föreningsarbete och liknande. Jag lyssnade, frågade och tog till mig svaren. Men återigen kunde jag fel saker. Jag lärde mig att jag var fel och förstod fortfarande inte varför.

gk-4-oktober-16-blommar-det-i-tradgarden
Under uppväxten, framförallt i skolan, var jag precis lika fel som att denna prästkrage sätter knopp och blommar i början av oktober. (Foto: G.K.)

Jag blev någonting så småningom. Efter några år på högskolan hade jag en fil.kand i psykologi och var utbildad personalkonsulent. Jag fortsatte att läsa främst beteendevetenskapliga ämnen på deltid och arbetade parallellt till dess jag hade så pass mycket utbildning att jag kunde kalla mig för beteendevetare. Jag fick knappt sju yrkesverksamma år som just beteendevetare innan sjukdomen sa ifrån och jag blev sjukpensionär. Drömmen jag hade när jag läste på universitetet om att bli forskare och innan jag fyllt 40 år ha disputerat sprack. Den också!

gk-4-oktober-16-blommade-det-i-tradgarden
Drömmen höll inte för verkligheten… (Foto G.K)

Varför accepterades de andras upplevelser men inte mina under skoltiden? Idag har jag tankar och teorier, men inga egentliga svar.
Visningsbild:

gk-4-oktober-16-blommar-rosorna-i-tradgarden
Rosenknopp den 4 oktober, Örebro (Foto: G.K.)

Vad tänker du när du läser om drömmar som sprack, om att vara fel och framförallt – om att inte förstå varför? Varför gick det så lätt att vara tillsammans med vuxna men inte med de som var jämnåriga?