Gullekullen – Att låna livet

Tivedstrollen sommarskog Gullekullen
Gullekullen – vilket underbart namn på en plats. En gång stod troligtvis ett torp här. Idag finns bara resterna kvar.

Läser boken ”Eftervärme” av Tomas Sjödin. Därifrån kommer dagens tema. Att vi har vårt liv som ett lån. Tankarna i detta inlägg är mina egna, men jag blev inspirerad av Sjödins berättelser om livet som ett lån.

Tivedstrollen sommarskog 7
Sommarskogen omgav kanske en gång i tiden Gullekullen.

”Gullekullen”. Bilden som inleder talar så tydligt om att det vi har är ett lån. Stugan som byggdes här en gång är för länge sedan borta och naturen har tagit tillbaka det som en gång lånades ut till oss människor. Personer som arbetade hårt för att kunna låna en del av skogen för att bygga sin bostad och sitt liv. Kanske var det flera generationer som bebodde Gullekullen. Men en dag så övergavs torpet och så småningom var marken, både den där stugan stod och den som försörjt dem som levt på Gullekullen återlämnat till skogen.

Tivedstrollen Torp 1 27 mars 2017
Kanske såg Gullekullen ut så här.

Tankarna vandrar till dem som till slut gav upp och lämnade åter det som lånats. Kanske var det helt av fri vilja, men det kan också ha föregåtts av en lång process där det lilla huset gick från att vara en permanent bostad till att bli sommarstuga. När sedan underhållsbehovet blev för stort eller det inte fanns någon kvar som tog hand om torpet, släpptes taget.

Tivedstrollen höstbäck i skogen 12 september
Den lilla bäcken en bit från stugan försörjde Gullekullen med vatten.

Gullekullen saknade moderniteter. När de äldre lämnade livet och stugan gick i arv till yngre generationer vana vid en annan standard var det inte längre intressant att behålla fastigheten. Skogsbolaget som ägde allt runt om köpte upp marken och lät stugan återgå till naturen. Cirkeln sluts och till slut finns bara en skylt kvar av många händers hårda arbete. Livets cirkel, tänker jag. En gång lämnar vi också tillbaka det liv vi har. Tankar som Tomas Sjödin tar upp i boken. Tankar jag burit på länge, men inte satt ord på så tydligt. Jag är inte ensam om den tanken. Redan i slutet på 1940-talet skrevs denna visa:

Den dag vi lämnar jordelivet, lämnar vi också tillbaka det vi haft. ”Vi lämnar livet” – men till vem eller till vad lämnar vi över livet till? Jag blir er svaret skyldig. Det enda jag kan säga är att jag själv tror att jag lämnar över livet till den Gud jag tror på, men jag vet inte – jag bara tror.

 

Tivedstrollen skogstjärn i sommarskrud 1
Vad finns bakom horisonten? Den lilla skogstjärnen ser ut som en del av ett naturens öga som blickar upp mot himlen. 

 

Att ha livet till låns är en för mig svindlande tanke. Jag äger inte mitt eget liv, jag lånar det bara under ett antal år. Ödmjukheten griper tag i mig liksom oron. Vad gör jag med mitt liv? Hur hanterar jag det jag bara lånar? Är jag rädd om det eller sliter jag i det och behandlar livet illa? Hur behandlar jag det jag kalla för ”mig själv”? Många är de som slitit ont genom åren. Att leva på ett litet torp, som jag tror att Gullekullen var, lämnade nog inte kraft över att fundera om de fått livet till låns eller till skänk. Och även om tankarna kanske fanns där var det med stor sannolikhet inte något de talade om. Kanske tangerade prästen detta vid någon gudstjänst eller begravning. Under själva begravningsgudstjänsten ingår att lämna över den avlidne till Herren. Så tanken att vi har livet som ett lån finner jag på olika platser och kanske kan jag säga också i olika former.

Tivedstrollen Askersund 24 mars 2017 3
Sofia Magdalena kyrka, Askersund

Gullekullen fångade mig. Ett vackert namn på en plats att bo och leva. Jag vet inte någonting om vad som faktiskt funnits på platsen. Stugan och den uppodlade marken därtill. Det hårda arbetet och tankar kring dem som bott där är helt min egen skapelse taget ur fantasin. Tankarna om livet som ett lån känns trösterika. Trösterika just därför att de innebär att livet inte tar slut den dag jag dör. Det bara ändrar form och ges tillbaka till långivaren. Precis som de vackra blommorna måste vissna och dö för att återkomma kanske vi också måste göra det.

Tivedstrollen blommande buske juni
Nästa år blommar busken lika vackert.

Nej, jag tror inte reinkarnation. Återkomsten sker för mig i en annan existens. Men livet är med detta synsätt mer av en cirkelrörelse än en vägsträcka att färdas. Och i denna cirkelrörelse kommer vi att möta oss själva nu och då, på gott och ont. Det är inte alltid spännande och roligt att se sig själv i ett nytt perspektiv. Det kan vara fruktansvärt svårt. Men ett har jag lärt – det är i mötet jag utvecklas som människa och kanske kan jag då, när den dagen kommer, återlämna något som är väl underhållet och i bra skick. Min nyfikenhet på livet finns kvar och jag hoppas att det ännu är många år till dess jag ska tacka för lånet!

dove-1218474_1920 - kopia
Tack för lånet!          (arkivbild)

Foto: Tivedstrollen (där ej annat anges)
Visningsbild:
Tivedstrollen ruin torpargrund

Kommentarer är alltid trevligt. Berätta gärna om dina tankar om livet och döden, naturen, himmel och hav och allt däremellan!

 

Annonser

Så ledsamt! Så övermåttan sorgligt!

Nu har det hänt igen.

Ännu en polishund har omkommit under – eller till följd av – tjänsteutövning.

Polisen nordvästra Skåne har i dag på eftermiddagen på sin Facebooksida meddelat följande:

Till minne – FM Kola 1 år

Kola var min första kärlek. För vem kunde låta bli att älska denna underbara flicka?

FM Kola vilar lite
FM Kola älskade flicka.      

Du skulle i dagarna ha fyllt ett år (20 september). Men livet ville annorlunda och i slutet av februari 2016 gick du till den eviga vilan endast fem månader gammal på grund av sjukdom. Men aldrig kommer du att glömmas. Matte ”mamie” Camilla och FM Kola lade grunden till artiklarna om FM-hundarna. Givetvis vill Livets Skiftningar uppmärksamma och hedra minnet av Kola. Bilderna som mamie tog på dig finns kvar i arkivet och de blir kvar där. Var gång jag ser dem blir jag både glad och ledsen. Vemodet griper tag i mig. Men så kommer tanken att ”den Gud älskar dör ung”. Och nog var du älskad. Du hade förmågan att väcka kärleken hos oss som fick förmånen att känna dig. Trots att jag aldrig mötte dig annat än genom din matte Camillas bilder, filmer och berättelser väckte du kärlek. Vilken kärlek väckte du då inte hos alla dem som kände dig i det verkliga livet ❤

FM Kola bild 7
FM Kola som liten

FM Kola var med överallt. En förhållandevis liten tös, men så rar. Ett av FM Kolas små hyss var när hon och matte var ute på promenad i samband med att den allra första snön kom. Hon visade då prov på att hundar verkligen är all-ätare. Och nu förhöll det sig dessutom så att det som luktade så underbart gott i liten Kolanos inte alltid tilltalade mattes sinne för ”lukta gott” eller ens kunde räknas som möjlig föda. För det är så att ju värre det luktar i vår näsa desto godare tycks de lukta i hundens extremt känsliga nos. Vad var det då Kola hade nosat upp? Och hur hade hon kommit lös? Mamie lät Kola berätta: ”Första sitt stanna kvar minsann. Men sen smet jag å fick tag i ett sargat råttkadaver fy fan hette det och jag fick lära mig ett nytt ord”.

fm-kola-bild-3
Kola undersöker snön!

Kola var med om många äventyr under sin korta levnad. Och något hon älskade var bollar. När hon fick chansen att komma in i en butik med hundsaker var hennes lycka gjord:

fm-kola-vad-tar-ni-for-valpen-dar-i-fonstret
”Vad tar ni för valpen där i fönstret?” 

Bollar i massor, och sedan vila med utsikt. Bästa möjliga för Kola. Många promenader blev det. Här möter Kola motorsågar för första gången. Visst var det lite läskigt, men ändå spännande. Kola tränade i många olika miljöer. Miljöträning är grunden för alla FM-hundar och hon var inte något undantag.

fm-kola-pa-promenad-5-laskiga-motorsagar
Miljöträning

Här är fler bilder där Kola tränar på olika moment. Passivitetsträning. Att bara vara stilla och vänta. Nedre bilden har matte gått in på kondis, och Kola står och tittar efter henne. Vanligtvis fick Kola följa med in i miljöer även där hundar normalt inte får vara, just för att hon tränade. Men kondis – ja då var det att vänta utanför. Kola tränade också på att åka buss.
fm-kola-tranar
fm-kola-pa-promenad-4-jpg-tittar-in-pa-kondis

fm-kola-har-fonsterplats-pa-bussen
Kola åker buss och tittar ut genom fönstret
fm-kola-pa-promenad-1
Låter gör de och många är de dessutom. Precis som motorsågarna lite läskiga, men ändå spännande. 

Kola är ute på promenad och blir bekant med gräsänderna. När matte och Kola kom, så kom med stor sannolikhet änderna flygande i full fart. Kanske kunde det vankas mat! Men inte då. Det var bara en nyfiken hund. Kola är betydligt mer intresserad av änderna än änderna av henne av bilden att döma.

fm-kola-vill-sitta-och-titta-pa-faglarna
Här lyssnar Kola på andra fåglar.
fm-kola-och-ekan
Här testar Kola underlag som inte är riktigt jämnt. Ekan gungar troligen lite och Kola parerar genom att flytta sig efter hur ekan rör sig.

Okynnig var hon, den kära och egna idéer. Som när hon flyttade på matskålarna och lade sig på matplatsen. Ett säkert sätt att inte missa någon mat. I väntan på maten sov hon en stund.
fm-kola-gor-saker-pa-sitt-satt-nu-har-hon-plockat-undan-skalarna-fran-matplatsen-till-forman-for-sovplats

fm-kola-i-helgen-blir-det-inte-roligare-an-sa-har
”Det blev inte mer spännande än så. Lika bra att vänta på maten”
fm-kola-bild-6
En IKEA-påse gick också bra att sova i. Men på denna bild sover allt Kola räv! Eller så var liten trött och ville följa med matte, men slippa att gå?

En av de raraste bilderna är nog denna, kallad ”Jordgubbskola”

fm-kola-jorgubbdkola
Jordgubbs-Kola på promenad med matte.

Efter en tid börjar matte märka att något inte var som det skulle vara med Kola. Hon orkade inte leka med andra valpar och hon fick också svårare att gå. Promenaderna kom att anpassas helt efter Kolas förutsättningar. Hon fick leka i skogen, och bara vara och göra det hon själv ville. Kola hade en klok matte. Givetvis fick Kola träffa veterinärer men ingen kunde säga vad som var fel. Bara att det var något neurologiskt fel. Kola slutade att komma och möta vid dörren, utan låg kvar i sängen. Matte berättar om hur jobbigt och tragiskt det var att se en valp på dryga fyra månader som ville, men inte kunde komma dem till mötes på grund av att hennes ben och bakkropp inte löd. Hon märkte själv att något inte var som det skulle och hennes ork blev allt sämre. I slutet av februari fattas beslutet att Kola ska slippa lida mer och hon somnar lugnt och stilla in liggande hos sin älskade mamie. Trots utredningar både före och efter det att Kola gått till den eviga vilan blev det aldrig klarlagt vad som orsakade FM Kolas lidande.

fm-kola-vardar-lillhusse
Har tar Kola hand om sjuk lillhusse.
fm-kola-20-feb
Kola vilar.

Den sista tiden var hon som mest nöjd när hon fick ligga och titta ut genom fönstret. (Visningsbild)
fm-kola-tittar-ut-genom-fonstret-feb-16

fm-kola-bild-8-jpg-25-feb
Vila i Frid    FM Kola 150920-160225

Den 25 februari 2016 somnade Kola till den eviga vilan. Vila I Frid. Lek i Regnbågsbrons land med alla andra FM-hundar. På din ettårsdag kunde du springa och leka precis som en hund ska kunna göra. Ingen trötthet och smärta mer. Livets Skiftningar kommer alltid att vara tacksam för att du medverkade. Ett varmt och innerlig postumt tack till Kola och ett lika varmt tack till matte ”mamie” Camilla Andersson som generöst och frimodigt först av alla delade med sig av sin älskade Kola i både text och bild.

rainbow-1205807_1920
Regnbåge (Arkivbild Pixabay.com)

Foto: Camilla Andersson.

Torpet talar

Om hårt arbete, många barn, ständig värk och om liv och död.

PErS Skog 15 Här har legat många ställen genom tiderna PS text
Idag ser torpstället ut så här. Men titta noga, och du kommer att upptäcka spår av att här har bott människor.

Långt inne i skogen låg ett torp. Ett torp med rum, kök och liten farstu. I köket utgör murstocken och vedspis tillsammans med en bakugn centrum. Ja, hela den lilla stugan vilar egentligen på murstocken. De två minimala rummen på övervåningen och den smala trappen ditupp är också beroende av murstocken. I ett av rummen hade torparen sin verksamhet. Han var skomakare utöver vad det lilla torpet gav. En bit korkmatta fick tankarna att komma. Vad skulle den lilla stugan berätta – om den kunnat?

MP Korkmatta
Korkmattan i köket. Mor Elsa var stolt över den. Det var modernt och så lättstädat sen. Istället för att var vecka knäskura det slitna trägolvet med såpa räckte det nu att våttorka med skurtrasa.

Torpet har mycket att berätta för oss. Mor Elsa med maken Karl hade nu bott i torpet i snart 20 år.  De äldsta barnen hade redan städslats i arbete vid de lite större gårdarna i trakten, men än var det inte slut med barnafödandet. Hon var på det viset igen. Hon hade redan än mer ont. Förra gången kunde hon knappt inte gå alls. Hon borde bli bra emellan barnen, men hon hade lika ont då och minst två av de fem töserna verkade ha samma sorts värk. Mor hennes sa att det var bara att vänja sig vid det och ta till käppen om det blev för illa. Torpets väggar var de enda som visste ännu. Hur hon tidig morgon bara hann utanför dörren innan hon kräktes. Inom sig hoppades hon att kroppen skulle ta hand om problemet. Det hade hänt förut att hon sluppit en jobbig tid genom en kraftig blödning strax efter att hon förstått. Men ingen annan än väggarna visste. Bara Karl visste. Han såg det ju först, och märkte att Elsa inte kunde jobba som vanligt. När hans far såg att Elsa inte arbetade ordentligt i hans tycke blev han vred och kallade henne för lat. Att hon hade ont såg han inte. Mor Stina förstod hur det var ställt. 13 barn varav nio i livet hade satt sina spår. Tvillingarna levde bara några dagar, så små som de var.

MP Stenmur
En del av all sten som mor Stina och barnen plockade från den karga åkermarken för att de skulle kunna odla potatis, rovor och annat som var nödvändigt för att överleva. De stora stenarna spettades loss. 

Om torpet skulle berätta skulle de berätta om starka kvinnor som arbetade hårt och om Elsa som alltid hade ont, men arbetade så mycket hon kunde ändå. Om män som slet ont och fick betalt i form av brännvin lika ofta som i form av mat och utsäde. Ofta till storhelgerna bestod lönen av brännvin. Karl var Stina och Eriks äldsta son, i livet. Två pojkar hade de mist på milan. Erik blev aldrig sig själv efter det och nog ville han ha ut lönen i brännvin. Storbonden förbjöd dem att ta annat än pinnar och kärringved (torra kvistar längst ned på framförallt gran) att elda med. Jakt var inte att tänka på. Jo, de fick skjuta grävling. Fiska fick de göra iallafall. Men nog hände det att en och annan hare och nån tjäder hamnade i väskan. En väska som såg ut som en grävling. Stötte Erik på grävling sköt han och la tjäder och hare i den urtagna grävlingen. Tack vare det hade de klarat sig förliden vårvinter när de var på gränsen till svält. Men Karl lärde sig aldrig skjuta. Tack och lov att pojken som Elsa fattat tycke för var flink i fingrarna och duktig skomakare. Far hans och farfar med hade varit skomakare och på så sätt kunde de byta till sig mat. En del betalade till och med i pengar vilket var mycket välkommet med tanke på lånet.

MP Skomare bliv vid din läst!
Det minsta av rummen på övervåningen var Karls skomakeri. Här arbetade han många timmar varje dag och det var pligg överallt. Erik och Stina hade lillstugan som Karl och Erik byggt. Men de jobbade fortfarande så mycket de kunde, om inte annat kunde Stina hålla koll på de små när Elsa gick iväg för att mjölka morron och kväll, även om hon inte kände sig helt kry.

Dessa väggar, som varit med om så mycket. Ytterväggarna behövde, nej ville, ha rödfärg men det fanns inte pengar till. När Erik försiktigt fört det på tal hos bonden fick han svaret att torpet hade han köpt och att det var dags att betala lånet. Två kronor och femtio öre var det nu i ränta och amortering. Sen fick han sin liter och det var bara att gå. Innan han hade kommit hem hade han druckit ur gott och väl hälften – som vanligt. Torpet kan berätta att Erik missade dörren och gick rakt in i väggen, inte för första gången. Dörren som var det finaste på hela huset, men som egentligen inte passade in.

MP Vacker trädörr Gullspångstrakten
Den vackra dörren, som nu sitter på en annan byggnad. De var oense om dörren skulle målas, men den kom att förbli omålad.
MP Kuriosa i Finnerödja MPs text
Det var länge sen dessa väggar fick behövlig rödfärg, men det fick vänta. Först gällde att försöka få betalt i pengar så att ränta och amortering kunde betalas. 

Han gapade och skrek åt ungarna. Han var trött på ungar, ungar och ännu fler ungar. Lagom som Stina hade slutat få ungar började Elsa. Alltid ungar i massor och inte tillräckligt med mat. Tack och lov att han fick brännvin iallafall. Han vände och gick till lillstugan, slog upp dörren och skrek åt Stina. Stina satt som vanligt i sin stol, men något var fel. Hon sov. Ja, hon sov – för evigt. Erik sjönk ihop i en hög nedanför hennes fötter och skrek rakt ut. Det var så Karl och Elsa fann dem några timmar senare. De hade hört Erik skrika, men det var vanligt när han fått för mycket, så de väntade tills det blivit lugnt innan de gick in.

MP Kvittens
Kvittensen på lånet som det blev Elsa och Karls son Oskar som betalade till slut!

De tog hand om Stina och kallade på prästen dagen därpå när Erik nyktrat till. Då låg Stina nedbäddad i sin säng i sitt allra finaste nattlinne med en vackert broderad duk över sitt ansikte. Händerna knäppta på täcket med en Bibel under dem.

 

Denna berättelse bygger på vad äldre män och kvinnor berättat om från sin barndom och vad deras far- och morföräldrar berättat för dem. Vi hamnar då på att de äldsta kan ha varit födda i slutet av 1700-talet. Torpet skulle kunna berätta så mycket mer, men detta får räcka.
Fotografierna har varit till stor hjälp och ett varmt tack till fotograferna Per Eremiten Svensson och Marina Petterson vars foton illustrerar denna berättelse. TACK för bilderna som alla är tagna i södra Närke med omnejd.

När livet gör ont

När själva livet gör ont. Så ont att allt bara blir nattsvart…

OBS! Denna text är fiktion, men tankar och händelser skulle kunna vara hämtade ur det verkliga livet. Artiklar likt denna har beteckningen TW (triggervarning) då de förekommer i textsamlingar kring psykisk ohälsa.

depression-388872_1920
Förvirring, känsla av att inte veta vem jag är, oro, ångest, panik! Vart ska jag ta vägen? Vart ska jag fly?

Kvinnan var helt panikslagen och visste inte vart hon skulle ta vägen. Hjärtat klappade snabbt och hårt, hon andades ytligt, snabbt. Bröstkorgen kändes som om den skulle sprängas, huvudet likaså. Hon var övertygad om att hon var döende. Personer talade till henne, men hon hörde inte vad de sa. Till slut smög sig ett enda ord igenom. Panikångest. Nej, det stämde inte, hon skulle dö, här och nu och hörde någon skrika. Insåg inte att det var hennes eget förtvivlade rop på hjälp. Hon blev allt mer yr och så blev det svart. Nästa minne är i ambulansen på väg till akutmottagningen.
ambulance-1318437_1920
Första frågan: – Dör jag?
– Nej, du kommer inte att dö, sa en mjuk röst till henne. Du har haft en panikångestattack och hyperventilerade tills du svimmade på grund av den.
– Men hjärtat? Det gör ont i hjärtat, sa hon och kände återigen symtomen komma tillbaka.
Det sved till lite i handen och så kände hon hur hjärtat lugnade ner sig.
– Vad gör du? Vad gav du mig?
– Du fick en dos ångestdämpande och lugnande medel. På sjukhuset kommer de att ta massor av prover och kontrollera hjärtat igen.
Då upptäckte hon att hon hade sladdar som satt fast på plattor på sig. Hon visste att det var EKG, en koll av hjärtat. Men varför kollar de hjärtat om det inte är hjärtat, tänkte hon tyst för sig själv. Hon fick svaret utan att behöva fråga då ambulanspersonalen sa:
– Vi kollar alltid hjärtat på dem med en så kraftig panikattack som du haft. Detta för att vara säkra på att det inte finns något hjärtfel. Ditt hjärta beter sig precis som ett friskt hjärta ska göra. Det slår lite hårdare och fortare än vanligt. Men det är en frisk reaktion vid den typ av ångest som du har. Har du varit med om detta tidigare?
– Nej, aldrig, sa hon och så började hon gråta.hospital-699468_1920
På sjukhuset blev det som det sagts i ambulansen. Massor av prover, men alla var prover var bra, hur de nu kunde vara det. För hon kände sig väldigt låg, trött och hängig – och mycket långt från frisk. Läkaren sa att hon haft en panikångestattack och att det var obehagligt men inte farligt. Men det kändes svårt att tro på. Hon hade svimmat  och mindes att hon börjat känna sig illamående strax innan hon svimmade. Hon tog bussen hem och det första hon sedan gjorde var att lägga sig att sova. Sova kunde hon göra jämt, men ändå var hon trött. Trött inte bara i kroppen. Trött i huvudet. Ofta ledsen. Såg det mesta i svart. Hon borde göra något. Inte bara ligga hemma och sova eller vara inne på Facebook. Men inte ens Facebook, Instagram och allt vad det hette var roligt längre. Hon ville inte leva. Världen skull nog vara en bättre plats om hon inte fanns. Tankar av det slaget kom allt oftare. De blev som ett slags skydd mot omvärlden. woman-933488_1920
De mörka tankarna kom ofta, ibland före panikångesten. Hon hade haft fler attacker och fler resor till sjukhuset. Paniken gjorde henne desperat och dö skulle hon ändå göra. Hon tänkte inte utan ville bara somna ifrån all rädsla, all smärta, allt som gjorde så fruktansvärt ont. Alltså svalde hon allt vad hon kunde hitta av tabletter och alkohol. Men hon hade blivit hittad i tid. Arbetslösheten gjorde inte saken bättre. Ständigt dåligt med pengar, ersättningen var inte hög eftersom hon inte haft annat än ströjobb efter gymnasiet. Tur att hon kunde bo hos sina föräldrar, fast hon ville ha egen lägenhet. När hon klev på bussen för att åka till arbetsförmedlingen kom känslorna av panik tillbaka, men denna gång ihop med illamående. Hon tryckte på stoppknappen och rusade av bussen och kräktes bakom busskuren. Hon skakade hel, tårarna sprutade och så kräkas igen. Nej, hon ville inte ha det så här. Hon var redan döende. Hon hade nog en hjärntumör så ofta som hon hade huvudvärk. Eller så var det nåt med hjärtat för hela bröstkorgen kändes hoptryckt. Det värkte i kroppen. Vad skulle hon leva för? Hon tittade sig omkring och såg att hon bara hade en liten bit fram till bron över motorvägen. Och så kräktes hon igen.

portrait-1480227_1920
Inombords var hon 11 år igen och minns den äckliga andedräkten och smärtan. Han som var så snäll, som alla sa. 

Gång på gång kom minnena tillbaka. Det var tjugo år sen det började. Han som var så snäll som alla sa. Men ingen låtsades förstå vad han gjorde när han gick in till henne sena kvällar. Men alla visste. Det var nog det värsta. Hon försökte berätta och de sa att han bara ville vara snäll… På bussen hade hon känt igen lukten. Det var en gubbe bredvid henne. Han gjorde absolut ingenting, men bara själva lukten var tillräcklig för att minnen skulle skölja över henne och få henne panikslagen och illamående. Paniken rev i henne. Varför skulle hon leva? Sakta gick hon och satte sig på kanten på broräcket och tittade ner på motorvägen…
overpass-691913_1280
Överlevde hon? Fick hon hjälp att förstå sambanden mellan 11-åringens upplevelser och den vuxna kvinnans reaktioner? Är berättelsen trovärdig?
OBS! Alla likheter med nu levande personer är en ren slump. Berättelsen är fiktiv men bygger på många olika personers erfarenheter som återberättats för mig och som jag läst om, både fakta och fiktion.

FM Kola

Till minne av FM Kola

rainbow-142701_1920
FM Kola vandrade över Regnbågsbron den 25 februari 2016 och gick till den eviga vilan, sittande i matte Camilla Andersson knä. Må Friden lysa över ditt minne.

Älskade FM Kola. ❤

FM Kola jorgubbdkola
FM Kola sitter i jordgubben. Mattes älskade ”JordgubbsKola”

FM Kola finns inte längre med oss här på jorden. Men vi är många som aldrig kommer att glömma henne då hon klev rakt in i våra hjärtan. En hund som under den korta tid hon fick vara bland oss lämnade många tassavtryck. På så sätt lever FM Kola vidare. Jag har fått matte Camillas godkännande att skriva om Kola och berätta vad som hänt.

Matte Camilla med familj berättar att de ganska tidigt lade märke till saker som inte kändes normala. Från början när Kola kom till familjen var allt normalt. Kola var en pigg och energisk valp, men efter en liten tid kom förändringar. Något stämde inte. Det  var saker som att Kola inte riktigt hade den energin som en valp borde ha. Först var det bakdelen som inte riktigt ville följa med. Sedan, allt eftersom veckorna gick blev hennes ork allt sämre och värst var det då Kola hade vilat. Hon orkade inte leka – men ville så gärna. Exakt vad Kola led av är inte klarlagt, mer än att det påverkade hennes muskler och nervsystem främst i bakkroppen.

FM Kola bild 7
Matte skriver:  Tänk er en valp på 5 månader som inte kommer och möter en vid dörren men man hör pipet och längtan från sovrummet. Hon orkade inte. Tänk er en valp på 5 månader som inte kan leka med sin bästis som är lika gammal (men ändå mindre) – för hon orkar inte ”leka tillbaka.” Men sen däremellan så kunde hon förefalla vara normal när man ”bara” gick runt kvarteret och hon kunde absolut få glädjefnatt å springa runt, vilja kampa och jaga Men tillfällena blev färre och varade kortare. Hon slutade dock aldrig använda nosen och glädjen över att vara nära.”

FM Kola vårdar lillhusse
Kola tar hand om lillhusse som är sjuk. Han är ledsen och tycker synd om Kola för att hon bara ramlar omkull, berättar matte. Kola hade inte ont, men hon led av sina begränsningar. Allt eftersom hon blev sämre blev hon familjen  allt mer tillgiven och mer gosig. Hon lekte och härjade fritt precis så mycket hon ville och orkade den sista tiden. Åt gott och var ute på fina naturpromenader helt på sina egna villkor.
FM Kola 20 feb
Kola sover sött i sängen

Om jag hade varit  hund hade jag önskat att ha Camilla som matte. FM Kola må ha fått en alldeles för kort tid med oss och framförallt med familjen. Men hon har haft en underbar tid. Alla de bilder som jag fått ta del av visar samma sak, oavsett miljö, aktivitet eller vila. De visar en lycklig och glad hund. Hon har hela tiden fått arbeta och leka utifrån det hon tyckte var roligt och vad hon orkade med.

 

FM Kola har fönsterplats på bussen
”Alltid fönsterplats på bussen”

Tänk att ha ett liv där jag känner att jag verkligen är älskad. Kärleken var besvarad och matte följde Kola ända till slutet och att mattes hjärta brast är nog något vi alla kan förstå, även om vi aldrig kan förstå hur det känns just för matte med familj. Vi är säkerligen många som någon gång har fått fatta det svåra beslutet att låta vår kära fyrbenta familjemedlem vandra över regnbågsbron. Sorgen och smärtan, men kanske också friden. Vetskapen om att det är oåterkalleligt och att vi fattar beslutet av kärlek och av omtanke.

FM Kola bild 8.jpg 25 feb
”Jag älskar dig matte”

”Självklart fanns jag vid hennes sida hela vägen. Lekte med den rosa bollen vi fick av veterinären, käkade lite godis, drack vatten från mina handflator då det inte fanns nån skål därinne och hon var varken rädd eller ”kände på sig något” trots att mattes hjärta brast igen.
Hon somnade gott i mitt knä ❤ ”  (C.A. 160225)

wood-anemone-333381_1280
FM Kola leker, nosar, springer utan begränsningar, fylld med all den kärlek som hon fick av sin familj och alla andra som tog henne till sitt hjärta ❤

Mattes ord får avsluta tillsammans med sången Over the Rainbow med Judy Garland:
Lilla söta snygga tappra tuffa knasiga nyfikna underfundiga urmysiga Kola..det var inte det här vi ville.
Älskade FM Kola ❤

 

FM Kola
”Här ligger jag och halvsover och bara har det bra”
FM Kola tittar ut genom fönstret feb -16
”Det bästa mor har sätter hon på bordet.” Kola tyckte mycket om att hålla koll på vad som hände utanför och bästa stället var på bordet. ❤
FM Kola i morgontrafiken
Promenad i ruskväder
FM Kola på promenad 1
De ÄR läskiga när de kommer flygande, landar och bråkar! (Men lite spännande iallafall)
FM Kola Vad tar ni för valpen där i fönstret
”Vad tar ni för valpen där i fönstret”

Regnbågsbron

Det finns en bro, Regnbågsbron, som förbinder Himlen och Jorden.

När ett husdjur dör, kommer det till en plats bortom Regnbågsbron. Där finns kullar och dalar med mjukt gräs, där våra älskade vänner leker tillsammans hela dagarna. Där finns vattendrag med friskt vatten, massor av mat och solsken som håller dem varma. De gamla och sjuka djuren blir unga och friska igen, precis som vi minns dem i våra drömmar.Djuren är glada och lyckliga, men de saknar någon som betydde mycket för dem, någon som blivit lämnad kvar.

Varje dag springer de och leker, tills den dagen kommer, då en av dem stannar upp, och tittar bort i fjärran. Blicken skärps, öronen spetsas och plötsligt flyger han iväg över det gröna gräset. Hans ben bär honom fortare och fortare tills han återförenas med den han älskar. Ni möts i en omfamning som varar för evigt. Ditt ansikte blir kysst om och om igen, dina händer smeker hans huvud som så många gånger förut och du tittar än en gång in i ögonen på ditt trogna husdjur som så länge saknats i ditt liv, men aldrig i ditt hjärta.

Sedan korsar ni Regnbågsbron tillsammans för att aldrig mer skiljas…

Källa: Latinos tassar

Jag vill rikta ett varmt och innerligt Tack till dig, Camilla Andersson, FM Kolas matte, för att du så generöst delat med dig av dina upplevelser med FM Kola. Jag blev kär första gången jag såg FM Kola på bild och jag fick din tillåtelse att dela med mig av den kärleken i denna blogg. FM Kola och du, Camilla, har lärt mig mycket under den tid jag haft förmånen att följa er.

TACK!

(Juli 2016: Rekonstruktion av artikeln då bilderna fallit bort. Därav kan hända att det inte är exakt samma bilder som i originalartikeln. Samtliga bilder är hämtade från FB-gruppen Försvarsmaktens hundar. Foto och underlag till bildtext: Camilla Andersson)

Barndomen

Reblogged

Det är någons barndom som pågår här

Andrev Walden

 

Fastnade i denna blogg. Tårarna bränner i mina ögon. Av skam. Av rädsla. Av medkänsla och jag önskar jag kunde förstå. Men jag kan inte förstå. Ingen som inte är där kan förstå. Vi kan bara försöka.

Snälla – förlåt mig för att jag avslutar Alla Hjärtans dag med tragik. Barnens tragik. Alla Hjärtans dag, skrev jag i föregående inlägg, tillhör på något sätt våra barn.

Andrev Valden skriver: ”Det är någons barndom som pågår här”

”Det är någons barndom som pågår här” Länk till Artikel/bloggpost

Bilderna nedan är samtliga från Andrev Waldens blogg:

1

 

4899

 

8

2

Dessa bilder är några få av de som finns i blogginlägget som länkas till ovan bilderna. Snälla, läs…

För, som Andrev Walden säger: ”Det är någons barndom som pågår här”   (länk till bloggpost)

3b

”…och slutar här”

 

Cafe.se

Trött

teddy-bear-792279_1280

Trött
på att leva
att inte orka
trött i hela min själ

Trött
på min smärta
att alls inte kunna
trött på de som vill väl

pray-58057_1280

Trött
på att tigga
att inte ha råd
trött av skuld och av skam

Trött
på att vänta
att be dig om hjälp
trött att inte nå fram

Trött
på att leva
att inte orka
Trött i min själ

depression-824998_1280

Trött
på att minnas
allt som har varit
trött på liv i misär

Trött
på att inte
inte och inte
trött på allt som var där

rose-697648_1280

Trött
på min rullstol
alla ortoser
trött på det som är jag

Trött
att du ser min
skam och min svaghet
trött intill dödens dag

Trött
på att leva
att inte orka
Trött – Nu och Här

cross-219858_1280

Copyright text: Piia-Liisa Pisal 2016