Gröna fönsterluckor

När kylan kommer krypande och regnet faller sådär tätt och lätt som bara höstregn kan, regn som blöter och kyler genom allt. Då går vi längs leriga byvägar, i blöt skog och drömmer oss till en svunnen tid. En tid långt innan Facebook, bloggar och Internet. En tid då bilen var något som de allra mest förmögna hade tillgång till. Skylten där torpet stått väcker fantasin. Hur levde Ture och Ida Sofia sitt liv i Gårdsjö? Artikeln är helt mina egna tankar kring hur det kunde ha varit. Händelser som beskrivs är fiktion, illustrerade med Per Svenssons bilder.
pers-oktoberbilder-48-namnskylt-2016
Idag finns bara en skylt kvar som talar om att på denna plats bodde paret Hanell fram till 1948. De var då båda i 80-årsåldern. Men när kom de dit? Hur såg torpet ut? Hade de barn, jordbruk eller levde de av vad skogen gav. Tjänade de åt någon större godsägare eller storbonde?

pers-oktoberbilder-1-2016
Vägen till stugan blev lerig vid minsta regnskur.

När Ture och Ida Sofia levde var detta ett välskött och fint vagnshus med tillhörande drängkammare, tänker jag. Den låg så till att det gjorde det lätt att beskriva vägen hem till familjen Hanell. Ture var stadd vid kassa och kunde köpa en bit mark där han lät bygga sitt hus. Det var annars inte så vanligt, ofta ägdes marken av bonden som arrenderade ut den till torpare mot att de i gengäld skulle arbeta åt honom. Mjölkning, boskapsskötsel, skördearbete, på vintern skogsarbete.

pers-oktoberbilder-52-2016
Jordkällaren 

Kolning i förekommande fall. Tungt arbete för dem båda. Slakten på senhösten och till jul kom utöver det vardagliga arbetet. Dessutom skulle de sköta sitt eget. Ja, slakten var sannerligen tung. Männen stod för att avliva djuren, men allt annat arbete var kvinnosysslor och allt togs tillvara. Bara att vispa blodet som skulle bli till paltbröd bland annat var ett evighetsjobb. Ida Sofia tyckte hon hade vispat i timmar. Ryggen värkte, hon var långt gången i grossess. Men det var bara att göra vad bondmoran sa. Hade hon tur kanske hon fick med sig något lite hem. Även om de var självägande var de beroende av att få göra dagsverken på gården för att ha råd med bland annat utsäde.
pers-oktoberbilder-40-2016
Hon var så stolt över stugan. Röd med gröna fönsterluckor. Hela tre rum och kök. Två sovrum på övervåningen och ett finrum, hall och kök på bottenvåningen. Aldrig kunde hon tro att hon skulle bo så fint när Ture friat till henne och samtidigt talat om att han hade köpt åtta tunnland mark. Av dessa var mer än hälften skog och den var så uppväxt att det räckte till hela huset. Första året bodde de hemma hos Tures föräldrar i lillstugan med bara ett rum och ett litet kök. Strax innan stugan stod färdig fick de sitt första barn, en pojke de kallade Oskar.

pers-oktoberbilder-41-2016
Lillstugan, om- och tillbyggd.

Nog fnystes det bland grannar och bland andra. Kalla pojken för Oskar! Högfärdigt! Det passade sig inte att döpa pojken efter kungen. Men Ida Sofia var bestämd. Oskar skulle pojken heta, född i nådens år 1885. Inom sig hoppade hon att det inte skulle bli så många barn. Hon hade haft ont hela tiden och illamåendet gav sig inte förrän hon hade gått mer än halva tiden. Men inte blev Ida Sofia bönhörd. Det blev flera barn i tät följd och Oskar blev den första av totalt nio barn i livet.

pers-oktoberbilder-13-2016
Bron som hon gick över var gång hon skulle till byn. Bron där hon halkade och bröt sig.

Hon var ändå lyckligt lottad. Bara ett barn hade hon mist i mycket späd ålder, de övriga fick leva. Men det var inte något hon talade om. Det drabbade de allra flesta. Yngsta barnet kom när hon trodde hon var klar med att sätta barn till världen, 1905. Oskar och ytterligare fyra av barnen hade redan städslats som dräng/piga på gårdarna sedan flera år tillbaka. Den yngsta flickan hade hunnit bli sex år. Redan då var hon i äldsta laget. Tösen fick ta väl hand om den lilla då mor Ida arbetade på gården. De andra barnen gick i Folkskolan. Tösen, som fyllde sju till kommande jul, skulle börja till hösten. Kanske kunde hon då ta med den lilla till Oskars. Han hade själv smått. Ida Sofia skämdes, farmor som hon var, och så gå och bli på detta vis. Hon visste allt att det pratades i byn.

pers-oktoberbilder-5-2016
När Nykterhetslogen bildades samlades de i stugan som egentligen var byggd som förråd. De fick lov av bonden att sätta n fönster om de bekostade det själva. Senare byggde de en egen ordenslokal.

Ture och Ida Sofia slet från tidig morgon till sen kväll. Men de hade det bra, även om arbetet var hårt. Ida Sofia hade det svårt med värken, men Ture var ordentlig och han hjälpte till liksom barnen. Och han drack inte. Han hade gått med i nykterhetslogen. De var några stycken som hade gått samman och bildat den några år tidigare. Logen kämpande bland annat för att lönen inte skulle betalas ut i brännvin, något som varit vanligt. Detta efter att en kvinna blivit ihjälslagen av sin man då han druckit. Alla visste att han drack ofta och mycket och arbetade för brännvin. Att han slogs var också välbekant. Men när han gav sig på frun så illa att barnen blev utan mor blev det för mycket. Logen och nykterhetsrörelsen hade kommit till grannbyn och så kom det sig att även Gårdsjö kom att få en nykterhetsloge.
Visningsbild:

pers-oktoberbilder-39-2016
Ida Sofias stolthet – de gröna fönsterluckorna

Lite fria tankar om hur det kunde ha varit. De gröna fönsterluckorna talade till mig. De och den oansenliga skylten hade en historia inom sig.
Tack Per Svensson, Askersund, för att Livets Skiftningar får använda dina bilder.

pers-oktoberbilder-25-2016
Det talande blåbäret!

Det talar vi tyst om – dålig ekonomi

Att ha en havererad ekonomi kostar. Och det är något som vi inte talar om. Att leva på marginalen där en extra utgift kan stjälpa allt. Det talar vi ofta tyst om.

medications-257341_1920
Dålig ekonomi, kronofogden, inkasso. Det är dyrt att vara fattig.

Att vara sjuk och leva på sjukersättning innebär för många en kraftig försämring av ekonomin jämfört med att arbeta. I många fall kommer dessutom sjukersättningen att räknas på sjukpenningen vilken kanske innebär att inkomsten mer än halveras jämfört med då individen var arbetsför. Det kan vara en orsak till att ekonomin havererar. Men ofta finns fler faktorer som samverkar. Kanske en utförsäkring som innebar att du stod helt utan inkomst under en period, kanske andra faktorer som påverkar negativt. Livets Skiftningar har tidigare skrivit om de tre vanligaste faktorerna som kan få ekonomin att rasa: Sjukdom, skilsmässa och konkurs. Andra faktorer som kan finnas med är beroende av olika slag, att orken att hålla i pengarna försvinner och att blunda för verkligheten och fortsätta leva som om pengar fortfarande flöt in som förut. Trösthandlar? Oavsett orsak så går det först till inkasso och till slut, om inget görs, hamnar det hos Kronofogden.

piggy-bank-850607_1920
Tänk om…

Varje månad då det är dags att betala räkningarna är det samma frustration. Redan innan pengarna finns på kontot är de slut. De går till det allra viktigaste såsom hyra och el för att ha tak över huvudet. Förrådet med basvaror, det billigaste av det billiga ofta, fylls på så att det åtminstone finns något att äta. Valet kan stå mellan mat och medicin. Paniken, frustrationen, ångesten, grälen. Vi är säkerligen många som suttit i den sitsen. Det är dessutom troligtvis vanligare att agera irrationellt än rationellt i denna situation. Kanske finns viljan, men inte orken att ta tag i situationen.

letters-286541_1280
Varför öppna ett brev som jag ändå inte kan göra något åt?

Du har slutat öppna breven. De som du inte kan göra något åt längre. Högarna med oöppnade brev bara växer. I början, när ekonomin började halka snett, satt du troligtvis och ringde runt till företagen och myndigheterna som skulle ha del av dina pengar. Gjorde upp avbetalningsplaner, sköt på betalningsdatum, mixtrade och trixade i hopp om att om en månad har nog försäkringskassan betalat ut de pengar jag borde få. Eller bara ett hopp om att du vunnit på lotto, triss, trav, casino… För nästa gång måste det vara din tur att ta hem storkovan och så satsade du de 250 kronorna du vunnit på nya spel. Eller så dränker du och försöker glömma verkligheten med hjälp av alkohol. Kanske handlar du upp allt redan samma dag pengarna sitter på kontot, på sådant som egentligen inte behövs. Sällan saker med bestående värde. Det kanske inte är du som försöker att få ihop ekonomin som gör av med hushållets inkomster. Vem som gör av med pengarna har mindre betydelse i detta sammanhang. Konsekvenserna blir desamma. Det dåliga måendet ökar i takt med att allt fler skulder går till inkasso och sedan vidare till Kronofogden.

signature-1211779_1920
Det knackar på dörren och du möts av en man som håller fram ett brev, penna och papper och ber dig skriva på.

När väl Kronofogden kommit med så räknar de ut hur mycket av din inkomst du måste ha kvar för att klara dig. Existensminimum, ett belopp lägre än vad många anar. Vem var det som knackade på dörren, förresten? Delgivningsman, en person som har uppdraget att å bland annat Kronofogdens vägnar se till att försäkra sig om att du tagit emot brevet där det står vad du är skyldig. I breven från fogden och även inkassobolag finns ofta med ett delgivningskvitto som ska skrivas under och skickas tillbaka. Men eftersom posten inte öppnas, så blir heller inga kvitton undertecknade. Då delas de ut endera av polisen eller av en delgivningsman. När det gått så långt så har en tappat kontrollen helt över sin ekonomi och en behöver i de allra flesta fall hjälp att komma på fötter igen.

Att själv ta sig ur skuldfällan är mycket svårt. Om man är två och båda är beredda och har möjligheten att hjälpas åt att reda i det kan det säkert gå. Men det är ett arbete som kräver mycket kraft och energi och som tar lång tid. Kronofogden är utifrån den erfarenhet som jag har, ofta mycket bra att ha att göra med. Det ligger även i deras intresse att hjälpa till att vända det rätt. Är skulderna gamla och du inte har några möjligheter att bli skuldfri inom överskådlig tid kan du ha rätt till skuldsanering. Att ansöka om skuldsanering kan kommunernas konsument- och budgetrådgivare hjälpa till med. Skuldsaneringen löper över fem år och efter den tiden är du skuldfri och fri från betalningsanmärkningar. Men det är fem tuffa år på existensminimum. Fördelen är att du vet exakt vad du ska betala var månad. Men det ges ingen andra chans. En missad betalning som går vidare till Kronofogden under pågående skuldsanering innebär att hela din skuld förfaller till betalning.

man-286479_1920
Tufft, men inte omöjligt. Kronofogden beviljar inte skuldsanering om de inte tror att du har en reell möjlighet att klara av den.

Förhoppningsvis går det aldrig så långt som till ansökan om skuldsanering. Men för oss som hamnat där är det den enda möjligheten att bli skuldfria. Och vi får inte skämmas för att vi inte klarat av ekonomin. Precis vem som helst kan drabbas. Min önskan är att fler skulle söka hjälp i tid. Det finns hjälp att få.

euro-1557431_1920
Dålig ekonomi kan drabba vem som helst. Därför måste vi tala om det.

Länkar
Kronofogden
Beroendesjukdomar
Alkoholism
Spelberoende
Andra typer av beroende
Rådgivning
Vardagsekonomi
Privatekonomi

Berätta gärna om dina tankar kring ekonomi, skulder, beroende… 

Torpet talar

Om hårt arbete, många barn, ständig värk och om liv och död.

PErS Skog 15 Här har legat många ställen genom tiderna PS text
Idag ser torpstället ut så här. Men titta noga, och du kommer att upptäcka spår av att här har bott människor.

Långt inne i skogen låg ett torp. Ett torp med rum, kök och liten farstu. I köket utgör murstocken och vedspis tillsammans med en bakugn centrum. Ja, hela den lilla stugan vilar egentligen på murstocken. De två minimala rummen på övervåningen och den smala trappen ditupp är också beroende av murstocken. I ett av rummen hade torparen sin verksamhet. Han var skomakare utöver vad det lilla torpet gav. En bit korkmatta fick tankarna att komma. Vad skulle den lilla stugan berätta – om den kunnat?

MP Korkmatta
Korkmattan i köket. Mor Elsa var stolt över den. Det var modernt och så lättstädat sen. Istället för att var vecka knäskura det slitna trägolvet med såpa räckte det nu att våttorka med skurtrasa.

Torpet har mycket att berätta för oss. Mor Elsa med maken Karl hade nu bott i torpet i snart 20 år.  De äldsta barnen hade redan städslats i arbete vid de lite större gårdarna i trakten, men än var det inte slut med barnafödandet. Hon var på det viset igen. Hon hade redan än mer ont. Förra gången kunde hon knappt inte gå alls. Hon borde bli bra emellan barnen, men hon hade lika ont då och minst två av de fem töserna verkade ha samma sorts värk. Mor hennes sa att det var bara att vänja sig vid det och ta till käppen om det blev för illa. Torpets väggar var de enda som visste ännu. Hur hon tidig morgon bara hann utanför dörren innan hon kräktes. Inom sig hoppades hon att kroppen skulle ta hand om problemet. Det hade hänt förut att hon sluppit en jobbig tid genom en kraftig blödning strax efter att hon förstått. Men ingen annan än väggarna visste. Bara Karl visste. Han såg det ju först, och märkte att Elsa inte kunde jobba som vanligt. När hans far såg att Elsa inte arbetade ordentligt i hans tycke blev han vred och kallade henne för lat. Att hon hade ont såg han inte. Mor Stina förstod hur det var ställt. 13 barn varav nio i livet hade satt sina spår. Tvillingarna levde bara några dagar, så små som de var.

MP Stenmur
En del av all sten som mor Stina och barnen plockade från den karga åkermarken för att de skulle kunna odla potatis, rovor och annat som var nödvändigt för att överleva. De stora stenarna spettades loss. 

Om torpet skulle berätta skulle de berätta om starka kvinnor som arbetade hårt och om Elsa som alltid hade ont, men arbetade så mycket hon kunde ändå. Om män som slet ont och fick betalt i form av brännvin lika ofta som i form av mat och utsäde. Ofta till storhelgerna bestod lönen av brännvin. Karl var Stina och Eriks äldsta son, i livet. Två pojkar hade de mist på milan. Erik blev aldrig sig själv efter det och nog ville han ha ut lönen i brännvin. Storbonden förbjöd dem att ta annat än pinnar och kärringved (torra kvistar längst ned på framförallt gran) att elda med. Jakt var inte att tänka på. Jo, de fick skjuta grävling. Fiska fick de göra iallafall. Men nog hände det att en och annan hare och nån tjäder hamnade i väskan. En väska som såg ut som en grävling. Stötte Erik på grävling sköt han och la tjäder och hare i den urtagna grävlingen. Tack vare det hade de klarat sig förliden vårvinter när de var på gränsen till svält. Men Karl lärde sig aldrig skjuta. Tack och lov att pojken som Elsa fattat tycke för var flink i fingrarna och duktig skomakare. Far hans och farfar med hade varit skomakare och på så sätt kunde de byta till sig mat. En del betalade till och med i pengar vilket var mycket välkommet med tanke på lånet.

MP Skomare bliv vid din läst!
Det minsta av rummen på övervåningen var Karls skomakeri. Här arbetade han många timmar varje dag och det var pligg överallt. Erik och Stina hade lillstugan som Karl och Erik byggt. Men de jobbade fortfarande så mycket de kunde, om inte annat kunde Stina hålla koll på de små när Elsa gick iväg för att mjölka morron och kväll, även om hon inte kände sig helt kry.

Dessa väggar, som varit med om så mycket. Ytterväggarna behövde, nej ville, ha rödfärg men det fanns inte pengar till. När Erik försiktigt fört det på tal hos bonden fick han svaret att torpet hade han köpt och att det var dags att betala lånet. Två kronor och femtio öre var det nu i ränta och amortering. Sen fick han sin liter och det var bara att gå. Innan han hade kommit hem hade han druckit ur gott och väl hälften – som vanligt. Torpet kan berätta att Erik missade dörren och gick rakt in i väggen, inte för första gången. Dörren som var det finaste på hela huset, men som egentligen inte passade in.

MP Vacker trädörr Gullspångstrakten
Den vackra dörren, som nu sitter på en annan byggnad. De var oense om dörren skulle målas, men den kom att förbli omålad.
MP Kuriosa i Finnerödja MPs text
Det var länge sen dessa väggar fick behövlig rödfärg, men det fick vänta. Först gällde att försöka få betalt i pengar så att ränta och amortering kunde betalas. 

Han gapade och skrek åt ungarna. Han var trött på ungar, ungar och ännu fler ungar. Lagom som Stina hade slutat få ungar började Elsa. Alltid ungar i massor och inte tillräckligt med mat. Tack och lov att han fick brännvin iallafall. Han vände och gick till lillstugan, slog upp dörren och skrek åt Stina. Stina satt som vanligt i sin stol, men något var fel. Hon sov. Ja, hon sov – för evigt. Erik sjönk ihop i en hög nedanför hennes fötter och skrek rakt ut. Det var så Karl och Elsa fann dem några timmar senare. De hade hört Erik skrika, men det var vanligt när han fått för mycket, så de väntade tills det blivit lugnt innan de gick in.

MP Kvittens
Kvittensen på lånet som det blev Elsa och Karls son Oskar som betalade till slut!

De tog hand om Stina och kallade på prästen dagen därpå när Erik nyktrat till. Då låg Stina nedbäddad i sin säng i sitt allra finaste nattlinne med en vackert broderad duk över sitt ansikte. Händerna knäppta på täcket med en Bibel under dem.

 

Denna berättelse bygger på vad äldre män och kvinnor berättat om från sin barndom och vad deras far- och morföräldrar berättat för dem. Vi hamnar då på att de äldsta kan ha varit födda i slutet av 1700-talet. Torpet skulle kunna berätta så mycket mer, men detta får räcka.
Fotografierna har varit till stor hjälp och ett varmt tack till fotograferna Per Eremiten Svensson och Marina Petterson vars foton illustrerar denna berättelse. TACK för bilderna som alla är tagna i södra Närke med omnejd.

När tröttheten tar över

Trötthet utan gräns…

homeless-1070399_1920
Trötthet utan gräns

I denna artikel återkommer tröttheten. Inte det som kan kallas en frisk trötthet, det vill säga den trötthet som uppkommer efter fysisk och psykisk ansträngning eller den trötthet som beror på att det är dags att ha sin dygnsvila. Vanligtvis har vi dygnsvilan nattetid, men för dem som har ett skiftesarbete kan vilan ligga på andra tider av dygnet. Det är frisk, normal trötthet. Sedan finns den trötthet som uppstår då vi som individer utnyttjat mer av vår energi än vanligt. Vi har så att säga varit inne och nyttjat energikrediten. Som frisk har de flesta en sådan kredit att nyttja. Omfattningen varierar givetvis från person till person. Den går att återställa genom längre vila och avkoppling såsom exempelvis semester. För att återställa energikontot inklusive dess kredit krävs mer än sömn. Det krävs att vi ges möjlighet till avkoppling även i vaket tillstånd. Att vi får göra sådant som fyller på vårt energikonto. Förhoppningsvis är ledigheten tillräckligt lång både för att nollställa krediten samt att fylla på kontot så att det finns att ta av då vi åter går i tjänst.

civilian-service-63616_640 (1)
Oavsett arbete är semester en nödvändighet för att fylla på energikontot.

Arbetslöshet, sjukdom, studier eller andra orsaker kan göra att vi, utöver avsaknaden att ha något att återgå till, också saknar möjlighet att vara ledig. Som student är sommaren ofta den möjlighet som finns att tjäna extra pengar. Lite beroende på ålder och situation och om pengarna är en absolut nödvändighet för försörjning över sommaren, eller om det är pengar som kan sparas till terminstiden och fortsatta studier. Vissa kanske har möjligheten att använda intjänade pengar till välbehövlig rekreation. För dem som är arbetslösa är sommaren en chans att kunna fylla upp en ofta mager kassa något, men den vila som även de skulle behöva kan vara svår att finna. Kvar är gruppen som på grund av sjukdom av olika slag inte kan förvärvsarbeta. En del har aldrig kunnat, andra har många års arbete bakom sig och kanske var det också arbetet som till slut tog för mycket så energikontot blev ”övertrakasserat” så rejält att (stress)sjukdomen blev ett faktum. Med detta kom också denna förlamande trötthet och smärtan. Den smärta som många redan innan kraschen levt med i flera år. Men tröttheten är ofta svårare att hantera än smärtan. Smärta går att lindra, åtminstone till en del om än sällan helt.

planet-519937_1280
När kraschen väl är ett faktum.

Energikontot är tömt och krediten utnyttjad till max. När smärtan lade sig något efter förändringar i medicineringen tillfördes även en del till energikontot. Men det saknas insikt om var denna energi lades. Glädjen över den minskade smärtan var så stor att energin, kapaciteten, helt glömdes bort. Upplevelsen var ju den att orken ökade i takt med att smärtan minskade. Och det stämde. Men bara till en del och bara en kortare tid. Den förlamande trötthet som tidigare skrivits om i inläggen Trötthet – de lux och Utmattad med EDS -ht som exempel. Som hemmavarande och multisjuk behövs möjlighet att fylla på energikontot, men det är inte alltid enkelt. Tänk om det fanns en lag om semester för oss alla som är multisjuka. En lag som gav oss semester från sjukdomen i några dagar. Som gav oss möjlighet till att få komma ut och fylla på våra energidepåer. Som det är nu tar tröttheten överhand alldeles för ofta. Upptäckten att 20 minuter har försvunnit! Sömnen har tagit den tiden utan att det uppmärksammats förrän vid uppvaknandet. En obehaglig överraskning att bara somna från en stund utan att vara medveten om det.

cat-201118_1280
Mitt under pågående aktivitet kommer sömnen oinbjuden.

Men skulle det inte bli bättre med mer smärtlindring? Smärtan dämpades och orken började så sakta återkomma. Nattsömnen blev bättre. Men tröttheten dagtid återkom efter en liten tid, trots betydligt bättre nattsömn än tidigare. En trötthet som tycks sitta i dygnet runt, och som därtill inte klarar några aktiviteter. Att vara hemifrån några timmar mitt på dagen dränerar kroppen totalt på energi. Det är att utsätta energikontot för rena trakasserierna. Och det går så hårt åt detta konto att det tar dagar att nollställa! Återställa och skapa en energibuffert tycks omöjlig. Sen eftermiddag och tidig kväll är tröttheten nästan jobbigast. Somnar inte, men är inte heller riktigt vaken. Ligger till stor del och slumrar. Att försöka prata med någon leder så gott som alltid till att jag somnar ifrån samtalet. Nätterna är ofta vakentid, men även vid sömn är tröttheten dagtid lika besvärande som efter vaknätter.

dog-455651_1920
Helt utslagen, och somnar oavsett plats och aktivitet!

En tanke är om alla vaknätter på grund av smärtan bidragit till utmattningen nu, för trots allt sover jag de flesta nätter. Eller har aktivitetsnivån ökat så jag överskrider min kapacitetsgräns? Det är så mycket som finns att göra trots allt. Sova kan jag göra någon annan dag. Men visst finns det drömmar om att vara vaken och framförallt – tänk att vara pigg, alert och klara av att vara och göra det som passar för stunden.

Hur tänker du kring trötthet, utmattning, energikonto. Går det egentligen att ”övertrassera” energikontot? Kan orken ta helt slut? Berätta gärna om dina erfarenheter!

tired-hikers-249683_1280
Aktivitet leder ofrånkomligen till utmattning i flera dagar.

Livsvandringen – kärlek, smärta och hårt arbete

Livsvandringen – man och kvinna  del 4

 

bed-1150578_1920

Han drog täcket över hennes huvud och höll henne fast. Panik. Hon kom inte loss. Han somnade med henne tätt intill sig. Till slut kom hon loss och han vaknade. Arg. Hon hade väckt honom. Han behövde sova. Han skulle jobba. Hon skulle ju bara plugga. Att hon också skulle jobba efter skolan var inget jämfört med hans arbete. Han hade nästan fem timmars sömn till, hon hade två. Gick alltid drygt tre timmar före honom på morgonen. Men det var många år sedan.

Hon satt i sin Permobil och drömde. Frukosten hade varit väl tilltagen med hembakt, fortfarande varmt bröd och bara fina pålägg. Riktigt smör givetvis och starkt kokt kaffe! En kylslagen försommarmorgon passade det bra med att både koka kaffe och grädda bröd i den. Men det blir lite extra gott då vedspisen används. Värdinnan hade bara en gäst per natt och bakade lite bröd var morgon. Trots en fantastisk, lite gammaldags frukost, fint rum (men dålig säng som väckte gamla minnen till liv.) Värdinnan hade frågat om hon ville följa med till den lilla kyrkan på Gudstjänst. Den skulle vara på eftermiddagen och hon hade tänkt sig att åka vidare så hon avböjde. Inte så många dagar kvar av sin Livsvandring. Hade Gudstjänsten varit på förmiddagen hade hon nog följt med. Nu nöjde hon sig med att stanna till vid den gamla stavkyrkan.

 

stave-church-1329629_1920.jpg
”En sliten, dåligt underhållen kyrka. Stiftet borde gå in, tänkte hon, och satsa medel för restaurering. Innan det är för sent. Visst används inte kyrkan ofta, men som sommarkyrka för bröllop och dop skulle den vara underbar för de mindre tillställningarna.”

Så satt hon då utanför kyrkan och lät tankarna löpa ett trettiotal år tillbaka i tiden. Då, när hon hade börjat läsa på högskolan. Hon var i tankarna inne på sitt tredje år. Det året som hon gick upp 50 kilo i vikt, var på fyra begravningar varav en med tre vita kistor. Tre ungdomar som i oförstånd gått ut på sjön med ett hemmabygge till båt. Två av de fem ungdomarna kom hem. Det var hennes andra begravning någonsin. Första begravningen hon någonsin var på var en äldre släkting. Sedan kom pojkarna och de vita kistorna. Hon och mannen hon levde tillsammans med bodde i ett nedslitet torp. Att leva i ett torp med tillhörande mark innebar ofrånkomligen hårt arbete. De hade under året som gått sedan de flyttade in dragit in avlopp och låtit borra efter vatten bland annat så att nu fanns lite moderniteter i hans torp. Badrum, varmt och kallt vatten. Men fortfarande värmdes huset upp med kaminer och vedspis. Elelement endast som stödvärme. ”Direktverkande ved” som de sa när någon frågade. Utöver det kom allt annat arbete på den lilla gården samt hennes städjobb och studierna. Och hjälpa svärmor förstås. Att kvinnan hennes son valt inte dög mycket till, och hur duktig hennes dotter var som minsann både arbetade och hade småbarn. Hon hade ju varit så mycket mer mogen än blivande sonhustrun då hon flyttade hemifrån vid 15 års ålder.

wood-358111_1920
Ved, ved och åter ved.  Veden skulle huggas och den skulle in under tak i vedbod och bara enkla plåtar uppsatta för att skydda mot den värsta vätan. Hon visste inte vad som var värst. Att hugga, stapla eller hämta in ved mitt i smällkalla vintern. Det hände ganska ofta att hon föll i vedboden, men hon sa ingenting. Det räckte med att han skällde på henne om hon inte hade hunnit få in ved eller få fyr i kaminerna om hon var hemma först.

Svärmor eldade också med ved, undantaget under den kallaste perioden under vintern då pannan eldades med olja. Men arbetet var detsamma. Ett lätt lyft och en vridning blev en muskelbristning i magen.Hon hade inte tid att vara sjuk. Just då pluggade hon 150 % och arbetade 75 % som städerska för att få  ekonomi att gå runt. Därtill kraven på hemarbetet som hon egentligen inte orkade. Mannen tog för givet att hon skulle orka hålla samma tempo som han kunde. Vad han inte tänkte på var att hon gick upp minst tre timmar tidigare var morgon än vad han gjorde, och lade sig senare. Alla helger gick till studier och arbete. Varje rast åkte kurslitteraturen fram. Hemma var det svårt att få tiden att räcka till att plugga. Kvart över fem på morgonen gick hon till bussen. Tre kilometers promenad och kom hem vid 22-23-tiden om allt gått bra. Promenaderna och bussresan till arbete och studier var hennes alldeles egna tid. Då kunde hon slappna av för en stund.Om ett och ett halvt år hade hon sin examen klar. Examensuppsatsen hade hon redan börjat skissa på.

reading-314991_1280
Större delen av kurslitteraturen var på engelska, så det krävdes lite arbete för att klara studierna. Fortfarande fanns mellanstadielärarens ord kvar i henne att hon var för dum för att läsa främmande språk.

Korta nedslag för 30 år sedan. Paniken då hon hölls fast. Förtvivlan och rädslan att gå och lägga sig utan att ha hunnit med allt. Det dåliga samvetet för att hon bara hade skummat delar av kurslitteraturen. Jobbet hade hon iallafall gjort ordentligt, men hon hade hållit på att svimma mer än en gång på grund av buksmärtor. Hon dröjde sig kvar på jobbet och försökte läsa ett kapitel till, men det gick inte. Bara att ta sig hem. Hon mindes alla storhelger hon arbetat och alla pikar hon fick för att hon inte var med på jul- och påskfirande för att hon arbetade. Samtidigt fick hon höra av mannen hemma att hon var lat och inte gjorde sin del av hemarbetet. Både utomhus och inomhus. Smärtan från fibromyalgin höll hon för det mesta tyst om. Hon hade fått diagnosen då hon var 18 år.

vacuum-cleaner-268148_1920
Orden ekade i hennes huvud: Lat, dum, oduglig, slö. Men hon hade gjort sitt val. Att göra det mannen sa var för henne att visa honom sin kärlek. Hon älskade ju honom över allt annat. Klart att hon gjorde som  han sa. Han visste bäst. Alltid!

Varför var hon så övertygad om att allt hon gjorde, gjorde hon av kärlek?

Sjukersättning är omöjligt

Kan bara instämma med Arga Klara!

Länk till Arga Klara

”Den första tanken som ploppade upp i mitt huvud i morse när jag vaknade handlade om pengar. Jag kände mig verkligen sur och irriterad över att samhället har medvetet försatt människor som får sjukersättning i en sits där de inte har en chans att köpa mediciner och behandling, och där en hobby eller att ens ta en fika på stan med en bekant är helt uteslutet. När man blir sjukpensionär så har man redan varit sjukskriven i många år.

Eftersom det är så otroligt svårt att få sjukersättning (det som folk i allmänhet kallar att vara sjukpensionär) så har så gott som alla varit helt eller delvis borta från arbetsmarknaden under en lång tid innan man får sin sjukersättning, och man har en SGI som antingen är noll, eller väldigt, väldigt låg. Sjukersättning beräknas på den inkomst man har haft de senaste åren, och det är precis där vi blir helt jävla överkörda.

Visste ni till exempel att det är meningen att en svårt sjuk människa, som aldrig kommer att bli frisk, som aldrig kommer att få alla de behandlingar som behövs för en någorlunda vettig livskvalitet, ska överleva på så lite som 8900:- före skatt med sjukersättning på heltid? Det blir runt 6150:- efter skatt. Det ska räcka till boende, försäkring, telefon, internet, sjukvård, hjälpmedel, mediciner, mat, kläder och skor, resor med kollektivtrafiken, förbrukningsvaror, oförutsedda utgifter och alla andra slags utgifter som vem som helst har. Det. Är. Helt. Jävla. Omöjligt. Oavsett var i vårt fantastiska välfärdsland man bor, så är det omöjligt.

Självklart kan man ansöka om handikappersättning för extra utgifter man har som är direkt relaterade till sjukdomen man har, men det har visat sig vara väldigt godtyckligt och extremt svårt att få. Jag ansökte med exakt samma saker två gånger och genomgick några rättsliga instanser. Första gången blev det avslag. Andra gången blev det godkänt, men då hade jag skrivit en artikel om det i Expressen samma dag som de ringde upp mig och bad mig ansöka igen.

Överklagande, ansökan om handikappersättning, till Kammarrätten. Ritualen upprepas. Sjukersättning i Sverige är omöjligt och förnedrande.

Det är ingenting som händer 99.999% av de flesta människor som uppbär sjukersättning. Dessutom fick jag bara ersättning för en bråkdel av de extra utgifter jag haft, de 150000:- jag lagt ut hittills är borta för evigt och de 1500-2500:- man kan få per månad i handikappersättning ersätter inte ens hälften av de extra kostnader jag och många andra faktiskt har. Det är bättre än inget, men det är ändå bara en tidsfråga innan man går i personlig konkurs och tvingas till brott för att kunna leva. För tro mig, man får inte mycket hjälp av landstinget.

Sen finns det bostadstillägg, vilket man kan ansöka om när man har sjukersättning. Man kan få upp till 93% av bostadskostnaden, 4650:- om man är ensamstående eller 2325:- om man är sambo. Jag tror inte att jag känner en enda människa som har så låg boendekostnad, men även om man bara betalade 4650:- i månaden för en bostad så har man ändå bara knappt 6000:- som ska räcka till allt det där jag räknade upp tidigare. Det Är. Fortfarande. Helt. Jävla. Omöjligt. Dessutom räcker det typ att sambon ska äga en bil eller att man bor i en bostadsrätt som han äger för att Försäkringskassan ska säga att ”ni har så stora tillgångar så det är hans skyldighet att försörja dig”. Va…?

Om vi inte ens har gemensam ekonomi, hur sjutton kan en myndighet omyndigförklara människor med sjukersättning på ett sånt sätt? Som ett exempel, ska verkligen en människa som får ut 25000 kronor efter skatt tvingas betala det mesta av boendekostnaden och dessutom några tusen för sambons vård och mediciner, när de inte har gemensam ekonomi? Varför förstöra ytterligare en människas liv och ekonomi?

Dessutom finns det en potentiellt riktigt jävla usel situation i det här som politiker, feminister eller folk i allmänhet aldrig någonsin tar upp. Den person som har sjukersättning, oftast en kvinna, är helt och hållet utlämnad till sambons goda vilja att betala tusentals kronor i månaden för sjukpensionärens fortsatta existens. Eller i vissa fall, sambons elaka och förnedrande krav för att sjukpensionären ska få bo kvar. Go figure. Det är rent ut vidrigt att samhället skapar sådana situationer, som är potentiellt farliga.

Ensam kvinna. Om potentiellt farliga situationer för människor som uppbär sjukersättning.

Jag har självklart inget bostadstillägg eftersom min sambo har ett jobb. Men anta att han skulle sparka ut mig i dag. Jag kan inte bara sova hos någon en vecka eller två, jag måste ha min specialsäng och det är inte riktigt så att jag kan bära med mig den själv. Jag kan inte få en handikappanpassad hyresrätt på en dag, eller ens alls på egen hand med min inkomst. Även om det var jag som ägde bostadsrätten själv och det var han som flyttade ut, så skulle jag inte kunna betala avgiften, och skulle jag vara berättigad till bostadstillägg om jag ägde en bostadsrätt i Stockholm? Väldigt tveksamt. Om jag ändå skulle få det, så skulle det säkert dröja mer än 10 arbetsdagar innan jag hade pengarna på kontot.

Det här är bara pengar, man slipper i alla fall betala för boende och vård när man sitter i fängelse. För det är ungefär samma sak som att ha sjukersättning och aldrig ha råd att betala för sig, inte ens för den vård och de mediciner man behöver. Sen verkar det även som om vårt fantastiska samhälle inte tycker att människor med sjukersättning förtjänar att ha en meningsfull vardag eller fritid heller. För hur tusan har de tänkt att vi ska kunna träffa en kompis och fika? Eller ens åka till stan för att fika? Att skaffa en hobby? Att följa med på ett museum eller en konsert? Att ha råd att träna på gym eller i simhall? Helt omöjligt. Vi kanske inte förtjänar sådan lyx.

Det är inte Försäkringskassan som är så här omänskliga. De bestämmer inte hur fattiga vi ska vara, de bara administrerar vårt öde. Men varför i helvete är det ingen politiker som bryr sig om att det är på det här viset? Varför hör man aldrig ett enda ord om vår situation? Hur kan samhället sätta oss i en sådan potentiellt farlig och framförallt helt ovärdig situation, och ingen bryr sig? Tidningarna i dag skriver om vilken hastighet i vilken någon har lyckats slå iväg en tennisboll, och om en semla som kostar 995 kronor. Jag är bara en person och jag skriker så starkt jag kan, men fler måste hjälpa till. För i helvete.”

Reblogg Arga Klara 160204