Smärtsamt hantverk

Händer, fingrar, hantverk. Kan det kallas för hantverk att skriva? Reflektioner kring händernas betydelse är inte nytt på Livets Skiftningar. Men händerna är så centrala, så viktiga, därför återkommer detta tema i dagens artikel. Livets Skiftningar har dessutom celebra gäster idag. Vilka? Det får bli en liten överraskning.

hands-1947915_1920
Händer

Anledningen till dagens tema är mina händer. Händer som när jag skulle skriva igår var så stela och smärtande att det inte ens var möjligt att skriva. Det är inte bra idag, men med smärtstillande finns det en förhoppning om att klara av att skriva en artikel, trots allt.

hand-1362175_1920
Att hålla en penna är nästintill omöjligt!

När händerna blir så påverkade av smärta och stelhet att de mest vardagliga ting kräver koncentration och därtill tankeförmågan påverkas negativt blir det svårt att skriva en bra bloggartikel. Orden försvinner framför ögonen på mig. Trötthet och smärta går hand i hand och det är frustrerande när viljan finns, men kroppen sviker. Inte en gång, inte två eller tre gånger, utan gång efter annan. Till slut tar ändå viljan överhand och skrivandet återupptas. För det går inte längre att vänta ut smärtan om det ska bli en artikel. Höger handled har lämnat in en protest, men eftersom den ogillas skrivs det iallafall!

justitia-421805_1920
Protesten ogillas!

Innan jag började få stora problem med mina händer tänkte jag inte särskilt mycket på hur beroende jag var av att ha fungerande händer. Problemen kom smygande med ömma handleder som gjorde vissa moment lite svårare. Men läkarundersökning visade inte på några allvarliga problem. Det var viss olikhet i styrka där vänsterhanden var den starkare (och är så fortfarande). Min tvåhänthet har genom åren blivit alltmer uttalad. Att använda båda händerna blir allt vanligare och framförallt nödvändigt. Höger hand försämras stadigt.

 

coffee-1839750_1920
Att hålla i muggar, glas, bestick och annat blir bara svårare. 

Det är svårt att hålla i saker. Det är svårt att skriva. Olika hjälpmedel gör det trots allt möjligt att klara en hel del själv, trots det faktum att jag är helt beroende av hjälp för att klara vardagen. Det som stör mest är inte det vardagliga som att behöva hjälp med mat och dryck. Det är att jag har så svårt att skriva som är jobbigast. Jag har nu bloggat exakt ett år. Den 14 januari började jag skriva mitt första blogginlägg och under 2016 har jag skrivit över 230 artiklar. Som det är nu har jag svårt att skriva en artikel/vecka som jag haft som mål den senaste tiden. Det svider. Men jag tänker inte ge upp.

Livets Skiftningar har varit och är en källa till stor glädje. Min önskan är att kunna fortsätta blogga 2017 också.

Bloggandet ger mig så mycket. Det är roligt att skriva. Kontakten med andra bloggare och med er som läser sporrar mig att fortsätta. Det är alla ni som gör bloggen. Likaså kontakten med er som har hand om de de underbara FM-hundarna. Det gör mig alltid lika glad att läsa och få förmedla era bilder och texter. Samma gäller för ”mina” fotografer. Att få spinna en historia kring några bilder eller titta på hundarna och läsa mattes berättelse. Jeck låter hälsa att han har massor att berätta, men vill nog helst få en egen artikel då. Livets Skiftningar ska fråga matte. Ja. Jeck, jag måste fråga matte först. Det är absolut inte onödigt. Ja, ja, Jeck och jag är nog inte riktigt överens om detta. Sedan utifrån bilden tänka mig in i hundens värld. Detta gör bloggandet till en härlig upplevelse som jag så gärna vill dela med er alla.

fm-jeck-och-matte-skurar-1
Jeck är sur, arg, ja nästan rasande på matte!!!!!   (Foto: Ulla-Britt Ledin)

Jeck berättar mycket upprört , nästan så att han stammar, så arg är han. Matte har slängt han finaste och allra godaste boll i skurhinken. Bollen blir ren och dessutom luktar och smakar den citron.
– Men Jeck, jag tror att det var ett misstag att matte tappade bollen i hinken!
Nehej – det köper inte Jeck alls.

fm-jeck-och-matte-skurar-2
Jag kan inte ens ta upp bollen i detta citronstinkande vatten. Förstöra min boll… (Foto: Ulla-Britt Ledin)

Att Jeck och matte inte är överens just nu är lätt att konstatera. Och han har mer att berätta, men som sagt, i en egen artikel. Men att skura golv får nog matte göra utan Jeck fortsättningsvis.

Avslutningsvis sång och bild som minner om gångna tider:

pers-bertil-boos-stuga
Bertil Boos stuga. (Foto: Per Svensson)

Bertil Boo var från Askersundstrakten och fotograf Per Svensson har tagit denna fina bild på stugan. Visst kan ni höra honom sjunga om ni lyssnar noga! Själv är jag lite sentimental och blir lite lätt rörd när jag hör vissa gamla sånger som När ljusen tändas därhemma. 

Tack till mina gäster Jeck och Bertil Boo och till Ulla-Britt Ledin och Per Svensson som såg till att de kunde komma till Livets Skiftningar. Vilka gäster och teman vill ni som läsare möta? Berätta gärna!

Personlig assistans och drömmar

forest-438432_1920
Visserligen svårt att ta sig fram här med Permobilen, men jag drömmer om denna typ av miljö. Jag längtar efter skogen.

Idag blir det ett lite annorlunda inlägg, för idag står drömmen i centrum. Drömmen om att kunna göra det jag vill när jag vill. Kanske låter det naivt, larvigt och självklart att kunna göra det jag vill, när jag vill. Ingen kan göra det en vill när en vill. Två ytterligheter ställs mot varandra. Att vilja och kunna eller inte. Men nu talar vi drömmar. Och i drömmen finns ingenting som är omöjligt. Fast, jo, lite håller jag mig fast i verkligheten ändå. Jag flyger inte helt och hållet iväg i drömmarnas land. Det ska handla om personlig assistans och drömmar, inte bara drömmar. Begränsningens staket slås upp. Är det någon skillnad på vad jag kan göra idag – om jag vill – och vad jag skulle kunna göra om jag hade personlig assistans?

motorized-wheelchair-952190_1920
Permobilen är min väg till frihet, men jag måste alltid ha någon med mig.

Permobilen är friheten, men detta men som alltid ska komma och sätta käppar i hjulen. Utan ledsagare, ingen tur utomhus. Det är frihet att komma ut. Jag vill ut. Fint sommarväder, lagom varmt och jag sitter inne för jag har ingen ledsagare. Allt måste planeras flera dagar  i förväg. Det är ont om personal och mina fem timmar per månad för privata ärenden som kommunen anser vara skäliga levnadsvillkor räcker inte så långt. Och så är det dagsformen. En promenad är 30 minuter lång och då hinns det inte med några fikastunder eller butiksbesök! Promenad (enligt SoL) om 30 min ligger utanför ledsagning och kan beviljas en gång/vecka läste jag i kommunens information nyligen. Då ansökte jag om det på en gång så kan jag kanske få komma ut lite i sommar om ansökan blir godkänd. Ska jag uträtta något ärende får jag ansöka om detta separat.

coffee-shop-1154289_1920
Varför inte en fika ute?

Jag älskar försommaren. Jo jag vet, vi är i högsommar snart, men iallafall. Tänk att få ta en promenad i skogen. Att få gå, inte åka, gå. Strosa sakta tillsammans med en stor hund i en grönskande skog där solens strålar letar sig ned mellan träden. Små skogsängar här och där. Resterna efter en torpstuga för länge sen. Gräsbevuxet jordkällartak finns kvar. Går fram och tittar. Dörren hänger på trekvart, men den mustiga doften från källaren  slår emot mig då jag lyckas öppna dörren några centimeter. Jag släpper hunden  fri att återupptäcka den lilla markbiten runt där stugan en gång stod. Kanske såg det ut så här ett antal år efter att stugan blivit bortglömd:

Ja, bilden på den övergivna stugan är troligen tagen tidigt på våren. Men i min fantasi så är det lika grönt och fint som vägen dit var. Runt stugan finns fortfarande kvar av blommor och bärbuskar som grönskar.

Den lilla öppna platsen i skogen blir allt mindre. Om några år har skogen tagit över helt, källartaket har ramlat in och det kommer att vara svårt att se att det en gång fanns en boplats här. Men än kan jag njuta av promenaden. Jag vill avsluta promenaden hemma, nere vid hamnen med en kopp kaffe tillsammans med min ledsagare. Från hamnen tar det fem minuter att gå hem – som frisk. Jag rullar hem med min PA bredvid mig. Jag drömmer, och snart är vi åter tillbaka till verkligheten. För promenaden var rullande. Det är bara i drömmen jag kan strosa omkring gående. Från skogen åter hemma. Hamnen är vacker den också!

En kopp kaffe och en god glass i hamnen.

Nu har jag aldrig haft en personlig assistent, men jag hoppas att jag får det beviljat. Jag smakar på ordet: Personlig assistent (PA). En assistent, en person. En person som assisterar mig, Pipili! En person som hjälper mig med det jag ber om. Där jag inte först behöver tänka: Finns tiden, och så nästa fråga: Ingår det i arbetsuppgifterna för personen? Jag hoppas och tror att en PA kan hjälpa mig med det jag vill ha hjälp med för stunden! Inte vad som står på ett papper. ”Fråga om ögondroppar,  tillsyn, mellanmål, kaffe. Förbered kvällsmål”.  17.23-17.40. 17.42 ska undersköterskan vara på plats hos nästa brukare.

sun-1222658_1920 - kopia
På väg hem vid en annan promenad. Jag och min personliga assistent – i min fantasi.

En personlig assistent  är frihet. Frihet att göra det jag vill när jag vill. Friheten att få vara som alla andra som det står i lagen. Att jämföras med ett besök som kanske ska ta exakt 17 minuter. Det kan bli lika lång tid/dygn med både PA och hemtjänst. Skillnaden är den att PA har sin tid samlad, medan hemtjänsten har tiden utspridd över dygnet, fördelat på tiotalet besök. Jag kommer med sannolikhet att behöva lite hjälp från hemtjänsten även om jag har PA. En PA kommer troligtvis inte att kunna ersätta samtliga hemtjänstbesök. Om inte annat behöver jag ha kvar trygghetslarmet för den tid ingen är hos mig. PA innebär ändå en större frihet för mig att själv bestämma över mina dagar eftersom jag har någon hos mig under en lite längre tid än från fem minuter upp till en timma. Kanske kan jag sitta tillsammans med min PA i hamnen både dagtid och någon fin augustikväll och bara njuta en stund…

Sommar…

Vad är sommar och frihet för dig?

Nationaldagen 2016

Sveriges flagga nationalflagg.se
Vad kan väl passa bättre till Nationaldagen än en kavalkad av några av våra vackra, härliga, roliga, underfundiga, envisa men framförallt tjänstvilliga FM-Hundar? Men först en musikalisk inledning ”Hela Sveriges sång” från Melodifestivalen 2016. Nedan följer en bildkavalkad av helt nya FM-hundar som gärna vill visa upp sig tillsammans med gamla bekanta. FM Krus inleder med tillönskan om en underbar Nationaldag. Han ville gärna vara med på visningsbilden och hälsar att bilden är tagen på en härlig skogspromenad i mitten av maj av matte Susanne Andersson. På bilden nedan njuter FM Krus av en promenad i försommarkvällen tidigt i juni.

FM Krus 7 maj
FM Krus lördagen den 4 juni 2016 (Foto S. Andersson)

För FM-hundarna är det aktivitet som gäller. Men ibland måste även de lära sig att sitta stilla. Våra nya vänner FM Lago och FM Labina är inte riktigt med på noterna när matte och fotograf Jeanette Edsjö tycker att det är dags för en paus. Labina tycker att Lago kan dra in magen så kan de krypa under armstödet. Men Lago tycks inte vara med på just den delen även om han, likt sin syster, anser det vara en av mattes mindre bra idéer att sitta still på en bänk. Men även envisa FM-hundar får falla till föga och finna sig i vad flockledaren bestämmer. ”Men därmed inte sagt att jag behöver gilla det” (FM Lago 160604)

Lago och Labina 160604 bild 3 av 4
”Dra in magen Lago, så kan vi krypa ut under armstödet!” säger FM Labina  (Text och foto: Jeanette Edsjö)

 

”Vi gör ett försök till – Nej, ok då! Vi ligger väl kvar då. Men jag måste inte tycka om det.”
Lago och Labina låter hälsa att de vill ha en helt egen artikel. Och visst ska de få det! De återkommer längre fram i sommar! Fram till dess låter de oss njuta av en härlig sommarbild från havsstranden!
FM Lago och Labina badar 30 maj
FM Fatzy vill också hälsa Den Svenska Flaggan på Nationaldagen. Hennes hälsning kommer från en tidig morgon för några dagar sedan. Dagen innan hade matte Eva precis fått reda på att Fatzy nu går i pension och kommer att få bo på heltid hos henne. Fatzy kommer att berätta mer om sin pensionering och om försvarets hundavel i en separat artikel.

FM Fatzy har gått i pension 27 maj 2016 lagom till  Mors Dag
FM Fatzy på tidig morgonpromenad.  (foto: Eva Qvick)

FM Kudo berättar: Matte har lagt fram melon åt mig som jag bara älskar. Men hon har inte sagt ”Var så god” än. Eftersom jag nu är en lydig hund väntar jag med att ta biten. Snälla matte, säg det då. Sluta hålla på med dammsugaren. Jag vill ha melonbiten nu! Ni ser väl att jag är jättehungrig, så hungrig att det rinner ur munnen på mig. Den andra bilden är från en kvällspromenad för ett par veckor sedan. FM Kudo ville visa alla hur fint det är där han bor. Bilden nedan en hälsning till alla vänner.

FM Kudo 160604 2 av 2
FM Kudo önskar också alla sina FM-kompisar och civilister en riktigt härlig Nationaldag (foto: Julia Eklund) 

FM Kerro hälsar också den Svenska Flaggan på Nationaldagen. Han har nu skrivit ett långt mejl till Livets Skiftningar och berättat mer om en grå fläck på tapeten i sovrummet, men säger att hela den historien berättar han bara om han får vara ensam! Och visst får du det, FM Kerro. Precis som flera av de andra FM-hundarna har varit med här på bloggen mer än en gång så får du också ytterligare en artikel som bara handlar om dig. Ja, jag berättar om det nu. Jag lovar!

FM Kerro får inte tugga trädgårdsslang 160602 ledsen
Lovade att berätta om denna bild. FM Kerro är ledsen, så ledsen. Han fick inte tugga vattenslang för husse och matte. Det var vad han ville berätta nu, och sedan vill han inte vara sämre än idolen Kudo och visar nedan en bild från en kvällspromenad med husse för någon dag sedan. (foto: Isabella Erlandsson)
FM Kerro med husse njuter av kvällssolen 4 juni 16
Visst är det vackert i skogen också! hälsar FM Kerro

Avslutningsvis denna vackra Nationaldagshelg låter vi fröknarna FM Kuna och FM Kyra komma till tals.

FM Kuna berättar att hon minsann sovit på hotell. Inte alla FM-hundar som får göra det minsann! Och bilden när hon bara är åtta veckor tyckte hon var så fin att den skulle vara med. Och Kuna ville så gärna ha med bilden då hon badar för första gången!

FM Kuna badar 7 maj 16 och älskar vågorna!
FM Kuna njuter av och är fascinerad av vågorna. (foto: Helena Rydfjord)

…och till sist FM Kyra som valde en bild från början av maj då vitsipporna blommade för fullt och en där hon representerar Sverige. ”Vad kan väl passa bättre till Nationaldagen?” tyckte hon.
FM Kyra badar i vitsippor i början av maj 1 av 2

FM Kyra Heja Sverige 17 nov
Här hejar FM Kyra på Sverige! Livets Skiftningar tycker att bilden passar särskilt bra Nationaldagen, även om bilden inte är alldeles nytagen. (foto: Ida Östling)
FM Kuna spelar fotboll maj 16
Livets Skiftningar kunde inte motstå denna bild på FM Kuna som målvakt. Hon är den alla vill ha med i sitt lag eftersom hon tar varenda boll. (foto: Helena Rydfjord)

Med dessa bilder önskar FM-hundarna tillsammans med alla sina vänner och kollegor som inte är med på bild, och med Livets Skiftningar En riktigt trevlig Nationaldag. Avslutningsvis kommer här marschen ”Under Blågul Fana” med Marinens Musikkår samt Svenska Flaggans Dag från 1953, SFs första färgfilm .

 

Länkar:
Under Blågul fana
Jon Henrik Fjällgren, Gina Dirawi & Sarah Dawn Finer – Hela Sveriges sång
Svenska Flaggans Dag 1953

Foto:
FM Krus                              Susanne Andersson
FM Lago och Labina        Jeanette Edsjö
FM Fatzy                             Eva Qvick
FM Kudo                              Julia Eklund
FM Kerro                             Isabella Erlandsson
FM Kuna                              Helena Rydfjord (valp: BB Hilton, FM Hundavelsstation Sollefteå)
FM Kyra                               Ida Östling
Svenska Flaggan              Bildkälla: nationalflagg.se

Sjysta villkor (Reblogg)

Sjysta villkor och stopp mot tvångsarbete – ILO antar utmanigen om Globala värdekedjor

avatar

För tre år sedan dödades 1200 människor och 2500 skadades allvarligt vid en textilfabrik på Rana Plaza i Bangladesh.

Katastrofen blev en ögonöppnare för den breda allmänheten om att jakten på låga priser på skor, t-shirtar och kläder bär ett enormt högt pris i form av mänskligt lidande för dem som tvingas arbeta i fabriker med dålig arbetsmiljö, långa arbetspass och till låga löner.

Det har blivit allt tydligare att globaliseringen av ekonomin är oundviklig och ofta enormt orättvis. Klyftorna mellan dem som profiterar på de positiva effekterna av globaliseringen och dem som möjliggör den vidgas allt mer. Längst ut i kedjan av produktionen arbetar de som är mest sårbara och utsatta – barn, kvinnor och män.

Det är därför mycket välkommet att ILO, nu för första gången, ska anta utmaningen om att uppnå anständiga arbetsvillkor (Decent Work) genom hela produktionskedjan. Diskussionen och förhandlingen som ska påbörjas i Geneve i sommar kommer att bli mycket komplicerad. Arbetsgivare och arbetstagare står långt ifrån varandra.

Globala produktionskedjor eller värdekedjor (GSC) ökar alltmer i betydelse, ca åttio procent av all global handel och tillverkning sker i någon del av en produktionskedja. Varors tillverkning delas upp, fragmenteras allt mer, i jakt på lägsta kostnad. Samtidigt luckras beskattnings och arbetsrättsligt lagar upp i länder som tävlar om att locka till sig utländska investerare. Den snabba tekniska utvecklingen och allt fler aktörer som blandas in i produktionen gör det svårt att överblicka och organisera facklig närvaro för de arbetare som är mest utsatta.

Arbetstagares grundläggande rättigheter sätts på undantag i de globala produktionskedjorna. Organisationsrätten respekteras inte, att framföra klagomål leder till summariska bestraffningar och avsked. Avsaknaden av rätten att förhandla kollektivt är helt dominerade inom GSC. Det leder till låga löner, försämrade arbetsvillkor och minskad respekt för arbetares rättigheter.

I produktionskedjorna finns en överrepresentation av migrantarbetare som exploateras, dessa arbetare rekryteras av underleverantörer långt bortom kontroll för det upphandlande företaget. Kontrollen är dålig, ITUC (Världsfacket) larmar om att det längst ut i GSC återfinns barnarbete, tvångsarbete och andra former av utnyttjande av människor. Det behövs därför omedelbart ett ramverk av åtgärder och lagstiftning som förbjuder och kriminaliserar dessa företags jakt på billig arbetskraft.

GSC kommer aldrig att bli hållbara om de inte baseras på principen om Decent Work. Stater måste säkerställa att företag respekterar de fundamentala rättigheterna för alla arbetare, inklusive migrantarbetare. Av särskild stor betydelse är ratificeringen av ILOs åtta kärnkonventioner och att de följs därför att dessa konventioner utgör grunden för att kunna uppnå grundläggande rättigheter i arbetslivet. Då garanteras rätten att organisera sig och förhandla kollektivt. Likväl finns då stöd för att eliminera alla former av tvångsarbete, barnarbete och diskriminering i arbetslivet.

När de svenska delegaterna åker till Geneve i juni för att påbörja förhandlingarna finns en viktig uppgift att fylla. Sverige kan tjäna som ett gott exempel på att sunda relationer mellan arbetsgivare och arbetstagare skapar förutsättningar för konkurrenskraft, produktivitet och ett arbetsliv med respekt för arbetstagare med god löneutveckling.

Sveriges regering kan bidra med att visa att respekten för fria och självständiga parter är en förutsättning för ett hållbart arbetsliv. Regeringens initiativ för en rättvisare globalisering mellan arbete och kapital – Global Deal är ett mycket vasst och bra initiativ. Men för att det ska bli verklighet krävs att regeringen lever som den lär. Därför krävs att Sverige snarast följer uppmaningen från LO och ratificerar protokollet mot tvångsarbete – först då kan arbete med sjysta villkor i produktionskedjorna bli verklighet.

Etiketter: , , , , , , ,

Oscar Ernerot

Ombudsman

Frihet

Är inte detta frihet, säg?

moor-112634_1920
Med lite fantasi blir detta Rockebro källa 1975. 12 år gammal kunde jag springa där på spångarna. Med Zoom skulle jag kunna komma tillbaka…

Första gången jag såg detta fordon, Zoom, var på bloggen Just another day  –  Carpe Diem (Lundabergs) och jag blev sittande framför bilden en lång stund och bara tittade. Sedan började jag läsa – och tänka. Jag landade till slut i ett ord:

FRIHET

OBS! Hela inlägget nedan är en Reblogg från Zoom

Zoomability – Zoomare Mikael Larsson

Re-blogged

Resan mot Zoom som hjälpmedel

2016-02-15

Denna vecka är det Micke, Zoomare i Skåne, som berättar om hur han bidrar till Zoomens resa till hjälpmedel.

Jag heter Mikael och bor strax utanför Kristianstad i Skåne. Jag blev Zoomare hösten 2010 då jag fick chansen att provköra en tidig modell av Zoomen. Jag beställde en på stående fot eller snarare sittande rumpa eftersom jag är förlamad från midjan, efter en tragisk flygolycka, och inte kan stå. Jag fick min Zoom alldeles i början av 2011 och började kunna ta mig fram till platser som tidigare varit omöjliga att nå. Jag märkte dock att man blev väldigt skitig av att köra, åtminstone där jag ville köra. Så jag tillverkade mig stänkskärmar av glasfiber och epoxi. Jag är maskiningenjör i grunden och har även arbetat på Segelflygförbundet där jag utbildat folk i att reparera och serva glas/kol/kevlar-fiberflygplan med och utan motor. Så det föll sig naturligt att göra skärmar i glasfiber. Nu sitter det stänkskärmar som standard på alla nya Zoomar men de tillverkas numera i vakuumformad plast.

Jag har under hela min tid som Zoomare fått en bra inblick i hur Zoomen fungerar och vad som kan bli bättre. Den tidiga modellen som jag köpte, och det är den jag fortfarande använder i stort sett dagligen, var en förseriemodell som tillverkades i ett litet antal. Vi, ”Pionjärer”, som köpte denna var medvetna om att det var just en förserie och att vi skulle testa, gärna så hårt som möjligt och se vad den gick för, och komma med förslag på ändringar. Och det har blivit lite ändringar. Vi har efterhand fått uppgraderingsdelar till våra Zoomar och då har jag blivit servicegubbe här nere i södra delen av landet.
Så det känns ganska roligt att de Zoomar som nu produceras är riktigt bra tack vare mig och andra Pionjärer.

micke

Nu när Zoomen ska försöka bli klassad som hjälpmedel så har jag blivit tillfrågad om att delta i detta arbete och se vad som krävs för att Zoomen ska uppfylla alla de direktiv och normer som gäller för denna typ av hjälpmedel.

Så nu är jag en del i den processen.

Det jag gjort så här långt är att jämföra de fysiska kraven mot Zoomen. Jag har mätt gripvidd för bromshandtag och programmerat om motorer för att testa om man kan få Zoomen att stanna inom föreskriven sträcka när man släpper gashandtaget och mycket annat. Allt för att få ett hum om hur det ligger till. Vissa saker ligger redan väl inom kriterierna medan andra inte gör det. Vissa saker har vi redan lösningar på hur vi kan nå målen men det kvarstår några punkter som inte är helt enkla att lösa. Zoomen ska vara ett enkelt fordon som i första hand ska fungera och ge frihet ute i terrängen men även i stadsmiljö. Vi vill därför hålla Zoomen så ”ren” som möjligt men att den ändå självklart uppfyller hjälpmedelskraven. Det kommer troligen att bli två varianter av Zoomen, en som är hjälpmedelsklassad och en cykelklassad.

Denna vecka ska jag testa en ny generation av motorer och dessa ska vi kunna få mjukvarumässigt utrustade så vi enkelt kan programmera dem så att åtminstone vissa av våra kvarstående punkter faller inom ramarna.

Micke Larsson

Läs mer om Micke Larsson Zoomare.

Att leva som andra

Tänk dig ett liv där du kan göra det du vill, när du vill. Tänk dig ett liv med friheten att välja själv vad du vill göra, var du vill vara och med vem eller vilka du vill umgås med. Tänk dig ett liv där du utan att fråga, kan tacka ja till en inbjudan på en fika. Tänk dig ett liv utan smärta. Tänk dig ett liv helt enkelt!
coffee-608968_1280 - kopia

Vad är nu detta, kanske du undrar? Det är väl inte några konstigheter. Det är verkligheten. Men arbetet då? Om man har ett arbete att gå till. Oavsett arbete eller arbetslös ställs krav på aktivitet. Inkomst från  exempelvis arbete är en förutsättning för frihet. En inkomst ger mig möjlighet försörja mig och att, om jag vill, vara aktiv på min fritid utifrån mina intressen som alla andra. Men gäller detta verkligen alla?

working-1056596_1280

Nej, det finns något som sätter käppar i hjulet för en del av oss. Vi kan väl kalla det för funktionshinder eller funktionsnedsättning. Ni vet de där orden som dyker upp ibland i någon debattartikel, eller som någon talar om på TV i något program. Ofta bara några minuter för att sedan gå vidare till något annat, mer intressant ämne.

Lagstiftningen talar om funktionshindrades rätt att leva som andra. I två lagar, Socialtjänstlagen (SoL) 5 kap. 7§ står under rubriken Människor med funktionshinder: (…)Socialnämnden skall verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra”. I Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) står under Inledande bestämmelser 1 kap. 5§: Verksamhet enligt denna lag skall främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet (…) Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra. Min definition av funktionshinder är i denna text något som hindrar mig från att vara som alla andra och som gör att jag därför har svårigheter eller måste avstå från sådant som en icke funktionshindrad person tar för självklart. (Länk till Wikipedia. Definition och beskrivning av begreppet funktionsnedsättning)

motorized-wheelchair-952190_1920

Att vara funktionshindrad innebär att jag inom vissa områden inte kan fungera som ”alla andra”. Ändå säger lagen att jag som funktionshindrad har den rätten. En rätt som jag hindras från att utnyttja. Ett väl anpassat samhälle skulle minska mitt funktionshinder, och underlätta för mig att delta i samhällslivet just som lagen det står i lagen. Det vill säga, som alla andra. Vilka nu alla andra är! Jag har, som synes, valt att definiera gruppen ”alla andra” som de som på egen hand kan nyttja den service som finns i ett samhälle utan större problem.

hand-65688_1280
Ovälkommen, eller?

Jag är rullstolsburen och har därutöver ständig svår smärta. Det skulle inte behöva vara något problem i sig, men är det ändå många gånger. Problem som gör att jag inte kan fungera i samhället som ”alla andra”. Mitt funktionshinder uppstår egentligen först i de situationer när jag på grund av något slags hinder inte kan vara/göra/delta som alla andra (Läs: Icke funktioshindrad). Jag kan, som exempel, på grund av smärtan inte köra bil, utan är hänvisad till färdtjänst. Färdtjänst är enligt lagen en form av kollektivtrafik för oss som av olika anledningar inte kan resa med den vanliga kollektivtrafiken.

Men för att nyttja färdtjänsten krävs bokning i förväg. Om det gäller en planerad aktivitet ska resan bokas senast dagen innan. Vid bokningar samma dag får väntetiden på, i mitt fall taxibuss, vara upp till två timmar. Jag tar mig inte ombord på buss/tåg och jag klarar inte av de stötar, krängningar och vibrationer som det innebär att resa kollektivt. På så sätt skapas funktionshinder i samhället minst i lika hög utsträckning som att jag är funktionshindrad. För oss landsortsbor är detta vardag även för många friska som reser med kollektivtrafik, ska väl tilläggas. Skillnaden blir dock mycket tydlig då ja kommer in till en stad och behöver förflytta mig längre än vad jag kan med min Permobil.

bus-17158_1920
Var är hållplatsen? Hur tar jag mig dit? Kommer jag ombord?

Ett annat exempel är om jag vill handla i den lilla stad där jag bor. De allra flesta butiker är belägna i äldre fastigheter och har några trappsteg in. För att komma in till dessa finns i vissa fastigheter bakdörrar som går att åka in genom. Men då är det istället trångt så att det blir svårt av den anledningen. Apoteket, Systembolaget, ICA och några få butiker till tar jag mig in på. Likaså kommunhus, bibliotek, vårdcentral och turistbyrå. Men det är många ställen jag inte kommer in på. Ibland saknas dörröppnare som försvårar, ofta är det alldeles för trångt.

store-945705_1920
Kommer jag in med Permobilen?

Jag vill på detta sätt försöka att visa på hur det som vi så ofta tar för självklart inte är det för alla. Som rullstolsburen och med svår smärta till följd av sjukdom är stora delar av samhället stängt för mig. Jag är dessutom beroende av andra för att kunna göra det som för dig som frisk är så självklart att du inte ens tänker på det! Jag måste också ha ledsagare med mig utanför min bostad vad än jag ska göra. Idag har jag ledsagning genom hemtjänsten. Rent praktiskt innebär det att jag aldrig kan göra något spontant. Allt måste planeras i flera dagar i förväg, även det som är ett kort ärende för den friske.

man-791049_1920

Hur var det det stod i lagen nu? ”Att leva som andra…”?

Vad är ”att leva som andra för dig”?  Berätta gärna! Du får gärna dela med dig av din erfarenhet av funktionshinder oavsett om du själv är funktionshindrad/har en funktionsnedsättning eller erfarenhet/kunskap du tillägnat dig på annat sätt.
Allas tankar och erfarenheter är lika välkomna!