Varför? Att våga lyssna inåt…

sweden-1090017_1920
Att våga lyssna till sig själv. Att söka svaren på denna obekväma fråga som kräver mer av oss än bara ”sunt förnuft” – Varför?

Att våga lyssna till de svar som finns dolda inom oss är inte alltid det enklaste. Att lyssna till vårt inre. Verkligen våga lyssna. Lyssna på rösten, svaren som finns inom oss. Det handlar om att öppna upp dörrar som kanske varit stängda i decennier. Minnets dörrar. De kan vara både gistna och skeva, slarvigt stängda en gång för så många år sedan. Dörrar som slogs igen för det gjorde så ont att ha dem öppna. Men så kommer den stunden då dörr efter dörr måste öppnas med varsam hand. Att bara slita upp dörren kan ta en ände med förskräckelse och i allra sämsta fall kan det leda till att personen inte orkar leva vidare. Ibland rycks en sådan dörr upp av misstag och allt bakom blir synligt. Detta kan också ses som en bild av hur psykoterapi kan fungera. Under terapisessionerna vandrar vi i korridorerna och så tar det stopp. Det är en dörr i vägen som måste öppnas för att komma vidare framåt.

sunlight-166733_1920
Ibland lockar ljuset bortom vårt jordiska liv. Men ofta är lusten att leva starkare än viljan att dö. Tack och lov!

Och när dörren öppnas sker förhoppningsvis ett genombrott i terapin. Om genombrottet handlar om förfluten tid, här och nu eller framtida beteende varierar både på typ av terapi och på vad som utgör den enskildes problematik. Men när dörren är där måste en våga ta steget att öppna dörren om en vill fortsätta på den inslagna vägen. Annars gäller att vika av. När detta skrivs rullar tre legenders musik i bakgrunden. Willie Nelson, Johnny Cash och Kris Kristofferson: Me and Bobby McGee och i den sången finns en rad som är så sann: ”Freedom just another word for nothing else to loose” Tanken är att detta kan tolkas på fler sätt, men i detta sammanhang blir tolkningen att det finns ingenting att förlora på att öppna dörren, det kan vara dörren till friheten. Som individ finns inte längre kvar något att förlora. Friheten från, och friheten till. Att våga öppna dörren och utsätta sig för all den smärta det kan innebära. Det innebär just att börja lyssna till sig själv.

key-1148920_1920
Att lyssna till sig själv blir också ett sätt att finna nyckeln till friheten. Friheten från gamla, idag ologiska och irrelevanta, rädslor. De kan en gång ha fyllt en viktig funktion. Idag hindrar de utvecklingen individen söker.

Vad finns då inom en individ som kan vara så smärtsamt att det låstes in en gång och nyckeln kastades bort? Det handlar om tankar och tänkande. Om upplevelser och bemötande från omgivningen. Det kan också vara fysiska och psykiska trauman. Om hur individen skapat sig själv och sin bild av sig själv. Det handlar om vad som kan kallas för yttre och inre verklighet och överensstämmelsen dem emellan. Det finns de individer som skadats så svårt att de inte överlever att vissa dörrar öppnas. Så svårt att medvetenheten om att dörren ens finns är djupt undanträngd. Just för att skadan som finns bakom dessa dörrar är så svår att den inte går att hantera. Men där måste alltid en individuell bedömning göras tillsammans av terapeut och den som söker hjälp. Allt behöver med nödvändighet inte lyftas upp till ytan för påseende.

frosted-glass-741505_1920 - kopia
En del låsta och förträngda dörrar i vårt sinne mår vi bäst av att låta förbli låsta. Kanske kommer de alltid att gnissla utan att vi vet vad det är som gnisslar, men att öppna dörren kan vara mer än vad individen fysiskt och psykiskt orkar med. 

Att våga lyssna till sig själv. Det kräver mod. Det kräver mognad. Det kräver ofta professionell hjälp. Vilken inriktning terapeuten har är inte av så stor vikt. Det är alliansen mellan den terapisökande och terapeuten som är viktigast. I vissa lägen kanske det räcker med att ha någon vän att tala med, eller att själv gå igenom delar av sitt liv. I andra fall kan det vara så jobbigt att det krävs slutenvård. Oavsett vilket, handlar det om att lyssna inåt. Att sluta med att försöka springa från sig själv och sina egna tankar. Att ta sig an detta envisa lilla ord: Varför?
away-383313_1920

forest-1221730_1920
Hur ser din bro ut – och Varför? Bridge over troubled water

Från vilket håll kommer du? Var finns dina dörrar? Går du från mörker till ljus eller från ljus till mörker?
sea-899660_1280
nature-1037382_1920
bistro-498504_1920 - kopia
soccer-1141184_1920 - kopia
Bilderna kan ses som exempel på olika situationer, kanske också som ett svar på frågan som ställdes i rubriken. Varför?  Men det kan också vara situationer som finns bakom dina dörrar och när du öppnar dörren får frågan ett svar. Dörren behöver inte förbli öppen. Ofta räcker det med att öppna den, städa utrymmet och stänga dörren som nu inte längre gnisslar och stör. En inre renovering och storstädning. Precis som när vi gör det i bostaden är det ett slitsamt och inte särdeles roligt arbete. Men mödan värt. Lycka till med din inre resa och ditt sökande efter svaret på Varför?

cat-1357104_1920
…och ta gärna tillvara på katternas förmåga till total avslappning och njut av högsommarsolen. Ibland är det bättre att avstå från allt som kräver (an)svar och bara släppa taget. Ta tillvara på stunden här och nu.

Vill du berätta om något du lyssnat till, någon resa du gjort eller något annat som haft stor betydelse för dig är du välkommen att göra det. Kanske har du ett bra svar på Varför?

Mobbad, utstött och misshandlad

Att bli ställd utanför – om emotionell misshandel
Vad händer med en person som under lång tid blir utsatt för emotionell misshandel? I denna fiktiva berättelse berörs en del av de konsekvenser det som i lagstiftningen kallas för ”Kränkande Särbehandling” får på individnivå. Berättelsen handlar om en vuxen person, men kunde lika gärna handla om ett barn i skolan. Vad lagen säger kan du läsa här.

notebook-675227_1920
Kränkade särbehandling, utanförskap, mobbning, trakasserier finns överallt i alla åldrar. Men det syns sällan. Det talas inte så mycket om det. Ändå dödar mobbning nästan lika många som trafiken gör – varje år.

Berättelsen handlar om den misshandel som inte syns. Den som begås med ord och tystnad. Men hur se den misshandel som inte syns? Och vad händer med den som blir utsatt? Misshandel som inte syns, men känns. En misshandel som får konsekvenser som går att jämföra med dödlighet i trafiken. Det ligger i sakens natur att det inte går att få några svar. Istället går vi till en utsatt kvinna.

adult-18792_1920
Det syns inte…

Det började redan när jag började skolan. Jag kom från ett annat ställe, var ny i trakten och kände inte igen någon. Skolan innebar att jag lärde mig att alla andra var bättre, att jag inte kunde något. Visst hade jag bra betyg och jag fortsatte till och med att läsa lite på universitetet. Men det var bara lätta kurser. När jag sedan fick arbete märkte jag inte direkt när det började, men upptäckte att jag ofta fick sitta ensam och äta. När arbetskamraterna gick på lunch var jag ensam kvar. ”Du tar väl telefonen som vanligt, är du snäll” och så gick de utan att invänta svar. Från början kändes det bra att de ville att jag skulle passa telefonen när de var på rast. Ganska snart upptäckte jag två saker. Det var bara jag som behövde passa telefonen, ingen annan och jag fick aldrig följa med ut. Dessutom var det aldrig någon som talade om när de gick till möten, fika, kundbesök och liknande. Jag försökte hålla koll på tider, men de varierade dag från dag. Däremot fick jag ofta reda på att jag missat möten och det ifrågasattes allt mer varför jag inte dök upp, kom till fel lokal på fel tid och fel dag. Det var mycket som blev fel och jag började fundera vad det var som var fel, men slog snabbt bort tanken. Det var ju jag som inte kunde hålla reda på saker och ting. Jag var fel, på fel jobb, på fel plats, men jag hade ju iallafall ett arbete.

seminar-843612_1920
Fel grupp, men i kallelsen jag fått på mejlen stod det denna lokal, detta datum och den här tiden.

Det var många små saker som ständigt blev fel. Kommentarer kom om att jag inte kunde läsa mejlen, att jag hade kollat andras mejl, läst andras post, tagit papper ur andras postfack. Andras post låg i mitt postfack. Kommentarer och gliringar om slarv duggade tätt. Jag blev alltmer förvirrad. Vad gjorde jag för fel? För ett var jag helt övertygad om: Det var jag som gjorde fel. Och  jag började tro på allt jag hörde om att jag själv tog fel på postfacken, att utebliven information berodde på att jag gjorde fel. Alla möten jag missade och de jag gick till där det endera var tomt eller så var det inte min grupp. Det var ofta chefens möten och tiden jag kom var så att de lagom hunnit börja. Chefen var bekymrad och irriterad över att det blev så mycket fel och jag fick allt färre arbetsuppgifter.

stinging-nettle-432331_1280 - kopia
Kommentarerna brände och sved som när man tar i brännässlor. Jag började tro att jag var tokig.

Så började kommentarerna att bli annorlunda. Nu var det inte längre om alla fel jag gjorde och gjort. Det handlade om hur jag var och hur jag såg ut. Vad jag hade för kläder och frisyr. Tjock och smal. Ful och inte särskilt attraktiv. Att det var synd om min sambo som hade en sådan tjej som jag. Förändringen kom så smygande att det tog tid innan jag lade märke till den. Då hade redan mitt självförtroende tryckts ner i botten. Jag trodde på allt det som sades om mig. Det var samma som sagts när jag gick i skolan. För varje stund och varje dag mådde jag allt sämre. Och så kom den kommentaren som verkligen fick mig att sjunka: ”Det är ju snällt av chefen att hon får jobba kvar, för hon skulle aldrig kunna få något annat jobb.” De hade ju helt rätt. Aldrig skulle jag kunna få ett annat jobb. Jag klarade ju inte av det jag hade nu. Jag tänkte att de har rätt. Jag såg aldrig någon anledning till att tvivla. Jag var totalt misslyckad som person, både som arbetskamrat och i mitt yrke. (Och som sambo tänkte jag för mig själv).  Jag hade fått jobbet för att chefen ville vara snäll. Det var vad jag trodde. Min sambo sa att han älskade mig – jag trodde att han sa så bara för att han ville vara snäll. Jag älskade honom och gjorde allt han bad mig om. Och när han sa att han tyckte jag var vacker trodde jag att han ljög. Vem skulle kunna älska mig och tycka att jag var vacker? Tur att vi inte har barn iallafall, tänkte jag. Jag skulle aldrig klara av att vara mamma som inte ens kan ta hand om mig själv! Egentligen, om jag ska vara ärlig, så vore världen en bättre plats om jag inte fanns.teddy-bear-440498_1280
Berättelsen om kvinnan är fiktiv. Händelserna bygger på många olika personers berättelser om mobbning och emotionell misshandel. Kvinnans tankar och hur hon ser på sig själv är tankar som är gemensamma för många som är utsatta för misshandel. Den misshandlade personen tror att de andra har rätt och utifrån det blir beteendet också begripligt. Många frågar: Men varför går hon(hen)han inte? Men varför gå ifrån, eller säga ifrån, något som en känner inom sig inte är mer än rätt?

Så grym är mobbningen – oavsett ålder!
Kommentera gärna. Artikeln är en uppföljning av trilogin ”Latstryker och Dumhuvud”

När litet blir stort – om bemötande del 4

När litet blir stort – om bemötande inom vård och omsorg. Sammanfattning

Bemötande. Att mötas. Att se – på eller förbi eller inte alls. Att tala till, med eller förbi någon. Bemötande är ett ständigt aktuellt ämne, inte bara inom vård och omsorg. Denna artikelserie begränsas dock till att handla om bemötande just inom vård och omsorg. Ett enkelt möte som blir fel – när litet blir stort! Med denna sista del knytes ”säcken ihop”.

Serien har tagit upp avstånd, att bli lyssnad och trodd på och långvarig smärta som specifika teman. Tre olika delar som samtliga är betydelsefulla både inom vård och omsorg. Fokus har varit på vården i framförallt del två och tre.

teddy-242831_1920
Oavsett ålder är ett respektfullt bemötande lika viktigt.

Att bli bemött med respekt och omtanke när vi söker hjälp, kanske av dig ses som självklart. Tyvärr ser verkligheten annorlunda ut för många. Livets Skildringar har både läst och fått berättat för sig, många situationer där det inte funnits någon respekt alls för den eller de som behöver hjälp. Situationer har handlat om allt från unga barn till åldrande och dementa. Om allt från barnomsorg, skola och socialtjänst, akutsjukvård, och vård i hemmet och  på boenden. Möten känner ingen ålder. Oavsett vem du är har du rätt till ett gott bemötande.

Berättelser där hänsyn inte existerat, där regelrätta hot förekommit. Berättelser som det är lätt att tro att det inte kan existera i dagens samhällen. Ni hittar en del av dessa berättelser bland de bloggar Livets Skiften följer. Vad är det då som sker i dessa möten?

meeting-593301_1920
Ett möte mellan kommunen och en hjälpsökande sker ofta i hemmet hos den som söker hjälp. Skolan kallar istället vanligen till möte. Vårdplanering sker på olika ställen beroende på situation.

För det första: Var hålls mötet? När det gäller omsorg är det vanligt att möten hålls i den enskildes hem. Bara där kan det upplevas som ett intrång. Det är lättare med våra avstånd till varandra på neutral plats. Att släppa in för oss främmande personer i vårt hem, allra synnerhet när vi är i behov av hjälp, innebär också att de som kommer till oss kliver in i familjens intimitetszon, kanske det går att säga. Att arbeta i annans hem, oavsett uppgift, innebär särskilda krav. Ibland är möte på neutral plats att föredra just av den anledningen. För det andra: Om det innebär att den eller de som söker hjälp behöver hjälp av personal i hemmet blir situationen något annorlunda. Men fortfarande – det är en annan persons hem och som den som kommer dit för att arbeta är trots allt gäst i hemmet och måste så långt det är rimligt anpassa sig efter den som behöver hjälpen. Framförallt att vara medveten om att arbetet sker i brukarens intimitetszon kanske både rent fysiskt, men framförallt emotionellt.

Ofta tar det lång tid innan hjälp söks, och många skäms över hur de har det i sitt hem när exempelvis biståndsbedömare för äldreomsorgen ska komma. För även om du är ung och behöver hjälp från hemtjänsten, är det äldreomsorgens biståndsbedömare som har att fatta beslut om vilken hjälp du har rätt till. Kommunerna kan ha olika namn på beslutsfattarna, men ändå. Och att som ”yngre” (dvs under 65 år) söka hemtjänst är svårt just därför att behovet av hjälp har inte sällan funnits länge och hemmet är inte i det skick en som hjälpsökare vill visa upp. Det är erfarenheten jag som skribent har då jag sökte hjälp. Jag kan tänka att samma gäller om det är barnen och familjen som behöver hjälp av olika slag. Kanske är det ännu känsligare då det utöver att behöva hjälp, så kommer ofrånkomligen föräldrarollen med in i bilden (Förälder = den som har barn som hen har ansvar för oavsett vem som är biologisk förälder)

I tidigare delar har sjukvården till stora delar varit central. Det har handlat om mötet mellan vårdpersonal och patient. Många är de berättelser där patienten känt sig helt överkörd av vårdpersonal. Kränkningar och anklagelser, ofta helt utan grund. Antaganden från vårdpersonal utifrån bristande kunskap och ibland mycket grova anklagelser såsom att som patient bli nekad smärtstillande på grund av att det antas att patienten är missbrukare. Oavsett vilket, en patient som har svår smärta har rätt att få någon form av smärtlindring och inte bara bli hemskickad, vilket inträffar alltför ofta. Och antaganden om exempelvis läkemedelsmissbruk sker ibland på mycket vaga grunder. Att den patienten känner sig och också blir kränkt är en frisk känsla. Ibland hänvisas exempelvis smärtpatienter där det inte går att se på prover vad som är fel till psykiatrin.

Som patient måste en vara beredd på att släppa in vårdpersonalen innanför den fysiska intimitetszonen. Annars kan det inte tas prover, göras undersökningar med mera. Det är också en utsatt situation att befinna sig i, då skadan/sjukdomen kan göra det svårt att förmedla vad som är fel. Det kräver mycket av de som tar emot patienten. Att bli lyssnad på och att bli trodd är någonstans det som känns som grundläggande. Ändå brister det ofta där som berättats. En speciell situation är exempelvis att vara rullstolsburen och komma in med ambulans. Det händer alltför ofta att den informationen försvinner. Att behöva tjata sig till rullstol vid förflyttning och bli ifrågasatt känns.

Ett gott möte skulle kunna ses som en harmonisk blandad bukett med blommor där varje blomma har sin speciella funktion. Alla behövs, ingen dominerar över den andre och de som möts lyssnar på vad som sägs, tror på vad som sägs. Det finns en ömsesidig respekt och ödmjukhet inför varandra. De som i kraft av sin profession har ett övertag redan från början har en ödmjuk inställning och är medvetna om i vilken zon av intimitet de befinner sig och anpassar sig efter det för att mötet ska bli så bra som möjligt. Kunskapen om detta har funnits i tusentals år: Behandla och bemöt andra på samma sätt som du själv vill bli bemött. Det är inte svårare än så.

joy-284528_1280
Behandla andra på samma sätt som du själv vill bli behandlad!

Diskussionsfrågor:
Vad innebär ett ”bra bemötande” för dig?
Om du arbetar – hur bemöter ni varandra i arbetsgruppen och mellan chefer och personal?
Arbetar ni med bemötandefrågor på din arbetsplats?
Som patient, brukare, hjälptagare: Hur vill du (och de dina) bli bemötta?
Berätta/diskutera gärna i kommentarerna!

När litet blir stort – om bemötande del 1

girl-1064659_1920

När litet blir stort – om bemötande inom vården. Att hålla avståndet.

Bemötande. Att mötas. Att se – på eller förbi eller inte alls. Att tala till, med eller förbi någon. Bemötande är ett ständigt aktuellt ämne, inte bara inom vård och omsorg. Denna artikelserie begränsas dock till att handla om bemötande just inom vård och omsorg. Ett enkelt möte som blir fel – när litet blir stort!

Var dag går att läsa berättelser om situationer där bemötande står i centrum. Patientnämnderna får varje år in många klagomål och av dem är brister i bemötande vanligt förekommande. Den fråga som då lyser och ställer sig framför många andra är ett enda ord:

Varför?

Vad är det som gör det så svårt att möta personer som behöver vård och omsorg på ett sådant sätt at dessa kan känna sig nöjda? Eller åtminstone sedda? Vad är det vi som människor har tappat bort? Frågor, åter frågor och det går säkert att fylla en hel artikel med bara frågor om bemötande.
hand-65688_1280
Att bli illa bemött gör ont och sårar. Många är de som känner sig kränkta. Ett starkt ord. Men en känsla, en upplevelse är alltid sann. Vi må ha olika åsikter om händelseförlopp, men ingen kan ifrågasätta känslan som uppstår. Ändå görs det – dagligen. Ett konkret exempel kan vara läkaren som säger: ”Så ont gör det inte”. Andra exempel är:”Det är ingenting att bli ledsen för”. Eller varför inte en klassiker: ”Jag säger bara som det är”.

Att söka hjälp, få hjälp, vård och omsorg innebär en ojämlik situation. Den som ger hjälpen har automatiskt ett övertag över den som tar emot. Oavsett om det handlar om akutsjukvård, hemsjukvård, hemtjänst, omsorg om barn och unga… Den som tar emot befinner sig i underläge. Att ta emot hjälp är många gånger svårt. Att därtill ta emot hjälp som innebär att den hjälpsökande måste släppa in en främmande person innanför sin intimitetszon gör det än svårare. Olika kulturer har olika avstånd för hur nära vi släpper varandra. Vilka begrepp som används för att beteckna de olika zonerna varierar. Begreppen nedan är valda utifrån att de är beskrivande. Vanligt i Skandinavien är ungefär följande avstånd:
joy-284528_1280
Intimitetszon
: En knapp armlängds avstånd, det vill säga upp till cirka 50 cm från kroppen. Innanför den gränsen är det familj och nära vänner som är välkomna. Vissa delar av kroppen såsom exempelvis axlar och knä kan undantas. En främmande kan få röra vid vår axel eller om vi sitter, vid vårt knä i vissa, specifika situationer utan att vi upplever beröringen intim.
meeting-593301_1920
Vänskapszon/artighetszon: 
Från  omkring 50 cm till ungefär 125 cm. Då kommer vi till avstånd mellan individer som känner varandra väl, eller situationer där vi vi av artighet tillåter någon att vara. Det är också ett praktiskt avstånd både stående och sittande. Vi kan ta i hand och hälsa, står två eller fler och prata, sitta vid ett bord och så vidare. Vi kan hålla en normal samtalston och de allra flesta känner sig komfortabla med att ha och vara i denna zon tillsammans med andra. Detta avstånd fungerar ofta bra i arbetsgrupper. Det går ofta bra att hjälpas åt med arbetsuppgifter utan att vi behöver kliva in i intimitetszon. Vid mer officiella möten markeras zonen kanske med möbler. Detta blir än tydligare i nästa zon. I trånga utrymmen såsom vissa väntrum är möbleringen central för hur den hjälpsökande ska komma att uppleva vårdkontakten. Vissa samtalsrum möbleras så att det naturligt blir ett avstånd ca 75 och 125 cm mellan dem som befinner sig i rummet, men med möjlighet att både minska och utöka avståndet efter vad som ska avhandlas.
school-670427_1920
Professionell personlig zon:
Denna zon är från 125 cm till ca tre meter. Skrivbord, konferensbord/-möblering, samtalsrum och liknande platser är ofta möblerade så att det går att upprätthålla ett avstånd på minst dryga metern. Ofta finns även här framförallt möjlighet att utöka avståndet.
luggage-1032998_1920
Professionell respektive officiell opersonlig zon: Från tre meter upp till 10 meter. Avstånd över 10 meter är stora konferenser, teater, föreläsningar, presskonferens och liknande. Situationer där avståndet markerar mer än att personerna inte känner varandra. Scen finns som regel. Tydliga gränser, ibland markerade med olika former av avspärrning.
Dessa avstånd är givetvis ungefärliga. Som enskilda personer kan vi ha snävare eller vidare gränser. Men de brukar stämma ganska väl med hur nära vi släpper varandra. meeting-505982_1920
Utifrån detta kan bemötande ses från ett något annorlunda perspektiv. Det blir lite lättare att förstå varför en hjälpsökande känner sig kränkt. För dessa gränser är inte bara fysiska är tanken som väcks. Genom ord kan vi också gå innanför gränserna. När vi som individer av olika anledningar inte kan upprätthålla dessa gränser fysiskt görs det med ord, gester och ögonkontakt i många fall. Och så kliver den som ska hjälpa rakt in i vår intimitetszon med frågor och påståenden. Utan tanke på hur det uppmärksammas.
accident-1128236_1920
Att tänka på är också att dessa gränser inte har med vårt intellekt att göra. Inte med personlighet eller utbildning. Vissa funktionsförändringar förstärker känsligheten, andra kan sätta ner den. Ålder påverkar gränserna dels utvecklingsmässigt, dels att vi som individer kan lära oss att acceptera intrång i intimitetszon enkom av den anledningen att vi vet och förstår att det är nödvändigt. Det tar dock inte bort känslan av obehag.

Vad händer i situationer när vi måste acceptera dessa intrång i våra zoner? Det diskuteras i del 2.

ruck-1146054_1920

Hur ser du på detta med olika zoner/avstånd till andra? Berätta gärna om dina erfarenheter utifrån exempelvis ditt yrke, som vårdsökande, anhörig eller i annan funktion.