Gullekullen – Att låna livet

Tivedstrollen sommarskog Gullekullen
Gullekullen – vilket underbart namn på en plats. En gång stod troligtvis ett torp här. Idag finns bara resterna kvar.

Läser boken ”Eftervärme” av Tomas Sjödin. Därifrån kommer dagens tema. Att vi har vårt liv som ett lån. Tankarna i detta inlägg är mina egna, men jag blev inspirerad av Sjödins berättelser om livet som ett lån.

Tivedstrollen sommarskog 7
Sommarskogen omgav kanske en gång i tiden Gullekullen.

”Gullekullen”. Bilden som inleder talar så tydligt om att det vi har är ett lån. Stugan som byggdes här en gång är för länge sedan borta och naturen har tagit tillbaka det som en gång lånades ut till oss människor. Personer som arbetade hårt för att kunna låna en del av skogen för att bygga sin bostad och sitt liv. Kanske var det flera generationer som bebodde Gullekullen. Men en dag så övergavs torpet och så småningom var marken, både den där stugan stod och den som försörjt dem som levt på Gullekullen återlämnat till skogen.

Tivedstrollen Torp 1 27 mars 2017
Kanske såg Gullekullen ut så här.

Tankarna vandrar till dem som till slut gav upp och lämnade åter det som lånats. Kanske var det helt av fri vilja, men det kan också ha föregåtts av en lång process där det lilla huset gick från att vara en permanent bostad till att bli sommarstuga. När sedan underhållsbehovet blev för stort eller det inte fanns någon kvar som tog hand om torpet, släpptes taget.

Tivedstrollen höstbäck i skogen 12 september
Den lilla bäcken en bit från stugan försörjde Gullekullen med vatten.

Gullekullen saknade moderniteter. När de äldre lämnade livet och stugan gick i arv till yngre generationer vana vid en annan standard var det inte längre intressant att behålla fastigheten. Skogsbolaget som ägde allt runt om köpte upp marken och lät stugan återgå till naturen. Cirkeln sluts och till slut finns bara en skylt kvar av många händers hårda arbete. Livets cirkel, tänker jag. En gång lämnar vi också tillbaka det liv vi har. Tankar som Tomas Sjödin tar upp i boken. Tankar jag burit på länge, men inte satt ord på så tydligt. Jag är inte ensam om den tanken. Redan i slutet på 1940-talet skrevs denna visa:

Den dag vi lämnar jordelivet, lämnar vi också tillbaka det vi haft. ”Vi lämnar livet” – men till vem eller till vad lämnar vi över livet till? Jag blir er svaret skyldig. Det enda jag kan säga är att jag själv tror att jag lämnar över livet till den Gud jag tror på, men jag vet inte – jag bara tror.

 

Tivedstrollen skogstjärn i sommarskrud 1
Vad finns bakom horisonten? Den lilla skogstjärnen ser ut som en del av ett naturens öga som blickar upp mot himlen. 

 

Att ha livet till låns är en för mig svindlande tanke. Jag äger inte mitt eget liv, jag lånar det bara under ett antal år. Ödmjukheten griper tag i mig liksom oron. Vad gör jag med mitt liv? Hur hanterar jag det jag bara lånar? Är jag rädd om det eller sliter jag i det och behandlar livet illa? Hur behandlar jag det jag kalla för ”mig själv”? Många är de som slitit ont genom åren. Att leva på ett litet torp, som jag tror att Gullekullen var, lämnade nog inte kraft över att fundera om de fått livet till låns eller till skänk. Och även om tankarna kanske fanns där var det med stor sannolikhet inte något de talade om. Kanske tangerade prästen detta vid någon gudstjänst eller begravning. Under själva begravningsgudstjänsten ingår att lämna över den avlidne till Herren. Så tanken att vi har livet som ett lån finner jag på olika platser och kanske kan jag säga också i olika former.

Tivedstrollen Askersund 24 mars 2017 3
Sofia Magdalena kyrka, Askersund

Gullekullen fångade mig. Ett vackert namn på en plats att bo och leva. Jag vet inte någonting om vad som faktiskt funnits på platsen. Stugan och den uppodlade marken därtill. Det hårda arbetet och tankar kring dem som bott där är helt min egen skapelse taget ur fantasin. Tankarna om livet som ett lån känns trösterika. Trösterika just därför att de innebär att livet inte tar slut den dag jag dör. Det bara ändrar form och ges tillbaka till långivaren. Precis som de vackra blommorna måste vissna och dö för att återkomma kanske vi också måste göra det.

Tivedstrollen blommande buske juni
Nästa år blommar busken lika vackert.

Nej, jag tror inte reinkarnation. Återkomsten sker för mig i en annan existens. Men livet är med detta synsätt mer av en cirkelrörelse än en vägsträcka att färdas. Och i denna cirkelrörelse kommer vi att möta oss själva nu och då, på gott och ont. Det är inte alltid spännande och roligt att se sig själv i ett nytt perspektiv. Det kan vara fruktansvärt svårt. Men ett har jag lärt – det är i mötet jag utvecklas som människa och kanske kan jag då, när den dagen kommer, återlämna något som är väl underhållet och i bra skick. Min nyfikenhet på livet finns kvar och jag hoppas att det ännu är många år till dess jag ska tacka för lånet!

dove-1218474_1920 - kopia
Tack för lånet!          (arkivbild)

Foto: Tivedstrollen (där ej annat anges)
Visningsbild:
Tivedstrollen ruin torpargrund

Kommentarer är alltid trevligt. Berätta gärna om dina tankar om livet och döden, naturen, himmel och hav och allt däremellan!

 

Smärtsamt hantverk

Händer, fingrar, hantverk. Kan det kallas för hantverk att skriva? Reflektioner kring händernas betydelse är inte nytt på Livets Skiftningar. Men händerna är så centrala, så viktiga, därför återkommer detta tema i dagens artikel. Livets Skiftningar har dessutom celebra gäster idag. Vilka? Det får bli en liten överraskning.

hands-1947915_1920
Händer

Anledningen till dagens tema är mina händer. Händer som när jag skulle skriva igår var så stela och smärtande att det inte ens var möjligt att skriva. Det är inte bra idag, men med smärtstillande finns det en förhoppning om att klara av att skriva en artikel, trots allt.

hand-1362175_1920
Att hålla en penna är nästintill omöjligt!

När händerna blir så påverkade av smärta och stelhet att de mest vardagliga ting kräver koncentration och därtill tankeförmågan påverkas negativt blir det svårt att skriva en bra bloggartikel. Orden försvinner framför ögonen på mig. Trötthet och smärta går hand i hand och det är frustrerande när viljan finns, men kroppen sviker. Inte en gång, inte två eller tre gånger, utan gång efter annan. Till slut tar ändå viljan överhand och skrivandet återupptas. För det går inte längre att vänta ut smärtan om det ska bli en artikel. Höger handled har lämnat in en protest, men eftersom den ogillas skrivs det iallafall!

justitia-421805_1920
Protesten ogillas!

Innan jag började få stora problem med mina händer tänkte jag inte särskilt mycket på hur beroende jag var av att ha fungerande händer. Problemen kom smygande med ömma handleder som gjorde vissa moment lite svårare. Men läkarundersökning visade inte på några allvarliga problem. Det var viss olikhet i styrka där vänsterhanden var den starkare (och är så fortfarande). Min tvåhänthet har genom åren blivit alltmer uttalad. Att använda båda händerna blir allt vanligare och framförallt nödvändigt. Höger hand försämras stadigt.

 

coffee-1839750_1920
Att hålla i muggar, glas, bestick och annat blir bara svårare. 

Det är svårt att hålla i saker. Det är svårt att skriva. Olika hjälpmedel gör det trots allt möjligt att klara en hel del själv, trots det faktum att jag är helt beroende av hjälp för att klara vardagen. Det som stör mest är inte det vardagliga som att behöva hjälp med mat och dryck. Det är att jag har så svårt att skriva som är jobbigast. Jag har nu bloggat exakt ett år. Den 14 januari började jag skriva mitt första blogginlägg och under 2016 har jag skrivit över 230 artiklar. Som det är nu har jag svårt att skriva en artikel/vecka som jag haft som mål den senaste tiden. Det svider. Men jag tänker inte ge upp.

Livets Skiftningar har varit och är en källa till stor glädje. Min önskan är att kunna fortsätta blogga 2017 också.

Bloggandet ger mig så mycket. Det är roligt att skriva. Kontakten med andra bloggare och med er som läser sporrar mig att fortsätta. Det är alla ni som gör bloggen. Likaså kontakten med er som har hand om de de underbara FM-hundarna. Det gör mig alltid lika glad att läsa och få förmedla era bilder och texter. Samma gäller för ”mina” fotografer. Att få spinna en historia kring några bilder eller titta på hundarna och läsa mattes berättelse. Jeck låter hälsa att han har massor att berätta, men vill nog helst få en egen artikel då. Livets Skiftningar ska fråga matte. Ja. Jeck, jag måste fråga matte först. Det är absolut inte onödigt. Ja, ja, Jeck och jag är nog inte riktigt överens om detta. Sedan utifrån bilden tänka mig in i hundens värld. Detta gör bloggandet till en härlig upplevelse som jag så gärna vill dela med er alla.

fm-jeck-och-matte-skurar-1
Jeck är sur, arg, ja nästan rasande på matte!!!!!   (Foto: Ulla-Britt Ledin)

Jeck berättar mycket upprört , nästan så att han stammar, så arg är han. Matte har slängt han finaste och allra godaste boll i skurhinken. Bollen blir ren och dessutom luktar och smakar den citron.
– Men Jeck, jag tror att det var ett misstag att matte tappade bollen i hinken!
Nehej – det köper inte Jeck alls.

fm-jeck-och-matte-skurar-2
Jag kan inte ens ta upp bollen i detta citronstinkande vatten. Förstöra min boll… (Foto: Ulla-Britt Ledin)

Att Jeck och matte inte är överens just nu är lätt att konstatera. Och han har mer att berätta, men som sagt, i en egen artikel. Men att skura golv får nog matte göra utan Jeck fortsättningsvis.

Avslutningsvis sång och bild som minner om gångna tider:

pers-bertil-boos-stuga
Bertil Boos stuga. (Foto: Per Svensson)

Bertil Boo var från Askersundstrakten och fotograf Per Svensson har tagit denna fina bild på stugan. Visst kan ni höra honom sjunga om ni lyssnar noga! Själv är jag lite sentimental och blir lite lätt rörd när jag hör vissa gamla sånger som När ljusen tändas därhemma. 

Tack till mina gäster Jeck och Bertil Boo och till Ulla-Britt Ledin och Per Svensson som såg till att de kunde komma till Livets Skiftningar. Vilka gäster och teman vill ni som läsare möta? Berätta gärna!

Tankar om jul och jultomte. Astrid Brefdufwa berättar om sitt möte med Jultomten med mera.

Hej på er alla, ni som följer GGV Pipilis fina blogg! 

Det är jag, Astrid Brefdufwa, som dyker upp här igen som gästbloggare. 

Jag pustar just nu ut hemma hos bbnewsab efter en hektisk dag på jobbet. Kan berätta att Malte Mullvads magiska gullekramar har haft en strykande åtgång nu under december, och jag anar att många julklappspaket kommer att innehålla just hans gullekramar svsedda nära och kära i alla de åldrar, ity att efterfrågan har stigit för var dag som gått nu under december månad. Behovet av magiska gullekramar tycks vara hart när oändligt. Och detta gör mig så glad och nöjd. 

Nu inför annalkande julafton har ett problem dykt upp som jag i min egenskap av logistikchef, och därmed ansvarig för bageriets alla flygande gullekramsleverantörsbud, i all hast har måst försöka hitta en lösning på. Så här ligger det till.

Vi vet ju alla att Jultomten kör en flygande rendragen släde för att leverera sina julklappspaket. Ja, ni förstår säkert vart jag vill komma. Det finns sålunda en viss icke helt försumbar kollisionsrisk i det svenska luftrummet, i synnerhet efter julaftonens Kalle Anka, då det hunnit bli mörkt i hela vårt avlåmga land. 

Alla förstår vi att Jultomten arbetar under stark stress, och i vissa hem bjuds han kanske även på en julsup. Med tanke på mängden hembesök som görs under julaftonskvällen inses lätt, att det naturligtvis kan bli lite si och så med Jultomtens omdömesförmåga och omdömesgillhet i stressiga jultrafiksituationer uppe i luftrummet. Till, saken hör dessutom, att även mina flygande gullekramsleverantörspostbud har det stressigt med att hinna leverera alla sista minuten-gullekramsjulklappar från Malte Mullvads Magiska Hembageri. 

Faktiskt har jag hunnit med att ha ett möte med Jultomten om allt detta som oroar mig. Både Jultomten och jag båda rörande överens om att vi på var sitt håll måste vidtaga sådana åtgärder som kan förhindra – eller åtminstone reducera risken för – kollisioner nu under stundande julaftonseftermiddag och -kväll.  

Som tack för detta – och som en hyllning till Jultomten (mötet med honom var helt fantastiskt, kan jag berätta – vill jag berätta för alla er, som läser GGV Pipilis fina blogg, om några mindre kända sidor om Jultomtens liv och leverne. 

Tyvärr hinner jag inte rewrita de sajter och artiklar jag har använt som referens för alla dessa faktauppgifter, men jag hoppas att det går lika bra, för er, att själva läsa vad som står att finna i de här faktaartiklarna.

Den första artikellänken jag vill tipsa om, och som jag alltså tycker att ni ska klicka på, är denna:  http://varldenshistoria.se/samhalle/traditioner/jultomten-dog-for-1700-ar-sedan

Där kan ni bland annat läsa om Jultomtens historiska ursprung som julklappsutdelare. Det visar sig att dagens Jultomte har en hel del gemensamt med det kristna helgonet Sankt Nikolaus. 

Om jultomtens ännu tidigare historia kan ni ta del av här:  https://alltomjul.wordpress.com/2014/12/22/jultomtens-historia/ .

Samt här: http://www.julenstraditioner.se/jultomtens-historia/ .

Slutligen, med tanke på att GGV Pipilis följare ju valt att  prenumerera på denna blogg för att den har så stort fokus på mode, allt från klädstilar till accessoarer, vill jag tipsa om följande artikel:  http://varldenshistoria.se/samhalle/traditioner/har-jultomten-alltid-haft-roda-klader . 

Den artikeln visar Jultomtens klädmode och allmänna framtoning under olika tidsepoker. Här får vi bland annat en förklaring till varför det ute i butikerna för varje år som går verkar dyka upp allt fler blåklädda tomtar. 

Ett tag trodde jag att jultomten kanske var släkt med smurfarna, åtminstone på långt håll. Men som man kan läsa i denna artikel har tomtens blåhet inget med smurfarna att göra. Och klädernas blåhet ska heller inte symbolisera att Jultomten blir blåfrusen under sin flygande slädfärd uppe i rymden. Det går ingen nöd på Jultomten, har han själv berättat för mig. Han bär samma kläder som tagits fram åt militärer som ska utföra sina uppdrag i vintriga miljöer och klimat. Och bor man på Nordpolen, vilket Jultomten gör, blir man med åren rätt härdad vad gäller blåst och kyla. Så glöm det med att Jultomten skulle frysa. 

Värre är det då för de renar som drar Jultomtens släde. Rudolf, ledarrenen, är känd för sin röda mule. En mule som faktiskt är känslig för kyla. Men även Rudold är härdad efter många år i branschen. 

Apropå ingenting, vet ni vad Jultomtens övriga renar heter? Utöver Rudolf är det åtta andra renar som drar Jultomtens lass. 

Läs om dem och vad de heter här: http://lovesanta.com.au/blog/2007/santas-reindeers-names/ .

Nähä, nu måste jag lämna tangentbordet hemma hos bbnewsab. Kl 22.00 går jag nämligen på nattskiftet. Min första flygning nu i natt blir till Älvskoga By. Ett besök hos GGV Pipili och hennes katt Drottning Akka, vilka ju bor där. 

Konstigt nog står det inte GGV Pipili på hennes ytterdörr utan Gustava Gullefjun. Fast det vet alla vi som flyger ut med gullekramar från Maltes magiska hembageri och hem till henne. Så nemas problemas trots den missvisande namnskylten. 

Vi flygande gullekramsleverantörer är för övrigt synnerligen noga med att se till att gullekramarna hamnar där de behövs bäst och gör störst nytta. Inte utan stolthet kan jag berätta, att gullekramar som beställs från Malte Mullvads Magiska Hembageri regelmässigt når sin adressat. 

Faktum är PostNord har bett mig att sluta jobba för Malte Mullvad för att i stället bli logistikchef hos PostNord. Jag har utlovats en betydligt högre lön, om jag tackar ja till det erbjudandet. 

Men pengar är inte allt i världen. Vi som arbetar hos Malte Mullvad är ett väl sammansvetsat gäng och trivs verkligen med att jobba och vara tillsammans. Så jag tänker förbli Maltes magiska hembageri trogen. 

Till sist: Jag vill tacka alla er som orkat läsa ända hit. Och jag tackar er genom att önska er alla en fröjdefull julhelg, full av glädje och gamman – och kanske också lite andlighet, så att hjärnan och själen får sitt. 

Nu hör jag hur bbnewsab sufflerar från köket, att även han vill önska alla GGV Pipilis läsare – för att inte tala om GGV Pipili själv, och hennes katt Akka – en riktigt GOD JUL. 

Om GGV Pipili orkar, så är det min övertygelse att hon kommer att dyka upp här på sin blogg för att i egen hög person tillönska sina läsare och följare detsamma. 

Därmed tack för mig. 

Torpet talar

Om hårt arbete, många barn, ständig värk och om liv och död.

PErS Skog 15 Här har legat många ställen genom tiderna PS text
Idag ser torpstället ut så här. Men titta noga, och du kommer att upptäcka spår av att här har bott människor.

Långt inne i skogen låg ett torp. Ett torp med rum, kök och liten farstu. I köket utgör murstocken och vedspis tillsammans med en bakugn centrum. Ja, hela den lilla stugan vilar egentligen på murstocken. De två minimala rummen på övervåningen och den smala trappen ditupp är också beroende av murstocken. I ett av rummen hade torparen sin verksamhet. Han var skomakare utöver vad det lilla torpet gav. En bit korkmatta fick tankarna att komma. Vad skulle den lilla stugan berätta – om den kunnat?

MP Korkmatta
Korkmattan i köket. Mor Elsa var stolt över den. Det var modernt och så lättstädat sen. Istället för att var vecka knäskura det slitna trägolvet med såpa räckte det nu att våttorka med skurtrasa.

Torpet har mycket att berätta för oss. Mor Elsa med maken Karl hade nu bott i torpet i snart 20 år.  De äldsta barnen hade redan städslats i arbete vid de lite större gårdarna i trakten, men än var det inte slut med barnafödandet. Hon var på det viset igen. Hon hade redan än mer ont. Förra gången kunde hon knappt inte gå alls. Hon borde bli bra emellan barnen, men hon hade lika ont då och minst två av de fem töserna verkade ha samma sorts värk. Mor hennes sa att det var bara att vänja sig vid det och ta till käppen om det blev för illa. Torpets väggar var de enda som visste ännu. Hur hon tidig morgon bara hann utanför dörren innan hon kräktes. Inom sig hoppades hon att kroppen skulle ta hand om problemet. Det hade hänt förut att hon sluppit en jobbig tid genom en kraftig blödning strax efter att hon förstått. Men ingen annan än väggarna visste. Bara Karl visste. Han såg det ju först, och märkte att Elsa inte kunde jobba som vanligt. När hans far såg att Elsa inte arbetade ordentligt i hans tycke blev han vred och kallade henne för lat. Att hon hade ont såg han inte. Mor Stina förstod hur det var ställt. 13 barn varav nio i livet hade satt sina spår. Tvillingarna levde bara några dagar, så små som de var.

MP Stenmur
En del av all sten som mor Stina och barnen plockade från den karga åkermarken för att de skulle kunna odla potatis, rovor och annat som var nödvändigt för att överleva. De stora stenarna spettades loss. 

Om torpet skulle berätta skulle de berätta om starka kvinnor som arbetade hårt och om Elsa som alltid hade ont, men arbetade så mycket hon kunde ändå. Om män som slet ont och fick betalt i form av brännvin lika ofta som i form av mat och utsäde. Ofta till storhelgerna bestod lönen av brännvin. Karl var Stina och Eriks äldsta son, i livet. Två pojkar hade de mist på milan. Erik blev aldrig sig själv efter det och nog ville han ha ut lönen i brännvin. Storbonden förbjöd dem att ta annat än pinnar och kärringved (torra kvistar längst ned på framförallt gran) att elda med. Jakt var inte att tänka på. Jo, de fick skjuta grävling. Fiska fick de göra iallafall. Men nog hände det att en och annan hare och nån tjäder hamnade i väskan. En väska som såg ut som en grävling. Stötte Erik på grävling sköt han och la tjäder och hare i den urtagna grävlingen. Tack vare det hade de klarat sig förliden vårvinter när de var på gränsen till svält. Men Karl lärde sig aldrig skjuta. Tack och lov att pojken som Elsa fattat tycke för var flink i fingrarna och duktig skomakare. Far hans och farfar med hade varit skomakare och på så sätt kunde de byta till sig mat. En del betalade till och med i pengar vilket var mycket välkommet med tanke på lånet.

MP Skomare bliv vid din läst!
Det minsta av rummen på övervåningen var Karls skomakeri. Här arbetade han många timmar varje dag och det var pligg överallt. Erik och Stina hade lillstugan som Karl och Erik byggt. Men de jobbade fortfarande så mycket de kunde, om inte annat kunde Stina hålla koll på de små när Elsa gick iväg för att mjölka morron och kväll, även om hon inte kände sig helt kry.

Dessa väggar, som varit med om så mycket. Ytterväggarna behövde, nej ville, ha rödfärg men det fanns inte pengar till. När Erik försiktigt fört det på tal hos bonden fick han svaret att torpet hade han köpt och att det var dags att betala lånet. Två kronor och femtio öre var det nu i ränta och amortering. Sen fick han sin liter och det var bara att gå. Innan han hade kommit hem hade han druckit ur gott och väl hälften – som vanligt. Torpet kan berätta att Erik missade dörren och gick rakt in i väggen, inte för första gången. Dörren som var det finaste på hela huset, men som egentligen inte passade in.

MP Vacker trädörr Gullspångstrakten
Den vackra dörren, som nu sitter på en annan byggnad. De var oense om dörren skulle målas, men den kom att förbli omålad.
MP Kuriosa i Finnerödja MPs text
Det var länge sen dessa väggar fick behövlig rödfärg, men det fick vänta. Först gällde att försöka få betalt i pengar så att ränta och amortering kunde betalas. 

Han gapade och skrek åt ungarna. Han var trött på ungar, ungar och ännu fler ungar. Lagom som Stina hade slutat få ungar började Elsa. Alltid ungar i massor och inte tillräckligt med mat. Tack och lov att han fick brännvin iallafall. Han vände och gick till lillstugan, slog upp dörren och skrek åt Stina. Stina satt som vanligt i sin stol, men något var fel. Hon sov. Ja, hon sov – för evigt. Erik sjönk ihop i en hög nedanför hennes fötter och skrek rakt ut. Det var så Karl och Elsa fann dem några timmar senare. De hade hört Erik skrika, men det var vanligt när han fått för mycket, så de väntade tills det blivit lugnt innan de gick in.

MP Kvittens
Kvittensen på lånet som det blev Elsa och Karls son Oskar som betalade till slut!

De tog hand om Stina och kallade på prästen dagen därpå när Erik nyktrat till. Då låg Stina nedbäddad i sin säng i sitt allra finaste nattlinne med en vackert broderad duk över sitt ansikte. Händerna knäppta på täcket med en Bibel under dem.

 

Denna berättelse bygger på vad äldre män och kvinnor berättat om från sin barndom och vad deras far- och morföräldrar berättat för dem. Vi hamnar då på att de äldsta kan ha varit födda i slutet av 1700-talet. Torpet skulle kunna berätta så mycket mer, men detta får räcka.
Fotografierna har varit till stor hjälp och ett varmt tack till fotograferna Per Eremiten Svensson och Marina Petterson vars foton illustrerar denna berättelse. TACK för bilderna som alla är tagna i södra Närke med omnejd.

Hjälmaren runt del 2

Del 1 av resan runt Hjälmaren avslutades vid Julita Gård i Sörmland. Resan går nu vidare längs Hjälmarens södra sida och nästkommande stopp blir en kaffepaus någonstans längs vägen, i en naturskön omgivning i Sörmland eller Närke. En lövskogsdunge med marken täckt av vitsippor. Liljekonvaljens blad lyser gröna, men det är ännu en tid kvar innan de börjar blomma. De brukar blomma till Mors Dag i slutet av maj. flowers-188076_1280 - kopia
Matsäcken plockas fram tillsammans med något skönt att sitta på. En parkeringsficka, och därifrån en promenad ner till vattnet. Kaffet intas inte sällan under tystnad. Att sitta och bara ta naturens och Hjälmarens majestät. Dess allra vackraste sida. Solen glittrar i vattnet och dungen där vi sitter omfamnar oss med skir vårgrönska. Björkarna är ännu inte helt fullövade, men det dröjer inte. De senare lövträden är precis i lövsprickningen. Fortfarande når solens strålar ner mellan träden. Om bara ett par till tre veckor får solen svårt att tränga genom grenverket. Idag är det ren njutning att sitta och bara ta in naturen med alla sinnen.
wood-anemone-1077257_1920
Resan går vidare och det är ett stopp kvar på södra sidan av Hjälmaren. Hampetorp och Vinön, lite beroende på tid. För att komma till Vinön krävs en färjeresa med Trafikverkets färja.

vinoleden_750 bk Trafikverket färja
Foto: Kasper Dudzik. Vinön 20130711. Trafikverket Färjerederiet frigående vägfärja på Vinöleden mellan Hampetorp och Vinön i Hjälmaren. (Bild- och text: Trafikverket.se)

Det går att ta bilen med, men Vinön är inte större än att det går att promenera omkring om man har tid. Rekommenderar att stanna på fastlandet om tiden är knapp och ta en särskild utflykt enbart till Vinön.

Hampetorp naturkartan.se
Hampetorp (Bildkälla: Naturkartan.se)

På Vinön finns förutom vacker natur goda möjligheter till både övernattning och mat eller fika. Under sommaren blommar ön upp med mångahanda olika verksamheter och att tillbringa någon eller några dagar där är en fröjd för både öga och gom. Hjälmaregös är en delikatess som rekommenderas. Den fås dagsfärsk direkt från de fiskare som fortfarande är yrkesverksamma på ön.

Vinön bk naturkartan.se
Vinön (Bildkälla: naturkartan.se
Har dagen varit lång kanske sista stoppet blir Kumla eller Örebro för en sen måltid. Eller så lockar kanske besök på något eller några av stadens sevärdheter. Örebro, en stad med omkring 800 år på nacken, finns det mycket att skriva om, men som sparas till en separat artikel. En tur ut till Rynningeviken och Naturens Hus är dock en rekommendation för den naturintresserade.
Rynningeviken Bildkälla Länsstyrelsen
Rynningeviken (Bildkälla: Länsstyrelsen)
Svampen är också en sevärdhet, eller varför inte ett besök på Örebro Slott?

Från Örebro går färden österut mot Fellingsbro, över Käglan och åter till Arboga. Finns fortfarande kraft och tid går färden kanske mot Fellingsbro. Är motorsport av intresse blir det Kägleborgsbanan (motocross) och Röforsbacken (backtävlingar för bil och MC). Är historiens vingslag lockande kanske det blir en avstickare till Kägleholm/Ödeby. Ödeby omgärdas av sjön Väringen och ligger norr om Hjälmaren. En tur till Ödeby kan innebära allt från en drygt 1000-årig fornborg djupt inne i skogarna och slottsruiner som är helt underbara för barn att leka i. Det minns Pipili som skriver från det att hon var barn för många,  många år sedan då hon bodde i Ödeby. Kägleholms slott var ett slott i klass med Tidö och Mariefred, ägt av bland andra av Magnus Gabriel De la Gardie, men med anor från medeltiden. Den Heliga Birgitta lär ha varit slottsfru en gång. Kvar av slottet som förstördes i en brand i början av 1700-talet är en flygel och källarruiner. Bron till Kägleholm, är bara några meter lång! Ödeby är själva bynamnet.

Glanshammars respektive Ödeby kyrka. (Bildkällor: Svenska Kyrkan respektive Länsstyrelsen)
Går istället färden mot Glanshammar, Lillkyrka, Götlunda för att kanske sluta i Arboga så finns det flera platser att stanna till vid. Kyrkan i Glanshammar har anor från 1100-talet. Delar av den första kyrkan finns inbyggda i den nuvarande. Musteri och kvarn finns i Glanshammar. Från Götlunda är det inte långt ut till Hjälmarens norra strandlinje, även om inte vägarna följer stranden på samma sätt som på den södra sidan. I trakterna kring Götlunda byter vi återigen landskap och även och säger farväl till Närke, Örebro län och välkommen till Västmanlands landskap och län.
Avslutningsvis några bilder från Kägleholms slott igår och idag och dessa får avsluta resan som nu gått runt Hjälmaren:

Bildkällor: Interiör: varingen.se, exteriör: länsstyrelsen.se. Bild på slottet: slottsguiden.se 

Länkar:
Rynningevikens naturreservat, Örebro (Bildkälla)
Vinön information om verksamheter på Vinön
Hampetorp naturkartan. se (Bildkälla)
Hampetorp: info Hampetorp Ferry
Färja Vinön, Trafikverket (Bildkälla)
Kägleholms slott
Ödeby kyrka
Väringen
Glanshammar
Lillkyrka
Götlunda
Bildkällor Örebro Slott och Svampen: golf-orebro.se respektive Sveriges Radio
Visningsbild: Hjälmaresund Bildkälla: Örebrocyklisterna
Hjälmaren runt – del 1

Hjälmaren runt del 1

arboga-883819_1920
Resan börjar i Arboga. Därifrån gamla vägarna genom staden och en bit längs Hjälmare Kanal med första stoppet vid Hjälmare Docka.

Hjälmaren Runt 2014 Örebrocyklisterna
Hjälmaren runt         (Bildkälla: Örebrocyklisterna)

Kristi Himmelsfärdsdag och dagarna däromkring är en utflykt Hjälmaren Runt att rekommendera. Kartan ovan visar den sträckning cykelloppet med samma namn har. I år 2016, går detta av stapeln den 14 maj och Örebrocyklisterna arrangerar.

Men nu är det inte på cykel som Livets Skiftningar tar sig runt Hjälmaren, utan med bil. Det blir lite längre, men stoppen kan lättare anpassas efter intresse och de upplevelser som står att finna. Texten bygger på minnen från alla de gånger som författaren åkt denna väg. Det är nu mer än femton år sedan senaste gången vilket innebär att du som nu tar bilen och åker Hjälmaren runt kan mötas av andra vyer än här presenterade.  Då det är många stopp längs vägen delar jag upp denna resa i två artiklar. Denna  artikel handlar om den del av resan som tar oss från Västmanland, in i Sörmland och slutar vid Julita Gård i Sörmland. Del två kommer att ta oss in i Närke och fortsätta följa Hjälmarens södra strand och vidare de västra och norra delar och sluta  ungefär  på gränsen mellan Närke och Västmanland.

Hjälmare Docka 2 jaksch.se
Hjälmare Docka                                              (Bildkälla: jaksch.se)

Resan tar sin början i Arboga och första stoppet är vid Hjälmare Docka. Det är en upplevelse att gå omkring i en miljö som har så många år på nacken. Hjälmare kanal hör till Sveriges absolut äldsta kanaler och torrdockan är fascinerande liksom slussen. Ibland har det varit helt tomt på både båtar och människor, ibland det rakt motsatta. Men så tidigt på säsongen är det ofta mycket lugnt. En god matsäck med förmiddagskaffe att njuta till vårens ljud och dofter. Platser att sitta på finns gott om, även om det kanske inte är bord och stolar i första hand. Att vandra runt bland båtar och byggnader i torrdockan, är att bli förflyttad till en annan tidsepok. Lyssna noga, lukta och känna dofter av tjära och färg. Doften av Cuprinol skickar iväg en drömmare på en tidsresa sådär 40 år bakåt i tiden. Lutad mot magasinets  faluröda vägg intas kaffe och smörgås innan stoppet avslutas med en kortare promenad längs med kanalen.

Hjalmare-kanal-1280-3 docka sveaskog.se
När promenaderna är avslutade och matsäcken inpackad är det dags att fara vidare till nästa stopp som inte ligger så långt från Hjälmare Docka.

Hjälmare Kanal docka hembygd.se
Tor på Hjälmare Kanal på väg mot Hjälmare Docka. (Bildkälla: hembygd.se)

Då resan kan tyckas lång är det ibland frestande att hoppa över detta ställe, men rekommendationen är att trots allt ta tid att stanna. En utflykt som Hjälmaren runt måste få ta sin tid. Saknas tid är det bättre att välja annat utflyktsmål. Hjälmaresund och om intresse finns, Stora Sundby Slott.

Hjälmaresund hoffnersdata.se
Vy över Hjälmare Sund (Bildkälla: hoffnersdata.se)

Hjälmaresund fotosidan.se
Vy över Hjälmaresund och kalklinbanan utan wire (Bildkälla: fotosidan.se)

Hjälmaresund och Stor Sundby väcker goda minnen. Stoppet vid Hjälmaresund innebar mjukglass! I den lilla byn fanns då det begav sig en affär och en kiosk. Kiosken hade den godaste mjukglassen under hela färdvägen!

Hjälmaresund tätort trafikverket.se
(Bildkälla: trafikverket.se)
Utsikten vid Hjälmaresund är fantastisk. Det finns många fina platser att stanna på och för den som väljer att ta extra god tid på sig kanske det kan vara en lämplig plats att övernatta på då det finns en fin camping vid platsen. Att utforska Hjälmaresund och Stora Sundby är värt några timmar. Unik är också kalklinbanan som levererade till Köping. Många är historierna om de som åkte med i linbanans korgar, ofta för att träffa sin käresta, över Hjälmaren och Mälaren fram till Köping. Hur stor sanningshalten i dessa är låter Livets Skiftningar vara osagt.

Linbanan vid Hjälmaresund nyatider.nu
Kalklinbana vid Stora Sundby (Bildkälla: nyatider.se)
TAM30-Linbanan1-20130919-dvdomslag-ill15
(Bildkälla: teknikarv.se)

Stora Sundby är väl värt ett besök. Att avsätta  en hel- eller halvdag på Slottet för de intresserade ger mycket. Där finns också möjligheter till flera olika aktiviteter allt utifrån besökarnas intressen. Om inte så är slottets historia och dess arkitektur bara det ensamt värt ett besök.

Stora Sundby slott minutsida.blogg.se
Stora Sundby Slott (Bildkälla: minutsida.blogg.se)

”1200-talet var århundradet då inkarikes grundlades, korsfararna erövrade Konstantinopel och Marco Polo kastade loss mot Kina. Det är också då historien om slottet Stora Sundby tar sin början. Det började med ett enklare försvarsverk, strategiskt placerat vid Hjälmaresund, vars grund fortfarande finns att beskåda i ekparken intill slottet. Borgen omnämns tidigt och man vet att den bland annat belägrades 1364 av Albrekt av Mecklenburg som låg i strid med Magnus Eriksson om att bli Sveriges kung. Under 1400-talet övergavs den gamla borgen och en ny uppfördes på den plats där slottet står idag, vackert belägen vid Hjälmarens strandkant. …” (Information storasundby.com)

Stora Sundby slottsguiden.se
Stora Sundby Slott (slottsgiden.se)
När platsen där Hjälmaren och Mälaren möter varandra (vilket de gör inte långt från Stora Sundby) väl är utforskad går färden vidare mot denna skildrings sista mål. Nordiska Muséets Julita Gård. Julita är även det en plats som går att utan vidare tillbringa en heldag på, men även ett kort stopp vid gårdsbutiken kan vara tillfyllest. Allt som säljs där är produkter från gården. Låt barnen träffa de kända figurerna Pettson och Findus. Lantbruksmuséum, butiker, trädgårdar, Julita Gårds stora slottsliknande huvudbyggnad. Ja, här finns verkligen något för var och en. Att övernatta ståndsmässigt går också bra. Kanske ett alternativ om camping känns för enkelt.
Här får bilderna tala:

Petson och Findus Julita gårdPettson och Findus (Bildkälla: Samtliga bilder från Julita Gård är hämtade från Nordiska Muséets informationssida. Se länk nedan)

pettsons_hus_peter_segemark_nmf4705 Julita Gård
Findus och Pettsons stuga

Mejerimuseum Julita
”Gårdsmejeriet
Julita gårdsmejeri kom till som en anpassning till den nya tiden i jordbruket. Billig import av spannmål från både Ryssland och USA gjorde att Sveriges lantbrukare satsade på mjölk istället för på spannmål. Mejeriet var en del i självhushållet men också en viktig inkomstkälla. Mjölken användes till smör och ost, båda av hög kvalitet. Det mesta av smöret exporterades till England.” (Nordiska Muséet, Julita gård)
Avslutningsvis en bild över huvudbyggnaden på Julita  Gård:
julita2 Huvudbyggnad1. Fakta om Hjälmaren (Wikipedia)
2. Fakta om Hjälmaren (SMHI)
3. Hjälmare Kanal (Sveaskog)
4. Stora Sundby Slott
5. Bilder från Hjälmare Kanal
6. Julita Gård Nordiska Muséet

7. Julita Socken, Wikipedia
Bildkällor:
Collage:
1. Julita Skans, 2. Livstallet. 3. Gammaldags äppleträd, Fruktträdgården (Nordiska Museet)
Presentationsbild:  freedomtravel.se

Drottningen och Gullekramarna

En saga för små och stora barn

WIN_20150815_000337
Drottning Akka

Gustava Gullefjun är gammal, men har alltid en saga för den som vill lyssna. Idag berättar tant Gustava om Drottningen, några av hennes vänner, Gullekramar och hur Gullekramarna kommer från Havsviken till Sjöskoga By.

Drottning Akka håller hov. Hon har mycket bestämda åsikter om vilka som är tillräckligt fina för henne och vilka hon helst struntar i. Sedan finns ju dem hon vill, men inte kan strunta i, och då blir hennes vackra svans dubbelt så tjock som vanligt och hon spottar och fräser ljudligt. Hjälper inte ens det kommer det ett eller möjligen ett par slag med framtassarna, med klorna väl synliga.

110410 006
Gammeltanten ZsaZsa                                     (Foto Björn Johansson)

Gammeltanten ZsaZsa håller sig på behörigt avstånd och smyger sig förbi för att komma fram, medan den unga Bubba Boxer, som ser alla katter som lekkamrater, inte förstår Akkas inställning. Drottningen protesterar mot att bli kallad katt. Hon är minsann inte vilken katt som helst, hon är Drottning och Helig Birma. Det är skillnad det, se!  Men det var inte om Drottningens besök av hundar denna sagan skulle handla, utan om hur det gick till när Drottningen mötte Astrid Brefdufwa med hjälpreda Rudolf Rugguggla samt hur Rudolf fick nya vänner i familjen Fiskmås.

dove-939973_1920
Här är ett porträtt på Astrid Brefdufwa. En bild hon själv gärna visar upp!

Astrid hade fått ett viktigt uppdrag. För första gången skulle hon flyga Gullekramar från Havsviken till Sjöskoga By. Där skulle hon möta Drottningen och Gustava Gullefjun. En märklig leverans. För samtidigt som Astrids chef beställde Gullekramar hade det också från Drottningen kommit en beställning på ”de finaste Gullekramar som Malte Mullvads Bageri kunde baka” och de skulle levereras till samma adress i Sjöskoga By, till sagotanten Gustava Gullefjun. Lilla Gullefjun må vara liten och söt, men hon är gammal och snäll, berättar sagor var kväll, och har alltid en saga för den som vill höra.

Det var Drottningen själv som hade beställt Gullekramar och det till Gustava Gullefjun, samma Gullefjun som Astrids chef, och vän också, hade beställt Gullekramar till. Det blev så många att Astrid behövde hjälp och den enda som kunde hjälpa henne var Rudolf Rugguggla. Nu är inte Rudolf den mest pålitliga alla gånger. Han ser dåligt (om det inte är sorkar och möss) och han är VÄLDIGT förtjust i Gullekramar.

owl-14918_640
Det här är den bild Rudolf själv vill visa upp. Om den är så lik honom – ja, det var en annan fråga!

Och så hade Rudolf och Astrid lastat Gullekramar i paket för att flyga från Havsviken till Sjöskoga By. Astrid hittar överallt, men Rudolf har svårt med att hitta och blandar lätt ihop saker och ting. Därför händer att Rudolf flyger med Astrid för att lära sig vägen. Malte Mullvads Gullekramar började bli kända och många ville köpa.

Gullekramar är en alldeles speciell form av kram som Malte bakar och fyller med det godaste som finns. Och de är magiska. För den som får Gullekramar kan alltid göra egna. De blir inte som Maltes, men bra ändå, även om de ibland blir lite ojämna i kanterna. För en Gullekram kräver att man är minst två. Därför har Astrid alltid Gullekramar med i retur. En hjärtegod och varm Gullekram är nog det bästa som går att få av en vän.

gosling-810541_1280 - kopia
Gullefjun som barn. Men hur ser en Gullekram ut? Kanske kan någon rita Gullekramar?
För det går inte att ta kort på dem!

Astrid och Rudolf flög och var snart framme i Sjöskoga By när Astrid såg att en kartong var trasig i kanten och Rudolf hade guldglitter runt näbben. Och precis när Astrid skulle säga till försvinner Rudolf i rasande fart rakt ner i diket med kartonger och allt.

– Nej, tänkte Astrid, hur ska det här gå?

Vad tror du att Rudolf gjorde? Ja, du har så rätt! Han hade fått syn på en sork, precis vid rätt tillfälle. Och är det något Rudolf inte kan låta bli, förutom Gullekramar då, så är det sorkar. Nu dök han med last och allt och så var sorken borta och Rudolf mätt! Astrid var arg. Du vet så där arg som man bara kan bli när något viktigt går sönder. Och Rudolf hade haft sönder några Gullekramar. Inte bara för att han dök, eller hur, Rudolf? Visst var det så att du tagit dig en smakbit ur ett av paketen lite nu och då under flygningen? Astrid var arg på Rudolf, så han fick inte följa med till Drottningen. Drottningen blev rätt så glad över att Rudolf stannat utanför, fick Astrid veta långt senare. Allra synnerhet när hon hörde att han börjat prata med familjen Fiskmås. Astrid kan inte vara arg länge och de var nu i Sjöskoga By. Att hitta Gullefjuns hus var lätt. Det var iallafall ett hus för en Drottning.
banner-1244549_1920
Gullefjun bodde hos Drottningen och Astrid knackade på. Lite nervös, eftersom Drottningen är en katt och Astrid Brefdufwa en fågel. Man vet aldrig, tänkte Astrid, om Drottningen äter fågel såsom Rudolf äter sork.  Men inte behövde Astrid vara orolig. Drottningen äter inte Brefdufwor. Absolut inte när de dessutom kommer med Gullekramar. Astrid och Drottningen var lite oroliga båda två, så det var svårt att prata i början. Men det gick snart över och de skulle komma att bli mycket goda vänner.

Så fick då Drottningen sina Gullekramar och Astrid lämnade också över det som var kvar av de Gullekramar Rudolf hade haft med sig. Han fick inte komma in för Astrid. Och en och annan Gullekram saknades det en flisa av, några var lite trasiga och hoptryckta. Men vad gör väl det? Gullekramar var det och Gullefjun fick på så sätt Gullekramar av både sin vän och av Drottningen. Och magiska som Gullekramar är, hade Astrid och Rudolf färdiga paket att ta med tillbaka till Gullefjuns vän. Drottningen? Ja, hon fick också Gullekramar av Gullefjun!

Festen då? En stor fest blev det som hördes långt utanför Sjöskoga By. För Rudolf hittade Familjen Fiskmås och de blev goda vänner. De festade bland mycket annat, på det paket Gullekramar som var så trasiga att de inte gick an att lämna, tyckte Astrid, till en Drottning. Men om än trasiga, så är Gullekramar ändå Gullekramar till Familjen Fiskmås. (Astrid hade hört tisslas och tasslas om att familjen letade bland sopor och skräp, och inte var så noga med vems saker de tog heller). Och nog smög Astrid med några av de allra finaste Gullekramarna i paketet också. Även familjen Fiskmås behövde det som var fint. Men festen – den är en annan historia som det skulle komma att talas om länge!

seagull-72051_1280
Familjen Fiskmås med vänner

Trolltiven

tiveden-seogora-junkerjagaressten
Junker Jägares sten, en underbar lekplats för äventyrslystna barn.                                            (Foto: Länsstyrelsen Örebro län)

Minnen från Tivedens Nationalpark

För många, många år sedan blev jag som barn invigd i Urskogens alla hemligheter. Jag hörde berättelser om troll och väna jungfur som färgade Näckrosen röd. Om allsköns varelser som bebodde den uråldriga skogen. Om Trollkyrkan och om Vargaklämman. Idag kallas området för Tivedens Nationalpark och ligger mellan Närke, Östergötland och Västergötland. Tiveden är en av de urgamla bergskedjor som omfamnar Närkeslätten tillsammans med Kilsbergen i Väster och Käglan i Öster. I norr möter Kilsbergen det som kallas för Bergslagen och gränsen mot Västmanland. I väster utgör de gräns mot Värmland. Tiveden gränsar främst mot Västergötland och delar av Östergötland och Käglan har sin gräns mot Västmanland. Tillsammans bildar de tre bergskedjorna som ett U kring slätten med en öppning norrut.

11109501
Här kröp jag, in bland Vargaklämmans irrgångar. Ut kom jag alltid någonstans. Fram till midsommar låg isen kvar. Blöt, lerig och överlycklig.(Foto: Länsstyrelsen)

Jag tillhör släktet ”Trösslingstorpare” i rakt nedstigande led sedan minst 250 år tillbaka. Trösslingstorp är ett litet, litet torp beläget bredvid Y-kullen mitt inne i djupaste urskogen.

tiveden4
Ofta kom jag ut högt upp. Inte långt från Vargaklämman ligger Fagertärn där näckrosorna färgats röda av Jungfruns blod. (Foto: Länsstyrelsen)

Till Y-kullen kom Valloner, smeder, från Belgien  vandrande någon gång under tidigt 1600-tal. De röjde och bröt mark för att kunna tjäna sitt levebröd genom att verka som smeder. Det kom även invandrare från Finland under 1500-talet vars historia fortfarande i allra högsta grad hålls levande i trakten av ättlingar från skogsfinnarna. Trösslingstorparna levde av vad skogen kunde ge och av vad torpet förmådde.

Tiveden_nackros
Fagertärn                                                                                                 (Foto:  Regionorebrolan.se)

Idag drivs Trösslingstorp av en förening vars medlemmar till största delen är ättlingar till de som bebott det lilla torpet. Där kan föreningens medlemmar och gäster till dem samlas till släktträffar, andra aktiviteter likväl som de kan övernatta i stugan efter en enkel bokning. Trösslingstorp drivs också enligt gamla traditioner med t ex slåtter med lie. På så sätt bevaras, med hjälp av EU bland annat, en liten del av ett sätt att leva som idag känns avlägset, men viktigt att bevara. Även kolning bedrivs i Tiveden och det går att köpa träkol framställd helt enligt gamla tiders sätt att kola. Lokala föreningar och sammanslutningar kolar varje år och att följa processen från att milan ställs upp till dess den har förvandlat träd till kol går att göra på flera platser.

Att leva av skogen var hårt och inte sällan också farligt. Kolarnas vardag har skildrats av poeter som Nils Parling och Dan Andersson. De befinner sig visserligen i Bergslagens finnmarker, men arbetet var detsamma. En mila som slog kunde vara skillnaden mellan liv och död för både kolarna på plats och för att det som skulle försörja familjen förtärdes av elden och svälten då stod för dörren. När tillfälle gavs så slog sig kolaren lös och det berättas att här gällde inte annat än att spela och dansa. Kanske fann den vanligtvis hårt arbetande kolaren som ännu inte bildat familj sig en flicka. Men töserna var få och kolarna många och vem skulle hon välja?  Stickan Andersson beskriver hur det gick till de lördagar då hambon kom till trakten.

2775477113_338534ef09
Torp någonstans i Tiveden (Foto:Länsstyrelsen)

Vill du gå längre tillbaka går vi till den mörka medeltiden. Kanske är det genom Korsriddaren Arn du känner Tiveden och alla dess faror? Så långt tillbaka vet jag inte om jag har mina rötter. Men nog är de trots allt djupt förankrade bland  dem som levde och verkade där. Dem som poeterna skrev om i början av förra seklet. Med invandringen kom också många nyheter. Det som vi idag kallar för genuint svensk kan vi hitta grunden till bland andra invandrande tyska köpmän, bland valloner, fransmän och från våra grannar i öster.

Munkastigen heter en känd vandringsled som började vid klostren runt Vättern och gick genom Tiveden för att sluta först i Trondheim, Nidaros. Munkastigen var en farlig väg att vandra. Många var de som bragtes om livet av rövare och lösskefolk, förtäljer alla de sägner som finns. Munkarna gick från kloster till kloster från Alvastra till Nidaros. Idag utgör Munkastigen ungefär 4 mil av den knappa 30 mil långa Bergslagsleden. I sin helhet är dock Munkastigen idag 96 km lång och en av de vandringsleder som får räknas med bland Birgittalederna. Pilgrimscentrum i Vadstena, Svenska Kyrkan, ansvarar för och anordnar aktiviteter kring dessa Pilgrimsleder. Munkastigen går fortfarande från kloster till kloster och passerar både Ramundeboda Klosterruin och Riseberga Kloster. (Bilder ovan från Alvastra klosterruin i Omberg, Östergötland. Foto från Pixabay.com)

trondheim-830910_1920
Detalj från katedralen i Trondheim, Nidarosdomen

Så har du nu en förklaring till varför min blogg pryds av de röda näckrosorna.

Vill du berätta för mig om dina minnen? Kanske känner du de väsen som bara finns djupt inne i urskogen? Tivedens Nationalpark låter inte alls så spännande som det ”Trolltiven” jag lärde känna en gång för många år sedan.

Sägnen om de Röda Näckrosorna

 

Foton från Tiveden är hämtade från Länsstyrelsen, Tivedens Nationalpark

Övriga foton från Pixabay.com.water-lilies-481984_1920