Utlämnad av nödvändighet – hemtjänst

Idag kommer artikeln att handla om känslan att vara utlämnad. En känsla som kan vara jobbig både för personal och brukare. Att känna sig utlämnad. Jag har valt ut några få situationer där känslan att vara utlämnad är tydlig. Jag har tidigare skrivit artiklar som berört hemtjänst. En artikeln skrevs för drygt ett år sedan och är lika aktuell idag. Du hittar den HÄR. Den är av beskrivande karaktär och tar upp mer av hemtjänstens arbetsuppgifter. Men hur känns det att vara brukare och utlämnad åt personalen?

toothbrush-571741_1920
Hur känns det att inte kunna borsta sina egna tänder?

Som så kallad brukare är jag helt beroende av personalen för min överlevnad, mitt välmående. Hygien, mat, städning och mer därtill sköts av kommunens personal. Jag gör det lilla jag kan göra själv. Men eftersom mina händer allt som oftast går i ”vild strejk” blir det inte mycket gjort. Det gör helt enkelt för ont. Jag kan bre en eller två smörgåsar. Kanske tänker du: Men då kan du ju! Ja, men jag kan inte göra om det några timmar senare och därtill kommer att en mängd andra saker blir svåra just för att jag fixade dessa två mackor. Inte sällan slutar det med en dos behovsmedicin mot smärta då jag trots allt gjorde mer än vad min kropp godkänner. Att bre en smörgås leder relativt ofta till att handledens småben subluxerar och ibland följer på det att även armbåge och axel halkar lite i lederna.
hand-1362175_1920
Att skriva blir också svårt. Likaså att illustrera mina artiklar. Det handlar om mycket små rörelser, men rörelser som påverkar mina leder negativt. Nu är dock viljan att skriva starkare än förståndet att låta bli. Därför kompromissar jag. Färre artiklar blir det än önskvärt. Förhoppningsvis blir dock det jag skriver läsvärt och jag måste vara medveten om att jag under några dagar blir än mer utlämnad till personalen på grund av att smärtan hindrar mig. Utlämnad åt andra. Jag bestämmer inte själv över mig själv och mitt hem i samma utsträckning som om jag varit frisk.
plum-560983_1920
Jag bestämmer inte själv vad jag vill äta för mat. Maten tillagas i storkök och jag har en varmrätt/dag samt två alternativa rätter som är desamma varje dag under en veckas tid att välja mellan. Maten är god och rikligt tilltagen och det ingår efterrätt. Allt till ett helt överkomligt pris. Frukost, mellanmål och kvällsmål (enklare rätter) tillagas av personalen hemma hos mig. Men jag är beroende av att den som kommer till mig kan laga mat. Alla kan inte det och då blir det att försöka komma på något som är tillräckligt lättlagat och som dessutom inte tar tid att laga till. Återigen utlämnad. Jag bestämmer inte själv över mig själv i den utsträckning jag skulle vilja.
supermarket-949913_1920
Hemtjänstens personal veckohandlar åt mig likväl som åt andra brukare. I den lilla stad där jag bor finns inte möjligheten att handla matvaror via Internet. Ingen av de butiker som finns har den servicen. Det innebär att för var vecka skriva inköpslista och lämna ut betalkort för att de ska kunna betala mina varor. Jag har valt lösningen att ha kort som ges ut av butikskedjan. Ibland händer att jag behöver varor från annat ställe och då gäller kontanter eller annat betalkort. Det kräver tillit till personalen och jag litar på dem. Hittills under alla år jag haft hemtjänst har det aldrig blivit fel med betalningar.

Utlämnad. Det finns mycket att välja mellan i butiken och trots försök till tydlighet så får jag hem fel varor. Det innebär för personalen att de får ett merarbete att byta varan/varorna som är felaktiga. Hur var det nu? Vilken ost ville jag ha? Har jag skrivit tillräckligt tydligt och finns just den osten? Om den inte finns, vilken sort fungerar som alternativ? Det spelar inte någon roll hur tydlig inköpsnotan är. Fel går inte att undvika. Ibland blir det mycket fel, ibland ingenting.
shopping-879498_1920
Utlämnad. Inköpen och matlagningen är bara en del som väcker just känslan av att vara utlämnad. Andra arbetsuppgifter för personalen och hjälpbehov hos mig är hygien. Det handlar för mig om att jag måste släppa in personal i min intimitetszon. Jag har skrivit om det tidigare, bland annat i denna artikel som handlar om när smärtan tar över totalt. ”Att släppa in någon på bara kroppen” är ett uttryck som ibland används för att beskriva att låta någon komma oss nära. Så nära att det kan upplevas obehagligt. För mig är det vardag. Jag måste varje dag tillåta ibland för mig helt främmande personer, att hjälpa mig med min hygien. Att kliva innanför min intimitetszon.
shower-653671_1280-1
Varje dag behöver jag hjälp med dusch och att borsta mina tänder och annat rörande hygien. Jag gör det lilla jag kan själv, men mina händer samarbetar inte. Det som de allra flesta tar för givet att göra i enskildhet har jag som regel någon med mig som hjälper mig. För mig är morgontoaletten arbetsam och inte sällan somnar jag när jag väl är klar. Bra personal men återigen kommer känslan av att vara utlämnad. Jag bestämmer inte över min egen kropp i samma utsträckning som om jag varit frisk. Detta skulle jag kunna skriva mer om, men väljer att knyta ihop säcken här.

Fundera och reflektera gärna över detta om att vara beroende av hjälp. Hur tror du att du skulle känna det? Om du har hjälp – hur upplever du detta? Berätta gärna!
woman-609254_1920
TACK till hemtjänsten i Askersunds kommun för ett väl utfört arbete.
Visningsbild:
online-shopping-1088262_1920

 

Alla Hjärtans Dag 2017

Valentin har namnsdag den 14 februari, men dagen är nog mer känd som Alla hjärtans dag än Valentins dag i vårt land. Bloggen Livets Skiftningar har nu funnits i 13 månader och vad passar väl bättre än att tacka alla mina läsare och följare för att ni gett mig som skribent så mycket under detta år genom att låta en av FM-hundarna träda fram? Ett tack till alla fotografer som som generöst delar med sig av sina bilder. Ingen nämnd – ingen glömd.

gk-18-september-blommar-rosorna-2-2
Symbolen för kärlek… (Foto: Göran Kangedal)

Dessutom riktar jag ett speciellt tack till Försvarsmaktens hundar och deras fodervärdar samt ”BB Hilton” som genom de blivande fodervärdarna bistått med bilder på valpar och tikar.

fm-lissa-hamtar-kopplet
FM Lissa har hämtat sitt koppel! (Foto: Ida Östling)

FM Lissa får representera FM-hundarna idag på Alla Hjärtans Dag. Lilla Lissa börjar bli stor och gissningsvis är hon nu inne i värsta slyngelåldern. Hon hade ju ett och annat litet hyss för sig som liten och att busa när man då är tonåring brukar följa med. Matte Ida har skickat bilder som visar vad Lissa kan. Och ett par bilder som Lissa har egna åsikter om! Hon vaktar mattes rena tvätt till dess matte har tid att ta reda på den. Punkt! Lissa var mycket bestämd när det gällde detta. Vad matte tycker om att Lissa vaktar genom att lägga sig på tvätten är enligt Lissa helt oväsentligt, så det så! Titta och njut av matte Ida Östlings bilder på Lissa.
fm-lissa-kollar-sa-matte-gor-ratt-med-tvatten-dec-2016
fm-lissa-kollar-sa-matte-gor-ratt-med-tvatten-bild-2-dec-2016

fm-lissa-kollar-sa-matte-gor-ratt-dec-2016
Här är bildbevis på hur Lissa sköter om mattes rena tvätt! Nedre bilden håller hon koll på matte.

Lissa tycker som de flesta hundar om mat. Kanske kan hon tänka sig att servera sig själv av skinkan?
fm-lissa-ar-sugen-pa-skinka

fm-lissa-star-pa-bordet
Om jag står på bordet så missar jag inte någonting. Dessutom ser jag bra. Javisst – ni får inte glömma bort att det dessutom är träning inför de där besöken hos veterinären. Då SKA jag stå på bordet!

Lissa vill avsluta med bilder som visar att hon nu har mycket bra balans och kan ”sitt” och ”ligg” även på en bänk. Allra sist blir det två riktiga kärleksbilder. Det är inte för inte Alla Hjärtans Dag!

fm-lissa-myser
fm-lissa-myser-och-pussas
Puss på dig matte!

Med dessa härliga bilder på FM Lissa tackar Livets Skiftningar fotograf Ida Östling för de härliga bilderna och önskar alla en fin Alla Hjärtans Dag.

heart-608787_1280
Hjärtan     (Arkivbild)

Visningsbild:

fm-lissa-17-nov-16
FM Lissa (Foto: Ida Östling)

Ett tips till alla hundälskare

Hej igen!

Har du som läser detta uppmärksammat att Sveriges radio för några veckor sedan började sända Klara Zimmergrens uppmärksammade radioprogramserie ”HUNDLAND” från 2014 i repris.

Själv kan/vill jag bara säga så här: Alla som har eller har haft någon sorts relation till hundar – egna eller andras – rekommenderas verkligen att lyssna på dessa program.

Här kan du läsa det pressmeddelande som gick ut hösten 2014, då programserien sändes för första gången:
Pressmeddelande 2014-10-15

Hundland – ny serie om kärleken till människans bästa vän

Hundland i P1 Klara Zimmergren och Frasse Foto: Jörgen Hinder

Hunden tar plats i allt fler samhällsfunktioner, som vakt, nos, livsviktigt sällskap eller vårdare. Varför väljer över en miljon svenskar att leva med hund och vilken är hundens viktigaste uppgift? Det och mycket mer får man veta i Hundland med start 3 november i P1.

I en serie på fem delar ger sig programledaren Klara Zimmergren ut på en resa genom Hundland. Från ålderdomshemmets sällskapsjyckar på remiss till hundrummet på Årstaskolan.

– Man kan ha hund av många olika skäl: Sällskap, motion, utställningar och tävling . Själv har jag hund för att de får mig att skratta, säger programledaren Klara Zimmergren och tillägger: Jag kan inte tänka mig ett liv utan hund, jag vill ha hur många som helst.

Möt den hemlösa Anne som inte skulle klara tillvaron utan Tjabo och hockeyproffset Tommy som fortfarande darrar på rösten när han pratar om Roffe. Hör Annika Östberg berätta om hundens förlösande kraft i fängelset och etologen Per om vad som skiljer hunden från vargen. Och är det verkligen av lojalitet som hunden skyddar sin ägare, eller vill den bara ha godis?

– Nästan alla jag träffat längs den här resan berättar om hur hunden tycks känna på sig och liksom veta vad vi behöver. Men samtidigt som många finner det lättare att leva med en hund än med en människa är det ju en i grunden ojämlik relation – det är vi som bestämmer när dom skall dö, säger Klara Zimmergren.

Hundland sänds i P1 under fem måndagar i höst, med start den 3 november. Sändningstid kl.10.35-11.00. Därefter finns programmet för efterhandslyssning på sverigesradio.se och i appen Sveriges Radio Play.

Om programledaren:
Klara Zimmergren är komiker, programledare i radio- och tv samt författare. För sin berättelse om längtan efter barn, beskriven i romanen ”Längtan bor i mina steg” och i hennes Sommar i P1 2013, har hon fått stor uppmärksamhet. Man har också kunnat se och höra henne i humorduon ”Mia och Klara” och som programledare för SVT:s Djursjukhuset. I höst kan man även höra henne i Zimmergren och Tengby i grannkanalen P4.

Pressbild
Hundland i P1. Klara Zimmergren och Frasse. Foto: Jörgen Hinder http://sverigesradio.se/Diverse/AppData/isidor/images/News_images/1191/3422216_1365_2048.jpg
http://sverigesradio.se/Diverse/AppData/isidor/images/News_images/1191/3422217_1365_2048.jpg
http://sverigesradio.se/Diverse/AppData/isidor/images/News_images/1191/3422219_2048_1365.jpg
http://sverigesradio.se/Diverse/AppData/isidor/images/News_images/1191/3422221_2048_1365.jpg
http://sverigesradio.se/Diverse/AppData/isidor/images/News_images/1191/3422222_2048_1365.jpg

Det avsnitt jag hörde nu senast handlade om två saker: 1) Vilken roll kan hunden spela i en människas liv? Samt 2) Hur tänker man som hundägare/hundälskare kring detta med att man förr eller senare kanske måste ringa det där samtalet till veterinären om att ”ta bort” – eller i klartext: avliva – sin fyrbenta vän, som man ju inte vill ska plågas i onödan?

Vad gäller hundens roll i en människas liv, så fick vi i det programavsnittet träffa ett före detta ishockeyproffs, Tommy, som berättade om sin hund Roffe. Tommy och Roffe var alltid tillsammans, de hängde ihop som långhalm och ler. Roffes naturliga plats under bilutflykter var att sitta i framsätet bredvid husse. Dock var det husse som körde bilen, inte Roffe.

Men det kunde bli problem ändå under dessa bilutflykter. Till exempel när Tommy var i färd med att dejta en tjej. Då fick tjejen nämligen finna sig i att sitta i baksätet i bilen, när de var ute och körde. För inte kunde hon sitta på platsen bredvid förarsätet. På Roffes plats. I hans säte. Det gick självklart inte för sig. Det insåg alla. Även tjejerna. Fast de flesta tjejerna accepterade inte att ”tvingas” sitta i baksätet. Att vara Tommys No. 2. ”Brädad” av en hund.

 

Det är inte utan att jag kan förstå det. Jag klandrar inte de här tjejerna. De har min sympati.

Så det är inte svårt att gissa att Tommy fick problem med de tjejer han dejtade. Att känna sig som den ständiga tvåan kan inte vara kul. Eller femte hjulet under personvagnen – om man säger så. När man inget hellre önskar än att få vara någons No. 1, den mest hyllade.

Nog om detta. Sedan var det i samma programavsnitt en intervju med en veterinär, som ofta ställde upp som den där personen som såg till att ge folks hundar den där sprutan, som skulle avsluta hundens liv här i jordelivet.

”Hur känns det, för en veterinär, att ta död på folks fyrbenta älsklingar?” undrade Klara Zimmergren.

Jo, förklarade veterinären, man måste lära sig att se kliniskt och yrkesmässigt på det hela. Jfr med en kirurg som måste vänja sig vid att ta en skalpell och helt sonika skära upp den patient som ligger på operationsbordetoch är i behov av hjälp.

Inte alla passar för den sortens jobb.

Men hur var det då med veterinärens egen hund, när den skulle ”tas bort”? Delegerades månne den uppgiften till en veterinärskollega?

Nej, löd svaret. Han tog själv hand om det ”borttagandet” också. Fast plötsligt stockade sig rösten på denne veterinär när han berättade följande: ”Min hund var van att få följa med mig till jobbet, så han var inte rädd, när han kom till min arbetsplats på veterinärskliniken. Han kände till miljön. Men när jag stack sprutan i honom, tittade han på mig med sina stora, nästan bedjande  ögon. Det var som han tänkte: ‘Men hallå husse, vad håller du på med nu? Så här brukar du ju inte göra med mig, när jag är här på ditt jobb och hälsar på.'”

”Den blicken från min hund glömmer jag aldrig”, avslutade veterinären. ”Den får jag nog leva med resten av livet.”

FDETDA: Här kan du läsa en artikel från i somras, i vilken GGV Pipili berättar om hur hennes älskade ZsaZsa tvingats lämna jordelivet på det att denna fina hund skulle slippa plågas och ha ont och lida/plågas:

https://wordpress2202.wordpress.com/2016/07/05/gammeltanten-zsa-zsa/

Läs det bloggartikeln. Om du redan vet att du har läst den, läs den då en gång till. I denna nya kontext som denna nya bloggartikel erbjuder.

Jag tycker att GGV Pipilis bloggartikel just visar vilken kärlek det ofta finns mellan hund och människa.

En hund går alltid ”all in” och är städse hängiven den husse eller matte som tar hand om den, ger den mat och ser till att den har det bra. En hund går aldrig bakom ryggen. En hund bluffar inte, ställer inte ut några fagra kärlekslöften för att sedan minuten senare gå bakom ryggen och i stället baktala sin husse eller matte. Svekfullhet finns inte på en hunds mentala karta.

Vilket får mig att erinra mig en äldre tant jag råkade komma i samspråk med för ett antal år sedan. Hon berättade för mig att när hon avled, skulle hennes hund minsann stå med i dödsannonsen bland de sörjande. Rent av stå på första plats – för att markera hur starka banen varit mellan henne och denna hund. Detta hade hon skrivit i sitt testamente att så skulle vara fallet.

Det hela var sålunda inte bara en stundens ingivelse. När dödsannonen dök upp i lokaltidningen något år senare, fanns hundens namn mycket riktigt med bland de sörjande. Jag minns att jag tänkte: Heder åt den gamla tantens barn som lät sin mammas högsta – och sista – önskan gå i uppfyllelse.

Apropå det: Hur är det? Har du som läser detta blogginlägg något minne att berätta som rör just din relation till just din fyrbenta pälskling? Dela gärna med dig av dina speciella minnen.

Och glöm inte att lyssna på programserien ”HUNDLAND” i Sveriges radio P1. Sista avsnittet sänds visserligen redan denna vecka. Men du kan alltid hitta alla programavsnitten på Sveriges radios hemsida; det är bara att skriva SVERIGES RADIO + HUNDLAND i din webbläsares sökruta. Alternativt kan du leta reda på HUNDLAND-programmen i Sveriges radio play-appen, om du nu skulle känna för det.

FDETDA: Ni har väl redan räknat ut det vid det här laget. Att detta blogginlägg INTE är skrivet av GGV Pipili. Utan av någon annan. Vem vet, kanske är det rent av GGV bbnewsab som lagt in den här artikeln på Pipilibloggen? Han är i alla fall starkt misstänkt för att ha varit framme och gjort det. Även om han, konfronterad, svarar med det klassiska ”No comments”.

Smärta och depression – på rätt väg

Smärta och depression är två vanliga ämnen på denna blogg. Denna artikel handlar om när det börja gå att se ett ljus bortom mörkret. Precis som när solen letar sig ner bland träden i den mörkaste skog. Till min förvåning upptäcker jag därtill att det finns ett räcke att fatta tag i när det blir svårt.

pers-skogsstigen-2-med-racke
Skogsstig med räcke

Depressionen börjar sakta släppa taget. Det blir allt lättare att se det ljusa. Även om marken är stenig och ojämn med risk för att falla, finns något att ta tag i. Jag hittade räcket. Det räcket som är så svårt att upptäcka när man mår som allra sämst. När allt bara är mörker och orken är helt borta. Depressionens mörker gömmer räcket och döljer stenarna vilket gör det lätt att falla och slå sig i. Smärtan går hand i hand med depressionen. Även den upplevs som svårare när det är som mörkast. Men så händer något. En liten, liten ljusstrimma letar sig fram. I ett alldeles mörkt rum behövs ytterst lite ljus för att det ska bli synligt. Men ofta är depression och smärta både mörker och dimma. Den lilla ljusstrimman blir då bara till något att förnimma, men ändå inte synlig.

pers-mork-septemberkvall
Svart som natten…

Kompakt mörker, men om jag bara orkar att lyfta blicken en aning kan jag se ljus. Inte starkt ljus, men ändå ett ljus. Det som jag tidigare bara förnam har blivit synligt. Trots ljuset finns ändå mörkret kvar. Smärtan likaså. En fysiskt smärta som har sin grund i sjukdom. En smärta som går att hantera bland annat med hjälp av läkemedel. Men så är det den del av smärtan som är psykisk. Den som inte läkemedel dämpar. Det går inte att känna någon annan skillnad än att medicinen har bättre effekt då jag mår bättre psykiskt.

pers-ljuset-i-tunneln-ps-text
”Ljuset i tunneln”

Fotograf Per Svensson som tagit bilderna till denna artikel, kallar ovanstående bild för ”Ljuset i tunneln” och det är verkligen det som det handlar om. När jag får reda på att min kära mår lite bättre blir det även för mig en tydlig förbättring. Kanske är det så att vi båda kan skönja ljuset i tunneln. Visst kommer, precis som på bilden, de mörka skyarna och skymmer ljuset, men de drar förbi ganska snabbt. Successivt kommer det ljusa att dominera, men utan mörker är svårt att uppskatta ljuset. Vi behöver verkligen både mörker och ljus i fler olika perspektiv. Sedan är det frågan om vad som först fångas upp av blicken. Mörkret eller ljuset?

pers-fagertarn-10-oktober
Vilket är det som först kommer till mig,  mörker eller ljus?

För så är det, tänker jag, att vi alltid bär vårt mörker inom oss. En kronisk, eller långvarig, depression försvinner inte. Men tanken och ljuset kan dominera över det mörka. Glädjen kan bryta fram. Den glädje som tidigare inte haft tillåtelse att spricka fram. Den kommer när depressionen och smärtan inte längre dominerar totalt. Glädjen över de små sakerna, glädjen över att min kära är åter hemma och håller på att planera för fullt för en flytt till en större och bättre lägenhet. Då blir smärttopparna inte fullt så höga och de varar inte lika länge. En enkel dos smärtstillande har effekt i flera timmar. Psykoterapin fungerar på samma sätt, men med den skillnaden att det är i terapisessionen jag får hjälp att sätta ord på mina upplevelser. Sammantaget leder detta till att jag mår något bättre.

pers-fagertarn-5-oktober
Mörkret finns kvar men ljuset dominerar allt mer.

Känslan att ha kravlat sig upp ur det mörka för att äntligen se ljuset är en underbar känsla. Visserligen finns det mörka kvar, men perspektivet är förskjutet så att det ljusa och vackra kommer först. Samma gäller smärtlindringen. Den nya grundläggande smärtlindringen har sänkt grundsmärtan ordentligt. Livet är så mycket lättsammare.

pers-fagertarn-3-oktober
Det finns hinder och svårigheter kvar. Men de syns så mycket tydligare när depressionen inte lägger sitt tjocka täcke över allting.

Så kan jag då med glädje konstatera att det går åt rätt håll och att förbättringen tycks vara någorlunda beständig. Visst förekommer återfall men de är kortare och inte så djupa. Jobbiga – självklart, men hanterbara. Vad har då gjort att det blivit bättre? En viktig del är behandling i form av psykoterapi som pågått i snart tio månader. Innan dess ändrades medicineringen vilket också bidragit till en förbättring. Smärtan blev markant lägre efter det att jag i somras fick träffa hemsjukvårdens nya läkare. Jag skrev om det besöket i ett tidigare inlägg om bemötande. En påläst och kunnig läkare som dessutom var påläst på min situation. Under hösten tog sedan depressionen över och blev allt djupare för att nu den senaste tiden ha vänt och släppt det riktigt hårda taget om mig.

pers-fagertarn-2-oktober
Det mörka finns kvar, men nu dominerar ljuset.

Det känns gott att kunna förmedla en berättelse med en positiv grundton. Det har varit många dystra och mörka inlägg på Livets Skiftningar den senaste tiden. Nu står förhoppningen till att denna vändning till det bättre består.

pers-oktoberbilder-23-2016
Höstens vackraste färger

Tack Per Svensson, Askersund, för vackra bilder. Bilderna är tagna i södra Närke, bland annat kring Fagertärn, sjön med de röda näckrosorna.
Visningsbild:

pers-skogsstigen-3
Vandringsled.

Berätta gärna om vilka tankar denna artikel väcker hos dig. 

Efterlysning: Självkänsla

Självkänslan har funnits någon gång, men är borttappad sedan länge. Nu börjar konsekvenserna bli besvärande.

pers-oktoberbilder-50-2016
”Din vilja finns i skogen” sades ibland till barn. 

Viljan att göra saker finns kvar, men inte förmågan. Kroppen och hjärnan sviker å det grövsta. Med sig tar de allt vad självkänsla heter. Istället lämnar de kvar känslor av skam och skuld. Det borde du väl klara! Jo, jag instämmer. Jag borde verkligen klara av att… men hjärnan samarbetar inte med kroppen och så brister det. Det är inte viljan som är utkastad i skogen, det är förmågan och med den också min självkänsla, min tro på mig själv. För varje upplevt misslyckande krackelerar självkänslan allt mer och depressionen sticker fram sitt fula tryne och bara stökar till på alla sätt och vis. Förnuftet säger en sak, medan känslorna säger annat.

pers-oktoberbilder-30-2016
Tilltron till den egna förmågan är som att gå torrskodd fram till vattnet…

Men att veta är en sak, att ta till sig vetskapen emotionellt något helt annat. I synnerhet om där också finns depression med i bilden. Till depression kan läggas smärta, långvarig svår smärta, instabilitet i kroppens leder som stundtals leder till subluxationer och låsningar. Brister i både grov- och finmotorik. Konsekvensen av brister i finmotoriken är svårigheter att använda fingrar och händer. Smärtan och lealösheten i fingrar, händer, handleder armar och axlar gör att det mesta där händer är nödvändiga blir svårt. Då spelar det ingen roll att veta hur ett moment ska utföras. Handen samarbetar inte med öga och hjärna och kaffemuggen, skålen med filmjölk, matskeden och annat kommer inte till munnen, utan istället matas golvet. ”Jag vet att jag kan” är en illusion, ingenting annat.

broken-1518063_1920
När händerna inte lyder hamnar glaset på golvet.

Olyckor och förtretligheter som beror på att det inte alltid går att kontrollera kroppens rörelser. Varje olycka, varje sönderslaget glas, uthällt kaffe, tappad mugg, spilld filmjölk och annat påverkar självkänslan negativt. Så har en negativ spiral fått fäste än en gång. Ett larm till hemtjänsten, som får komma städa upp efter mig därför att en mugg kaffe tippat på grund av att handleden vek sig. Brännsår på grund av hett kaffe om jag har otur. Blöta kläder och blött på golvet för att jag inte hann till toaletten. Tillsammans tär detta på självkänslan. För mig som individ blir varje enskild händelse något jag tycker jag borde ha haft kontroll på. Skuldkänslor för att orsaka, i mitt tycke onödigt, arbete för hemtjänstpersonalen och skam över att inte ha kontroll över kroppen. Och så fick sig självkänslan ytterligare en törn. Illusion är inte verklighet. Var gång dessa möts blir resultatet ett misslyckande.

mp-stenmur-ruin
Muren mellan förnuft och känsla.

Det skapas en mur mellan förnuft och känslor av skam och skuld. Den logiska tanken, förståelsen för att en trasig kropp inte förmår klara av vissa handgrepp och rörelser når inte fram till känslorna. Muren må vara gammal och till synes bräcklig, men den har följt med under många år. Försöken att riva den har samtliga misslyckat. Det är som om rivningen har skett med nytt murbruk och sten, för att inte skada när den ska plockas ned. Visst är det ologiskt, vilket blir tydligt sett från detta perspektiv. Muren skymmer inte bara sikten. Den blockerar också hörseln. Återigen ett misslyckande när illusionen lyfts fram till förmån för verkligheten. Gång efter annan.

pers-alvor-huldror-och-annat-oknytt-i-sommarnatten
Illusionen blir till verklighet. 

Att det är en illusion är synlig för omgivningen i de flesta fall, men inte för mig. Jag upplever den som verklig och agerar därefter. Det blir obegripligt för dem som ser illusionen. För de andra blir det till klantighet och en obegriplig oförmåga. Det blir till något som jag borde kunna träna bort i vissa fall. Kommentarer som: Om du rör dig mer minskar värken. Du blir mindre stel och då klarar du av mer förekommer. Träning är bra, men en genetisk förändring i bindvävens struktur går inte att träna bort, även om träning ökar muskelstyrkan och på så sätt underlättar till en del.

hand-1362175_1920
Att skriva för hand är en form av träning.

För att återknyta till inledningen. Fysisk och psykisk förmåga i realiteten satt i relation till den egna upplevelsen av förmågan. Då viljan att klara av saker och ting vida överstiger förmågan leder det till ständiga misslyckanden. Detta i sin tur väcker känslor av skuld och skam och förstärker en redan skamfilad självkänsla. Som vuxen förväntar jag mig att jag ska klara av vissa saker, sjukdom och smärta till trots. Förnuftsmässigt vet jag att jag inte kan, och det kämpar jag med att acceptera. Det blir alltmer sällan jag gör saker som jag redan från början vet att jag inte klarar. Men svårt är att acceptera de misslyckanden jag själv inte rår över. Som att handleden viker sig när jag håller kaffemuggen med följd av att jag spiller ut kaffe. Eller att handen far iväg okontrollerat och slår ner eller omkull något. I detta ligger även kontroll över blåsan. Att spilla, tappa och att kissa på sig är sådant jag inte rår över. Ändå finns där känslan av skam var gång det händer och jag måste be hemtjänsten om hjälp.

mistake-876597_1920
Kaffe över hela bordet på grund av en okontrollerad rörelse.

Tack till hemtjänstens personal som alltid hjälper och aldrig klagar trots röran som kan uppstå.
Berätta gärna om saker som stärker självkänslan, eller försvagar den. Egna erfarenheter eller allmänna tankar och reflektioner har ingen betydelse.
Foto
Naturbilder: Fotograf Per Svensson, Askersund

pers-oktoberbilder-60-tiveden-2016
Tiveden

Övriga: Arkivbild Pixabay.com
Visningsbild:
granny-1280445_1920

 

Full fart med FM Kerro

Idag har Livets skiftningar besök av FM Kerro. Han tyckte att nu var det minsann hans tur. Jeck fick en egen artikel förra veckan och i rättvisans namn är det nu Kerros tur.

fm-kerro-skaller-1-juli
Kerro ser lite arg ut, men skäller av glädje. Matte är hemma!

FM Kerro, nu drygt 10 månader, vill gärna börja med att visa hur glad han blir när matte kommer hem. Då skäller han och lägger öronen bakåt och visar på alla sätt att han är lycklig. Kerro är mån om sin flock och han tycker absolut inte om när någon lämnar flocken och han inte får följa med. Ja, Kerro, du ska få berätta hur duktig du blivit. Det han vill berätta är att han för några veckor sedan kunde vara tyst när husse gick ifrån honom. Visst, säger Kerro, jag kan inte påstå att jag gillar att han går, men jag kunde faktiskt vara tyst. Matte blev stolt över mig. Hon tog kort på mig, men jag fick alldeles lysande ögon. Hon kallar det ”separationsångest” vad nu det är. Bäst är när matte och husse är hos mig och inte någon annanstans.

fm-kerro-tranar-15-oktober
Här sitter jag alldeles tyst och är ledsen över att husse gått. Matte tycker att jag är duktig, men ni ser väl att jag är lite ledsen?

Jodå, Kerro. Vi förstår. Flocken är viktig och ska hålla ihop. Men att lära sig att matte eller husse går ifrån är viktigt. De kommer tillbaka. Att dessutom kunna stanna kvar på plats och vara helt tyst, bara vänta är något som alla FM-hundar måste lära sig. Svårt, men nödvändigt. Passivitetsträning, att vara stilla och att vara tyst. Inte lätt för en stor stark schäfer som Kerro. Kerro gillar att spåra. Det är något som tillhör grunderna, precis som passivitetsträningen. Oavsett vad som Kerro kan tänkas vara lämplig för finns spår med som en viktig del i arbetet. Vad han kommer att spåra och söka avgörs av var han blir placerad.

fm-kerro-efter-spartraning
Kerro efter att ha spårat. Belöningen? Att hitta favoritleksaken och massor av beröm.

Här har Kerro gått ett spår. Det kräver en del förberedelser av hundföraren för att hunden ska kunna spåra. Spåret läggs genom att hundföraren (oftast) går den väg som hunden senare ska följa. Där spåret tar slut läggs något som hunden tycker mycket om, exempelvis en favoritleksak. Svårighetsgraden avgörs bland annat av underlaget, längden och hur länge spåret får ligga innan hunden får gå spåret. Ett spår där det gått en längre tid sedan det lades är svårare än ett färskt spår, asfalt svårare grus och grus än skogsmark många gånger. Svårighetsgraden ökas allteftersom hunden lär sig. Kerro får med all sannolikhet ganska lätta spår än så länge. Matte Isabella berättar att Kerro gillar att spåra.

fm-kerro-vantar-pa-sin-tur
Kerro är den yngre av dessa två och väntar därför på sin tur vid maten.

Rangordningen i flocken är viktig. Kerros äldre kompis är högre i rang och äter först. Kerro väntar utan protest. Samtidigt är nu Kerro fyllda 10 månader, vilket innebär att han kommit in i vad som kallas slyngelåldern. Den lydiga halvårsgamla valpen tycks säkerligen ha tappat hörseln och allt vad uppfostran och utbildning heter ibland. Matte lät antyda det när hon berättade att det var lättare att komma undan med hyss som nio veckors valp än som nio månaders unghund! Kerro har mycket valp kvar i sig än. Först i tvåårsåldern är han vuxen. Vilka hyss Kerro hittat på har han hållit tyst om, mycket tyst.

fm-kerro-svar-pa-att-det-var-kattens-nosavtryck-vi-hittade-pa-den-nymalade-vaggen-i-e-15-juli
Kerro med vit målarfärg på nosen.

Nu protesterar Kerro. Det var inte jag som var mot den nymålade väggen och gjorde avtryck. Det var katten. Hur många gånger ska jag behöva säga det? Och förresten, så var jag lite då också. Matte berättar att Kerro hade målarfärg inte bara på nosen, utan på fler delar av kroppen, så där står ord mot ord. Hon säger att hon fick tvätta bort ganska mycket vit målarfärg från Kerro. Självklart har han en förklaring: När katten gjort avtrycken på väggen strök han av sig all färg på mig. Så var det. Sedan vägrar Kerro säga ett ord till om detta. Nyfikenhet är en positiv egenskap. Tillsammans med mycket egen vilja och därtill avsaknad av rädsla kan hända att det ibland händer saker som flockledaren, (läs matte), inte alltid är så förtjust i. Bus och hyss helt enkelt.

fm-kerro-pa-bordet-9-juli
De två kumpanerna…

Då kan hända att bordet är en trevlig plats att vara på. Undrar om de två talar sig samman så att de vet vad de ska säga? Men Kerro kan sitta och vänta på golvet också.

fm-kerro-vantar-pa-popcorn
Kerro undrar vad som händer. Det är popcorn i micron.

Kerro är på bilden för första gången med om att poppa popcorn i micron och det låter och luktar. Matte säger lite skämtsamt att det var första gången som Kerro satt still på samma plats och var uppmärksam i flera minuter. Kan Livets Skiftningar av det dra slutsatsen att sitta still inte är Kerros favoritsysselsättning? Kerro vägrar att svara på frågan. Däremot tycker han att det ska vara med en bild till och sen får det räcka. Det är bilden från den 9 oktober då han fyllde 10 månader. Han är stolt över den. Med all rätt.

fm-kerro-10-man-9-oktober
FM Kerro 10 månader

Livets Skiftningar tackar FM Kerro och matte Isabella Erlandsson för fina foton och berättelser om Kerro. Och visst är du välkommen tillbaka till Livets Skiftningar senare under hösten/vintern.
Visningsbild:

fm-kerro-25-sept
FM Kerro har spanat in någon…

Tack Isabella Erlandsson för din generositet.

 

Vilja, smärta och haklapp!

Jag vill så mycket, jag vet att jag kan – men – var är orken och förmågan?

young-woman-1509954_1920
Tänk att springa över en sommaräng…

Min vilja och min kunskap krockar med orken och smärtan i kroppen. Jag drömmer om sådant jag en gång kunde göra, jag vill minnas och behålla den kunskap jag skaffade mig under år av studier och arbete. Idag känns det bara meningslöst. Vad ska jag med kunskap till när jag inte kan använda mig av den? Ja, så irrar tankarna fram och åter. Men kanske kan jag använda en del av min kunskap jag har till bloggen. Livets Skiftningar bygger på allt jag lärt mig genom alla år. Jag tror jag ska kalla det livserfarenhet. I min livserfarenhet finns utöver faktakunskap också erfarenheter av olika slag. Smärta, sjukdom, besvikelse, lycka, kärlek och upplevelser. Drömmar, både realistiska och orealistiska. All min livserfarenhet blir till berättelser, artiklar. En del tunga och svåra, andra lättsamma. Men alla visar de en liten del av det som gjort det möjligt för mig att skapa Livet Skiftningar. För bloggen är till en del mitt liv, mina erfarenheter och mina drömmar.

woman-163747_1280
Idag drömmer jag om det som aldrig kan bli verklighet. Imorgon om något annat.

Kroppen värker mer än acceptabelt. Orken har försvunnit, men viljan att göra något finns kvar. Jag måste få göra något, annars blir jag tokig. Trotsar smärtan i händerna och skriver. Men det är inte bara händerna som krånglar, ögonen vill inte. Att läsa och skriva med krånglande ögon och smärtande händer går, men skapar frustration. Orden har en tendens att inte vara still då jag läser. Ibland spelar min hjärna mig spratt och lägger till nya meningar som skulle kunna passa in i sammanhanget, men som inte finns. Jag läser samma stycke om igen och då är det inte samma text. Läsa och läsa om, läsa om igen. Jag vet inte var jag är i texten. Blir förvirrad. Gå tillbaka en halv sida eller mer. Kanske börja om från början beroende på typ av text. Första gången är det OK, men när det är fjärde eller sjunde försöket att läsa samma stycke kommer frustration och ilskan. Ett misslyckat försök till och då ersätts det med förtvivlan. Och så rädslan. Hur mycket av det jag läst har min hjärna fabricerat? Kommer jag tappa förmågan att läsa?

woman-1006102_1920
Jag vill, men kan inte!

Jag vill gå ut och gå med min  hund, valpen som kom till mig för ett par veckor sedan. Jag måste ut med den lilla. Valpen jag förvirrat tittar efter fanns bara i min fantasi. Och så vaknar jag till av att jag stjälper kaffet över mig igen. För vilken gång i ordningen vet jag inte, men det är tredje gången bara idag. Nu har jag haklappar av plastad frotté, så jag slipper att bränna mig och blöta ner kläder och sängkläder. Boken jag läste fick ta del av kaffet. Ja, jag vet, jag ska inte läsa och dricka kaffe samtidigt. Med ögon som inte fungerar, händer som bara lägger av och en hjärna som tar paus utan att först meddela medvetandet. Muttrar och tackar för att det var min egen och inte bibliotekets bok. Har utökat mitt eget bibliotek genom att köpa hem nya böcker som ersättning för de jag lånat och dränkt i kaffe. Dags för ett nytt försök med skrivandet. Jag vet vad jag vill förmedla idag. Krocken mellan vad jag vill och vad jag kan och kroppens opålitlighet. Och, som sagt, alla dessa känslor denna krock väcker. Och hur hela jag dräneras på kraft.

coffee-817643_1920
Innan koppen stjälpte…

Drömmar och verklighet blandas i mitt sinne likväl som i denna text. Drömmar som för många tycks banala. Vill du ha en hund och har tid är det väl bara att skaffa en? Om det vore så enkelt. Funktionsbegränsning som det kallas numer, sätter käppar i hjulen för det mest som jag vill känns det som. Det är smärtor i hela kroppen, beroendet av rullstolen (Permobilen) både inom- och utomhus. Som tidigare nämnts, problem med både hände och ögon. Därtill det totala beroendet av att ha en ledsagare utanför ytterdörren. Men, kanske du tänker, be din assistent följa med dig om du vill ut! Jag har ansökt om personlig assistent och kommunen har nu haft åtta månader på sig att utreda och jag kommer med mycket stor sannolikhet att få avslag. Politiska beslut har bidragit till att det är mycket svårt att få personlig assistans idag. Hemtjänsten har inte möjlighet att följa mig ut mer än en gång i veckan.

woman-791541_1920
En promenad i veckan är vad hemtjänsten kan bistå med. Eller rullenad då det var länge sedan jag kunde gå. Permobilen har blivit min möjlighet att över huvud taget komma utanför dörren.

Viljan finns, drömmarna likaså  men sjukdom, smärta och bristande ork begränsar vardagen. Eftersom jag är beroende av hemtjänst blir även det en begränsning. Hemtjänstpersonalen kommer till mig ungefär tio gånger per dygn varav de flesta besöken är korta. Tiden finns bara till det mest nödvändiga. Därför får jag fortsätta att skriva, läsa och drömma. Somna med kaffekoppen i hand och bli frustrerad, ledsen och arg. Men också tillåta mig att njuta av vardagens små nära ting.

MP Harge Uddar 3
Strax bortom mitt sovrumsfönstret ligger Alsen, som knyter ihop Askersund med Vättern och jag drömmer mig bort. På bilden Harge Uddar. (Foto: Marina Pettersson)

Berätta gärna om dina drömmar. Realistiska eller orealistiska spelar ingen roll.

 

Det talar vi tyst om – återfall i depression

När ingenting fungerar, när tröttheten blir till bojor och smärtan hugger efter mig. Allting tappar färg och blir grått. Det glittrande spindelnätet har fångat mig.

network-586177_1920
Vackert när man ser det på avstånd. Men när trådarna i nätet fångar mig…

Depressionens spindelnät har fångat mig. Lierat sig med smärta och trötthet. Klibbiga trådar. Likheterna med forna tiders flugfångare. Ni vet dessa rullar med klibbande remsor som hängdes upp där flugorna var ett gissel. Men de tog mer än flugor. Hår till exempel. Säkerligen finns läsare som fastnat i flugfångarens klister. Depressionen känns idag ungefär lika trevlig och lika omöjlig att bli av med. För varje försök sprids de klippande trådarna allt mer till dess att de tenderar att hålla mig fast totalt. Försöket att få loss spindelnätet från ansiktet är fruktlöst. Efter en stund finns bara uppgivenheten och den goda vännens ord känns som ett hån, trots all välmening. Men se positivt på tillvaron, se hur det i trådarna glittrar som diamanter. Jo, på håll är spindelnätet otroligt vackert, men inte när jag gått rakt in i det. Daggdropparna blandas med mina tårar. Med all min smärta. Jag skyller tårarna på att ögonen är irriterade. Gråten i sig kan jag gömma men inte mina tårar.

rose-695215_1920
Det finns skönhet i det som är fruset, men när det tinar blir det bara klibbiga, svarta rester av det som varit en ros.

Först är det som om jag fryser till is, därefter kommer kallsvetten. Det droppar om mig. Från hårfästet längs kinden, ner på mina axlar. Blöter och kyler, men lägger jag över mig något bränner det och jag svettas än mer. Svettas som om jag var febersjuk, men utan att ha feber. Det är som om kroppen försöker lösa upp allt gammalt genom att skölja ur det genom svett. Depressionen är inte nedstämdhet. Depressionen tar över kroppen och psyket totalt. Och den är lömsk. Det kan vara någorlunda bra i dagar, kanske flera veckor i sträck. Tillräckligt länge för att börja hoppas att nu, nu har det vänt. Nu är jag äntligen på väg åt rätt håll. Den håller sakta på att släppa taget om mig. Jag börjar kunna se livets glädjeämnen igen. Börjar kunna tänka framåt. Jag tänker att det gamla, unkna nu är förpassat till minnets sophög. Jag gläds åter åt att mina vänner säger att jag ser pigg ut. Jag kan ta in deras ord, även om jag långt från alltid känner mig pigg. Smärtan har också dämpats. Jag kan se både daggdropparna i spindelnätet och den vackra rosen i all sin skönhet. Till dess jag vänder mig om, får spindelnätet i ansiktet och halkar på ruttna blommor.

gk-4-oktober-16-blommade-det-i-tradgarden
Frusen ros (Foto: Göran Kangedal)

På något vis känns det så mycket svårare att tala om återfall i depression än när depressionen höll mig fången helt och fullt. När behandlingen jag genomgår uppenbarligen har effekt. Jag mår bättre, men. Alltid detta men. Behandlingen ger insikt och insikt gör ont. Ibland så ont att tankar kommer om det är värt all smärta. Den psykiska smärtan kanaliseras så lätt till fysisk smärta. Det blir till slut en tankeoreda som påminner om novemberregnet då det är nollgradigt ute. Snö eller regn eller regn och snö eller bara isande kallt regn. Men väl inomhus vid frågan om hur det var ute blir svaret att det var lite kyligt och fuktigt, men nu är det OK.  Visst är det en lögn, men jag skäms av någon anledning att tala om att det är inte alls OK. Jag vet så väl att verkligheten behöver få komma fram, men den är ful och smutsig. Och vem vill visa upp det? Så mycket lättare att säga att det är OK. Gråvädret i mitt sinne vill jag bara glömma och gömma för omvärlden och för mig själv också.

person-731165_1920
Terapin har fört mig många år bakåt och öppnat dörrar jag inte visste fanns.

Jag kastas mellan dåtid och nutid i terapin och blir alltmer medveten om hur de påverkar varandra i minnets alla gömmor. Därför kommer också dessa ovälkomna återfall som jag inte vill kännas vid. Samtidigt kommer tanken. Är dessa återfall i depression en nödvändighet för att ska orka genom behandlingen? Ett sätt att ta sats inför nästa steg. De trista höstdagarna som snart kommer att få ge vika för vinterns kyla. Men ännu har vi någon månad med höst kvar, även om vintern kommer att göra ett och annat försök till innan den är här för att stanna. Kastas mellan den blöta, leriga hösten, enstaka klara vackra dagar, isande blötsnö där kylan skär ända in i märgen och så skickas runt av stormbyar som fäller mig till marken. När jag önskar lagom varma klar höstdagar. När allt börjar vända åt rätt håll, när jag kan se framåt och också känna en tillförsikt inför framtiden. Då kommer nästa smäll som golvar mig. Ibland undrar jag: Ska det aldrig ta slut?

gk-1-aprilsno
Aprilsnö (Foto: Göran Kangedal)

Men så kommer den där dagen då jag kan se det vackra. Då jag kan ta till mig livets små glädjeämnen och det ger mig kraften att orka en vända till. Helt plötsligt kan jag se skönheten i spindelnätet med daggdroppar och flugfångaren sitter i taket, inte intrasslad i mitt hår. Jag tog mig upp ur depressionen ännu en gång. Vetskapen om att det kommer en bättre morgondag gör att jag orkar. Men vi måste tala om det!

sun-1222658_1920 - kopia
Efter mörker, kyla och oväder kommer till slut de vackra stunderna.

Berätta gärna om dina tankar och erfarenheter av återfall i depression eller annan psykisk ohälsa.

Det talar vi tyst om – att inte klara sig själv

Att behöva hjälp med sin hygien talar vi inte om. Men  vi är många som inte klarar vår hygien själva. Av olika orsaker. Och det finns hjälp att få, men det tar ofta emot att be om den. Om detta och mer därtill handlar dagens artikel.

body-hygiene-864576_1920
Att be om hjälp med sin personliga hygien kan många gånger vara svårt och de många kämpar länge i det tysta för att klara av det som vi som friska bara tog för givet.

Det är inte något vi talar om. Att behöva hjälp med sin personliga hygien. När duschen eller badet börjar bli svårt och jobbigt. När en dusch tar större delen av den dagens energi. När duschen flyttas fram dag för dag till dess det inte längre finns något val kvar. Samtidigt som det är ett måste är det en plåga. Orken finns inte, smärtan och kraftlösheten som följer på duschen är för mycket. Sedan länge så förlägger du duschen till strax innan sänggåendet. Att som förut ta en dusch på morgonen fungerar bara inte. Då orkar du inte med dagens aktiviteter. Nacke, armar och händer sprängvärker. Kraften som krävs för att duscha tar en hel dags ork. Dessutom, vilket är än jobbigare, kommer du inte åt att tvätta hela kroppen själv längre. När jag hade skjutit upp duschen i drygt en vecka satt jag på sängen och grät. Jag inte klarade av den. Jag kunde inte tvätta mig ren på hela kroppen för vissa rörelser gjorde för ont. Jag klarade inte heller längre av att borsta mina tänder. Tandborsten bara föll ur mina händer. Jag grät och bestämde mig för att på måndag ringer jag till hemtjänstens biståndsbedömare och ber om hjälp.

Nu måste jag be om hjälp!

Samtalet till kommunen är ett av de svåraste jag ringt. Men jag hade inte längre något val om jag skulle kunna sköta min hygien. Och som tagits upp i tidigare avsnitt var det inte bara min personliga hygien jag behövde hjälp med. Lägenheten var inte ordentligt städad på länge. Disken var inte bättre. Allt i hemmet var i varierande stadier av förfall. Till detta kaos skulle jag alltså bjuda hem en person om hade makten att avgöra både vilken hjälp jag behövde och i vilken omfattning. Jag skämdes. Skämdes över hur det såg ut, över att jag inte kunde hålla ordning och, inte minst, över att jag inte ens klarade av att hålla mig själv ren. Inte fyllda 50 år och behöva hjälp med det mest basala. Någonstans inom mig fanns en känsla av att jag nog ändå borde klara av det, även om förnuftet sa annat. Jag kunde ju inte ens gå utan hjälpmedel. Rollator ute och kryckor inne.

human-874979_1920
Även rollatorn borde jag ha klarat mig utan. Jag var inte gammal nog. Men den var nödvändig för att jag skulle kunna gå. Jag ville inte tänka på rullstolen jag hade när jag behövde vara borta längre stunder. Idag är Permobilen en välsignelse och en frihet.

Att vara under 50 år och inte ens klara av sin egen hygien. Jag hade varit sjukpensionär i nästan fem år. Jag saknade utmaningen i ett arbete och att få använda den kunskap jag skaffat mig genom många års studier. Tankarna for genom mitt huvud i en lika kaosartad röra som det var i lägenheten. Med tankarna följde känslor som jag då inte förmådde sätta ord på. Det gjorde för ont. Ensamstående. Jag  hade strax innan gått igenom min andra skilsmässa. Jag orkade inte leva ihop med en man som dels inte ville ha hjälp av något slag, dels inte lyfte ett finger för att göra något hemma. Han förstod varför jag ville skiljas och skrev på skilsmässohandlingarna  utan bråk. Vi förblev vänner och dryga året efter skilsmässan tog jag hand om hans begravning. Alkoholen tog allt, även hans liv.

gambling-256369_1280
Utöver alkoholen fanns onlincasino. Jag kom att avsky dessa spel och gör så än idag.

Ensamheten var och är underbar. Kaoset avskyvärt. Skammen var en ständig följeslagare, även efter skilsmässan. Jag blev allt sämre både psykiskt och fysiskt och fick ringa fler samtal till biståndsbedömaren. Jag behövde mer hjälp allteftersom kroppen sa ifrån och smärtan ökade. Fortfarande hade jag jobbigt med att jag inte klarade min egen hygien. Det var någonstans lättare att ta emot hjälp med städ och disk. I synnerhet när jag inte behövde skämmas över tomma ölburkar och spritflaskor överallt.

bad-1253889_1280
Idag är jag helt beroende av hemtjänstens insatser. Utan dem skulle jag inte kunna bo i min egen lägenhet.

Idag har jag accepterat att jag inte klarar mig själv, att jag behöver hjälp med alla basala behov och mycket därtill. Det är inte roligt att inte ens klara av det mest intima själv för att händerna sviker, axlarna inte alltid sitter rätt och hela kroppen värker. Skammen har jag lagt undan. Istället njuter jag av att dels få duscha varje morgon, dels ha ett välstädat hem – tack vare hemtjänsten. Men det har tagit några år att komma hit och somt känns fortfarande jobbigt att be om hjälp med. Och det får vara jobbigt för jag vet att för de som hjälper mig är det inte något konstigt. Jag är inte ensam.

bathroom-1228427_1920
Städat och fint i hela lägenheten tack vare hemtjänsten.

Berätta gärna hur du tänker kring detta att vara beroende av andra för att hålla både sig själv och hemmet rent. Har du tankar kring beroendesjukdomar, alkoholism, onlinespel eller kanske något helt annat är du välkommen att dela dem.
Visningsbild:

soap-864951_1920
Alla har rätt att få känna sig rena. Även om man inte klarar att tvätta sig själv.

Rosor, livet och att vara fel

gk-18-september-blommar-rosorna-1-2
Rosor blommar i i Örebros trädgårdar den 4 oktober 2016 (Foto: Göran Kangedal)

För andra året i rad har vi kunnat njuta av en varm höst. Så varm att blommor som hör sommaren till satt ny knopp och blommat om. När fotograf Göran Kangedal delar bilder på rosor och prästkragar som blommar i början av oktober, och andra berättar att midsommarblomster och hundkex blommar för fullt på ängsmark i Örebrotrakten, då väcks hos mig tankar på livet och meningen med livet. Hur jag hanterar det oväntade, det som inte blir som förväntat. Jag tänker mig tillbaka och försöker minnas vad jag förväntade mig av livet vid olika åldrar. Plockar fram minnen som börjar någonstans kring skolstarten och strax innan. Med dem följer också tankar kring vad som har format mig till den individ jag är idag. För hur det än var – jag fick inte det liv jag trodde att jag en gång skulle få. Barndomens och tonårens förväntningar på livet visade sig vara en chimär på många olika sätt. Men vad blev det då?

gk-orebr-hogertrafikomlaggning-1967
Örebro 3 september 1967 (Foto: G.K.)

1967 var jag fyra år och just omläggning från vänster- till högertrafik. Jag minns det inte men mina minnen börjar i slutet av 1960-talet. Jag minns mig själv som en nyfiken, vetgirig flicka som tyckte bäst om att umgås med vuxna. Några minnen som etsat sig fast hos mig är minnen där jag hjälper min far med att skärpa kedjan till motorsågen, likväl som att tillsammans med tonårspojkarna inom ungdomshemvärnet ta isär och sätta ihop K-pisten. Jag visste hur man gjorde även om styrkan i mina händer inte räckte till. Kanske var jag i sexårsåldern och allt ville jag veta. De vuxna, framförallt min far och farfar, svarade på alla mina frågor. Då var jag pojkflicka, som de sa. Men leka med andra barn var svårt. Jag förstod inte dem, kunde inte lekarna och de förstod inte mig. Vuxna var lättare. De svarade på mina frågor och berättade jag i skolan fick jag höra att jag var konstig, äcklig och en massa annat som bara gjorde att jag blev ledsen. När inte vuxna fanns tillhands gick jag, som jag skrivit om tidigare ofta till en ladugård där korna och kalvarna var mina vänner.

child-561220_1920
Jämnåriga barn gjorde mig ofta ledsen. Jag förstod inte deras reaktioner när jag berättade.

Jag förstod inte vad som var fel i det jag berättade för klasskamraterna. Jag berättade om det jag gjort, det jag upplevt och varit med om. Jag berättade om ladugården, korna och kalvarna och fick någon gång när jag var mellan åtta och tio år öknamnet ”kopiia”. Dels för att jag var kobent, men också för att jag trivdes med att vara med i lagården hos mina grannar. Först drömde jag om att bli veterinär, men det var en ganska kort period. Jag tror att den drömmen försvann bland annat av allt jag blev kallad för. Sedan skulle jag bli sekreterare. Det var under mellanstadietiden. Jag ville bli sekreterare för att jag ville skriva. Skrivandet hade följt mig sedan andra klass, men även där fick jag snart reda på att det jag skrev var fel. Om fröken någon gång läste upp det jag skrivit för klassen visste jag vad som väntade på rasten. Minnen som kommer nu när jag skriver. Fortfarande förstod jag inte varför de andra gav sig på mig. Om någon annan i klassen berättade något de upplevt var det OK, men inte när jag gjorde det. Men kalvarna kunde jag berätta allt för!

cow-1119301_1920
Att sitta i kätten hos spädkalvarna gav både värme och tröst.

Sjunde klass, ny skola, nya klasskamrater. Men utanförskapet följde med. Skillnaden var lärarna. Högstadielärarna kallade mig inte för dum, vilket lärarna på mellanstadiet gjort. Och jag drömde fortfarande om yrken där jag fick skriva, men skoltröttheten tog tag i mig och helst ville jag börja arbeta direkt efter nionde klass. Så blev det inte.  Något hade hänt på de tio åren från sex till sexton. Som barn höll jag på med praktiska saker, men det tappade jag bort på vägen någonstans under uppväxten. Kanske på grund av EDSen och smärtorna jag hade av och till, kanske på grund av att jag inte alls klarade gymnastiken. Det blev genom åren allt vanligare att jag fick åka direkt från skolan till vårdcentral eller sjukhus. Jag gjorde ett misslyckat försök på gymnasiets musiklinje. Rektor för musikklasserna talade om för mig att min styrka låg i de teoretiska ämnena. Han rekommenderade mig musiken som hobby och en satsning på ett yrke där jag fick använda min förmåga att skriva och att förstå teoretiska resonemang. På något sätt kan jag se att det knyts ihop med mina första skolår då jag var vetgirig och lärde mig mycket av att vara med i sammanhang såsom föreningsarbete och liknande. Jag lyssnade, frågade och tog till mig svaren. Men återigen kunde jag fel saker. Jag lärde mig att jag var fel och förstod fortfarande inte varför.

gk-4-oktober-16-blommar-det-i-tradgarden
Under uppväxten, framförallt i skolan, var jag precis lika fel som att denna prästkrage sätter knopp och blommar i början av oktober. (Foto: G.K.)

Jag blev någonting så småningom. Efter några år på högskolan hade jag en fil.kand i psykologi och var utbildad personalkonsulent. Jag fortsatte att läsa främst beteendevetenskapliga ämnen på deltid och arbetade parallellt till dess jag hade så pass mycket utbildning att jag kunde kalla mig för beteendevetare. Jag fick knappt sju yrkesverksamma år som just beteendevetare innan sjukdomen sa ifrån och jag blev sjukpensionär. Drömmen jag hade när jag läste på universitetet om att bli forskare och innan jag fyllt 40 år ha disputerat sprack. Den också!

gk-4-oktober-16-blommade-det-i-tradgarden
Drömmen höll inte för verkligheten… (Foto G.K)

Varför accepterades de andras upplevelser men inte mina under skoltiden? Idag har jag tankar och teorier, men inga egentliga svar.
Visningsbild:

gk-4-oktober-16-blommar-rosorna-i-tradgarden
Rosenknopp den 4 oktober, Örebro (Foto: G.K.)

Vad tänker du när du läser om drömmar som sprack, om att vara fel och framförallt – om att inte förstå varför? Varför gick det så lätt att vara tillsammans med vuxna men inte med de som var jämnåriga?