Att vilja, men inte orka

Tanken idag var att skriva om Första Advent. Men så hände något.

Adventstid och kommande jul är en viktig del, men perspektivet blev inte såsom tänkt. För även som funktionsbegränsad vill jag ha mitt hem pyntat inför helgerna. Men hur ska jag orka? Smärtan har mig i sitt grepp idag. Veckan som gått har varit jobbig med flera vårdbesök. Vårdbesök innebär långa resor och timmar borta från hemmet. Min högra sida av kroppen håller på att säga upp sig. Den värker mer än vad som är acceptabelt, mer än vad som egentligen är rimligt för att skriva. Men idag går viljan före och så blir det vila kommande vecka.

Kristi Törnekrona tillsammans med Aloe Vera (Foto: A. Karlsson)

”Alla har vi våra kors att bära. Han bar sitt helt öppet” Så sade en god vän till mig för många år sedan. De orden har fastnat. Han, Jesus, bar korset öppet och synligt. Att bära sitt kors öppet var inte accepterat då och är det inte idag. Vi ska inte klaga. Vi ska inte tala om det som är svårt och jobbigt. Om någon frågar hur jag mår är det förväntade svaret bra – och själv då? Att tala om hur jag i realiteten mår vill ingen höra. Det blir jobbigt och samtalet brukar då ta slut snabbt. Jag vill mycket och klarar litet. Att tala om hur jag mår är att väcka tankar hos motparten om dennes egen förmåga/oförmåga. Vi bär inte våra kors öppet. Adventstid. Otto Olsson

Min ork räcker inte till det jag vill göra. Den möjlighet som återstår om jag vill ha mitt hem pyntat inför kommande helger är att be om hjälp. Städningen av min lägenhet ordnar hemtjänstens rara personal. Det blir inte någon extra julstädning, men lägenheten är iallafall ren. Adventsbelysningen fick jag lördag före Första Advent uppsatt av anhöriga. Därför har jag nu stjärnor och ljusstakar samt en bordsgran som lyser vackert. Senare kommer jag att få hjälp med att plocka fram de ärvda tomtarna. Samtidigt byttes också gardiner i sovrum och kök. Det som återstår nu är att byta till juldukar. Men, att sitta och se på när andra gör jobbet åt mig känns, även om jag aldrig var särskilt duktig på detta med att städa och pynta. EDSen har ställt till bekymmer långt innan jag fick diagnosen.

Det som saknas nu är julblommor. Likaså en del julklappar. Många julklappar har jag samlat under året men några få saknas. Men hur ska jag orka slå in paketen? Allt detta som gick utan att jag behövde fundera över det. Nu bygger det berg. Mina händer klarar precis tangentbordet, att trycka ned de lätta tangenterna gör ont. Det sprängvärker i höger armbåge, underarm och hand. Svullet och knöligt från tumbas till armbåge. Att hålla en sked, eller ännu sämre, en mugg börjar vara på gränsen för vad jag klarar med höger hand.

Julbak och matlagning är inställt. Jag saknar det. Kakor och bullar köps färdiga. Skinkan köps färdigkokt, bara att griljera. Det blir inte en sats av ”Kungens pepparkakor” som om degen kavlades tillräckligt tunn räckte till cirka 600 pepparkakor, blandade storlekar. Inga lussekatter eller småbröd heller. Inte ens en mjuk lingonpepparkaka. Allt detta som tidigare hört julen till. Att baka har alltid varit roligt och jag saknar att sätta händerna i en deg och doften av nybakt bröd. För tio år sedan bakade jag på 25 till 30 kg mjöl/månad. Matbröd och vetebröd. Ibland småbröd och så de obligatoriska kladdkakorna. Det var bakning minst en gång i veckan, inte sällan två. Och brödet tog slut. Pojkar i övre tonåren saknar botten. Men det var en annan tid, en annan plats. Drömmar…

Så kastas jag åter till verkligheten på ett brutalt sätt. Smärtan kör över mig med krampande händer. Ett snabbt byte från höger till vänster hand för att slippa tappa muggen, men försent. Känner hur kaffet rinner över mig – igen. Haklappen fångar upp större delen, men där är ändå tillräckligt mycket för att blöta ner både tröja och byxor. Denna gången var jag dessutom helt vaken. Att muggen välter när sömnen tar sitt är en sak, men klarvaken. Vrede över hur lederna trilskas och värker och har tappat i funktion. Handen som ett löst bihang till armen. Ändå så vansinnigt ont.

Julen knackar snart på dörren. Ibland vill jag avblåsa allt och säga att det blir ingen jul i år. Jag orkar inte en jul till. Men eftersom det är en utopi får jag istället ändra traditionerna. Det tog sin början föregående år genom att vi samlades vid flera tillfällen. Istället för att samlas alla samtidigt som utesluter mig dels på grund av permobilen, dels på grund av nedsatt ork, samlas vi i mindre grupper om fyra till sex personer hemma hos mig. Mina gäster ordnar med mat och kaffe och vi delar på inköpen. På så sätt kan jag delta i julfirandet. Alternativet hade varit en familjesamling såsom tidigare, men utan mig då jag inte kommer in hos mina anhöriga med permobilen. Nya förutsättningar skapar nya traditioner.

Fem bilder från trakterna mellan Västergötland och Närke från föregående vinter. (Foto: P. Svensson)

Med dessa ord önskar jag alla mina läsare en trevlig Första Advent och en härlig inledning på adventstiden under kommande vecka. Kanske kan vi få lite vinter, men till dess hoppas jag ni kan njuta av några vinterbilder och av Helen Sjöholms ljuva stämma i Koppången.
För er som, likt mig, saknar FM-hundarna är min förhoppning att åtminstone någon ska komma på gästspel till Livets Skiftningar innan jul. Till dess – en fartfylld vinterbild med en annan hund. Jag, Pipili, återkommer med ett nytt inlägg nästa helg om orken räcker till.

Skidbacke i Askersundstrakten (Foto: P Svensson)

Visningsbild: Adventsljus

Berätta gärna om dina minnen, tankar och reflektioner kring adventstiden och julen. 

Alla behövs?

Fredagen den 9 september presenterade Försäkringskassan en ny kampanj: Laget Sverige

”Alla behövs i Laget Sverige” – men bara om du har eller kan återfå någon form av arbetsförmåga.

”Alla behövs i Laget Sverige” är Försäkringskassans slogan. Livets bilder gjorde mig uppmärksam på denna kampanj, och den fick mig att börja gråta. Jag gråter sällan, kanske för sällan, men Försäkringskassan tilldelas en eloge. Ni har lyckats att få mig riktigt ledsen. Ledsen så att det gör ont, mer ont än vanligt. ”Alla behövs” – det är starka ord, ord som uppmuntrar, ord som ska ge kraft och mod och få oss att tänka positivt. Det är en uppmaning att ta tillvara på så kallad restarbetsförmåga, tror jag iallafall. Jag läser kampanjen och jag läser bloggaren Livets Bilder. Hade jag inte läst den texten kanske det dröjt innan jag uppmärksammat kampanjen. Nu har jag, tyvärr, gjort det och den kängan jag fått kommer att sitta i. För vilka är ”alla”? Alla som i alla som bor och lever i Sverige? Alla som har gått ur skolan? Alla som idag har ett arbete, men är sjukskrivna? Alla som inte längre kan arbeta alls? Alla unga, gamla, medelålders? Alla friska, sjuka, med anställning, egna företagare, arbetslösa? Vilka är alla i ”alla behövs i Laget Sverige”?

Alla?

Hur jag än läser Försäkringskassans text hittar jag inte någonstans en beskrivning av vilka ”alla” är. Däremot kan jag dra slutsatser om vilka som menas med alla. Med alla menas de som är i arbete och är friska, de som är sjukskrivna på hel- och deltid och underförstått, dem som har arbetsförmåga i någon utsträckning. Alltså även arbetslösa på hel- och deltid. Det centrala begreppet blir arbetsförmåga. Alla vi andra, som av olika anledningar saknar någon form av arbetsförmåga, räknas inte. Vi tillhör inte gruppen ”alla”, trots den kompetens vi många gånger besitter och skulle kunna dela med oss av på olika sätt. Men vi klarar det inte genom lönearbete eller eget företag. Alla vi med sjuk- och aktivitetsersättning. Vi finns inte. Vår kompetens är värdelös. Vi är värdelösa. Kompetens och kapacitet likställs. Men det är två skilda begrepp, vilket nedanstående bild från Livets Bilder illustrerar:

Här är exempel på vad som krävs av en arbetsterapeut som är yrkesverksam.

Många av oss som av olika skäl inte kan komma tillbaka till arbetsmarknaden har fortfarande kvar vår kompetens, den rosa halvan av bilden visar. Givetvis kommer kompetensen att minska med åren i vissa delar och öka i andra. Vi får en god kompetens vad gäller att vara patienter, om våra egna sjukdomstillstånd och mycket mer. Vi tappar en del i yrkesrollen då yrket utvecklas och ny kunskap kommer till. Att söka upprätthålla sin yrkeskompetens är hart när omöjligt när jag inte längre är yrkesverksam och använder mig av densamma.  Att upprätthålla min kompetens kräver en kapacitet jag inte har. Det kräver, som regel, också möjlighet att kunna använda mina kunskaper. Återigen brister kapaciteten, inte kompetensen. Försäkringskassan går ut med att vi alla behövs. Men vi behövs uppenbarligen inte. Vi som inte har kapaciteten kvar att upprätthålla dels vår kompetens, dels vår förmåga att använda den. Detta fick mig att börja gråta. Om jag kunde skulle jag börja arbeta på måndag. Fast jag har inte något arbete kvar att gå till. Och inte kan jag gå heller. Jag får inte lämna lägenheten utan att någon följer med mig, trots Permobil. När gråten lättade kom ilskan. Vad har Försäkringskassan för ursäkt för att exkludera oss? Vi må sakna kapacitet för att utföra ett lönearbete, men på något vis

Eldrivna rullstolar, här i form av scooter med en vanlig maxhastighet omkring 15 km/h. Mitt förflyttningssätt är Permobilen, som fungerar både inom- och utomhus och har rask promenad som högsta hastighet (ca 7-8 km/h)

borde vår kompetens vara värd att ta tillvara. Vi kanske kan dela den med någon en kort stund ibland. Om inte annat när vi besöker vården. Kanske kan behandlaren lyssna på vad vi har att berätta om oss själva och vår sjukdom. Jag är ju expert på min egen kropp, och ofta också på mina diagnoser, vad gäller reaktioner, smärta, symtom och mycket annat. Jag behöver vårdens kompetens också för att få så bra behandling som möjligt, behöver deras expertkunskaper. Men då måste behandlaren veta hur jag känner det och hur jag mår. Min yrkeskompetens kan jag kanske, med hjälp, också tillämpa på min egen situation. Lyssna på mig när jag vill tala! Men jag kan inte rehabiliteras åter till yrkesverksamhet. Alltså tillhör jag inte gruppen ”alla”. Jag är därmed inte en del av Laget Sverige utifrån Försäkringskassans definition.

Långt från all sjukdom syns. Men exkludering känns.

Genom den definition som Försäkringskassan valt av begreppet alla, utesluts vi med sjuk- och aktivitetsersättning. En del som tillhör den gruppen kan återkomma till arbetsmarknaden om de får rätt stödinsatser. Framförallt kanske det gäller de unga med aktivitetsersättning. Alla kan inte yrkesarbeta, men det innebär inte att de saknar kompetens som skulle kunna komma arbetsmarknaden tillgodo. Som exempel kan nämnas ”hästtjejerna”*). De som mer eller mindre lever för att kunna vara i stallet. Hundfolket vars hundar gör att de håller sig så bra som det bara går. För mig kom dagen då jag fick lämna ifrån mig min hund, jag klarade inte av att ge min hund det hon behövde. Kapaciteten räckte inte till när jag blev sittande i rullstol. Men även om kapaciteten inte räcker för yrkesarbete,  kan kompetensen säkerligen komma andra till del. Som sagt – allt detta gör mig upprörd, arg och ledsen. Tänk om, Försäkringskassan, och inkludera istället för exkludera!

Visningsbild:

*) Hästtjejerna kan lika gärna vara killar, men här används begreppet då tjejerna är i majoritet.

”Alla behövs i Laget Sverige” är namnet på Försäkringskassans kampanj. 

Berätta gärna vad du tycker!

 

Tack till Livets Bilder.

Kompetens och kapacitet i arbetslivet

En analys av kompetens kontra kapacitet i arbetet som beteendevetare. Del 3 Kompetens, kapacitet och arbetsförmåga. En sammanfattning.

Artikeln bygger på den referensram för analys som Livets Bilder utarbetat. Livets Bilder har motsvarande analys för arbetsterapeuter. Länk till inlägget från Livets Bilder.

Bakgrund
Som yrkesverksam arbetade jag som beteendevetare/personalkonsulent främst inom offentlig sektor. Beteendevetenskapen omfattas av ämnena psykologi, pedagogik och sociologi. Därtill kommer ämnen såsom psykiatri/medicin, juridik, statskunskap, vetenskaplig metod och forskning, arbetsvetenskap med flera. Även frivilligt arbete inom försvarsmakten ingick i arbetsuppgifterna. I denna tredje och sista del är avsikten att knyta ihop de tre begreppen kompetens, kapacitet och arbetsförmåga samt  sammanfatta konsekvenserna av obalans mellan kapacitet och kompetens.

Ibland behövs en ytterst liten förändring för att rubba balansen och omintetgöra möjligheten till arbete eller annan aktivitet.

Analys och sammanfattning
För att arbetsförmåga ska finnas krävas både kompetens och kapacitet och en balans däremellan. Det går att vara överkvalificerad, dvs att kompetensen överstiger kapaciteten, under förutsättning att kapaciteten är tillräcklig för uppgiften som ska genomföras. Men obalans mellan kompetens och kapacitet påverkar individen och gör arbetsförmågan skör. En ytterst liten förändring kan stjälpa allt. Om kompetensen är långt över kapaciteten blir individen lätt uttråkad, tröttnar och tappar då viljan att fortsätta. Risken är stor att detta leder till en känsla av misslyckande att inte kunna prestera på den nivå individen är van vid och följden kan bli utmattning, bristande kapacitet och därmed helt förlorad arbetsförmåga.

Såsom beskrevs i del två i denna tredelade artikelserie, hade  jag under tiden som studerande och yrkesverksam hela tiden balanserat på gränsen för vad jag klarade av. Detta framkommer genom att deltidssjukskrivningar var vanligt förekommande. Kapaciteten räckte inte till att både studera och arbeta samtidigt, varvid den fysiska hälsan blev lidande. På senare år (strax innan 50 årsdagen) framkom en av flera förklaring till detta. Den genetiska sjukdomen Ehlers-Danlos syndrom, hypermobilitet med inslag av klassisk typ. I denna blogg kan ni läsa mer och de fysiska, psykiska och sociala faktorer som fanns och som till slut slog ut all  arbetsförmåga och resulterade i sjukersättning (tidigare kallat sjuk- eller förtidspension). Där finns också mer information om olika sjukdomar och dess uttryck. Se exempelvis ”Trötthet – de lux” om Addisons sjukdom.

Trötthet utan gräns. Att bara kunna somna oberoende aktivitet kan vara en följd av Addisons sjukdom och utmattning. Kapaciteten finns inte kvar.

Livets Bilder har i denna artikel redogjort för hur kompetens och kapacitet samvarierar och vilka konsekvenserna blir då det är obalans mellan kapacitet och kompetens. Artikeln visar tydligt att det krävs en balans mellan dessa för att arbetsförmåga ska finnas. Därför räcker det inte med att som så ofta sägs: Sänka kraven eller utföra ett mindre kvalificerat arbete. Saknas kapaciteten så finns inte heller någon arbetsförmåga oavsett hur (o)kvalificerat arbetet än är.

Balans mellan kapacitet och kompetens

När det gäller både sjukskrivning och sjukersättning har Försäkringskassan att utifrån läkares underlag och egen utredning avgöra den enskilda individen förmåga att yrkesarbeta. Vilka möjligheter har individen att kunna genomföra någon form av arbete för att klara sin försörjning? Ofta blir även Arbetsförmedlingen aktuell som medbedömare av arbetsförmåga. Om nu begreppen kompetens och kapacitet blandas ihop, ibland till och med likställs, kan detta få förödande konsekvenser för den drabbade individen. Detta är vad dels denna artikelserie, dels Livets Bilder påvisat tillsammans med Funkisfeministen i flertalet artiklar.

Vikten av att skilja på begreppen

Livets Bilder: ”Att inte skilja på kompetens och kapacitet kan få allvarliga följder. Därför får ni stå ut med att jag kommer jag att uppehålla mig vid ämnet ytterligare. (…) Att sänka kraven på kompetens sänker inte automatiskt kraven på kapaciteten och att sänka kraven på kapacitet sänker inte automatiskt kraven på kompetensen. De är variabler som är helt oberoende av varandra samtidigt som kapaciteten väldigt tydligt påverkar hur mycket en person kan utnyttja sin kompetens. Den som tror att nivån på kapacitet styr nivån på kompetensen och vice versa blir väldigt förvirrad av att träffa en person med hög kompetens som har mycket låg kapacitet. Detta händer enligt min erfarenhet ofta inom vården. Det är som att det ligger inbäddat i patientrollen att kompetensen måste vara sänkt bara för att kapaciteten är det.” (Kompetens och kapacitet – konsekvenser av att inte skilja begreppen åt 160805)

Det är först när de olika begreppen definieras och skiljs åt som en arbetsförmågebedömning kan bli korrekt.

Precis som att den som bedriver skogsbruk med nödvändighet måste kunna skilja dels tall från gran, dels döda träd från levande, måste den som gör en arbetsförmågebedömning kunna skilja på begreppen kompetens, kapacitet, arbetsförmåga och vilja. Vi är många som vill, men inte kan, arbeta.

Lika lite som en person som är rullstolsburen på grund av en tydlig fysisk skada som inte går att åtgärda, lika lite kan en person på grund av en icke synlig skada eller tillstånd såsom ME/CFS, NPF eller andra funktionsvariationer träna sig till en kapacitet som det saknas förutsättningar för.

Harmoni, lycka och balans går att finna även som icke yrkesarbetande. Att ge upp ett givande och roligt arbete är svårt och jobbigt. Det tar ofta lång tid att acceptera att det som skulle bli ens livsuppgift visade sig bli en mindre del av livet. Men genom god hjälp, väl underbyggda utredningar  och en vilja att göra det bästa av situationen utifrån just min förmåga, kapacitet och kompetens går det utmärkt att leva ett gott liv. Bedöm arbetsförmåga efter individens specifika förutsättningar, där kompetens och kapacitet är två av de viktigare begreppen. Framförallt – skilj dem åt!

Skrivandets glädje, mitt intresse för djur och natur och det som en gång var mitt yrke, beteendevetenskapen kan ingen ta ifrån mig, även om jag inte längre kan vara yrkesverksam. Jag kommer aldrig att kunna återgå i arbete, men jag kan nyttja den restkapacitet som finns och har genom bloggen som ett exempel funnit en sysselsättning som gör livet värt att leva, skapar glädje och förhoppningsvis även sprider glädje och kunskap till mina medmänniskor.
Tack till Livets Bilder och Funkisfeministen. Utan er hade inte denna artikelserie kommit till!

Hur vill och kan du använda din kompetens och kapacitet? Berätta gärna!

Länkar
Introduktion till artikelserien (reblogg)
Del 1 Kompetens
Del 2 Kapacitet

 

Kompetens och kapacitet i arbetslivet

En analys av kompetens kontra kapacitet i arbetet som beteendevetare. Del 2 Kapacitet

Artikeln bygger på den referensram för analys som Livets Bilder utarbetat. Livets Bilder har motsvarande analys för arbetsterapeuter. Länk till inlägget från Livets Bilder.

Bakgrund
Som yrkesverksam arbetade jag som beteendevetare/personalkonsulent främst inom offentlig sektor. Beteendevetenskapen omfattas av ämnena psykologi, pedagogik och sociologi. Därtill kommer ämnen såsom psykiatri/medicin, juridik, statskunskap, vetenskaplig metod och forskning, arbetsvetenskap med flera. Även frivilligt arbete inom försvarsmakten ingick i arbetsuppgifterna.

Ett team kan se ut på många olika sätt. Men kompetens och kapacitet tillsammans är nödvändigt för att teamet ska kunna fullgöra sin uppgift.

Efter ca 20 år som yrkesverksam och studerande samtidigt sade kropp och psyke ifrån totalt. Kapaciteten försvann. Tiden som yrkesverksam var inte sjukdomsfri. Långt därifrån. Många var åren med sjukskrivningar på deltid och många veckors somatisk slutenvård, framförallt på grund av smärtproblematik av olika slag. Heltidssjukskrivningarna var sammanhängande kortare perioder under de yrkesverksamma åren. Kapaciteten kom att bli sämre för vart år som gick. Detta bidrog till att försvåra att hålla kunskapsnivån, det vill säga kompetensen, intakt.

Analys
I föregående avsnitt, del 1, finns beskrivet olika yrken och arbetsuppgifter som grundlade kompetensen, det vill säga, det som behövdes för att kunna arbeta som beteendevetare. I många fall, framförallt då det handlade om att komma in på en ny arbetsplats, var nog känslan liknande den som en fallskärmshoppare har just i uthoppet. ”Var ska jag landa?” Kompetensen fanns och upprätthölls. Mot slutet av den yrkesverksamma tiden blev det tydligare att kapaciteten fallerade. Planerade möten glömdes bort, smärtan efter en föreläsningsdag var förlamande och det blev allt svårare att köra bil. Detta dels av smärta, dels av koncentrationssvårigheter. Utnyttjandet av allmänna kommunikationer ökade och förlängde redan tunga arbetsdagar.

Sista månaderna var kryckorna oumbärliga. Det gick någorlunda att kombinera kryckor och arbete som föreläsare/handledare. Men så kom då sommaren då detta arbete byttes mot rent vårdarbete på ett boende för psykiskt funktionsnedsatta. Lokalerna slitna och i två våningar utan hiss. I arbetet ingick förutom vård även mycket hushålls- och trädgårdsarbete. Kompetens var fortfarande densamma, men kapaciteten var borta. Det som återstod var sjukskrivning. Under hösten gjordes ett försök att genomföra en stresshanteringskurs. Tre föreläsningstimmar/vecka. Efter tre veckor kom insikten att även i det arbetet hade smärtan slagit undan kapaciteten. En föreläsning om tre timmar krävde dagar i sängen. Under föreläsningen var smärtan så svår att den slog ut förmågan att hålla samman gruppen och leda den framåt. Därmed avbröts också uppdraget och lämnades över till en frisk beteendevetare.

Att be arbetskamrater om hjälp med sådant som att ta på skor, knäppa en knapp, dra på en tröja, ta fram en kopp kaffe var inte hållbart av flera anledningar. En var ensamarbete… 

Detta visar på vikten av att skilja mellan kompetens och kapacitet. Att ”sänka kraven på sig själv” som så ofta sägs påverkar inte kapaciteten. Inte heller kompetensen. Hushållsarbetet blir ofta eftersatt, inte på grund av minskad kompetens, utan av förlorad kapacitet. Kraven sänks med nödvändighet, inte av fri vilja. Överfört till arbetet så gick det inte att genomföra en föreläsning med sänkta krav.  Kapaciteten fanns inte längre kvar. För en fullgod arbetsförmåga krävs att både kompetens och kapacitet är intakta. En viss kapacitetssänkning under begränsad tid (jmfr kryckor) kan, i vissa fall, gå att kompensera med hjälpmedel. Där kommer arbetsterapeutens kompetens och kapacitet till god nytta.

Oavsett ålder krävs både kompetens och kapacitet för att kunna att (kompetens) klara (kapacitet) genomförandet av någon form av arbetsinsats.

Erfarenhet, både i form av livs- och arbetslivserfarenhet kan också till en begränsad del ersätta något av förmågan (kapaciteten) därför att erfarenheten lärt effektiva och energibesparande arbetssätt. Ofta är dock detta under en övergångsperiod innan sjukdomen begränsat kapaciteten i så stor utsträckning att yrkesarbete (och även hushållsarbete) omöjliggjorts. Om rehabilitering sätts in vid rätt tidpunkt, och fungerar bra, kan kapacitet återfås. Kanske inte helt, men väl delvis. Det är därtill viktigt att komma ihåg att kompetens är färskvara. Viss kompetens utgörs av sådant som bibehålls, men när det gäller arbete såsom beteendevetare som här behandlas, är mycket färskvara. Det kommer hela tiden nya rön om hur exempelvis krishantering ska gå till, ny lagstiftning, nya tankar om handledning och så vidare.

Någon som minns hur fantastiskt det var när de elektromekaniska skrivmaskinerna kom, som dessutom hade raderband?

Den tekniska utvecklingen springer blixtsnabbt och det som var aktuellt för tre år sedan är idag antikt! Därför behövs, för att återfå arbetsförmåga, inte bara att kapaciteten blir bättre med rehabilitering. Det behövs också hos den enskilde kapacitet (förmåga att klara av) att komma ikapp och ha möjlighet att ta till sig ny kunskap. Detta kommer att tas upp i tredje och sista delen i denna artikelserier.

Att ha kunskapen för att klara av endera det yrke som individen arbetade med innan sjukdom/skada eller att skaffa kompetens, skola om sig, till ett för individen mer passande yrke kan vara ett sätt att återgå till arbete. Oavsett vilket krävs både färdigheter (kvalitet, kunskap) och förmåga (kvantitet, kraft och ork) för att kunna klara av en återgång till yrkesverksamhet på hel- eller deltid.

Vad är kompetens, kapacitet respektive arbetsförmåga? Vad behövs för att kunna återfå arbetsförmågan efter sjukdom? Berätta gärna om dina tankar kring detta!

Länkar
Introduktion till artikelserien (reblogg)
Del 1 Kompetens

Kompetens och kapacitet i arbetslivet

En analys av kompetens kontra kapacitet i arbetet som beteendevetare. Del 1 Kompetens

Artikeln bygger på den referensram för analys som Livets Bilder utarbetat. Livets Bilder har motsvarande analys för arbetsterapeuter. Länk till inlägget från Livets Bilder.

Analysen av arbete som beteendevetare/personalkonsulent utgår från denna bild som Livets Bilder innehar upphovsrätten till. Bilden är lånad med tillstånd av Livets Bilder.

Bakgrund
Som yrkesverksam arbetade jag som beteendevetare/personalkonsulent främst inom offentlig sektor. Beteendevetenskapen omfattas av ämnena psykologi, pedagogik och sociologi. Därtill kommer ämnen såsom psykiatri/medicin, juridik, statskunskap, vetenskaplig metod och forskning, arbetsvetenskap med flera. På frivillig basis tjänstgjorde jag några veckor nästan varje år under ca 15 år med liknande arbetsuppgifter inom försvaret. Utbildning till beteendevetare erhöll jag genom att läsa Linjen för Personal- och arbetslivsfrågor vid Högskolan i Örebro samt komplettera med enstaka kurser inom allt från Psykosomatiska processer till arbetsrätt, svenska och psykologi. Försvarsmakten bidrog med utbildning i framförallt utveckling och handledning av grupper samt kris- och katastrofpsykiatri.
Min huvudsakliga inriktning kom att bli arbete med grupper, både i form av handledning och utbildning. Därutöver även i samarbete med sjukgymnast och läkare, ledare för kurser i stresshantering samt även stödsamtal för enskilda. Stress och stresshantering kom att vara den enskilt största delen av arbetet både på individ-, grupp- och organisationsnivå. Arbetsmiljöutredningar med intervjustudier samt tillhörande rapportskrivning och att finnas som extern resurs vid trauma i arbetsgrupper var också förekommande arbetsuppgifter.

Analys
Den teoretiska kompetensen för att klara arbetet erhölls genom både civil och militär utbildning. Utbildningen omfattade ungefär ett tiotal års studier efter gymnasiet på högskola och internatkurser. Försvarsmaktens utbildning byggde till mycket stor del på upplevelse- och problembaserat lärande. Utbildningarna, som teoretisk kompetens och arbetslivserfarenheten som praktisk sådan skapade tillsammans den kompetens som krävdes för just de arbetsuppgifter jag åtog mig. Den praktiska kompetensen utvecklades genom många olika typer av arbeten såsom vårdbiträde och arbetsledare inom hemtjänsten, städerska, behandlingsassistent inom sluten missbrukarvård (Statens Institutionsstyrelse SiS), gymnasielärare i samhällskunskap och psykologi,samt (avtal som frivillig) stabs- och assistentarbete inom försvaret. Tillsammans skapade detta en grund för att kunna lotsa grupper och enskilda genom både snårig lagstiftning och kunskap om hur vi som människor fungerar under skilda förutsättningar. Yrket som beteendevetare krävde stor kunskap om hur människor fungerar och beter sig i grupp (jmfr flockbeteende) jämfört med beteendet som enskild person. Likaså krävdes kompetens om hur organisatoriska och samhälleliga strukturer påverkar dels den enskilda personen, dels arbetsgruppen i alla dess olika former.

Utbildningsdag

Under tiotalet år var  jag konsult inom företagshälsovården och där verksam som beteendevetare. En viktig kompetens som beteendevetare var medvetenheten om hur jag som person påverkade och påverkades av de som deltog i handledning eller utbildning. Fokus har varit på utbildning och åldersgruppen från gymnasieungdomar och yrkesverksamma inom offentlig sektor.

FM Lago och Labina visar tänderna. Foto: Jeanette Edsjö

Kunskap om hur människan fungerar tillsammans var grunden för att klara arbetet som beteendevetare. I det ligger att vara medveten om att vi som människor är flockdjur och agerar som sådana, i synnerhet under stress. Precis som bilden ovan där syskonen FM Lago och Labina talar om för varandra hur starka de är och i detta fall var FM Labina dels på hemmaplan, dels tik vilket är av betydelse i hundvärlden. Rangordningen mellan oss människor bestäms bland annat av socioekonomisk status, värderingar, kompetens, samt vilken tjänst som personen har. Av vikt är också samhälleliga och organisatoriska strukturer. Som gruppledare måste deltagarna dels känna förtroende för den organisation gruppledaren representerar samt ha tilltro till och förtroende för gruppledaren.

Utan förtroende – ingen utveckling, inget lärande och ingen möjlighet till förändring.

Att skapa förtroende som gruppledare kräver självinsikt och tilltro till sin egen kompetens. Förmåga att använda både teoretiska och praktiska kunskaper och erfarenheter. Varje föreläsning blev unik. En specifik kompetens utöver den ämneskunskap som krävdes var att söka få tillstånd interaktion inom gruppen och mellan mig som gruppledare och grupp. Kompetensen som krävs för att åhörare/gruppdeltagare ska kunna tillgodogöra sig kunskapen jag som föreläsare har att förmedla bygger även på förmågan att skapa en tillitsfull stämning i gruppen.

Det är först då det finns tillit finns som det sker en utveckling i gruppen. Teoretisk kunskap går att lära in utan tillit, men för att på ett bra sätt kunna använda den ökade kompetensen krävdes i de flesta fall förtroende och tillit. Detta då de ämnen som togs upp ofta handlade om det som ibland kallas för ”det svåra samtalet”. Samtal kring kränkande särbehandling, suicid både bland medarbetare och bland kunder, klienter, patienter, beroendeproblematik och mycket annat som berör våra innersta känslor. Två begrepp som ofta återkom var dels värdegrund, dels människosyn.

Absolut tillit till kollegorna och deras kompetens är i detta fall en förutsättning för att rädda liv. Gruppen betyder allt.

I nästkommande avsnitt kommer begreppet kapacitet att belysas. Kompetensen är nödvändigt, men inte tillräckligt för att kunna utföra en arbetsuppgift. Samtliga av ovanstående begrepp kräver också av den enskilde och gruppen kapacitet att genomföra ålagda arbetsuppgifter. Tredje och sista delen innehåller en diskussion kring  kompetens och kapacitet i relation till arbetsförmåga och vad som kan bidra till förlust av densamma samt en kortare sammanfattning.

Kompetens, kapacitet och arbetsförmåga.

TACK Livets bilder och Funkisfeministen för att ni båda introducerade begreppen och för möjligheten att få utveckla dessa begrepp ytterligare.
Hur ser du på begreppet kompetens? Vad är det för dig? Plocka gärna upp även andra begrepp i texten till diskussion och reflektion såsom exempelvis tillit, grupp, kunskap, värderingar…

Visningsbild: Tillit (arkivbild Pixabay.com)
Foto: ”FM Lago och FM Labina visar tänderna” Jeanette Edsjö

 

Kompetens och Kapacitet Reblogg

Att kunna och att klara av och skillnaden däremellan

Det är skillnad mellan att ha kompetensen för en uppgift, dvs att kunna och kapaciteten, att faktiskt klara av att genomför densamma.

Två bloggare har skrivit utmärkta inlägg om just skillnaden mellan kompetens och kapacitet. Livets Bilder och Funkisfeministen. Då de båda formulerat detta så bra väljer jag att Reblogga:

Det är rätt så märkligt. På ett sätt är jag exakt densamma nu som tidigare, men samtidigt är det väldigt tydligt att jag inte fungerar som förut.

Om jag utför en aktivitet på rätt nivå för mig, kan jag fortfarande prestera bra. Men trots rätt nivå och god prestation är kostnaden större och återhämtningstiden längre än när jag var frisk. Jag kan också pressa mig prestera på en för hög nivå under en kortare tid, men då blir kostnaderna ännu högre och återhämtningstiden ännu längre. Men resultatet kan ändå vara detsamma. Däremot kan min kapacitet krympa ytterligare.

Min kompetens finns fortfarande kvar – men min minskade kapacitet hindrar mig att använda den som förut.

Jag upplever att många har svårt att göra distinktionen mellan vad som är kompetens och kapacitet – och att dessa två helt skilda saker hela tiden blandas ihop i många olika sammanhang. Jag har upplevt det privat, i min rehabilitering när det gäller tex arbetsförmåga/arbetsträning, i vårdens utredningar, i diskussioner om skola, anpassningar, sjukskrivna i sociala medier mm. – och jag vet att det i värsta fall kan få förödande konsekvenser.

Men vad menar jag då, när jag pratar om kompetens och kapacitet?

Enkelt uttryckt skulle jag vilja säga att kompetensen är något jag har – medan kapaciteten är mina möjligheter att använda det jag har. (Livets bilder)

Här följer fortsättningen på inlägget: Skilj på kompetens och kapacitet!

 

Kompetens: Att veta hur jag gör när jag tvättar, diskar och städar. Kapacitet: Att faktisk klara av att tvätta, diska och städa. Det hjälper mig inte om jag gör lite, eller fuskar. Kapaciteten finns inte där ändå. Med min kropp finns inte möjligheten att klara att utföra hushållsarbete som ett exempel. Detta överför de båda bloggarna på olika situationer som många av oss funktionsbegränsade ställs inför.

För egen del så är bloggen Livets Skiftningar ett försök att upprätthålla den kompetens jag skaffat mig genom studier, kompetensen att skriva och berätta om olika saker. Svårigheterna uppstår när kapaciteten inte räcker. Det är då ni som läsare möts av svaret till kommenterade artiklar att det finns en uttalad mening att besvara, men kraften att göra detsamma saknas och jag ber att få återkomma med svar då kraft och ork finns. Det kan också innebära att artiklarna blir av annat slag. Artiklar som inte kräver en kompetens som jag saknar kapacitet för att skriva! Mina händer och fingrar lyder inte. Jag kan inte skriva, kan inte trycka ner tangenterna eftersom priset för det arbetet blir för högt.

Funkisfeministens inlägg på samma tema:
Kompetens eller kapacitet – Att skriva ett sämre formulerat mail kostar inte mindre ork

Tack till Livets Bilder och Funkisfeministen!

Jag vill utnyttja min kompetens… men kan inte!

Hur ser du på detta? Berätta gärna!