Adventsfrid och julstress

Jag önskar att jag hade haft orken att skriva en helt ny bloggartikel nu till Adventstidens början. Tyvärr vill varken kropp eller huvud vara med. Därför rebloggar jag 2016 års artikel skriven i Adventstid. Alla bilder i artikeln är från Tivedstrollen, dvs Per Svensson och Marina Pettersson

Advent står för ankomst. Idag är det kanske julens ankomst vi ser i första hand och som många väntar på. Men det är Jesu intåg i Jerusalem som vi firat idag, den 3 december 2017 i våra kyrkor. Jag saknar den festen som Första Advent är i kyrkan – Nyårsfesten. Glädjens fest. Ofta med trumpeter, körer och massor av sång och musik. Jag saknar också den glittrande snön en eftermiddag då solen är på väg ner och adventsljusen tänds i fönstren och på fasader, i träd och utomhusgranar.

Jag tackar er alla som läser och följer bloggen, trots den oregelbundna uppdateringen. Ni ger mig hopp – och det är stort för mig.

TACK ❤
GLAD ADVENT
//P-L

…och så en länk med lite musikalisk lek med Voglers Hosianna Davids son  Därefter en traditionell adventssång.

https://www.youtube.com/watch?v=GGbRrACKHKE

 

Livets skiftningar - från ett annat perspektiv

Som motvikt mot julstress vill jag idag bjuda på vackra vinterbilder. Bilder som inger lugn. Men skogen är levande och vem vet vilka som vistas där? Lite mystik bjuder fotograferna på även idag.

pers-30-nov-15-1
Adventstiden, som för många innebär en tid fylld av stress och jäkt. Julhandel, klappar och julmat och julbak. Helst hemlagat. Samtidigt är det avslutningar, Luciatåg, julbasarer och mycket annat. Tiden fram till jul må vara en väg, men knappast en väg där vi hinner stanna upp och bara njuta. Tanken att bara släppa taget och låta helgerna komma utan att stressa sönder sig känns behaglig, men är kanske ouppnåelig för många. Trots detta, vandra med mig och låt adventshelgerna bli fridsamma andningshål på vägen till jul.

Kan det vara Tomtemor som Per Svensson lyckats fånga på bild? Trots att julen står för dörren tar sig Tomtemor tid till en skogspromenad. Du som kan och har möjlighet –…

Visa originalinlägg 630 fler ord

Om advent, julkrubbor, julkalendrar – och lite annat också

Denna vecka, då de domar som avkunnades i söndags, på Domssöndagen, har som bekant Duritzan, en av den här bloggens mest uppskattade kommenterare, föreslagit ska kallas för ”[Domen vinner] laga kraft-veckan.  Mycket fyndigt uttänkt av denna Duritzan, måste jag säga. Jag kan bara hoppas, och önska, att även företrädare för Svenska kyrkan läser denna blogg och tar till sig Duritzans förslag, ty NÅGOT bör ju denna vecka, som utgör skarven/övergången mellan det gamla och nya kyrkoåret, heta.

Alltnog, på söndag är det 1 advent (andra föredrar att skriva Första advent, vilket föredrar du som läser detta?). Ett faktum som genast får mig som skriver dessa rader, GGV bbnewsab, att känna mig gladare till mods.

 
Eftersom det är jag som skriver en gästblogg, innebär det förstås att GGV Pipili fortfarande är ”tjänstledig”; hon har fullt sjå med att försöka få hjärna och händer/fingrar att samarbeta med varandra. Fingrarna rapporteras vara mycket olydiga, trilskande och ställande till hyss av samma slag som man kan läsa om i Astrid Limdgrens Emil i Läönneberga-böcker. 
 
Apropå det, dem andra gästbloggaren, Astrid Brefdufwa, är strängt upptagen denna vecka med att leverera magiska gullakramar till folk runt om i Sverige inför den stundande adventshelgen. 
 
Sedan Astrid, och jag, skrivit här på GGV Pipilis fina blogg om Malte Mullvads Magiska Hembageri och de fantastiska gullekramar som bakas där, har efterfrågan rakat rejält i höjden. Alla vill få sig ett smakprov för att testa, om de verkligen är så magiska som det påstås. Och det ÄR de faktiskt, det VET jag, och den insikten har fått mig att numera ha en stående beställning innebärande en daglig leverans av dessa magiska gullekramar.
 
Advents ankomst innebär att det är tvära kast som gäller. Först blev man alltså (förra helgen) påmind om Domens Dag (a.k.a. känd som Dies Irae, Den stora vredens dag). Och nu befinner vi oss i den vecka som (enligt Duritzan) erfordras för att de av Gud avkunnade domarna ska vinna laga kraft. Men när allt detta, äntligen, är överstökat, DÅ är det dags att fira 1 advent. Julens ankomst är nära. Ser man bra, kan man nog redan skymta julen i slutet på tidstunneln. Annars är det bara att gå in i valfri butik för att erhålla lite julstämning, antingen med eller utan glitter och redan pyntade granar  

Att julen firas till minne av Jesusbarnets födelse, vet nog de allra flesta. Fast alla har kanske inte alla detaljer helt klara för sig. Jag såg häromåret en julkrubba, som fick mig att haja till lite extra. Jodå, allt var med. Josef, Maria, Jesusbarnet i krubban, alla djuren i stallet. Men det var EN sak som jag reagerade på. Maria var avbildad med Jesusbarnet i sin famn. Fast samtidigt låg det i krubban ett nyfött barn där också. 
 
Jag vet inte hur skaparen av den julkrubban hade tänkt. Kanske menade hen att Maria fött tvillingar? Fast i julevangeliet står det inget om någon tvillingfödsel. 
 
Om man gör en webbsökning på julkrubba, kan sökresultatet bli så här: 
 

Vare därmed hur det vill (om huruvuida Jesusbarnet faktiskt hade en okänd tvilling eller inte).

Något som jag personligen ser fram emot lite extra är Sveriges Televisions adventskalender. Eller julkalender som den heter numera, eftersom den inte alltid startar just den 1 advent, såvida inte den speciella söndagen råkar inträffa just den 1 december (detta för att det alltid ska finnas just 24 luckor att öppna). 
 
Har man växt upp med SVT:s julkalender, då överger man inte denna decembertradition bara för att man har blivit vuxen. Man ser den ensam eller, om man har egna barn, gärna tillsammans med dem. Eller hur?
 
Om jag finge välja att göra en alldeles egen julkalender, skulle jag bakom lucka 1 i årets julkalender i så fall vilja ha GGV Pipili placverad, denna fina bloggs skapare och upphovskvinna. 
 
Det vore, anser jag, ett fint sätt att hylla henne och tacka henne för hennes idoga bloggande. GGV Pipili skulle på så vis kunna sägas slå an tonen för det trevliga julfirande som som förhoppningsvis väntar om en dryg månad. 
 
FDETDA: Hur är det? Tror du som läser dessa rader att GGV Pipilis kattsällskap, Drottning Akka, skulle passa utmärkt som lussekatt? 
 
Så här ser lussekatter ut:
 
Förslagsvis skulle Akka kunna dyka upp bakom lucka 12 i min egen privata julkalender. Inte bakom lucka 13, ty Luciadagen tycker jag bör vikas åt Astrid Brefdufwa, hon som ser till att alla gullekramar som kunderna runt om i landet har beställt hos Malte Mullvads Magiska Hembageri når fram till sina beställare på utsatt tid och i utlovat antal. 
 
Här kan du jämföra lussekatten med en bild på Drottning Akka. Ser du några likheter? (Det gör tyvärr inte jag, men Akka kan väl få bli lussekatt och hamna bakom lucka 12 i julkalendern trots det, tycker jag.)
 
win_20160709_00_00_42_pro
GGV Pipilis Akka har alltid varit innekatt. Hon är 12 år nu och har bott hos GGV Pipili i över 1,5 år. Frisk luft får Akka genom inhägnad balkong där hon kommer och går som hon vill. Akka kommer från  AppleRoads  katteri i Örebro. GGV Pipili själv lär ha blivit levererad av storken, i alla fall förtäljer ryktet det. Fast rykten kan man inte alltid lita på vad gäller sanningshalten, så tag gärna den uppgiften med en nypa salt. (Foto: Livets Skiftningar)
 

Nu till något helt annat – och därtill mycket viktigt. Vad eller vem tycker du, som läser detta, skulle passa bakom lucka 24 i den julkalender jag skissar på?

 

Själv anser jag att det står och väger mellan tre alternativ i denna min egen tänkta julkalender: 1) Jesusbarnet, 2) Jultomten – och så 3) Malte Mullvad själv, han som inte bara har hittat på receptet till dessa uppskattade och magiskt undergörande – för att inte säga jättegoda och nyttiga – gullekramar utan även är med och bakar dem, när han hinner, hemma i sitt  Magiska Hembageri. (De gullekramar som Malte själv bakar blir inte sällan lite sneda och vinda ity att han ser dåligt, mullvadar gör tyvärr det. Men å andra sidan har jag hört kunder berätta, att  just Maltes egenhändigt bakade gullekramar är extra magiska och goda, så de brukar sannerligen inte ratas utan de går åt som smör i solsken – om man säger så.)

Detta blev en ovanligt lång utvikning, ty det var faktiskt min mening att det här blogginlägget skulle handla om Sveriges Televisions olika julkalendrar genom åren.

 

Visste du att det finns en utomordentlig sammanställning av samtliga julkalendrar som visats sedan starten med Titteliture år 1960? Så vill du göra en nostalgisk minnestripp bakåt i tiden, kolla i så fall in vad som döljer sig bakom denna länk:   https://sv.wikipedia.org/wiki/Julkalendern_i_Sveriges_Television

Det fina med den Wikipediasidan är att man kan klicka på varje enskilt julkalendernamn för att därigenom få veta mer om just det årets julkalender. Friska gärna minnet, utifall att du har råkat glömma vad de olika julkalenderna hade för handling.

 
Faktum är att vi i denna Wikipediaartikel till och med kan läsa lite om den julkalender som snart ska börja sändas om en dryg vecka. Den heter  ”Selmas jul”.
 
Handlingen i ”Selmas jul” utspelar sig under de stora äventyrens och upptäckternas tid, kanske framför allt perioden 1880-1920. Till exempel när man med hjälp av luftballonger eller andra transportmedel försökte nå nordpolen. Eller när man med stora ångfartyg – tänk Titanic – lärde sig att relativt snabbt korsa Atlanten och andra stora hav utan att behöva dreja bi för att invänta förlig vind för att äntligen få lite vind i seglen. 
 
En av huvudpersonerna – vilka står i centrum för berättelsen – är åttaåriga Selma Traskvist (efternamnet indikerar att hon är en fattig flicka, så man kan förstå att hon gärna vill tro att Jultomten ska finnas på riktigt och ge henne och hennes familj en hjälpande hand eller två för att även de ska få uppleva lite julstämning). 
 
Den andra huvudpersonen är en mycket märklig person, en forskare vid namn Efraim von Trippelhatt (spelad av Johan Ulveson, känd även som Ville Vessla i 1989 års julkalender ”Ture Sventon, privatdetektiv”). 
 
Denne bisarre jultomteforskare von Trippelhatt är besatt av att kunna få bli den som slutgiltigt, en gång för alla, vetenskapligt, bevisar jultomtens existens. För den sakens skull har han låtit bygga ett alldeles eget luftskepp, med vars hjälp han, och Selma, beger sig mot Nordpolen, ty Jultomten sägs ju bo och leva där. (Att Jultomten skulle bo i Rovaniemi stämmer alltså inte, möjligen kan Jultomten ha ett fritidshus där i den finländska ”metropolen”.)
 
För att kunna erhålla och korrekt återge den rätta tidsandan har en hel del scener i ”Selmas jul” spelats in på platser som Skansen, Årsta slott och Haga slottsruin. Scenerna inifrån Efraim von Trippelhatts gravitationstrotsande luftskepp härrör dock från ett artificiellt nybygge, som de produktionsansvariga lät bygga upp i en inspelningsstudio. 
 
Visste ni förresten att arbetet med SVT:s julkalendlar brukar planeras ungefär tre år i förväg? Det innebär alltså att Sveriges Television arbetar med tre – ja, ibland rent av fyra – julkalendrar parallellt/samtidigt. Fast vad som är på G är hemlighetsstämplat. Inte ens Putins hemliga ryska agenter lär känna till något om kommande års julkalendrar. Säpo sköter sitt jobb med bravur – för en gångs skull.
 
Julkalendern brukar vara december månads stora snackis bland både barn och vyxna. Antalet tittare är stort, som regel över en miljon, ibland till och med mer än två miljoner. Så detta med SVT:s julkalender är en nationell angelägenhet. Nästan som ett prins- eller prinsessdop. 
 
Jag kan här nämna att av senare års julkalendrar har ”Barna Hedenhös uppfinner julen” från år 2013 legat i (popularitets)topp med 2,3 miljoner tittare samt ”Mysteriet på Greveholm – Grevens återkomst” från 2012 med 2,2 miljoner. Vem vet, kanske årets julkalender, ”Selmas jul” kommer att nå samma höjder?
 
År 1999 anordnades en omröstning om alla tiders bästa julkalender. Vid den omröstningen blev vinnaren ”Mysteriet på Greveholm” (från 1996; inte att förväxla med 2012 års uppföljare), tätt följd av ”Sunes jul”, ”Teskedsgumman” och ”Trolltider”.
 
Hur är det, har du som läser denna bloggartikel kanske en alldeles egen favorit bland SVT:s olika julkalendrar? Berätta i så fall gärna i kommentarsfältet här nedanför om vilken av dem som just du minns lite extra. 
 
Själv kan jag nämna att mitt hjärta klappar ett par extra glädjeslag för ”Albert & Herberts julkalender” från 1982. Den som också kallades för ”När hjulen står för dörren” (den dörr som åsyftas utgjorde ingången till Albert och Herberts skrotupplag, inne i vilket oordning och oreda städse rådde). Men den är så gammal, att kanske ingen annan än jag mnns den. Jag kommer säskilt ihåg en scen däri. Ett vattenrör hade sprungit läck, men Albert fann på råd. Han tog en halsduk och virade runt röret vid platsen för vattendroppet. En kreativ problemlösning, helt i min smak. 
 
Nu slut i rutan för denna gång. Både GGV Pipili och Astrid Brefdufwa hojtar i bakgrunden om att jag måste hälsa till er alla, som följer denna fina blogg, från dem också. Såja, nu är deras hälsningar vederbörligen framförda. 

Gnistrande snö – gisslande smärta

Nu är vintern på väg. Den slår sina lovar kring oss och gör sitt bästa för att skjuta undan hösten.

Djupedal, som ligger knappa 20 km från Askersund, får genom fotograf Per Svenssons bildspel visa vinterns försök att få fäste i område kring Norra Vättern. Visst är snön vacker och den lyser verkligen upp novembermörkret. Tänker att om två veckor är det Första Advent. Då lyser byar och samhällen upp. Ljusstakar och stjärnor, ljusslingor både inom- och utomhus skapar stämning och förväntan. Oavsett om snön är kvar eller inte så kommer ljuset till oss. Den veckan som i kyrkoåret är speciell för att den liksom inte finns med. Kyrkoåret avslutas med Domsöndagen och börjar med Första Advent. Men veckan däremellan? Vad finns där? Ursprungligen kom frågan från en krönika jag läste för så många år sedan att jag glömt var. Men funderingarna finns ändå kvar.
christmas-eve-436138_1920
Ljusen gör att det känns lättare. Smärtan, tröttheten och svårigheterna att styra händer och fötter blir lite lättare att bära när det kompakta novembermörkret bryts av både snö och av tända ljus och lampor. Orkeslösheten finns kvar. Den stör mig, mycket. Jag vill så gärna skriva mer än vad jag klarar. Därför kommer jag att försöka skriva ett inlägg i veckan en tid framöver. Som det känns just nu är det vad min ork räcker till. Däremellan kanhända vännen bbnewsab skriver något. Min önskan är att hålla Livets Skiftningar aktiv, om än med färre inlägg under en period.

anne-kanarieoarna11-kaktusar-nov-16
Kanarieöarna (Foto: A. Karlsson)

Smärtan kan ibland kännas som efter att jag tagit på kaktusens vassa taggar. Den bultande känsla som kommer efter själva sticken och som får mina händer att kännas svullna och smärtande. Smärtan i händerna gör att det blir allt svårare att skriva. Tillsammans med bristande ork måste jag lyssna till kroppen och minska ner aktiviteterna inte bara här på bloggen, utan också på sociala medier rent generellt. Tiden framför datorn är betydligt mindre nu än för bara några veckor sedan. Jag orkar inte. Kroppen och psyket behöver återhämtning. Därtill kommer att livet utanför datorns värld kräver sitt och då finns inte orken kvar. Vissa aktiviteter kan jag inte välja bort.

pers-kopp-pa-stubbe
En symbol för det trasiga. (Foto: P. Svensson)

Allt trasigt syns inte, allt går inte att laga. Men genom att försöka hitta det som är trasigt går det kanske att åtminstone förstå varför. Och så är det för mig många gånger. Jag har också hitta många dolda skador, men som sagt, det har också tagit mycket kraft. Nu ska jag lära mig vad jag kan laga och vad jag får leva med som är kantstött. Precis som koppen är det gamla skador och de vilar på en än äldre grund. Men det är inte bara trasigt och mörkt. Det finns mycket som är ljust och vackert också. Det måste också bli synligt. Och så är vi tillbaka till vintern efter en tillbakablick till varmare dagar och platser.

mp-blabar-i-sno-6-nov
Livskraft (Foto: M. Pettersson)

För trots smärta och bristande ork finns viljan kvar. Livskraften som hjälper mig att orka. En kraft som stundtals känns helt översnöad, men som ändå är likt blåbäret på bilden som envist håller sig kvar. Det är denna kraft som ska hjälpa mig att så småningom återkomma med fler artiklar. Problemet är att låta återhämtningen ta tid, då viljan är långt större än orken. Tröttheten kommer. Det är dags att avsluta artikeln.

mj-vinterbild-tvaran-umea
Bakom mörkret finns ljuset. (Foto: Privat)

Trötthet och smärta känns mörk och det är tungt att lyfta upp blicken ovanför träden. Men det är nödvändigt. Det blir att ta det stegvis till dess jag är åter och har återfått kraften.
Visningsbild:

pers-fallfrukt-och-sno
Snö och fallfrukt (Foto: P. Svensson) 

Tack till medarbetare och läsare. Tack för alla varma, uppmuntrande, ord från er alla. Utan er hade det varit än tyngre att så sakta kämpa sig tillbaka. Adventstiden står för dörren och vi ser nu fram emot ljusen att lysa upp vintermörkret med.
christmas-1075128_1920
TACK till fotograferna Per Svensson, Marina Pettersson, Anne Karlsson och min anonyme vän. Övriga foton arkivbilder från Pixabay.com.

 

 

Livsvandringen – skilsmässa, sjukdom och konkurs

Livsvandringen del 5 – Att bryta upp  ~ att byta liv

fall-1458757_1280

Att byta liv är som att falla handlöst…

Hon sitter i sin Permobil och tårarna rinner längs hennes kinder. Det har varit en svår Livsvandring och de minnen som kommer fram gör fortfarande så fruktansvärt ont. Ont på ett sätt som ett vanskött sår. Det syns inte, men känns desto mer. Ingen ser. Olle Adolphson sjunger i sin visa ”Trubbel” om att gå omkring ”i sitt Pompeji ibland ruiner” och så var det för kvinnan. Allt blev till slut som ruiner. Men vi hoppar tillbaka kanske 20 år eller så.  Kvinnan har sitt konsultarbete som egen företagare, men inte går det bra. Hon är duktig i sitt yrke men urusel som egen företagare. Och maken har inte gjort det lättare, precis. Och så kommer orden han sa: ”Jag har ju uppfostrat dig – också…” när de talade om barnuppfostran då de barn de hade hunnit få var i förskoleåldern. ”Jag har uppfostrat dig”. Han kunde ha gett henne en örfil av all sin kraft. Det hade nog inte gjort mer ont – men andra hade sett.

vasteras-central-church-208392_1920.jpg
Kyrkvärd. Hon älskade att tjänstgöra i kyrkan, få vara delaktig i både mässor och gudstjänster. Få läsa texterna. Då gjorde hon något för henne värdefullt. Men det fanns hinder och mörka moln.

De var på väg till kyrkan. Hon skulle tjänstgöra. Som vanligt sena och hon visste att kyrkvärdskollegorna inte skulle vara glada. Men att komma iväg i tid var nästintill omöjligt. Han var alltid sen. Som ett barn vägrade han gå upp och drog ut på tiden. Ledsen, så ledsen. Upprörd, skakig. Så ledsen att när hon väl kom till kyrkan klarade hon inte av att tjänstgöra. Vad hon inte visste var att kollegorna och prästerna sett och förstått mer än hon själv gjort. Hon skakade nu också trots att det gått så många år. Barnen var vuxna, utflugna sedan flera år tillbaka. De bröt upp tidigt och skaffade sig sitt eget och hon förstår. Rätten hade dömt till hans förmån när det gällde var barnen skulle bo. Hon bedömdes inte trovärdig då hon berättade vad han gjort henne. Men det var med det som med så mycket annat. Det tog henne år att förstå att de inte trott henne. Utredningen socialtjänsten gjorde inför den rättsliga processen var så undermålig, att om hon hade presterat liknande på sitt konsultuppdrag hade det varit avslutat dagen efter och hon hade inte varit välkommen tillbaka. Det kunde hon, som bland annat var utbildad utredare, bedöma iallafall. En sång kommer upp: ”Ett brustet Halleluja”

broken-glass-598259_1920
Lika dold och gömd som den trasiga flaskan är, lika dolda var hennes skador och hon hade trampat på flaskan många, många gånger. Han gömde den i orden. Ingen såg, men den fanns alltid dold någonstans. Sönderskuren, osynliga skador. Han kastade sylvassa ord till henne, ofta, men dolde dem som om det var lite rart kärleksgnabb. Det var ”bomullen”  om det vassa som andra såg!

Känslorna av skam och skuld, framförallt mot deras barn skulle komma att följa kvinnan under många, många år efter att skilsmässan var ett faktum. Men hade hon inte gått, hade hon inte orkat leva vidare. Och någonstans djupt inom sig ville hon leva, trots allt!

woman-1006100_1920.jpg
Förtvivlan, skam och skuld. Dessutom skämde hon ut honom, hans mamma och deras barn genom att begära skilsmässa. Hur kunde hon bara komma på tanken att skilja sig från en så snäll man?

Mannen försökte på alla sätt att hindra skilsmässan genom att försöka ”köpa” henne med dyra saker. De hade sparat, gemensamt trodde hon, men alla tillgångar som fanns i äktenskapet var hans. Det fanns ett äktenskapsförord gällande fastigheten, trodde hon. När hon skrev på talades bara om det gamla torpet, inte något annat. Även bankens jurist hade betonat att förordet gällde hans mors föräldrahem, utan att nämna hur det skull komma att bli om det skulle bli en skilsmässa. Lånen som fanns stod däremot på henne.

document-428331_1920
Hon gick ur äktenskapet med skulder och enbart hennes personliga tillhörigheter. Allt annat var hans.

Kvinnan fick tag på en lägenhet. Han kunde inte hindra henne från att flytta. Och ett av barnen hennes sa att det var bra att hon flyttat. För nu hade hen fått se mamma glad. Hen hade aldrig tidigare sett sin mor glad. Skilsmässan innebar att hon bytte liv! Hon blev att må allt sämre, men skulle komma att arbeta i ytterligare några år samt hinna gifta om sig, starta ett nytt företag tillsammans med sin nya man och gå i konkurs innan hon blev sjukskriven på heltid. Bara dryga halvåret efter sjukskrivningen fick hon sjukersättning då både läkare och Försäkringskassan bedömde att det skulle bli en långvarig sjukdom. Att den skulle komma att bli varaktig trodde ingen – då. Hennes nya man kom att bli hennes livs kärlek men säg den lycka som varar. Vad hon inte förstod var att han var gravt alkoholiserad. Hon älskade mannen och hatade alkoholisten. En alkoholist som, likt så många andra med den sjukdomen, drack upp och sönder allt, inklusive företag, äktenskap och sitt liv. Efter några år blev det skilsmässa och snart därefter gick mannen bort till följd av alkoholism.

appartment-building-835817_1280.jpg
Efter separationen fick kvinnan en egen lägenhet. Hon flyttade dock ganska snart från orten, då det framkom att mannen bevakade hennes lägenhet.

Därmed är vi tillbaka till rubriken: Sjukdom, skilsmässa och konkurs. Det är de tre vanligaste orsakerna till att hamna på ekonomiskt obestånd, vilket hon också kom att hamna i, och där slutar vi denna del av Livsvandringen. Sista delen kommer att knyta ihop säcken och ta oss fram till hur kvinnan lever idag.

Vad skulle du ha sagt till kvinnan? Hur synligt tror du det var att hon levde i en mycket dysfunktionell relation?

Livsvandringen – kärlek, smärta och hårt arbete

Livsvandringen – man och kvinna  del 4

 

bed-1150578_1920

Han drog täcket över hennes huvud och höll henne fast. Panik. Hon kom inte loss. Han somnade med henne tätt intill sig. Till slut kom hon loss och han vaknade. Arg. Hon hade väckt honom. Han behövde sova. Han skulle jobba. Hon skulle ju bara plugga. Att hon också skulle jobba efter skolan var inget jämfört med hans arbete. Han hade nästan fem timmars sömn till, hon hade två. Gick alltid drygt tre timmar före honom på morgonen. Men det var många år sedan.

Hon satt i sin Permobil och drömde. Frukosten hade varit väl tilltagen med hembakt, fortfarande varmt bröd och bara fina pålägg. Riktigt smör givetvis och starkt kokt kaffe! En kylslagen försommarmorgon passade det bra med att både koka kaffe och grädda bröd i den. Men det blir lite extra gott då vedspisen används. Värdinnan hade bara en gäst per natt och bakade lite bröd var morgon. Trots en fantastisk, lite gammaldags frukost, fint rum (men dålig säng som väckte gamla minnen till liv.) Värdinnan hade frågat om hon ville följa med till den lilla kyrkan på Gudstjänst. Den skulle vara på eftermiddagen och hon hade tänkt sig att åka vidare så hon avböjde. Inte så många dagar kvar av sin Livsvandring. Hade Gudstjänsten varit på förmiddagen hade hon nog följt med. Nu nöjde hon sig med att stanna till vid den gamla stavkyrkan.

 

stave-church-1329629_1920.jpg
”En sliten, dåligt underhållen kyrka. Stiftet borde gå in, tänkte hon, och satsa medel för restaurering. Innan det är för sent. Visst används inte kyrkan ofta, men som sommarkyrka för bröllop och dop skulle den vara underbar för de mindre tillställningarna.”

Så satt hon då utanför kyrkan och lät tankarna löpa ett trettiotal år tillbaka i tiden. Då, när hon hade börjat läsa på högskolan. Hon var i tankarna inne på sitt tredje år. Det året som hon gick upp 50 kilo i vikt, var på fyra begravningar varav en med tre vita kistor. Tre ungdomar som i oförstånd gått ut på sjön med ett hemmabygge till båt. Två av de fem ungdomarna kom hem. Det var hennes andra begravning någonsin. Första begravningen hon någonsin var på var en äldre släkting. Sedan kom pojkarna och de vita kistorna. Hon och mannen hon levde tillsammans med bodde i ett nedslitet torp. Att leva i ett torp med tillhörande mark innebar ofrånkomligen hårt arbete. De hade under året som gått sedan de flyttade in dragit in avlopp och låtit borra efter vatten bland annat så att nu fanns lite moderniteter i hans torp. Badrum, varmt och kallt vatten. Men fortfarande värmdes huset upp med kaminer och vedspis. Elelement endast som stödvärme. ”Direktverkande ved” som de sa när någon frågade. Utöver det kom allt annat arbete på den lilla gården samt hennes städjobb och studierna. Och hjälpa svärmor förstås. Att kvinnan hennes son valt inte dög mycket till, och hur duktig hennes dotter var som minsann både arbetade och hade småbarn. Hon hade ju varit så mycket mer mogen än blivande sonhustrun då hon flyttade hemifrån vid 15 års ålder.

wood-358111_1920
Ved, ved och åter ved.  Veden skulle huggas och den skulle in under tak i vedbod och bara enkla plåtar uppsatta för att skydda mot den värsta vätan. Hon visste inte vad som var värst. Att hugga, stapla eller hämta in ved mitt i smällkalla vintern. Det hände ganska ofta att hon föll i vedboden, men hon sa ingenting. Det räckte med att han skällde på henne om hon inte hade hunnit få in ved eller få fyr i kaminerna om hon var hemma först.

Svärmor eldade också med ved, undantaget under den kallaste perioden under vintern då pannan eldades med olja. Men arbetet var detsamma. Ett lätt lyft och en vridning blev en muskelbristning i magen.Hon hade inte tid att vara sjuk. Just då pluggade hon 150 % och arbetade 75 % som städerska för att få  ekonomi att gå runt. Därtill kraven på hemarbetet som hon egentligen inte orkade. Mannen tog för givet att hon skulle orka hålla samma tempo som han kunde. Vad han inte tänkte på var att hon gick upp minst tre timmar tidigare var morgon än vad han gjorde, och lade sig senare. Alla helger gick till studier och arbete. Varje rast åkte kurslitteraturen fram. Hemma var det svårt att få tiden att räcka till att plugga. Kvart över fem på morgonen gick hon till bussen. Tre kilometers promenad och kom hem vid 22-23-tiden om allt gått bra. Promenaderna och bussresan till arbete och studier var hennes alldeles egna tid. Då kunde hon slappna av för en stund.Om ett och ett halvt år hade hon sin examen klar. Examensuppsatsen hade hon redan börjat skissa på.

reading-314991_1280
Större delen av kurslitteraturen var på engelska, så det krävdes lite arbete för att klara studierna. Fortfarande fanns mellanstadielärarens ord kvar i henne att hon var för dum för att läsa främmande språk.

Korta nedslag för 30 år sedan. Paniken då hon hölls fast. Förtvivlan och rädslan att gå och lägga sig utan att ha hunnit med allt. Det dåliga samvetet för att hon bara hade skummat delar av kurslitteraturen. Jobbet hade hon iallafall gjort ordentligt, men hon hade hållit på att svimma mer än en gång på grund av buksmärtor. Hon dröjde sig kvar på jobbet och försökte läsa ett kapitel till, men det gick inte. Bara att ta sig hem. Hon mindes alla storhelger hon arbetat och alla pikar hon fick för att hon inte var med på jul- och påskfirande för att hon arbetade. Samtidigt fick hon höra av mannen hemma att hon var lat och inte gjorde sin del av hemarbetet. Både utomhus och inomhus. Smärtan från fibromyalgin höll hon för det mesta tyst om. Hon hade fått diagnosen då hon var 18 år.

vacuum-cleaner-268148_1920
Orden ekade i hennes huvud: Lat, dum, oduglig, slö. Men hon hade gjort sitt val. Att göra det mannen sa var för henne att visa honom sin kärlek. Hon älskade ju honom över allt annat. Klart att hon gjorde som  han sa. Han visste bäst. Alltid!

Varför var hon så övertygad om att allt hon gjorde, gjorde hon av kärlek?

Stilla veckan – Påsk

En lekmannabetraktelse över Påsken och dess budskap

narcissus-707042_1920
Stilla veckan, Påskveckan, för tankarna till varför vi firar Påsk. En vecka som är som livet, som rymmer allt från den rikaste glädjen till den djupaste förtvivlan. Veckan inleds med Palmsöndagen. De som då var i kyrkan eller deltog i Gudstjänst på annat sätt fick höra eller läsa om Jesu intåg i Jerusalem. Hur han kom ridande på en lånad ung åsna, ett lastdjur. Men hyllades som en kung. ”Välsignad vare Han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden” Palmblad ströddes ut framför honom, mantlar lades på vägen. Kanske fick du ett Palmbladskors med dig om du var i kyrkan.
palm-618002_1280
Vad skulle krävas för att vi idag skulle hylla och hedra någon så? Vem skulle få oss att kasta våra kläder på marken som en hyllning? Vi rullar ut en röd matta idag då någon kommer som vi vill hedra och hylla. Men här kommer Herren, Messias ridande på en åsna och får folkets hyllning. Kungen kommer. Han hyllades som en kung, men var en av oss, lite som i den enkla sång ”Min kung och jag” som länkats till.
donkeys-218069_1280 Trådbild trillingarna
Men var alla så glada? De ledande i staden såg inte med blida ögon på honom. Han utgjorde ett hot mot dem. På något sätt skulle de bli av med honom. Han som påstods vara Guds Son. Under tiden samlar Jesus sina lärjungar till en sista måltid och Nattvarden instiftas.
last-supper-782314_1920
Men inte ens alla bland dem som stod honom närmast var ärliga. Sveket fanns bland lärjungarna. Rädslan skulle komma att få en av dem att förneka att han någonsin känt Jesus. En annan sålde honom för 30 silverpenningar. Petrus, som förnekar Jesus ”tre gånger innan tuppen har hunnit gala två”säger  till Jesus att han aldrig någonsin skulle kunna göra så. Han skulle förr gå i döden för Jesus. 

Hur ser det ut idag? Hur många av oss har någon gång sagt: ”Aldrig någonsin skulle jag kunna göra/säga så”? Har vi någon gång gjort eller sagt något vi tidigare sagt att vi aldrig skulle kunna göra eller säga? Vad gjorde att vi ändrade oss, att trots det som uttalats så bestämt, aldrig någonsin, aldrig. Ändå står vi där, likt Petrus när han förnekar att han känner Jesus, och kommer på oss själva med vad vi gjort eller sagt. Samvetsfrågor – visst är det så! Det är frågor som kan väcka obehag. De kryper inpå oss. Påskens budskap gör så. Det kryper innanför skinnet och blottar det som inte vill visas upp, även om det inte sker offentligt.
people-852427_1920
Kanske en situation som inte fanns när orden uttalades. En situation eller händelse som inte kunde drabba oss? Och så sitter den lilla människan i den situationen där vi sa att vi aldrig skulle kunna hamna. Aldrig… ändå är jag där.

Stilla veckans texter växlar mellan glädje och förtvivlan. Bibeltexten känns på något sätt så allmängiltig. Den må beskriva Jesu sista dagar. Samtidigt är berättelsen högaktuell idag också. Först förrådd, sedan utfrågad och dömd till döden. Några känner igen Petrus och konfronterar honom med Jesus: ”Visst känner du honom?” frågar de och Petrus förnekar. ”Aldrig har han sett honom förut”, så hör han tuppen gala. Först en gång, sedan ytterligare en gång. Då minns Petrus Jesu ord: ”Innan tuppen gal för andra gången ska du ha förnekat mig tre gånger…”
sorrow-699608_1280
Förtvivlan. Vad har jag gjort? Hur kunde jag göra så mot den som jag älskar över allt annat? Förtvivlan som skär genom allt, som öppnar upp sår som vi trodde var läkta. Hur kunde jag? Tre ord som skär rakt genom mig och jag som lovade, dyrt och heligt att aldrig, aldrig skulle jag kunna göra eller säga så.

Det går inte att ångra sig. Det gjorda går inte att få ogjort, det uttalade osagt. Förtvivlan, öppna sår, smärta. Smärta utifrån fler perspektiv finns i Påskens texter. Smärtan av att känna sig övergiven och inte hörd, inte lyssnad till. Smärta av att bli misshandlad, hånad, slagen. Ibland talas om Golgatavandring, en vandring som slutar i någon form av smärtsam upplevelse. Via Dolorosa, Lidandets Väg – den väg Jesu bar sitt kors. Men han orkade inte bära det själv hela vägen. Han fick hjälp. Vem hjälper dig att bära ditt kors?

fussen-244332_1280
Golgata

Men när förtvivlan är som djupast, när Golgatavandringen är över sker något. I samma ögonblick som Jesus dör så brister förhänget in till det i templet i två delar och det är öppet in till den del som förut bara prästerna fick gå in i, och då bara vid vissa speciella tillfällen. ”Då rämnade förlåten” står det i en äldre översättning av Bibeln. Men tanken finns att förlåten inte endast syftar på förhängen. Min tanke är att det är en dubbel betydelse i uttrycket ”då rämnade förlåten”. För i samma ögonblick som Jesus dog på korset blev vi förlåtna. Lyssna gärna till Spikarnas Lovsång.” Jag är förlåten, jag kan gå fri…” sjungs det i sången. Och kan vi förlåta, är det lättare känna frid, lycka och frihet.
jesus-light-578027_1280
Oavsett om du är troende eller ateist hoppas jag att du kan glädjas med mig. Påsken börjar och slutar i den största glädje. Gläds över att våren kommer, att livet vinner över döden. Att våren innebär en pånyttfödelse efter vinterns vila. Gläds över ljusets återkomst. Gläds över värmen. Gläds över allt nytt liv. Glädje och fest över livet!deichschaf-685670_1920

GLAD PÅSK

I detta inlägg är det musik ur den kristna sångskatten som jag valt att dela med er. Alla länkar går till olika sånger som på olika sätt förmedlar påskens budskap.

Vad betyder påsken för dig? Är det glädje och fest och ett par dagars extra ledighet? Eller ingen skillnad mot annars, schemat rullar oavsett färgen på datumet i almanackan? Kanske flyter dagarna in i varandra – finns skillnad mellan helg och vardag? Hur ser det ut för dig?
Dela gärna med dig av tankar, funderingar, reflektioner…
Alla kommentarer är varmt VÄLKOMNA!