Ett tips till alla hundälskare

Hej igen!

Har du som läser detta uppmärksammat att Sveriges radio för några veckor sedan började sända Klara Zimmergrens uppmärksammade radioprogramserie ”HUNDLAND” från 2014 i repris.

Själv kan/vill jag bara säga så här: Alla som har eller har haft någon sorts relation till hundar – egna eller andras – rekommenderas verkligen att lyssna på dessa program.

Här kan du läsa det pressmeddelande som gick ut hösten 2014, då programserien sändes för första gången:
Pressmeddelande 2014-10-15

Hundland – ny serie om kärleken till människans bästa vän

Hundland i P1 Klara Zimmergren och Frasse Foto: Jörgen Hinder

Hunden tar plats i allt fler samhällsfunktioner, som vakt, nos, livsviktigt sällskap eller vårdare. Varför väljer över en miljon svenskar att leva med hund och vilken är hundens viktigaste uppgift? Det och mycket mer får man veta i Hundland med start 3 november i P1.

I en serie på fem delar ger sig programledaren Klara Zimmergren ut på en resa genom Hundland. Från ålderdomshemmets sällskapsjyckar på remiss till hundrummet på Årstaskolan.

– Man kan ha hund av många olika skäl: Sällskap, motion, utställningar och tävling . Själv har jag hund för att de får mig att skratta, säger programledaren Klara Zimmergren och tillägger: Jag kan inte tänka mig ett liv utan hund, jag vill ha hur många som helst.

Möt den hemlösa Anne som inte skulle klara tillvaron utan Tjabo och hockeyproffset Tommy som fortfarande darrar på rösten när han pratar om Roffe. Hör Annika Östberg berätta om hundens förlösande kraft i fängelset och etologen Per om vad som skiljer hunden från vargen. Och är det verkligen av lojalitet som hunden skyddar sin ägare, eller vill den bara ha godis?

– Nästan alla jag träffat längs den här resan berättar om hur hunden tycks känna på sig och liksom veta vad vi behöver. Men samtidigt som många finner det lättare att leva med en hund än med en människa är det ju en i grunden ojämlik relation – det är vi som bestämmer när dom skall dö, säger Klara Zimmergren.

Hundland sänds i P1 under fem måndagar i höst, med start den 3 november. Sändningstid kl.10.35-11.00. Därefter finns programmet för efterhandslyssning på sverigesradio.se och i appen Sveriges Radio Play.

Om programledaren:
Klara Zimmergren är komiker, programledare i radio- och tv samt författare. För sin berättelse om längtan efter barn, beskriven i romanen ”Längtan bor i mina steg” och i hennes Sommar i P1 2013, har hon fått stor uppmärksamhet. Man har också kunnat se och höra henne i humorduon ”Mia och Klara” och som programledare för SVT:s Djursjukhuset. I höst kan man även höra henne i Zimmergren och Tengby i grannkanalen P4.

Pressbild
Hundland i P1. Klara Zimmergren och Frasse. Foto: Jörgen Hinder http://sverigesradio.se/Diverse/AppData/isidor/images/News_images/1191/3422216_1365_2048.jpg
http://sverigesradio.se/Diverse/AppData/isidor/images/News_images/1191/3422217_1365_2048.jpg
http://sverigesradio.se/Diverse/AppData/isidor/images/News_images/1191/3422219_2048_1365.jpg
http://sverigesradio.se/Diverse/AppData/isidor/images/News_images/1191/3422221_2048_1365.jpg
http://sverigesradio.se/Diverse/AppData/isidor/images/News_images/1191/3422222_2048_1365.jpg

Det avsnitt jag hörde nu senast handlade om två saker: 1) Vilken roll kan hunden spela i en människas liv? Samt 2) Hur tänker man som hundägare/hundälskare kring detta med att man förr eller senare kanske måste ringa det där samtalet till veterinären om att ”ta bort” – eller i klartext: avliva – sin fyrbenta vän, som man ju inte vill ska plågas i onödan?

Vad gäller hundens roll i en människas liv, så fick vi i det programavsnittet träffa ett före detta ishockeyproffs, Tommy, som berättade om sin hund Roffe. Tommy och Roffe var alltid tillsammans, de hängde ihop som långhalm och ler. Roffes naturliga plats under bilutflykter var att sitta i framsätet bredvid husse. Dock var det husse som körde bilen, inte Roffe.

Men det kunde bli problem ändå under dessa bilutflykter. Till exempel när Tommy var i färd med att dejta en tjej. Då fick tjejen nämligen finna sig i att sitta i baksätet i bilen, när de var ute och körde. För inte kunde hon sitta på platsen bredvid förarsätet. På Roffes plats. I hans säte. Det gick självklart inte för sig. Det insåg alla. Även tjejerna. Fast de flesta tjejerna accepterade inte att ”tvingas” sitta i baksätet. Att vara Tommys No. 2. ”Brädad” av en hund.

 

Det är inte utan att jag kan förstå det. Jag klandrar inte de här tjejerna. De har min sympati.

Så det är inte svårt att gissa att Tommy fick problem med de tjejer han dejtade. Att känna sig som den ständiga tvåan kan inte vara kul. Eller femte hjulet under personvagnen – om man säger så. När man inget hellre önskar än att få vara någons No. 1, den mest hyllade.

Nog om detta. Sedan var det i samma programavsnitt en intervju med en veterinär, som ofta ställde upp som den där personen som såg till att ge folks hundar den där sprutan, som skulle avsluta hundens liv här i jordelivet.

”Hur känns det, för en veterinär, att ta död på folks fyrbenta älsklingar?” undrade Klara Zimmergren.

Jo, förklarade veterinären, man måste lära sig att se kliniskt och yrkesmässigt på det hela. Jfr med en kirurg som måste vänja sig vid att ta en skalpell och helt sonika skära upp den patient som ligger på operationsbordetoch är i behov av hjälp.

Inte alla passar för den sortens jobb.

Men hur var det då med veterinärens egen hund, när den skulle ”tas bort”? Delegerades månne den uppgiften till en veterinärskollega?

Nej, löd svaret. Han tog själv hand om det ”borttagandet” också. Fast plötsligt stockade sig rösten på denne veterinär när han berättade följande: ”Min hund var van att få följa med mig till jobbet, så han var inte rädd, när han kom till min arbetsplats på veterinärskliniken. Han kände till miljön. Men när jag stack sprutan i honom, tittade han på mig med sina stora, nästan bedjande  ögon. Det var som han tänkte: ‘Men hallå husse, vad håller du på med nu? Så här brukar du ju inte göra med mig, när jag är här på ditt jobb och hälsar på.'”

”Den blicken från min hund glömmer jag aldrig”, avslutade veterinären. ”Den får jag nog leva med resten av livet.”

FDETDA: Här kan du läsa en artikel från i somras, i vilken GGV Pipili berättar om hur hennes älskade ZsaZsa tvingats lämna jordelivet på det att denna fina hund skulle slippa plågas och ha ont och lida/plågas:

https://wordpress2202.wordpress.com/2016/07/05/gammeltanten-zsa-zsa/

Läs det bloggartikeln. Om du redan vet att du har läst den, läs den då en gång till. I denna nya kontext som denna nya bloggartikel erbjuder.

Jag tycker att GGV Pipilis bloggartikel just visar vilken kärlek det ofta finns mellan hund och människa.

En hund går alltid ”all in” och är städse hängiven den husse eller matte som tar hand om den, ger den mat och ser till att den har det bra. En hund går aldrig bakom ryggen. En hund bluffar inte, ställer inte ut några fagra kärlekslöften för att sedan minuten senare gå bakom ryggen och i stället baktala sin husse eller matte. Svekfullhet finns inte på en hunds mentala karta.

Vilket får mig att erinra mig en äldre tant jag råkade komma i samspråk med för ett antal år sedan. Hon berättade för mig att när hon avled, skulle hennes hund minsann stå med i dödsannonsen bland de sörjande. Rent av stå på första plats – för att markera hur starka banen varit mellan henne och denna hund. Detta hade hon skrivit i sitt testamente att så skulle vara fallet.

Det hela var sålunda inte bara en stundens ingivelse. När dödsannonen dök upp i lokaltidningen något år senare, fanns hundens namn mycket riktigt med bland de sörjande. Jag minns att jag tänkte: Heder åt den gamla tantens barn som lät sin mammas högsta – och sista – önskan gå i uppfyllelse.

Apropå det: Hur är det? Har du som läser detta blogginlägg något minne att berätta som rör just din relation till just din fyrbenta pälskling? Dela gärna med dig av dina speciella minnen.

Och glöm inte att lyssna på programserien ”HUNDLAND” i Sveriges radio P1. Sista avsnittet sänds visserligen redan denna vecka. Men du kan alltid hitta alla programavsnitten på Sveriges radios hemsida; det är bara att skriva SVERIGES RADIO + HUNDLAND i din webbläsares sökruta. Alternativt kan du leta reda på HUNDLAND-programmen i Sveriges radio play-appen, om du nu skulle känna för det.

FDETDA: Ni har väl redan räknat ut det vid det här laget. Att detta blogginlägg INTE är skrivet av GGV Pipili. Utan av någon annan. Vem vet, kanske är det rent av GGV bbnewsab som lagt in den här artikeln på Pipilibloggen? Han är i alla fall starkt misstänkt för att ha varit framme och gjort det. Även om han, konfronterad, svarar med det klassiska ”No comments”.

Livsvandringen – ett nytt liv

Livsvandringen – från gammalt till nytt del 6

sunset-174276_1280
Hennes vandring börjar närma sig slutet. 40 år på en knapp vecka. Skogen som har varit hennes skydd byts nu mot mer öppna landskap både på resan och i minnet.

Så var då resan eller vandringen inne på sitt sista dygn. 40 år på mindre än en vecka. Det hade varit en jobbig, men på ett sätt nödvändig vecka. Att få rensa i minnets garderob. Lyfta fram, skaka av och lägga undan. Minnen är svåra att kasta bort. Men de går att lägga undan, snyggt och prydligt hopvikta. Då blir de lättare att bära och tar framförallt mycket mindre plats än om de bara är intryckta, skrynkliga, smutsiga och obearbetade. Till slut börjar minnena bli allt mer infekterade, lukta illa. De måste helt enkelt vädras, tvättas och vikas in för att individen inte ska bli sjuk. Kvinnan som gjorde sin livsvandring hade varit sjuk. Så sjuk att hon själv inte förstod att hon var sjuk. Inte heller psykiatrin förstod hur illa det var ställt först.

sad-900363_1280
Först när hon höll på att förlora sina allra bästa vänner på grund av att hon inte förstod att hon var sjuk sökte hon akut psykiatrisk hjälp. Det blev flera resor akut till dess en läkare skrev en remiss  och hon  fick behandling. En behandling som pågår fortfarande. Och vännerna har hon kvar.

Tankarna vandrar bakåt i tiden. Ett par år innan första skilsmässan. Hon hade blivit antagen till en utbildning, en kurs på två veckor om grupp- och ledarskap. Kursen utgick från det som kallas för problembaserat och upplevelsebaserat lärande. Att arbeta utifrån sig själv. Och nog lärde hon sig mycket, men det skulle komma att ta tid att förstå. Inte förrän flera år efter kursen började hon förstå. En förälskelse mellan henne och en av de andra deltagarna visade henne att det fanns något annat, ett annat sätt att leva. Det var en fysiskt sett platonisk relation, båda var gifta. Men de hade en mycket nära kontakt under mer än ett år. En kontakt som hennes make visste om, men inte förstod. Att hans fru kunde vara förälskad i någon annan ingick inte i hans begreppsvärld. Mannens fru insåg det dock och ställde ultimatum varvid deras kontakt bröts mycket abrupt. Brytningen dem emellan ledde till ett totalt ”psykbryt” under en tid, men hon tog sig igenom detta. Kvinnan tog konsekvenserna av sin insikt och begärde skilsmässa och flyttade.

elf-1362337_1920
Hon tänker på den sedan flera år bortgångne mannen som hon träffade och älskade. De älskade varandra och gick igenom mycket jobbigt. Men han hade sedan många år tillbaka sin strategi klar. Han flydde in i alkoholens förgängliga värd. Alkoholen som redan kostat honom ett äktenskap, kom att kosta honom även detta och strax därefter också hans liv. Äktenskapet med alkoholisten var en mardröm, men hon älskade mannen vilket gjorde att det tog alldeles för lång tid att bryta upp ur äktenskapet. Det var verkligen en imaginär lycka som bara fanns i hennes hjärta.

Hon hade, efter förälskelsen som kom att bli katalysatorn för skilsmässa och förändring, hittat en man som älskade henne och som hon älskade av hela sitt hjärta. Men han var alkoholist och alkoholen är en krävande älskarinna. Hans sjukdom gjorde livet svårt för dem. Han förstärkte många av hennes problem med exempelvis ekonomin. Allt gick ju till alkohol. Han hade helt orealistiska drömmar som han lade stora summor pengar på, pengar de inte hade, på ett sådant sätt att det drabbade henne, och även andra, mycket hårt. Företaget gick i konkurs. Nu, mer än 10 år senare börjar hon komma på fötter ekonomiskt och har också påbörjat en psykiatrisk behandling. Men för första gången blev hon ändå mött som en jämlike. Mannen såg sitt ansvar i relationen, men förmådde inte ta det.

bottles-792057_1920.jpg
Flaskor, flaskor, skräp, ölburkar, tomma pizzakartonger, smutsiga kläder överallt.  Hon plockade säckvis med skräp fast hon egentligen inte orkade. Och blev sedan liggande i flera dagar. När hon kom ur sängen syntes inte ett spår av att hon röjt undan.

Därav blev hon ensam ansvarig för allt. Företag, hushåll, ekonomi… och på det blev hon allt sjukare. Först ett par år innan sin 50-årsdag fick hon diagnosen som kom att förklara hennes lathet, fumlighet, smärta och mycket mer. Ehlers-Danlos syndrom, hypermobilitet med följdsjukdomen fibromyalgi som hon haft i 30 år, sedan hon var 18. Sjukdomen gjorde henne handikappad och beroende av gånghjälpmedel och sedermera rullstol. Sjukskrivningen fick den sista resten av värdighet som fanns hos henne att rasa. Fysiskt, psykiskt och emotionellt. Från sjukskrivning till tidsbegränsad sjukersättning till stadigvarande sjukersättning. Den fick hon två dagar efter att hon fått sin EDS-diagnos! En flytt blev nödvändig. Hon kunde då inte ta sig upp för trappan till lägenheten. Det tog tid att få lägenhet när betalningsanmärkningarna fyllde sidor hos dem båda, men till slut fick de en lägenhet. Hon tänker på orden.  Orden som flyttfirmans representant sa: ”När ni kommer till nya lägenheten; Försök att få hjälp med städningen iallafall”.

german-shepherd-340843_1920
Den femåriga, älskade men inte helt friska schäfertiken fick hon lämna från sig då hon blev sjukskriven tre år innan hon fick sin diagnos. Hunden togs om hand av en anhörig. Det gav tiken två fina år till innan hon vandrade till Regnbågsbrons land. Två år som kvinnan aldrig kunnat ge henne bland annat på grund av en totalhavererad ekonomi. (arkivbild Pixaby.com – och det är med all sannolikhet en hanhund på bilden!)

Naturen bidrar till läkningen efter mer än 30 år i misär både fysiskt och psykisk. Det börjar bli dags att knyta ihop säcken. Hon tänker att nu har hon det äntligen riktigt bra. Men att det skulle ta så många år att komma dit…

hand-65688_1280
Från att ha varit en icke önskvärd person, en person som gick att behandla hur som helst börjar hon nu se både sin kompetens och sin förmåga att exempelvis handskas med orden. Fysiskt sett är hon sämre än någonsin, men hon mår allt bättre psykiskt. Och hon har ett så fint hem. Glädjen och fantasin är på väg in i hennes liv igen. Författardrömmar…

Där tackar jag för att ni följt mig på min livsvandring. En imaginär resa genom vacker försommarskog och små kapell som stämmer till eftertanke. En resa som kanske inte i detalj är identiskt med den yttre verkligheten, men väl emotionellt och interpersonellt. Naturens skönhet som hon nu njuter av genom andras foton tillsammans med kärleken till sina älskade husdjur får avsluta. För nu börjar både glädje, lycka och kärlek vara känslor som sticker upp som skotten i rabatterna på vårkanten och talar om ett nytt liv.
cats-paw-1375792_1920.jpg
Sommarens första ros G Kangedal
”Sommarens första ros 2016” Foto: Göran Kangedal
Övriga foton: Piaxaby.com

Livsvandringen – skilsmässa, sjukdom och konkurs

Livsvandringen del 5 – Att bryta upp  ~ att byta liv

fall-1458757_1280

Att byta liv är som att falla handlöst…

Hon sitter i sin Permobil och tårarna rinner längs hennes kinder. Det har varit en svår Livsvandring och de minnen som kommer fram gör fortfarande så fruktansvärt ont. Ont på ett sätt som ett vanskött sår. Det syns inte, men känns desto mer. Ingen ser. Olle Adolphson sjunger i sin visa ”Trubbel” om att gå omkring ”i sitt Pompeji ibland ruiner” och så var det för kvinnan. Allt blev till slut som ruiner. Men vi hoppar tillbaka kanske 20 år eller så.  Kvinnan har sitt konsultarbete som egen företagare, men inte går det bra. Hon är duktig i sitt yrke men urusel som egen företagare. Och maken har inte gjort det lättare, precis. Och så kommer orden han sa: ”Jag har ju uppfostrat dig – också…” när de talade om barnuppfostran då de barn de hade hunnit få var i förskoleåldern. ”Jag har uppfostrat dig”. Han kunde ha gett henne en örfil av all sin kraft. Det hade nog inte gjort mer ont – men andra hade sett.

vasteras-central-church-208392_1920.jpg
Kyrkvärd. Hon älskade att tjänstgöra i kyrkan, få vara delaktig i både mässor och gudstjänster. Få läsa texterna. Då gjorde hon något för henne värdefullt. Men det fanns hinder och mörka moln.

De var på väg till kyrkan. Hon skulle tjänstgöra. Som vanligt sena och hon visste att kyrkvärdskollegorna inte skulle vara glada. Men att komma iväg i tid var nästintill omöjligt. Han var alltid sen. Som ett barn vägrade han gå upp och drog ut på tiden. Ledsen, så ledsen. Upprörd, skakig. Så ledsen att när hon väl kom till kyrkan klarade hon inte av att tjänstgöra. Vad hon inte visste var att kollegorna och prästerna sett och förstått mer än hon själv gjort. Hon skakade nu också trots att det gått så många år. Barnen var vuxna, utflugna sedan flera år tillbaka. De bröt upp tidigt och skaffade sig sitt eget och hon förstår. Rätten hade dömt till hans förmån när det gällde var barnen skulle bo. Hon bedömdes inte trovärdig då hon berättade vad han gjort henne. Men det var med det som med så mycket annat. Det tog henne år att förstå att de inte trott henne. Utredningen socialtjänsten gjorde inför den rättsliga processen var så undermålig, att om hon hade presterat liknande på sitt konsultuppdrag hade det varit avslutat dagen efter och hon hade inte varit välkommen tillbaka. Det kunde hon, som bland annat var utbildad utredare, bedöma iallafall. En sång kommer upp: ”Ett brustet Halleluja”

broken-glass-598259_1920
Lika dold och gömd som den trasiga flaskan är, lika dolda var hennes skador och hon hade trampat på flaskan många, många gånger. Han gömde den i orden. Ingen såg, men den fanns alltid dold någonstans. Sönderskuren, osynliga skador. Han kastade sylvassa ord till henne, ofta, men dolde dem som om det var lite rart kärleksgnabb. Det var ”bomullen”  om det vassa som andra såg!

Känslorna av skam och skuld, framförallt mot deras barn skulle komma att följa kvinnan under många, många år efter att skilsmässan var ett faktum. Men hade hon inte gått, hade hon inte orkat leva vidare. Och någonstans djupt inom sig ville hon leva, trots allt!

woman-1006100_1920.jpg
Förtvivlan, skam och skuld. Dessutom skämde hon ut honom, hans mamma och deras barn genom att begära skilsmässa. Hur kunde hon bara komma på tanken att skilja sig från en så snäll man?

Mannen försökte på alla sätt att hindra skilsmässan genom att försöka ”köpa” henne med dyra saker. De hade sparat, gemensamt trodde hon, men alla tillgångar som fanns i äktenskapet var hans. Det fanns ett äktenskapsförord gällande fastigheten, trodde hon. När hon skrev på talades bara om det gamla torpet, inte något annat. Även bankens jurist hade betonat att förordet gällde hans mors föräldrahem, utan att nämna hur det skull komma att bli om det skulle bli en skilsmässa. Lånen som fanns stod däremot på henne.

document-428331_1920
Hon gick ur äktenskapet med skulder och enbart hennes personliga tillhörigheter. Allt annat var hans.

Kvinnan fick tag på en lägenhet. Han kunde inte hindra henne från att flytta. Och ett av barnen hennes sa att det var bra att hon flyttat. För nu hade hen fått se mamma glad. Hen hade aldrig tidigare sett sin mor glad. Skilsmässan innebar att hon bytte liv! Hon blev att må allt sämre, men skulle komma att arbeta i ytterligare några år samt hinna gifta om sig, starta ett nytt företag tillsammans med sin nya man och gå i konkurs innan hon blev sjukskriven på heltid. Bara dryga halvåret efter sjukskrivningen fick hon sjukersättning då både läkare och Försäkringskassan bedömde att det skulle bli en långvarig sjukdom. Att den skulle komma att bli varaktig trodde ingen – då. Hennes nya man kom att bli hennes livs kärlek men säg den lycka som varar. Vad hon inte förstod var att han var gravt alkoholiserad. Hon älskade mannen och hatade alkoholisten. En alkoholist som, likt så många andra med den sjukdomen, drack upp och sönder allt, inklusive företag, äktenskap och sitt liv. Efter några år blev det skilsmässa och snart därefter gick mannen bort till följd av alkoholism.

appartment-building-835817_1280.jpg
Efter separationen fick kvinnan en egen lägenhet. Hon flyttade dock ganska snart från orten, då det framkom att mannen bevakade hennes lägenhet.

Därmed är vi tillbaka till rubriken: Sjukdom, skilsmässa och konkurs. Det är de tre vanligaste orsakerna till att hamna på ekonomiskt obestånd, vilket hon också kom att hamna i, och där slutar vi denna del av Livsvandringen. Sista delen kommer att knyta ihop säcken och ta oss fram till hur kvinnan lever idag.

Vad skulle du ha sagt till kvinnan? Hur synligt tror du det var att hon levde i en mycket dysfunktionell relation?

Livsvandringen – kärlek, smärta och hårt arbete

Livsvandringen – man och kvinna  del 4

 

bed-1150578_1920

Han drog täcket över hennes huvud och höll henne fast. Panik. Hon kom inte loss. Han somnade med henne tätt intill sig. Till slut kom hon loss och han vaknade. Arg. Hon hade väckt honom. Han behövde sova. Han skulle jobba. Hon skulle ju bara plugga. Att hon också skulle jobba efter skolan var inget jämfört med hans arbete. Han hade nästan fem timmars sömn till, hon hade två. Gick alltid drygt tre timmar före honom på morgonen. Men det var många år sedan.

Hon satt i sin Permobil och drömde. Frukosten hade varit väl tilltagen med hembakt, fortfarande varmt bröd och bara fina pålägg. Riktigt smör givetvis och starkt kokt kaffe! En kylslagen försommarmorgon passade det bra med att både koka kaffe och grädda bröd i den. Men det blir lite extra gott då vedspisen används. Värdinnan hade bara en gäst per natt och bakade lite bröd var morgon. Trots en fantastisk, lite gammaldags frukost, fint rum (men dålig säng som väckte gamla minnen till liv.) Värdinnan hade frågat om hon ville följa med till den lilla kyrkan på Gudstjänst. Den skulle vara på eftermiddagen och hon hade tänkt sig att åka vidare så hon avböjde. Inte så många dagar kvar av sin Livsvandring. Hade Gudstjänsten varit på förmiddagen hade hon nog följt med. Nu nöjde hon sig med att stanna till vid den gamla stavkyrkan.

 

stave-church-1329629_1920.jpg
”En sliten, dåligt underhållen kyrka. Stiftet borde gå in, tänkte hon, och satsa medel för restaurering. Innan det är för sent. Visst används inte kyrkan ofta, men som sommarkyrka för bröllop och dop skulle den vara underbar för de mindre tillställningarna.”

Så satt hon då utanför kyrkan och lät tankarna löpa ett trettiotal år tillbaka i tiden. Då, när hon hade börjat läsa på högskolan. Hon var i tankarna inne på sitt tredje år. Det året som hon gick upp 50 kilo i vikt, var på fyra begravningar varav en med tre vita kistor. Tre ungdomar som i oförstånd gått ut på sjön med ett hemmabygge till båt. Två av de fem ungdomarna kom hem. Det var hennes andra begravning någonsin. Första begravningen hon någonsin var på var en äldre släkting. Sedan kom pojkarna och de vita kistorna. Hon och mannen hon levde tillsammans med bodde i ett nedslitet torp. Att leva i ett torp med tillhörande mark innebar ofrånkomligen hårt arbete. De hade under året som gått sedan de flyttade in dragit in avlopp och låtit borra efter vatten bland annat så att nu fanns lite moderniteter i hans torp. Badrum, varmt och kallt vatten. Men fortfarande värmdes huset upp med kaminer och vedspis. Elelement endast som stödvärme. ”Direktverkande ved” som de sa när någon frågade. Utöver det kom allt annat arbete på den lilla gården samt hennes städjobb och studierna. Och hjälpa svärmor förstås. Att kvinnan hennes son valt inte dög mycket till, och hur duktig hennes dotter var som minsann både arbetade och hade småbarn. Hon hade ju varit så mycket mer mogen än blivande sonhustrun då hon flyttade hemifrån vid 15 års ålder.

wood-358111_1920
Ved, ved och åter ved.  Veden skulle huggas och den skulle in under tak i vedbod och bara enkla plåtar uppsatta för att skydda mot den värsta vätan. Hon visste inte vad som var värst. Att hugga, stapla eller hämta in ved mitt i smällkalla vintern. Det hände ganska ofta att hon föll i vedboden, men hon sa ingenting. Det räckte med att han skällde på henne om hon inte hade hunnit få in ved eller få fyr i kaminerna om hon var hemma först.

Svärmor eldade också med ved, undantaget under den kallaste perioden under vintern då pannan eldades med olja. Men arbetet var detsamma. Ett lätt lyft och en vridning blev en muskelbristning i magen.Hon hade inte tid att vara sjuk. Just då pluggade hon 150 % och arbetade 75 % som städerska för att få  ekonomi att gå runt. Därtill kraven på hemarbetet som hon egentligen inte orkade. Mannen tog för givet att hon skulle orka hålla samma tempo som han kunde. Vad han inte tänkte på var att hon gick upp minst tre timmar tidigare var morgon än vad han gjorde, och lade sig senare. Alla helger gick till studier och arbete. Varje rast åkte kurslitteraturen fram. Hemma var det svårt att få tiden att räcka till att plugga. Kvart över fem på morgonen gick hon till bussen. Tre kilometers promenad och kom hem vid 22-23-tiden om allt gått bra. Promenaderna och bussresan till arbete och studier var hennes alldeles egna tid. Då kunde hon slappna av för en stund.Om ett och ett halvt år hade hon sin examen klar. Examensuppsatsen hade hon redan börjat skissa på.

reading-314991_1280
Större delen av kurslitteraturen var på engelska, så det krävdes lite arbete för att klara studierna. Fortfarande fanns mellanstadielärarens ord kvar i henne att hon var för dum för att läsa främmande språk.

Korta nedslag för 30 år sedan. Paniken då hon hölls fast. Förtvivlan och rädslan att gå och lägga sig utan att ha hunnit med allt. Det dåliga samvetet för att hon bara hade skummat delar av kurslitteraturen. Jobbet hade hon iallafall gjort ordentligt, men hon hade hållit på att svimma mer än en gång på grund av buksmärtor. Hon dröjde sig kvar på jobbet och försökte läsa ett kapitel till, men det gick inte. Bara att ta sig hem. Hon mindes alla storhelger hon arbetat och alla pikar hon fick för att hon inte var med på jul- och påskfirande för att hon arbetade. Samtidigt fick hon höra av mannen hemma att hon var lat och inte gjorde sin del av hemarbetet. Både utomhus och inomhus. Smärtan från fibromyalgin höll hon för det mesta tyst om. Hon hade fått diagnosen då hon var 18 år.

vacuum-cleaner-268148_1920
Orden ekade i hennes huvud: Lat, dum, oduglig, slö. Men hon hade gjort sitt val. Att göra det mannen sa var för henne att visa honom sin kärlek. Hon älskade ju honom över allt annat. Klart att hon gjorde som  han sa. Han visste bäst. Alltid!

Varför var hon så övertygad om att allt hon gjorde, gjorde hon av kärlek?

Livsvandringen – De svåra tunga tonåren

 

Högstadie- och gymnasietiden. Livsvandringen del 2

chapel-718888_1280
Kapellet ger vila och en plats att blicka tillbaka på livet.

Tankarna under vandringen har främst varit vilsamma tankar. En njutning av försommarens vackraste  bilder. Den tavlan som naturen utgör kan inte någon konstnär återskapa. Skogen med dess skira grönska, ännu inte helt fullövad. Solens strimmor lyser upp skogsvägen hon rullar fram på. Blandskogen med insprängda mindre ängar som grönskar. Ruiner efter små torp där syrenhäckarna grönskar tillsammans med häggen. Inte fullt utslaget, men knopparna är stora. De vackra Pingstliljorna och andra äldre sorter av blommor växer till synes utkastade på marken. Ändå går det att se att för många år sedan fanns någon som skötte trädgården. Knotiga äppleträd som fortfarande bär frukt under skördetid.

narcissus-712536_1920
I de skuggiga partierna står fortfarande både påsk- och pingstliljor kvar. Någon enstaka senkommen knopp hälsar att det ännu är en liten tid kvar innan sommaren står i blom.

Hon försöker ta sig in i kapellet med Permobilen, men lyckas inte. Kliver av, och tar stöd mot kapellets väggar för att kunna komma in såpass att hon får en bild av hur det ser ut. Några steg, känslan och rofylldheten fyller henne och hon sätter sig åter och låter tankarna förflytta sig till tonårstiden. En tid som inte var direkt bättre än barnaåren, bara annorlunda. En ny skola och en förhoppning om att slippa mobbningens fasor. En förhoppning som brast nästan omgående. Situationen att börja i sjunde klass var inte så olik den för sju år tidigare. Då, liksom nu, kom hon till en klass där hon var ny och de andra kände varandra sedan lekis och än tidigare. Som när hon började ettan. Trettonåringen blir sju år och minns. Känner utanförskapets iskalla stråk, vasst, tomt och så denna kompakta tystnad. Alla andra talade med varandra. Sjuåringen var frimodig, van vid att de vuxna lyssnade och förklarade om hon frågade. Trodde att de jämnåriga fungerade på samma sätt. Men inte. Istället kommentarer. Orden minns hon inte, men väl känslan. Dum, konstig, du kan inte, du får inte vara med. Vi ska – inte du… Samma upprepas nu. Kanske inte frimodigheten är lika stor nu, men flickan försökte ta kontakt. Och möttes av en vägg av diverse kommentarer där de allra flesta gick ut på att hon var fel.

girl-1422356_1280
Oavsett vad hon sa, gjorde eller för den delen, hade på sig, var det fel. Fel,ful och dum. Jo, ibland gick det att fråga då de andra eleverna kom på att hon ofta kunde svaren på frågorna, men det var undantagen. När de andra inte fanns där. Hon trodde var gång att de verkligen ville vara snälla och såg inte hur grymt hon utnyttjades. Men kände…

En stor skillnad mot mellanstadiet var lärarna. Här såg lärarna vad flickan kunde. Men hon själv då. Såg hon? Arbetarunge i själ och hjärta bestämde hon sig för att hon skulle börja arbeta efter att ha gått ur nionde klass. Sa att hon var skoltrött. Det var inte att lära hon var trött på, Men visst var hon trött på skolan. Trött på att vara fel, ful och fet. De andra eleverna var snabba att tala om vad som var fel. Att ha kläder som liknade deras var fel. Stolt över nya jeans och jeansjacka, liknande dem som de allra flesta hade. Den dagen minns den vuxna kvinnan fortfarande med fasa. Men alla andra hade! Men hon var inte tillåten att vara som ”alla andra”. Inte blev det bättre att hon började prestera bra på prov och inlämningsuppgifter och läxor. Hon kunde diskutera på lektionerna. Men när läraren inte längre såg, då smög hon undan. Här togs kontakter från skolan med hemmet, och det blev bara värre.  Bra betyg, men vad spelade betygen för roll för en trasig själ? Elevvård hette det visst. Kurator och samtal. Det hon minns är en mycket ledsen mamma och en pappa som inte visade sitt ansikte. Som vuxen förstår hon, efter att själv ha suttit i elevvårsdskonferenser med barn som far illa.

Vad flickan än gjorde var det fel. Stora drömmar – varför då? Drömmen blev arbete efter nian. Mobbningen pågick, eskalerade, men syntes inte. Det var en mobbning med ord och utanförskap. Och flickan? Ja, läraktig som hon var visste hon nu, efter nästan nio år, att hon var fel oavsett vad hon sade eller gjorde. Vad andra än sa till henne var hon fel. Men högstadiets tre sista terminer hände något. Hon drogs med av de två kamrater hon hade till Frikyrkan och ”Tonår”. Kyrkans grupp för dem från tretton år och uppåt. En av de manliga ledarna blev förtjust i den, i hans tycke, söta flickan. Att han var många år äldre reflekterade han inte över och när flickan fyllt femton blev de ett par. Hon var ett ”lätt byte” då det räckte med samtal och positiv uppmärksamhet för att hon skulle bli förälskad. Så förälskad att hon sista terminen på högstadiet flyttade ihop med den äldre mannen. Men det är en egen historia.

meditation-1350599_1920
Ungdomsledaren kom att bli flickans sambo när hon var nyss fyllda 15… 

Gymnasietiden fortsatte i samma spår som högstadiet. Skillnaden var den att hon nu var sambo med eget hushåll, men utan ekonomi för det. Första året läste hon musiklinjen, men med ett dåligt resultat. Jo, teoretiska ämnen gick bra, men inte de praktiska musikämnena. Efter ett samtal med skolledningen blev det bestämt att hon skulle byta linje till en annan två-årig linje. En treårig var inte att tänka på. Det ansåg sig flickan vara för dum för att klara av. Men året på musiklinjen gav henne lite vila från mobbningen. När hon bytte linje kom mobbningen tillbaka. Anledningen? Musiklinjen var på annan ort. Den andra utbildningen på hemorten och samma elever som funnits på högstadiet fanns nu klassen över henne och då tog mobbningen vid där den slutat ett år tidigare. Och flickan reagerade inte. Hon hade ju faktiskt misslyckats med ett gymnasieår.

girl-791274_1920
Misslyckad – igen.

Arbete då? Hon ville arbeta efter  nionde klass. Flickan fick inte något arbete. Hon fick en man istället. Han bestämde vad hon skulle göra, och hon lydde. För trots att hon var både lat och dum så var hon lydig och gjorde som andra sa, förutom en gång. Hon förstod aldrig varför hon inte skulle flytta ihop med den man hon ville leva resten av sitt liv med! Det skulle dröja mer än 20, ja närmre 30 år och nästan lika många år med psykisk misshandel innan hon förstod varför. Men, som sagt, det får bli del 3 av livsvandringen. Den unga kvinnan – studier, kärlek och arbete. Men också sjukdom och tilltagande smärtor.
Avslutar med en visa om kärlek: Trubbel bara för att den är så bra.
Monica_Zetterlund sv.wikipedia.org

Vad kunde flickan, hennes lärare, andra vuxna ha gjort för att bryta det negativa mönstret?

Livsvandringen – att tvingas gå ensam som barn

church-448911_1280
En paus under vandringen – ett samtal med Gud

Friskt och sjukt – Livsvandringen del 1

Så vandrar hon sakta från tidig morgon till den sena kväll. Vandring går på hjul och längs vägen finns gott om små kapell där det går att få sitta i lugn och avskildhet. Kapellen är alltid  öppna och vänder sig till dig för kontemplation och vila. Denna vandring kan tyckas vara en fysisk vandring, den beskrivs som så, men är en slags uppgörelse med kvinnas liv. En vandring genom livet, med nedslag på platser och tillfällen som fått henne att byta riktning. Positivt eller negativt? Det går kanske inte alltid att säga. Men förändring under alla omständigheter. Livsvandringen skrivs i ett här och nu-perspektiv med blir ändå med nödvändighet en tillbakablick. Idag stannar den nu medelålders kvinnan upp och förflyttar sig 40 år bakåt i tiden ungefär. Såsom det brukar – en del lika och en del olika. Och det kom att bli det som var olika som präglade skolgången. Till mellanstadiet som blev en period som kommit att prägla henne allt sedan dess. Följ med på vandringen genom 40 år av hennes liv. Men vi börjar då hon var tio år och började fjärde klass.

path-867224_1920
En livsvandring går mycket sällan på en rak väg.  Kvinnan rullar genom livet, sedan en tid tillbaka i en elektrisk rullstol både inom- och utomhus.

En vandring som när den för dryga halvseklet sedan tog sin början inte utmärkte sig särskilt mycket från andra, jämnårigas erfarenheter. Den självbild som skapades under åren då hon var tio till tolv år gammal har allt sedan dess följt henne. Den var inte sann då och den är lika osann idag. Skillnaden är den att hon under de senaste åren har börjat förstå mer och mer av hur bilden hon skapade av sig själv växt fram. Genom den förståelsen ökar möjligheten att förändra bilden och bygga en ny, mer korrekt och nyanserad självbild. Utstött, mobbad, betraktad som dum och ointelligent. Uppmanad av lärare då inriktningar skulle väljas till högstadiet att välja bort och välja lätt. Välja bort språk – det räckte inte intelligensen till för. Att välja de enklare kurserna i engelska och matematik av samma orsak.

zumba-368369_1920
Skolan – en tid som flickan i denna artikel helst vill glömma…

Att som barn bli betraktad som dum och ointelligent av vuxna sätter djupa spår. Spår som finns kvar än idag. I mellanstadieåldern, som exempelvis inom utvecklingspsykologin beskrivs som en lugn ålder, grundläggs individens uppfattning om sig själv och sin egen förmåga. Visst kan den ändras genom åren, men grunden är ändå lagd. Den grund som började byggas i mycket unga år, redan de första skolåren, kommer att bekräftas eller förkastas. Förändras, förstärkas, försvagas. Kanske ändras till oigenkännlighet. En 11 år gammal flicka som får höra att hon inte duger något till. Som gång på gång dessutom får detta bekräftat av både lärare och jämnåriga. För hur skulle gymnastiken, där klasskamraterna glänste, kunna fungera för en flicka vars muskler och leder redan då var påverkade av Ehlers-Danlos syndrom. Smärtan hörde till vardagen redan då, även om det skulle komma att dröja nästan 40 år till innan diagnosen var ett faktum. Knappa tio år senare fick hon diagnosen fibromyalgi.

immune-system-1359197_1920
Handen som endast kunde skriva, men inte på rätt sätt, inte med rätt ord. Handen som inte kunde ta en lyra, kasta en boll. Handen som bekräftade värdelösheten hos flickan då hon var i tio till tolvårsåldern. Handen som stukades gång på gång. Till slut stukades hela flickan och hon dömde ut sig själv som värdelös – och dum. 

Hon kunde varken springa eller hoppa och saknade bollsinne totalt. Redan då fanns instabiliteten i kroppens leder. Visserligen var hon skapligt stark i armar och ben. Kunde cykla och gå långa sträckor (vilket hon gjorde ofta), men inte springa. Hon kom att kallas för lat och bekväm av sig och det förstärkte hennes bild av sig själv som värdelös. Vuxna i hennes omgivning både i skolan och privat var snabba med att (omedvetet?) döma henne. Inte flickans föräldrar. De försökte så gott de kunde och göra sitt allra bästa för att dottern skulle ha det bra. Ett barn lär sig tidigt att inte berätta för sina föräldrar. För på ett omedvetet plan vet barnet konsekvenserna. I synnerhet om läraren inte står på elevens sida, vilket var fallet för denna tös. Att berätta leder då ofrånkomligen bara till mer problem. Föräldrarna ville och trodde att läraren förstod. Så ser det ut när den nu vuxna kvinnan tittar bakåt. Men läraren förstod inte de processer som pågick i klassen. Och framförallt förstod hen inte att utstötningen och mobbningen förstärktes när gruppen indirekt gavs rätt gentemot flickan. Läraren hade inte ens varseblivit att utstötning pågick, och när föräldrarna försökte påtala det flickan berättat blev det följaktligen bara en försämrad situation just på grund av dennes oförmåga att förstå hur grupprocesser fungerar.

door-655235_1920
Bakom skoldörrarna pågick en regelrätt mobbning, främst psykisk, men också till en del fysisk. Men det höll hon tyst om så långt det gick. Hon var klumpig och snubblade lätt…

Detta får räcka som en första del av Livsvandringen. Flickan stänger skoldörren och kliver upp i sin Permobil drygt 40 år senare efter att ha suttit i det vackra lilla kapellet och tänkt tillbaka. Vad var det som ändå fick henne att klara av skolan och därtill klara den ganska bra? Det tål att fundera över. Men efter en sådan här tillbakablick behövs en stunds vila innan nästa stopp. Därför tar hon sig nu längs den slingrande vägen in på skogsbilvägarna för att njuta av skogen. Avslutar med visan ”I skogens djupa stilla ro.”
forest-1119279_1920
En ca 15 min lång film om skogen (tal) ”Skogen – vår livsnerv”

Vad tänker du när du läser berättelsen om flickan och hur hennes livsvandring börjar… Berätta! Hur ser det ut för barnen idag? Hur många blir dömda av skolan? Varför? Vad har hänt på 40 år när det gäller mobbning?