Ett tips till alla hundälskare

Hej igen!

Har du som läser detta uppmärksammat att Sveriges radio för några veckor sedan började sända Klara Zimmergrens uppmärksammade radioprogramserie ”HUNDLAND” från 2014 i repris.

Själv kan/vill jag bara säga så här: Alla som har eller har haft någon sorts relation till hundar – egna eller andras – rekommenderas verkligen att lyssna på dessa program.

Här kan du läsa det pressmeddelande som gick ut hösten 2014, då programserien sändes för första gången:
Pressmeddelande 2014-10-15

Hundland – ny serie om kärleken till människans bästa vän

Hundland i P1 Klara Zimmergren och Frasse Foto: Jörgen Hinder

Hunden tar plats i allt fler samhällsfunktioner, som vakt, nos, livsviktigt sällskap eller vårdare. Varför väljer över en miljon svenskar att leva med hund och vilken är hundens viktigaste uppgift? Det och mycket mer får man veta i Hundland med start 3 november i P1.

I en serie på fem delar ger sig programledaren Klara Zimmergren ut på en resa genom Hundland. Från ålderdomshemmets sällskapsjyckar på remiss till hundrummet på Årstaskolan.

– Man kan ha hund av många olika skäl: Sällskap, motion, utställningar och tävling . Själv har jag hund för att de får mig att skratta, säger programledaren Klara Zimmergren och tillägger: Jag kan inte tänka mig ett liv utan hund, jag vill ha hur många som helst.

Möt den hemlösa Anne som inte skulle klara tillvaron utan Tjabo och hockeyproffset Tommy som fortfarande darrar på rösten när han pratar om Roffe. Hör Annika Östberg berätta om hundens förlösande kraft i fängelset och etologen Per om vad som skiljer hunden från vargen. Och är det verkligen av lojalitet som hunden skyddar sin ägare, eller vill den bara ha godis?

– Nästan alla jag träffat längs den här resan berättar om hur hunden tycks känna på sig och liksom veta vad vi behöver. Men samtidigt som många finner det lättare att leva med en hund än med en människa är det ju en i grunden ojämlik relation – det är vi som bestämmer när dom skall dö, säger Klara Zimmergren.

Hundland sänds i P1 under fem måndagar i höst, med start den 3 november. Sändningstid kl.10.35-11.00. Därefter finns programmet för efterhandslyssning på sverigesradio.se och i appen Sveriges Radio Play.

Om programledaren:
Klara Zimmergren är komiker, programledare i radio- och tv samt författare. För sin berättelse om längtan efter barn, beskriven i romanen ”Längtan bor i mina steg” och i hennes Sommar i P1 2013, har hon fått stor uppmärksamhet. Man har också kunnat se och höra henne i humorduon ”Mia och Klara” och som programledare för SVT:s Djursjukhuset. I höst kan man även höra henne i Zimmergren och Tengby i grannkanalen P4.

Pressbild
Hundland i P1. Klara Zimmergren och Frasse. Foto: Jörgen Hinder http://sverigesradio.se/Diverse/AppData/isidor/images/News_images/1191/3422216_1365_2048.jpg
http://sverigesradio.se/Diverse/AppData/isidor/images/News_images/1191/3422217_1365_2048.jpg
http://sverigesradio.se/Diverse/AppData/isidor/images/News_images/1191/3422219_2048_1365.jpg
http://sverigesradio.se/Diverse/AppData/isidor/images/News_images/1191/3422221_2048_1365.jpg
http://sverigesradio.se/Diverse/AppData/isidor/images/News_images/1191/3422222_2048_1365.jpg

Det avsnitt jag hörde nu senast handlade om två saker: 1) Vilken roll kan hunden spela i en människas liv? Samt 2) Hur tänker man som hundägare/hundälskare kring detta med att man förr eller senare kanske måste ringa det där samtalet till veterinären om att ”ta bort” – eller i klartext: avliva – sin fyrbenta vän, som man ju inte vill ska plågas i onödan?

Vad gäller hundens roll i en människas liv, så fick vi i det programavsnittet träffa ett före detta ishockeyproffs, Tommy, som berättade om sin hund Roffe. Tommy och Roffe var alltid tillsammans, de hängde ihop som långhalm och ler. Roffes naturliga plats under bilutflykter var att sitta i framsätet bredvid husse. Dock var det husse som körde bilen, inte Roffe.

Men det kunde bli problem ändå under dessa bilutflykter. Till exempel när Tommy var i färd med att dejta en tjej. Då fick tjejen nämligen finna sig i att sitta i baksätet i bilen, när de var ute och körde. För inte kunde hon sitta på platsen bredvid förarsätet. På Roffes plats. I hans säte. Det gick självklart inte för sig. Det insåg alla. Även tjejerna. Fast de flesta tjejerna accepterade inte att ”tvingas” sitta i baksätet. Att vara Tommys No. 2. ”Brädad” av en hund.

 

Det är inte utan att jag kan förstå det. Jag klandrar inte de här tjejerna. De har min sympati.

Så det är inte svårt att gissa att Tommy fick problem med de tjejer han dejtade. Att känna sig som den ständiga tvåan kan inte vara kul. Eller femte hjulet under personvagnen – om man säger så. När man inget hellre önskar än att få vara någons No. 1, den mest hyllade.

Nog om detta. Sedan var det i samma programavsnitt en intervju med en veterinär, som ofta ställde upp som den där personen som såg till att ge folks hundar den där sprutan, som skulle avsluta hundens liv här i jordelivet.

”Hur känns det, för en veterinär, att ta död på folks fyrbenta älsklingar?” undrade Klara Zimmergren.

Jo, förklarade veterinären, man måste lära sig att se kliniskt och yrkesmässigt på det hela. Jfr med en kirurg som måste vänja sig vid att ta en skalpell och helt sonika skära upp den patient som ligger på operationsbordetoch är i behov av hjälp.

Inte alla passar för den sortens jobb.

Men hur var det då med veterinärens egen hund, när den skulle ”tas bort”? Delegerades månne den uppgiften till en veterinärskollega?

Nej, löd svaret. Han tog själv hand om det ”borttagandet” också. Fast plötsligt stockade sig rösten på denne veterinär när han berättade följande: ”Min hund var van att få följa med mig till jobbet, så han var inte rädd, när han kom till min arbetsplats på veterinärskliniken. Han kände till miljön. Men när jag stack sprutan i honom, tittade han på mig med sina stora, nästan bedjande  ögon. Det var som han tänkte: ‘Men hallå husse, vad håller du på med nu? Så här brukar du ju inte göra med mig, när jag är här på ditt jobb och hälsar på.'”

”Den blicken från min hund glömmer jag aldrig”, avslutade veterinären. ”Den får jag nog leva med resten av livet.”

FDETDA: Här kan du läsa en artikel från i somras, i vilken GGV Pipili berättar om hur hennes älskade ZsaZsa tvingats lämna jordelivet på det att denna fina hund skulle slippa plågas och ha ont och lida/plågas:

https://wordpress2202.wordpress.com/2016/07/05/gammeltanten-zsa-zsa/

Läs det bloggartikeln. Om du redan vet att du har läst den, läs den då en gång till. I denna nya kontext som denna nya bloggartikel erbjuder.

Jag tycker att GGV Pipilis bloggartikel just visar vilken kärlek det ofta finns mellan hund och människa.

En hund går alltid ”all in” och är städse hängiven den husse eller matte som tar hand om den, ger den mat och ser till att den har det bra. En hund går aldrig bakom ryggen. En hund bluffar inte, ställer inte ut några fagra kärlekslöften för att sedan minuten senare gå bakom ryggen och i stället baktala sin husse eller matte. Svekfullhet finns inte på en hunds mentala karta.

Vilket får mig att erinra mig en äldre tant jag råkade komma i samspråk med för ett antal år sedan. Hon berättade för mig att när hon avled, skulle hennes hund minsann stå med i dödsannonsen bland de sörjande. Rent av stå på första plats – för att markera hur starka banen varit mellan henne och denna hund. Detta hade hon skrivit i sitt testamente att så skulle vara fallet.

Det hela var sålunda inte bara en stundens ingivelse. När dödsannonen dök upp i lokaltidningen något år senare, fanns hundens namn mycket riktigt med bland de sörjande. Jag minns att jag tänkte: Heder åt den gamla tantens barn som lät sin mammas högsta – och sista – önskan gå i uppfyllelse.

Apropå det: Hur är det? Har du som läser detta blogginlägg något minne att berätta som rör just din relation till just din fyrbenta pälskling? Dela gärna med dig av dina speciella minnen.

Och glöm inte att lyssna på programserien ”HUNDLAND” i Sveriges radio P1. Sista avsnittet sänds visserligen redan denna vecka. Men du kan alltid hitta alla programavsnitten på Sveriges radios hemsida; det är bara att skriva SVERIGES RADIO + HUNDLAND i din webbläsares sökruta. Alternativt kan du leta reda på HUNDLAND-programmen i Sveriges radio play-appen, om du nu skulle känna för det.

FDETDA: Ni har väl redan räknat ut det vid det här laget. Att detta blogginlägg INTE är skrivet av GGV Pipili. Utan av någon annan. Vem vet, kanske är det rent av GGV bbnewsab som lagt in den här artikeln på Pipilibloggen? Han är i alla fall starkt misstänkt för att ha varit framme och gjort det. Även om han, konfronterad, svarar med det klassiska ”No comments”.

FM-Lissa och hunddrömmar

Idag handlar det om hundar och drömmar. Om söta valpar som växer. Om längtan efter en egen hund och vad man gör när det är en omöjlig dröm.

fm-lissa-forsta-dagen-hos-matte-ida-o-3-aug-16-bild-1-3
I  början av augusti kom FM Lissa till matte Ida Östling. Då var hon så här stor.

Valpsjukan slår till som en slägga när jag ser den lilla Lissa sitter i famnen hos matte. Första dagen borta från mamma. Då är det skönt att kunna krypa upp i en varm och trygg famn. För oavsett vilken sorts bebis så är värme, närhet och trygghet det viktigaste de kan få. Och jag minns när salig Gammeltanten ZsaZsa kom till mig. Åtta veckor och åtta kilo. Bilden på Lissa väcker känslorna. Känslan av att ha en valp i famnen, en hund liggande i knät. En Rottweiler med lite Schäfer i var för stor för att bli knähund. Inte skulle hon få vara i knät. Knappt att hon skulle få ligga i sängen, men var sov hon? Jo, visst har du rätt! I sängen, på min arm precis som alla bebisar. Vid min sida kom hon att sova i sex år och i sängen hos sin husse i fem år efter att hon inte längre kunde bo hos mig. Bebisar växer, så också Lissa. Efter några veckor var hon så här stor:

Tre månader gammal ungefär och första gången på stranden. Kompisarna är med. 

Fortfarande liten valp, men det går redan att ana vad som ska bli. Drömmar igen. Att få följa valpens utveckling. Att se hur Liten går från bebis till småbarn. Att känna hur platsen i sängen blir allt mindre, nästan dag för dag. Natturerna försvinner och valpen börjar sova hela natten. Visserligen kanske det är en tur vid midnatt och nästa vid halv sex på morgonen, men turen vid tretiden är bara borta. Tankarna kommer. När började hon sova över den? Eller så vet du exakt vilken natt som var den första du fick sova mer än tre timmar i sträck. Samtidigt kommer minnen av saknad. Även om vakenheten var lite si och så klockan tre på morgonen så var det på ett sätt skönt att komma ut, oavsett väder. Det gick tungt ända fram till dess den kyliga morgonluften slog mot ansiktet. Finast var det vid de tillfällen det var gryning, eller det gick att ana en gryning bakom det kompakta mörkret. Bageriet hemmavid hade redan börjat grädda bröd och lukten av färskt vetebröd letade sig fram till min halvvakna person. Och visst hände det att den tidiga morgonturen gick vägen om bageriet för att få hem fortfarande varma frukostbröd – och några kanelbullar! Det blev samtidigt lite träning i att vara ensam utanför i några minuter. Inköpen var tvungna att gå fort innan hela kvarteret hade vaknat av en valp som det var fruktansvärt synd om. Hon var övergiven av matte! Det lyckades jag aldrig träna bort.

Något är intressant, men Lissa sitter still. Belöningen blir kel och uppmärksamhet.

Tryggheten finns kvar och att utforska nya miljöer är lika roligt som att vara hemmavid. Något intressant har iallafall fångat Lissas intresse. Det går att ana Lissas beredskap att snabbt som ögat förflytta sig till det som hon har full koll på. Att sitta still trots att viljan finns att undersöka, att bara rusa fram kräver stor koncentration, vilket Lissa klarar med glans. Det kräver också tillit till dem som fostrar och lär henne allt hon behöver lära sig nu medan hon fortfarande är liten, även om hon växer snabbt. Här är det valpträff för första gången och Lissa är redan 12 veckor. Att det tar på krafterna att både träffa andra hundar och dessutom vara lydig märktes när de kom hem. Lissa var trött och gör som barnen. Slocknar på ett för henne bekvämt ställe. Nalle fungerar bra som en mjuk huvudkudde och bara en liten stund senare sov Lissa gott.
fm-lissa-27-aug-8

fm-lissa-ar-trott-efter-valptraffen-igar-27-aug
Lissa tar igen sig efter valpträffen.

Drömmen om en egen hund är stark, men omöjlig. Förutsättningen för att ha en hund är att man kan ge den vad den behöver både i form av uppmärksamhet, motion och utbildning. Det kräver möjlighet att kunna gå på kurser, att träna både ensam och tillsammans med andra och i de mest skiftande miljöer. Framförallt om det är en blivande tjänstehund. En förutsättning för att ha hund är att oavsett tidpunkt på dygnet kunna gå ut med min hund. Då kan man inte vara helt beroende av att någon alltid måste följa med. Jag har därtill händer och armar/axlar som är i högsta grad opålitliga.

win_20160709_00_00_42_pro
Min Akka som alltid varit innekatt. Hon är 12 år nu och har bott hos mig i 18 månader. Frisk luft genom inhägnad balkong där hon kommer och går som hon vill. Hon kommer från AppleRoads katteri i Örebro. (Foto: Livets Skiftningar)

Jag har katt, men saknar hund. Drömmer om att ha hund, men inser att det är period i mitt liv som är passerad. Men jag har ändå hund. Alla ni som så beredvilligt ställer upp och låter mig skriva om era hundar gör att jag har hund i hjärtat. Likaså alla ni som jag bara kan läsa om betyder oerhört mycket. Det är svårt att förmedla hur mycket det betyder att ni ger mig möjligheten att skriva och läsa om era hundar. Att se på stillbilder, filmklipp och Youtube-filmer. Att följa er i glädje och sorg.
Avslutningsvis två bilder på Lissa tagna den 9 och 12 september. Liten Lissa växer fort.
fm-lissa-9-sept
fm-lissa-12-sept-bryr-sig-inte-om-hyresvarden
Visningsbild:
fm-lissa-22-aug-bild-1
Tack Ida Östling för alla fina foton på FM Lissa och för att du så generöst delar med dig av dem. Och Lissa låter hälsa att hon kommer igen och berättar mer om sig själv. Du är varmt välkommen åter, FM Lissa 🙂

Smärta utan gräns

 

tablets-381272_1920
När ingenting hjälper…

Natt. Smärtor. Behov av att komma till toaletten. Nästan omöjligt att få ben, armar och händer att följa med. Det gör helt enkelt för ont. Behovet att ta sig upp minskar inte av detta. Snarare tvärt om. Likaså svårigheterna att ta sig ur sängen till rullstolen.  Biter ihop, tar mig under ett kort skri av smärta ur sängen och ramlar ner i rullstolen. Blir sittande. Smärtan gör att det dansar svarta streck och mönster framför ögonen. Men klarar av den nödvändiga förflyttningen. Bara tre förflyttningar till innan vila i sängen.

bathroom-1228427_1920
Ibland är sträckan mellan sovrum och badrum oöverstiglig, nästan!

Väl tillbaka i sovrummet fylls dosen med smärtlindring på. Först en inventering. Vad finns att tillgå? Aha – Voltaren gel. Får bli det. Tar ett par av kommunen betalda skyddshandskar, orkar inte ta mig tillbaka för att tvätta händerna efter att salvan är insmord på de ställen som smärtar mest. Och i säng. Återigen rejält dimmig av en smärta som inte går att beskriva. Tittar på telefonen och på larmknappen som sitter på handleden. Räcker orken till i morgon förmiddag? Står jag ut med smärtan?

sink-400276_1920
Orken att rulla tillbaka till badrummet för att tvätta händerna existerar inte. Handskar blev räddningen.

Jo, orken måste räcka. Hembesök av läkare och sjuksköterska från hemsjukvården sen förmiddag. Skakar, är tårögd. Ändå finns vetskapen att många har en smärta långt värre än denna. Funderar. Vad är människan kapabel till att klara av? Smärta går inte att vänja sig vid på samma sätt som andra sinnesintryck. Obehagliga lukter slutar receptorerna att registrera om vi omges av dem längre tid och vi känner inte längre att det luktar illa. Smärtimpulser fungerar omvänt i de allra flesta fall. Det innebär att smärtan tilltar utan att orsaken till smärtan förändras. Som individ är detta ofta förvirrande. Att göra allt vad en kan för att dämpa smärtan och så får en allt ondare. Desperation av en smärta som till slut blir ohanterlig.

stress-864141_1920
Smärtan eskalerar och blir till slut ohanterlig och outhärdlig.

Det går dock att lära sig leva med detta till en del. Att rida ut smärtgenombrotten och att någonstans klara av att ha ont dygnet runt! Men vissa smärtgenombrott går inte att ta sig igenom utan hjälp, och då är det ofta så illa att ambulans till närmaste akutmottagning är vad som gäller. När det gäller den ständigt närvarande smärtan behövs även där hjälp att ställa in fungerande medicinering och då den blir övermäktig, få hjälp med att anpassa medicineringen till den aktuella situationen. Ni som följt bloggen vet att Piia-Liisa, det vill säga jag bakom knapparna, under en period haft en smärtnivå som varit högre än vad både kropp och psyke egentligen orkat med.

stethoscope-638416_1920
Läkare på hembesök. Stetoskop.

Jag har nu fått både min grundläggande medicinering och vid behovsmedicineringen förändrad så att smärtan ska hålla sig på en mer, för mig, acceptabel nivå. Hemsjukvårdens läkare och sjuksköterska kom på hembesök och vi gick igenom smärtlindringen. Nu tar det några dagar innan jag ser om framförallt förändringen av grundmedicineringen har effekt. Medicinen ska komma ut i kroppen och där lägga sig så att koncentrationen av läkemedlet förblir konstant, s.k. ”stadie state”. För första gången på flera månader var det en läkare som ingav förtroende och som därtill redan innan hembesöket läst på och hade ett förslag till förändring av min medicinering.

doctor-1228629_1920
Förberedd och påläst läkare.

Den desperation som uppstår till följd av att en smärta blir alltmer ohanterlig är svår att beskriva. Smärta som finns med dygnets alla timmar blir allt tyngre och svårare för var timme som går. Även om det bara är för korta stunder behöver de drabbade få känna en liten lindring av smärtan någon gång ibland för att orka. Det kan räcka med att få sova en hel natt utan att vakna av värk som ett exempel. En bild av att bära på ständig smärta kan vara att hålla i en väska. Kanske är den inte tung. Men om du aldrig kan ställa den ifrån dig?

Då du är tvingad att bära väskan hela tiden kommer den att upplevas allt tyngre och du flyttar den runt försöker bära den på olika sätt, men upplevelsen blir att väskan blir tyngre. Kanske känns det till slut som om du har betydligt mer än en väska att bära. Inte ens i vila får du lägga dem från dig, utan de fortsätter tynga din kropp. Till slut ger kroppen upp och någon måste hjälpa dig att ta ifrån dig de nu blytunga väskorna. Smärtgenombrottet kommer när någon slänger till dig den lilla, lilla påsen och säger: ”Den här är så lätt, klart du orkar!” Ibland orkar vi inte.

ambulance-1318437_1920
När smärtan är övermäktig.

Ibland väljer en att vara med på en aktivitet, trots att den leder till ökad smärta. För jag vet att den går tillbaka efter någon eller några dagar. Smärta ställer till mycket, men den får inte hindra oss från att leva och njuta av det vi kan.

water-battle-636761_1280
Lycka – att vara så pass smärtlindrad att det går att njuta av tillvaron.

Vad har du för erfarenheter av att ha ont? Det kan handla om alla typer av smärta. Står du ut, tiger och lider? Eller går du iväg till doktorn direkt du får ont? Kanske har du erfarenhet av att ha anhöriga med smärtsjukdomar. Berätta gärna.