Tankar om jul och jultomte. Astrid Brefdufwa berättar om sitt möte med Jultomten med mera.

Hej på er alla, ni som följer GGV Pipilis fina blogg! 

Det är jag, Astrid Brefdufwa, som dyker upp här igen som gästbloggare. 

Jag pustar just nu ut hemma hos bbnewsab efter en hektisk dag på jobbet. Kan berätta att Malte Mullvads magiska gullekramar har haft en strykande åtgång nu under december, och jag anar att många julklappspaket kommer att innehålla just hans gullekramar svsedda nära och kära i alla de åldrar, ity att efterfrågan har stigit för var dag som gått nu under december månad. Behovet av magiska gullekramar tycks vara hart när oändligt. Och detta gör mig så glad och nöjd. 

Nu inför annalkande julafton har ett problem dykt upp som jag i min egenskap av logistikchef, och därmed ansvarig för bageriets alla flygande gullekramsleverantörsbud, i all hast har måst försöka hitta en lösning på. Så här ligger det till.

Vi vet ju alla att Jultomten kör en flygande rendragen släde för att leverera sina julklappspaket. Ja, ni förstår säkert vart jag vill komma. Det finns sålunda en viss icke helt försumbar kollisionsrisk i det svenska luftrummet, i synnerhet efter julaftonens Kalle Anka, då det hunnit bli mörkt i hela vårt avlåmga land. 

Alla förstår vi att Jultomten arbetar under stark stress, och i vissa hem bjuds han kanske även på en julsup. Med tanke på mängden hembesök som görs under julaftonskvällen inses lätt, att det naturligtvis kan bli lite si och så med Jultomtens omdömesförmåga och omdömesgillhet i stressiga jultrafiksituationer uppe i luftrummet. Till, saken hör dessutom, att även mina flygande gullekramsleverantörspostbud har det stressigt med att hinna leverera alla sista minuten-gullekramsjulklappar från Malte Mullvads Magiska Hembageri. 

Faktiskt har jag hunnit med att ha ett möte med Jultomten om allt detta som oroar mig. Både Jultomten och jag båda rörande överens om att vi på var sitt håll måste vidtaga sådana åtgärder som kan förhindra – eller åtminstone reducera risken för – kollisioner nu under stundande julaftonseftermiddag och -kväll.  

Som tack för detta – och som en hyllning till Jultomten (mötet med honom var helt fantastiskt, kan jag berätta – vill jag berätta för alla er, som läser GGV Pipilis fina blogg, om några mindre kända sidor om Jultomtens liv och leverne. 

Tyvärr hinner jag inte rewrita de sajter och artiklar jag har använt som referens för alla dessa faktauppgifter, men jag hoppas att det går lika bra, för er, att själva läsa vad som står att finna i de här faktaartiklarna.

Den första artikellänken jag vill tipsa om, och som jag alltså tycker att ni ska klicka på, är denna:  http://varldenshistoria.se/samhalle/traditioner/jultomten-dog-for-1700-ar-sedan

Där kan ni bland annat läsa om Jultomtens historiska ursprung som julklappsutdelare. Det visar sig att dagens Jultomte har en hel del gemensamt med det kristna helgonet Sankt Nikolaus. 

Om jultomtens ännu tidigare historia kan ni ta del av här:  https://alltomjul.wordpress.com/2014/12/22/jultomtens-historia/ .

Samt här: http://www.julenstraditioner.se/jultomtens-historia/ .

Slutligen, med tanke på att GGV Pipilis följare ju valt att  prenumerera på denna blogg för att den har så stort fokus på mode, allt från klädstilar till accessoarer, vill jag tipsa om följande artikel:  http://varldenshistoria.se/samhalle/traditioner/har-jultomten-alltid-haft-roda-klader . 

Den artikeln visar Jultomtens klädmode och allmänna framtoning under olika tidsepoker. Här får vi bland annat en förklaring till varför det ute i butikerna för varje år som går verkar dyka upp allt fler blåklädda tomtar. 

Ett tag trodde jag att jultomten kanske var släkt med smurfarna, åtminstone på långt håll. Men som man kan läsa i denna artikel har tomtens blåhet inget med smurfarna att göra. Och klädernas blåhet ska heller inte symbolisera att Jultomten blir blåfrusen under sin flygande slädfärd uppe i rymden. Det går ingen nöd på Jultomten, har han själv berättat för mig. Han bär samma kläder som tagits fram åt militärer som ska utföra sina uppdrag i vintriga miljöer och klimat. Och bor man på Nordpolen, vilket Jultomten gör, blir man med åren rätt härdad vad gäller blåst och kyla. Så glöm det med att Jultomten skulle frysa. 

Värre är det då för de renar som drar Jultomtens släde. Rudolf, ledarrenen, är känd för sin röda mule. En mule som faktiskt är känslig för kyla. Men även Rudold är härdad efter många år i branschen. 

Apropå ingenting, vet ni vad Jultomtens övriga renar heter? Utöver Rudolf är det åtta andra renar som drar Jultomtens lass. 

Läs om dem och vad de heter här: http://lovesanta.com.au/blog/2007/santas-reindeers-names/ .

Nähä, nu måste jag lämna tangentbordet hemma hos bbnewsab. Kl 22.00 går jag nämligen på nattskiftet. Min första flygning nu i natt blir till Älvskoga By. Ett besök hos GGV Pipili och hennes katt Drottning Akka, vilka ju bor där. 

Konstigt nog står det inte GGV Pipili på hennes ytterdörr utan Gustava Gullefjun. Fast det vet alla vi som flyger ut med gullekramar från Maltes magiska hembageri och hem till henne. Så nemas problemas trots den missvisande namnskylten. 

Vi flygande gullekramsleverantörer är för övrigt synnerligen noga med att se till att gullekramarna hamnar där de behövs bäst och gör störst nytta. Inte utan stolthet kan jag berätta, att gullekramar som beställs från Malte Mullvads Magiska Hembageri regelmässigt når sin adressat. 

Faktum är PostNord har bett mig att sluta jobba för Malte Mullvad för att i stället bli logistikchef hos PostNord. Jag har utlovats en betydligt högre lön, om jag tackar ja till det erbjudandet. 

Men pengar är inte allt i världen. Vi som arbetar hos Malte Mullvad är ett väl sammansvetsat gäng och trivs verkligen med att jobba och vara tillsammans. Så jag tänker förbli Maltes magiska hembageri trogen. 

Till sist: Jag vill tacka alla er som orkat läsa ända hit. Och jag tackar er genom att önska er alla en fröjdefull julhelg, full av glädje och gamman – och kanske också lite andlighet, så att hjärnan och själen får sitt. 

Nu hör jag hur bbnewsab sufflerar från köket, att även han vill önska alla GGV Pipilis läsare – för att inte tala om GGV Pipili själv, och hennes katt Akka – en riktigt GOD JUL. 

Om GGV Pipili orkar, så är det min övertygelse att hon kommer att dyka upp här på sin blogg för att i egen hög person tillönska sina läsare och följare detsamma. 

Därmed tack för mig. 

Hur mycket förstår våra hundar och katter av det som händer?

Den fråga som ställs i rubriken här ovanför är intressant på flera sätt.

Förr trodde man att djuren mest var ett slags reflexautomater, alltså stimulus-respons-”maskiner” utan förmåga till något mer komplext kognitivt tänkande och/eller känsloliv.

Men detta bibliska sätt att se på djuren har fått stryka på foten rejält i takt med de senaste decenniernas evolutionsbiologiska och neurovetenskapliga landvinningar forskningsframsteg.

Husdjur som hundar och katter har visat sig besitta förmågor, som indikerar att de är tämligen intelligenta och därtill har en ganska hög medvetandenivåg, faktiskt så hög och avancerad, att de absolut klarar av att samspela/interagera med sin omgivning, och då inte minst med sina hussar och mattar.

Det finns en sajt på webben som heter Djurens rätt. Den vill jag verkligen rekommendera för alla som är djurvänner. Surfa gärna runt lite på den sajten.

Här är en undersida på den sajten, vilken jag vill rekommendera lite extra: https://www.djurensratt.se/djurs-mentala-formagor/las-mer-om-djurs-mentala-formagor

Allmänt Från forskningsfronten. Blogg om etologisk forskning, framför allt om hundar, av professor Per Jensen. Så smarta är djuren du äter. Artikel i …

Den artikeln innehåller en massa lästips (främst artiklar som står att finna på webben) om djurens intelligens, känsloliv och andra kognitiva förmågor. Det fina är att alla lästipsen i sin tur är klickbara.

Jag kom att tänka på just den sajten och just den sidan, när följande artikel dök upp i min mejlinkorg för ca en vecka sedan: http://twistedsifter.com/2016/12/cats-that-cant-believe-its-christmas/

twistedsifter.com
This might be the most important post of the 2016

Texten i den artikeln är kort. Bara några rader lång. Den går så här:

Our feline friends never cease to amaze with their wonderment, curiosity and priceless facial expressions. In fact, two recent and highly popular posts on reddit involved cats in awe of Christmas (here and here).

The always entertaining comments section led me to four additional cats reacting to Christmas and here we are. See below for said cats and bask in their amazement of the most wonderful time of year.

Resten av artikeln består av fotografier på katter i julig miljö. Katter som visar, som jag ser det, både hänförelse och förundran. De fotograferade katterna visar absolut att de förstår, att något speciellt är på gång hemma hos julpyntande matte och husse. (Har du egna erfarenheter av förändrat katt- eller hundbeteende så här inför julen, berätta då gärna om just dina erfarenheter i kommentarsfältet här nedanför. Jag kan aldrig få nog med exempel när det gäller sådana här saker.)

Alltnog: När nu bloggens alla kattvänner fått sitt lystmäte, måste förstås även bloggens hundälskare erhålla sitt.
Frågan är vad jag ska välja ut för ”julklapp” åt alla dem.
Efter moget övervägande fastnar jag för denna video: https://www.youtube.com/watch?v=YlKG1vKQOoM

Is this the next Christmas No 1? A Christmas song ‘sung’ by a dog!! It’s true. ‘A dog is for life – not just for Christmas. Spread goodwill to all dogs this …

Jag väljer just den videon för att den innehåller så många hundögon. Kolla in de ögonen.

Notera så fulla de är av känslor. Man liksom anar vad folk brukar kalla en själ där bakom hundarnas pannben.
Själv föredrar jag termerna medvetande och/eller medvetenhet (consciousness and/or awareness); dessa är mer neutrala och har inte lika starka religiösa konnotationer som ordet själ. Men på sätt och vis är det samma sak. Nämligen en signal om att det finns något mer än en simpel stimulus-respons-maskin där inne i hundens huvud.
Ändå hör det till saken att varken katter eller hundar klarar av det så kallade spegeltestet. Om detta kan du läsa mer exempelvis här: http://www.djur.cob.lu.se/Svar/Medvet.html#medvetande-inlevelseformaga-spegeltest-spegelneuron-hjarna .
Den artikeln heter:  Är alla djur medvetna? Om medvetandet, ”the big problem”, inlevelseförmåga, spegeltestet och spegelneuron

Vid Lunds universitet finns det zoofysiologer, till vilka man kan ställa en fråga, varpå de här forskarna svarar på densamma.

Som en liten aptitretare låter jag kopiera in delar av svaret här på GGV Piliplis blogg:

Kan man påstå att djur har medvetande? Och har vissa djur självmedvetande? Jag har läst nyligen att en schimpans är medveten om att det är sig själv den ser när den tittar i en spegel. Kan det tyda på självmedvetande? Jag har diskuterat frågan nyligen med mina bekanta som bestämt påstår att människan är det enda djuret som har ett medvetande. Eftersom människan är ett djur är det svårt för mig att tro att medvetandet skulle vara förbehållet endast Homo sapiens.

Detta är en mycket komplicerad fråga. Man vet mycket lite om medvetandet, men man har börjat angripa problemet inte bara med filosofiska och psykologiska, utan också med neurobiologiska metoder.

[…]
Alla djur är medvetna i den meningen att de är uppmärksamma på omvärlden och reagerar på vad som händer där genom olika beteenden. Men det är väl inte det som vi vanligen avser med medvetande.

Ett fenomen som kan sägas ingå i vårt medvetande är förmågan att verkligen uppleva sinnesintryck och känslor, till exempel färgen på ett föremål eller smärtan vid en skada, i stället för att bara maskinmässigt reagera på intrycken. Ett annat är att vara självmedveten, det vill säga uppfatta sig själv som en individ, samt att uppfatta artfränder som andra individer, med vilka man själv kan samverka. Ytterligare andra egenskaper hos medvetandet är medvetenhet om tankar och minnen, samt en tidsuppfattning, som innefattar det förflutna, nuet och framtiden.

I det så kallade MSR (”mirror self-recognition test”, ”spegeltestet”) testas om ett djur kan känna igen sig själv i en spegel. Hittills är det bara människor äldre än 18-24 månader, människoaporna, en delfinart, späckhuggaren, den indiska elefanten och skatan (se filmen nedan) som anses ha klarat detta test. Detta anses vara tecken på en viss grad av självmedvetande hos dessa arter, det vill säga att de uppfattar sig själva som individer. Men värdet av testet har också ifrågasatts.

[…]

En del menar att medvetandet är ett epifenomen, det vill säga att det automatiskt uppkommer, när ett nervsystem blivit tillräckligt komplicerat. Det skulle kunna vara en så kallad emergent egenskap. En emergent egenskap hos ett komplicerat system kan inte förutsägas genom studier av systemets olika delar. Detta beror på att andra regler och lagar gäller för det komplicerade systemet än för delarna.

[…]
För en biolog synes det vara troligare att medvetande uppkommit under evolutionen genom naturligt urval. Djur med medvetande skulle alltså besitta fördelar, som gör att de kan få en större avkomma. Ett mer avancerat medvetande skulle kunna ge fler och större fördelar. Det finns flera mycket sannolika fördelar med att ha ett medvetande.

En fördel med att ha ett medvetande skulle kunna vara att det underlättar inlärning, planering och problemlösning. Medvetandet gör det kanske lättare att dra lärdom av det förflutna och att planera inför framtiden. Det kanske också möjliggör problemlösning i egentlig mening, till skillnad från inlärning genom försök och misstag (”trial and error”).

En [annan] fördel med ett medvetande, som ofta framhålles, är att det möjliggör ett avancerat socialt samspel. Denna förmåga brukar betecknas som inlevelseförmåga eller ”theory of mind”, förkortat ToM. ToM innebär att en individ kan uppfatta andra individers mentala tillstånd, till exempel vad de tror, vet och önskar och om de är ärliga eller lögnaktiga. ToM kräver att individen uppfattar sig själv som ”jag”, det vill säga har ett självmedvetande (läs om spegeltestet ovan).

Visst är väl detta fascinerande läsning? Eller vad tycker du som läst ända hit? Om du trots det inte orkar med att läsa hela den texten, så kan du väl åtminstone titta på de två videoklipp som hör till artikeln i fråga. De är sevärda; jag lovar.

Till sist: För den som inte fått nog med tung text utan känner för att fördjupa sig i ämnet än mer rekommenderar jag följande artikel, som utgör en god grund att stå på vad gäller både människors och djurs självförståelse och självmedvetenhet: http://www.svd.se/jaget–tunneln-mellan-varlden-och-medvetandet

SJÄLVFÖRSTÅELSE Var finns jaget? Är det en konstruktion, finns det inom oss eller uppkommer det bara i samspel med andra individer? Peter Gärdenfors har läst …

Därmed har detta blogginlägg, som skrivits av gästbloggande bbnewsab, kommit till vägs ände. Nu får vi alla tillsammans hålla tummarna för att GGV Pipili ska vara i så pass god form och ha så mycket ork, att hon kan mäkta med ett alldeles eget blogginlägg här på bloggen nu under den kommande 4 adventshelgen. Astrid Brefdufwa har viskat i mitt öra att i morgon är det en speciell dag för GGV Pipili, enär vi då ska fira när storken kom flygande med henne hem till hennes föräldrar år nittonhundrakallt. Så det kommer att vara minst dubbel ranson av gullekramar (dagen till ära garnerade med ordet GRATTIS!) vid den leverans som Astrid med medhjälpare ska komma flygande med till Älvskoga By runt midnatt senare i kväll. De lär gå åt under morgondagen.

Rör vid mitt hjärta – om vikten av att få bli (be)rörd och att få (be)röra andra.

Hej igen, alla ni som följer GGV Pipilis fina blogg!
 
Det är jag, Astrid Brefdufwa, som sitter framför tangentbordet i dag för att skriva ett blogginlägg, så att GGV Pipili inte ska få dåligt samvete över att hon inte orkar skriva ett alldeles eget blogginlägg. Förhoppningsvis kan GGV Pipili återkomma nu under helgen, den 2 advent. 
 
Jag för min del tänkte skriva lite om hur viktigt det är med att kramas. Särskilt då detta med att ge varandra gullekramar. Hela Malte Mullvads affärsidé bygger på att vårt behov av kramar, i synnerhet gullekramar,  är hart när omättligt. Bara fördelar, inga biverkningar.
 
Den som inte ges chansen att krama andra eller att bli kramad av andra torde leva ett rätt torftigt liv. Vi som arbetar på ;alte Mullvads Magiska Hembageri är väl medvetna om gullekramars betydelse i stort som smått, så därför tänkte jag i dagehs blogginlägg uppehålla mig kring vikten att kunna få (be)röra (i både bildlig och bokstavlig bemärkelse) och att själv kunna få bli (be)rörd av andra (också det, givetvis, i bildlig och bokstavlig bemärkelse).
 
Men först tänke jag skapa lite stämning genom att spela Björn Skifs ”Håll mitt hjärta” för er alla. 
 

”Håll Mitt Hjärta”

Om du klickar på videoklippet här ovanför, kan du få höra denna populära svensktoppslåt. Skulle det inte gå att klicka på det, så kan du i stället klicka på denna länk: https://www.youtube.com/watch?v=Ey-yt2RGjVQ . Då ska du få upp samma YouTube-klipp.

Sångtexten är enkel men innerlig. Den går så här:

Håll mitt hjärta, Håll min själ.
Lägg mitt huvud i ditt knä.
Säg att du menar
och vill mig väl.
Håll mitt hjärta. Håll min själ.
Som jag väntat alla år.
Du kan läka mina sår.
Ta mina händer och gör mig hel.
Ta mitt hjärta.
Ta min själ.Håll mitt hjärta.  Håll min själ.
Låt mig bara stanna här.
Så allt jag ber dig, allt jag begär:
Håll mitt hjärta. Håll min själ.
Håll min själ.
Sedan tänke jag i dag att berätta för er om den emarikanske psykologen Harry Harlow.
Under 1950- och 1960-talen genomförde han experiment på rhesusapor. Han ville studera vad som händer små apungar/apbarn om de berövas kontakten med sin riktiga apmamma. Hur går det för dessa apungar, om de sällan eller aldrig blir kramade av sin mamma utan tvingas växa upp mer eller mindre i ”splendid isolation”?
 
Ja, man behöver nog inte vara någon Einstein för att förutsäga hur det här experimentet gick.
 
Kort sagt: Det gick inte alls bra för dessa apbarn. 
 
Sannolikt skulle samma sak hända om det vore frågan om människobarn som behandlades på samma grymma vis.
Behöver jag nämna att i dag skulle det vara förbjudet, av etiska skäl, att genomföra den här sortens djurexperiment? Blott IS, Islamiska staten, kan väl behandla folk och fä på samma motbjudande och bestialiska vis i dag. Och IS är som bekant stämplad som en terrororganisation. 
 
Den här psykologen Harry Harlow ville studera hur banden mellan barn och deras föräldrar uppkommer. I ett av experimenten avlägsnade han apungar (av arten rhesus) från deras mödrar. I stället erbjöds de här apbarnen att hålla till godo med endera av två olika sorters ”surrogatmödrar”. I en tredje grupp fick apungarna i sin bur tillgång till båda surrogatmammatyperna. Och så fanns det en fjärde grupp, i vilken apbarnen fick försöka klara sig bäst de kunde utan att någon apmamma fanns tillgänglig/närvarande hos dem över huvud taget. 
 
Den ena av de två surrogatmödrarna var tillverkad av frottétyg, den andra hade gjorts av ståltråd.
 
Här nedanför kan du beskåda två foton på de här båda surrogatmödrarna. Överst ser du frottévarianten av apmamman. Och längre ned, till höger ser du ståltrådsvarianten. 
 
Jag tycker, med förlov sagt, att båda apmammorna mest påminner om spöken, vålnader. Något som man snarare skrämmer barn än tröstar dem med. Håller du som läser dessa rader med mig? Skulle du vilja bli ktramad av en sådan figur? I så fall vilken av dem? Den av frottéduk eller den av ståltråd. Jag hoppas att du inte svarar att du väljer den av ståltråd, ty då tror jag att jag får dåndimpen direkt. 
Rhesusapa klänger på sin surrogatmamma

Surrogatmamma

 

Aungarna delades hur som helst in i tre grupper. I den första gruppen tillhandahöll tygmamman ingen mat till dem, medan ståltrådsmamman gjorde det, i form av en fastsatt nappflaska innehållande välling. I den andra gruppen var förhållandena omvända. I denna andra grupp var det således tygmamman som tillhandahöll maten, medan ståltrådsmamman inte gjorde det.  Och så fanns det en tredje grupp. De apungar som tillhörde den fick växa upp utan både riktig/äkta apmamma och apmammasurrogat. 

Så hur utföll det här experimentet? Jo, apungarna klamrade sig fast vid sin tilldelade ”mjuka” tygmamma oavsett om ”hon” gav mat till dem, via vällingnappflaskan, eller inte.

Det hårda och kalla ståltrådsmamman försökte apbarnen mest hela tiden att undvika. De sökte sig till henne enbart när det var hos henne mat (i form av välling) stod att finna. 

Varje gång apungarna utsattes för något oväntat eller oönskat – typ starka och skrämmande ljud – var det till den mjuka tygmamman de tydde sig för skydd och tröst. Detta gällde oavsett om det var tygmamman som var den som brukade bjuda dem på mat eller inte. Den hårda och kalla ståltrådsmamman var alltså inget att ty sig till, att hålla i hand eller krypa upp i famnen på, när apungarna sökte tröst. 

 
När apbarnen placerades i obekanta miljöer tillsammans med sina tygmammor, klängde de sig fast vid mamman tills de kände sig tillräckligt trygga för att våga undersöka och utforska omgivningen närmare. Så fort apbarnen blev skrämda, oroade eller stressade på annat vis, var det till tygmodern de sökte sig för att erhålla skydd och tröst. 
 
När aporna istället placerades i obekanta miljöer utan sina tygmammor betedde de sig mycket annorlunda. De stelnade till i skräck, skrek, kröp ihop och sög på tummen. Några apor sprang skrikande från föremål till föremål, uppenbarligen letande efter sin tygmor. 
 
Om de här försöksaporna i stället placerades i obekanta miljöer tillsammans med sina ståltrådsmödrar, så uppvisade de i stort sett samma sorts beteenden som de apungar gjorde, vilka inte hade tillgång till någon apmamma över huvud taget. Det skulle mycket till innan de uppsökte ståltrådssurrogatmamman för att erhålla tröst. Vilket indikerar att de inte fann någon tröst värd namnet hos dessa kalla, stela och tysta ståltrådsmammor. 
 
När aporna vuxit så pass mycket att de kunde äta fast mat, beslöt Harlow att separera dem, som hade tilldelats surrogatmödrar, från deras respektive tyg- eller ståltrådsmammor. I tre dygn varade denna separation. 
 
Vid återföreningen med tygmödrarna klängde sig apungarna fast vid den sortens surrogatmamma och ville bara undantagsvis lämna henne. Behovet att utforska omgivningen, något som alla barn – inte bara apungar – är intresserade av att göra, fick stå tillbaka för behovet av närhet. De som tilldelats en ståltrådsmamma var inte alls lika ”klängiga”. 

Harlows studie visade dessutom att de apbarn som hade ”uppfostrats” av – läs: växt upp tillsammans med – både tyg- och ståltrådsmödrar ökade i vikt ungefär lika mycket och lika fort som de som växt upp med antingen en tygmamma eller en ståltrådsmamma. Fast just de apbarn som växte upp med tillgång till endast ståltrådsmödrar fick tydliga problem med att smälta mjölken, och de led dessutom oftare av diarré. De drabbades alltså betydligt oftare än de andra apbarnen av matsmältnings- och avföringsproblem.
 
Harlow drog av detta slutsatsen, att det sannolikt innebar ökad psykologisk stress att inte ha någon mjuk, varm apmamma att ty sig till vid oro och stress. 
 
Samme Harry Harlow ägnade sig också åt att studera hur apungarna reagerade på total social isolering 
 
Han såg till att isolera apbarnen på två olika sätt. Antingen isolerades de bara delvis genom att placeras i kala ståltrådsburar,  där de kunde se, lukta och höra andra apor, även om de inte hade någon möjlighet till fysisk kontakt med dem.
 
Eller så fick apungarna leva totalt isolerade från kontakt med andra apor under olika långa perioder. De kunde således inte se eller höra någon annan apa, inte heller känna lukten av någon annan apa. 

Harlow kunde rapportera, att de apor som isolerades på detta vis löpte ökad risk att drabbas av olika symtom såsom apati, acedi (oförmåga att göra något över huvud taget), allmän uttryckslöshet, upprepat rörelsemönster, vanligen i form av ett rastlöst vankande av och an inne i den bur de levde i. Även risken för självstympning och/eller självskadebeteende ökade påtagligt. 
 
Samme Harry Harlow var en nitisk forskare. Han testade också om det gick att återintegrera, alltså återanpassa,  sådana apungar, som varit isolerade i ett halvår, genom att placera dem tillsammans med lika gamla apkompisar som fostrats normalt.
Dessa rehabiliteringsförsök blev dock inte så värst lyckade. Harlow kunde rätt snabbt konstatera, att total social isolering under apungens första sex månader i livet verkade ge upphóv till grava brister i praktiskt taget alla typer av socialt beteende.
Lite bättre gick det om de här isolerade aporna fick börja anpassas till ett normalt icke-isolerat liv tillsammans med blott tre månader gamla apungar. Då var det som att de kunde se och lära av hur tremånadersapbarnen betedde sig och uppförde sig. En sorts beteendeinlärning genom imitation kom alltså till stånd. 

Det sägs att Harry Harlow, som avled 1982, slutade sina egna dagar som alkholiserad och deprimerad. Han lär också under senare delen av sitt liv ha varit avskuren från kontakt med sina egna barn. Kanske bäst så, anser jag, Astrid Brefdufwa. Den mannen kan näppeligen ha varit någon djurvän, kanske inte ens någon människovän. 
 
Allt detta får mig att tänka på ett citat från Phyllis K Davis, som har skrivit en bok som heter The Power of Touch (Beröringens mäktiga kraft): ”Utan beröring dör ett barn, människohjärtat värker och själen förtvinar.”
 
Så nu förstår ni säkert alla varför jag har valt att jobba ihop med Malte Mullvad på dennes Magiska Hembageri. Jag har med egna ögon kunnat se hur helbrägdagörande gullekramar kan vara. Och jag är övertygad om att det går att uppnå nästan lika bra effekt med helt vanliga kramar – som till exempel kryapådig-kramar, jagtyckeromdig-kramar, duärvärdenuppmuntran-kramar och så vidare.
 
Så jag rekommenderar alla som läser detta blogginlägg att slösa med kramarna och kramandet.
 
Om jag hinner, så kanske jag återkommer snart med ännu ett blogginlägg här på GGV Pipilis fina blogg om glädjen och nyttan av att beröra varandra. Jag hörde nämligen av Beata Bäver, som är ekonomichef och den som sköter bokföringen åt Malte, att Maltes Magiska Hembageri nu inför julen har nästan fördubblat orderstocken/beställningarna. Det gläder mig mycket. Jag ser det som ett kvitto på att Maltes magiska gullekramar är uppskattade av både unga och gamla, av såväl hög som låg.
Men än har bageriet inte slagit i produktionstaket utan kan baka ännu fler magiska gullekramar åt envar som vill känna på hur härliga och goda de är.
Om du beställer gullekramar från Maltes Magiska Hembageri, kan det hända att de blir levererade av just mig. Fast jag kan förstås inte lova att så blir fallet. Malte följer givetvis kollektivavtal och arbetsmiljöregler, vilket innebär att hur gärna jag än vill, så måste jag vara ledig också mellan varven. 
Å andra sidan går jag i god för att mina flygande postbuds- och gullekramsleverantörskolleger är värda att lära känna närmare, de också, alltifrån stora Albertina Albatross till lilla lilla Ulla-Greta Undulat. Alla mina flygande medarbetare, vilka jag som bageriets logistikchef jobbar med och har absvaret för, drar villigt sitt strå till stacken. Vi alla är lika måna om att behandla alla kunder, nya som gamla, lika. Självklart vill vi på Malte Mullvads Magiska Hembageri sköta oss, så att vi får behålla dig som kund även efter jul och nyår.
Apropå ingenting: I morgon är det dags för SVT:s julkalender. Min kollega bbnewsab skrev lite om den kalendern förra veckan. Läs gärna hans bloggartikel en gång till för att friska upp minnet om vad årets julkalender kommer att handla om.
Till sist: Både GGV Pipili och bbbnewsab sade till mig att jag skulle önska er alla en trevlig 2 advent nu till helgen. Och som sagt, kanske GGV Pipili hör av sig med en alldeles egen 2 adventshälsning nu i helgen. Det blir hennes dagsform som avgör det hela.
Hare bra på alla vis.