”Det var så lite så…”

Att tacka för hjälpen.
rose-1644818_1920
”Tack för hjälpen” besvaras ofta med orden: ”Det var så lite så”. Men när jag inte kan göra det du kan så är det du gör för mig inte lite. Kanske är det en liten sak för dig som är frisk. Men för mig, som inte längre klarar att göra detta själv, betyder din handling mycket. För mig är det du gör en möjlighet att kunna fungera på liknande villkor som om jag vore frisk.
dry-toilet-1411204_1920
Du tar fram toalettpapper åt mig. Det tar dig någon minut. Om jag ska göra samma sak kanske det tar både 10 och 15 minuter eller mer därtill. Det är fler moment innan pappret har kommit på plats än vad man som frisk tänker på. Sedan hjälper du mig med annat också. På morgonen bäddar du min säng och hjälper mig att duscha. Kokar kaffe och värmer mat. Städar, diskar och ser till mina blommor. Tar hand om mig och mitt hem. Detta och mycket mer därtill. ”Det var så lite så”. Nej, för mig var och är denna hjälp en nödvändighet jag inte kan klara mig utan. Då är det inte längre lite.
hand-1362175_1920
Dina händer är min förlängda arm. Som den kvällen då smärtan griper tag i mig och gör det nästintill omöjligt att utföra den enklaste syssla. För att ha koll på hur ofta jag tar behovsmedicin skriver jag alltid upp vad jag tar, mängd, klockslag samt också smärtnivå. Mest för min egen skull, men även för exempelvis ambulanspersonal och akutläkare om jag skulle behöva åka till sjukhus. Smärtan kan sitta i hela kroppen, men vissa leder är mer utsatta än andra. Bäckenet är en av mina svagaste punkter. Jag har fött två barn och smärtan under förlossningarna var lindrigare än den jag nu har. För dem av er som haft foglossning med symtom från alla tre bäckenleder kan troligtvis förstå ungefär hur det känns. På en skala mellan ett och tio landar smärtan ofta omkring åtta (och stundtals mer därtill).
woman-791541_1920
Att stå och gå kan vara omöjligt. Nu har dessutom även knän och händer sagt ifrån. Konsekvensen blir att vid smärttoppar får jag svårt att förflytta mig själv. Jag behöver kunna hålla i mig och även kunna böja/räta på mina ben för att förflytta mig från säng till rullstol. När då handen är så försvagad av smärta att det endast med stor möda går att skriva några få ord, säger det sig självt att det blir svårt att hålla i sig under förflyttning. Det är då all hjälp blir värdefull. Det är ni som står runt om mig som gör att jag inte faller ihop. Det är inte lite, det är oumbärligt. Det kan vara att dra upp lite av min flytande behovsmedicin, skriva, hålla mig…

Men vad det än är du hjälper mig med så är det inte lite. För dig som frisk kanske det upplevs så, men inte för mig. Så snälla – förringa inte din insats genom att säga ”det var så lite så”. Oavsett vad klarar jag mig inte utan din hjälp. Låt mig då få säga tack och ta åt dig av det. Avslutningsvis lite ögonfröjd till er alla att njuta av, men riktade särskilt till er som hjälper, som professionella, som vänner eller bara för att ni finns till hands då någon behöver er hjälp!
flower-141158_1920
tulips-1312129_1920
sunset-813043_1280-1
hands-543593_1280
TACK för hjälpen!

Annonser

Kompetens och Kapacitet Reblogg

Att kunna och att klara av och skillnaden däremellan

calculator-428294_1920
Det är skillnad mellan att ha kompetensen för en uppgift, dvs att kunna och kapaciteten, att faktiskt klara av att genomför densamma.

Två bloggare har skrivit utmärkta inlägg om just skillnaden mellan kompetens och kapacitet. Livets Bilder och Funkisfeministen. Då de båda formulerat detta så bra väljer jag att Reblogga:

Det är rätt så märkligt. På ett sätt är jag exakt densamma nu som tidigare, men samtidigt är det väldigt tydligt att jag inte fungerar som förut.
Om jag utför en aktivitet på rätt nivå för mig, kan jag fortfarande prestera bra. Men trots rätt nivå och god prestation är kostnaden större och återhämtningstiden längre än när jag var frisk. Jag kan också pressa mig prestera på en för hög nivå under en kortare tid, men då blir kostnaderna ännu högre och återhämtningstiden ännu längre. Men resultatet kan ändå vara detsamma. Däremot kan min kapacitet krympa ytterligare.
Min kompetens finns fortfarande kvar – men min minskade kapacitet hindrar mig att använda den som förut.
Jag upplever att många har svårt att göra distinktionen mellan vad som är kompetens och kapacitet – och att dessa två helt skilda saker hela tiden blandas ihop i många olika sammanhang. Jag har upplevt det privat, i min rehabilitering när det gäller tex arbetsförmåga/arbetsträning, i vårdens utredningar, i diskussioner om skola, anpassningar, sjukskrivna i sociala medier mm. – och jag vet att det i värsta fall kan få förödande konsekvenser.
Men vad menar jag då, när jag pratar om kompetens och kapacitet?
Enkelt uttryckt skulle jag vilja säga att kompetensen är något jag har – medan kapaciteten är mina möjligheter att använda det jag har. (Livets bilder)

Här följer fortsättningen på inlägget: Skilj på kompetens och kapacitet!

 

Kompetens: Att veta hur jag gör när jag tvättar, diskar och städar. Kapacitet: Att faktisk klara av att tvätta, diska och städa. Det hjälper mig inte om jag gör lite, eller fuskar. Kapaciteten finns inte där ändå. Med min kropp finns inte möjligheten att klara att utföra hushållsarbete som ett exempel. Detta överför de båda bloggarna på olika situationer som många av oss funktionsbegränsade ställs inför.

För egen del så är bloggen Livets Skiftningar ett försök att upprätthålla den kompetens jag skaffat mig genom studier, kompetensen att skriva och berätta om olika saker. Svårigheterna uppstår när kapaciteten inte räcker. Det är då ni som läsare möts av svaret till kommenterade artiklar att det finns en uttalad mening att besvara, men kraften att göra detsamma saknas och jag ber att få återkomma med svar då kraft och ork finns. Det kan också innebära att artiklarna blir av annat slag. Artiklar som inte kräver en kompetens som jag saknar kapacitet för att skriva! Mina händer och fingrar lyder inte. Jag kan inte skriva, kan inte trycka ner tangenterna eftersom priset för det arbetet blir för högt.

macro-800236_1920

Funkisfeministens inlägg på samma tema:
Kompetens eller kapacitet – Att skriva ett sämre formulerat mail kostar inte mindre ork

Tack till Livets Bilder och Funkisfeministen!

guy-879729_1920
Jag vill utnyttja min kompetens… men kan inte!

Hur ser du på detta? Berätta gärna!

Möten och Flykten

OBS! Bilderna kan upplevas starka.

Möten med en medmänniska…
Denna korta film berör. En film där människor möter människor. Där flyktingen blir till en medmänniska. För hur det än är – en sak får vi aldrig glömma. Den som flyr lämnar allt. Den som flyr för sitt liv är människa precis som du och jag. Den som flyr gör det av en anledning. För att rädda familjens och sitt eget liv. Går det någonsin att förstå hur det känns att bara packa endast det allra mest nödvändiga, inte mer än vad du kan bära själv, under många långa dagar och nätter. Har du något till barnen går före det till dig själv. Kanske har du inget alls, mer än en stor förtvivlan. Bilden nedan visar vilken slags miljö många flyr från:

Att fly för sitt liv. Bort från bomber, ruiner, svält, fattigdom… Att ta sina små barn i famnen. Be till den Gud du känner som din, att ni ska klara er till ett flyktingläger eller annan säkrare plats. Du vet att risken att ni inte gör det, att du och de dina kanske inte kommer fram alls är stor. Du vet att risken för att ni ska skiljas åt är stor. Du vet att dina barn är utsatta. Mer utsatta än vad du själv är. Du vet inte hur du ska kunna skydda dem, ge dem det behöver i form av mat, vätska, skydd mot värmen och mot insekter och allehanda faror som kan drabba dem. Det du vet är att om ni inte flyr kommer ingen av er att överleva. Du vet inte var din son är. Han togs för att han behövdes som soldat. Soldat i ett krig ingen vill ha, men du hade inget att säga till om. Soldat för en tro som inte är densamma som du tror på. Kommer du någonsin att se din son i livet igen? Du ångrar att du inte erbjöd dig istället, men valet fanns inte.

young-child-1166349_1280
Barnsoldat någonstans…

Hur kan en mamma och pappa leva med vetskapen att deras son är soldat i krig? De yngre barnen ska förhoppningsvis slippa undan ödet att bli soldater i allafall. Flyktinglägret ni kommer till har sjukvård och kan hjälpa. Där skiljs ni åt. Du tas från din fru och dina barn och placeras bland de arbetsföra männen. Vilket ditt arbete blir vet du inte. Men alla som kan göra något kommer att bli satta i arbete. Det finns alltid arbetsuppgifter. En viss trygghet kan du känna. Dina barn och din fru får hjälp. Men lägret är stort och ni kommer från varandra. Hur ska ni kunna komma i kontakt och återförenas? Att smyga och leta nattetid är enda möjligheten. Och leta måste du, flyktinglägret är stort och oroligheterna tilltar även inne på området. Varje natt hör du fler oroligheter i lägret. Sjukhuset fylls på med skadade. Men även olika sjukdomar börjar bli mer och mer besvärande och allt svårare att hejda. Du vill därifrån, komma vidare tillsammans med det som är kvar av din familj. Att det är stökigt även nattetid är både en börda och ett skydd. Det blir lättare att ta sig ut, men också svårare att hålla sig undan oroligheterna.

doctor-870361_1280
Sjukhus i fält

Kanske är flyktinglägret och sjukhuset det som gör att ni hör till den grupp som överlever och får komma till ett nytt land. Men det är inte erat land. Det är inte hemma. Hur ska det nya livet bli? Får ni stanna? Det pratas mycket om hur det är. Hur mycket och vad av det som sägs är sant? En del säger att ni kommer att mötas av taggtråd och stängda gränser, andra att ni kommer att få saker, pengar, bostad, ja allt ni behöver, en tredje säger att ni skickas direkt tillbaka till det land du nyss flydde från. Att det ska vara säkert där för dig. Men till vad ska du skickas tillbaka. Den stad du levde i är ruiner. Ingenting finns kvar. Ingenting fungerar och du flydde…

soldier-885908_1280
Det kunde ha varit du…

Du gömde dig för soldaterna, gömde familjen till dess ni kunde fly. Du såg dem som inte hunnit undan. Dina vänner. De är borta nu. En del är döda, andra bara försvann. Hur ska du någonsin kunna lita på någon igen? De tog din son när du inte var i närheten. De hade tagit dig och resten av familjen också. Ni tillhörde inte rätt grupp. Du tror inte på rätt Gud. Du visste det – att om de tagit dig hade du inte överlevt många timmar. Är det till det som det sägs att det nya landet skickar tillbaka dem som kommer? Du vet inte. I flyktinglägret har du skilts från din fru och dina barn. Du vet inte var de finns. Du letar på kvällar och nätter. Farligt, visst är det farligt för dig att vistas på ”fel sida stängslet”.

barbed-wire-114500_1920
Stänga ute eller stänga inne?

Så, du hittade din fru och dina barn. Ni tar er från flyktinglägret vidare till det nya landet. Familjen smyger iväg under mörkrets timmar. Fortfarande med mindre än vad ni behöver. Ni är nu framme i det landet där ni söker asyl. Kommer ni att få stanna? Hur kommer ni att bemötas?
Och vi som ska ta emot er – vad ser vi? Vi har gått runt och är tillbaka till den film som inleder denna artikel.
Denna artikel är skriven utifrån en föreställning om att vara flykting, utifrån berättelser från personer som befunnit sig på flykt och utifrån en önskan om att vi ser på varandra som medmänniskor. Jag kan aldrig föreställa mig hur det är, jag kan bara göra ett försök med vetskapen om att jag aldrig ens kommer i närheten av verkligheten.
Kommentera gärna!