Bostäder, brister och behov

Vad händer den dagen du utsätts för hot och våld från en närstående och behöver få tag på en ny bostad omedelbart? Frågan har kommit upp i olika sammanhang vid diskussion om hot och våld i nära relationer.  OBS! Artikeln kan väcka starka känslor.

fear-1131143_1280
Vad sker bakom den stängda dörren? 

Våld i hemmet. Det finns många som idag lever under ständigt hot. Förhållanden där rädslan styr. Så länge som jag lyder händer (kanske) ingenting. Kanske fanns en gång kärlek och förälskelse, men den är nu borta sedan länge. Från den som lever i ett sunt, friskt förhållande kommer kanske frågan: Men varför går du inte bara? Varför stanna i något som är så destruktivt? Som till och med kan innebära en risk för både liv och hälsa? Om det nu vore så enkelt. Att bara ta sitt pick och pack och gå. Verkligheten är en annan i många fall. Hindren från att bryta upp kan vara nästintill oöverstigliga. I denna artikel kommer ett av de vanligaste hindren att tas upp. Brist på bostäder.

appartment-building-835817_1280-1
Huset kallades i folkmun ”Frånskilda fruars hus”

Innan beslutet om att bryta upp väl är fattat är det ofta en lång process. Kränkningar, hot och misshandel tar ofta ifrån den som blir utsatt allt vad självförtroende och självkänsla heter. Precis som sker vid kränkande särbehandling i andra sammanhang kommer den som är utsatt mycket ofta att tro att felet ligger hos henne själv. Jag skriver henne, väl medveten om att det givetvis finns andra än kvinnor som blir utsatta. När jag kommit dithän att jag tror att jag förtjänar kränkande kommentarer, hot och slag är jag lätt att styra. Och varför ska jag bryta upp från något där jag bara får vad jag förtjänar? Det tar tid att vända dessa tankar till att se att det finns ingen som någonsin förtjänar att bli utsatt för psykisk och fysisk misshandel, våld och hot om våld. Ingen, någonsin. De som utövar våld kan använda sig av olika mer eller mindre medvetna strategier för att hålla kvar sin partner.

falling-99175_1280
”Jag var klantig och ramlade i trappan när jag skulle gå ut med soporna”

Att få partnern att tro att hon är på väg att bli tokig är ett sätt. Detta genom att se till att kvinnan aldrig kan förutse reaktionen, aldrig veta vad som gäller och alltid få veta att det är hon som tagit fel, missuppfattat situationen. Aldrig veta om svaret på en fråga blir en örfil eller total ignorans. Det enda hon med säkerhet vet är att det är hennes fel. När hon väl kommit så långt att hon inser att för att överleva, psykiskt och fysiskt, måste fly kommer nästa problem. Finns barn i familjen? Vid skilsmässa är sex månaders betänketid obligatoriskt. Men kanske är situationen den att i samma ögonblick jag talar om att förhållandet/äktenskapet är över måste jag se till att snabbast möjligt försvinna från den gemensamma bostaden. Innan dess har jag packat det det mest nödvändiga och flyttat det det till någon annan plats. Kanske har jag fått vara mycket försiktig så att det inte ens funnits den minsta möjlighet att han skulle ha kunnat ana att något var på gång. Kanske får jag ta det jag får med mig i en liten väska och lämna resten. Ibland gäller det att fly från hemmet när partnern inte är hemma. Det kan vara enda möjligheten att överleva en flytt.

girl-571808_1280
Glädjen är bara en fasad. Inuti mig är allt trasigt.

Det råder brist på mindre hyresrätter på många håll i landet. Att få tag på en akutbostad kan vara nästintill omöjligt. Är det sedan så att man behöver ha hiss eller bostad i markplan därför att trappor är en omöjlighet på grund av funktionshinder – ja, då är utbudet nästan obefintligt. Att vara funktionsbegränsad och utsatt för våld och därtill i behov av en lägenhet är en nästintill omöjlig situation. De lediga lägenheter som finns i hus med hiss är ofta nyproducerade. Det kan innebär hyror som är omöjliga att klara som ensam. Allra helst om man inget får med sig. Kvinnojourerna kan hjälpa till med rum under en kortare tid, men det behövs ett eget boende. Bostadsbristen håller troligtvis kvar personer i destruktiva förhållanden. Innan man går vill man ha kontrakt påskrivet och nycklar i hand till sin nya bostad. Men ibland flyr kvinnor hals över huvud för att överleva. Ännu svårare blir det om man måste flytta från den kommun man är folkbokförd i. Ofta ges så kallad social förtur bara åt den egna kommunens innevånare. Och att stanna i kommunen kan innebära att hotet mot livet kvarstår.

woman-1031620_1920
Trappor, trappor och åter trappor. Leendet döljer gråten och utsattheten.

Att vara funktionshindrad och i akut behov av bostad visar sig vara en omöjlig situation. Frågan om varför man stannar kvar i ett destruktivt förhållande kanske beror på mer än att jag inte vågar bryta upp. Kanske har jag sökt lägenhet, men inte fått. Det är svårt också av den orsaken att alla förberedelser för flytten måste göras så att partnern inte ens anar vad som pågår. Kanske kan jag inte använda min dator eller mobiltelefon därför att han kollar vad jag gjort och vad jag sökt efter. Alla kontakter måste ske bakom ryggen på den andre i många fall. Inga brev från bostadsföretag får komma hem till den gemensamma bostaden.

multi-family-home-1026481_1920
Lägenheter i markplan är sällsynta

Ska bristen på lämpliga hyresrätter kosta liv?
Denna artikel bygger på många olika kvinnors berättelser om att behöva bryta upp ur destruktiva, ibland livshotande förhållanden. Berättelser som är insamlade under många år. ”Jag” kan vara vem som helst som befinner sig i den situation som beskrivs. Bostadssituationen är dock dagsaktuell.

be-1303912_1920
Drömmen om tryggheten i en egen lägenhet långt från den person som hotar.

Berätta om dina tankar och erfarenheter kring att få en lägenhet, om destruktivitet, hot och våld innanför hemmet väggar. Hur och vad kan vi som medmänniskor göra för att underlätta?

När jag var liten…

älskade jag skogen, kor, hästar och de allra flesta djur. Men hade mycket svårt med sociala kontakter. Jämnåriga barn var allra svårast och de som umgicks med mig fick snabbt veta att det var uteslutning som gällde då. Jag var en ”icke-person” från första klass ända upp till dess jag började läsa på högskolenivå. Men då levde jag som sambo och umgicks med dem som var omkring 40-50 år äldre än mig.

pers-skog-och-branta-hallar
Skogen var min lekplats som barn. (Foto: P. Svensson)

När jag var liten bodde jag på landet och jag älskade skogen. Jag klättrade gärna på höga stenar. Först som vuxen, med en dotter som var lik sin mor i det fallet, förstod jag min egen mammas oro och ängslan. Jag sökte mig också till de lantbruk som fanns i närområdet och ville vara med och hjälpa till. Hur mycket hjälp jag var är väl en annan fråga, men jag älskade att vara bland djuren.

cow-736825_1280
Att vara bland djuren, prata med dem, klappa dem, ligga hos dem i den mån det gick var min räddning när skolan varit jobbig och svår.

Djur och natur har följt mig från att jag började kunna ta mina första steg någon gång i ettårsåldern. Så snart jag kunde gick jag på mina egna upptäcktsfärder. Jag utforskade närområdet kring bostaden. Mina första minnen är från när jag var omkring tre-fyra år gammal. Vi bodde hos min morfar och hans unga fru. Min mormor gick bort bara drygt 50 år gammal och efter en tid träffade morfar en ny kvinna. Jag var brudnäbb på deras bröllop, men för liten för att ha minnen av det. Första minnena var just från skogen som omgav den gamla skola där vi bodde. Jag älskade att klättra upp på stenarna och hoppa mellan dem. Förstod inte alls varför mamma skrek åt mig att komma ner! När sedan min dotter omkring 30 år senare gjorde detsamma förstod jag. Och försökte komma ihåg hur jag kände det som barn. Vi flyttade runt i länet beroende på var min far hade sitt arbete, och från åtta-nioårsåldern letade jag reda på en bondgård i grannskapet där de som hade gården lät mig vara med och göra det lilla jag kunde och orkade.

På de flesta ställen fanns katter. Och så var det höskörden. Genom att sätta en räfsa i min hand sprang jag inte alltför mycket i vägen. Hur stor nytta jag gjorde kan vi väl låta vara osagt. Det skulle dröja upp till dess jag var 11-12 år innan jag kunde göra en ordentlig arbetsinsats. Ungefär samtidigt kom jag i kontakt med ett stall där det fanns travhästar. Ägaren lärde mig att köra för träning i en rockard, en tvåhjulig vagn med två sittplatser och jag fick köra hästarna så mycket jag ville. Till det kom andra stallsysslor. Jag gjorde det mesta stallarbetet mot att jag fick vara i stallet.

horse-1006348_1920 - kopia (2)
Kalvar, kor och hästar var mina bästa vänner. De lyssnade alltid. Djurägarna var snälla och lät mig vara med. Troligtvis var jag mest i vägen, men jag kan inte minnas att de någonsin var elaka mot mig.

På så sätt fortsatte det som präglat hela min tidiga barndom – umgänge med vuxna och mycket få jämnåriga kamrater. Utanförskapet förstärktes. Jag var på platser där de vuxna blev mina vänner. Jag tillägnade mig ett språk som skilde sig mot mina klasskamraters sätt att uttrycka sig. Jag talade om andra saker. Jämnåriga tjejers modeintresse förstod jag inte. Utanförskapet och mobbningen blev befäst. Och så fick jag glasögon därtill. Hur många gånger jag fick ”hjälp” att få dem kastade på golvet av klinkers eller på skolgården så de gick sönder. Men det var ju bara en ren olycka- och varför skulle jag vara ledsen och gråta över en sådan sak? Det var innan plastglasens tid. Sedan, när de kom, gick inte glasögonen sönder lika ofta om jag minns rätt.
crying-513164_1920
Skolan har jag berättat om i tidigare artiklar och det är inte något jag har särskilt många ljusa minnen av. Självklart finns ljuspunkter, men de var få. Fritiden kom att alltmer bestå av föreningsverksamhet. Jag sökte mig till föreningar som delade min livsåskådning. Under framförallt högstadiet lärde jag mycket om hur föreningar fungerar. Om styrelsearbete, studieverksamhet och mycket annat. Kunskaper som jag sedan haft mycket nytta av. För styrelsearbete är ett hantverk och att lära sig samarbete. I föreningsverksamheten fick jag en stunds fristad från mobbningen och trakasserierna. Men återigen – det var vuxna jag umgicks mest med. Temat återkommer.

MP Tivedens nationalpark 5
På dessa stenar har jag troligen suttit för sådär 40 år sedan! Bilden är från Tivedens Nationalpark. (Foto: M. Pettersson)

Föreningsarbetet har följt mig genom livet. Det har lärt mig mycket jag haft stor nytta av både inom yrket och privat. Föreningslivet tillsammans med kyrkan gav mig dessutom något som jag inte fick på annat håll. Det gav mig tillhörighet och gemenskap. Och det är vad jag tror har gjort så att jag ändå klarat av allt det som inte fungerat.birdwatching-387463_1920

pers-skog-och-branta-hallar
Dovrasjöleden (Foto: P. Svensson)

Även visningsbild från Dovrasjöleden. Foto: P. Svensson

Fetma, operation och smärta

pot-bellied-pig-432051_1920
Kinesisk hängbuksvin var ett av alla öknamn mitt X hade på mig. Samtidigt tillät han inte att jag opererade mig mot fetma.

Att bli kallad för kinesiskt hängbuksvin gjorde ont, mycket ont. Men jag spelade med och låtsades som om det så kallade skämtet var OK. Inombords grät och skrek jag. Men inte utåt. Klappade honom på kinden och gav honom en lätt puss. Hade jag våga släppa fram vad jag kände hade det troligtvis gått totalt överstyr. Men som den lydiga lilla hustru jag var gjorde jag som maken sa! Trots mer än 50 kg i övervikt nekade han mig operation. Ja, jag hör hur vansinnigt det låter. ”Han nekade mig” som om jag inte kunde besluta något själv. Och så illa var det. Jag vågade inte göra något som han inte godkände. Hans vilja var min och det trodde jag var kärlek. Därför dröjde till efter skilsmässan innan jag opererade mig. Detta är nu många år sedan och mycket ser annorlunda ut idag.

medicine-1495707_1920
Innan Gastric bypass-operationen var jag med i en forskningsstudie där en pacemaker kopplades till magsäcken.

Min make gick med på att jag skulle få delta i en forskningsstudie som innebar att en pacemaker kopplades till magsäcken. Den hjälpte mig att hålla vikten still så länge batterierna fungerade i den. När de tog slut gick jag upp i vikt. När jag kom till 130 kg slutade jag väga mig. Kirurgerna som genomförde studien hade lovat oss som ingick att om det inte fungerade så skulle vi få en Gastric bypassop i samband med att pacemakern togs bort. Bilden är lånad från wikipedia.se och visar hur snitten läggs på magsäck respektive tunntarm. Tyvärr var försöket misslyckat forskningsmässigt och även kliniskt, varför jag erbjöds operation. När jag opererade mig var operationsmetoden Gastric bypass förhållandevis ny och alla utfördes med öppen bukkirurgi. Idag är operationen mindre så sen görs med titthålsteknik. När väl studien avslutades hade jag både skilt mig och gift om mig. Med en man som uppmuntrade mig att göra operationen.

gastric-bypass-bild-fran-wikipedia-se
Gastric bypass

Maj månad 2003 var det dags för operation. Jag vet inte hur mycket jag vägde, men gissningsvis någonstans omkring 135-140 kg. När jag knappa två veckor efter operationen skrevs ut var vikten drygt 125 kg. Vilken lättnad. Mina kilon rasade av mig. Tio kg/månad de tre första månaderna. Men inte utan problem. Blodtrycket sjönk till dess jag svimmade eller blev alldeles yr och bara kunde ligga. Fibromyalgin (då kände jag inte till att jag hade EDS -ht) var stundtals hemsk. Men allt negativt försvann på något sätt när kilona rasade. Vilken glädje. Lyckan att kunna köpa kläder i vanliga storlekar. Men allt var inte bra smärtan fanns där. Inte lika illa som den skulle komma att bli, men den fanns med konstant. Likaså blödningar. Detta medförde att redan 18 månader efter operationen var det dags för ytterligare en stor operation. Två specialister, en plastikkirurg och en gynekolog (docent ville han helst bli tilltalad!) bestämde sig för att gemensamt operera mig eftersom de inte ville utsätta mig för två stora bukoperationer till. Sex kg vävnad togs bort och jag fick en platt mage för första gången i mitt vuxna liv. 89 stygn och därtill borttagen livmoder.

pers-skog-19-tiveden
Lyckan att efter operationerna kunna vara ute i skogen med hundarna var total. (Foto P. Svensson)

Jag var lycklig när kilona rasade lite till. Men sedan stannade viktminskningen och jag gick upp några få kilo. Tränade ordentligt, men fick allt större problem med smärta. Träningen skedde utifrån sjukgymnastens råd och målet var att träna bort smärtan. Men det gick inte riktigt så som jag tänkt och trott. Efter några år började jag sakta lägga på mig kilo igen. Totalt 20 kg. Dessa tog jag ned när jag blev sjukskriven på grund av bäckeninsufficiens och ökade på promenaderna. Jag kunde i början promenera bort min smärta. Första halvtimmen var vedervärdig. Tårarna rann. Men sedan släppte smärtan och stelheten efter. Det var jag och ZsaZsa. Zola hade flyttat till min far. Jag orkade som sjukskriven inte med båda hundarna. Äktenskapet kom att präglas alltmer av makens alkoholism. Promenaderna tjänade många syften. Att få komma hemifrån och ha det lugnt och skönt var ett, att försöka hålla smärtan stången ett annat.

ZsaZsa och Zola

Mina älskade hundar som nu båda vandrar i Regnbågsbrons land. Utan dem hade jag nog inte hållit mig på benen så länge som jag ändå gjorde. Men den dagen kom när axlar, armar och händer inte längre orkade med att avlasta mig från midjan och ner. EDSen slog igenom. När ZsaZsa kom på att ett lätt ryck i kopplet så stjälpte ofta både matte och rollator och sedan var hon fri. Hon sprang aldrig från mig. Rullstolen var snart ett faktum och ZsaZsa flyttade, även hon till min far. Två år tidigare hade Zola gått till den eviga vilan på grund av sjukdom.

Så sluter vi då cirkeln. Under de fem år jag suttit i rullstol har jag gått upp cirka tio kilo om året och väger idag omkring 130 kg. Trots bra matvanor, trots sjukgymnastik har jag så ont att jag kan inte gå och svårt att sitta längre stunder. Jag har stabiliteten i kroppen i form av ortoser. Träningen som skulle hjälpa mig har stjälpt mig istället. Grav fetma. Ledsen och besviken på mig själv som inte förmått hålla vikten. Högt blodtryck, diabetes typ 2 och ett tiotal ytterligare diagnoser. Multisjuk. Och en stor sorg att bära. Jag vill ju vara normalviktig, jag vill kunna gå, jag vill ha hund, jag vill slippa smärtan…

Drömmar… (Foto: P Svensson)
En personlig berättelse om en cirkelgång i livet. Vad tänker du kring detta? Hur ser dina drömmar ut? Berätta gärna!

 

Livsvandringen – Smärtan och gymnastiken

Livsvandringen del 3 – om att vara tonåring med kronisk smärta

fist-1148029_1920
Smärta som kändes – men förblev osynlig. Många gånger önskade flickan att smärtan skulle synas. Det hade varit så mycket lättare då.

Kvinnan, befinner sig ”mitt i livet”, som många säger om de som är omkring de 50. Hon sitter utanför kapellet, men egentligen vill hon sitta i kapellet. Problemet? Permobilen går inte att köra in på grund av trösklar. Men försommarvädret är vackert och det går att minnas även sittande utomhus. Hon minns och kastas till en verklighet hon trodde hon hade bearbetat klart. En verklighet fylld av smärta, ilska, sorg, frustration. Att slå en knuten hand genom en glasdörr hade inte gjort mer ont än den smärta hon upplevde då, för snart 40 år sedan. Och en smärta som finns kvar i henne. En smärta hon trodde var försvunnen, eller åtminstone undanlagd. Smärtan, minnet av den, får henne att vika sig dubbel i stolen. Hon är tretton år igen…
girl-421651_1920
Smärtan skär som knivar genom hela flickan. Magen och ryggen. Hon går sönder, något har gått sönder i  henne. Det är hon helt övertygad om. Hon går till skolsköterskan för att få hjälp. Det är inte första gången, det är inte första dagen. Hon vet att varje gång hon får mens får hon ont. Hon orkade egentligen inte med gymnastiken tidigare på dagen heller. Men ”alla vet” att det är bra att röra på sig vid mensvärk. Så hon gjorde så gott hon kan och försökte stänga öronen för sarkastiska kommentarer om hennes bristande prestationsförmåga, livrädd att hon skulle blöda igenom eller ramla ihop. Men alla säger att det är normalt både att blöda så mycket och att ha så ont. Men hon har ont även när hon inte blöder. Inbillning? Ja, det är vad hon indirekt får höra och börjar tro på själv. För något ”trasig” finns inte. Bara känns så.

volleyball-1034420_1920
Volleyboll – serva kan hon, men inte något annat. Flickan saknar helt bollsinne, och egentligen vill inte något av lagen ha henne med, vilket hon är smärtsamt medveten om.

Hon snubblar och faller. Stukar till en fot som vanligt och blir sittande på bänken resten av lektionen. Kommentarer från både läraren och de andra eleverna. Lite olika, lärarens om klumpighet och att inte fortsätta trots smärta, eleverna om att hon är klantig, klumpig och dum. Smärtan blev inte bättre av att röra sig. Utöver mensvärken har hon nu en ond fotled, igen! Nu hade hon iallafall en ordentlig ursäkt för att gå till skolsyster. Sköterskan lindar hennes fot, ger henne smärtstillande men säger inte så mycket. Gymnastiken i övermorgon? ”Den kan du vara med på. Det är bra att röra sig och din fot är bra till dess. Den är varken svullen eller blå”. EDSen fanns redan då. Magsmärtorna togs inte på allvar. Flickan hade ju nästan alltid ont i magen och de prover som tagits visade inte på något som kunde förklara smärtan. Fast det inte sades direkt förstod hon att de trodde att hon mest hittade på för att slippa gymnastiken. Huvudvärk, ont i magen, stukade fötter och händer var det vanliga. Flickan var för tjock och klumpig. Hon, om någon, behövde verkligen röra på sig. Hon vägde då 63 kg och var 163 cm lång, men de övriga flickorna i klassen var smalare eller hade annan kroppsform så de såg smalare ut iallafall.

horse-1006348_1920 - kopia (2)
Hon längtade till stallet och hästarna. Men det var bara ett par terminer, sedan fick hon problem med astma och det blev svårt att vara i stallet.

Flickan cyklade ofta och mycket. En del gymnastiklektioner fick hon cykla istället för att vara med på lektionen, men det räknades inte när det gällde betyg. De vuxna förstod nog var skon klämde när det gällde gymnastiken, men de sa ingenting. Gymnastikläraren ansåg att hon borde vara med mycket mer och inte gå och sätta sig på bänken. Skylla på att det gjorde ont. Påhitt för att slippa göra något. Så hände det att flickan ramlade ihop av smärtan. Läkarstationen låg då alldeles bredvid skolan och hon togs dit. 14 år gammal och återigen var det smärtan i magen som gjorde att hon inte kunde stå upp. Den äldre doktorn undersökte och fann inte något fel. För säkerhets skull togs en sänka för att inte missa en infektion. Sänkan var normal och värken förklarades med ägglossning. Att hon hade ont gick inte att förneka. Men en ung flicka och en gynekologisk undersökning. Allt gick att förklara utan att flickan för den skull var sjuk.

sunrise-274257_1920
Kvinnan har suttit länga, djupt försjunken i minnen. Solnedgången är snart över och hon har en stund till innan hon kommer fram till platsen där hon ska övernatta på sin livsvandring, som hon kallar sin resa för.

Flickan då? Var hon sjuk eller var det bara vanlig mensvärk och värk som hon inbillade sig för att slippa gymnastiken? Själv visste hon att hon hade ont, men hon var inte sjuk. Hon var tjock och ful och dålig på gymnastik. De teoretiska ämnena gick bra, men de praktiska var hon dålig på. När smärtan i magen blev värre i femtonårsåldern blev hon inlagd på sjukhuset för äggledarinflammation. Visserligen så var infektionsproverna bra, men det kunde eventuellt vara en infektion så hon fick antibiotikasprutor i en vecka. Hon blev lite bättre, men ganska snart var smärtorna tillbaka och så pågick det i många år. Drygt tio år senare fick hon diagnosen endometrios, och behandlades för den men blev inte bra. Först när hon fyllt 40 år och opererade bort livmodern försvann hennes buksmärtor. Kvinnan tänker efter. Buksmärtorna började i 12 -13-årsåldern och höll i till dess hon var dryga 40 år. Mer än 25 år med nästan konstant buksmärta utöver all annan värk som också hade börjat ge sig till känna i tonåren. Men egentligen var det nog värre det de andra eleverna sa och gjorde. Den smärtan gick inte ens att sätta ord på då. Men hon hade ont i magen…
Djupt försjunken i 40 år gamla minnen har tiden gått och kvällen kommit. Dags att rulla vidare till gården där hon bokat övernattning. Imorgon, en ny dag och nya minnen från en förgången tid.

cross-219858_1280
En stunds Bibelläsning lugnar och hjälper henne att släppa taget om det svåra inför natten.

 

Livsvandringen – De svåra tunga tonåren

 

Högstadie- och gymnasietiden. Livsvandringen del 2

chapel-718888_1280
Kapellet ger vila och en plats att blicka tillbaka på livet.

Tankarna under vandringen har främst varit vilsamma tankar. En njutning av försommarens vackraste  bilder. Den tavlan som naturen utgör kan inte någon konstnär återskapa. Skogen med dess skira grönska, ännu inte helt fullövad. Solens strimmor lyser upp skogsvägen hon rullar fram på. Blandskogen med insprängda mindre ängar som grönskar. Ruiner efter små torp där syrenhäckarna grönskar tillsammans med häggen. Inte fullt utslaget, men knopparna är stora. De vackra Pingstliljorna och andra äldre sorter av blommor växer till synes utkastade på marken. Ändå går det att se att för många år sedan fanns någon som skötte trädgården. Knotiga äppleträd som fortfarande bär frukt under skördetid.

narcissus-712536_1920
I de skuggiga partierna står fortfarande både påsk- och pingstliljor kvar. Någon enstaka senkommen knopp hälsar att det ännu är en liten tid kvar innan sommaren står i blom.

Hon försöker ta sig in i kapellet med Permobilen, men lyckas inte. Kliver av, och tar stöd mot kapellets väggar för att kunna komma in såpass att hon får en bild av hur det ser ut. Några steg, känslan och rofylldheten fyller henne och hon sätter sig åter och låter tankarna förflytta sig till tonårstiden. En tid som inte var direkt bättre än barnaåren, bara annorlunda. En ny skola och en förhoppning om att slippa mobbningens fasor. En förhoppning som brast nästan omgående. Situationen att börja i sjunde klass var inte så olik den för sju år tidigare. Då, liksom nu, kom hon till en klass där hon var ny och de andra kände varandra sedan lekis och än tidigare. Som när hon började ettan. Trettonåringen blir sju år och minns. Känner utanförskapets iskalla stråk, vasst, tomt och så denna kompakta tystnad. Alla andra talade med varandra. Sjuåringen var frimodig, van vid att de vuxna lyssnade och förklarade om hon frågade. Trodde att de jämnåriga fungerade på samma sätt. Men inte. Istället kommentarer. Orden minns hon inte, men väl känslan. Dum, konstig, du kan inte, du får inte vara med. Vi ska – inte du… Samma upprepas nu. Kanske inte frimodigheten är lika stor nu, men flickan försökte ta kontakt. Och möttes av en vägg av diverse kommentarer där de allra flesta gick ut på att hon var fel.

girl-1422356_1280
Oavsett vad hon sa, gjorde eller för den delen, hade på sig, var det fel. Fel,ful och dum. Jo, ibland gick det att fråga då de andra eleverna kom på att hon ofta kunde svaren på frågorna, men det var undantagen. När de andra inte fanns där. Hon trodde var gång att de verkligen ville vara snälla och såg inte hur grymt hon utnyttjades. Men kände…

En stor skillnad mot mellanstadiet var lärarna. Här såg lärarna vad flickan kunde. Men hon själv då. Såg hon? Arbetarunge i själ och hjärta bestämde hon sig för att hon skulle börja arbeta efter att ha gått ur nionde klass. Sa att hon var skoltrött. Det var inte att lära hon var trött på, Men visst var hon trött på skolan. Trött på att vara fel, ful och fet. De andra eleverna var snabba att tala om vad som var fel. Att ha kläder som liknade deras var fel. Stolt över nya jeans och jeansjacka, liknande dem som de allra flesta hade. Den dagen minns den vuxna kvinnan fortfarande med fasa. Men alla andra hade! Men hon var inte tillåten att vara som ”alla andra”. Inte blev det bättre att hon började prestera bra på prov och inlämningsuppgifter och läxor. Hon kunde diskutera på lektionerna. Men när läraren inte längre såg, då smög hon undan. Här togs kontakter från skolan med hemmet, och det blev bara värre.  Bra betyg, men vad spelade betygen för roll för en trasig själ? Elevvård hette det visst. Kurator och samtal. Det hon minns är en mycket ledsen mamma och en pappa som inte visade sitt ansikte. Som vuxen förstår hon, efter att själv ha suttit i elevvårsdskonferenser med barn som far illa.

Vad flickan än gjorde var det fel. Stora drömmar – varför då? Drömmen blev arbete efter nian. Mobbningen pågick, eskalerade, men syntes inte. Det var en mobbning med ord och utanförskap. Och flickan? Ja, läraktig som hon var visste hon nu, efter nästan nio år, att hon var fel oavsett vad hon sade eller gjorde. Vad andra än sa till henne var hon fel. Men högstadiets tre sista terminer hände något. Hon drogs med av de två kamrater hon hade till Frikyrkan och ”Tonår”. Kyrkans grupp för dem från tretton år och uppåt. En av de manliga ledarna blev förtjust i den, i hans tycke, söta flickan. Att han var många år äldre reflekterade han inte över och när flickan fyllt femton blev de ett par. Hon var ett ”lätt byte” då det räckte med samtal och positiv uppmärksamhet för att hon skulle bli förälskad. Så förälskad att hon sista terminen på högstadiet flyttade ihop med den äldre mannen. Men det är en egen historia.

meditation-1350599_1920
Ungdomsledaren kom att bli flickans sambo när hon var nyss fyllda 15… 

Gymnasietiden fortsatte i samma spår som högstadiet. Skillnaden var den att hon nu var sambo med eget hushåll, men utan ekonomi för det. Första året läste hon musiklinjen, men med ett dåligt resultat. Jo, teoretiska ämnen gick bra, men inte de praktiska musikämnena. Efter ett samtal med skolledningen blev det bestämt att hon skulle byta linje till en annan två-årig linje. En treårig var inte att tänka på. Det ansåg sig flickan vara för dum för att klara av. Men året på musiklinjen gav henne lite vila från mobbningen. När hon bytte linje kom mobbningen tillbaka. Anledningen? Musiklinjen var på annan ort. Den andra utbildningen på hemorten och samma elever som funnits på högstadiet fanns nu klassen över henne och då tog mobbningen vid där den slutat ett år tidigare. Och flickan reagerade inte. Hon hade ju faktiskt misslyckats med ett gymnasieår.

girl-791274_1920
Misslyckad – igen.

Arbete då? Hon ville arbeta efter  nionde klass. Flickan fick inte något arbete. Hon fick en man istället. Han bestämde vad hon skulle göra, och hon lydde. För trots att hon var både lat och dum så var hon lydig och gjorde som andra sa, förutom en gång. Hon förstod aldrig varför hon inte skulle flytta ihop med den man hon ville leva resten av sitt liv med! Det skulle dröja mer än 20, ja närmre 30 år och nästan lika många år med psykisk misshandel innan hon förstod varför. Men, som sagt, det får bli del 3 av livsvandringen. Den unga kvinnan – studier, kärlek och arbete. Men också sjukdom och tilltagande smärtor.
Avslutar med en visa om kärlek: Trubbel bara för att den är så bra.
Monica_Zetterlund sv.wikipedia.org

Vad kunde flickan, hennes lärare, andra vuxna ha gjort för att bryta det negativa mönstret?

Livsvandringen – att tvingas gå ensam som barn

church-448911_1280
En paus under vandringen – ett samtal med Gud

Friskt och sjukt – Livsvandringen del 1

Så vandrar hon sakta från tidig morgon till den sena kväll. Vandring går på hjul och längs vägen finns gott om små kapell där det går att få sitta i lugn och avskildhet. Kapellen är alltid  öppna och vänder sig till dig för kontemplation och vila. Denna vandring kan tyckas vara en fysisk vandring, den beskrivs som så, men är en slags uppgörelse med kvinnas liv. En vandring genom livet, med nedslag på platser och tillfällen som fått henne att byta riktning. Positivt eller negativt? Det går kanske inte alltid att säga. Men förändring under alla omständigheter. Livsvandringen skrivs i ett här och nu-perspektiv med blir ändå med nödvändighet en tillbakablick. Idag stannar den nu medelålders kvinnan upp och förflyttar sig 40 år bakåt i tiden ungefär. Såsom det brukar – en del lika och en del olika. Och det kom att bli det som var olika som präglade skolgången. Till mellanstadiet som blev en period som kommit att prägla henne allt sedan dess. Följ med på vandringen genom 40 år av hennes liv. Men vi börjar då hon var tio år och började fjärde klass.

path-867224_1920
En livsvandring går mycket sällan på en rak väg.  Kvinnan rullar genom livet, sedan en tid tillbaka i en elektrisk rullstol både inom- och utomhus.

En vandring som när den för dryga halvseklet sedan tog sin början inte utmärkte sig särskilt mycket från andra, jämnårigas erfarenheter. Den självbild som skapades under åren då hon var tio till tolv år gammal har allt sedan dess följt henne. Den var inte sann då och den är lika osann idag. Skillnaden är den att hon under de senaste åren har börjat förstå mer och mer av hur bilden hon skapade av sig själv växt fram. Genom den förståelsen ökar möjligheten att förändra bilden och bygga en ny, mer korrekt och nyanserad självbild. Utstött, mobbad, betraktad som dum och ointelligent. Uppmanad av lärare då inriktningar skulle väljas till högstadiet att välja bort och välja lätt. Välja bort språk – det räckte inte intelligensen till för. Att välja de enklare kurserna i engelska och matematik av samma orsak.

zumba-368369_1920
Skolan – en tid som flickan i denna artikel helst vill glömma…

Att som barn bli betraktad som dum och ointelligent av vuxna sätter djupa spår. Spår som finns kvar än idag. I mellanstadieåldern, som exempelvis inom utvecklingspsykologin beskrivs som en lugn ålder, grundläggs individens uppfattning om sig själv och sin egen förmåga. Visst kan den ändras genom åren, men grunden är ändå lagd. Den grund som började byggas i mycket unga år, redan de första skolåren, kommer att bekräftas eller förkastas. Förändras, förstärkas, försvagas. Kanske ändras till oigenkännlighet. En 11 år gammal flicka som får höra att hon inte duger något till. Som gång på gång dessutom får detta bekräftat av både lärare och jämnåriga. För hur skulle gymnastiken, där klasskamraterna glänste, kunna fungera för en flicka vars muskler och leder redan då var påverkade av Ehlers-Danlos syndrom. Smärtan hörde till vardagen redan då, även om det skulle komma att dröja nästan 40 år till innan diagnosen var ett faktum. Knappa tio år senare fick hon diagnosen fibromyalgi.

immune-system-1359197_1920
Handen som endast kunde skriva, men inte på rätt sätt, inte med rätt ord. Handen som inte kunde ta en lyra, kasta en boll. Handen som bekräftade värdelösheten hos flickan då hon var i tio till tolvårsåldern. Handen som stukades gång på gång. Till slut stukades hela flickan och hon dömde ut sig själv som värdelös – och dum. 

Hon kunde varken springa eller hoppa och saknade bollsinne totalt. Redan då fanns instabiliteten i kroppens leder. Visserligen var hon skapligt stark i armar och ben. Kunde cykla och gå långa sträckor (vilket hon gjorde ofta), men inte springa. Hon kom att kallas för lat och bekväm av sig och det förstärkte hennes bild av sig själv som värdelös. Vuxna i hennes omgivning både i skolan och privat var snabba med att (omedvetet?) döma henne. Inte flickans föräldrar. De försökte så gott de kunde och göra sitt allra bästa för att dottern skulle ha det bra. Ett barn lär sig tidigt att inte berätta för sina föräldrar. För på ett omedvetet plan vet barnet konsekvenserna. I synnerhet om läraren inte står på elevens sida, vilket var fallet för denna tös. Att berätta leder då ofrånkomligen bara till mer problem. Föräldrarna ville och trodde att läraren förstod. Så ser det ut när den nu vuxna kvinnan tittar bakåt. Men läraren förstod inte de processer som pågick i klassen. Och framförallt förstod hen inte att utstötningen och mobbningen förstärktes när gruppen indirekt gavs rätt gentemot flickan. Läraren hade inte ens varseblivit att utstötning pågick, och när föräldrarna försökte påtala det flickan berättat blev det följaktligen bara en försämrad situation just på grund av dennes oförmåga att förstå hur grupprocesser fungerar.

door-655235_1920
Bakom skoldörrarna pågick en regelrätt mobbning, främst psykisk, men också till en del fysisk. Men det höll hon tyst om så långt det gick. Hon var klumpig och snubblade lätt…

Detta får räcka som en första del av Livsvandringen. Flickan stänger skoldörren och kliver upp i sin Permobil drygt 40 år senare efter att ha suttit i det vackra lilla kapellet och tänkt tillbaka. Vad var det som ändå fick henne att klara av skolan och därtill klara den ganska bra? Det tål att fundera över. Men efter en sådan här tillbakablick behövs en stunds vila innan nästa stopp. Därför tar hon sig nu längs den slingrande vägen in på skogsbilvägarna för att njuta av skogen. Avslutar med visan ”I skogens djupa stilla ro.”
forest-1119279_1920
En ca 15 min lång film om skogen (tal) ”Skogen – vår livsnerv”

Vad tänker du när du läser berättelsen om flickan och hur hennes livsvandring börjar… Berätta! Hur ser det ut för barnen idag? Hur många blir dömda av skolan? Varför? Vad har hänt på 40 år när det gäller mobbning?

Mobbad, utstött och misshandlad

Att bli ställd utanför – om emotionell misshandel
Vad händer med en person som under lång tid blir utsatt för emotionell misshandel? I denna fiktiva berättelse berörs en del av de konsekvenser det som i lagstiftningen kallas för ”Kränkande Särbehandling” får på individnivå. Berättelsen handlar om en vuxen person, men kunde lika gärna handla om ett barn i skolan. Vad lagen säger kan du läsa här.

notebook-675227_1920
Kränkade särbehandling, utanförskap, mobbning, trakasserier finns överallt i alla åldrar. Men det syns sällan. Det talas inte så mycket om det. Ändå dödar mobbning nästan lika många som trafiken gör – varje år.

Berättelsen handlar om den misshandel som inte syns. Den som begås med ord och tystnad. Men hur se den misshandel som inte syns? Och vad händer med den som blir utsatt? Misshandel som inte syns, men känns. En misshandel som får konsekvenser som går att jämföra med dödlighet i trafiken. Det ligger i sakens natur att det inte går att få några svar. Istället går vi till en utsatt kvinna.

adult-18792_1920
Det syns inte…

Det började redan när jag började skolan. Jag kom från ett annat ställe, var ny i trakten och kände inte igen någon. Skolan innebar att jag lärde mig att alla andra var bättre, att jag inte kunde något. Visst hade jag bra betyg och jag fortsatte till och med att läsa lite på universitetet. Men det var bara lätta kurser. När jag sedan fick arbete märkte jag inte direkt när det började, men upptäckte att jag ofta fick sitta ensam och äta. När arbetskamraterna gick på lunch var jag ensam kvar. ”Du tar väl telefonen som vanligt, är du snäll” och så gick de utan att invänta svar. Från början kändes det bra att de ville att jag skulle passa telefonen när de var på rast. Ganska snart upptäckte jag två saker. Det var bara jag som behövde passa telefonen, ingen annan och jag fick aldrig följa med ut. Dessutom var det aldrig någon som talade om när de gick till möten, fika, kundbesök och liknande. Jag försökte hålla koll på tider, men de varierade dag från dag. Däremot fick jag ofta reda på att jag missat möten och det ifrågasattes allt mer varför jag inte dök upp, kom till fel lokal på fel tid och fel dag. Det var mycket som blev fel och jag började fundera vad det var som var fel, men slog snabbt bort tanken. Det var ju jag som inte kunde hålla reda på saker och ting. Jag var fel, på fel jobb, på fel plats, men jag hade ju iallafall ett arbete.

seminar-843612_1920
Fel grupp, men i kallelsen jag fått på mejlen stod det denna lokal, detta datum och den här tiden.

Det var många små saker som ständigt blev fel. Kommentarer kom om att jag inte kunde läsa mejlen, att jag hade kollat andras mejl, läst andras post, tagit papper ur andras postfack. Andras post låg i mitt postfack. Kommentarer och gliringar om slarv duggade tätt. Jag blev alltmer förvirrad. Vad gjorde jag för fel? För ett var jag helt övertygad om: Det var jag som gjorde fel. Och  jag började tro på allt jag hörde om att jag själv tog fel på postfacken, att utebliven information berodde på att jag gjorde fel. Alla möten jag missade och de jag gick till där det endera var tomt eller så var det inte min grupp. Det var ofta chefens möten och tiden jag kom var så att de lagom hunnit börja. Chefen var bekymrad och irriterad över att det blev så mycket fel och jag fick allt färre arbetsuppgifter.

stinging-nettle-432331_1280 - kopia
Kommentarerna brände och sved som när man tar i brännässlor. Jag började tro att jag var tokig.

Så började kommentarerna att bli annorlunda. Nu var det inte längre om alla fel jag gjorde och gjort. Det handlade om hur jag var och hur jag såg ut. Vad jag hade för kläder och frisyr. Tjock och smal. Ful och inte särskilt attraktiv. Att det var synd om min sambo som hade en sådan tjej som jag. Förändringen kom så smygande att det tog tid innan jag lade märke till den. Då hade redan mitt självförtroende tryckts ner i botten. Jag trodde på allt det som sades om mig. Det var samma som sagts när jag gick i skolan. För varje stund och varje dag mådde jag allt sämre. Och så kom den kommentaren som verkligen fick mig att sjunka: ”Det är ju snällt av chefen att hon får jobba kvar, för hon skulle aldrig kunna få något annat jobb.” De hade ju helt rätt. Aldrig skulle jag kunna få ett annat jobb. Jag klarade ju inte av det jag hade nu. Jag tänkte att de har rätt. Jag såg aldrig någon anledning till att tvivla. Jag var totalt misslyckad som person, både som arbetskamrat och i mitt yrke. (Och som sambo tänkte jag för mig själv).  Jag hade fått jobbet för att chefen ville vara snäll. Det var vad jag trodde. Min sambo sa att han älskade mig – jag trodde att han sa så bara för att han ville vara snäll. Jag älskade honom och gjorde allt han bad mig om. Och när han sa att han tyckte jag var vacker trodde jag att han ljög. Vem skulle kunna älska mig och tycka att jag var vacker? Tur att vi inte har barn iallafall, tänkte jag. Jag skulle aldrig klara av att vara mamma som inte ens kan ta hand om mig själv! Egentligen, om jag ska vara ärlig, så vore världen en bättre plats om jag inte fanns.teddy-bear-440498_1280
Berättelsen om kvinnan är fiktiv. Händelserna bygger på många olika personers berättelser om mobbning och emotionell misshandel. Kvinnans tankar och hur hon ser på sig själv är tankar som är gemensamma för många som är utsatta för misshandel. Den misshandlade personen tror att de andra har rätt och utifrån det blir beteendet också begripligt. Många frågar: Men varför går hon(hen)han inte? Men varför gå ifrån, eller säga ifrån, något som en känner inom sig inte är mer än rätt?

Så grym är mobbningen – oavsett ålder!
Kommentera gärna. Artikeln är en uppföljning av trilogin ”Latstryker och Dumhuvud”

Offer med licens att mobba

Reblogg
Anledningen till denna reblogg är att den anknyter till vad ”Den lata flickan” upplevde. Enda skillnaden är att här har beteendet flyttat in i ”de sociala mediernas värld”. Det tycks mig som om det på något sätt blir än mer legitimt att ägna sig åt det som ”Inte bara sjuk” beskriver så väl, bara för att det nödtorftigt går att gömma sig bakom ett fingerat namn, eller liknande. Påhoppen gör inte mindre ont för att de skrivs ned. De finns där, till allmänt beskådande för gruppens läsekrets.

Jag låter ”Inte bara sjuk” inleda denna reblogg med de ord som inlägget avslutas med : ”Mentalt friska sunda människor förvandlas till offer med licens att hacka på andra. Känner du dig träffad så tycker jag du ska göra något åt det. För vi är väl egentligen vuxna människor som vet hur man ska behandla andra människor?”