Höstens ansikte

lake-65443_1920
Idag, söndagen den 2 oktober, är det höst. Hösten är min favoritårstid. Våren är underbart vacker i sin skira grönska, men saknar det djup och den fyllighet som jag finner hos hösten. Kanske har det med min ålder att göra, kanske för att hösten är bra för min astma. Höga, svala höstdagar går det lätt att andas. Det doftar underbart och det glittrar både i träd, mark och vatten. Solen letar sig genom de underbara färgerna som nattens kyla gett växtligheten. Och titta man noga ser man på buskarna en antydan om kommande vår. Hösten är vila inför det som ska komma. Vinter, snö och kyla skyddar de sköra knopparna, men det är hösten som förbereder.

mp-29-sept-hostblommor
Höstens blommor, i bakgrunden Järnek. (Foto: Marina Pettersson)

Fortfarande finns blommor kvar. Trots nattfrost är rabatterna i staden vackra. Det frostnupna ger en bild av att skönheten, som sägs vara förgänglig, ändå består. Det finns något vackert i allt, även det som frosten bränt. Paradoxen i att kylan bränner visas i hela sin vidd när jag låter blicken leta sig ner bland blommorna i rabatterna för att sedan vända uppåt. Mot träden. Lönnlövet som ligger på marken har en färgskala som få konstnärer kan efterlikna och med blicken vänd så ser jag samma färgskala i träden, upplysta av solen och kontrasterande mot en kall klarblå himmel. Jag sitter i min Permobil och bara njuter. Önskar att fler kunde få uppleva denna skönhet. Bara ett ögonkast bort skimrar Alsen. Gästhamnen är nästan tom. Hamnens glasskiosker är förbommade. Men jag vet – första vårdagen då solen värmer är de öppna! Det spelar ingen roll om det är i slutet av mars eller början av maj, så kan jag köpa mig en glass. Men nu har de slagit igen och vittnar även de om kommande kyla. Askersund har bytt ansikte.

mp-host-vid-linden
Parken vid Linden Askersund (Foto: Marina Pettersson)

På våren lyser det Japanska körsbärsträdet i ljuvlig ljusrosa pastell. På hösten har pastellen övergått i denna underbart fylliga höströda färg. Så sällan uppmärksammar vi skönheten i det som finns i vår omedelbara närhet. Jag har förmånen att bo mindre än 100 meter från detta vackra träd och parken det står i går nästan fram till min ytterdörr. För ett år sedan blommade Rhododendron bredvid husknuten. I början av november 2015. I våras när den blommade igen tittade jag noga just där den blommat vid alldeles fel tid och den hade satt ny knopp! De blommade inte då, men förhoppningsvis kommer de att blomma nu till våren. Rhododendron som är vacker året runt och som lever på hoppet.

De knoppar som kommer att blomma härnäst är redan stora. De sätter knopp ett till två år i förväg. De allra minsta knopparna som syns är tänkta att blomma först om två år. Tänk att så kunna leva på hoppet.

mp-host-vid-linden-2
Höst vid Linden, Askersund. (Foto: Marina Pettersson)

Att ha hösten precis utanför dörren. Järneken och dess bär omger husen tillsammans med bland annat Rhododendron. Rabatter och träd i parken ger känslan av att vara på landet trots att jag bor i centrala Askersund. Från parken kan jag se Alsen glittra nedanför stationshuset. Jag drömmer mig bort från staden och ut i storskogen. Känner lukten av höst, svamp och mossa. Fukten finns kvar trots att solen gör sitt bästa för att mota både fukt och kyla. Men solen når inte genom grenverket. Ändå njutbart. Tänker att det är tur att jag har mina minnen av alla timmar i skogen, under årets alla tider. Idag när jag inte kommer ut själv är det mina minnen som bär.

mp-tiveden-i-november
Tiveden november (Foto: Marina Pettersson)

Minnen av att plocka svamp och bär, men också bara av att vara ute i skogen. Att sätta sig i bilen och åka på de små skogsvägarna som finns överallt och som är så lätt att tappa bort sig bland. Men när det var osäkert så gick det att leta sig ut till en lite större väg. Stannade och gick längs de allra minsta vägarna. Kryckorna hade blivit mina följeslagare, att gå i skogen var svårt. Men jag kom ut. Nu finns minnena kvar. Dofterna, bilderna, känslan från årets alla tider i Tivedens Nationalpark. Urskogen som följt mig sedan jag var barn eller är det jag som följt skogen? Så nära, ändå så långt borta. Men mina minnen kan ingen ta från mig.

mp-host-4
Porlande vatten i höstklädd mark. (Foto: Marina Pettersson)

Någonstans väcks vemodet. Saknaden och sorgen över det som gått förlorat. Permobilen må ta mig ut, men den tar mig inte till skogen. Smärtan hindrar mig. Den smärta som aldrig försvinner. Smärtan jag fått lära mig att leva med, men aldrig kommer att vänja mig vid. Jag lär mig att acceptera att mitt liv ser ut så här just nu, men jag gillar det inte. Jag har lärt mig att jag bara får mer ont om jag försöker kämpa mot smärtan. Alltså gäller att leva med den istället för mot den. Senast är det mina knän som inte vill och jag ser hur livet har gjort en cirkelrörelse. Under gymnasietiden var det just mina knän som började krångla. Smärtan flyttade på sig och har vandrat runt i kroppen och spritt sig. Men jag har inte haft så ont i mina knän, bara varit instabil. Nu har smärtan kommit igen, nästan 40 år efter att det en gång började. Livets cirkel, precis som årets tider.

Höstens ansikte.  (Foto: Marina Pettersson)

Snart kan vi vänta de första snöflingorna. Vi kan krypa ihop i soffan med gott samvete, kanske tillsammans med en god bok eller varför inte med en vän?
Tack Marina Pettersson för alla fina bilder ❤
Visningsbild: Frusen Ros (Arkivbild)
rose-695215_1920

Smärta, depression och trötthet

Vad händer när när orken tar slut och smärtan och depressionen tar över? En personlig betraktelse över mörker. TW – triggervarning

pers-skogstjarn-5-snart-helt-igenvaxt
Men i det mörkaste mörker syns den minsta lilla gnista av ljus. Men ibland är våra ögon stängda och vi ser inte den lilla, lilla gnistan av ljus som förebådar förändring. (Foto: Per Svensson)

En personlig betraktelse över känslan när allt blir tungt och mörkt. När hoppet om en ljusare morgondag känns som ett hån. När smärtan därtill bara äter sig in i kroppen. Ögonen svider av trötthet och gråten finns där bakom ögonlocken. Allt går i ultrarapid och jag önskar jag vore lång borta såsom Dan Andersson skrev i Omkring tiggarn från Loussa: ”…må vi vara mil från livet innan morgonen är full.” (Lyssna till sången). Jag önskar mig i de mörkaste stunderna just mil från livet. Livet känns övermäktigt. För var händelse som kan lysa upp följer minst fem som släcker ljuset. Mörkrets och depressionens ok ligger över mina axlar och i spannarna som jag bär har allt tungt samlats. För vart steg jag tar trycks jag allt djupare ner i det gungfly som kallas för liv. Det är depression. De glada tillropen såsom: ”Det är bara att bita ihop, bryta upp och gå vidare” eller ”Klaga inte, det finns alltid nån som har det värre” är att likna vid att ta tag och rycka i okets spannar.

woman-1580343_1920
Det är inte alltid enkelt att hålla näsan ovan vattenytan. 

Depressionens ok kan vara tungt eller lätt. Depressionens ok går att leva med, men ofta inte utan bärhjälp. För det är så att med oket följer skador. Inte sällan kommer oket tillsammans med sin trogna följeslagare smärtan. Du vet den där smärtan som borrar skruvhål i nackmuskulaturen för att oket verkligen ska ligga kvar. En smärta som sedan löper genom hela kroppen. Att bara nudda vid ämbaren med händerna är förenat med ökad smärta. Ibland en smärta så att händerna känns som om de blivit svårt klämda och blir nästintill obrukbara, ibland en smärta som sprider sig som en slags kramp i hela överkroppen. Det paradoxala i detta är att oket lades på efter att smärtan intagit kroppen. Smärtan, oavsett vad som är grunden till den, lägger depressionens ok på mina axlar. I många år var den gängse uppfattningen att depressionen orsakade smärta, och det förekommer, men är mycket ovanligt.

pers-blot-om-fotterna
Tyngden från ok och ämbar ger känslan av att gå på myrmark där fötterna sugs fast i den blöta marken. Risken att gå ner sig och sjunka är stor. (Foto: Per Svensson)

Med depressionen följer oföretagsamhet och en känsla av att bara vilja ge upp. Ingenting känns längre roligt. En av orsakerna till att aktiviteten här på Livets Skiftningar varit lägre och oregelbunden är att depressionens ok hänger på mina axlar för tillfället. De stunder då det tillfälligt är tomt i ämbaren skriver jag. Jag ber er läsare om förståelse och överseende med att jag inte orkat skriva såsom jag önskat. Smärtan är orsaken till depressionens ok. Att bära detta ger, såsom ni alla förstår, också en stor trötthet. Tröttheten som inte går att sova eller vila bort. Tröttheten som får mig att somna mitt i en mening. Att skriva ett mejl på några rader kan ta en hel dag. Sömnen kommer utan förvarning och inte förrän jag vaknar, förvirrad och med oklar tanke, inser jag att återigen har jag somnat ifrån. Somnar sittande, ätande, skrivande, läsande. Vaknar, som sagt, förvirrad och ofta ledsen. Tankar. Tunga, mörka tankar om att allt saknar värde, framförallt min egen person. Uppgiven – att ge upp. Orken att kämpa är slut i de ögonblicken.

pers-skog-17
Depressionen sätter filter på seendet. Trots att det finns ljus som lyser upp stigen så är det mörkret och hindren som syns. (Foto: Per Svensson)

Du som står bredvid mig ser skönheten, ser allt som finns att leva för. Du ser skuggorna och de hårt ansatta träden. Men de är en del av en helhet. Med depressionen som följeslagare är den delen av bilden ”borta, och fördolt i dunkelt fjärran…” (D. Andersson) Fortsättningen ”…och min rätta väg är hög och underbar.” har försvunnit. Kanske inte, för ibland är upplevelsen att den vägen är just en väg bort från livet. Men de tankarna skymtar numer bara förbi som hastigast. Även om livslusten är svag är lusten att leva långt starkare än önskan att dö. Men så har det inte alltid varit. Som depressionens fånge har jag genom åren många gånger varit mycket nära att avsluta livet. Min tro har hjälpt mig att låta det stanna vid att vara mycket nära. Idag är jag oändligt tacksam för att jag överlevt. Men fortfarande fastnar jag med oket på axlarna och fötterna nersjunkna i sumpmark utan förmåga att se annat än mörker och att känna råens fukt omsluta kroppen som om jag vore fastbunden.

Stenar M Pettersson
Känslan är som om jag vore inne i en fuktig stengrotta. Solens värme försvinner liksom ljuset, trots att det är lika verkligt som den kalla fukten mellan stenblocken. (Foto: Per Svensson)

Så var det då en beskrivning av hur jag upplever depressionen när den tar över. Jag vet att detta inte är ett permanent tillstånd, men jag kommer att få leva med dessa perioder av att bära oket. Aldrig kan jag förutsäga när det slängs upp på axlarna, men vetskapen att det kommer att lyftas av, eller åtminstone att tyngden från det kommer att lätta, så att jag återigen kan se det vackra finns djupt inom mig. Lyssna till Dan Anderssons ”Till min syster” och låt ängens rosor ropa.

Skog Eremitfoto
Så när okets tyngd lättat kan jag höja blicken och se det vackra. Se hur ljuset kommer åter och drömma om våren och rosenklädda ängar. (Foto: Per Svensson)

Visningsbild:

pers-alvor-huldror-och-annat-oknytt-i-sommarnatten
Huldrans dans  (Foto Per Svensson)

Tack Per Svensson för generositeten med foton från trakterna i Sydnärke och Tivedens Nationalpark.

När jag var liten…

älskade jag skogen, kor, hästar och de allra flesta djur. Men hade mycket svårt med sociala kontakter. Jämnåriga barn var allra svårast och de som umgicks med mig fick snabbt veta att det var uteslutning som gällde då. Jag var en ”icke-person” från första klass ända upp till dess jag började läsa på högskolenivå. Men då levde jag som sambo och umgicks med dem som var omkring 40-50 år äldre än mig.

pers-skog-och-branta-hallar
Skogen var min lekplats som barn. (Foto: P. Svensson)

När jag var liten bodde jag på landet och jag älskade skogen. Jag klättrade gärna på höga stenar. Först som vuxen, med en dotter som var lik sin mor i det fallet, förstod jag min egen mammas oro och ängslan. Jag sökte mig också till de lantbruk som fanns i närområdet och ville vara med och hjälpa till. Hur mycket hjälp jag var är väl en annan fråga, men jag älskade att vara bland djuren.

cow-736825_1280
Att vara bland djuren, prata med dem, klappa dem, ligga hos dem i den mån det gick var min räddning när skolan varit jobbig och svår.

Djur och natur har följt mig från att jag började kunna ta mina första steg någon gång i ettårsåldern. Så snart jag kunde gick jag på mina egna upptäcktsfärder. Jag utforskade närområdet kring bostaden. Mina första minnen är från när jag var omkring tre-fyra år gammal. Vi bodde hos min morfar och hans unga fru. Min mormor gick bort bara drygt 50 år gammal och efter en tid träffade morfar en ny kvinna. Jag var brudnäbb på deras bröllop, men för liten för att ha minnen av det. Första minnena var just från skogen som omgav den gamla skola där vi bodde. Jag älskade att klättra upp på stenarna och hoppa mellan dem. Förstod inte alls varför mamma skrek åt mig att komma ner! När sedan min dotter omkring 30 år senare gjorde detsamma förstod jag. Och försökte komma ihåg hur jag kände det som barn. Vi flyttade runt i länet beroende på var min far hade sitt arbete, och från åtta-nioårsåldern letade jag reda på en bondgård i grannskapet där de som hade gården lät mig vara med och göra det lilla jag kunde och orkade.

På de flesta ställen fanns katter. Och så var det höskörden. Genom att sätta en räfsa i min hand sprang jag inte alltför mycket i vägen. Hur stor nytta jag gjorde kan vi väl låta vara osagt. Det skulle dröja upp till dess jag var 11-12 år innan jag kunde göra en ordentlig arbetsinsats. Ungefär samtidigt kom jag i kontakt med ett stall där det fanns travhästar. Ägaren lärde mig att köra för träning i en rockard, en tvåhjulig vagn med två sittplatser och jag fick köra hästarna så mycket jag ville. Till det kom andra stallsysslor. Jag gjorde det mesta stallarbetet mot att jag fick vara i stallet.

horse-1006348_1920 - kopia (2)
Kalvar, kor och hästar var mina bästa vänner. De lyssnade alltid. Djurägarna var snälla och lät mig vara med. Troligtvis var jag mest i vägen, men jag kan inte minnas att de någonsin var elaka mot mig.

På så sätt fortsatte det som präglat hela min tidiga barndom – umgänge med vuxna och mycket få jämnåriga kamrater. Utanförskapet förstärktes. Jag var på platser där de vuxna blev mina vänner. Jag tillägnade mig ett språk som skilde sig mot mina klasskamraters sätt att uttrycka sig. Jag talade om andra saker. Jämnåriga tjejers modeintresse förstod jag inte. Utanförskapet och mobbningen blev befäst. Och så fick jag glasögon därtill. Hur många gånger jag fick ”hjälp” att få dem kastade på golvet av klinkers eller på skolgården så de gick sönder. Men det var ju bara en ren olycka- och varför skulle jag vara ledsen och gråta över en sådan sak? Det var innan plastglasens tid. Sedan, när de kom, gick inte glasögonen sönder lika ofta om jag minns rätt.
crying-513164_1920
Skolan har jag berättat om i tidigare artiklar och det är inte något jag har särskilt många ljusa minnen av. Självklart finns ljuspunkter, men de var få. Fritiden kom att alltmer bestå av föreningsverksamhet. Jag sökte mig till föreningar som delade min livsåskådning. Under framförallt högstadiet lärde jag mycket om hur föreningar fungerar. Om styrelsearbete, studieverksamhet och mycket annat. Kunskaper som jag sedan haft mycket nytta av. För styrelsearbete är ett hantverk och att lära sig samarbete. I föreningsverksamheten fick jag en stunds fristad från mobbningen och trakasserierna. Men återigen – det var vuxna jag umgicks mest med. Temat återkommer.

MP Tivedens nationalpark 5
På dessa stenar har jag troligen suttit för sådär 40 år sedan! Bilden är från Tivedens Nationalpark. (Foto: M. Pettersson)

Föreningsarbetet har följt mig genom livet. Det har lärt mig mycket jag haft stor nytta av både inom yrket och privat. Föreningslivet tillsammans med kyrkan gav mig dessutom något som jag inte fick på annat håll. Det gav mig tillhörighet och gemenskap. Och det är vad jag tror har gjort så att jag ändå klarat av allt det som inte fungerat.birdwatching-387463_1920

pers-skog-och-branta-hallar
Dovrasjöleden (Foto: P. Svensson)

Även visningsbild från Dovrasjöleden. Foto: P. Svensson

Trolltiven

tiveden-seogora-junkerjagaressten
Junker Jägares sten, en underbar lekplats för äventyrslystna barn.                                            (Foto: Länsstyrelsen Örebro län)

Minnen från Tivedens Nationalpark

För många, många år sedan blev jag som barn invigd i Urskogens alla hemligheter. Jag hörde berättelser om troll och väna jungfur som färgade Näckrosen röd. Om allsköns varelser som bebodde den uråldriga skogen. Om Trollkyrkan och om Vargaklämman. Idag kallas området för Tivedens Nationalpark och ligger mellan Närke, Östergötland och Västergötland. Tiveden är en av de urgamla bergskedjor som omfamnar Närkeslätten tillsammans med Kilsbergen i Väster och Käglan i Öster. I norr möter Kilsbergen det som kallas för Bergslagen och gränsen mot Västmanland. I väster utgör de gräns mot Värmland. Tiveden gränsar främst mot Västergötland och delar av Östergötland och Käglan har sin gräns mot Västmanland. Tillsammans bildar de tre bergskedjorna som ett U kring slätten med en öppning norrut.

11109501
Här kröp jag, in bland Vargaklämmans irrgångar. Ut kom jag alltid någonstans. Fram till midsommar låg isen kvar. Blöt, lerig och överlycklig.(Foto: Länsstyrelsen)

Jag tillhör släktet ”Trösslingstorpare” i rakt nedstigande led sedan minst 250 år tillbaka. Trösslingstorp är ett litet, litet torp beläget bredvid Y-kullen mitt inne i djupaste urskogen.

tiveden4
Ofta kom jag ut högt upp. Inte långt från Vargaklämman ligger Fagertärn där näckrosorna färgats röda av Jungfruns blod. (Foto: Länsstyrelsen)

Till Y-kullen kom Valloner, smeder, från Belgien  vandrande någon gång under tidigt 1600-tal. De röjde och bröt mark för att kunna tjäna sitt levebröd genom att verka som smeder. Det kom även invandrare från Finland under 1500-talet vars historia fortfarande i allra högsta grad hålls levande i trakten av ättlingar från skogsfinnarna. Trösslingstorparna levde av vad skogen kunde ge och av vad torpet förmådde.

Tiveden_nackros
Fagertärn                                                                                                 (Foto:  Regionorebrolan.se)

Idag drivs Trösslingstorp av en förening vars medlemmar till största delen är ättlingar till de som bebott det lilla torpet. Där kan föreningens medlemmar och gäster till dem samlas till släktträffar, andra aktiviteter likväl som de kan övernatta i stugan efter en enkel bokning. Trösslingstorp drivs också enligt gamla traditioner med t ex slåtter med lie. På så sätt bevaras, med hjälp av EU bland annat, en liten del av ett sätt att leva som idag känns avlägset, men viktigt att bevara. Även kolning bedrivs i Tiveden och det går att köpa träkol framställd helt enligt gamla tiders sätt att kola. Lokala föreningar och sammanslutningar kolar varje år och att följa processen från att milan ställs upp till dess den har förvandlat träd till kol går att göra på flera platser.

Att leva av skogen var hårt och inte sällan också farligt. Kolarnas vardag har skildrats av poeter som Nils Parling och Dan Andersson. De befinner sig visserligen i Bergslagens finnmarker, men arbetet var detsamma. En mila som slog kunde vara skillnaden mellan liv och död för både kolarna på plats och för att det som skulle försörja familjen förtärdes av elden och svälten då stod för dörren. När tillfälle gavs så slog sig kolaren lös och det berättas att här gällde inte annat än att spela och dansa. Kanske fann den vanligtvis hårt arbetande kolaren som ännu inte bildat familj sig en flicka. Men töserna var få och kolarna många och vem skulle hon välja?  Stickan Andersson beskriver hur det gick till de lördagar då hambon kom till trakten.

2775477113_338534ef09
Torp någonstans i Tiveden (Foto:Länsstyrelsen)

Vill du gå längre tillbaka går vi till den mörka medeltiden. Kanske är det genom Korsriddaren Arn du känner Tiveden och alla dess faror? Så långt tillbaka vet jag inte om jag har mina rötter. Men nog är de trots allt djupt förankrade bland  dem som levde och verkade där. Dem som poeterna skrev om i början av förra seklet. Med invandringen kom också många nyheter. Det som vi idag kallar för genuint svensk kan vi hitta grunden till bland andra invandrande tyska köpmän, bland valloner, fransmän och från våra grannar i öster.

Munkastigen heter en känd vandringsled som började vid klostren runt Vättern och gick genom Tiveden för att sluta först i Trondheim, Nidaros. Munkastigen var en farlig väg att vandra. Många var de som bragtes om livet av rövare och lösskefolk, förtäljer alla de sägner som finns. Munkarna gick från kloster till kloster från Alvastra till Nidaros. Idag utgör Munkastigen ungefär 4 mil av den knappa 30 mil långa Bergslagsleden. I sin helhet är dock Munkastigen idag 96 km lång och en av de vandringsleder som får räknas med bland Birgittalederna. Pilgrimscentrum i Vadstena, Svenska Kyrkan, ansvarar för och anordnar aktiviteter kring dessa Pilgrimsleder. Munkastigen går fortfarande från kloster till kloster och passerar både Ramundeboda Klosterruin och Riseberga Kloster. (Bilder ovan från Alvastra klosterruin i Omberg, Östergötland. Foto från Pixabay.com)

trondheim-830910_1920
Detalj från katedralen i Trondheim, Nidarosdomen

Så har du nu en förklaring till varför min blogg pryds av de röda näckrosorna.

Vill du berätta för mig om dina minnen? Kanske känner du de väsen som bara finns djupt inne i urskogen? Tivedens Nationalpark låter inte alls så spännande som det ”Trolltiven” jag lärde känna en gång för många år sedan.

Sägnen om de Röda Näckrosorna

 

Foton från Tiveden är hämtade från Länsstyrelsen, Tivedens Nationalpark

Övriga foton från Pixabay.com.water-lilies-481984_1920