Det talar vi tyst om – dåligt minne

Handen på hjärtat – hur är det med minnet?

woman-1031196_1920
Många kloka tankar om livet, men var la jag ifrån mig…

Otaliga är de gånger jag letat i förtvivlan efter något jag bara måste ha. Nu. Jag vet ju så väl att jag hade det förra veckan och nu är det bara borta. Ibland är det så viktiga saker att förtvivlan är som en tung järnhand tagit tag i mig och tryckt till. Smärtan är fysisk, jag vet ju så väl. Och minnet tycks bli allt sämre ju äldre jag blir. Jag som förut, när jag arbetade ofta inte ens behövde öppna almanackan. Jag hade det i huvudet. Nu måste jag skriva upp allt och ändå glömmer jag viktiga saker. Tider, möten och besök. Allt som kräver att jag ska vara utanför min lägenhet har jag hjälp att komma ihåg eftersom jag alltid måste ha ledsagare. Då finns det minst en person som kan se till att jag kommer dit jag ska. Att glömma ett läkarbesök eller som senast ett besök hos tandläkaren, svider eftersom jag måste betala. Besöket föll bort totalt, glömde både att boka taxi och att meddela hemtjänsten om behov om ledsagning och först när jag fick räkning för uteblivet besök kom jag ihåg att jag haft en tid. Jag skulle ordna det praktiska senare.office-620817_1920 (1)Mobilt BankID har gjort det lättare att rent praktisk sköta betalningar. Alla koder som vi behöver komma ihåg sitter i fingrarna. Först när jag har tangentbordet framför mig kan jag som regel knappa koden. Men ibland är koden bara borta. Är det då till uttagskortet så gäller att inte försöka en gång för mycket för då blir jag utan kort. Tror ni att detta med dåligt minne är något nytt? Något som har kommit tillsammans med alla starka mediciner? Önskar att svaret var så enkelt, men inte. Glömsk och disträ har jag varit sedan unga år och jag har nog lyckats glömma det mesta. Men det är inte den del av glömskan som är jobbigast. Nycklar, böcker tider har alltid var saker som jag haft svårt för. Och det går att hitta tekniker för att klara av. Men nu har glömskan förändrats och gett mig svårigheter som jag inte haft tidigare och det är att jag glömmer namn på både personer och saker och det som gör mig förtvivlad. Jag glömmer namnet på personer jag känt i flera år och namn på vardagliga saker som jag använt i år.

coffee-break-920584_1920
Vad het det där röda i flaskan som man dricker? Jag vill be om ett glas saft, men då fattas ord för att be om det. Just i den stunden gäckas minnet med mig. Jag vet att det är ett vanligt ord, men det finns bara inte där och då. Allra synnerhet om jag trött eller hårt ansatt av smärta.

Det hakar upp sig när jag ska be om något. Jag stammar och vet precis vad jag vill ha, men ordet för det finns inte längre. Jag försöker gång på gång, men inte. Till slut vänder jag bort huvudet, tårögd, tar ett djupt andetag och så har jag det. Kan jag få ett glas vatten? Så enkelt och så svårt. Likaså med namn på personer jag känt i år bara försvinner. Det är samma med namn på kända personer, böcker, filmer. Allt försvinner och varje gång det händer blir det ett sår i hjärtat. En osäkerhetskänsla växer sakta. Jag vet inte när det händer nästa gång. Blir det i morgon när hemtjänsten är här eller blir det på det viktiga mötet om tre veckor? Jag skäms för min glömska. Jag kan lova en sak och totalt glömma bort det, trots att jag skrivit upp det. Ändå skämtar jag bord det med ”minnet är bra, men kort”. Då kastas jag tillbaka 25 år i tiden då svaret på den kommentaren från min man var: ”Bra kort”. Var vi ensamma var uttrycket hånfullt och elakt, var det personer med lättsamt och på skämt. Men jag visste vad omgivningen inte såg. Det äkta var det hånfulla, elaka och det fanns i hans ögon.

woman-555772_1280
Helst vill jag bara försvinna när glömskan har mig i sitt grepp. Ensam, långt borta från allt och alla.

En annan typ av glömska är de svarta hålen. Stunderna som bara är borta. Lika skrämmande. Jag vet inte vad jag gjort och även om jag går steg för steg tillbaka i minnet möts jag bara av tomhet. Några timmar, minuter, en dag kan bara vara borta. Jag kan för mitt liv inte komma på vem jag talat med, vem som var hos mig från hemtjänsten, hade jag besök eller var jag själv? Minnesluckor. Tack och lov inte vanliga, men så hemska. Tänk om jag gör illa någon, förstör något, säger eller skriver något jag inte sedan kan minnas att jag gjort. Första gången var då jag behandlades med hormoner mot sjukdomen endometrios i mitten på 1990-talet. Behandlingen avslutades två månader i förtid just på grund av minnesförlusten. Sedan har den kommit igen nu när jag varit i klimakteriet, nästan försvunnit för att nu börja komma åter.

spinning-top-1312042_1920
När minnet snurrar som en sådan här snurra. Ju mer jag tryckte på den desto fortare snurrade den för att till slut slå rakt i en vägg, ett bords- eller stolsben eller något annat som var i vägen.

Minnesproblemen talar vi tyst om. Själv tror jag att det är vanligare än vad som sägs. Jag vet iallafall att mitt minne stundtals spökar ordentligt. Men när jag skriver fungerar det utmärkt. Det är i de vardagliga situationerna som är återkommande som jag störs mest. Förhoppningsvis blir minnet lite bättre när jag kommit ur klimakteriet. Men jag vet inte om jag vågar hoppas.

fruit-juice-1332072_1920
Att be om ett glas juice kan vara helt omöjligt.

Berätta gärna om dina erfarenheter av minnesstörningar, egna eller andra som du kommit i kontakt med. Privat eller professionellt.
Visningsbild: Nyckelknippa – Var lade jag nycklarna nu?

LSS – en förmån?

Om hur ord används. Är LSS en rättighet eller en förmån?

tutor-606091_1920
Att ansöka om personlig assistans är en omfattande process, ofta med fler aktörer inblandade.

Enligt denna artikel i DN publicerad 160905 beskrivs LSS Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade) som en förmån. Vad är en förmån? Enligt ordlistan betyder förmån följande: 

  • något positivt som någon särskild kan nyttja; ett erbjudande som kan utnyttjas vid upprepade tillfällen; pengar man får från staten, t. ex barnbidrag
  • ett positivt förhållande; en situation som man är tacksam över

Förmån är alltså något positivt som den som erhåller förmånen ska vara tacksam över. LSS som är den lag som reglerar personlig assistans har kallats för rättighetslag. Enligt ordlistan betyder det: ”Frihet att göra eller låta bli att göra något”

help-164755_1280 (1)
En rätt att göra eller låta bli att göra något är inte detsamma som en förmån, något att vara tacksam över. Som funktionsbegränsad har jag rätten att ”leva som andra” enligt LSS § 5. Denna rätt ska tillförsäkras mig bland annat genom personlig assistans. Assistansen bidrar också till att utöver att jag kan leva som andra (läs: icke funktionsbegränsade) också ska erhålla goda levnadsvillkor. Är att leva som andra och goda levnadsvillkor att betrakta som en förmån, något att vara tacksam över? Eller är det en rättighet, en frihet som jag kan välja eller välja att avstå från? Att kalla LSS för förmån kastar mig som skribent tillbaka i tiden. Långt tillbaka. Tillbaka till den tid då de som av olika anledningar var beroende av andras hjälp fick be om den som välgörenhet. Ett beroende av andras välvilja. Och något som den som erhöll välgörenheten förväntades vara tacksam över.

MP Sagers stuga Askersunds äldsta Strandpromenaden 2
LSS i form av personlig assistans ger mig exempelvis möjligheten att komma utanför lägenhetsdörren och som på bilden följa strandpromenaden i Askersund. Se Askersunds äldsta hus ”Sagers stuga” och ta en fika i hamnen. (Foto: Marina Pettersson)

För en funktionsbegränsad person, helt beroende av att någon följer med känns LSS inte som en förmån utan mer som en rättighet. Jag som skriver denna artikel har ännu inte erhållit personlig assistans, men har en ansökan hos kommunen om detta. Att ansökan sker till kommunen beror på att arbetsterapeut och jurist som skrivit ansökan anser att jag inte har ett grundläggande behov som överstiger 20 timmars assistans/vecka. Därutöver är det Försäkringskassan som handlägger ansökningarna. Jag hör också till dem som nämns i DNs debattartikel (se tidigare länk) som tagit hjälp av ett välrenommerat assistansbolag för att formulera ansökan och för att få med alla tänkbara bilagor. Trots att en specialist skrivit ansökan anser kommunen att det saknas underlag varvid jag, tillsammans med assistansbolagets representant och arbetsterapeut arbetar med att komplettera ansökan. Är det en rättighet enligt lagstiftningen som säger att jag, och dem likt mig med olika typer av funktionsbegränsningar, genom personlig assistans, ska ha möjlighet att leva som andra, eller är det en förmån?

buy-the-neck-803617_1920
Att sitta ute och grilla en sommarkväll är inte möjligt idag, då jag inte har någon som följer mig ut. Är att grilla att ”leva som andra” eller är det en förmån?

LSS §7 andra stycket: Den enskilde skall genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor. Insatserna skall vara varaktiga och samordnade. De skall anpassas till mottagarens individuella behov samt utformas så att de är lätt tillgängliga för de personer som behöver dem och stärker deras förmåga att leva ett självständigt liv. Lag (2005:125). Här står uttryckligen att insatserna ska tillförsäkra de personer som behöver insatserna goda levnadsvillkor och att de därutöver ska anpassas efter de behov de som behöver dem har. Därtill att de ska stärka förmågan till ett självständigt liv. LSS är, utifrån lagtexten en rättighet för mig som funktionsbegränsad att kunna vara så självständig som möjligt. Men, kanske någon invänder, det finns ju andra insatser. Hemtjänst som ett exempel. Men skillnaden mellan personlig assistans och hemtjänst är stor.

crockery-69605_1920
Hemtjänstens insatser omfattar hushållsarbete, omvårdnad och i den kommun jag tillhör, även ledsagning beviljad enl SoL. Utöver hemtjänst tillkommer trygghetslarm och hemsjukvård.

Hemtjänsten ska tillförsäkra brukaren skäliga levnadsvillkor enl SoL § 4.”…Den enskilde ska genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet ska utformas så att det stärker hans eller hennes möjligheter att leva ett självständigt liv…” Även SoL talar om att stärka mina möjligheter till ett självständigt liv genom bistånd. Men en skälig levnadsnivå och goda levnadsvillkor är inte samma sak. Därtill kommer att insatserna enligt SoL är bedömda utifrån just insats, medan LSS räknar timmar. Skillnaden innebär att personlig assistans omfattar ett fast antal timmar/vecka hos brukaren. Hur ofta och vilka insatser bestäms av vad jag som brukare ansöker om och till en del av vad personalen anser att jag behöver. Beslutet om vilka insatser jag får fattas av biståndsbedömare.

spring-1327106_1920
Tänk att få komma ut och ta en promenad längs med en skogsväg…

Ett exempel skulle kunna vara promenader, där kommunens generella regel är en promenad/vecka om 30 till 60 minuter. Jag kanske dels skulle önska att få välja själv när jag vill gå ut, dels få gå ut mer än en gång per vecka. Idag har jag en fast tid var vecka för promenad. Det anses vara skälig levnadsnivå. Utöver det finns möjlighet att i vissa fall även besöka apotek och livsmedelsbutik. Normalt sker dock inköp genom att brukaren lämnar nota och valfritt betalningsmedel till hemtjänstpersonalen som sedan handlar åt samtliga som har inköp beviljat som bistånd och det inte finns beviljat att brukaren ska vara med vid inköpen. Observera att detta är exempel på insatser. Insatserna ska alltid anpassas efter brukarens önskemål så långt som möjligt med hänsyn taget till skälig levnadsnivå.

conversation-499604_1920 (1)
Är det en förmån att kunna dela barnens intressen och t ex se dem tävla?

Är LSS en förmån eller är det en rättighet? Har jag som brukare rätt till personlig assistent om jag uppfyller lagens krav? Eller ska jag se det som en förmån och vara tacksam för om kommunen eller Försäkringskassan beviljar assistans?
Vad tycker du? Förmån eller rättighet?

Visningsbild:
disability-224130_1920
Länkar:
DEBATT/LSS: Det är ingen lyx att ha assistenter dygnet runt i hemmet (dt 160908)
DN Debatt Här återfinns artiklar och repliker till artiklar om LSS bl a.

justitia-421805_1920
Fru Justitia väger förmån mot rättighet eller är det LSS i ena vågskålen och SoL i den andra? 

Varför? Att våga lyssna inåt…

sweden-1090017_1920
Att våga lyssna till sig själv. Att söka svaren på denna obekväma fråga som kräver mer av oss än bara ”sunt förnuft” – Varför?

Att våga lyssna till de svar som finns dolda inom oss är inte alltid det enklaste. Att lyssna till vårt inre. Verkligen våga lyssna. Lyssna på rösten, svaren som finns inom oss. Det handlar om att öppna upp dörrar som kanske varit stängda i decennier. Minnets dörrar. De kan vara både gistna och skeva, slarvigt stängda en gång för så många år sedan. Dörrar som slogs igen för det gjorde så ont att ha dem öppna. Men så kommer den stunden då dörr efter dörr måste öppnas med varsam hand. Att bara slita upp dörren kan ta en ände med förskräckelse och i allra sämsta fall kan det leda till att personen inte orkar leva vidare. Ibland rycks en sådan dörr upp av misstag och allt bakom blir synligt. Detta kan också ses som en bild av hur psykoterapi kan fungera. Under terapisessionerna vandrar vi i korridorerna och så tar det stopp. Det är en dörr i vägen som måste öppnas för att komma vidare framåt.

sunlight-166733_1920
Ibland lockar ljuset bortom vårt jordiska liv. Men ofta är lusten att leva starkare än viljan att dö. Tack och lov!

Och när dörren öppnas sker förhoppningsvis ett genombrott i terapin. Om genombrottet handlar om förfluten tid, här och nu eller framtida beteende varierar både på typ av terapi och på vad som utgör den enskildes problematik. Men när dörren är där måste en våga ta steget att öppna dörren om en vill fortsätta på den inslagna vägen. Annars gäller att vika av. När detta skrivs rullar tre legenders musik i bakgrunden. Willie Nelson, Johnny Cash och Kris Kristofferson: Me and Bobby McGee och i den sången finns en rad som är så sann: ”Freedom just another word for nothing else to loose” Tanken är att detta kan tolkas på fler sätt, men i detta sammanhang blir tolkningen att det finns ingenting att förlora på att öppna dörren, det kan vara dörren till friheten. Som individ finns inte längre kvar något att förlora. Friheten från, och friheten till. Att våga öppna dörren och utsätta sig för all den smärta det kan innebära. Det innebär just att börja lyssna till sig själv.

key-1148920_1920
Att lyssna till sig själv blir också ett sätt att finna nyckeln till friheten. Friheten från gamla, idag ologiska och irrelevanta, rädslor. De kan en gång ha fyllt en viktig funktion. Idag hindrar de utvecklingen individen söker.

Vad finns då inom en individ som kan vara så smärtsamt att det låstes in en gång och nyckeln kastades bort? Det handlar om tankar och tänkande. Om upplevelser och bemötande från omgivningen. Det kan också vara fysiska och psykiska trauman. Om hur individen skapat sig själv och sin bild av sig själv. Det handlar om vad som kan kallas för yttre och inre verklighet och överensstämmelsen dem emellan. Det finns de individer som skadats så svårt att de inte överlever att vissa dörrar öppnas. Så svårt att medvetenheten om att dörren ens finns är djupt undanträngd. Just för att skadan som finns bakom dessa dörrar är så svår att den inte går att hantera. Men där måste alltid en individuell bedömning göras tillsammans av terapeut och den som söker hjälp. Allt behöver med nödvändighet inte lyftas upp till ytan för påseende.

frosted-glass-741505_1920 - kopia
En del låsta och förträngda dörrar i vårt sinne mår vi bäst av att låta förbli låsta. Kanske kommer de alltid att gnissla utan att vi vet vad det är som gnisslar, men att öppna dörren kan vara mer än vad individen fysiskt och psykiskt orkar med. 

Att våga lyssna till sig själv. Det kräver mod. Det kräver mognad. Det kräver ofta professionell hjälp. Vilken inriktning terapeuten har är inte av så stor vikt. Det är alliansen mellan den terapisökande och terapeuten som är viktigast. I vissa lägen kanske det räcker med att ha någon vän att tala med, eller att själv gå igenom delar av sitt liv. I andra fall kan det vara så jobbigt att det krävs slutenvård. Oavsett vilket, handlar det om att lyssna inåt. Att sluta med att försöka springa från sig själv och sina egna tankar. Att ta sig an detta envisa lilla ord: Varför?
away-383313_1920

forest-1221730_1920
Hur ser din bro ut – och Varför? Bridge over troubled water

Från vilket håll kommer du? Var finns dina dörrar? Går du från mörker till ljus eller från ljus till mörker?
sea-899660_1280
nature-1037382_1920
bistro-498504_1920 - kopia
soccer-1141184_1920 - kopia
Bilderna kan ses som exempel på olika situationer, kanske också som ett svar på frågan som ställdes i rubriken. Varför?  Men det kan också vara situationer som finns bakom dina dörrar och när du öppnar dörren får frågan ett svar. Dörren behöver inte förbli öppen. Ofta räcker det med att öppna den, städa utrymmet och stänga dörren som nu inte längre gnisslar och stör. En inre renovering och storstädning. Precis som när vi gör det i bostaden är det ett slitsamt och inte särdeles roligt arbete. Men mödan värt. Lycka till med din inre resa och ditt sökande efter svaret på Varför?

cat-1357104_1920
…och ta gärna tillvara på katternas förmåga till total avslappning och njut av högsommarsolen. Ibland är det bättre att avstå från allt som kräver (an)svar och bara släppa taget. Ta tillvara på stunden här och nu.

Vill du berätta om något du lyssnat till, någon resa du gjort eller något annat som haft stor betydelse för dig är du välkommen att göra det. Kanske har du ett bra svar på Varför?

EDS -ht När det mesta blir blött!

Tankar om vardagens förtretligheter när kropp och knopp inte kan samarbeta…

mistake-876597_1920
Ingenting fungerar…

Tänk om det gick lita lätta att skaka av sig både bekymmer och utspillt kaffe som en hund skakar av sig vatten! Detta är dagen då ingenting fungerar. När varken huvud, händer eller kroppen vill vara med. Vi kan börja med kaffet. Utspillt kaffe är vanligt förekommande, men idag har det inte gått att hålla i kaffemuggen. Endera har den stjälpt omkull eller bara vickat så att kaffet funnit ut. En kaffemugg utan piplock är inte att tänka på. Trots anpassningen av muggen för svaga, darriga, värkande händer så stjälper muggen. De smärtstillande tabletterna far ur händerna. Att försöka plocka upp tabletter från golvet är dömt att misslyckas. Tur att det finns hjälp att få.

health-621351_1920
Att trycka ut en tablett eller kapsel ur en blisterkarta är som att be om att få medicinerna på golvet. Om de över huvud taget går att få ut! APO-dosen underlättar, men tar inte bort problemet helt.

För var sak som hamnar på golvet, hälls över kläder, bord, papper och går sönder så ökar irritationen. Med den kommer också en ökad smärta, inte bara i händerna. När det tycks som att allt som kan gå fel har gått fel dyker nästa upp, garanterat. Det är då det bara finns en utväg. Att ge upp och skratta åt eländet. Och börja fundera vad mer som skulle behövas. Pipmuggen med lock som redan används. Den är utformad för skumögda halvgamla tanter, med svaga händer, utan förmåga att hålla fast och ska inte läcka. Men givetvis lyckas den stjälpa precis på det enda sätt som går för att innehållet ska rinna ut över hela bröstkorgen och sängen. OK, det var bara tredje gången idag. Finns haklappar med spillficka i storlek 3XL?

boy-365694_1920.jpg
Betydlig sötare modell än den halvgamla tanten. Och ren haklapp. Tantens hade varit blöt av kaffe redan på morgonen. Tyg är inte lyckat med mindre än plastad baksida – och en rejäl spillficka!

Frukostfilen går samma väg som kaffet. Någon benämnde fenomenet ”hål i hakan”, här kompletterat med obrukbara bestick. Undrar om det inte var hål i skeden också? All mat äts med sked. Men skeden ligger ofta på golvet. Handen förmår inte hålla den. Vissa dagar går det faktiskt att äta en hel måltid utan att tappa skeden. Andra dagar, nej, de glömmer vi. Hemtjänsten är ofta med vid måltiderna och hjälper till med det som behövs. Tanten sitter stor del av dagen i sin vårdsäng. Ja, hon sitter, inte ligger, i sängen. Det är den plats där det gör minst ont att vara. Hemtjänsten ger henne rena kläder bäddar rent utan att knota. Även om det är blött ända ner till toppklädseln. Madrassen hör ihop med sängen och har en fuktspärr vilket uppskattas. Vid sängen finns också hennes dator och arbetsplats. Där kan hon genom den nya tidens medier hålla kontakt med vänner som finns flera hundra mil bort. Med några knapptryckningar kan de tala med varandra med ljud och bild i realtid. Hon må ha några år på nacken, men den nya tekniken är ett lyft och bidrar till att mota känslan av att vara inlåst i sitt eget hem.

office-620817_1920
”Kontoret” finns vid sängen med allt som behövs. Hjälpmedelscentralen bidrar bland annat med program till datorn för att underlätta för tanten att kunna skriva trots värkande och fumliga händer. 

Om det nu bara var händerna som inte fungerade. Lite mer pinsamt upplevs det faktum att hon tappat delar av känseln i blåsan. Följden blir att när hon väl känner behov av att gå på toaletten och ska resa sig ur sängen är det redan för sent. Resa sig, nåja, krångla sig ur sängen är nog mer korrekt. För EDSen gör att hon behöver ha kuddar som stöd runt om sig för att lederna ska hållas någorlunda på plats. Och när hon väl har kommit så långt att hon ska sätta sig i Permobilen, töms blåsan utanför hennes kontroll. Hon har bra inkontinenshjälpmedel, men de räcker inte alltid till. Resultatet blir blöta kläder och ibland även golv. Det är då hon uppskattar hemtjänsten och kommunens tvätteri lite extra. Bara att lägga smutstvätten i en tvättsäck när den torkat, och lämna iväg. Tillbaka kommer ren och välstruken tvätt.

dresses-53319_1280
Ren välstruken tvätt från kommunens tvätteri. Bara att hänga eller plocka in i garderoben.

Det kan ibland kännas pinsamt att tala om detta problem. Att inte kunna hålla tätt. Men samtidigt så tänker hon: ”Jag är inte ensam om detta”. Det är nog så viktigt, det vet hon av egen erfarenhet, att få veta att en inte är ensam om sina problem. Och inkontinens har varit och är fortfarande till alltför stor del, ett tabubelagt område. Men det finns hjälp att få! Visst är det jobbigt när kläder, och ibland även sängkläder blir blöta, men verkligheten är sådan för många, och inte bara äldre personer. Tanten har bra kontakt med distriktssköterskorna som ofta kan mycket om detta problem och hon har den hjälp som står till buds.

person-571567_1920
Inkontinens kan drabba vems som helst. Ung eller gammal, man eller kvinna och det finns bra hjälp att få!

Vissa dagar vill en helst stryka ur almanackan, av olika skäl. En dag när det mesta blivit blött kan vara en sådan. Men tanten ser det ändå från den ljusa sidan. Hon har hjälp, det finns torra och rena kläder och sängkläder och som sagt – smutstvätten tas hand om av ett tvätteri! Men visst kan en få önska att en vore hund och bara kunde skaka av sig både det blöta och bekymren 😉

dogs-1329531_1280
…och när vi är på land skakar vi på oss så att vattnet flyger ur pälsen och blöter ner allt runt omkring istället!

Vad tänker du när du läser om kvinnan som behöver samma hjälpmedel som ett barn för att klara de mest basala behoven som mat och toalettbestyr? Berätta!

Mobbad, utstött och misshandlad

Att bli ställd utanför – om emotionell misshandel
Vad händer med en person som under lång tid blir utsatt för emotionell misshandel? I denna fiktiva berättelse berörs en del av de konsekvenser det som i lagstiftningen kallas för ”Kränkande Särbehandling” får på individnivå. Berättelsen handlar om en vuxen person, men kunde lika gärna handla om ett barn i skolan. Vad lagen säger kan du läsa här.

notebook-675227_1920
Kränkade särbehandling, utanförskap, mobbning, trakasserier finns överallt i alla åldrar. Men det syns sällan. Det talas inte så mycket om det. Ändå dödar mobbning nästan lika många som trafiken gör – varje år.

Berättelsen handlar om den misshandel som inte syns. Den som begås med ord och tystnad. Men hur se den misshandel som inte syns? Och vad händer med den som blir utsatt? Misshandel som inte syns, men känns. En misshandel som får konsekvenser som går att jämföra med dödlighet i trafiken. Det ligger i sakens natur att det inte går att få några svar. Istället går vi till en utsatt kvinna.

adult-18792_1920
Det syns inte…

Det började redan när jag började skolan. Jag kom från ett annat ställe, var ny i trakten och kände inte igen någon. Skolan innebar att jag lärde mig att alla andra var bättre, att jag inte kunde något. Visst hade jag bra betyg och jag fortsatte till och med att läsa lite på universitetet. Men det var bara lätta kurser. När jag sedan fick arbete märkte jag inte direkt när det började, men upptäckte att jag ofta fick sitta ensam och äta. När arbetskamraterna gick på lunch var jag ensam kvar. ”Du tar väl telefonen som vanligt, är du snäll” och så gick de utan att invänta svar. Från början kändes det bra att de ville att jag skulle passa telefonen när de var på rast. Ganska snart upptäckte jag två saker. Det var bara jag som behövde passa telefonen, ingen annan och jag fick aldrig följa med ut. Dessutom var det aldrig någon som talade om när de gick till möten, fika, kundbesök och liknande. Jag försökte hålla koll på tider, men de varierade dag från dag. Däremot fick jag ofta reda på att jag missat möten och det ifrågasattes allt mer varför jag inte dök upp, kom till fel lokal på fel tid och fel dag. Det var mycket som blev fel och jag började fundera vad det var som var fel, men slog snabbt bort tanken. Det var ju jag som inte kunde hålla reda på saker och ting. Jag var fel, på fel jobb, på fel plats, men jag hade ju iallafall ett arbete.

seminar-843612_1920
Fel grupp, men i kallelsen jag fått på mejlen stod det denna lokal, detta datum och den här tiden.

Det var många små saker som ständigt blev fel. Kommentarer kom om att jag inte kunde läsa mejlen, att jag hade kollat andras mejl, läst andras post, tagit papper ur andras postfack. Andras post låg i mitt postfack. Kommentarer och gliringar om slarv duggade tätt. Jag blev alltmer förvirrad. Vad gjorde jag för fel? För ett var jag helt övertygad om: Det var jag som gjorde fel. Och  jag började tro på allt jag hörde om att jag själv tog fel på postfacken, att utebliven information berodde på att jag gjorde fel. Alla möten jag missade och de jag gick till där det endera var tomt eller så var det inte min grupp. Det var ofta chefens möten och tiden jag kom var så att de lagom hunnit börja. Chefen var bekymrad och irriterad över att det blev så mycket fel och jag fick allt färre arbetsuppgifter.

stinging-nettle-432331_1280 - kopia
Kommentarerna brände och sved som när man tar i brännässlor. Jag började tro att jag var tokig.

Så började kommentarerna att bli annorlunda. Nu var det inte längre om alla fel jag gjorde och gjort. Det handlade om hur jag var och hur jag såg ut. Vad jag hade för kläder och frisyr. Tjock och smal. Ful och inte särskilt attraktiv. Att det var synd om min sambo som hade en sådan tjej som jag. Förändringen kom så smygande att det tog tid innan jag lade märke till den. Då hade redan mitt självförtroende tryckts ner i botten. Jag trodde på allt det som sades om mig. Det var samma som sagts när jag gick i skolan. För varje stund och varje dag mådde jag allt sämre. Och så kom den kommentaren som verkligen fick mig att sjunka: ”Det är ju snällt av chefen att hon får jobba kvar, för hon skulle aldrig kunna få något annat jobb.” De hade ju helt rätt. Aldrig skulle jag kunna få ett annat jobb. Jag klarade ju inte av det jag hade nu. Jag tänkte att de har rätt. Jag såg aldrig någon anledning till att tvivla. Jag var totalt misslyckad som person, både som arbetskamrat och i mitt yrke. (Och som sambo tänkte jag för mig själv).  Jag hade fått jobbet för att chefen ville vara snäll. Det var vad jag trodde. Min sambo sa att han älskade mig – jag trodde att han sa så bara för att han ville vara snäll. Jag älskade honom och gjorde allt han bad mig om. Och när han sa att han tyckte jag var vacker trodde jag att han ljög. Vem skulle kunna älska mig och tycka att jag var vacker? Tur att vi inte har barn iallafall, tänkte jag. Jag skulle aldrig klara av att vara mamma som inte ens kan ta hand om mig själv! Egentligen, om jag ska vara ärlig, så vore världen en bättre plats om jag inte fanns.teddy-bear-440498_1280
Berättelsen om kvinnan är fiktiv. Händelserna bygger på många olika personers berättelser om mobbning och emotionell misshandel. Kvinnans tankar och hur hon ser på sig själv är tankar som är gemensamma för många som är utsatta för misshandel. Den misshandlade personen tror att de andra har rätt och utifrån det blir beteendet också begripligt. Många frågar: Men varför går hon(hen)han inte? Men varför gå ifrån, eller säga ifrån, något som en känner inom sig inte är mer än rätt?

Så grym är mobbningen – oavsett ålder!
Kommentera gärna. Artikeln är en uppföljning av trilogin ”Latstryker och Dumhuvud”

Freden, hoppet och orden som dödar

rhododendron-172340_1280
Rhododendron lever på hoppet då de sätter knopp ett år innan de ska blomma.

”Det hopp som finns inom en person är ett hopp som vill personen väl”

Hur kan hopp fylla en själ? Kan hopp vara välvilja?
För 71 år sedan var Freden ett faktum. Den 7 maj 1945 firades på Stockholms gator och många andra platser. Kopplingen mellan orden om Hopp kom av en tillfällighet, men inte utan mening. För ord är viktiga och hur vi hanterar dem får konsekvenser långt efter att orden uttalats.

Vad kan hopp gör med en person? 
Vad är hopp? Ett hopp över eller ett hopp genom något. Hoppas det på något eller hoppar någon på. På vad i så fall? På tåget eller på studsmattan eller av karusellen? Ett hopp omgärdat av skyddsnät. Ett hopp som inte kan skada. Ett hopp där allt det vackra kommer fram.


Så kan orden fås att flyga. Det sägs att orden får vingar. De får en massa olika saker dessa ord. Och det finns ingenting som kan såra och döda så effektivt som ord. I ingressen lektes lite med ordet hopp. Ta bort hoppet från någon, ta ifrån någon  hoppet och det kan vara dödsbringande. Säger en del om styrkan som finns i orden. Ändå så handskas det vårdslöst och ovarsamt med dessa ord. Vem skulle komma på tanken att leka med ett laddat, osäkrat vapen? Oavsett hur skicklig hen är på hanteringen av detsamma. Ju skickligare, desto mer varsamt kommer personen att handskas med detta vapen.

Och det finns inga gränser för hur vi hanterar orden i många fall. Ord kastas omkring oss som konfetti från fönstren i Stockholm på bilder från krigsslutet.dove-1218474_1920 - kopia
Vem orden träffar och hur de tas emot synes för många ovidkommande. Men vilken träffsäkerhet orden har. Ord lena som det mjukaste av mjuka. Ta en lyra och se blodet rinna längs händerna, men det är bara mottagaren, den som tog emot som ser och känner.
cotton-1188323_1920 - kopia
Ordet var fyllt av glasskärvor från en annan tid. Osynliga, infektiösa. Garanterat giftiga nog för att förgifta och döda, snabbt eller långsamt och synligt. Jag föredrar det giftiga synliga slaget. Det som är offentligt. DET SYNLIGA. Men inte. De orden är inte för den som redan ligger omkullslagen. Det dolda var inte uppenbart, inte ens för den som oförstående plockar upp den stora mjuka bollen som kastades. Det som skar sönder känns och syns inte förrän bollen kommer kastad och tas emot med kraft. Dina sargade händer syns inte, bara känns.

Ord från en annan tid. Ord som etsats sig fast hos mottagaren. Ord som var gång de sägs skrapar bort det skyddande lagret av hud och återigen blottar det osynliga såret. Men du kan inte veta att ditt ord skadar. Att det öppnar gamla sår hos mottagaren. Din mening är bortom detta. Ändå, varje dag, så handskas människor så vårdslöst med sina ord. Sargade blödande händer. Lyran som lyfte den mjuka bollen kom inte från dig, men du förmedlade, utan tanke, utan kännedom en kommentar till synes skämtsam och oförarglig. Kanske finns sår långt svårare än någon ens kan ana. Ett ord kan döda lika effektivt som ett vapen. Ett ord kan också läka. Låt oss hoppas på läkning idag. Låt oss hoppas att det som hände för 71 år sedan fortfarande har kraften kvar att förmedla läkning. För att sår finns kvar är väl känt. Sår som aldrig kommer att läka helt och som därför inte får glömmas.sillhouette-1208271_1920 - kopia
Så går då tankarna idag. 71 år är en lång tid. En mansålder skulle kanske någon uttrycka det. En annan tid. Ett annat hopp. Hoppet om en framtid fyllde gatorna. I den stunden, där och då, fanns inte allt som varit. Det var FRED och den känsla som förmedlas i bilder går bara att ana. Men HOPP om en framtid, hopp om en bättre värld lyser starkt. Vi får inte glömma. Vi får inte blunda. Låt nu hoppet leva idag. Låt hoppet som spreds då även påverka dagens situation. Låt oss hoppas. Hoppas på det goda, det som inte dödar.

sunset-1176695_1920 - kopia
All smärta var för stunden glömd och borta. Det fanns bara en väg att gå. Framtiden och Hoppets väg. Idag låter Livets Skiften hoppet få visa vägen. Låter orden vara just den styrka och positiva kraft som de är ämnade att vara. Idag får blodet på våra händer förbli osynligt. Idag finns inte glassplitter och taggar i de mjuka bollarna som kastas mellan oss i ordens karusell. Vi låter våra känslor genomsyras av hoppet om en framtid. Idag dödar inte orden. Idag ger orden liv.

”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.” 1 Kor 13:13

LÄNKAR:
1. ”Hoppet som bär mig” Ingemar Olsson
2  Konfetti från fönstren Artikel Aftonbladet maj 2015
3. Freden Kungsgatan 7 maj 1945 Kungliga Biblioteket
4. SVT Freden artikel
Presentationsbild: Nattens Drottning