Längtans omöjlighet

Längtan. Längtan bort. Till en annan plats, en annan tid. Drömmar som vävs samman med minnen. Ungdomens minnen. Gotländsk sommarnatt
sunset-813043_1280-1
Gotland. Där tillbringade jag några sommarveckor några somrar i rad i mitten av 1980-talet. Nu är det barnen mina som är där och njuter av den gotländska sommaren. Men jag längtar tillbaka. Filmer och dokumentärer väcker min längtan. När händer och armar inte klarar av att använda tangentbordet mer än korta stunder har det istället blivit svenska deckare såsom Maria Wern (Anna Jansson) och Kommissarien och havet (Mari Jungstedt). Dokumentären S.O.S. Gute och även en del annat som jag haft framför mig. Visst handlar det om brott och olyckor, men trots handlingen njuter jag av den Gotländska naturen.
En dag på Gotland
cycle-1068495_1920
Och så kommer mina minnen från den tid jag tillbringade på Gotlands militära områden. Förlagd på dåvarande regementet P 18 som är borta sedan länge. Det som då var militärt område är idag öppet för alla till mycket stor del om jag förstått rätt. Försvarsmakten utbildade frivilliga under några sommarveckor och jag var ung och någorlunda frisk. Fortfarande utbildas frivilliga på Gotland, Fårö. Då fanns vi från frivilligförsvaret på flera olika platser över hela Gotland. Mycket av vad jag lärde är gammalt och glömt sedan länge. Men upplevelsen av naturen är oförglömlig. Och jag önskar att jag kunde åka tillbaka, stanna på Gotland och följa naturens växlingar under ett år, inte bara se sommaren.
gotland-644589_1920

sea-stack-133142_1920
Raukar på Fårö

caves-1045888_1920

cave-1045889_1920-1
Lummelundagrottorna

Stenformationerna väcker tankar och fantasier. Vilka har sett dessa unika och fantasieggande naturformationer genom århundraden? Läser om Jan Guillous Tempelriddare Arn och hur en av hans släktingar bygger upp ett handelshus i Visby. Hansan och handel med Lübeck för 700 år sedan. Tanken svindlar. Men att vandra innanför ringmuren är stundtals som att bli kastad tillbaka till den tiden.
visby-176601_1920
Visby som också kallas Rosornas stad. Överallt växer de vackraste av rosor. Inne i staden, de trånga gränderna, ruiner och bebyggelse där det fortfarande bedrivs handel. Gatorna är säkert renare nu. Inga slaskhinkar som hälls ut från husen där köpmännen bodde. Gränderna är trånga och det är mycket gatu- och kullersten. Tror inte det har förändrats. Visby är kuperat och inte så platt som jag trodde innan jag kom dit.
gotland-344794_1920
Trappor. Staden påminner om tyska småstäder. Mer tyskt än svenskt i byggnadsstil. Tänker på Tysklandsresorna jag gjorde för dryga 15 år sedan och påminns om att även där fanns denna typ av arkitektur, gator och gränder och rosor. Återigen; massor av rosor som klättrade längs väggar, murar och staket. Längtan.

visby-644588_1920
Visby Domkyrka

Men så påminns jag hårdhänt om att min längtan att besöka Gotland på nytt är en omöjlig längtan. Permobil och kullersten. Trappor, höga kanter och gatustensbelagda vägar.
visby-644587_1920
Lång resväg. Det tar timmar att ta sig till Gotland. Smärtan hejdar mig redan innan jag kommit till flygplatsen eller färjeläget. Det är mellan tre och fyra timmars resa bara på fastlandet vilket är två till tre timmar för långt. Längtan byts mot ilska och sedan sorg. Den ständiga frågan kommer. Varför? Och även om jag skulle ta mig dit kan jag inte klara av en medeltidsstad med Permobilen.
vipers-bugloss-1176090_1920
Visst skulle jag kunna hyra en plats på ett vandrarhem i någon av de mindre orterna som inte är fullt lika välbevarade och där många är betydligt yngre. Där naturen utgör sevärdheterna. Som fälten med Blåeld. Så vackra i sin enkelhet. Men det förblir drömmar och en omöjlig längtan. Hugo Alfvéns arrangemang av den Gotländska folkvisan Uti vår hage är Gotland. Det är blommor och det är kärlek. Det är Gotland helt enkelt.
pebble-beach-133314_1920
sea-899660_1280-1
Jag får njuta av mina minnen från Gotland och bilder. Bilder som är tagna långt efter att jag besökte ön. Men ändå känner jag igen så mycket. Jag hoppas att ni som läser också kan känna igen er i bilder och text eller kan känna hur det känns att vara på Gotland. Doften av hav. Doften av rosor inne i Visby och ute på Tofta skjutfält doft av solmogna smultron. I mitt sinne var det varm och torrt. Minns inte att det regnade någon gång. Men minnet är selektivt. Regniga tråkiga inomhusdagar har säkert sorterats bort.
Avslutningen knyts ihop med inledningen. Gotländsk sommarnatt. En variant av visningsbilden får avsluta detta drömmarnas inlägg.
sunset-1347697_1920
Vad drömmer du om? Berätta gärna!

Det talar vi tyst om – återfall i depression

När ingenting fungerar, när tröttheten blir till bojor och smärtan hugger efter mig. Allting tappar färg och blir grått. Det glittrande spindelnätet har fångat mig.

network-586177_1920
Vackert när man ser det på avstånd. Men när trådarna i nätet fångar mig…

Depressionens spindelnät har fångat mig. Lierat sig med smärta och trötthet. Klibbiga trådar. Likheterna med forna tiders flugfångare. Ni vet dessa rullar med klibbande remsor som hängdes upp där flugorna var ett gissel. Men de tog mer än flugor. Hår till exempel. Säkerligen finns läsare som fastnat i flugfångarens klister. Depressionen känns idag ungefär lika trevlig och lika omöjlig att bli av med. För varje försök sprids de klippande trådarna allt mer till dess att de tenderar att hålla mig fast totalt. Försöket att få loss spindelnätet från ansiktet är fruktlöst. Efter en stund finns bara uppgivenheten och den goda vännens ord känns som ett hån, trots all välmening. Men se positivt på tillvaron, se hur det i trådarna glittrar som diamanter. Jo, på håll är spindelnätet otroligt vackert, men inte när jag gått rakt in i det. Daggdropparna blandas med mina tårar. Med all min smärta. Jag skyller tårarna på att ögonen är irriterade. Gråten i sig kan jag gömma men inte mina tårar.

rose-695215_1920
Det finns skönhet i det som är fruset, men när det tinar blir det bara klibbiga, svarta rester av det som varit en ros.

Först är det som om jag fryser till is, därefter kommer kallsvetten. Det droppar om mig. Från hårfästet längs kinden, ner på mina axlar. Blöter och kyler, men lägger jag över mig något bränner det och jag svettas än mer. Svettas som om jag var febersjuk, men utan att ha feber. Det är som om kroppen försöker lösa upp allt gammalt genom att skölja ur det genom svett. Depressionen är inte nedstämdhet. Depressionen tar över kroppen och psyket totalt. Och den är lömsk. Det kan vara någorlunda bra i dagar, kanske flera veckor i sträck. Tillräckligt länge för att börja hoppas att nu, nu har det vänt. Nu är jag äntligen på väg åt rätt håll. Den håller sakta på att släppa taget om mig. Jag börjar kunna se livets glädjeämnen igen. Börjar kunna tänka framåt. Jag tänker att det gamla, unkna nu är förpassat till minnets sophög. Jag gläds åter åt att mina vänner säger att jag ser pigg ut. Jag kan ta in deras ord, även om jag långt från alltid känner mig pigg. Smärtan har också dämpats. Jag kan se både daggdropparna i spindelnätet och den vackra rosen i all sin skönhet. Till dess jag vänder mig om, får spindelnätet i ansiktet och halkar på ruttna blommor.

gk-4-oktober-16-blommade-det-i-tradgarden
Frusen ros (Foto: Göran Kangedal)

På något vis känns det så mycket svårare att tala om återfall i depression än när depressionen höll mig fången helt och fullt. När behandlingen jag genomgår uppenbarligen har effekt. Jag mår bättre, men. Alltid detta men. Behandlingen ger insikt och insikt gör ont. Ibland så ont att tankar kommer om det är värt all smärta. Den psykiska smärtan kanaliseras så lätt till fysisk smärta. Det blir till slut en tankeoreda som påminner om novemberregnet då det är nollgradigt ute. Snö eller regn eller regn och snö eller bara isande kallt regn. Men väl inomhus vid frågan om hur det var ute blir svaret att det var lite kyligt och fuktigt, men nu är det OK.  Visst är det en lögn, men jag skäms av någon anledning att tala om att det är inte alls OK. Jag vet så väl att verkligheten behöver få komma fram, men den är ful och smutsig. Och vem vill visa upp det? Så mycket lättare att säga att det är OK. Gråvädret i mitt sinne vill jag bara glömma och gömma för omvärlden och för mig själv också.

person-731165_1920
Terapin har fört mig många år bakåt och öppnat dörrar jag inte visste fanns.

Jag kastas mellan dåtid och nutid i terapin och blir alltmer medveten om hur de påverkar varandra i minnets alla gömmor. Därför kommer också dessa ovälkomna återfall som jag inte vill kännas vid. Samtidigt kommer tanken. Är dessa återfall i depression en nödvändighet för att ska orka genom behandlingen? Ett sätt att ta sats inför nästa steg. De trista höstdagarna som snart kommer att få ge vika för vinterns kyla. Men ännu har vi någon månad med höst kvar, även om vintern kommer att göra ett och annat försök till innan den är här för att stanna. Kastas mellan den blöta, leriga hösten, enstaka klara vackra dagar, isande blötsnö där kylan skär ända in i märgen och så skickas runt av stormbyar som fäller mig till marken. När jag önskar lagom varma klar höstdagar. När allt börjar vända åt rätt håll, när jag kan se framåt och också känna en tillförsikt inför framtiden. Då kommer nästa smäll som golvar mig. Ibland undrar jag: Ska det aldrig ta slut?

gk-1-aprilsno
Aprilsnö (Foto: Göran Kangedal)

Men så kommer den där dagen då jag kan se det vackra. Då jag kan ta till mig livets små glädjeämnen och det ger mig kraften att orka en vända till. Helt plötsligt kan jag se skönheten i spindelnätet med daggdroppar och flugfångaren sitter i taket, inte intrasslad i mitt hår. Jag tog mig upp ur depressionen ännu en gång. Vetskapen om att det kommer en bättre morgondag gör att jag orkar. Men vi måste tala om det!

sun-1222658_1920 - kopia
Efter mörker, kyla och oväder kommer till slut de vackra stunderna.

Berätta gärna om dina tankar och erfarenheter av återfall i depression eller annan psykisk ohälsa.

Rosor, livet och att vara fel

gk-18-september-blommar-rosorna-1-2
Rosor blommar i i Örebros trädgårdar den 4 oktober 2016 (Foto: Göran Kangedal)

För andra året i rad har vi kunnat njuta av en varm höst. Så varm att blommor som hör sommaren till satt ny knopp och blommat om. När fotograf Göran Kangedal delar bilder på rosor och prästkragar som blommar i början av oktober, och andra berättar att midsommarblomster och hundkex blommar för fullt på ängsmark i Örebrotrakten, då väcks hos mig tankar på livet och meningen med livet. Hur jag hanterar det oväntade, det som inte blir som förväntat. Jag tänker mig tillbaka och försöker minnas vad jag förväntade mig av livet vid olika åldrar. Plockar fram minnen som börjar någonstans kring skolstarten och strax innan. Med dem följer också tankar kring vad som har format mig till den individ jag är idag. För hur det än var – jag fick inte det liv jag trodde att jag en gång skulle få. Barndomens och tonårens förväntningar på livet visade sig vara en chimär på många olika sätt. Men vad blev det då?

gk-orebr-hogertrafikomlaggning-1967
Örebro 3 september 1967 (Foto: G.K.)

1967 var jag fyra år och just omläggning från vänster- till högertrafik. Jag minns det inte men mina minnen börjar i slutet av 1960-talet. Jag minns mig själv som en nyfiken, vetgirig flicka som tyckte bäst om att umgås med vuxna. Några minnen som etsat sig fast hos mig är minnen där jag hjälper min far med att skärpa kedjan till motorsågen, likväl som att tillsammans med tonårspojkarna inom ungdomshemvärnet ta isär och sätta ihop K-pisten. Jag visste hur man gjorde även om styrkan i mina händer inte räckte till. Kanske var jag i sexårsåldern och allt ville jag veta. De vuxna, framförallt min far och farfar, svarade på alla mina frågor. Då var jag pojkflicka, som de sa. Men leka med andra barn var svårt. Jag förstod inte dem, kunde inte lekarna och de förstod inte mig. Vuxna var lättare. De svarade på mina frågor och berättade jag i skolan fick jag höra att jag var konstig, äcklig och en massa annat som bara gjorde att jag blev ledsen. När inte vuxna fanns tillhands gick jag, som jag skrivit om tidigare ofta till en ladugård där korna och kalvarna var mina vänner.

child-561220_1920
Jämnåriga barn gjorde mig ofta ledsen. Jag förstod inte deras reaktioner när jag berättade.

Jag förstod inte vad som var fel i det jag berättade för klasskamraterna. Jag berättade om det jag gjort, det jag upplevt och varit med om. Jag berättade om ladugården, korna och kalvarna och fick någon gång när jag var mellan åtta och tio år öknamnet ”kopiia”. Dels för att jag var kobent, men också för att jag trivdes med att vara med i lagården hos mina grannar. Först drömde jag om att bli veterinär, men det var en ganska kort period. Jag tror att den drömmen försvann bland annat av allt jag blev kallad för. Sedan skulle jag bli sekreterare. Det var under mellanstadietiden. Jag ville bli sekreterare för att jag ville skriva. Skrivandet hade följt mig sedan andra klass, men även där fick jag snart reda på att det jag skrev var fel. Om fröken någon gång läste upp det jag skrivit för klassen visste jag vad som väntade på rasten. Minnen som kommer nu när jag skriver. Fortfarande förstod jag inte varför de andra gav sig på mig. Om någon annan i klassen berättade något de upplevt var det OK, men inte när jag gjorde det. Men kalvarna kunde jag berätta allt för!

cow-1119301_1920
Att sitta i kätten hos spädkalvarna gav både värme och tröst.

Sjunde klass, ny skola, nya klasskamrater. Men utanförskapet följde med. Skillnaden var lärarna. Högstadielärarna kallade mig inte för dum, vilket lärarna på mellanstadiet gjort. Och jag drömde fortfarande om yrken där jag fick skriva, men skoltröttheten tog tag i mig och helst ville jag börja arbeta direkt efter nionde klass. Så blev det inte.  Något hade hänt på de tio åren från sex till sexton. Som barn höll jag på med praktiska saker, men det tappade jag bort på vägen någonstans under uppväxten. Kanske på grund av EDSen och smärtorna jag hade av och till, kanske på grund av att jag inte alls klarade gymnastiken. Det blev genom åren allt vanligare att jag fick åka direkt från skolan till vårdcentral eller sjukhus. Jag gjorde ett misslyckat försök på gymnasiets musiklinje. Rektor för musikklasserna talade om för mig att min styrka låg i de teoretiska ämnena. Han rekommenderade mig musiken som hobby och en satsning på ett yrke där jag fick använda min förmåga att skriva och att förstå teoretiska resonemang. På något sätt kan jag se att det knyts ihop med mina första skolår då jag var vetgirig och lärde mig mycket av att vara med i sammanhang såsom föreningsarbete och liknande. Jag lyssnade, frågade och tog till mig svaren. Men återigen kunde jag fel saker. Jag lärde mig att jag var fel och förstod fortfarande inte varför.

gk-4-oktober-16-blommar-det-i-tradgarden
Under uppväxten, framförallt i skolan, var jag precis lika fel som att denna prästkrage sätter knopp och blommar i början av oktober. (Foto: G.K.)

Jag blev någonting så småningom. Efter några år på högskolan hade jag en fil.kand i psykologi och var utbildad personalkonsulent. Jag fortsatte att läsa främst beteendevetenskapliga ämnen på deltid och arbetade parallellt till dess jag hade så pass mycket utbildning att jag kunde kalla mig för beteendevetare. Jag fick knappt sju yrkesverksamma år som just beteendevetare innan sjukdomen sa ifrån och jag blev sjukpensionär. Drömmen jag hade när jag läste på universitetet om att bli forskare och innan jag fyllt 40 år ha disputerat sprack. Den också!

gk-4-oktober-16-blommade-det-i-tradgarden
Drömmen höll inte för verkligheten… (Foto G.K)

Varför accepterades de andras upplevelser men inte mina under skoltiden? Idag har jag tankar och teorier, men inga egentliga svar.
Visningsbild:

gk-4-oktober-16-blommar-rosorna-i-tradgarden
Rosenknopp den 4 oktober, Örebro (Foto: G.K.)

Vad tänker du när du läser om drömmar som sprack, om att vara fel och framförallt – om att inte förstå varför? Varför gick det så lätt att vara tillsammans med vuxna men inte med de som var jämnåriga?